Prolog
Malin stirrar in i flaskorna bakom bartendern på Hamlet. Den gröna bakgrundsbelysningen får dem att skimra förföriskt och hon vill beställa en dubbel whisky, jaga ner den med en iskall öl, men hon håller emot, läppjar på sin Coca-Cola. Vet att spriten dödar henne, och hon vill inte ha död denna vinter, inte på jobbet heller. Men den kommer säkert. Hon känner den närma sig. Bakom henne sitter stadens riktiga pajsare, alkoholisterna som bara knappt håller ihop sina liv. Ute är det iskyla, blånande kallt, och i mörkret halkar människorna fram på Hamngatans isiga trottoarer, månmänniskor i sina tjocka vadderade jackor och långa yllerockar. Inte värdigt en människa, det här klimatet. Hålla emot. Det är vad det här livet handlar om, att hålla emot begären. Inte vilja ha. Inte vilja falla. Inte störta ner i avgrunden, som lockar och pockar och vill ha ens själ. Men nu är ändå en bra tid. Tove är tillbaka i stan. Gjorde en exit. Ville bli filantrop. Hjälpa de nödlidande. De blir fler och fler. Ojämlikheten är så tydlig i Linköping, med alla sina rika akademiker och invandrare och arbetare som tiden sedan länge sprungit ifrån. ”Ska du inte ha något starkare?” frågar den nya bartendern. Hon skakar på huvudet. Han vet inte vem hon är, kan inte hennes historia. 5