9789137505114

anders karlsen miguel guerrero

s ata n från borlänge

ett helvetes liv bland brott, våld och droger

Händelserna i den här berättelsen är så som författaren minns dem.

Av integritetsskäl har flera personer i boken getts fiktiva namn.

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Anders Karlsen och Miguel Guerrero 2023 Omslag: Miroslav Šokčić Tryckt hos ScandBook, EU 2023 isbn 978-91-37-50511-4

Jag är människa och intet mänskligt är mig främmande.

– Terentius

innehåll

Dynamitardens son 9 En djävul föds 31 Öga för öga 45 Fast i malströmmen 61 Det måste göras 79 Början på slutet 95 Återfallet 115 Låt oss gå i krig 139 Räkenskaperna balanseras 157 Min kamp 173 Medförfattarens efterord 183

dynamitardens son

Mitt första minne från min barndom är när jag sitter i mormors knä hos tandläkaren i Kvarnsveden, ett område av låt oss kalla det tvivelaktig karaktär utanför Borlänge där jag bodde delar av min barndom. Jag är runt tre år gammal och nyfiken som barn är i den åldern. Därför trycker och klämmer jag på allting omkring mig. Det finns många spännande saker att ta på. Kalla tandläkarinstrument, lysande knappar och ställskruvar att vrida på. Ingenting undgår mina små fingrar och jag roar mig kungligt medan mormor väntar på att tandläkaren ska göra sitt. Plötsligt får jag ett infall och kör med hård kraft mitt högra pekfinger rakt in i mormors öga som genast blir illrött. Det känns mjukt och fjädrande på samma gång, en konstig känsla som skrämmer mig eftersom jag omedelbart förstår att det är en dum idé. Även om mina små armar inte kan frambringa någon större kraft, och jag inte heller gör det med någon form av illvilja, lyckas jag peta sönder ett blodkärl. Smärtan är troligtvis outhärdlig för hon skriker högt och trycker bort mig av ren reflex.

Det blir ett stort ståhej omkring mig och jag förstår att jag gjort något dumt. Min mormor bannar mig inte, det är hon för tagen för, men det problemet har inte alla andra vuxna som står omkring mig på tandläkarmottagningen. Jag känner mig skamsen, en känsla som återkommer många gånger dagarna efteråt när jag ser henne gå runt med en svart lapp för ögat hemma. När hon slutligen tar bort lappen finns fortfarande röda strimmor kvar och kalla kårar löper nerför min rygg varje gång hon riktar blicken mot mig.

Mitt andra minne är från något år senare. Jag står och kollar på när några killar i högstadieåldern spelar baseball på gården. Jag vill så gärna vara med och spela, men pojkarna tycker att jag är för liten så jag får helt enkelt finna mig i att titta på. Det är spännande att se hur de svingar det hårda bollträet med förvånansvärd precision. I min värld är de nästan vuxna och proffs. Varje sving utförd med kraft och 9

intention, varje rush fokuserad och intensiv för att undvika att bli bränd. Jag har ingen aning om poängen, det är tjusningen i spelets rörelser som lockar mig att stå där i den gassande solen. En annan som är på gården är min syssling Mats, som är lite yngre än jag och som också bor i Kvarnsveden. Han kommer springande från sin port medan han ropar på mig: ”Anders, kolla vad jag har, kolla vad jag har!” Samtidigt som han ropar tittar han på en leksaksbil han har i sin utsträckta arm. Han är så fokuserad på att så snabbt som möjligt ta sig till mig för att visa sin skatt att han inte ser sin omgivning. Killen som precis ska slå är så fokuserad på bollen att han inte uppfattar att Mats springer in på planen.

Samtidigt som jag ser hur slagträet träffar Mats rakt i ansiktet hör jag det dova ljudet. Det är ett äckligt ljud, blött och hårt och slaskande på ett vidrigt sätt. Mats faller bakåt i en kaskad av blod som glittrar rött i solen och jag är en kort sekund övertygad om att han är död.

Sedan hör jag Mats skrika, ett tydligt tecken på att han trots allt inte fått skallen inslagen. En av pojkarna i spelet ropar efter hjälp och vuxna som befunnit sig på balkonger och altaner strömmar dit.

Några för att hjälpa till, andra för att bara titta på olyckan som bryter av den vanliga innergårdsmonotonin. Jag står frusen där till dess att min mormor kommer fram till mig och förklarar att Mats kommer att bli bra. Då släpper chocken, men jag gråter fortfarande inte. Om det är av rädsla eller fascination för det makabra våldet vet jag inte, men fastän jag minns varje detalj minns jag inte mina känslor. De gömdes, försvann i ståhejet och plockades aldrig fram för att i lugn och ro kunna smälta bort.

Mitt tredje minne är också det från femårsåldern när mormor, morfar, min yngre bror Göran och jag har flyttat till Bullermyren, som då var ett fint nybyggt område med mysiga gula längor, men som nu har fått ett skamfilat rykte. På förskolan har Magnus, en jämnårig kille som kommer från en rik familj och därför har råd att åka skidor, fått en medalj i en slalomtävling som han stolt visar upp.

Jag känner hur avundsjukan slår rot i min kropp och bestämmer mig för att han inte ska få den där uppmärksamheten. Snart kommer min chans när Magnus går iväg för att prata med ett par av fröknarna.

Han har lagt medaljen på ett bord och jag ser att han inte alls har 10

koll på den. Fröknarna lyssnar nyfiket på Magnus som berättar sin historia för hundrade gången och tänker väl inte att en femåring ska vara så ogin som jag just nu känner mig, så de kastar inga blickar åt mitt håll. Jag nickar åt min bästa kompis Stefan som jag inkluderat i min plan och på min signal ställer han sig och håller vakt. Vi är inga professionella ficktjuvar, sådana där som skulle kunna hittas på bakgårdar och turistgator runt Medelhavet, utan vi påminner mer om en barnversion av Björnligan. Ändå lyckas jag få ner medaljen i min ficka utan att någon ser. Det är min första stöld och jag är kluven inombords. Det känns inte bra att vara en tjuv, men samtidigt bubblar triumfen av att ha genomfört stölden framgångsrikt inom mig. Mina fingrar glider ner i fickan om och om igen där jag låter fingertopparna känna på reliefen som pryder medaljens framsida. Så fort vi får en chans försvinner Stefan och jag iväg och gömmer medal­ jen på ett säkert ställe. Var minns jag inte, men jag vet att Magnus aldrig fick tillbaka den.

Det kan tyckas konstigt att det är just de här tre minnena som dyker upp i mitt huvud när jag tänker tillbaka, men egentligen tror jag att det kanske är här allting började. För jag föddes så klart inte som Satan från Borlänge, utan som Per-Anders Karlsen, ett litet barn i behov av stöd och trygghet precis som alla andra barn. Mina förutsättningar var måhända inte de bästa, men jag tror inte heller att det stod skrivet i stjärnorna att jag skulle vandra den väg jag vandrat. Jag har försökt förstå varför just jag blev som jag blev och det har inte varit en lätt process. Under många år mindes jag ingenting av min barndom. Det liv jag levde lärde mig att stänga av mina känslor med hjälp av droger. Tillsammans med ett posttraumatiskt stressyndrom som jag har utvecklat med åren har jag haft mycket svårt att tränga igenom blockeringarna som skapats i mitt huvud och det har krävts mycket terapi, genomgångna behandlingsprogram och framför allt tid för att öppna upp de där områdena i hjärnan igen. Kanske är det på något sätt därför talande att mina tidiga minnen så ofta innehåller trauma och skuld, tvillingkänslor som gått hand i hand bakom mig som mörka skuggor hela livet. * 11

Alla historier börjar någonstans och min börjar i Borlänge, denna stad som på så många sätt varit centrum i min berättelse genom hela livet. Jag föddes där en majdag 1966 och efter en relativt okomplicerad förlossning fick min mor och jag komma hem. Hem var i det här fallet hemma hos mina morföräldrar, där min mor fortfarande bodde. Strax efter min nedkomst fick mamma en egen lägenhet, men eftersom hon var mer intresserad av att festa än att axla mödra­ rollen ansåg släkten att det var bättre att jag stannade kvar i mina morföräldrars vård. Exakt hur dessa släktmässiga påtryckningar gick till vet jag inte, men jag vet att mina morbröder gjorde gemensam sak med mormor och morfar, och jag tror inte att mamma hade så mycket emot det. Det fanns annat i livet hon hellre ville utforska än en snorig, skrikande bebis.

Min mormor slutade jobba för att kunna ta hand om mig och därför blev det ett naturligt steg att mormor och morfar också adopterade mig. På den här tiden var släktband starka, inte minst i min egen familj av skäl jag skulle få veta senare. Min morfar var en krokig, tandlös gubbe med buskiga ögonbryn bakom glasögonen och en ba­stant kropp med hårdför styrka efter alla år på Domnarvets Jernverk. Varje dag klockan halv tre gick han ut och köpte Afton­ bladet som han sedan läste medan han rökte en Bellmans. Han var en av Sveriges bästa på minigolf och åkte ofta på tävlingar, även om jag tror att han ibland gjorde det för att dricka med sina vänner i en husvagn någonstans snarare än att putta den lilla bollen i ett hål.

Mormor var liten och späd, med glasögon och ljus röst. Även hon var duktig på minigolf, flink i köket och oroade sig lätt för saker, och det blev säkerligen inte bättre av mitt beteende i tonåren. Trots sin ängslighet var hon fundamentet i familjen. Hennes söner, mina morbröder, som jobbade på Kvarnsvedens pappersbruk, kom och åt lunch som hon lagade varje dag tills de blev gamla. Sådan var hon, en omvårdare i själen. Mormor och morfar hade genom åren tagit hand om flera ungdomar, så det var inget konstigt med att de genast bestämde sig för att ta hand om mig också.

När min yngre bror Göran föddes två år senare tog mina morföräldrar hand om honom också. Vi hade olika fäder, Göran och jag. Hans pappa var framgångsrik egenföretagare, en man som hade 12

bra ekonomi och en ordnad tillvaro. Min pappa var narkoman och dynamitard, en ökänd kassaskåpssprängare från trakten som konstigt nog ändå åtnjöt någon slags respekt eftersom han ansågs stabil med en orubblig tro på vad han ansåg vara rätt – ovanliga egenskaper i den kriminella världen, där lojaliteter skiftar lika snabbt som pengaflöden och drogrus. Min mor hade träffat honom på en fest och de hade en kort och stormig romans där jag blev till innan de gick skilda vägar.

Göran och jag var visserligen halvbröder men kanske var det en slags arvsynd från våra fäder som gjorde att vi behandlades väldigt olika hemma, i alla fall var det så jag upplevde det. Jag kan inte minnas att min morfar någonsin pratade med mig under de fjorton år jag bodde hemma hos mina morföräldrar. Inte en enda konversation kan jag erinra mig så här i efterhand. Han tittade på mig och nickade eller hummade åt mitt håll, men vi pratade aldrig. Inte på riktigt i alla fall. Annat var det med Göran, som han kunde umgås och ha roligt tillsammans med. Det var som om min morfar inte riktigt kunde se på mig utan att se min far, en far jag aldrig själv hade sett men ändå levde i skuggan av.

När jag beskriver min barndom slås jag av hur hård och kärlekslös min uppväxt låter. Vem skulle vilja växa upp i ett hem utan samtal och värme? Att jag hade en tuff uppväxt är både sant och inte sant på samma gång. Jag tror att både morfar och mormor gjorde så gott de kunde. Min morfar var egentligen en god man med hög moral, men han hade själv alltid vistats i miljöer där män inte pratade om känslor så han hade aldrig lärt sig att kommunicera, allra minst kring sårbarhet. Han härstammade från Norge och tillhörde det norska resandefolket. När jag blev vuxen skulle jag få veta att han under större delen av sitt liv bar på en mörk hemlighet från andra världskriget.

När nazisterna ockuperade Norge mördade de delar av hans släkt.

Vilka och varför vet jag inte, men jag antar att det hade att göra med att de tillhörde resandefolket och betraktades som ohyra av tyskarna.

Min morfar, som då var en ung man, bildade tillsammans med en grupp andra män en motståndsgrupp som, vad jag fått berättat för mig i efterhand av en släkting som hittat dokument i det norska nationalarkivet, dödade 32 nazister varav flera officerare innan han till slut hade dragit på sig så mycket hetluft att han fick fly till Sverige 13

för att inte bli tagen. Det var i Sverige han träffade min mormor, en duktig sömmerska som troligtvis tillhörde resandefolket även hon.

Jag tror inte ens att morfar pratade om sina upplevelser i Norge med mormor, utan han höll allting inom sig. Precis som min pappa var han väldigt noga med vad han tyckte var rätt och riktigt, men eftersom han saknade förmågan att samtala med oss tog han istället avstånd för att markera när vi gjorde fel. Det sårade mig och fick mig att känna mig utanför gemenskapen, vilket med tiden skulle bli till ett beteendemönster som fått stora och framför allt negativa konsekvenser för mig i mina relationer.

Samtidigt är det svårt för mig att klandra honom. Hans egen våldsamma bakgrund i en tid då världen brann borgade inte direkt för möjligheter till introspektion. Det är inte omöjligt att han led av posttraumatiskt stressyndrom, en diagnos som inte existerade på det sätt vi känner den idag (jag vet eftersom jag själv har den) och att han fick kämpa på det sätt han kunde för att hålla ihop vardagen. Jag kommer aldrig att få veta hur han mådde men jag känner ändå att han i alla fall inte ville mig illa, inte ens när jag gjorde fel. Han visste bara inte hur han skulle närma sig mig.

Fel – åtminstone i omvärldens ögon – gjorde jag för övrigt ofta på den tiden, men det var den där typen av fel som egentligen borde tolkas som en signal att jag inte mådde bra. Jag utvecklade tidigt ett självskadebeteende som tog sig uttryck i att jag svalt mig själv.

Jag vägrade att äta vid bordet och gick ofta in på mitt rum där jag fortsatte min självsvält i ensamhet när ingen kunde se att varken kött, potatis eller grönsaker fick närma sig min magsäck. Naturligtvis märktes mitt förhållningssätt till mat ändå och det resulterade i att jag fick gå till psykolog, men samtalen hjälpte inte särskilt mycket utan jag fortsatte min matvägran, som med tiden allt oftare ledde till svimningsattacker.

Trots att jag var smal och konstant led av energibrist tog jag ut den frustration jag kände hemma på Göran. Han kunde vara en riktig retsticka vilket fick mig att se rött varje gång. Dessutom fick han varje jul många fler julklappar än jag eftersom hans pappa trots allt fanns där för honom, även om det var i bakgrunden. Det låter otroligt banalt idag, men för mig var det ytterligare en källa till frustration.

14

Jag ansåg att Göran var en vekling, vilket han egentligen inte var, och ville att mina morföräldrar skulle förstå vilken tönt han var. Då skulle de uppskatta mig mer, tänkte jag på det där egentligen fullständigt galna sättet barn som växer upp i känslomässigt avstängda familjer kan göra. Därför misshandlade jag Göran så ofta jag kunde, allra helst framför mormor och morfar i hopp om att de skulle se mitt värde. Han försökte försvara sig, men jag var äldre och fastän jag var smal och klen drevs jag av ett så brinnande hat att jag aldrig gav mig förrän jag vunnit och han låg nedslagen framför mig. Mina morföräldrar var inte ett dugg imponerade av min taktik, snarare tvärtom, och den där blicken av uppskattning jag sökte hos min morfar kom naturligtvis aldrig. Han må ha varit dålig på att prata om känslor, men det betydde inte att han ville fostra en våldsverkare.

Min strategi för att hantera mina känslor blev att fly in i fantasier och drömmar. För det mesta föreställde jag mig att jag var en soldat i ett av de där mytomspunna elitförbanden jag inte visste så mycket om, annat än att de dök upp i filmer med dåtidens actionhjältar som Gregory Peck och John Wayne. Min vaga föreställning om vad det innebar att vara elitsoldat förvandlades till scenarier där jag iklädd uniform på ett eller annat sätt räddade världen och med vapen i hand triumferande slog ut skurkarna. Än viktigare var mina drömmar om den legendariska starka känslan av samhörighet som fanns krigare emellan där det inte lämnades minsta utrymme för svek och lögner, utan alla visste precis var de hade varandra och ingen tvekade att ta en kula för sin vapenbroder. Under lång tid sökte jag den gemen­ skapen i den kriminella världen, men där blev jag ständigt besviken när verklig­heten bakom alla tuffa ord visade sig bara vara en dröm, lika substanslös som min barndoms fantasier.

Jag fantiserade också mycket om min far. Det handlade inte så mycket om hans kriminalitet i sig, utan bilden av honom som en slags hjälte i den undre världen. På andras sätt att tala om honom förstod jag tidigt att han åtnjöt en respekt som var ovanlig, och jag föreställde mig att han var som en av de där actionhjältarna från mina favoritfilmer även om han råkade befinna sig på andra sidan lagen.

Mycket tid gick åt till att bygga upp fantasier i vilken vår relation skulle bli en sådan lycklig far-och-son-relation jag kände att jag varje 15

dag gick miste om i mitt hem. Det var fantasier av det orealistiska slaget. Efter ett eget liv som kriminell vet jag hur svårt det är att ratta ett kriminellt leverne med ena handen medan den andra puttar gungor och barnvagnar, vänder pannkakor och ser till att barnen kommer i säng i tid.

Fastän det framför allt är de hårda, traumatiska minnena som gör sig påminda först när jag nu tänker tillbaka var inte allting nattsvart, utan det fanns stunder när jag var lycklig. Mina finaste minnen från barndomen är när mormor satt vid symaskinen och jag hjälpte henne med tygerna. Hon jobbade då inte längre på Borlänges anrika hattfabrik CTH Ericson men fortsatte att sy på beställning i hemmet.

Där satt vi till ljudet av motorn som förde nålen upp och ner, och jag minns hur varmt och glatt allting kändes vid de tillfällena. Faktum är att det där ljudet och känslan av tyg mellan fingrarna skulle bli så trösterikt att jag i vuxen ålder försökte mig på en karriär inom samma skrå. Tyvärr hade jag inte samma uthållighet som mormor.

Vi hade det visserligen inte så fett rent ekonomiskt men vi saknade inte heller något materiellt, utan för mig låg saknaden på det emotionella planet. Den omtanke jag fick räckte inte fastän den ibland bröt igenom på ett sätt som rörde mig på djupet, även hos morfar.

En gång när jag fick stryk på gården av en betydligt äldre grannunge – jag minns inte vad jag hade gjort men jag förtjänade det säkert – såg min morfar det från balkongen där han satt och läste. Han tog sats och hoppade över balkongräcket för att jaga ikapp den livrädda tonåringen. Med sina starka händer om tonåringens hals tryckte han upp min plågoande mot väggen och vrålade att grabben skulle ge fan i mig. Det gjorde ynglingen också såvitt jag minns och det var nog ett klokt beslut, för morfar hade troligtvis inte tolererat att jag fått en omgång till. Med dagens syn på barnuppfostran kan man säkert diskutera lämpligheten i min morfars agerande, men för mig är det ändå ett bevis på att det visst fanns någon form av omtanke. Trots det mådde jag inte bra. Distansen mellan mina morföräldrar och mig gjorde att det skapades en otrygghet hos mig och jag behövde någonting mer som mina morföräldrar inte kunde ge mig.

Den här synen på mig som mindre önskvärd eller älskansvärd i brist på andra ord visade sig även på andra sätt. Jag kommer särskilt 16

ihåg ett tillfälle när alla morbröder och mostrar samlades hemma hos mina morföräldrar. Mina släktingar var många och bullriga, och släktfesterna vi hade vid högtider när alla var tillsammans blev alltid till högljudda fylleslag. Jag delade sovrum med min bror, och fastän jag bodde längst in i en avskärmad del kunde jag höra hur min morbror Örnulf med sin mörka basröst talade om mig. Det var ”tattarungen” hit och ”tattarungen” dit; rätt lustigt med tanke på att de var mer ”tattare” än jag, som liksom Göran hade en pappa som inte kom från resandefolket. Jag vet inte varför de betraktade just mig som tattarungen och inte Göran men jag vågade aldrig fråga.

Egentligen var det inte ordet i sig som sårade mig, det var att jag inte benämndes vid namn utan med ett skällsord. Det fick mig att känna mig utpekad och skapade en känsla av att jag var en paria i min egen familj.

Jag minns en annan släktsammankomst en kall vinternatt runt jul i början av 1970-talet. Ett tjockt vitt snötäcke bäddade in Buller­myren dit vi flyttat ett par år tidigare och fick de klossformade bostadslängorna att se ännu trivsammare ut. Jag måste ha varit i sexårsåldern och som vanligt hade spriten flödat för de vuxna utanför mitt rum.

Fastän jag var kissnödig låg jag kvar i sängen och väntade på att de skrämmande höga rösterna skulle tystna så att jag skulle våga gå på toaletten, men de blev bara högre och högre till dess att jag hörde skrik följt av ljudet av personer som slogs. Jag låg blickstilla så länge jag bara kunde, men till slut kunde jag inte hålla mig. Driven av nöden tog jag mod till mig och gick ut i vardagsrummet. Mina unga ögon observerade direkt det krossade soffbordet som spridit glassplitter över hela mattan och jag tyckte att jag också kunde se blodfläckar som färgade de grova maskorna. Försiktigt tassade jag förbi alla vassa skärvor på väg till toaletten. De blänkte kallt och hårt, som diamanter och knivar på samma gång. Min hjärna spelade direkt upp sekvenser där jag föreställde mig hur Örnulf kastat någon genom bordet. Eller Ronny, han kunde också ha ett rivigt humör.

Som en spejare om natten smög jag runt de där skärvorna så tyst jag bara kunde. När jag passerade vardagsrumsfönstret kastade jag en blick ut genom de tvärställda persiennerna. Synen skrämde livet ur mig. Utanför fönstret hade den vita snön färgats knallröd av blodet 17

från en man som jag senare fick veta hade blivit knivskuren. Min mormor såg att jag fastnat med blicken genom fönstret och skyndade sig fram för att dra för persiennerna helt, men då hade synen redan fastnat på min näthinna. Det visade sig som tur var att mina morbröder, som i all ärlighet inte var främmande för våld, inte hade något med det hela att göra utan det var en fest längre ner på gården som spårat ut. Men det var så det var i Bullermyren. Vad som helst kunde hända.

Samtidigt ska jag inte påstå att min släkt alltid var elaka. På somrarna brukade Göran och jag åka till min morbror Thorbjörn för att tillbringa en vecka i hans hus som låg i Gamleby i Småland. Det var en skön omväxling från Bullermyren i Borlänge. Bullermyren var ett område som på många sätt påminner om det som kallas utanförskapsområden idag och den sociala misären skapade ett hårt klimat för alla som bodde där. För mig var resorna till Thorbjörn semester, det var lite av ett äventyr att åka hemifrån. Men jag tror att det var allra skönast för mormor som behövde en paus från oss ibland.

Märkligt nog var skolan ett av få områden där jag trots allt kände att jag hade ett värde. Fastän mina hemförhållanden inte var som andras hade skolan alltid gått bra för mig. Visserligen blev jag mobbad under flera år på mellanstadiet, men jag hade lätt att lära mig och tyckte att det var roligt att gå dit. Eftersom jag hade så lätt för mig kunde jag också göra läxorna i skolan innan jag gick hem där jag visste att det inte skulle bli något pluggande. I skolan kände jag mig sedd av lärarna och fick den bekräftelse jag saknade hemifrån.

Min bästa kompis hette Sean, en ensamkommande palestinier vars fostermamma var rektor och fosterpappa var chef för socialutskottet, något som senare skulle rädda mig från ungdomsvårdsskola många gånger. Jag var ofta hemma hos Sean efter skolan och åt middag.

Vår vänskap gav mig en tillhörighet som jag var mycket tacksam för.

Under min uppväxt var jag mycket blyg och kände mig alltid utanför den övriga gemenskapen, med undantag av det fåtal kompisar jag hade. En av de saker som bidrog till utanförskapet var att mina morföräldrar var gamla jämfört med alla mina klasskamraters föräldrar som var betydligt yngre än mormor och morfar. Dessutom saknade mina morföräldrar körkort vilket gjorde att jag bara kunde 18

vara med på aktiviteter om jag fick skjuts av någon kamrats föräldrar. För mig som verkligen inte ville vara till besvär, en princip jag hållit fast vid i många avseenden, innebar detta att jag valde bort aktiviteter som skulle innebära att jag blev en belastning för någon annan. Som alla andra barn testade jag olika idrotter, men jag hade inte något bollsinne att tala om så av basketkarriären blev det inget, även om jag faktiskt satte en poäng i finalmatchen i Dalarnas största cup i Maserhallen. Vi förlorade i och för sig matchen ändå trots min hjälteinsats, men det spelade inte så stor roll eftersom Harlem Globetrotters, showlaget från USA och dåtidens stora dragplåster, hade uppvisningsmatch precis efter finalen.

Ett tag spelade jag blockflöjt i musikskolan, för att sedan gå över till gitarr där jag lärde mig slå några ackord. Jag var dock inte särskilt bra på det heller, så istället testade jag pianodragspel. Den enda sång jag verkligen lärde mig var ”O sole mio” som jag sedan stod på gården i Bullermyren och spelade i hopp om att få bekräftelse, att någon skulle komma förbi och säga att jag var duktig. Tyvärr fanns det uppenbarligen ingen musikälskare som kunde känna igen en blivande rockstjärna på ett tidigt stadium, för ingen sa någonsin till mig att jag borde satsa på musiken, så jag lade av med det också. Mitt största problem var – förutom bristen på talang – att jag inte hade någon ihärdighet, utan gav upp när motgångarna kom. Det fanns inget driv i mig när det gällde idrott eller andra aktiviteter som barn brukar ägna sig åt, utan jag testade saker ett par gånger innan jag bestämde mig för att jag hade bättre saker för mig vilket inte var sant.

Det största sociala hindret för mig var dock varken bristen på driv eller gamla morföräldrar. Det var istället det faktum att jag var sängvätare ganska långt upp i åldern och därför inte vågade sova borta hos kompisar eller åka med på skolresor. Rädslan för att bli känd som en pissnisse var lamslående. Att jag kissade på mig var ingen medveten handling eller ångest utan det var bara så att jag aldrig kunde vakna i tid, som om min kropp inte uppfattade signalerna. Jag kände en otrolig skam kring detta och det tog lång tid innan jag kunde prata om det. Idag skulle förmodligen psykologer kunna förklara det utifrån alla de trauman jag upplevde som barn, men då gjorde jag allt jag kunde för att det inte skulle märkas och 19

det innebar att jag hoppade över alla situationer där jag inte skulle kunna dölja en olycka. Traumat av detta lever fortfarande starkt i mig och jag översköljs fortfarande av skamkänslor när jag tänker på mitt sängvätande, trots att det försvann i tonåren och inte har plågat mig sedan dess.

På ytan såg vi säkerligen ut att vara en fungerande familj, om än något brokig, och det var vi också, men de dysfunktionella mönstren fanns kvar under åren som gick. Några månader innan jag skulle fylla elva hörde min far av sig. Förvåningen gav snart vika för spänningen och längtan efter att få en far. Att ha en riktig pappa som inte var min morfar och som kunde ta mig på fisketurer, spela fotboll med mig på gården och lära mig hur man är en man upptog snart mina tankar. Det var min väg att bli som alla andra, och fastän jag aldrig träffat honom började vi bygga upp en kontakt över telefonen. Vi pratade om allt möjligt, fast kanske inte så mycket om känslor utan mer om vardagsbestyr, saker vi läst eller sett och drömmar vi hade.

Vi bestämde att han skulle komma på min födelsedag och han skickade en radiostyrd träbåt utan motor i förskottspresent. Det var en otroligt fin båt tyckte jag, med trädäck och fina verklighetstrogna detaljer. Motorn skulle jag få när han kom så att vi kunde montera ihop den tillsammans.

Hur mycket jag än ville ha de där delarna så att jag skulle få se båten sjösättas längtade jag mest av allt efter att få träffa honom, att äntligen få se den man som andra verkade se i mig. Han kom aldrig. Sex dagar innan min födelsedag satte han sin stora schäfer i bilen, åkte i tur och ordning hem till sina knarkarkompisar Senta och Kecka, skakade hand med dem och tog farväl. Sedan åkte han ut till skogs, släppte ut hunden och åkte till Djurmo utanför Borlänge där han i full fart körde in i en järnvägsviadukt. I utredningen som genomfördes efteråt sa de att döden måste ha varit ögonblicklig när bilen krossades mot betongen. Lika snabbt som hans liv släcktes försvann min chans att få lära känna min far. Ett par år senare, när jag själv knarkade ihop med Senta och Kecka, fick jag veta att han varit en slagskämpe som alla hade haft respekt för, men på ett bra sätt. Han började aldrig slåss utan anledning, däremot gav han sig aldrig om han kände att han hade rätt. På något konstigt sätt har 20

det varit egenskaper som även präglat mig. Hur dessa egenskaper fördes över till mig, om jag helt enkelt ärvde dem i min genetik, kan jag inte svara på. * Efter att min far tog livet av sig stängde jag av mina känslor. Det var som om jag lade ett lock ovanpå alla känslor och ingen terapi kunde förmå att öppna locket ens på glänt. Jag hade redan börjat dricka alkohol, vilket inte var så konstigt med tanke på hur jag var uppfostrad och att alkoholen var en stor del i släktens liv. Nu blev det allt oftare min ventil i mitt umgänge med mina kompisar. Det var inte bara alkoholen i sig som blev en tröst, lika viktig var den sociala gemenskapen som uppstod kring vårt drickande. Vårt lilla gäng söp, tog droger och hängde på stan, och alla hade något kors att bära. Som den sökare jag var kändes det bra att äntligen få träffa likasinnade. Tyvärr blev den samhörigheten också förödande för mig längre fram.

I sjuan delades den klass där jag gått i många år upp. Hälften fick börja i en skola i närheten och den andra halvan fick gå i en annan skola lite längre bort. Det innebar att jag fick hitta nya vänner. Flera av mina gamla klasskompisar började i OBS-klass, som special­klasserna kallades på den tiden, och jag gjorde allt jag kunde för att också få gå där. Lärarna satte sig på tvären, de såg kanske en potential i mig och tyckte att jag var alldeles för duktig för att gå i en sådan klass, men jag var envis och fick till slut min vilja igenom. En märklig seger kan tyckas, eftersom många andra kämpade för att ta sig därifrån innan de blev för evigt märkta av det stigma OBS-klassen betydde på det sena sjuttiotalet. Förutom de som verkligen hade behov av det fanns också många som jag, ungdomar vars skepp börjat kantra. Bristen på engagemang och motivation från vårt, alltså elevernas, håll var så kännbar att den naturligtvis också påverkade lärarna som gjorde vad de kunde för att försöka få oss att läsa upp betygen. Det blev också startskottet för många dåliga vanor jag skulle ta med mig upp i åldern, som att röka. Jag gjorde allt för att känna en tillhörighet, om det så bara handlade om att vara med i rökrutorna, och jag kan fortfarande minnas hur jag tränade med cigarett efter cigarett fastän 21