Ludmila Engquist, Johar Bendjelloul & Henrik Johnsson
Ludmila – Svenskare kan ingen vara
bara förklara hur det gick till, hur det blev som det blev. Jag vill plockas isär och gå sönder för att kunna bli hel för första gången.
Jag vill göra detta nu.
Jag måste, för jag bär på en tickande bomb.
Ludmila Engquist (f.d. Narozjilenko och Leonova), L’Alfàs del Pi, Spanien, tidig vår 2024
один Sovjetunionen
Landet som slutade vara
Var det en pojke eller en flicka? Var det jag? Vem annars hade så roligt med min pappa?
Det andra fotografiet är större och alldeles stilla. Det föreställer en kista.
En pytteliten träkista, där babyn ligger på rygg med slutna ögon. Någon har lagt rosor på kudden bredvid det fjuniga huvudet. Barnet ser ut att sova, rosorna ser ut att vara röda trots att bilden är svartvit.
Mina föräldrar talade aldrig om fotografierna, men de svarade när jag till slut frågade.
”Det här är väl inte jag?” sa jag.
”Nej, det är Sergej”, svarade mamma.
”Vem är Sergej?” undrade jag.
”Det är din bror. Han dog i röda hund när han var åtta månader gammal.”
Det var sorgligt. Att först vara så glad och sedan så död. Det gick inte ihop. Kunde det ändå finnas liv i honom, där han låg i kistan och blundade?
Något fanns i alla fall kvar, något viktigt, det var därför jag fortsatte söka upp honom. Det var som om den lille pojken ville mig något, ville få något sagt.
Jag tittade länge och noggrant på bilderna för att försöka förstå, trots att jag inte hade fler frågor till mamma och pappa. I Sovjetunionen pratade man inte om känslor, varken hemma hos oss eller någon annanstans, men mina föräldrar hade ändå försökt förklara. Åtminstone en sak var de tydliga med.
”När Sergej miste livet bestämde vi oss för att skaffa ett nytt barn. Om han inte blivit sjuk och dött hade vi inte gjort det.”
Jag tyckte så synd om Sergej. Men jag visste också att om han inte vore död och låg där i kistan skulle jag inte finnas till. Jag föddes i april 1964, mindre än ett år efter Sergejs död. Tankarna om varför jag fanns var trassliga och svårgripbara. Skulle jag sörja
med mamma och pappa eller glädjas för min egen skull över att han dött? Vad behövde jag göra för att få bli till i min egen rätt?
Det enda jag säkert vet är att jag växte upp i en sorg och att jag föddes för att ta någon annans plats, för att finnas till för någon annan.
Jag kom till världen för att fylla en tomhet, inte för att bli älskad för den jag var.
Jag blev till för att lindra en sorg, jag var en ersättare, en avbild. En saknad som antagit fysisk form.
Jag har många dåliga minnen och mycket har jag förträngt.
Men det här minns jag i detalj.
Sergejs leende ansikte, en djup ordlös sorg.
En konstant ambivalens kring varför jag finns till.
Människor som inte växt upp i Sovjetunionen förstår inget om hur det var att leva i en kommunalka. Få saker var mer typiskt sovjetiska. Kommunalnaja Kvartira, det gemensamma boendet, visionen om en ny kollektiv framtid, bokstavligen och i varje vrå av livet.
Fenomenet uppstod i Moskva och Leningrad strax efter revolutionen 1917 då bolsjevikerna försökte lösa bostadsbristen genom att trycka in arbetarklassen i stora eleganta våningar som konfiskerats från borgerskapet, en nödlösning som snart blev den vanligaste boendeformen i Sovjetunionens stora städer.
Det var i en sådan kommunalka, i industristaden Tjerepovets fyrtio mil norr om Moskva, som jag började växa upp.
En fin, nybyggd lägenhet som tre familjer delade. Mina föräldrar, Viktor Viktorovitj Leonov och Elizaveta Sergejovna Leonova, flyttade från landsbygden när min pappa fick jobb på stålverket Severstal, som var ett av Sovjetunionens största. Människor från hela landet strömmade till Tjerepovets, staden växte snabbt, här fanns arbete och möjligheter. Från gruvorna på Kolahalvön i Arktis kom tåg efter tåg med kol och järnmalm till det toppmoderna stålverket, det färdiga stålet skeppades sedan i den nya förbättrade kanalen som kopplade samman Volga med
Leningrad och Östersjön. Sovjetunionens ingenjörskonst var bäst i världen, och stålet från Severstal, min pappas stål, byggde välstånd och militär makt. Tillsammans byggde vi landet, vi trodde på vår ljusnande framtid.
Det var som en masspsykos.
I vår kommunalka fick varje familj ett eget rum. Alla andra ytor – kök, hall, toalett och badrum – var gemensamma. Familjerna hade fösts samman av slumpen, likt passagerare som delar en tågkupé under en resa. Med den skillnaden att resan i en kommunalka kunde vara i många år, ibland livet ut.
Det gemensamma började redan vid ytterdörren, där det bara fanns en ringklocka och en handskriven skylt med instruktioner till besökare: ”Ring en gång för familj A, två gånger för familj B, tre gånger för familj C.” Hallen var översållad med ytterkläder, skor, väskor och lådor och i linor i taket hängde familjernas tvätt på tork, vi visste allt om färgen på grannarnas underkläder. För att inte tala om ljudet från grannens toalettbesök, som dånade genom de tunna väggarna.
I det stora köket fanns plats för tre matbord, ett till varje familj. Vid spisens fyra plattor var det trångt, då alla kom hem ungefär samtidigt från fabriken till kvällens matlagning. Mammorna höll ögonen på varandra, den som lyckats få tag på en sällsynt bit kött kunde få missunnsamma kommentarer.
Den begränsade ytan ledde till många konflikter. Mamma och pappa hade en varm relation med den ena familjen, men en gnisslig kontakt med den andra, där mamman var skvallrig och intrigerande. Deras dotter var hemsk. Hon var yngre än jag och försökte hävda sig genom att vara lika skvallrig som sin mamma. Allt jag gjorde kom tillbaka som något förvrängt och dåligt, för att hon skulle framstå i bättre dager.
Den trevliga familjen hade en äldre son. Han var fjorton år, lång och ouppnåelig, och ibland pratade han med mig. Jag var fem år
och kände mig äldre och viktigare i hans sällskap.
En eftermiddag frågade han om vi skulle gå in i hans rum och spela ett spel.
Smickrad sa jag ja och följde med. Papporna var på stålverket och mammorna syntes inte till när vi stängde dörren bakom oss.
Han tog fram spelet och vi satte oss på golvet. Det var ett tärningsspel med stegar och slingriga ormar som löpte kors och tvärs över spelplanen.
Trots upprepade förklaringar förstod jag inte reglerna när vi drog igång första partiet. Jag förlorade en gång, sedan en gång till. Tärningarna rasslade över brädet, jag räknade prickarna på tärningarnas sidor, men förstod aldrig vad spelet gick ut på. Han skrattade och sa att det inte gjorde något, det var roligt att spela med mig ändå. Så stannade han upp, höll kvar tärningarna i handen och tittade på mig.
”Ludmila, du får tio kopek om du lägger dig på soffan”, sa han.
Tio kopek? Så mycket pengar hade jag aldrig haft. För tio kopek kunde man köpa glass.
Jag tvekade. Varför ville han ge mig pengar för att jag skulle ligga på soffan? Han vände sig om och tog pengar ur en skål som stod i bokhyllan. Jag hade sett den där skålen och undrat hur det var möjligt att ha så många mynt som bara låg där. Vi hade inga överblivna mynt liggande någonstans, mina föräldrar hade aldrig givit mig pengar, på sin höjd godis.
Sedan tog han min hand, öppnade den och lade ett silverfärgat mynt i handflatan.
Metallen kändes sval mot huden. Jag förstod att jag var tvungen att göra som han sa, det var för sent att säga nej. Jag reste mig från golvet och tog några steg mot soffan. Den var smal och fjädrarna gnisslade under mig när jag lade mig ner.
Han satte sig i soffan på knä framför mig och började knäppa upp sina byxor.
Där var han, med sina föräldrar.
Alla skrattade och kramades utom jag som stod helt stilla. Fötterna satt fast i marken och gick inte att lyfta. Jag tvingade upp mungiporna i något som kanske såg ut som ett leende. Ingen fick märka att något var konstigt.
En metallisk smak i munnen, tårkanalerna hettade. Jag fällde ner blicken. Mina föräldrar pratade och skrattade utan att märka något.
Skammen brann i kroppen, men jag hade klarat mig från anklagelser om att vara en förövare. Jag var ingen tjuv.
Någonstans anade jag att beslutet handlade mer om pappans ord än om Guds lag. Oavsett vad jag ansåg var jag tvungen att acceptera hans beslut. Han åkte tillbaka till sin familj i USA och kvar stod jag utan bostad och framtid.
Min dotter kunde bo hos mina föräldrar och verkade trivas där. Men jag hade noll. Ingenting.
Dessutom hade jag lämnat min klubb i Krasnodar, som fortfarande var en del av militären, även om alla sanningar och institutioner var i gungning efter Sovjetunionens upplösning. Jag hade formellt en militär grad och riskerade åtal för att ha deserterat. Under Sovjettiden hade det lett till ett kännbart fängelsestraff.
Framtiden var inställd. Jag skulle få börja om.
Jag bodde hos kompisar i några månader. Trivdes inte. Precis som när jag flytt hemifrån och var inneboende hos min moster upplevde jag mig snart som en belastning. En snyltgäst som levde på andras bekostnad.
Jag stod utan tränare, men jag hade pengar. Problemet var att mina besparingar satt fast på ett bankkonto i Sverige, som inte gick att nå från Sankt Petersburg.
Jag ringde Johan:
”Du har lämnat mig, jag behöver köpa en lägenhet och måste ha mina pengar.”
Han var fortfarande min agent och förstod min situation. Han hade också tillgång till mitt schema och visste att jag skulle på träningsläger i Spanien följande vecka.
”Okej, jag kommer med dina pengar till Marbella”, sa han.
Jag åkte till den spanska solkusten tillsammans med min dotter. Jag intalade mig att jag nu sörjt färdigt över den märklige svensken och hans svårbegripliga tankevärld.
Jag behövde komma igång med livet och sluta gråta över det jag inte kunde påverka. Behövde se det jag hade. Jag stod på top -
pen av min idrottskarriär, hade en underbar dotter, samt pengar nog för att försörja oss båda. Jag var ryss och skulle göra som vi brukade: vi reser oss efter smällar, skrattar åt eländet och vandrar sedan vidare med ytterligare ett ärr i hjärtat.
Johan kom till Marbella som han lovat. Jag fick mina pengar, kontant.
När vi skulle skiljas åt dröjde han sig kvar. Han hade något att berätta, sa han.
”Ludmila. Jag har tagit ett beslut att leva med dig.”
I den franska gruvstaden Lièvin tangerade jag mitt världsrekord på 60 meter häck vid en inomhustävling.
Att exakt kopiera sin bästa notering är ett märkligt antiklimax. Du har aldrig varit bättre, men ändå misslyckats. Du vaggar obeslutsamt fram och tillbaka efter målgången, stirrar på resultattavlan i hopp om att någon extra hundradel plötsligt ska försvinna.
Men digital tidmätning ljuger sällan, åtminstone inte inomhus där det alltid är vindstilla. Tiden var vad den var. Jag var bäst i världen genom alla tider, men hade ändå inte lyckats slå världsrekordet. Jag åkte tillbaka till hotellet, det var en blek vinterdag, solen var dold bakom gulaktiga moln.
Johan påpekade att jag inte behövt lämna dopningsprov efter tävlingen. Borde jag kanske inte lämna ett test ändå, så att världsrekordet säkert skulle noteras?
För att få alla formalia rätt åkte jag tillbaka till arenan, sökte upp dopningskontrollanterna och lämnade ett urinprov.
Det var den 13 februari 1993.
Någon vecka senare ringde telefonen. En okänd röst från ryska friidrottsförbundet berättade om ett positivt dopningstest från tävlingarna i Lièvin.
”För vad?” frågade jag.
min karriär förmodligen vara över. Nu skulle vi kämpa tillsammans för att rentvå mitt namn.
Sen skildes vi åt, jag skulle åka hem till Ryssland, han behövde resa till en ny tävling med någon av sina andra klienter. Vi levde i korta möten och ständiga uppbrott, i väntan på att jag skulle få fram de rätta dokumenten för att kunna flytta till Sverige.
På planet till Moskva snurrade tankarna. Hur hade jag fått i mig de förbjudna preparaten?
En misstanke började ta form. Nikolaj. Mannen som hatade mig, som vandrade runt som en spritindränkt zombie i en lägenhet som vi fram till nyligen delat i Krasnodar. En lägenhet där mina sportdrycker och kosttillskott idiotiskt nog stått framme i skafferi och kylskåp. Nikolaj hade ju sagt att han skulle förstöra mitt liv om jag lämnade honom. Det fanns en misstänkt, som hade både motiv och förmåga att skada mig.
Vad skulle hända om jag blev en människa som aldrig mer fick tävla? Någon som inte presterade, levererade medaljer och producerade rekord?
Oron var märkvärdigt lätt att tränga bort.
Nu fanns en rörelse framåt i mitt liv, det var inte svårt att känna hopp. Jag var förälskad och uppfylld av ljuset som strålade mellan mig och Johan när vi var tillsammans. Med Johan blev jag en gladare och vackrare version av mig själv. Och det var i Sverige allt skulle ske.
Mina föreställningar om Sverige var vaga och drömska. Min pappas beundrande uppsyn när han ömsint strök handen över de svenska maskinerna på tändsticksfabriken i Tjerepovets. ”Det här, Ludmila, är en bra maskin.” Svärmiska hyllningsartiklar i Pravda och Izvestija om det rika och välfungerande Sverige som valt bort USA-imperialismen till förmån för någon slags hemmasnickrad socialism. Ett undantag i väst, där människor talade ett melodiskt, sjungande språk, som jag då och då hörde när Johan talade i telefon.