9789137504391

Tidigare utgivning (på annat förlag) Askungar 2009 Tusenskönor 2010 Änglavakter 2011 Paradisoffer 2012 Davidsstjärnor 2013 Den bekymrade byråkraten 2014 Lotus blues 2014 Mios blues 2015 Sjuka själar 2016 Syndafloder 2017 Henrys hemlighet 2019 Skrivboken 2019 Strindbergdeckarna Stormvakt 2020 Isbrytare, 2021

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Kristina Ohlsson 2022 Omslag: Maria Sundberg/Art by Sundberg Omslagsfoton: Manushot & Jantira/Adobe Stock Plattform/Johnér.

Tryckt hos ScandBook EU, 2022 isbn 978-91-37-50439-1

S

ommaren började med att solen sken och fåglarna kvittrade.

Man pratade om medelhavsvärme i hela landet, och den nådde även till västkusten. Tillvaron på Hovenäset gick från harmonisk till paradisisk. Glasskiosken öppnade, och på badplatsen vid Reso drog simskolan igång. Samtidigt startade de årliga seglarkurserna som arrangerades av Hovenäsets Segelsällskap, och lagom till att alla sommarboende kommit på plats blev det allsång i Österparken.

Det var med andra ord god stämning på näset den här sommaren då dimman kom smygande. Åt detta skakade man först på huvudet. Vädret var ju strålande, vilken skillnad kunde lite dimma göra? Men så slöt sig en förstklassig tjocka, inte olik sådana som brukade beskrivas i sagornas värld, kring den lilla orten, och då blev man mer fundersam.

Och så fortsatte det. Vissa dagar strålade solen från klarblå himmel, och vissa dagar låg dimman så tät att man knappt såg handen framför sig. Detta var väldigt ovanligt, det var alla överens om. Så mycket dimma på så kort tid.

Med ens blev sommaren något som kom och gick. Ibland var den där, ibland inte. Nästan som om årstiden stundom andades in för att släppa fram solen, och stundom andades ut för att ge plats åt dimman.

Det var i denna märkliga tid som det förflutna flöt upp till ytan.

Någon hade sett en chans att avslöja en flera decennier gammal hemlighet och därmed var dramat ett faktum.

5

Ingen hann uppfatta vad som hände förrän allt satts i gungning.

Ingen blev varnad, ingen blev skonad.

När ny dimma gled in över näset, steg spänningen bland Hovenäs­ borna. Hur skulle de veta vem de kunde lita på? Och vad skulle sanningen kosta dem som förtvivlat vigt sina liv åt att dölja det förgångnas fasor?

6

20 juli ”En mörk, tung skugga”

D

imman blev tjockare när han hade passerat djurparken Nordens Ark. Enligt gps:en hade han då drygt tretton kilometer kvar till Hovenäset, vilket förväntades ta knappt fjorton minuter att köra.

Vilhelm suckade.

Gps:en förstod sig inte på dimma, så mycket stod klart. Han krypkörde i trettiofem kilometer i timmen på en sjuttioväg och även det kändes som en för hög hastighet. Det här fick ta den tid det tog. Hade han kommit så här långt, vore det korkat att förstöra allt med att åka av vägen.

Vilhelm höll hårdare i ratten än han brukade, och kom på sig själv med att luta sig fram medan han körde, som om han skulle se bättre då. Han skrattade tyst. Han betedde sig som sin gamle farfar, som åtminstone tio år för länge hade envisats med att köra bil.

Han torkade sig i pannan.

Det var något fel på kupévärmaren. Den gick inte att stänga av, så det var hela tiden för varmt i bilen. Nu när han körde så sakta hade han fönstren öppna några centimeter både vid förarsidan och passagerarsidan, men när han hade legat kvar på motorvägen hade det blivit alldeles för höga vindljud, så då hade han haft dem stängda.

Jäkla skitbil.

Han borde ha lånat av någon annan. Den här skrothögen var inget att hänga i granen.

Vilhelm svor tyst för sig själv.

9

Dimman skapade en drömsk stämning som fick håret på hans armar att resa sig. En vägskylt upplyste honom om att han nu närmade sig Askum. Samtidigt sa gps:en att han snart skulle svänga vänster och fortsätta på Hallindenvägen. Han såg nästan inget av det kringliggande landskapet, dimman var för tjock. Han anade åkermark på höger sida, och av och till passerade han något som liknade vatten till vänster.

Det var inte första gången han körde sträckan till Hovenäset.

Han visste hur vacker vägen var de sista milen på resan. Han hade sett naturen byta skrud under hösten, vintern, våren och nu sommaren. Ett helt år hade han lagt på projektet, och nu trodde han att han kunde ana slutet på sin resa.

Vilket år det varit.

Vilket förbannat slit.

Och ändå så värt det.

Vilhelm höll ännu hårdare i ratten.

Det här skulle bli stort – riktigt stort.

Han kikade på gps:en. Han var strax framme, något senare än avtalat.

Fjärilarna i magen fladdrade.

Han var nära nu. Det kände han i hela kroppen.

Dimman slöt sig tätare om bilen. Klockan var strax före tre på eftermiddagen, men allt det vita löste upp gränsen mellan dag och natt, mellan sommar och vinter. Verkligheten slutade fem meter framför bilen. Allt där bortom var som vit rök.

Bilen rullade förbi Hovenässkylten.

Vilhelm blinkade vänster och körde in på Lerdalsvägen, bakvägen in på näset.

Bilen gled sakta genom samhället.

De vita huskropparna såg rent spöklika ut i dimman. Ett sommar­ paradis nedsänkt i lättmjölk.

Snart var han framme. Snart skulle han komma ytterligare ett steg närmare sanningen som fått vila orörd så länge.

10

S

multronpaj, sa August Strindberg.

Han satt vid skrivbordet mitt i sin second hand-butik i Kungshamn och tittade förväntansfullt på Maria. Hon stod med höften lätt lutad mot en av de höga bokhyllorna. Sommarklänningen var duvblå och slutade strax ovanför knäna. I händerna höll hon en ungdomsbok som hon plockat ut ur hyllan.

Hon såg tveksam ut.

– Finns det inte redan en sådan? sa hon.

– Det är klart att det finns smultronpaj, sa August och kunde inte riktigt dölja otåligheten i sin röst. Men så kan man ju inte tänka. Det handlar om att hitta på sin egen unika version.

Maria log. Det var ett leende som August inte kunde se sig mätt på.

– Strindbergs smultrongömma, sa hon.

– Något åt det hållet, sa August.

– Det blir säkert bra. Men du kommer nog att behöva skörda hela smultronlandet om det ska räcka till en paj.

– De ska ju ändå ätas. Och det måste inte vara enbart smultron i pajen. Jag kan nog tänka mig både blåbär och vit choklad i fyllningen. Men mig lurar du inte, jag ser att du inte är helt med på noterna. Jag provbakar en paj så får vi se vad du tycker.

– Just do it, sa Maria.

Idén hade kommit till honom under våren när dagarna blev ljusare och längre, och grönskan sprängde fram ur jord och grenar.

–

11

Varför inte arrangera en bakningstävling?

Uppdraget var enkelt: det handlade om att baka Hovenäsets bästa bakverk. Den som ville vara med måste hitta på en egen kaka, och sedan skulle en jury avgöra vilken av godbitarna som förtjänade att vinna.

Under hela sitt vuxna liv hade August fått höra att det var ovanligt att han tyckte det var så roligt att baka. Förvåningen bottnade i att han bakade småkakor och kondisbitar, snarare än surdegsbröd som åtminstone en del män i hans tidigare hemstad Stockholm ägnade sin fritid åt. Han bakade egentligen inte för att äta – han bakade för att han tyckte om ritualen och skapandet.

Det fanns något meditativt med att kunna gå från idé till färdigt verk på några timmar, och ibland fortare än så, beroende på vad han bakade.

Om hans hobby hade stuckit ut i bekantskapskretsen i Stockholm, hade den gjort honom i det närmaste unik bland männen i Kungshamn och på Hovenäset.

Ungefär som hans namn.

August Strindberg.

Kunde man heta så?

Svaret var ja. Det kunde man. Och det gjorde han. Och ja, visst var han släkt med författaren. Men mycket avlägset.

August blev lycklig av att tänka på tävlingen som han dragit igång. Om två veckor var det dags. August hade tänkt att arran­ gemanget kunde kasta lite ljus på Hovenäset. Det var för få som kände till det ljuvliga näset. Varenda människa i hela landet hade hört talas om eller besökt Smögen som låg blygsamma sju kilometer bort, men Hovenäset var det ingen som visste existerade.

Och det tyckte August var synd, för av alla platser han besökt i sitt liv, var denna den överlägset vackraste.

Maria skingrade hans tankar genom att råka tappa boken hon stod och bläddrade i. Snabbt plockade hon upp den igen och satte tillbaka den i hyllan.

12

De ljusbruna lockarna dansade kring hennes ansikte medan hon rörde sig.

Solen tillsammans med de salta vindarna och många baden hade blekt hennes hår. Hon hade fått sommarfräknar på näsan och hennes hud hade färgats ljusbrun.

Så underbar, tänkte August och måste le.

Det var deras sista dag på ledigheten. Semestern hade varit en av de bästa i Augusts liv. Bohuslän hade i huvudsak levererat briljant sommarväder och Maria hade sålt sin lägenhet på Fiske­tången i Kungshamn och flyttat in hos honom permanent på Hovenäset.

De hade haft besök av Augusts vänner från Stockholm och även av Marias föräldrar som ville hjälpa till med hennes flytt.

Allt stämde, livet var så nära perfekt det kunde vara.

En sådan här lycka hade han inte kunnat föreställa sig för ett år sedan när han nyss hade varit och tittat på den gamla begravningsbyrån i Kungshamn. Allt hade gått så fort då. Fyrtiofem år gammal lämnade han hastigt och lustigt livet som finansman i rikets huvudstad för att bosätta sig i Bohuslän, och väl på plats förvandlade han begravningsbyrån till en affär för gamla prylar som var lika vilsna som han själv.

Hans bäste vän Henrik hade varit hans mest högljudde kritiker.

– Du tänker inte klart, hade han sagt. Dina föräldrar har nyss dött och din sambo har lämnat dig. Gör nu inget förhastat!

Förhastat? hade August tänkt. Hur kan det vara förhastat att lämna en tillvaro som jag aldrig trivts med?

Och så tänkte han fortfarande. Västkusten var helt rätt för honom, och det var även second hand-butiken. Det var en övertygelse som bara växte sig starkare och starkare.

Men just nu var August mest i butiken för att kolla läget inför morgondagen då semestern var över för den här gången. Dessutom hade han lovat att hämta upp en sommargäst som skulle hyra ett hus på Hovenäset.

– När skulle hon dyka upp, egentligen? sa Maria.

13

– Kvart över sex, så hon borde komma snart.

Det var Esmeralda Jansson som hade hört av sig till August och frågat om han kunde tänka sig att köra sommargästen från Kungshamn.

– Hon ska hyra mitt och Svens hus på näset, hade hon sagt. Hon vill bo där i hela två veckor. Och nu har hon meddelat att hon vill komma två dagar tidigare än hon från början hade planerat, men då är Sven och jag bortresta. Eftersom du bott i huset tänkte jag att det kunde gå lika bra om du tog emot henne och kanske visade henne runt.

Få hus hade en lika mörk och dramatisk historia som Janssons.

Det kallades för Fryshuset och hade varit Augusts första hem på Hovenäset.

Fryshuset var primärt känt för en enda sak: För drygt trettio år sedan hade det bott ett ungt par i huset.

Kvinnan hade hetat Lydia Broman och en dag försvann hon. Hon återfanns några dagar senare, styckad och gömd i frysen som stod i källaren i hennes eget hem. Hennes man hade dömts till livstids fängelse för brottet och hade senare tagit livet av sig medan han satt frihetsberövad.

Det var så Fryshuset hade fått sitt namn.

Och det var av samma anledning som ingen ville bo permanent i det. Inte ens ägarna Sven och Esmeralda ville bo där. De hade köpt huset på ren spekulation och sedan ägnat sig åt att hyra ut det veckovis under somrarna då turisterna invaderade Bohuslän.

– Vi kan ju gå ut och möta tjejen som vi ska plocka upp, sa Maria. Hon kanske inte hittar hit i dimman.

– Jag ska bara larma på innan vi går, sa August.

Larmet var av senaste modell. Det hade varit dyrt, men ingen hade ifrågasatt Augusts behov av ett ordentligt larm. Inte efter allt som hänt under vintern i samband med att hans sjöbod brann ner.

Han tänkte allt mer sällan på de där förfärliga dagarna som närapå hade blivit hans död. Han och Maria levde och hade hälsan, och 14

det var det enda som räknades. Ordningen var återställd och sjöboden återuppbyggd. Marias bearbetning av händelserna tog längre tid, men för varje vecka och månad som gick, verkade hon må bättre och bättre.

August sträckte ut ett finger för att trycka in den sexsiffriga koden som aktiverade larmet, men avbröt sig mitt i en rörelse när hans mobil ringde.

Han kunde inte låta bli att sucka när han såg vem som sökte honom.

Gunnar Wide.

Hovenäsets egen riddare, fram till ganska nyligen ordförande i ortens intresseförening.

Alltid redo att lägga sig i något han inte hade med att göra.

August skyndade sig att trycka in koden och gick ut på gatan med Maria. Hon log när han höll upp telefonen framför henne så att hon också kunde se vem som ringde.

Det var Gunnar som hade räddat livet på August den där gången i vintras. Det gjorde honom svår att avvisa. Ingenting hade blivit bättre av att han nu satt i rullstol efter att ha fått en stroke.

Han tog varje tillfälle i akt för att få sällskap och uppmärksamhet.

– Jag ringer upp honom senare, sa August. Jag hinner inte nu.

Mobilen tystnade lika hastigt som om Gunnar hade stått bredvid och hört vad August sa.

Och det var då de såg skuggan.

August blinkade till.

Plötsligt var den bara där.

En mörk gestalt rörde sig rakt emot dem genom dimslöjorna.

Som en gast, tänkte August. Precis som en gast.

15

M

an kunde bli sjuk av hemligheter. Så brukade Oskar Samuels­ sons farmor säga medan hon var i livet, och han kunde enbart ge henne rätt. Lögner var ett gift som frätte sönder både människor och relationer. Och ändå fanns det så många av dem.

Särskilt i Oskars familj.

Jag skulle ha varit förlorad utan den här platsen och de här människorna, tänkte han när han sköt upp dörren och gick ut på trappan utanför Anonyma Alkoholisters lokaler i Kungshamn.

Mötet var över och han kände sig som vanligt både stärkt och trygg.

Han log när han andades in den kyliga sommarluften.

Hemligheter hade de flesta men hur många hade så många saker att vara tacksam för som Oskar? Han hade ett barn som han älskade över allting annat, ett hem som han tyckte om att vara i och ett jobb han tyckte var kul.

Man kunde ha det sämre, det var han smärtsamt medveten om. Tiden då han saknat allt detta låg bara några få år tillbaka.

– Hur blev det så här? hade en terapeut som han träffat genom AA frågat.

– Vet inte, hade han svarat.

Det var inte sant, men det var likväl det enda tänkbara svaret.

Han visste utmärkt väl varför han en gång hade börjat supa och han visste varför han hade slutat. Det fick räcka så.

Oskar tog ett djupt andetag.

16

Nu skulle han hem och lösa av barnvakten. Kanske skulle han låta Matilda äta chips och dricka lite läsk, känna att det var sommarlov trots att han jobbade om dagarna och dimman låg tät kring samhället. Inte för att Matilda visste hur dimma såg ut, men hon kände ju när det blev kallare.

Oskars dotter var född blind och med åren hade han lärt sig att acceptera att hans egen sorg över detta var större än hennes. Hon visste inte vad som fanns att se och hade egna sätt att upptäcka världen.

Två av de andra mötesdeltagarna kom ut ur lokalen.

De nickade till varandra och till Oskar, sa ”Trevlig kväll” och gick till sina bilar. Oskar visste bara vad de hette i förnamn och han kunde inte minnas att han träffat dem i något annat sammanhang.

Det var något av det allra bästa med Anonyma Alkoholister, att man fick vara just anonym. Det passade Oskar perfekt, för det innebar att han kunde välja vad han ville berätta om sig själv och vad han inte ville säga ett ord om.

Något han pratade högt och gärna om på AA-mötena var hur nära han hade varit att bli bankrutt som människa. Han var en ung alkoholist, hade nyss fyllt trettioåtta. Vad alla andra gjorde med sina första trettioåtta år i livet visste han inte, men själv hade han låtit missbruket stjäla hela decennier.

Och till sist hade han även varit nära att förlora Matilda.

– Du får gärna hälsa på vår dotter när du är nykter, hade Matildas mamma sagt. Men jag låter henne inte bo hos dig över helgen eller natten så länge du håller på så här.

Nu fanns inte Matildas mamma längre.

Hon hade dött en solig vårdag för exakt åttahundratvå dagar sedan. Det var lika många dagar som Oskar hade varit nykter.

Ingen händelse hade förändrat Oskars liv på ett större eller mer omvälvande sätt. Inte en enda. Inte ens Matildas födelse.

Oskar kände klumpen i halsen växa när han tänkte på hur det 17

kom sig att han till sist sökte hjälp för sitt missbruk. Han hade varit livrädd för hur han skulle fungera i rollen som förälder, och för vad Matilda skulle tänka om att bo med honom. Det fanns en risk att hon skulle hata honom, han som inte ens förmådde tycka om sig själv.

Och så hade allt gått så väldigt över förväntan bra.

Han trevade i byxfickan efter bilnycklarna. Det var en jäkla dimma att vara envis. I vanliga fall skulle han ha promenerat eller cyklat till mötet, men med den här väderleken hade det känts helt uteslutet.

– Allt väl?

Hans sponsor Ellen slöt upp vid hans sida. Hon var lång för att vara kvinna, nästan lika lång som Oskar och han var en och åttiotvå. Hon såg på honom med sina varma, bruna ögon. Det mörka håret var klippt i en kort frisyr och i hennes öron hängde som vanligt stora iögonfallande örhängen. Just den här dagen hade hon smyckat sig med två papegojor.

– Jo, det är lugnt.

Ellen var den bästa sponsor Oskar kunde ha fått. Hennes engagemang var alltid stort men inte kvävande. Det fanns få regler i AA, men en begränsning som de flesta grupper tillämpade var att man inte fick ha en sponsor av motsatt kön. Det kunde leda till en olycklig sammanblandning av känslor, att människor blev kära i varandra av fel anledning. Men Ellen var lyckligt gift med sin Sonia och det möjliggjorde att hon fick vara hans sponsor.

Han tackade högre makter för den gåvan.

Tanken med sponsorskapet var att nya medlemmar i AA skulle känna att de hade någon som följde och förstod deras kamp på nära håll och som kunde svara på frågor och vara behjälplig mellan mötena.

– Det syns på dig att du mår fint, sa Ellen. Du verkar vara på en bra plats.

Oskar log.

18

– Så är det, sa han.

Faktiskt var nästan allt som det skulle i hans liv just nu.

Allt utom den där hemligheten.

Och så var det en sak till som skavde. Inte mycket och inte alltid, men ibland. För inom Oskar fanns inte bara farmors visdomsord om hur sjuk man kunde bli av hemligheter. Nej, han mindes också vad han en gång hört henne säga om tvivel.

– Ingen ovisshet äter en människa mer än den som tvivel skapar, hade hon sagt. Även detta visste Oskar. Men frågan var vad som fanns att göra åt saken. Tvivel var för den som hade valmöjligheter, och det hade inte Oskar.

Och det hade kanske inte heller hans farmor haft alla gånger.

För genom släkten rann en förgiftad blodslinje.

Den började med Oskars farfars far som redan som ung dömdes till straffarbete efter att ha spridit skräck i den bohuslänska landsbygden under en sommar då han våldtog flera kvinnor, och gick sedan vidare till Oskars farfar som dömts för mord på en man som ingick i hans jaktlag. Sedan verkade illvilligheten ha hoppat över en generation innan den på nytt fick fäste i släkten genom Oskar.

Han sneglade på Ellen.

Hans hemlighet var att han anklagades för att ha gjort något fasansfullt. Och hans tvivel handlade om att han själv inte mindes detta hemska.

Men inget av det kunde han säga till Ellen. Inte nu, inte någonsin.

19

S

kuggan lösgjorde sig från dimman.

En ung tjej blev synlig.

– Hej, sa hon. Det är jag som är Iben Syrén.

August och Maria skakade hand med henne och presenterade sig. Ibens handslag var förvånansvärt fast och stod i skarp kontrast till hennes nästan barnsliga uppsyn.

– Vilken dramatisk entré, sa August och gjorde en diffus gest i riktning mot dimman. Välkommen till Kungshamn.

Iben gav honom ett reserverat leende till svar. Hennes ljusa hy och långa, röda fläta fick henne att se yngre ut än August visste att hon var. Enligt Esmeralda Jansson var Iben nitton år gammal, och det stämde säkert för Janssons var alltid noga med att inte hyra ut sitt hus till omyndiga personer.

Han undrade hur det kom sig att en ensam, ung tjej hade fått för sig att hyra just Fryshuset. Han hade själv slarvat med att undersöka husets historia innan han flyttade in, och kanske gällde detsamma för Iben. Kanske hade hon till och med slarvat mer än August, för efter händelserna förra hösten då lärarinnan Agnes Eriksson försvann, hade huset blivit än mer omskrivet.

Han bestämde sig för att inte fundera för mycket på Ibens bevekelsegrunder för att hyra Fryshuset. Han hade annat att tänka på, som till exempel sin och Marias sista kväll i dekadensens tecken innan de gick tillbaka till sina jobb. De hade varit på Smögen 20

och köpt färska räkor och musslor till en skaldjurspasta som de skulle laga tillsammans, och så skulle de dricka ett glas vin och sitta på punschverandan och läsa i dimman. Eller kanske sätta sig i sjöboden som byggts klart i början av sommaren.

– Är väskan tung? Ska vi hjälpa dig att bära?

Marias röst avbröt Augusts funderingar. Hennes fråga riktade sig till Iben, vars bagage bestod av en ryggsäck och en resväska.

– Är det långt till bilen? frågade Iben.

– Nej, sa August. Den står runt husknuten här.

– Då behöver jag ingen hjälp.

August kastade ett öga i riktning mot hamnen innan han gick de få stegen till bilen. I hamnen kunde man ana konturerna av segelbåtarnas master, men den fyrahundra meter långa Smögenbron syntes inte mer än som ett svagt, smalt streck, och att den överhuvudtaget gick att urskilja berodde enbart på att den var så hög. Det var läckert och det var otäckt. Att något så stort kunde slukas av något så flyktigt som dimma.

Hamnen fanns bara ett stenkast från butiken. Det var en av de saker som August uppskattade mest med sin tillvaro i både Kungshamn och på Hovenäset. Ingenting låg långt bort. Allt fanns nära. Det skapade en känsla av att han hela tiden rörde sig i en miniatyrvärld.

Kvävande, tyckte hans vänner från Stockholm när de kom på besök.

Befriande, tyckte August.

Iben såg sig omkring medan han låste upp bilen, och hon gjorde det mer skyggt än nyfiket.

– Väntar vi på någon? frågade August.

Hon skakade snabbt på huvudet.

– Nej, sa hon. Det är bara jag.

Men sedan lyfte hon åter blicken och lät den svepa som en radar genom dimman.

21

Bilen stod på uppfarten bredvid det stationsliknande huset där August hade sin butik. Huset var stort och han hade fortfarande inte bestämt vad han skulle göra med övervåningen.

– Cool bil, sa Iben.

– Tack, sa August.

Tidigare hade han ägt en gul likbil som ingick i köpet av begravningsbyrån, men den tiden var förbi. Nu körde han en klarblå skåpbil som förde tankarna till dåtidens skolbussar, och som ofta drog blickarna till sig.

Fast nu på sommaren hände det sällan att han körde bil till eller från jobbet. Han hade nämligen lagt sig till med en ny vana: Han hade börjat ta sig runt med båt. En tjänstebåt som han älskade mer än alla andra fordon han någonsin ägt och som han hade skaffat båtplats till i Kungshamn. På Hovenäset lade han den vid sjöbodens brygga.

– Tack för att ni erbjöd er att skjutsa mig, sa Iben. Det var absolut inte nödvändigt.

August iakttog henne tyst.

Utan att ha förhört sig om saken, var hans intryck att Iben inte hade sökt sig till Hovenäset för att semestra. Hon var inte otrevlig, men inte heller särskilt meddelsam. Faktiskt såg det mest av allt ut som om hon ångrade att hon tackat ja till skjuts, och då hade de ännu inte satt sig i bilen.

När han för tredje gången såg henne stryka med blicken över omgivningen och sedan krångla fram mobilen ur byxfickan för att snabbt kontrollera något på den, upprepade Maria frågan som han ställt nyss.

– Är du säker på att vi inte väntar på någon mer?

Iben svalde.

– Det är lugnt, sa hon.

August och Maria växlade ett ögonkast, och Maria ryckte på axlarna.

22

August förstod att hon hade sett samma sak som han.

Något gjorde Iben orolig.

Något som hon inte ville prata med främlingar om.

23