9789146215523

Den h채r boken till채gnar jag Juut och Naat.

Yesterday / all my troubles seemed so far away The Beatles, ur Yesterday (Help, 1965)

What the hell am I doing here I don’t belong here Radiohead, ur Creep (Pablo Honey, 1992)

1.

Det börjar bli lite väl ofta, tänker jag för mig själv när jag för tredje gången inom ett par dagar passerar Lucassjukhusets svängdörrar. Den här gången ska vi till första våningen, rum 105, enligt Carmens besökskort. Korridoren dit vi ska är full av människor. Just som vi försöker tränga oss in pekar en äldre man – med en uppenbar tupé på skallen – med sin käpp mot dörren. »Ni måste först anmäla er därinne.« Vi nickar och kliver lite bortkomna in i rum 105. Dr W.H.F. Scheltema, internmedicinare, står det på skylten vid dörren.

Utrymmet därinne är det egentliga väntrummet – korridoren är avsedd för de övriga, det ser jag nu. När vi stiger in sjunker medelåldern bland de närvarande med några decennier. Vi blir ingående, nästan medlidsamt, betraktade av de andra. Även ett sjukhus har sin rangordning. Det syns att vi är nya här, vi är väntrummets turister, vi hör inte hit. Men cancern i Carmens bröst vill något annat.

En kvinna i sextioårsåldern sitter i sjukhusets rullstol och mönstrar oss ogenerat från topp till tå. I sina knotiga händer håller hon ett likadant besökskort som Carmen har, instoppat i en plastficka. När jag märker det försöker jag verka överlägsen – min fru och jag är unga, friska och ser bra ut, 13

och det kan man inte säga om er, era gamla skrällen, tro inte att vi tänker stanna här, vi är snart klara med den här cancerskiten – men det fungerar inte, kroppsspråket förråder min osäkerhet. Som när man kliver in på favorithaket hemma i Breda och ser på folks sneda blickar att man är för uppklädd och amsterdamsk och genast ångrar att man den morgonen tog den rosa skjortan och ormskinnsstövlarna. Carmen ser inte heller ut att må särskilt bra. Det här är ett insiktens ögonblick: från och med nu hör vi hit.

Det finns en incheckningsdisk i rum 105 också. Sjuksköterskan som sitter bakom den verkar kunna läsa våra tankar. Hon frågar snabbt om vi inte hellre skulle vilja sitta i det lilla rummet intill. Det är i rättan tid, för jag ser i ögonvrån att Carmen inte kan hålla tårarna tillbaka. Jag är lättad över att inte behöva sitta bland de vandrande liken i väntrummet eller i korridoren. »Det måste ha kommit som en enorm chock häromdagen«, säger sköterskan när hon kommer tillbaka med kaffe.

Jag fattar genast att Fallet Carmen van Diepen har varit uppe på avdelningsmötet. Hon ser på Carmen. Sen på mig. Jag gör allt för att verka oberörd. En sköterska som jag aldrig har sett förut behöver inte få veta hur eländig jag känner mig.

De män som jagar ett stort antal kvinnor kan lätt uppdelas i två grupper. Somliga söker hos alla kvinnor sin subjektiva och oföränderliga bild av drömkvinnan.

Andra drivs av ett begär att erövra den objektiva kvinnliga världen i dess oändliga mångfald.

Milan Kundera, ur Varats olidliga lätthet (1984)

2.

Jag är hedonist med svår monofobi. Det hedonistiska gillade Carmen skarpt – det skapade genast ett band mellan oss.

Men från första början var hon mindre glad över min paniska ångest mot att vara monogam. I början tänkte hon nog att det inte spelade så stor roll. Hon roades av historierna om mina gamla relationer, en räcka av otrohet hit och dit, och såg det mera som en utmaning än en varning.

Tills hon ett drygt år senare – vi hade just flyttat ihop – kom på att jag hade knullat Sharon, receptionisten på BBD v W&R/ Bernilvy, reklambyrån där jag jobbade då. Då insåg hon att jag aldrig skulle vara trogen eller ens försöka bli det. Långt senare berättade hon för mig att hon efter historien med Sharon hade varit nära att lämna mig, men att hon älskade mig för mycket. I stället föresatte hon sig att stillatigande stå ut med mitt vänstrande och betrakta det som en dålig egenskap som jag nu en gång hade. En kille petar sig i näsan, en annan vänstrar. Typ något sådant. På det sättet skyddade hon sig känslomässigt mot tanken på att hennes man »ideligen stoppar sin kuk i andra kvinnors fittor«.

Till mig sa hon hela tiden att hon skulle lämna mig om jag någonsin gjorde om det igen. På så vis ville hon se till att jag framöver åtminstone skulle försöka hålla mina eskapader 15

hemliga för henne. Det lyckades.

Under de följande sju åren var vi det lyckligaste paret på det västra halvklotet med omnejd.

Tills för tre veckor sen, när Carmen ringde mig medan Frank och jag försökte hålla oss vakna till svamlet från produktchefen på Holland Casino.

It’s the end of the world as we know it R.E.M., ur It’s the End of the World As We Know It (Document, 1987)

3.

Till casinon kommer kineser, uppblåsta skrytmånsar och kvinnor i klänningar köpta ur någon postorderkatalog. Jag har aldrig sett en snygg kvinna där. Hemskt.

Men när produktchefen från Holland Casino ringde till oss och sa att han funderade på att bli kund hos MIU Creative & Strategic Marketing Agency, sa jag så klart att jag var helsåld på casinon.

Holland Casino kan ge ett par hundra timmar om året, tror vi. Vi sitter i casinot på Max Euweplein i Amsterdam en eftermiddag. Produktchefen ville att vi skulle »ta oss en titt in i köket i en av hans shops«. Ja, shops. Den sortens ord använder våra kunder. Jag kan inte rå för det. Ibland pratar de också om att »lägga upp fötterna på bordet och brainstorma lite«.

Vi, det är Frank och jag, och vi lever av att sälja arbetstimmar inom Merk in Uitvoering. Människor som har lärt sig ett praktiskt yrke tillverkar saker. Och så finns det människor som säljer saker. Mindre ärofullt, men ändå till ganska stor nytta. Frank och jag säljer inga saker, vi säljer timmar. Och vi gör dem inte ens själva. Merparten av tankearbetet inom MIU görs av sex ungdomar i tjugoårsåldern, allihop den sortens Sturm und Drang-typer som Frank och jag en gång var, innan vi började jobba åt oss själva. Våra smarta tjugoåringars tankemöda hyfsas till lite av

17

Frank och mig, vi utformar en rapport, vi låter vår sekreterare Maud – en riktig läckerbit – göra ett snyggt omslag och sen presenterar vi vårt tankegods med stor övertygelse inför kunderna. De reagerar vanligtvis entusiastiskt, gratulerar oss utförligt och gör sen ingenting mer med det.

Och då fortsätter vi med nästa dyra rapport för kunden. Så fungerar vår businessmodell.

Frank ställer de frågor som han vet gör intryck på kunderna, produktchefen försöker bli världsmästare i overkill vad gäller information och jag låtsas som om jag lyssnar. Det senare har jag drivit till en konst. Kunden tror att jag rådbråkar hjärnan över hans marketingproblem. Sanningen är den att jag tänker på sex, nöjen eller på hur det går för Ajax i fotbollen. Ibland har jag ingen aning om vad kunden just har sagt, men det spelar inte så stor roll. En image av tankspriddhet – i kombination med rynkad panna och långa, mystiska tystnader – är ett måste inom mitt yrke. Det hjälper till och med att hålla arvodet högt. Så länge jag bara håller mig vaken, går det bra, säger Frank alltid.

I dag har jag svårt för att hålla mig vaken. Två gånger har jag redan råkat gäspa, till Franks stora irritation. Precis när mina ögonlock än en gång går ner som en rullgardin, ringer min telefon. Lättad ursäktar jag mig och fiskar upp mobilen ur fickan. CARMEN MOB. »Hej älskling«, säger jag och vänder mig bort från bordet.

Min älskling gråter. »Carm, vad är det?« frågar jag förskräckt. Frank vänder sig om och ser bekymrat på mig. Produktchefen babblar oberört vidare. Jag gör en gest som betyder don’t worry till Frank och går från bordet. »Jag är på sjukhuset och de befarar att det inte är bra«, snyftar hon.

18

Sjukhuset. Jag hade glömt att hon skulle dit i dag. För två dagar sen, när hon undrade om det var något konstigt med bröstvårtan som kändes så varm, hade jag försökt övertyga henne om att det säkert var för att hon skulle få mens den här veckan. Eller att det berodde på en hård söm i hennes behå.

Inget allvarligt. Utan som för ett halvår sen, när det till slut också visade sig vara falskt alarm. Jag sa att hon skulle gå till doktor Wolters om hon var orolig och att han säkert skulle lugna henne.

Jag klarar inte av dåliga nyheter och reagerar oftast genom att försöka intala mig och andra att allt kommer att ordna sig.

Som om jag skämdes för att vissa skitsaker inte går att ändra, komma ifrån eller undvika. (Så var det förut också, när min pappa frågade hur vårt hemmalag NAC Breda hade spelat och jag var tvungen att säga att vi förlorat mot Veendam med 0–1. Att erkänna det kändes som att göra mål i egen kasse.

Att få eller ge dåliga nyheter förpestar ens dag.) »Lugn Carm, berätta nu vad de sa«, säger jag i telefonen medan jag omsorgsfullt undviker ordet »doktor« i Franks närvaro. »Han vet inte säkert. Han tyckte att bröstvårtan såg konstig ut och sa att han inte litade på den.« »Hm …« säger jag, ett för mig ovanligt pessimistiskt uttalande. För Carmen blir det ett tecken på att verkligen gripas av panik. »Jag sa ju att bröstet kändes varmt?« skriker hon med en röst som bryts. »Jag visste att det inte var bra, fan också!« »Lugn, lugn, älskling, det vet vi ju inte än?« försöker jag. »Vill du att jag ska komma över till dig?« Hon funderar. »Nej. Du kan ändå inte göra nåt. De måste ta blodprover och sen måste jag lämna urinprov och få reda på när de kan göra en titthålsoperation, precis som förra 19

gången, kommer du ihåg?« Hon låter lite lugnare. Att prata om praktiska saker hjälper till att hålla känslorna i schack. »Det vore bra om du kunde hämta Luna på dagis. Och jag tänker inte heller åka till Brokers. Jag har ingen lust att visa mig där med det här förgråtna ansiktet. Jag hoppas att jag är klar här före sex. Hur ska vi göra med maten?« Brokers fullständiga namn är Advertising Brokers. Det är Carmens företag. Hon kom på idén när jag jobbade hos BBDvW&R/Bernilvy – reklamvärldens Real Madrid, som vi kallade oss själva. Carmen irriterade sig förfärligt på den världen. »Uppblåsta egon som anser sig själva vara viktigare än kunderna, kollegerna och Gud«, sa hon. »Låtsas vara lite konstnärliga, men vill ändå åka runt i stora vrålåk och tjäna feta löner.« Hon gillade tanken på att sticka en käpp i hjulet. Vid en mottagning hos Bernilvy frågade hon diskret en av våra kunder (B&A Centraal) varför de inte sålde rättigheterna till sina reklamfilmer och annonser till företag i andra länder, som ju inte var några konkurrenter. »En sorts mäklare av idéer, som man gör med böcker, filmer och teveprogram«, sa hon. Kunden tyckte att idén var strålande och presenterade den dagen därpå för Ramon, direktör inom Bernilvy. För husfridens skull gick han morrande med på det. Carmen fick dra i gång. Inom ett halvår hade hon sålt rättigheter till reklamfilmer till företag i Sydafrika, Malaysia och Chile.

Reklamvärlden skrek mord och brand. Man menade att tillvägagångssättet var vulgärt. Det rörde inte Carmen i ryggen. Hon hade hittat en guldgruva. Plötsligt ville alla bli kunder hos Advertising Brokers. Agenturerna såg att det fanns en poäng. Genom Carmen drog de plötsligt in fyra eller fem gånger så mycket på sitt kreativa tänkande. Och kunderna som i alla år under tandagnisslan betalt de svindyra tarifferna hos toppreklambyråerna, timpriser högre än på stans lyxbordell, såg hur de dyrt betalda reklamkampanjerna plötsligt gav utdelning, eftersom Carmen så där i förbifarten lyckades sälja dem vidare till ett eller annat företag i Långtbortistan. Två år senare hade Carmen tjugo personer som arbetade för henne och kunder över hela världen.

Hon njuter av sitt selfmade världsuppdrag, flyger ibland – när hon har lust, under förutsättning att det är till något trevligt ställe – till en kund någonstans i världen och roar sig kungligt. »Kul, va?« säger hon om varje ny kund.

20

Jag kan inte låta bli att skratta. Vi brukar aldrig bekymra oss om maten. Vi är ett sådant där par som först framåt kvällen kommer på att vi måste äta och blir lika förvånade varje gång över att det inte finns något hemma, utom en låda full med barnmatsburkar till Luna. Våra vänner driver med oss om hur mycket pengar vi lägger ut på färdigmat: Domino’s pizza, kinakrogen och den kvällsöppna affären på hörnet. »Vi får se hur vi gör med maten. Se bara till att du kommer fort därifrån så jag kan få trösta dig. Det kanske inte är så illa i alla fall«, säger jag så oberört som möjligt och lägger på. Men jag är blöt av svett på ryggen. Något säger mig att en olycka har drabbat vårt liv. Jag stirrar framför mig. Det måste finnas något positivt med detta. Vi måste lugnt tänka igenom det hela och ta en sak i taget. Leta efter ljuspunkter. Något som kan trösta Carmen, som sitter där ensam på det förbannade sjukhuset.

Sen drar jag en djup suck och går tillbaka till bordet där Frank sitter med produktchefen. Han har just börjat prata om hur svårt det är att göra first time visitors till fasta kunder på Holland Casino.