9789137503271

David Ärlemalm

Allt för Bodil

Tidigare utgivning Lite död runt ögonen 2020 Som natten 2021

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © David Ärlemalm 2023 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslag: Miroslav ŠokČić Omslagsfoto: Depositphotos, Miroslav ŠokČić Författarfoto: Gabriel Liljevall Tryckt hos ScandBook EU 2023 isbn 978-91-37-50327-1

Till min mamma, Anne Wiklund Och till minne av Mark Lanegan, The Night Porter

2016 De satt i soffan och väntade som i ett väntrum, men de var hemma i lägenheten. Solen lyste in genom fönstret och den öppna balkongdörren. Bodil gjorde en solkatt med klockan och lät den jaga skuggor över taket. Sofia hade precis lärt henne att de kallades så, och fantasin lade till det sista för att hon skulle se den skimrande katten fara fram och göra utfall mot mörkret.

Kan inte du följa med ?

Bodil flyttade sig närmare sin mamma.

Inte den här gången, sa Sofia. Du och pappa ska få egentid och mamma kan behöva lite mammatid.

Men snälla …

Bodil visste att hon redan förlorat. Hon hörde det på Sofia.

Och på tonfallet i sin egen röst. … han går ju inte att lita på, det har du faktiskt sagt.

Det har du rätt i, sa Sofia och lade en arm om henne. Men vet du vad, du kan säkert hitta något sätt att använda det på, rävig som du är.

Hur då ?

Kanske lura till dig en glass. Vad tror du om det ?

Fast jag vill ändå att du följer med.

7

Bodil borrade in ansiktet i sidan på Sofia. Lyssnade med sjunkande hjärta till ljuden från staden som sökte sig in över hustaken.

När du kommer tillbaka kan vi hitta på något. Vad säger du om det ?

Bodil suckade.

Hennes pappa, Arto, brukade bo med dem, men sedan en tid tillbaka kom han bara förbi för att träffa henne. Det blev allt längre mellan besöken, och hon trodde att hon längtat, men nu ville hon inget hellre än att stanna hemma med sin mamma.

Lovar du ? sa hon.

Självklart, älskling. Och du, glöm inte bort att visa ärret.

Bodil nickade.

För några veckor sedan hade hon trampat på en spik. Den gick rakt igenom skon och rev upp ett sår. Läkaren sydde tre stygn men nu var det bara ett smalt rött ärr kvar där de suttit.

Det knackade på dörren. Tungt.

Bodil följde efter Sofia ut i hallen.

Men gud, Arto.

Bodil såg det också. Hennes pappa hade alltid varit smal, men det här var annorlunda. Han var blek och tunn, som om han när som helst kunde brytas av och falla sönder över golvet.

Vad du växer, unge, sa han och satte sig på huk. Får man en kram kanske ?

Rösten var densamma.

Bodil tvekade innan hon gick fram, gav honom en snabb kram och skyndade tillbaka in bakom Sofia.

Det har gått en månad, sa Sofia. Bodil är bara fem år, det är en evighet för henne.

8

Jag vet, sa Arto. Det är för länge, men jag följer bara de regler du satt upp. Det är inte jag som vill ha det så.

Bodil, älskling, gå och kissa innan ni går, så får mamma prata lite med pappa.

Okej, sa Bodil.

Hon låste om sig och höll örat mot dörren.

Hur mår du egentligen ? frågade Sofia.

Det är bra … eller okej i alla fall.

Men det stämmer ? Du är ren ?

Jag är inne på andra veckan. Aptiten kommer nog tillbaka snart, du vet hur det är.

Behöver du något ? Hon vill säkert ha glass, har du pengar ?

De är på väg in, men just nu är det lite tunt.

Då swishar jag en hundring.

Kan jag låna femhundra ? Bara över dagen, lovar att jag för över i morgon.

Sofia lutade sig mot badrumsdörren. Bodil kände tyngden mot kinden.

Arto … du blir bara arg när jag frågar efter pengarna sedan.

Och jag har inte de marginalerna.

Okej, visst. Det är lugnt. Men en glasspeng vore schyst.

Sofia trummade med fingertopparna mot dörren.

Bodil, skynda på där inne. Ni ska gå nu.

Bodil spolade, vred på kranen och lät vattnet rinna innan hon stängde av.

Ha så roligt nu. Vi ses snart, älskling, sa Sofia.

Hej då, mamma !

Bodil vände sig om och vinkade när de gick nerför trappan.

9

Hon ville springa tillbaka upp. Hon ville inte ha någon glass.

Hon ville bara stanna hemma med sin mamma.

Arto väntade några steg nedanför.

Kom nu, Bodil, sa han.

Jag kommer. Men jag tycker mamma ska följa med.

Det tycker jag också. Men hon har tydligen annat för sig.

De promenerade i Tantolunden tills Bodil protesterade. Då åt de glass i skuggan under ett träd. Bodil lånade Artos mobil och tittade på Youtube medan han slumrade till. Hon tog fram tygkaninen från ryggsäcken för att känna sig mindre ensam.

Varför får jag inte vara hemma med mamma om han ändå ska sova ? frågade hon kaninen.

Den svarade inte. Det gjorde den aldrig. Den såg bara fånigt på henne med svarta knapp­ögon.

Jag måste kissa, sa hon högt.

Arto vred på sig.

Jag måste kissa, upprepade hon.

Va ?

Kissnödig. Jag är kissnödig.

Arto satte sig upp. Såg sig omkring.

Spring bort till buskarna där. Vänta, här har du ett papper.

Han gav henne en servett de tagit från glasskiosken.

Bodil gick bort till buskaget. Vände sig om och såg på Arto.

Det är okej, sa han. Du kan sätta dig på huk där inne.

Hon tog några steg in. En gren rispade henne på armen.

Marken var mörk och jordig. Burkar och skräp låg spridda bland rötterna. Pappersbitar och plastpåsar hängde från grenarna. Hon satte sig så hon såg genom en öppning i buskaget.

När hon var färdig skyndade hon ut.

10

Trädet de suttit under låg nära. Men när hon kom tillbaka såg hon inte Arto. Kanske hade han gömt sig. Hon gick ett varv runt. Nej, han var inte där. Han var borta. Men ryggsäcken låg kvar, och kaninen satt lutad mot stammen precis som hon lämnat den.

Det knöt sig i magen. Hur kunde hennes mamma lämna henne med någon som inte var att lita på? Bodil hade hört henne prata om honom, hört henne säga att han inte tog ansvar för något, inte ens sig själv. Bodil var rädd. Och hon var arg.

Hon tog upp kaninen och höll den i famnen. Ryggsäcken också. Hon hade varit i parken många gånger med sin mamma men var osäker på om hon hittade hem.

Bodil, hörde hon. Är du redan klar, gumman ?

Arto sneddade upp från gångvägen nere vid vattnet.

Så fort hon såg honom föll axlarna och hon började gråta.

Han skyndade sista biten upp och satte sig på huk intill henne.

Jag visste inte att du var färdig.

Men varför gick du ?

Jag såg en kompis, var bara borta en kort stund.

Jag blev rädd.

Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig.

Jag vill hem till mamma.

Och det ska du få, men jag har längtat efter dig och måste tanka på med lite mer Bodil först. Annars tar det slut innan nästa gång.

Han strök bort en tår från hennes kind.

Du sover ju bara, sa hon. Och du har inte ens frågat om du får se på min fot. Det sa mamma att du skulle göra.

11

Självklart vill jag se din fot. Mamma berättade hur tuff du var hos doktorn.

Bodil nickade. Hon satte sig i gräset, drog av skon och strumpan och sträckte upp hälen.

Nu ser jag, sa Arto. Var det två stygn ?

Bodil höll upp tre fingrar.

Tyckte du om glassen ? Det gjorde du, va ?

Bodil nickade.

Vad sägs om att vi går och köper en till ? Och inte en sådan där fånig liten glass, utan en jättestor med strössel och sådant på. En lunchglass, har du ätit det någon gång ?

Tror inte det.

Men du vet vad det är ?

Bodil skakade på huvudet.

Det är en glass man äter till lunch, istället för mat. Vill du ha en sådan ?

Okej då.

Bodil gnuggade ögonen med ovansidan av handen.

Men sedan vill jag hem till mamma. Vi måste packa, vi åker till mormor i morgon.

Just det. Då får du åka Ålandsbåt också, det blir kul.

De satt på en grässlänt och tittade på några pojkar som spelade fotboll. Bodil började känna sig trött. De hade promenerat långt. Och hon blev alltid trött när hon varit ledsen. Hon tog ryggsäcken som kudde och lade sig ner med armarna om kaninen. Hon måste påminna sig om att mannen som satt med ryggen mot henne och såg på fotbollsmatchen inte var att lita på.

Du försvinner inte ? frågade hon.

12

Han vände sig om. Är du sömnig, gumman ?

Ja. Lite. Men om jag somnar får du inte gå iväg.

Klart jag inte gör. Du kan vila, jag väcker dig om en stund.

Han sträckte bak en hand och strök henne över ryggen.

Inte att lita på, tänkte hon. Sedan somnade hon.

När hon vaknade blev hon buren. Hon hörde trafik och förstod att de lämnat parken.

Min kanin, sa hon och kisade.

Den ligger i ryggsäcken. Vi är lite försenade, och du vet hur mamma blir.

Arto genade över gatan, stannade halvvägs medan en bil susade förbi alldeles intill dem, fortsatte till andra sidan.

Har jag sovit länge ?

Ganska.

Mamma säger att jag inte får sova på dagen.

Det är okej. Vi säger inget, eller hur ?

Han ställde ner henne. De gick sida vid sida utmed gator hon var bekant med. Hon skulle hem till sin mamma och det mesta hade gått bra. Han hade inte tappat bort henne, bara nästan. Det tänkte hon inte berätta. Inte att hon sovit heller.

Men att hon fått glass, massor av glass. Det tänkte hon berätta.

Arto knackade, ringde på dörren, försökte på mobilen.

Vi får helt enkelt vänta, sa han.

Bodil satte sig i trappan. Arto slog sig ner bredvid.

Hon kommer nog snart, sa han.

Efter en stund reste han sig. Fingrade på mobilen. Bodil uppfattade svordomar.

13

Jag kan vänta själv, sa hon.

Klarar du det då, gumman ?

Ja. Alltså, jag vet inte. Mamma skulle bli riktigt arg. Jag får nog vänta med dig trots allt.

Du måste inte.

Nej, men det är lika bra.

Han suckade.

Bodil tänkte att hennes mamma måste skynda sig innan han fick för sig att hon verkligen kunde vänta ensam.

En granne passerade dem i trapphuset. Hälsade på Bodil och tittade på Arto.

En stund senare kom han tillbaka med en påse från mat­ affären.

Trodde du flyttat, sa han till Arto.

Arto nickade mot Bodil.

Har ju flickan kvar här.

Det såklart, sa grannen. Men det ser inte så bra ut, att hänga i trapphuset.

Arto svarade inte, men Bodil såg hur han blängde efter honom.

Hon öppnade ryggsäcken och tog fram nyckeln. Satt med den i handen, knäna uppdragna under hakan. Tappade den på golvet, tog upp den, tappade den igen.

Det här är tråkigt, sa hon.

Arto mumlade bara till svar.

Kan vi inte gå in och vänta ?

Dörren är låst.

Bodil höll upp nyckeln.

Titta, sa hon.

14

Va … varför sa du inte det ?

Mamma har sagt att jag inte får ge den till dig. Den är bara till för nödfall.

Det här är ett nödfall.

Arto tog nyckeln och låste upp.

Det var varmt i lägenheten. Sofia hade stängt ut till balkongen.

Jag är törstig, sa Bodil.

Drick från kranen i köket, jag ska bara på toa.

Arto öppnade balkongdörren, satte sig i soffan och började bläddra i boken som låg där.

När kommer mamma ? frågade Bodil.

Snart. Och nu behöver vi i alla fall inte vänta utanför.

Bodil gick till sitt rum och började leka. Han hade rätt, mamma skulle komma snart. Hon tog fram en boll som hon rullade över golvet, ut i hallen fram till dörren och tillbaka genom vardagsrummet där hennes pappa satt. Hon öppnade dörren till mammas sovrum och gav den en knuff över tröskeln. Den rullade in under sängen. Hon ålade sig under och tog fram bollen. När hon reste sig såg hon att mamma låg på sängen. Hon hade varit där hela tiden, sovit utan att höra dem.

Bodil kröp upp på sängen och tog tag i Sofias hand.

Mamma sover, ropade hon. Och hon har någonting i armen.

Det var en spruta. Bodil hade fått två när hon var hos läkaren. Det var konstigt att mamma hade en i armen, men det viktiga var att hon var hemma.

Va ? sa Arto från soffan. Är hon där ?

Bodil nöp henne försiktigt på nästippen, men hon reagerade inte.

15

Men va fan, sa Arto på väg in i rummet.

Sofia ! sa han. Hallå, Sofia ! Akta Bodil.

Bodil gled ner från sängen medan hon höll kvar handen.

Hej hej, mamma. Vakna vakna, mamma ! utbrast hon med spelad glädje, för hon började förstå att något var fel.

Arto lutade sig över Bodil och ruskade Sofias axlar. Slog henne på kinden med handflatan. Sökte efter pulsen.

Vad fan har du gjort, Sofia.

Vad har hon gjort, pappa ? Varför vaknar hon inte ?

Orden föll ur Bodil. Det här var väldigt fel.

Kom gumman, släpp mammas hand nu.

Arto lutade sig ner och lyfte upp Bodil, lossade hennes hand från Sofias, bar ut henne ur sovrummet.

Paniken växte till ett klot i magen. Varför vaknade inte mamma ?

Mamma, ropade hon. Släpp mig, jag vill vara med mamma.

Mamma måste sova ifred, sa Arto.

Han stängde dörren till sovrummet, satte sig i soffan med Bodil i famnen och tog fram mobilen.

16

2022 Bodil såg det redan innan första droppen. En pappa i raderna av föräldrar vände sig flera gånger upp mot den himmel som på några minuter gått från sol till djupaste grå. Hon sneglade mot Märta som stod intill, men hon var helt inne i sången och verkade inte lägga märke till väderomslaget.

En kraftig knall drog slutligen de samlade familjernas uppmärksamhet från skolbarnens sång till det annalkande regnet.

Det svepte in hastigt. Till en början sjöng de vidare medan föräldrar och syskon sökte sig in under balkonger och utstickande tak. Då föll redan floden från en svart himmel.

Okej, vi bryter sista sången här, ropade Bertil, musikläraren.

Om alla går in lugnt och fint så finns det fika i kreativitets­ rummet. De minsta barnen först, precis så, lugnt nu.

Men åh, sa Märta. Kunde det inte börjat tidigare, då hade vi sluppit sjunga.

Hon tog Bodils hand.

Kom. De sprang förbi den myllrande klungan, som pressade sig mot huvudentrén, och rundade byggnaden för att komma in på gården. En stor pöl hade redan bildats vid sidan av sand­ lådan, där en kvarglömd röd hink utgjorde en guppande flotte.

De knappade in koden och skyndade in genom dörren.

17

Du är alldeles dyblöt, sa Bodil.

Men du då, sa Märta. Du har typ duschat.

De stod mitt emot varandra, armarna utsträckta, droppade och skrattade. Som den gången de hoppade i bassängen med kläderna på när simklubben hade party.

Såg du vart mina föräldrar tog vägen ? frågade Märta.

Hon snurrade det långa håret om handen och vred ur det på golvet.

Nej. Mamma hatar regn, lovar att hon typ redan dragit hem för att byta kläder.

Det knackade på rutan. De kunde inte se vem det var genom regnet som strömmade ner över glaset. Öppna Märta, ropade Märtas pappa Fabian samtidigt som han drog i dörren.

Har de bytt kod igen ? sa han när han kom in. Försökte hinna ikapp er men ni var så snabba. Mamma tog hem Sigrid …

Sa ju det, avbröt Märta.

Vad ? sa Fabian.

Han tog av sig glasögonen och torkade dem mot tröjan.

Inget.

Okej, men låt mig prata till punkt då, älskling, så kan ni fortsätta med ert efter. Vi åker snart, och du måste hinna packa innan. Så kom direkt hem sedan, okej ? Jag springer efter mammis och Sigrid nu.

Märta nickade.

Fabian lade en hand på dörren. Stannade halvvägs ut och vände sig mot Bodil.

Såg inte Arto någonstans, sa han.

Pappa fick inte ledigt från jobbet.

18

Inte som han missade mycket. Eller er sång var superfin, men det här skyfallet kunde man gott vara utan.

Han nickade ut mot regnet.

Pappa ? sa Märta.

Ja. Du skulle ju prata med Bodils pappa om det där du vet.

Just det, jag hör av mig till honom sedan. Hälsa det, Bodil, att jag messar Arto. Vi får se om du kanske kan komma och hälsa på oss på Västkusten några dagar, det vore väl kul ?

Det vill du, eller hur ? sa Märta.

Jag ska till Åland, sa Bodil. Men det är nog senare, alltså en bit in på sommaren.

Bra. Säg till Arto att vi hörs och spikar något, okej ? Jag måste rusa nu, hej då tjejer. Och Märta, direkt hem sedan !

Fabian tog ett djupt andetag innan han sprang ut i regnet.

Yes ! sa Märta och höll upp en knuten näve. Fatta kul vi kommer ha när du hälsar på. Det är vid havet, vågorna blir jättehöga, och vi kan simma ut till bryggan. Det blir bäst på hela sommaren.

Barn cirkulerade runt bordet med kakor, bullar och saft. Föräldrar stod utmed väggarna och drack kaffe. Ingen verkade ha klarat sig undan regnskuren som försvunnit lika hastigt som den dök upp. Utanför fönstret var solen redan tillbaka.

En kaka till, sedan går vi, gubben, sa en huttrande äldre kvinna till Elias i 4C. Han sprang fram, fyllde båda nävarna och skickade iväg en stråle saliv över kakfaten innan han vände sig om.

Vjue, sa Märta. Såg du vad Elias gjorde ?

Ja, han kan vara så äcklig.

19

Det där var väl onödigt, sa kvinnan medan hon föste ut Elias framför sig.

Förlåt, råkade bara.

Elias sökte Märtas blick på vägen ut, och såg besviken ut när han istället mötte Bodils.

Där är du, Bodil. Jag har letat efter dig.

Rachel, svenskaläraren, satte sig på huk framför dem.

Har ni bytt klänningar, tjejer ?

Mm. Bodil och Märta såg på varandra och log.

Vill gärna prata lite med dig, Bodil, innan ni springer ut i sommaren.

Det är okej, sa Märta. Jag måste ändå gå nu.

Jag väntar här borta vid kaffet, sa Rachel. Kommer du bort till mig när ni sagt hej då ?

Bodil nickade.

Ska tjata på pappa så han inte glömmer, sa Märta när Rachel gått. För tro mig, det gör han annars. Och du måste stanna länge.

Lova det då, sa Bodil.

Jag lovar.

Bodil gick till bordet där Rachel stod och pratade med några föräldrar.

Ska också gå nu, sa hon.

Ursäkta, jag måsta bara ta en grej här, sa Rachel.

Hon tog med sig Bodil en bit in i rummet. Är allt bra med dig ?

Ja. 20

Din pappa var inte här idag ?

Nej, han jobbar.

Och sommaren, hur ser den ut ?

Bra. Ni har planer och så ?

Ja. Ska åka till Åland. Och kanske till något ställe med Märta och hennes familj också.

Det låter toppen. Och vi ses till höstterminen. Skulle det vara något under tiden, Bodil … vad som helst …

Som vad ?

Bodil skruvade på sig. Rachel ville henne något. Bodil var medveten om att hon hade den effekten på vuxna. Särskilt kvinnor. De ville ta sig an henne. De ville borsta hennes hår.

De ville vara förtroliga.

Det är grejen, jag vet inte det, sa Rachel och strök undan en hårslinga som hängde ner över Bodils ansikte. Tänk vad som helst, som du kan behöva prata med någon om.

Bodil tittade ut genom fönstret på andra sidan rummet, såg några yngre barn som sprang efter varandra, och längtade plötsligt dit.

Ta mitt nummer ändå, det är mitt privata, alltså. Om du bara känner att du vill snacka strunt med någon.

Okej.

Bodil räckte över sin mobil. Rachel pendlade mellan henne och skärmen medan hon skrev. Hon lutade sig ner och gav Bodil en kram, doftade som en blandning av vaniljglass och tallskog.

Ha en riktigt fin sommar nu.

Bodil nickade.

Du också.

21

Bodil gick hem genom Södermalms allé och vek uppför trapporna mot Swedenborgsgatan. Utanför Södra station stannade hon och speglade sig i ett skyltfönster. Klänningen hade redan börjat torka. Den var lite för lång för henne. De hade haft samma storlek innan Märta sköt i höjden under vintern och våren. Det visade sig när de simmade också. Bodil brukade vara den snabbare i bassängen, men inte längre. Och trots att hon kompenserade med ökad frekvens räckte det inte till. Hon tog några steg ut mot gatan, snurrade runt och fortsatte upp mot Mariatorget. Det som störde mest var när någon trodde att Märta var äldre, det hade till och med hänt att de tagit Bodil för hennes lillasyster. Men det var inte Märta hon var arg på, utan den kropp som uppenbarligen slutat växa.

Bodil såg på de tätt packade aluminiumformarna i kylskåpet.

Hyllorna påminde om matautomaten i en rymdstation. Arto skulle bara hoppa in i köket på None ett år, det hade de kommit överens om vid ett familjemöte. Men det var förra vintern.

Sex kvällar i veckan var han borta och kom hem långt efter att hon lagt sig. Hon låg halvt vaken och väntade, hörde hur han öppnade dörren och smög in i hallen. Han slutade titta till henne efter att hon sagt att det störde. Men det var som om sömnen inte kom förrän hon visste att han var hemma. Det hände att han tog hem gäster på natten. Kvinnor. När han trodde att hon sov. Men hon hörde dem. De spelade musik på låg volym. De skrattade. De gjorde andra saker också. En gång träffade hon en av rösterna. Hon var där flera gånger och ett tag trodde Bodil att hon skulle leva med dem. Hon mindes hur intensivt hon önskade det. Men en morgon var hon bara borta trots att hon varit där kvällen innan, och Arto berättade att 22

hon inte skulle komma tillbaka. Istället kom nya röster som Bodil aldrig fick ett ansikte till. Andra gånger hände det att han kom hem först framåt morgonen. Han låtsades inte om det utan sa bara att han behövt sovmorgon när han framåt lunch kom ut från rummet och frågade om hon var hungrig.

Hon tog en aluminiumlåda märkt med föregående dag. Öppnade locket och sneglade på innehållet. En sladdrig wok med ris. Hon grävde ut hälften med hushållspapper, lindade in och spolade ner det i toaletten. Väntade och spolade en extra gång innan hon tittade så allt var borta. Hon tog ett paket popcorn från skafferiet, lade in det i micron och blandade ett glas saft medan hon väntade.

Hon lade sig i soffan med den svarta anteckningsboken och skrev om avslutningen och att Arto inte kommit, trots att han lovat några dagar tidigare, samtidigt som hon lyssnade till festligheter från gården. Det var mottagning där nere, för någon granne som tagit studenten. Lydia var såklart där. Hennes röst och bullriga skratt låg ovanpå de andras och klättrade vigt upp från gården och in genom fönstret. Bodil kunde se henne framför sig, gestikulerande i en av sina långa tunikor, med bebisen i vagnen och ett glas av det där rosa vinet i handen.

Hon kom på en lek där hon härmade Lydia och lade till förolämpningar och fula ord, filmade det och skickade till Märta.

Förra sommaren hade hon haft fritids. Det var alltid samma barn som var hemma i stan, och efter några dagars tveksamhet började de leka ihop för att sedan glida tillbaka till sina vanliga vänner när skolan började igen. Men nu var hon för gammal.

Hon funderade en stund på vad de andra gjorde, särskilt Alice som varit hennes vän under tre sommarlov trots att de knappt hälsade på varandra annars.

23

I juli skulle hon åka till Åland och träffa Sofias syster med familj, men det var långt kvar och inte som att hon längtade.

Hon hade åkt dit över nyår. Arto följde med och vände med båten, utan att byta mer än några få ord med systerns man som tog emot henne. Det blev en lång vecka, och Bodil gjorde allt för att få vara ifred på rummet, för att inte behöva umgås med pojkarna varav den ena var något år yngre och den andra flera år äldre än henne. Hon bar vaga minnen från huset. Men de var från när hon var fyra år, och besökte det sommartid med Sofia. De hade bott i samma rum, det mindes hon. Och klipporna som de badat ifrån låg snötäckta. Varje gång Bodil nämnde Arto blev de vuxna tysta, och när de väl pratade om honom var det som om de ville ta reda på saker. Bodil fick en känsla av att de redan bestämt sig för vad de tyckte. Att det inte spelade någon roll vad hon sa.

Nej, pappa är bara borta några kvällar i veckan.

Nej, det känns inte ensamt.

Jag går ner till Lydia om det är något, hon är alltid hemma.

Och jag är typ dödstrött efter simträningen så jag chillar mest, gör läxor och somnar.

De var inte nöjda med svaren. Det såg hon på blickarna de gav varandra, hörde på tonfallet. De ville något annat. Och Bodil kunde inte skaka av sig känslan av att det var att se henne gråta. Att det kanske var främsta anledningen till att de tagit dit henne. Men det gjorde hon inte.

Mamma blev skitarg.

Märta lät upprymd.

Men Märta, sa Fabian i bakgrunden. Så kan du inte säga, det blev hon inte alls.

24

Jodå, alltså helt babiangalen, viskade Märta.

Ska vi inte byta tillbaka då ? sa Bodil.

Nä. Vi har redan åkt. Vi har bara stannat till på en sådan där rastplats för att Sigrid behöver kissa. Och förresten har hon sagt att vi måste köpa en ny klänning, så det blir win win.

Ska vi spela Roblox ?

Alltså, gärna. Det är värdelös uppkoppling i bilen och hackar hela tiden. Men vi kan testa, vi kommer ändå inte fram förrän riktigt sent, typ i natt.

25

Arto lutade sig mot väggen i den mörka hallen, drog av skorna med en suck och gick direkt in i badrummet. Dörren till Bodils rum var stängd. Det var den alltid nu för tiden. Han fick påminna sig om att inte titta till henne. Han duschade så tyst och snabbt som möjligt. Blöta kroppen, tvåla in, skölja av.

Gjort på minuten.

Medan han torkade sig tog han formen ur påsen han lämnat innanför dörren. Lade den i kylskåpet och vägde före­gående dags i handen. Den var lättare, hon åt. Han fyllde kaffe­ bryggaren och fortsatte till sovrummet, tog en ren t-shirt och mjukisbyxor. Satte sig på balkongen i den svala sommarnatten, kaffekoppen och cigarettpaketet på pallen framför. Ryggen skulle värka när han vaknade, axlarna också. Det hade blivit många lyft under dagen.

För en gångs skull hade han varit ute i god tid, flaggat för Bodils avslutning och att han inte kunde hoppa in, men när Rune ringde och berättade att Yunus klämt handen var det omöjligt att säga nej. De behövde den extra inkomsten. Han fick gottgöra Bodil nästa vecka, planera in något roligt de kunde göra dagtid. Det skulle lösa sig.

De flyttade ett bohag från en femma vid Hornstull till en 26