9789137504346

Carina Bergfeldt En bra dag att dö

Vad 276 avrättningar lärt en fängelsepastor om livet

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm

www.forum.se

Copyright © Carina Bergfeldt 2023

Enligt avtal med Nordin Agency

Omslagsdesign Emilie Crispin Ekström

Omslagsbild Pontus Orre

Tryckt hos ScandBook, EU 2023

ISBN 978-91-37-50434-6

Tack

Vårt sista samtal

December 2021

”Du borde kanske vänta med att publicera det här till efter min död.”

Jag sneglar på diktafonen för att kontrollera att den fortfarande är på. Jag vet inte varför det känns så viktigt att få det här inspelat. Sedan vänder jag blicken mot honom där han sitter i den bruna läderfåtöljen som han vid det här laget har suttit i timme efter timme, dag ut och dag in, omgiven av julpyntet som hans fru har fyllt hela huset med. Jag räknar till nio julgranar i plast av varierande storlek bara i rummet där vi befinner oss.

Varför säger du så?

Han tittar på träkorset på väggen – som han redan flera gånger har påpekat att en fånge gjort åt honom – och dröjer innan han svarar.

”Jag är en gudsman. Förtroendena som jag har svikit nu, sakerna jag har gjort, det jag har berättat för dig. Jag är osäker på vad folk kommer att tycka om det. Jag tänker bara att det kanske vore bäst att jag inte finns kvar när allt kommer ut.”

Vårt första samtal

Juli 2014

Pastor Jim Brazzil tittar på de fyra pannkakorna som servitrisen ställer fram på bordet. De är dränkta i vispgrädde med jordgubbar på toppen. Den rivna, stekta potatisen dryper av fett. Högen av baconskivor likaså. Äggröra och en omelett. Rykande hett kaffe i kopparna. Vi har varsitt stort glas lemonad med massor av is på Texasvis.

Han skrattar till och undrar om vi verkligen ska äta allt det här.

Jag försäkrar honom att det ska vi.

Första gången jag träffar Jim Brazzil är på en Denny’s-restaurang i staden Huntsville, Texas. Jag arbetar på en artikelserie med titeln ”En vecka med döden” för Aftonbladet. När vi sätter oss vid bordet har det bara gått några timmar sedan jag mötte Vaughn Ross på death row i fängelset Polunsky Unit. Han hade sju dagar kvar att leva. Under veckan före hans avrättning bor jag i Huntsville och möter människor som på olika sätt arbetar med och kring dödsstraffet. En av dem är den före detta fängelsepastorn Jim Brazzil.

Jag är fortfarande uppfylld av samtalet, tankarna har virvlat runt i mitt huvud sedan jag lämnade fängelset. Vaughn Ross är dömd till döden för dubbelmord.

Jag berättar för pastorn att Vaughn och jag pratade om böcker, han hade precis läst Alkemisten av Paulo Coelho. Jag svarade att jag nyss läst en annan bok av samma författare: Djävulen och fröken Prym. Om en man som erbjuder invånarna i en stad en kista guld, om de väljer ut en person i byn att döda. Jag sa att boken visar vad människor är kapabla till, i fel situation.

”Den vill jag läsa”, utbrast Vaughn. Sedan tystnade han. ”Den skulle jag ha velat läsa”, rättade han sig själv.

Jim nickar åt min berättelse, han vet vart den är på väg.

”Biblioteksvagnen på death row kommer bara var sjunde dag”, säger han.

Vi vet båda var Vaughn Ross kommer att befinna sig om sju dagar. I en dödskammare. Det gröna rummet som är anledningen till att vi båda sitter här och samtalar. Platsen som ingen vill besöka, men som Jim Brazzil känner till bättre än de flesta.

Vaughn Ross kommer aldrig få läsa Djävulen och fröken Prym.

I åratal var pastor Jim Brazzil den sista personen som rörde vid eller pratade med dödsdömda fångar innan de sjönk in i medvetslöshet och dog.

Han har suttit med 154 dömda mördare innan de dödades med en giftinjektion, och han har även assisterat vid en avrättning med ”Yellow Mama” – den elektriska stolen i Alabama. Efter det såg han ytterligare 121 personer dö, från ett av åskådarrummen tillsammans med offrens anhöriga. Sammanlagt 276 människor.

Två timmar går. Pannkakorna på bordet är uppätna till sista tuggan. Servitrisen har burit bort smulorna som återstod av

baconen och äggröran. Vi är inne på tredje koppen kaffe var. När du pratar med en människa som Jim Brazzil dansar tiden en dans med dig på ett sätt som man sällan får uppleva. I hans närvaro är du här och nu. Där och då. Berättelserna virvlar runt bordet och du bara snurrar med. Du är tolv år och får en dödsdom. Du väntar på att dö, men du vill leva och tjäna Gud, samtidigt som du är ung och nyfiken på livet. Du sitter inlåst i fängelse. Du är i en dödskammare med handen på en mördares vrist. Du hör en sista bekännelse. Det är timmar som rör sig mellan liv och död. Tro och hopp. Glädje och sorg. Minnen och bekännelser.

Han är en helt okänd man. En konservativ gubbe från Texas. Och jag är närmast förhäxad av det han berättar, det liv han levt. Det är dags att gå, men ingen av oss gör en ansats att resa sig.

Jag ställer den fråga som jag tror ska bli intervjuns sista.

Hur har 276 avrättningar påverkat din egen syn på döden?

Jim Brazzil ler. Det syns tydligt i hans ögon att han väger sina ord. Efter några ögonblick är det som om han har bestämt sig. Pastorn lutar sig fram.

”Jag vill säga en sak till”, säger han. Det han berättar ändrar inriktning på historien. Han går från att vara en människa jag intervjuar för bakgrundsinformation till en artikel, till att bli huvudperson i den här boken. Men ingen av oss vet det än.

”Jag kan på sätt och vis förstå vad de går igenom, de som har dömts till döden. Jag har prostatacancer och leukemi i fjärde fasen. Jag har också fått en dödsdom. Jag fick veta för sju år sedan att jag hade fem år kvar att leva. Det var därför jag slutade att närvara vid avrättningarna. Min kropp orkar

snart inte längre. Det är min tur att dö.”

Han tystnar. Jag tystnar.

Servitrisen, som inte förstår hur dålig hennes tajming är, kommer fram och frågar om vi vill ha påfyllning. Jag nickar utan att säga något. Hon fyller på kaffekopparna för fjärde gången. Jag försöker bestämma mig för om det han nyss har avslöjat är berättat i förtroende eller om jag får skriva om det. Jag frågar.

Han svarar att jag gärna får berätta.

”Döden är döden”, säger han. ”Det som det här jobbet har lärt mig, och som den här sjukdomen har förstärkt min övertygelse om, är att folk kastar bort sina liv. Och då menar jag inte nödvändigtvis de dödsdömda. Jag har sett människor som bevittnat avrättningar och som bokstavligen inte har kunnat ta ett steg sedan den dagen då deras älskade dog. Människor som har varit som i dvala i tio, femton eller tjugo år, fyllda av hat.”

Han tystnar och tar en klunk kaffe innan han fortsätter.

”Det jag har lärt mig av närmare trehundra avrättningar är att de männen och kvinnorna levde ena minuten och var döda nästa. Jag kommer också att dö. Och jag tar med mig samma ord som jag har sagt till dem, och som jag gärna vill att du för vidare. Och det är att livet är en gåva. Slösa inte bort det. Gottgör det du kan gottgöra. Förlåt det du kan förlåta. Och när du har gjort det, gå vidare. Vare sig det är i det här livet eller i nästa.”

Två timmar senare är frukosten som blivit lunch slutligen över och vi står på parkeringen och kommer överens om att åka till Joe Byrd-kyrkogården. Jim Brazzil berättar att det är hans favoritplats i staden och han vill att jag ska se den.

Han kliver in i sin gigantiska blå pickup och kör i väg. Jag stannar kvar en stund i min hyrbil för att samla tankarna som snurrar runt i huvudet.

Han har tagit emot så mycket gift hela sitt liv. Mött så mycket sorg och ondska. Nu är hans kropp full av ett annat gift. Jag vet att det rimligtvis inte fungerar så, men jag undrar om det har ett samband. Vad han tagit emot själsligt och vad hans kropp utsatts för fysiskt. Och att samtidigt vara så lugn inför det hela.

Han pratar om försoning, men jag vill inte förlåta. Han pratar om frid, men jag är så arg. Han säger att livet är en gåva, men jag lever inte, jag bara överlever. Han säger att man ska gå framåt, vidare, men jag känner inte att jag agerar, jag bara

reagerar.

Jag ser en liten flicka framför mig som gömmer sig i sin pappas garage i väntan på att hans ilska ska lägga sig. Höjda knytnävar och det dämpade ljudet av slag som träffar. En tioåring med en kniv i handen, redo att använda den.

Det finns människor i mitt liv som jag aldrig tänker förlåta.

Och jag är arg på Gud för att han har gett den här mannen som jag nyss träffade en dödsdom.

Han förtjänade det inte. Andra gjorde det.

Jag gör något som jag aldrig har gjort tidigare under alla mina år som reporter.

Jag lutar mig mot ratten och gråter.

Jag vet inte om det är för honom eller för mig själv.

Kanske för båda.

Kapten Joe Byrds kyrkogård är sannerligen en av de vackraste platserna i Huntsville i dag. Men under lång tid var viloplatsen allt annat än vacker, snarare en lerig sörja bestående av myrstackar och ogräs.

Kyrkogården ligger en knapp kilometer från fängelset på en stilla kulle på Bower Boulevard strax öster om Sycamore Drive i den äldre delen av Huntsville. Marken skänktes till guvernören 1855 och på grund av ett missförstånd började man begrava fångar där. När skadan väl var skedd fortsatte man. Från det att den första graven grävdes har platsen kallats Peckerwood Hill.

Peckerwood, från ordet woodpecker (hackspett), var vad fattiga fångar kallades förr i tiden. Ett öknamn som användes främst för vita, outbildade människor, de som i dag går under den föga smickrande benämningen white trash. De som inte hade någon som ville eller kunde betala för deras gravar. Irriterande hackspettar.

Enligt Texas delstatslagar ska de som dör när de sitter i fängelse, oavsett vad de är dömda för, få en ordentlig begravning även om ingen betalar för den. De männen och kvinnorna har hamnat här på Peckerwood Hill, som i dag är det sista vilorummet för över tretusen Huntsvillefångar. Många av dem ligger i gravar där de inte ens har bevärdigats något namn. Bara fångnumret och ett X, som står för att de blev avrättade. Men på 1960-talet tyckte den tillförordnade fängelsedirektören, Joe Byrd, att det var så ovärdigt att han åkte till kyrkogården på sina lediga dagar och röjde upp. Med tiden fick han hjälp av en handfull betrodda fångar och tillsammans skapade de den vackra plats som kyrkogården är i dag. Det finns fortfarande 312 gamla gravar som man inte har lyckats identifiera, men nu markeras fångarnas viloplatser med enkla vita kors, gjorda av fängelsets intagna.

Det hålls begravningar varje torsdag – förutsatt att någon har dött under veckan – samt dagen efter en avrättning, om familjen inte har gjort anspråk på kroppen. Jag står och funderar på att jag själv skulle tycka att det här vore en trevlig plats

för den eviga vilan, när jag ser Jim Brazzil komma gående mot mig.

”Jag skulle inte ha något emot att begravas här”, säger han som om han kunde läsa mina tankar.

Vi vandrar runt på kyrkogården. Han har jordfäst femhundra människor här under sina år som fängelsepastor. Han pekar på raderna och berättar om några han minns extra väl. Beskriver den sorgliga känslan vid begravningar när inga anhöriga kom. När bara han själv och en representant från fängelset stod där. Hur ovärdigt han tyckte det var att personen i fråga inte hade någon som sörjde honom, även om han kunde förstå att de ofta förtjänade att släkt och samhälle hade vänt dem ryggen.

Jim berättar en historia om när han som pastor höll en begravningsgudstjänst över en man som hade dött i fängelset. En handfull personer var på plats. Eftersom mannen inte varit dödsdömd, utan hade suttit på en annan fängelseavdelning, hade Jim aldrig träffat honom. Han sa till människorna som samlats kring graven att de gärna fick säga några ord om mannen i kistan om de så önskade. Det uppstod en besvärad tystnad. Sedan klev en ung man fram och tittade ner i graven.

”Enda skälet till att jag är här är att jag ville vara säker på att den jäveln verkligen är död. Han var min far och han förgrep sig på mig”, sa mannen.

Jag brukar fantisera om min fars begravning. Att jag går fram i kyrkan, ställer mig vid talarpodiet och verbalt sliter honom i stycken med tidernas grymmaste avskedstal. Jag har drömt om det i åratal. Decennier nu.

Jim Brazzil tittar på mig. ”Säger du det?”

Han frågar ingenting mer. Det behöver han inte. Ett kort ögonblick får jag en glimt av hur lätt det är att berätta saker man inte tänkt berätta för Jim Brazzil, och vilken befrielse det är att bekänna någonting skamfyllt om sig själv för honom, och bara mötas av medkänsla.

Jim Brazzil vandrar vidare, pekar på en annan grav, minns ytterligare en begravning. När ceremonin var över rusade en liten pojke på tre fyra år fram, drog ner byxorna och började kissa på kistan.

”Jag blev helt ställd, men ingen i familjen gjorde någon ansats till att stoppa honom. Det visade ganska klart att ingen av de anhöriga hade särskilt varma känslor för pojkens farfar som låg där nere. Alla ville nog pissa på hans grav.”

Jim Brazzil fortsätter promenera omkring bland gravstenarna. Pekar ut sju rader med tolv kors i varje. Berättar att han har begravt varenda en som ligger därunder. Han minns en dag när det var en kraftig snöstorm och han höll fem begravningar. Inga släktingar till någon av de döda männen närvarade. Jim Brazzil körde in på kyrkogården och hörde snön och vinden vina utanför vindrutan. Fängelsedirektören som var med honom sa att han inte behövde gå ut i ovädret, utan att de kunde hålla begravningsgudstjänsten inne i bilen. Pastorn skakar på huvudet åt minnet.

”Så kunde jag inte göra mot dem.”

Vi kommer till fem mycket gamla gravar som står på rad och som alla har kvinnonamn på gravstenarna. Jim Brazzil berättar att de fem gravarna har flyttats. Han var med under exhumeringen, när man grävde upp och omplacerade kropparna, för att välsigna de döda när de fick sina nya viloplatser. Han pekar på en grav och ber mig att inte skriva kvinnans namn. Hennes kista gick sönder under flytten och den döda föll ut.

”Det var helt förfärligt. Plötsligt låg bara kroppen där. Hon hade inga kläder, bara en svepning. Och eftersom den hade ramlat av var hon naken. Det var fångar som skötte exhumeringen och de stirrade på henne. Till sist sa en av dem tyst: ’Det där är en vagina. En sådan har jag inte sett på tio år. Typiskt – när jag äntligen får se en har den varit död i femtio år.’”

Pastorn börjar skratta hjärtligt.

”Förlåt, jag kan inte hjälpa det. Den där händelsen är en av de mest groteska och tragikomiska som jag har varit med om här.”

Han står under ett träd och tittar sig omkring. Gravar så långt ögat når, i alla väderstreck, ingen av dem dekorerad med blommor. Så många män som dött i Texas alla fängelser. Så få som saknar dem. I några sekunder är det som om han ser kyrkogården för första gången.

”Det är en vacker plats, men sorglig. Fast jag tycker om den. Jag har tillbringat så mycket tid här.”

Vi kommer till några av de äldsta gravarna. Fem av dem har samma datum. Den 18 februari 1924.

”De här fem var de första som avrättades med Old Sparky, som vi kallar den. Fem avrättningar på raken, den ene efter den andre fick sätta sig i den elektriska stolen.”

Han pekar på en av gravstenarna. Den döde heter Melvin Johnson.

”Lustigt. Jag var med på en avrättning av en annan Melvin Johnson.”

Solen står högt ovanför oss och fåglarna kvittrar i träden. Det är hela tiden nya saker som väcker minnen till liv. Även den obarmhärtiga solen. Jim Brazzil berättar om en intagen som klev ut ur en fångtransport till Huntsville och tittade upp mot

solen som han inte hade sett på tolv år. Han lät den värma sina kinder en kort stund innan han vände sig mot pastorn, log och sa: ”I dag är en bra dag att dö.”

Jim Brazzil tittar även han upp mot solen och låter det starka skenet värma ansiktet.

”I dag skulle också vara en bra dag att dö, om det skulle vara så. Jag har gjort det jag skulle göra.”

Vad säger du till fångarna precis innan de dör?

”Jag säger tack för att du delade med dig av ditt liv.”

Det slår mig. Han är inte färdig än.

Ditt liv borde bli en bok. Det är för mycket som du har berättat i dag som inte får försvinna med dig, när du lämnar den här världen.

Han skrattar.

”Vet du om att jag tackade nej till en miljon dollar från ett filmbolag som ville göra just det? Warner Brothers, var det. De ville göra en bok och en tv-serie om mitt liv på 1990-talet. Inte för att jag inte ville ha pengarna, gudarna ska veta att jag kunde ha behövt dem, men de ville ändra på saker och ting. Göra mig till en hjälte. Det är jag inte.”

Vi tar farväl av varandra. Han tittar på mig och ler.

”Det var en speciell dag i dag, visst var det? Jag har pratat om saker som jag aldrig har pratat om förut.”

Jag med.

Jag åker tillbaka till Sverige.

Artikelserien om death row och avrättningen av Vaughn

Ross blir läst av 2,2 miljoner svenskar – en fjärdedel av befolkningen. Året efter arbetar jag om den till en bok, Sju dagar kvar att leva.

Dagar blir till månader som blir till år. Jag fortsätter att skriva om död och elände. När jag får välja fritt är det gruppvåldtäkter i Indien och mördade flickor längs en väg i Kanada som blir mina val. Mörkret, det svarta, blir min vän. Det är de jobben jag är tryggast med, de jobben jag gör bäst. Jag förstår inte riktigt varför, men de utsatta har alltid lätt att öppna sig för mig.

Jag åker tillbaka till Texas, bara två timmar från där pastor Jim bor. Där intervjuar jag David Smither. Han var nio år när hans 12-åriga syster Laura försvann under en joggingtur. När jag träffar David 20 år senare är hennes mördare fortfarande på fri fot.

David pratar om sorgen i att förlora ett syskon, och hur han i princip blev föräldralös i samma minut. Hur föräldrarnas sorg gjorde att de glömde bort honom, hur han lärde sig att inte prata, inte känna, inte lita på någon.

När jag har skrivit klart texten erbjuder jag mig att översätta den åt honom, så han får veta vad jag skrivit. Jag sitter bredvid honom i ett hotellrum i Texas City och läser om det där barnets sorg, ensamhet och utsatthet. När vi är klara tittar han på mig och säger att pojken i honom känner sig sedd och tröstad för första gången någonsin.

Då brister något i mig, och jag förstår plötsligt varför jag ständigt söker mig till mörkret. När jag sitter där, med en ung man som har tårar i ögonen av min text om hans barndom, tänker jag på min egen. Flickan som inte fick någon text skriven om sig. Som lärde sig att inte prata om det, inte känna, inte lita på någon. Barnet som inte fick tröst.

Och jag inser varför jag gång på gång söker mig till offer.

Jag behöver aldrig tvinga till mig deras förtroende. Jag tror att jag får det för att vi känner ett släktskap. Och som så många gånger förr kommer jag att tänka på Jim Brazzil.

På lugnet i honom, trots alla saker han bär på. På förlåtelsen han delat ut till så många som inte tyckte att de förtjänade det. På hans acceptans inför att livet är som det är och var som det var. Jag vill känna lite av det. Av lugn, acceptans, förlåtelse. Just nu känns det som om jag inte har någotdera. Jag låter ytterligare en tid gå, men till sist kan jag inte stoppa mig själv längre. Jag måste försöka. Jag ringer honom. Han säger att han har väntat på mitt samtal.

Jag har inte några miljoner dollar att erbjuda, men om jag lovar att inte göra dig till en hjälte, kan du då tänka dig att dela med dig av ditt liv till mig?

”Ja”, säger han. ”Det skulle jag väldigt gärna vilja göra.”

Jag köper en flygbiljett och återvänder till Texas.

Nutid

155 gånger har han suttit så här, öga mot öga med en dödsdömd person. Lyssnat på historier i livets absoluta slutskede, när allt väller upp och man känner ett behov av att dela med sig.

155 gånger har han varit den andra personen i rummet.

155 gånger har han varit jag.

Nu är han den döende mannen, redo för sin sista bekännelse.

Nu är jag han. Personen vars uppgift det är att lyssna.

Han är lite nervös. Det är jag också.

Vi ska tillbringa två veckor tillsammans. Jag bor i ett rum en halvtimme från hans hus, på ett tvåstjärnigt motell som är som hämtat ur en amerikansk film med sin röda heltäckningsmatta och sitt gula satängöverkast. Jag har köpt en mikrofon och en diktafon, och vi letar efter ett bra ställe på hans gula skjorta att fästa mikrofonen på. Han halvligger på soffan i sitt kontor, där han kan sträcka ut kroppen som värker av cancerbehandlingen. Han skrattar och säger att det påminner lite om en terapisoffa. Inte för att han någonsin har suttit i en sådan. Hans jobb har ju alltid varit att vara terapeuten.

Sedan trycker jag på inspelningsknappen för första gången.

”Var ska jag börja?” frågar han.