9789137501673

passager are 23

sebastian fitzek

Passagerare 23 Översättning: Sebastian Gröndahl

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Tyska originalets titel: Passagier 23 Copyright © 2014 by Verlagsgruppe Droemer Knaur GmbH & Co. KG, Munich The work has been negotiated through AVA international GmbH, Germany (www.ava-international.de) www.sebastianfitzek.de Omslag: Niklas Lindblad Omslagsfoto: Shutterstock Tryckt hos Scandbook, EU, 2021 ISBN 978-91-37-50167-3

Sedan år 2000 har mer än 200 passagerare och besättningsmedlemmar fallit överbord på kryssningsfartyg och färjor världen över. ”Spårlöst borta”, Der Tagesspiegel, 25 augusti 2013 Ett kryssningsfartyg är som en liten stad. Men (…) ingen faller överbord i en stad utan att man någonsin hör från personen igen.

Amerikanske kongressledamoten Christopher Shays, The Guardian, London, 2010 Passagerarrekord: kryssningsbranschen når 20-miljonersstrecket. (…) Branschen firar en tillväxt på tio procent – och tycker att potentialen inte är uttömd på långa vägar.

Spiegel Online, 11 september 2012

Prolog Mänskligt blod: • 44 procent hematokrit.

• 55 procent plasma.

• Och en hundraprocentig jävla röra när det okontrollerat sprutar runt i rummet ur en punkterad artär.

Doktorn, som han gärna kallade sig själv fastän han aldrig doktorerat, torkade sig med handryggen över pannan. Visserligen smetade det bara ut strålarna som träffat honom, vilket förmodligen såg ganska äckligt ut, men åtminstone fick han inget mer av soppan i ögonen – så som förra året, efter behandlingen av de prostituerade, då han i sex veckor varit rädd för att ha smittats av hiv, hepatit C eller någon annan skit.

Han hatade när saker och ting inte gick som planerat. När narkosen var feldoserad. Eller när de utvalda i sista stund värjde sig och slet ut infarten ur armen. ”Schnälla … nej”, sluddrade hans klient. Doktorn föredrog denna beteckning. Utvald var för högtravande och patient klingade på något sätt falskt i hans öron, för riktigt sjuka var 7

bara ett fåtal av de han behandlade. Också mannen på bordet var frisk som en nötkärna, även om han för ögonblicket såg ut som om han var ansluten till en högspänningsledning. Den svarte atleten rullade med ögonen, spottade skum och tryckte upp ryggen medan han förtvivlat slet i de fängsel som höll fast honom på britsen. Han var en idrottsman, vältränad och med sina tjugofyra år på toppen av sin förmåga. Men vad gjorde alla år av hård träning för nytta när ett narkosmedel strömmade genom ådrorna? Inte tillräckligt för att slå ut honom helt, infarten var ju utsliten, men ändå så pass att doktorn utan problem kunde trycka honom tillbaka på britsen efter att det värsta anfallet var över. Inte heller blodet sprutade längre sedan han lyckats lägga om ett tryckförband. ”Sch, sch, sch, sch, sch.”

Han lade lugnande handen på mannens panna. Den kändes febrig och svetten glänste under halogenlampan. ”Vad är det då med dig nu plötsligt?”

Klienten öppnade munnen. Rädslan lyste i hans ögon. Det han sa gick knappt att förstå. ”Jag … vill … inte … d…” ”Seså, vi var ju överens”, log doktorn lugnande. ”Allt är ordnat. Nu får du inte ta och backa ur så kort före den perfekta döden.”

Han tittade in i rummet bredvid genom en öppen dörr. På ett instrumentbord låg en uppsättning skalpeller och från ett uttag hängde en driftklar elektrisk benfräs. ”Har jag inte förklarat det tydligt för dig?” Han suckade.

Naturligtvis hade han det. I timmar. Om och om igen, men denne otacksamme idiot hade uppenbarligen inte förstått. ”Det kommer att bli väldigt obehagligt, såklart. Men det 8

här är enda sättet jag kan låta dig dö på. Annars fungerar det inte.”

Idrottaren gnydde och drog i öglorna där hans händer satt, om än med bra mycket mindre kraft än förut.

Nöjt konstaterade doktorn att bedövningen nu ändå hade önskad effekt. Inte länge till och behandlingen kunde börja. ”Du förstår, jag skulle kunna avbryta det här”, sa han med ena handen fortfarande på idrottarens panna. Med den andra rättade han till munskyddet. ”Men därefter skulle din värld bara bestå av ångest och smärta. Ofattbar smärta.”

Den svarte blinkade. Hans andhämtning blev lugnare. ”Jag har visat dig fotona. Och videon. Den med korkskruven och det halva ögat. Något sånt vill du ju inte, eller hur?” ”Hmhmhhmmm”, stönade klienten som om han hade munkavle, sedan slappnade hans ansiktsdrag av och andningen blev flackare. ”Jag tolkar det som ett nej”, sa doktorn och släppte på britsens broms med foten för att rulla in klienten i rummet bredvid.

In till operationssalen.

En trekvart senare var den första och viktigaste delen av behandlingen avklarad. Doktorn bar inga latexhandskar längre, inget munskydd och den gröna engångsrocken som man måste knyta ihop på ryggen likt en tvångströja, hade han kastat i sopkorgen. Ändå kände han sig ännu mer utklädd i den smoking och de lackläderskor han nu hade på sig, än i sina operationskläder.

Utklädd och salongsberusad.

9

Han visste inte när det hade börjat, det där med att ta sig en liten slurk efter varje lyckad behandling. Eller tio, som alldeles nyss. Förbannat också, han måste sluta med det, även om han aldrig druckit innan, utan alltid bara efter. Ändå.

Spriten gjorde honom lättsinnig.

Fick honom på dumma idéer.

Som till exempel att ta med benet.

Han tittade fnittrande på klockan.

Den var 20.33 – han måste skynda sig om han inte ville komma för sent till huvudrätten. Förrätten hade han redan missat. Men innan han kunde ägna sig åt pärlhönan som idag stod på menyn måste han först ta hand om det biologiska avfallet – de inte använda blodpåsarna och det högra skenbenet, som han enastående snyggt hade sågat av direkt under knät.

Skenbenet låg inslaget i en komposterbar plastpåse som han på sin väg genom trapphuset var tvungen att bära med båda händerna, så tung var den.

Doktorn kände sig lite dimmig, men inte så pass att han inte visste att han aldrig skulle ha kommit på tanken att släpa med sig kroppsdelar offentligt, istället för att bara slänga dem i sopförbränningen, i nyktert tillstånd. Men han hade retat sig så på sin klient att nöjet nu var värt risken. Och den var liten. Väldigt liten.

Det hade varnats för storm. Så snart han lämnade den vindlande vägen bakom sig – det smala schaktet där man bara kunde gå böjd och gången med de gula ventilationsrören som ledde till lasthissen – skulle han garanterat inte träffa på en endaste själ utomhus.

10

Dessutom var platsen han tänkt ut för undanröjandet utom räckhåll för någon kamera.

Jag är kanske lite full, men inte dum.

Han nådde fram till plattformen i övre ändan av trappan som endast städpersonalen använde en gång i månaden – om ens det – och drog i en tung dörr med fönsterventil.

Kraftig vind blåste i ansiktet och han fick en känsla av att behöva gå igenom en vägg för att komma ut.

Den friska luften fick hans blodtryck att falla. Först mådde han illa, men han ryckte snabbt upp sig och den salta vinden väckte honom till liv.

Han vacklade inte längre på grund av alkoholen, utan på grund av den häftiga sjögången som tack vare stabilisatorerna inte varit lika kännbar i de inre delarna av Sultan of the Seas.

Med benen brett isär stapplade han fram över plankorna.

Han var på däck 8 ½, en mellanplattform som bara exi­ sterade av rent optiska skäl. Betraktat på håll förlänade det kryssningsfartyget en lite snärtigare bakdel, som spoilern på en sportbil.

Doktorn nådde fram till den yttersta babordssidan i aktern och lutade sig över relingen. Under honom dånade Indiska oceanen. Strålkastarna lyste upp de vita skumbergen som kryssningsfartyget drog upp i sitt kölvatten.

Egentligen hade han velat säga några väl valda ord som ”Hasta la vista, baby”, eller ”när du än är redo”, men han kom inte på något roligt och kastade därför ordlöst påsen med skenbenet i en hög båge överbord.

I teorin hade det på något sätt känts bättre, tänkte han, samtidigt som han långsamt nyktrade till lite mer.

11

Vinden ven så högt i hans öron att han inte kunde höra ljudet av när benet slog i vågorna femtio meter nedanför. Men väl rösten bakom hans rygg. ”Vad gör du där?”

Han for runt.

Personen som skrämt honom ända in i benmärgen var ingen vuxen anställd, tack och lov, till exempel från säkerheten ombord, utan en ung flicka – inte äldre än den lilla som han för två år sedan behandlat utanför Afrikas västkust, tillsammans med hela hennes familj. Hon satt på huk i skräddarställning bredvid en luftkonditioneringslåda, eller något liknande aggregat. Doktorn var inte lika förtrogen med teknik som med knivar.

Då flickan var så liten och omgivningen så mörk hade han missat henne. Även nu, när han stirrade in i dunklet, kunde han bara urskilja hennes konturer. ”Jag matar fiskarna”, sa han, glad över att han lät betydligt lugnare än vad han kände sig. Flickan var inget fysiskt hot, men som vittne kunde hon ställa till med problem. ”Mår du illa?” frågade hon. Hon bar en ljus kjol med svarta strumpbyxor och över det en anorak. Av försiktighetsskäl hade hon tagit på sig den röda flytvästen som låg i garderoben i alla hytter.

Duktig flicka. ”Nej”, svarade han och flinade. ”Jag mår bra. Vad heter du då?”

Långsamt vande sig hans ögon vid skymningsljuset. Flickan hade axellångt hår och något utstående öron, vilket inte var till hennes nackdel. Tvärtom. Han tänkte att man, vid 12

närmare betraktande, kunde se den unga kvinna hon en dag skulle bli. ”Jag heter Anouk Lamar.” ”Anouk? Det är det franska smeknamnet för Anna, eller hur?”

Flickan log. ”Wow, hur visste du det?” ”Jag vet mycket.” ”Jaså? Vet du också varför jag sitter här då?”

Hennes fräcka stämma lät väldigt gäll eftersom hon var tvungen att prata högt mot vinden. ”Du målar havet”, sa doktorn.

Hon tryckte målarblocket mot bröstet och flinade. ”Det var lätt. Vad vet du mer?” ”Att du inte har något att göra här och att du sedan länge borde vara i säng. Var är dina föräldrar?”

Hon suckade. ”Min pappa lever inte längre och jag vet inte var mamma är. Hon lämnar mig ofta ensam i hytten om kvällarna.” ”Och där har du långtråkigt?”

Hon nickade. ”Hon kommer inte tillbaka förrän väldigt sent och då stinker hon.” Hennes röst blev låg. ”Av rök. Och dricka. Och hon snarkar.”

Doktorn måste skratta. ”Det gör vuxna ibland.”

Du skulle höra hur jag låter. Han pekade på hennes block. ”Men kunde du över huvud taget måla något idag?” ”Nä.” Hon skakade på huvudet. ”Igår var det stjärnklart, men idag är allt mörkt.” ”Och kallt”, instämde doktorn. ”Vad tycker du, ska vi gå och leta rätt på din mamma?”

13

Anouk ryckte på axlarna. Hon verkade inte särskilt glad, men sa: ”Okej, varför inte.”

Utan att använda händerna tog hon sig upp ur skräddarställningen. ”Ibland är hon på kasinot”, sa hon. ”Åh, men det passar bra.” ”Varför det?” ”Eftersom jag vet en genväg dit”, sa doktorn med ett leende.

Han kastade en sista blick över relingen på havet, som var så djupt på det här stället att idrottarens ben antagligen inte ens nått botten ännu. Sedan tog han den lilla flickan i handen och ledde henne tillbaka till trapphuset varifrån han precis kommit.

14

Kapitel 1 Berlin Huset där den dödliga festen skulle äga rum såg ut som det hus de tidigare en gång drömt om. Fristående, med röda tegelpannor på taket och en stor trädgård på framsidan bakom det vita palissadstaketet. Här skulle de ha grillat på helgerna och ställt upp en uppblåsbar pool på gräsmattan om somrarna. Han skulle ha bjudit in vänner och de skulle ha berättat historier från jobbet, om deras partners brister eller helt enkelt bara legat på solstolarna under parasollet och tittat på medan barnen lekte.

Nadja och han hade kollat på ett sådant hus när Timmy precis höll på att skolas in. Fyra rum, två badrum, en kamin.

Med crèmefärgad puts och gröna fönsterluckor. Inte långt härifrån, vid gränsen mellan Westend och Spandau, bara fem minuter med cykel till Waldgrundskolan där Nadja undervisade på den tiden. Ett stenkast från de sportanläggningar där hans son skulle ha kunnat spela fotboll. Eller tennis. Eller vad som helst.

15

På den tiden hade det varit ovärderligt för dem.

Idag fanns det inte längre någon som kunde flytta in med honom. Nadja och Timmy var döda.

Och den tolvårige pojken i huset som de just nu spanade på, som tillhörde en man vid namn Detlev Pryga, skulle också snart vara det om de förspillde mer av sin tid här ute i den svarta skåpbilen. ”Nu går jag in”, sa Martin Schwartz. Han satt längst bak, i det fönsterlösa inre rummet av bilen, och kastade sprutan vars mjölkaktiga innehåll han just injicerat i en soptunna av plast. Sedan reste han sig från bordet där monitorn stod som visade utsidan av målet för insatsen. Hans ansikte speglades i fordonets mörklagda rutor. Jag ser ut som en pundare på avvänjning, tänkte Martin. Det var en förolämpning för vilken pundare som helst.

Han hade tappat mycket i vikt de senaste åren, mer än vad man kunde kalla för sunt. Bara hans näsa var lika tjock som alltid. Schwartzsnoken, som alla manliga avkommor i familjen varit utrustade med sedan generationer och som hans bortgångna fru tyckt varit sexig, vilket han ansåg var det slutgiltiga beviset för att kärleken verkligen var blind. Om något så förlänade kolven honom ett godmodigt, förtroendeingivande utseende – det hände titt som tätt att främlingar nickade till honom på gatan, att bebisar log när han lutade sig över barnvagnen (förmodligen eftersom de förväxlade honom med en clown) och att kvinnor helt öppet, ibland till och med i närvaro av deras respektive, flirtade med honom.

Nåja, idag skulle de helt säkert inte göra det, inte så länge han hade de här kläderna på sig. De tajta, svarta läderkläder16

na han tvingat sig i åstadkom ett obehagligt knarrande bara han andades. När han skulle stiga ut lät det som om han knöt ihop en jättelik ballong. ”Stopp, vänta”, sa Armin Kramer, insatsledaren som suttit mittemot honom vid datorbordet i flera timmar. ”På vad?” ”På …”

Kramers mobil ringde och han behövde inte avsluta sin mening.

Den något överviktige kommissarien hälsade med ett elokvent ”Hm?”, och sa under resten av samtalets förlopp inte mycket mer utom: ”Vad?”, ”Nej!”, ”Du snackar skit!” och: ”Säg till rövhålet som sabbat det här att det är bäst han tar på sig ordentligt med kläder. Varför? För att det kan bli jävligt kallt i oktober och han kommer snart ligga framför polisstationen i ett par timmar efter att jag är klar med honom.”

Kramer lade på. ”Fuck.”

Han älskade att låta som en amerikansk knarkpolis. Och att se ut som en. Han var klädd i utslitna cowboystövlar, håliga jeans och en skjorta vars rödvita rutmönster påminde om en disktrasa. ”Vad är problemet?” ville Schwartz veta. ”Jensen.” ”Vad är det med honom?”

Och hur kan han skapa problem? Han sitter i en isoleringscell hos oss. ”Fråga mig inte hur, men skitstöveln har lyckats skicka Pryga ett sms.”

17

Schwartz nickade. Känsloutbrott likt dem hans överordnade precis hade, som slet sig i håret, var främmande för honom. Bortsett från en adrenalinspruta rakt i hjärtat fanns det knappt längre något som kunde få upp hans puls. Definitivt inte nyheten att en kåkfarare återigen lyckats få tag på vapen, droger, eller, som i Jensens fall, en mobil. Fängelset var mer välsorterat än en livsmedelsbutik, med ett större urval och mer kundvänliga öppettider. Även under helger och röda dagar. ”Har han varnat Pryga?” frågade han Kramer. ”Nej. Idioten ville ha lite roligt, fast med samma resultat.

Han ville låta dig gå rakt i fällan.” Kommissarien masserade påsarna under ögonen som blev större för varje insats. Om jag skickade dem med posten, skulle jag vara tvungen att sända dem som paket, hade Kramer nyligen vitsat. ”Hur då?” frågade Schwartz. ”Han skrev till Pryga att han inte skulle bli rädd när han strax dök upp till festen.” ”Varför skulle han bli rädd?” ”Eftersom han ramlat och slagit ut en framtand. Uppe till vänster.”

Kramer pekade med sina korvfingrar på motsvarande ställe i munnen.

Schwartz nickade. Så mycket kreativitet hade han inte tilltrott pervot.

Han tittade på sin klocka. Den var strax efter fem.

Strax efter ”för sent”. ”Helvete!” Kramer slog ilsket på datorbordet. ”Alla förberedelser till ingen nytta. Vi måste avblåsa.”

18

Han gjorde en ansats att klättra över till framsätena.

Schwartz öppnade munnen för att säga emot, men visste att Kramer hade rätt. De hade arbetat mot den här dagen i ett halvår. Allt hade börjat med ett rykte som var så otroligt att man under lång tid trott att det bara var en myt. Men faktiskt hade det visat sig att så kallade ”Bug-Partys” inte bara var några skräckhistorier, utan de existerade verkligen. Fester där hivsmittade hade oskyddat sex med friska människor. För det mesta i samförstånd, vilket gjorde att sådana tillställningar, där risken att bli smittad utgjorde den särskilda kicken, snarare var ett fall för psykiatrin än för åklagarmyndigheten.

Enligt Schwartz åsikt fick vuxna människor göra vad de ville med sig själva, så länge det skedde frivilligt. Det enda som retade honom var att de genom sitt vansinniga förhållningssätt onödigt förstärkte en del av de dumma fördomar som många fortfarande hyste gentemot aidssjuka. För självklart var Bug-Partys det absoluta undantaget, medan den övervägande majoriteten av smittade förde ett ansvarsfullt liv. Många var även engagerade i den aktiva kampen mot sjukdomen och stigmatiseringen av dess offer.

En kamp som självmordiska Bug-Partys tillintetgör.

Framför allt den psykopatiska varianten.

Den nyaste trenden i denna perversa värld var ”events” där oskyldiga våldtogs och smittades med viruset. Mestadels minderåriga. Framför betalande publik. En ny attraktion på marknaden av avskyvärdheter som höll sina tält öppna dygnet runt i Berlin. Ofta i gedigna hus i brackiga områden där man aldrig skulle misstänka något. Som här och nu i Westend.

19

Detlev Pryga, en man som till vardags sålde sanitetsartiklar, var en omtyckt partner till socialtjänsten eftersom han regelbundet tog emot de svåraste fosterbarnen. Drog-, missbruksoch andra problemfall som hade sett insidan av fler barnhem än klassrum. Störda själar som ofta inte kände till något annat än att de mot sex kunde få övernatta någonstans, och vilka man inte heller tog någon notis om när de snart stack igen för att kort därpå på nytt plockas upp, vanvårdade och sjuka.

De var de perfekta offren – polisskygga bråkstakar som man sällan trodde på om de nu ändå bad om hjälp någon gång. Även Liam, det tolvåriga gatubarnet som sedan en månad bodde hemma hos Pryga, skulle efter kvällens händelser snart bli utslängd i rännstenen igen. Men först skulle han vara tvungen att framför de närvarande gästerna ha sex med Kurt Jensen, en fyrtiotreårig hivsmittad pedofil.

Pryga hade lärt känna Jensen på tillämpliga chattrum och på så sätt hamnat i polisens nät.

Barnaskändaren satt vid det här laget sedan två veckor häktad hos polisen. Under den tiden hade Schwartz förberett sig på att anta Jensens identitet, vilket var relativt enkelt då Pryga och han inte hade utbytt några foton. Han måste bara bära läderkläderna som Pryga önskat sig inför inspelningen och raka av håret, eftersom Jensen beskrivit sig själv som lång, smal, grönögd och skallig. Kännetecken, som efter kalrakningen och med hjälp av kontaktlinserna nu också stämde in på Martin Schwartz.

Den största svårigheten med täckmanteln hade visat sig vara det positiva aidstest som Pryga krävde. Inte i förväg.

Utan direkt på partyt. Han hade meddelat att det skulle fin20

nas snabbtest från ett holländskt onlineapotek på plats. En droppe blod och resultatet visade sig inom tre minuter på testremsan.

Schwartz visste att det var på grund av detta, i och för sig olösliga problem, som han över huvud taget blivit utvald för denna insats. Efter familjens död var han i poliskretsar känd som en tickande bomb. En polis under täckmantel på trettioåtta år som marscherade rakt mot yrkets pensionsålder och som saknade det allra viktigaste för att i nödfall hålla honom och hans team vid liv: förmågan att känna rädsla.

Fyra gånger hade han blivit utvärderad av polispsykologer.

Fyra gånger hade de kommit fram till att han inte orkat med sin frus självmord – och framför allt inte att hon dessförinnan tagit livet av deras gemensamma son. Fyra gånger hade de rekommenderat att han skulle gå i förtidspension, eftersom en människa som inte såg någon mening mer med livet skulle ta oansvariga risker i tjänsten.

Fyra gånger hade de haft rätt.

Och ändå satt han här idag igen i ett insatsfordon. Inte bara för att han var den bäste på sitt jobb, utan framför allt för att ingen annan frivilligt velat låta injicera hiv-antikroppar i blodet i syfte att manipulera snabbtestet. Blodserumet hade förvisso renats från de aidsutlösande smittämnena genom en särskild steriliseringsprocess, men teamläkaren hade inte velat utfärda en hundraprocentig säkerhet. Därför skulle Schwartz vara tvungen, så snart det här var över, att påbörja en fyra veckor lång läkemedelsterapi – den så kallade postexpositionsprofylaxen, eller PEP. Ett förfarande han redan genomgått en gång efter att en knarkare kört en blodig spruta 21

i nacken på honom i parken Hasenheide. I bipacksedeln till ”dagen-efter-pillren”, som man skulle inta senast två timmar efter infektionstillfället, stod det att man måste räkna med huvudvärk, diarré och kräkningar. Schwartz var tydligen känsligare än andra testpersoner. Mycket känsligare. Han hade i och för sig varken spytt eller behövt häcka längre på toaletten än vanligt, men de häftiga migränanfallen hade drivit honom till medvetslöshetens rand. Delvis även över den. ”Jag måste sätta igång”, sa han till Kramer med en blick på monitorn. Under de senaste tio minuterna hade ingen längre gått in i huset.

De hade räknat till sju gäster, fem män och två kvinnor.

Alla hade kommit med taxi. Praktiskt om man inte ville att någon skulle notera registreringsnumren på parkerade bilar. ”Vad gör vi om Pryga har tänkt på alla eventualiteter och har en ersättare redo ifall jag drar mig ur?” frågade Schwartz. Gäst­ erna var sannolikt friska. Säkert inte på det mentala planet, men kroppsligt. Men helt säkra kunde de naturligtvis inte vara.

Kramer skakade på huvudet. ”Så många smittade pedofiler som är beredda att göra något sånt här finns det inte. Du vet hur länge Pryga var tvungen att leta efter Jensen.”

Ja. Det visste han. Ändå. Risken var för stor.

De kunde heller inte bara storma in i huset. Det skulle de inte kunna visa någon anledning för. Våldtäkten skulle ske i källaren. Pryga hade hundar som annonserade varje besökares ankomst. Även om de agerade blixtsnabbt skulle de inte lyckas bryta upp dörrarna och ertappa förövarna på bar gärning. Och vad skulle de anhålla de närvarande för?

22

Det var inget brott att låsa in sig i ett pannrum och ställa en kamera framför en madrass. Inte ens då det låg en pojke med bar överkropp ovanpå. I bästa fall skulle de kunna ta in Pryga och hans gäster för förvar ett par timmar. I sämsta fall skulle de bara ha varnat de sjuka psykopaterna. ”Vi kan inte riskera att en tolvårig pojke blir smittad med hiv”, protesterade Schwartz. ”Jag vet inte om jag kanske pratade för fort förut”, sa Kramer och betonade varje ord långsamt, som om han talade med en efterbliven: ”Du kommer inte in där. Du. Har. Fortfarande. Alla. Tänder!”

Schwartz kliade sig i sitt tre- eller sjudagarsskägg. Han var inte helt säker på när han senast sovit hemma. ”Hur är det med doktor Malchow?” ”Vår teamläkare?” Kramer tittade på honom som om han frågat efter en vuxenblöja. ”Lyssna nu, jag vet ju att allt inte riktigt är som det ska i pallet på dig, men inte ens du kan vara så galen att du vill låta dra ut tänderna. Och även om …” Kramer tittade på klockan. ”Malchow är tidigast här om tjugo minuter, bedövningen dröjer ytterligare tre, själva ingreppet fem till.” Han pekade på monitorn som visade husfasaden. ”Vem säger att partyt inte redan är slut om en knapp halvtimme?” ”Du har rätt”, sa Schwartz och satte sig utmattad på en vadderad bänk vid sidoväggen. ”Alltså avbryter vi?” frågade Kramer.

Schwartz svarade inte utan sträckte sig in under sitsen. Han drog fram en armégrön duffelväska som följde med honom på varenda insats.

23

”Vad ska du göra med den där?” frågade insatsledaren.

Schwartz kastade kläderna som han tidigare bytt ut mot läderutstyrseln på golvet och grävde i väskans djup.

Det dröjde bara ett par sekunder innan han, mellan kabeloch tejprullar, batterier och verktyg, hittat det eftersökta föremålet. ”Snälla, säg att du skämtar”, sa Kramer när Schwartz bad honom om en spegel. ”Glöm det”, svarade Schwartz med en axelryckning. ”Det går också utan.”

Därpå satte han tången mot den övre vänstra framtanden.

24