9789137507347

Jakob

Satu Rämö

Jakob Översättning Marjut Hökfelt

Diktutdragen på sidorna 70 och 141 är ur boken Jólin koma (Jóhannes úr Kötlum), som publicerades första gången 1932.

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Satu Rämö 2023 First published in Finnish with the original title Jakob by Werner Söderström Ltd (WSOY), Helsinki. Published in the Swedish language by arrangement with Bonnier Rights Finland.

Boken har översatts med stöd av FILI – Center för litteraturexport.

Omslag: Miroslav Šokčić Tryckt hos ScandBook EU, 2024 Första tryckningen isbn 978-91-37-50734-7

Till mamma 1957–2023

Kom till mig Jag tar hand om dig Beskyddar dig Lägg dig här Come to me Text: Björk Guðmundsdóttir (1993)

FÖRE

Kapitel 1 Äkäslompolo, juni1988 ”Jag vill int’”, sa den yngste av pojkarna och viftade bort några myggor som flög runt honom. Femåringen stirrade på sin äldre kusin och hans vän som stod på stranden. De äldre pojkarna var jämngamla, jämnlånga och alltid tillsammans. På avstånd kunde man bara skilja dem åt på hårfärgen.

Den ene hade väldigt mörkt, nästan svart hår och den andre ljusbrunt.

Vattnet var kyligt trots att det nästan var högsommar.

Solen gassade från en molnfri himmel, fåglarna sjöng. Den lille pojken pillade med benen på badbyxorna. Han var spänd.

Dagens äventyr hade de planerat tillsammans. De hade ätit pannkakor till mellanmål hemma hos den yngste pojken, spelat Uno och busat. De större pojkarna hade berättat för den mindre om en spännande lek som bara de som inte börjat skolan än kunde delta i. Han hade blivit ivrig över sin viktiga roll och den spännande vändning som den trista sommardagen tagit. De hade satt på sig gympadojor på sina brunbrända fötter, dragit kepsarna med en korrekt, skarp böj på skärmen djupt ner över huvudet och cyklat i väg mot byns badstrand.

11

På stranden hade leken nått till den punkt när det inte längre fanns någon återvändo. ”Gå då! Skatten ligg’ där på botten”, sa den svarthårige pojken för hundrade gången.

Hela eftermiddagen hade de större pojkarna byggt upp en historia för den yngre om ett skepp som för länge sedan sjunkit ner på sjöns botten. Alla hade tyckt att berättelsen var skojig och spännande. Ombord på det gamla fartyget hade det funnits tre guldhandtag som fortfarande låg kvar i sjön.

Vattnet gick upp till knäna på pojken. Den svarthårige sökte med blicken stöd hos vännen bredvid sig. Den brunhårige nickade godkännande och ropade: ”Det är int’ långt kvar. Räkna till tio steg så är du så nära att det börjar brännas!”

Pojken i vattnet pressade hakan mot bröstet och tittade under lugg på de båda pojkarna på stranden. Han vickade de små övertänderna mot underläppen, eller snarare de två som fortfarande hängde löst i tandköttet. ”Bra Mikael! Fortsätt bara!”

Den mörkhåriges uppmuntrande rop fick honom att ta några steg bakåt. Vattnet gick nu upp till de smala låren.

Han hade gåshud. ”Nu?” frågade han med darrande röst. Det var omöjligt att veta om tunnheten i rösten berodde på rädsla eller på det kalla vattnet.

Längre bort på vägen hördes prat från stojande människor och ljudet av cykelklockor. Cyklarna svängde inte ner mot stranden, utan fortsatte förbi. Snart var det tyst igen. ”Varför måst’ jag hämta’n ensam?” frågade pojken fastän han inte hade fått svar på sin föregående fråga. ”Det är bara små som kan hämta’n, inte stora. Så säg’ berättelsen”, sa den svarthårige kusinen övertygande.

12

Den brunhårige kompisen fortsatte: ”Den ligger alldeles nära. Du kan snart lyfta upp det första handtaget till ytan och visa oss.”

Ett trots glimtade för ett kort ögonblick till i den lille pojkens ögon. ”Ni får titta på’n, men den är min eftersom jag hämtar’n.

Den som hittar’n får’n, det var ju så ni sa!”

Den svarthårige satte händerna på höfterna och sa med en tioårings självsäkerhet: ”Klart att den är din.”

Kusinens ord fick pojken att vända sig om. De smala, vassa skulderbladen framträdde på ryggen när han långsamt gick utåt från stranden. Stegen var korta och kroppen gungade lätt från sida till sida när han försökte hålla balansen i vattnet som blev allt djupare för varje centimeter. Det gick nu redan till armhålorna.

Solen glittrade på vattenytan. Någonstans längre bort hördes en åskknall. Regnmolnen och åskfronten var långt borta, men det explosionsartade ljudet ekade långväga.

Ett par steg till och pojken i vattnet skulle inte längre bottna. ”Han kan int’ simma än”, sa den svarthårige pojken med ett skratt till sin vän.

Stämningen förändrades som genom ett blixtnedslag och glädjen i leken skingrades. Den svarthårige pojken kände hur kroppen spändes. Pannan rynkades, händerna knöts.

Hjärtslagen kändes i halsen. Det smakade metall i munnen.

Det hördes ett svagt plums. Som om en liten sten försiktigt hade släppts i vattnet nära ytan. ”Oj, han gick på’t”, andades den svarthårige. Kompisen flabbade till i panik, men sedan fastnade också hans skratt i halsen. Deras lättsamma prat förvandlades till ett hostande stånkande när de sprang ut i sjön.

13

Vännerna dök och trevade längs botten med händerna. De drog häftigt i sig syre ovanför ytan så att lungorna svällde.

Allt var förgäves. Den lille var borta.

Utmattade klev pojkarna till slut upp ur vattnet. De samlade ihop sina kläder på stranden, klädde snabbt på sig och undvek att titta på femåringens hopkorvade träningsoverallsbyxor och T-tröja som hade hamnat i ett bylte i sanden.

Den minsta cykeln blev kvar på stranden när pojkarna med mjölksyra i benen trampade in i skydd av den närbelägna skogen. De sneglade sig omkring som en flock småfåglar som iakttog omgivningen. Hade någon sett dem? Hade det funnits andra på vägen? Men runt omkring rådde en mjuk, somrig eftermiddagstystnad. Vinden susade i trädtopparna.

En ekorre sprang längs stammen på en närliggande sibirisk gran. Djurets klor gav ifrån sig ett ystert raspande.

Den svarthårige pojken låg på mage på en tuva. Det kändes som om någon gick över honom. Kroppen välvde sig underligt. Skogens fukt och kallsvetten som brutit fram på huden blandades och klibbade fast mot kroppen genom sommarkläderna. Han frös. Bredvid honom kräktes den brunhårige medan han sluddrade fram en och samma sak mellan ulkandena som vällde fram ur djupet: ”Vi berättar aldrig om det här för nån. Aldrig!”

NU

Kapitel 2 Ísafjörður, december 2021 Lillasysterns korta hår kittlade mot brottsutredaren Hildur Rúnarsdóttirs kind. Håret doftade vattenmelon. Hildur kramade hårt och kände Björks breda axlar under den tjocka vinterjackan. Björk Holm. Hildur smakade fortfarande på sin lillasysters nya namn och försökte vänja sig vid det.

Eller det var ju inte så nytt längre, Björk hade hetat Holm mycket längre än Rúnarsdóttir. Hon hade fått ett nytt efternamn när hon flyttade till Färöarna. Det var moster Huldas före detta mans efternamn.

Hildur kramade om systern länge. Hon ville inte släppa taget, fastän hon visste att hon inte kunde förhala avskedet.

Det skulle ha varit mycket lättare att dra av plåstret snabbt genom att lämna Björk vid huvudingången till flygplatsen och köra tillbaka till jobbet på polisstationen i byn på en gång. Men Hildur kunde inte göra det. De hade varit åtskilda i över tjugo år, och efter det hade varenda avskedsstund känts sönderslitande.

Ett och ett halvt år tidigare hade Hildur efter många kringelikrokar hittat sin yngre lillasyster på Färöarna. Till en början hade Björk varit chockad över att överhuvudtaget ha en andra syster och att Hulda, som hon trott var hennes 17

reservmamma, i själva verket hade varit hennes moster. Björk hade känt till att hennes riktiga mamma hade dött, men hade aldrig pratat mer än så om saken med Hulda. Hon hade inte direkt pratat med Hulda om något annat heller, eftersom Hulda hade varit tystlåten och befunnit sig i sina egna världar. Men Björk hade inte för ett ögonblick tvivlat på att det Hildur berättade var sant. Det hade genast uppstått en tillit mellan dem. Hildur kom fortfarande ihåg lillasysterns ord när hon kokade kaffe åt dem första gången: ”Du känns så välbekant.”

Intrycket hade varit ömsesidigt. Det hade varit förunderligt att efter så lång tid hitta sin försvunna syster.

Med vissa människor blir det bara så att det på ett ögonblick uppstår en bro mellan två öppna sinnen. Direkt efter deras första ord till varandra hade det känts som om den andra alltid hade funnits där. I flera dagar hade de suttit vid det långa allmogebordet i Björks kök och diskuterat allt som hänt. Hildur hade berättat allt hon hade fått reda på om deras förflutna, och Björk hade berättat om sina egna minnen.

Systrarnas barndom på Färöarna hade varit svår. Hulda hade tagit hand om Rósa och Björk, men hade varit distanserad känslomässigt. Tystlåten och tillbakadragen. Demensen hade börjat påfallande tidigt, och hon hade tappat greppet om livet slutgiltigt när systrarna närmade sig tonåren. Flickorna hade tvingats lära sig att bli självständiga tidigt. De hade handlat, lagat mat och städat hemmet. De hade inte haft några fasta tider för när de skulle vara hemma på kvällen, och ingen hade sett efter hur de kom och gick.

Hildur hade sett många liknande öden i sitt arbete som polis. Utöver jobbet som brottsutredare ansvarade hon också för enheten för försvunna barn, och då framför allt barn som 18

avvikit från barn- och ungdomsvården. Det var en ödets ironi att hennes egna systrar hade försummats och tvingats växa upp alldeles för tidigt.

Björk hade varit så ung när hon lämnade Island att hon knappt kom ihåg något konkret alls från den tiden. De första barndomsminnena uppstår vanligtvis vid omkring tre års ålder. Björk hade varit sex vid det tragiska ögonblicket. Hon hade berättat att hon ibland fick inre bilder av mörker och ett skakande bilbaksäte, men hon hade inte kunnat placera saker och ting i någon kronologisk ordning eller koppla dem till några andra händelser. Minnesspåren hade sannolikt försvunnit. Att flytta till en ny språkmiljö bland nya människor hade förmodligen rört till bilderna ännu mer.

Hulda hade aldrig berättat sanningen om flickornas mamma eller något annat om deras förflutna på Island. Nu var det för sent att ställa frågor, för Hulda hade dött i början av året. Efter det hade Björk bestämt sig för att flytta tillbaka till Island. Hon hade sagt att hon ville vara närmare Hildur, och hade som hon själv sa efter Huldas död inte längre något som höll henne kvar på Färöarna.

Björk hade under det senaste året flera gånger sagt till Hildur att deras möte hade satt i gång förändringar, och hon hade tyckt att det var viktigt att äntligen fullfölja sina planer så att de inte bara förblev drömmar. I hela sitt vuxna liv hade hon drivit en fårfarm på Färöarna, men nu sålde hon fåren, lämnade huset tomt och flyttade till Island för att jobba som sjuksköterska, vilket hon var utbildad till. Hon hade ännu inte fått någon fast tjänst, men trodde att det snart skulle ordna sig. Hon kunde språket och det var ont om personal i vårdbranschen. Just nu jobbade hon som timvikarie på centralsjukhuset i Reykjavík. Vikarier var efterfrågade i synnerhet under semesterperioderna.

19

Hildur hade lärt sig att Björk ägnade sig åt virkning och kickboxning, läste mycket kriminalromaner och tittade på alla möjliga polisserier på teve när hon inte var på jobbet.

Hon var ofantligt intresserad av Hildurs jobb. Det kändes bra.

Längs bakre väggen till Ísafjörðurs lilla flygplats fanns två entrédörrar. Den södra in till terminalbyggnaden användes av passagerare som kommit med flyg till byn och den norra var avsedd för avresande. Björk skulle inte ta flyget hem, utan tänkte hyra en bil på flygplatsen.

Efter coronapandemin hade biluthyrningsfirmorna sålt större delen av sina inventarier, men nu när restriktionerna så smått började ligga i det förflutna hade resandet fått ett uppsving igen. Med julsäsongen i annalkande försökte man få ut de kvarvarande bilarna i trafiken så effektivt som möjligt. Det innebar bilar som flyttades hit och dit mellan orterna, vilket passade Björk som för tillfället hade sin bil på verkstaden. ”Det skulle ha varit jättefint att tillbringa mer tid här, men jag lovade att ta några skift. Det finns gott om vikariat just nu.”

Hildur förstod. Där var de likadana: det spelade ingen större roll vilka dagar man jobbade, eftersom ingen väntade där hemma. ”Vi åker väl sen till påsken?” frågade Björk. Mellan hennes ögonbryn hade ett lodrätt streck dykt upp. Hildur hade märkt att det dök upp varje gång hon koncentrerade sig på något.

Hon nickade beslutsamt. Det långa påsklovet var vårens efterlängtade höjdpunkt. Då åkte man med familjen på en solresa till Kanarieöarna eller Florida, eller förskansade sig i släktstugan för att äta gigantiska chokladägg och läsa upp de 20

livsvisdomar som fanns inuti vartenda ägg. Hildur och Björk hade bestämt att de skulle flyga till Färöarna tillsammans med moster Tinna. De skulle besöka Huldas grav och Björk skulle visa upp området för dem.

Hildur lade märke till att klockan var strax över två. Snart skulle ljuset avta. Det var bäst att Björk åkte i väg nu så att hon hann passera bergsvägarna innan det blev beckmörkt.

Hildur kände hur den inbillade knuten ovanpå bröstkorgen drogs åt en aning. Den välbekanta ångesten, en tryckande känsla som hon känt i några dagar, stramade åt sitt grepp.

Det kunde bara betyda en sak. I hennes närhet hade saker och ting börjat hamna i ett läge att det snart skulle inträffa något ont. Hon frös om tårna. Hon borde ha satt på sig vinterstövlarna i stället för joggingskorna. Hon gjorde några tåhävningar för att få i gång blodcirkulationen. Björk hivade på sig ryggsäcken som vilat vid hennes fötter.

Hildur visste att hon inte borde ställa den här frågan, men hon kunde inte rå för sig själv. ”Undrar hur Rósa har det?”

Leendet i Björks ansikte försvann och hon började spänt snurra hyrbilsnycklarna i handen medan blicken flackade.

Hon rättade till ryggsäcken och svarade sammanbitet: ”Du vet att vi inte pratar om det.”

21