1
”Orkar du verkligen?” frågade Jacob. Hanna tittade förvånat på sin man. ”Skulle ju känts roligare om du typ sa: ’Vad kul att vi ska göra något helt vanligt tillsammans för första gången på ett år.’ Eller: ’Hur känns det att äntligen få börja jobba nästa vecka, älskling?’” Jacob sträckte ut en hand mot hennes axel men Hanna slog bort den. Det hade lagts tillräckligt många vårdande händer på hennes förtvinade muskler under det gångna året, hans sätt att ta på hennes kropp påminde för mycket om undersköterskornas förvisso välvilliga, men distanserade kroppskontakt. Just nu ville hon bara njuta av att inte vara klädd i blå sjuk huskläder. Sommaren var slut och Hanna skulle börja jobba på måndag. Inför det kände hon skräck och glädje i en perfekt avvägd cocktail. ”Jag menade inget annat än …” ”Jag vet”, avbröt Hanna och tittade på Jacob. Han hade inte åldrats en sekund efter att hon gick in i väggen för drygt ett år sen. Själv var hon en spillra av sitt forna jag. Hon log. ”Vad?” frågade han och hällde några droppar diskmedel på stekpannan. ”Du ser stark ut. Har du tränat extra mycket?” Sen Hanna skrevs ut från psykiatrin dagen före julafton hade hon befunnit sig i en enda lång, grå tunnel. Vintern hade känts oändligt lång 5