9789137503158

Jessica MacDowall

En våldsam kärlek vägen

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm

www.forum.se

Copyright © Jessica MacDowall 2023

Redaktörer: Caroline Croona och Ann Pålsson

Omslag: Maria Sundberg

Foto: Gabriel Liljevall

Tryckt hos ScandBook, UAB 2023 isbn 978-91-37-50315-8

Till mina tre hjärtan som betyder allt för mig. Utan er ingenting. Mamma

Förord

En våldsam kärlek – vägen till ett värdigt liv är historien om mitt eget liv och speglar ett av vår tids största samhällsproblem: våld i nära relation.

Min historia är tyvärr inte unik. Den vittnar om hur lätt det är att hamna i en våldsam relation och hur oerhört svårt det är att på egen hand ta sig ut, såväl emotionellt som ekonomiskt och juridiskt. Den skildrar hela förloppet – från förälskelse till medberoende, normalisering, skuld och skam, och slutligen vägen ut; vägen till frihet via polisanmälan och rättsprocesser.

För dem som blir drabbade ser det ofta ut på samma sätt. Det börjar som en passion, som snabbt övergår i ett gemensamt åtagande: delat boende, giftermål och barn. Samtidigt smyger sig våldet på, som ett psykiskt övergrepp som inte sällan övergår i fysiskt våld.

Syftet med den här boken är att ge stöd till människor som befinner sig i ett destruktivt förhållande så att de ska våga ta steget att lämna. Men också att blottlägga mekanismerna bakom

våld i nära relation, en hjälp till omgivningen – familj, vänner och andra i samhället – att se tecknen på att något är fel och förstår hur den kan agera för att hjälpa på bästa sätt.

Min önskan är att du som läsare blir lyhörd inför om du själv, en vän eller en släkting står inför risken att dras in i en våldsam relation. För vi kan alla kan hamna där, oavsett bakgrund och personlighet.

Jessica MacDowall

Stockholm i februari 2023

PS. För att skydda alla inblandade och deras omgivning är personer och platser i boken avidentifierade och anonymiserade, med undantag för författaren och advokat Ia Sweger.

Vår första tid

Kyrkan är proppfull och ett uppsluppet sorl hörs från alla förväntansfulla gäster. Det är i början av sommaren och solen kikar försiktigt in genom de höga och vackert målade fönstren. Jag är sist in i kyrkan, sen eftersom jag varit tvungen att vänta på att min exman Philip skulle hämta upp vår son Emil. Han fastnade i trafiken och blev en hel timme sen. Jag flackar febrilt med blicken över de fulla bänkraderna. Jag måste hitta en ledig plats. Det är min bästa vän Margret som ska gifta sig. En stor dag, inte bara för henne, utan även för mig, som ser henne som en syster.

Jag är lycklig för hennes skull men också lite nervös eftersom jag ska hålla tal vid middagen. Ett långt tal om allt vi har upplevt tillsammans under alla de år som vi känt varandra.

Jag har på mig en ceriserosa klänning av designern Laura Biagiotti och känner att jag sticker ut lite bland de andra kvinnliga gästernas pastellfärgade kreationer. Den är sydd i skiraste kräppat material och sitter tight mot kroppen. Den täcker min rygg, men har en djärv urringning och lämnar ben och armar bara. På fötterna har jag skor med stilettklackar, i samma rosa nyans som klänningen. Jag känner mig fin i min outfit och det enda som möjligtvis förtar den känslan är att jag igår smetade in hela kroppen med brun-utan-sol framför en liten ansiktsspegel i badrummet, så huden är något orangefläckig på vissa ställen.

Nu står jag här längst bak i kyrkan och har ingenstans att sitta. Medan jag söker efter en lucka i bänkraderna vänder en av gästerna på huvudet och ser rakt på mig. Han avfyrar ett bländande leende och signalerar med handen att det finns en ledig plats bredvid honom. Jag ser vem det är, vi växte båda upp i närheten av varandra utanför Göteborg och hade en liten fling som tonåringar. Jag var precis som alla andra tjejer i området djupt förälskad i honom, men han var minst sagt svårfångad. Senare i livet har vi stött på varandra några gånger runt Stureplan men aldrig riktigt pratat. Sebastian heter han.

På höga klackar och med andan i halsen baxar jag mig förbi ett trassel av ben och skor och tränger mig tacksamt ner bredvid honom. Våra ögon möts och blicken fastnar någon sekund för länge. En lätt stöt går genom min kropp i samma stund som klockorna slår och det blir knäpptyst i kyrkan. I nästa ögonblick står vi alla upp och det vackra brudparet gör entré till tonerna av Mendelssohns marsch, men det enda jag hör är bruset av mina egna hjärtslag. En förväntan sprider sig sakta genom bröstet och jag känner hans energi bredvid mig under hela vigselakten.

När vi går vidare till festlokalen där vi ska äta bröllopsmiddagen upptäcker jag till min förvåning att hans namn står på lappen som ligger på platsen till höger om min. Små bubblor av förväntan brusar i maggropen när jag slår mig ner och ser hur han närmar sig. När min bordsherre, brudgummens bästa vän, sätter sig på min vänstra sida måste jag anstränga mig för att vända mig mot honom och inleda ett artigt samtal.

Det fortsätter så under middagen – jag sitter hela tiden vänd mot Sebastian, kan inte låta bli att lyssna på när han pratar, suga åt mig varje ord, och jag känner mig en smula oförskämd som knappt ägnar min bordsherre någon uppmärksamhet alls. Samtidigt har jag svårt att vara helt avspänd under mitt och Sebastians samtal, eftersom jag är nervös inför att hålla mitt tal

till Margret. För att hålla mig skärpt ser jag till att bara dricka vatten fram till att det är min tur.

När det till slut är dags och jag ställer mig upp vid bordet är jag nästan mer nervös för vad Sebastian ska tycka, än bruden eller de övriga hundra gästerna.

Talet går som tur är över förväntan. Skrattsalvorna fyller matsalen när jag berättar olika anekdoter om Margret innan jag sadlar om och istället ger min vän en kärleksförklaring som får både mina och hennes ögon att tåras. Tacksamheten över att få ha världens finaste vän vid min sida genom livet är så stark att nervositeten rinner av mig medan jag talar.

När jag sätter mig ner igen lutar sig Sebastian mot mig och ger mig en kram.

– Du var lysande, mumlar han så nära mitt öra att det går en rysning genom min kropp.

De orden får mina spänningar att släppa helt och jag kan hänge mig åt våra samtal. Sebastian är bra på att lyssna och är genuint intresserad av det jag säger. Han ställer många frågor och jag märker att han har snappat upp många detaljer om mitt liv sedan tidigare. Han frågar mig om hur det är med min son Emil och vill veta hur skilsmässan gått och om jag och min exman har en fungerande relation idag. Jag får även frågor om min älskade hund Lula och vi skrattar åt att jag ser henne som mitt förstfödda barn.

När middagen börjar lida mot sitt slut och jag gör mig redo att resa mig från bordet, lutar han sig lite närmare igen.

– Får jag äran att få första dansen med dig?

Han frågar det försiktigt, nästan blygt, och en hisnande känsla sveper genom mig. Jag borde ta första dansen med min bordsherre men jag ser honom ingenstans. Jag och Sebastian går tätt intill varandra mot danssalen och mot slutet av brudparets vals seglar vi ut på dansgolvet tillsammans med de andra gästerna. Vi dansar hela kvällen. Han för mig världsvant över

golvet, håller mig nära och förser mig med komplimanger.

Ibland går vi ut på terrassen för att ta en nypa luft och mingla med de andra gästerna. Då och då går jag bort och pratar med brudparet och andra vänner men jag noterar att Sebastian hela tiden är nära mig och ansluter i samtalen och kort därefter är vi två på dansgolvet igen.

Vid ett tillfälle tar Margret mig åt sidan och ler lite hemlighetsfullt.

– Vet du, Sebastian ringde mig för några veckor sedan och frågade om du hade tackat ja till bröllopet. Han var lite osäker på om han kunde komma, men om du skulle vara här tänkte han se till att göra det.

Jag stirrar på henne.

– Är det sant?

– Ja, absolut. Han bad att få dig som bordsdam också. Det var lite svårt att ordna, men det räckte ju tydligen att ni fick sitta bredvid varandra.

Hon skrattar och jag kan inte låta bli att fnittra, jag känner mig som en nyförälskad tonåring.

Snart står Sebastian vid min sida igen och vi är som uppslukade av varandra. Jag älskar hans intensiva blick på mig, det är som att han inte vill missa en millimeter av hur jag ser ut. När jag säger något verkar han fästa sin uppmärksamhet på varje stavelse, samtidigt som han är så rolig att han får mig att skratta hela tiden.

Det är där ute på terrassen vi kysser varandra för första gången. Jag har längtat efter att få kyssa honom under kvällen, och när våra läppar möts är det som att jag har väntat hela livet.

När bröllopet lider mot sitt slut står alla och trampar vid taxibilarna och velar om vart vi ska ta vägen. Stämningen är på topp och många av de andra vill fortsätta natten på klubb. Sebastian drar mig närmare intill sig.

– Jag har ingen lust att festa vidare, säger han.

Sedan tvekar han lite, innan han fortsätter:

– Vill du kanske följa med hem till mig och ta en kopp te, som avslutning på kvällen?

Jag höjer ett roat ögonbryn mot honom, men nickar sedan. Vi bor båda i stan så jag kan enkelt promenera hem efter att jag druckit upp mitt te. Vi tar en taxi hem till honom och jag känner att jag vinglar lite när jag går bakom honom upp till första våningen.

Nästan direkt efter att vi har kommit in i lägenheten faller vi i varandras armar. Vi klär av varandra och hamnar i säng där vi älskar. Efteråt somnar jag i hans famn. Konstigt nog känns det helt naturligt, även om det sista jag tänker innan jag domnar bort är att det kanske var lite för tidigt att hoppa i säng redan första natten.

På morgonen vaknar jag av att Sebastian plockar bort en hårslinga som täcker mitt ansikte. När jag slår upp ögonen ser jag att han ligger där och tittar på mig med sin varma, mjuka blick.

– Jag är glad att du är här hos mig, viskar han.

Sedan älskar vi med varandra igen.

Sebastian är på ett strålande humör när han hoppar ur sängen en stund senare och drar på sig en vit frottémorgonrock.

– Gillar du engelsk frukost? Vita bönor i tomatsås, stekta tomater?

– Inte egentligen …

– Inte jag heller. Men jag har inte så mycket annat hemma, så det får det bli.

Han ler så smittande att jag skrattar till. Han räcker mig en likadan morgonrock som han själv bär och jag sätter mig vid köksbordet. Faktiskt är den inte så dum ändå, den engelska frukosten. Vi sitter där och äter och pratar som om vi känt varandra hela livet, vilket vi på ett sätt ju redan har eftersom vi är bekanta sedan barndomen.

Plötsligt blir Sebastian tyst och ser ner i tallriken. Sedan är det som att han tar sats och frågar mig om jag känner till en viss kvinna som han nämner namnet på.

– Nej, säger jag. Varför undrar du det?

Han ser frånvarande ut ett par sekunder.

– Hon är galen, säger han sedan kort.

Jag hinner inte reagera så mycket på vad han säger förrän han byter ämne, och snabbt är hans goda humör tillbaka igen. Han föreslår att jag ska gå hem och byta om och att han ska hämta upp mig lite senare så vi kan åka någonstans och äta en trevlig lunch. Jag blir glad då jag hela morgonen undrat om vi bara skulle vara tillsammans för en natt. Nu finns det åtminstone planer för dagen och det ser jag fram emot.

Jag promenerar hem till min och Emils mysiga lägenhet vid Tessinparken på Gärdet och öppnar dörren. Tomheten och tystnaden som slår emot mig känns ovan, det är sällan jag är helt ensam hemma. Emil bor visserligen hos mig bara varannan vecka och varannan hos sin pappa, men min hund Lula brukar vara hemma och är med mig på jobbet på dagarna, förutom när jag är ute på tv-inspelningar. Den här helgen bor hon hos en kollega som passar henne ibland. Men just nu känns ensamheten välkommen, den ger mig tid att landa lite i mina omtumlande känslor och göra mig i ordning i lugn och ro. Jag tar en snabb dusch och tvålar in mig med min favorittvål, Elizabeth Ardens Green Tea. Torkar mig, drar borsten genom det nytvättade långa håret. Lägger en lätt vardagssminkning med lite pärlemorglans på läpparna och stänker några droppar Chanel Coco Mademoiselle i halsgropen. Jag väljer kläder länge, slits mellan viljan att vara riktigt fin och viljan att inte känna mig överklädd. Till slut tar jag ett par jeans, en vit t-shirt och knyter en ljusrosa kashmirtröja över axlarna. På fötterna får det duga med ett par vita espadrillos.

När jag kommer ut på gatan sitter Sebastian redan i bilen

och väntar. Det är en svart Porsche 911 cabriolet. Det slår mig återigen hur oerhört snygg han är med sitt tjocka mellanblonda hår som är klippt i en elegant rufsig frisyr. Luggen har fallit ner över pannan och han ser nästan lite busig ut där han leende sitter och sneglar mot mig.

Jag rodnar när jag hoppar in i bilen. Han har en marinblå stickad tröja på sig med en ljusblå skjorta under och ett par blå slitna jeans som smiter åt över hans vältränade lår. Jag får lust att röra vid honom men jag vågar inte så jag låter mina händer vila i knät medan vi kör nedcabbat ut till det läckra brasseriet vid kajen, bara ett stenkast från City.

Där beställer vi räksallad och Sebastian väljer från vinlistan och beslutar sig för att vi ska ta varsitt glas Sancerre till. Det kalla vinet smakar ljuvligt mot gommen och efter gårdagens bröllopsfest och få timmars sömn är det precis vad vi båda behöver för att komma i någorlunda form igen. Samtalet flyter på lätt och vi talar om allt mellan himmel och jord. Han har fortfarande många frågor om Emil, om hur mitt liv som mamma ser ut och han vill veta mer om mitt ex och vår relation. Det handlar mest om mig och jag får inte chansen att ställa så många frågor om honom, men jag är glad och rörd över att han är så intresserad och verkar känna omtanke om hur mitt liv är.

När vi har ätit klart infinner sig en härlig känsla av att vi två hör samman, det har smugit sig på under dagen och instinktivt vet jag att han känner samma sak.

Sebastian tar gentlemannamässigt notan som om det vore självklart och sedan fattar han min hand och vi går ner till kajen och slår oss ner i varsin solstol. Där ligger vi sedan skönt utslagna och proppmätta och dricker kaffe och fortsätter att prata.

– Hur kommer det sig egentligen att du fortfarande är singel?

frågar jag.

Det verkar nästan overkligt att en person som Sebastian –snygg, smart och med en framgångsrik karriär inom finans –

inte redan är upptagen. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite smickrad och att det känns som en erövring att få den kille jag drömde om som tonåring och som jag vet att andra kvinnor vill ha. Båtar drar förbi på farleden framför oss och måsarna svävar kraxande ovanför våra huvuden medan han ler och tar min hand.

– Bara det bästa är gott nog för mig. Han säger det stillsamt, uppriktigt. Sedan böjer han sig över min solstol och tittar på mig. Det går en rysning av välbehag och lust genom kroppen och vi kysser varandra intensivt och länge. Jag är trettioett år gammal och har aldrig blivit så här blixtförälskad tidigare. Det har knappt gått ett dygn sedan jag och Sebastian möttes i kyrkan och ändå är känslan mellan oss redan så stark. Jag har haft några seriösa relationer tidigare i livet men det har aldrig känts på det här viset. Så självklart och naturligt. Jag kan inte minnas att någon av mina tidigare pojkvänner varit så intresserad av mig som person som Sebastian är, allt har mest kretsat runt dem och deras karriärer och jag har ofta hamnat lite i skymundan. Emils pappa är fantastisk på många vis men vi delade inte samma värderingar och visioner och när Emil föddes gled vi isär mer och mer, tills vi insåg att vi måste skilja oss. Dock som goda vänner.

Jag har nog alltid känt att jag kanske inte är värd att älskas på riktigt, att det inte finns någon som verkligen skulle kunna göra det. Att kärlek på ett djupt plan inte är ämnad för mig. Det är därför insikten träffar mig så hårt i den här stunden: den speciella känsla som sjuder i hela min kropp just nu är unik, något jag måste vårda och ta vara på. Något som jag har drömt om och väntat på i hela mitt liv.

De kommande veckorna tillbringar jag och Sebastian nästan alla kvällar och nätter tillsammans, och under dagarna pratar vi flera gånger i telefon. Båda har tidskrävande arbeten som innebär ansvar men vi hinner ändå ringa korta samtal till varandra och säga några kärleksfulla ord.

En morgon när han har sovit över och jag står i badrummet och sminkar mig smyger han upp bakom mig och lägger armarna om min midja. Jag slår ner blicken, generad av mitt nakna ansikte i spegeln. Det är första gången han ser mig osminkad. Under vår korta tid tillsammans har jag hittills inte vågat sova med honom utan åtminstone lite mascara.

– Du är vacker, viskar han nästan ohörbart. Jag tycker inte att du borde sminka dig, du är så naturligt vacker, precis som du är.

Hans komplimang gör mig överrumplad. När jag tittar upp och möter mitt eget ansikte i spegeln är det som att jag ser det på ett nytt sätt, med hans blick.

Men tanken på att gå till jobbet utan makeup känns ändå avlägsen, så jag tar på mig både kajal och mascara och drar några drag med rougeborsten över kinderna.

Under en av våra första helger tillsammans vaknar jag av att han kysser mig mjukt på munnen. Jag flyttar mig närmare och besvarar kyssen, smeker med mina händer över hans rygg

och känner hur mycket jag vill ha honom. Vi älskar mjukt och långsamt, med kroppar som fortfarande är loja av sömn. Efteråt börjar jag kravla mig upp ur sängen för att klä på mig och börja ordna med frukosten, men han håller kvar mig med ett lätt grepp om axlarna.

– Ligg kvar här, säger han. Jag kommer strax tillbaka.

Jag stannar kvar i sängen, helt avslappnad under det mjuka täcket och med slutna ögon. Jag hör hur han skramlar i köket, och sedan hur han harklar sig vid dörröppningen. Jag slår upp ögonen och ser honom stå där med ett brett leende, spritt språngande naken i solljuset som lyser in mellan gliporna i persiennerna. I händerna håller han en bricka med nybryggt kaffe, frallor med ost och skinka och ett glas med färskpressad grapefruktjuice.

Jag blir så överraskad att jag frustar till av skratt, och sedan kan jag inte sluta. Han börjar skratta han också och jag älskar hur trygg han är i sig själv som kan stå där naken, helt oblygt, och bjuda på sig själv. Men mitt i skrattet känner jag också intensivt hur mycket jag njuter av att se honom naken. Hans solbrända hud spänner över musklerna och han är den mest attraktiva man jag sett.

En annan egenhet som han börjar med under den här försommaren är att använda min kropp som instrument. Oftast är jag ett piano där han för fingrarna snabbt och melodiöst över min hud, han trycker ner de fiktiva tangenterna som inte sällan sitter på mina mest intima ställen. Ibland är han jazzmusiker och ibland är det klassisk musik på repertoaren. Det kittlas rejält och slutar alltid med att jag kiknande av skratt försöker värja mig från hans händer. Det fungerar nästan som ett förspel och slutar oftast med att våra kroppar förenas i älskog. Sebastian berättar ibland om stället hans familj har i Italien. Det låter underbart när han beskriver hur hans släkt samlas där nere några gånger om året för att njuta av både värmen vid

havet under sommarhalvåret och skidåkningen ett par timmars bilfärd upp i Alperna under vintern.

Bara två veckor efter att vi börjat dejta föreslår han att vi ska packa hans bil och åka till Italien tillsammans över sommaren. Han säger att han vill presentera mig för sin morbror och sina kusiner som har ett stort hus i närheten av deras. En värme sprider sig i hela bröstet och jag fylls av en ännu djupare känsla av samhörighet. Det är inte bara en fråga om att göra en resa tillsammans, utan något mer, något större, som han har bjudit in mig till. Han vill att jag ska få se hur han har tillbringat sin barndoms somrar. Att jag ska bli en del av hans familj.

Jag hade egentligen planerat att åka med några väninnor till Frankrike men det är inte helt spikat och snabbt fattar jag beslutet att istället resa iväg med honom.

Jag ordnar med alla förberedelser och ser till att Lula kan vara hos mina föräldrar på västkusten medan jag är bortrest. Emil ska vara med Philip och hans familj i Paris under samma veckor, så allt ordnar sig smidigt.

Bara en kort tid senare susar vi ner genom Europa i hans sportbil, och det blir början på en magisk första sommar tillsammans. Vi kommer att få vara på tu man hand största delen av tiden, för hans bror och föräldrar ska inte vara där samtidigt som vi.

Alassio är en välmående liten stad som ligger vid Medelhavets kust, bara någon timme från den franska gränsen. Pittoreska pastellfärgade hus kantar den långa sandstranden och restaurangerna och barerna på strandpromenaden drar såväl celebriteter som en hel del udda fåglar.

Första dagen åker vi nedcabbat i bilen utmed havet för att leta efter en plats där vi kan ta ett dopp. Vi passerar många fina ställen, men det är för mycket folk överallt och vi vill helst vara för oss själva, så vi fortsätter att spana efter något mer avskilt. Till slut hittar vi en liten undangömd strandremsa med små,

runda stenar i vitt och grått. Vi kliver ur bilen och traskar ner mot vattnet.

Det är så oerhört vackert och det glittrande vattnet sköljer upp över strandkanten i kluckande vågor. Det är folktomt, bortsett från en äldre man som sitter på piren och fiskar. Bredvid sig har han en röd termos och ett paket med smörgåsar. Jag lägger mina armar runt Sebastians hals och kysser honom.

– Vi har hittat vårt ställe, tror jag, säger han när vi har lösgjort oss från varandra. Vår egen lilla spiaggia d’oro. Vår guldstrand. Han slänger av sig sin vita linneskjorta och byter shortsen mot badbyxor, ett par rutiga i boxermodell som jag tycker är ursnygga. Jag har en gul bikini på mig under, så jag kränger bara av mig klänningen och sedan springer vi ut i vattnet och plumsar i, exakt samtidigt. Det är en ljuvlig temperatur och det dröjer inte många sekunder förrän vi är omslingrade och kysser varandra samtidigt som vi trampar vatten i vågorna.

När vi går upp på stranden igen intar Sebastian en italiensk persona och börjar ingående beskriva la spiaggia d’oro på påhittad italienska tills jag sjunker ner på stenarna, utmattad av skratt.

Den lilla stenstranden blir mycket riktigt vårt ställe och vi placerar varje dag ut fällbara solstolar på de små stenarna i skuggan av cypresserna. Vi läser böcker, dagstidningar, löser korsord, diskuterar världsfrågor och allt mellan himmel och jord och badar i havet. När vi är hungriga går vi upp till den lilla uteserveringen som ligger längst ut på stenpiren. Där äter vi ställets specialitet gamberi alla griglia och dricker vitt vin på karaff till de läckra skaldjuren.

Jag kan inte låta bli att ideligen röra vid honom och märker att Sebastian har samma behov av att vara nära mig. Jag känner hela tiden hans närvaro, hans hand på min skuldra, hans andetag i mitt öra och hans blick som hela tiden söker min. Det är en förtrollning som jag är livrädd ska brytas.

Det är nog mitt livs bästa sommar och den svindlar förbi i rasande fart. Vi befinner oss i ett rus av kärlek, passion, skratt och galna upptåg. Aldrig hade jag kunnat drömma om att kärlek kunde kännas så här starkt. Jag hoppas, och tycker mig märka, att Sebastian har samma känslor för mig som jag för honom. Han är mer drivande än jag i planeringen av vår framtid och jag tar det som en komplimang. Han poängterar ofta att min son Emil är viktig och att han alltid kommer att ta hand om honom som om han vore hans egen. Nästan varje dag nämner han att han aldrig kommer att göra skillnad på våra framtida gemensamma barn och Emil – tvärtom kommer han se till att Emil alltid har en särskild plats så att han aldrig ska känna utanförskap i förhållande till sina framtida syskon. Jag blir glad när han säger så, hans inställning gör mig trygg och jag är lycklig

över att han inte bara vill släppa in mig i sitt liv, utan även ett litet barn på tre år. Framför allt känner jag lycka inför det faktum att han planerar att skaffa familj med mig och förundras av att vi har så lika värderingar i livet och att vi delar drömmen om att ha en familj med många barn.

När vi en dag sitter i bilen på väg till stranden sneglar Sebastian mot mig från sin plats bakom ratten.

– Jag har tänkt på en sak. Kan vi inte flytta ihop? Så snart som möjligt.

– Menar du det? frågar jag, överraskad men med en stark känsla av lycka och förhoppningar i maggropen.

Absolut. Jag tycker att vi kan börja leta efter en bostad direkt när vi kommer hem.

Jag svarar inte, lutar mig bara över växelspaken och ger honom en lång kyss på kinden.

För ett kort ögonblick känner jag att allting går väldigt fort. Men så släpper jag det.

Väl hemma efter resan börjar vi, som planerat, att springa runt på en massa visningar. Både hus och lägenheter. Lidingö är ett ställe som vi gillar, mycket därför att det med sitt vatten, sina båtar och fina klippor påminner lite om västkusten, där vi båda växte upp. Jag vill att Emil ska få samma uppväxt nära naturen som jag själv haft och hoppas att allt kommer att fungera bra med Sebastian i vår nya familjekonstellation.

Det viktigaste är att Emil trivs och mår bra.

En kväll har vi hunnit med en hel rad av olika objekt varav två fantastiska på Lidingö. Det ena är en fin sekelskiftesvilla med sjötomt. Alla detaljer är bevarade och det stora bondköket har vackra ytor i marmor och platsbyggd soffa med tyg av Josef Frank. Den andra villan är mer sober och minimalistisk med en vidunderlig utsikt över hamnen nedanför, i fastigheten ingår även båtplats.

Vi är upplivade men trötta och orkar inte laga någonting själva så vi köper med oss mat hem från McDonald’s. När vi sitter vid bordet med våra hamburgare tittar Sebastian plötsligt upp på mig.

– Jag har tänkt på en sak.

– Jaha, vadå? frågar jag och är helt inställd på att han ska säga något som rör visningarna.