9789137501284

Åsa Ericsdotter

Fas 3

Tidigare utgivning på annat förlag Oskyld 1999 Kräklek 2002 Tillbaks 2003 Smälter 2005 Förbindelse 2007 Svårläst 2010 Äktenskapsbrott 2012 Epidemin 2016

Citatet på sidan 347 i denna bok är hämtat ur Hamlet av William Shakespeare, i översättning av C.A. Hagberg

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Åsa Ericsdotter 2022 Enligt avtal med Nordin Agency AB Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Shutterstock Tryckt hos ScandBook AB, EU 2022 isbn 978-91-37-50128-4

Old age ain’t no place for sissies.

Bette Davis

FYRA DÖDA I MASSAKER PÅ ÄLDREBOENDE boston globe HULL, MASSACHUSETTS – Fyra boende på Sandpiper Senior Center i Hull knivhöggs på natten till torsdagen av en annan boende på hemmet. Polisen fick larmet klockan 06 :30 på torsdagsmorgonen, då en sjuksköterska hittade det första offret livlöst i sitt rum.

Enligt Hullpolisen påträffades blodiga kläder samt mordvapnet, en långbladig kniv, i en av de andra boendes privata rum. Mannen låg och sov när polisen anlände. – Allt pekar mot den här personen som gärningsman, säger Sal Valejo, presstalesperson vid polisen i Hull. Samtliga fyra offer konstaterades döda på platsen. Platsen har nu spärrats av för teknisk undersökning.

Sandpiper Senior Center är ett småskaligt långtidsboende med tio vårdplatser. Det privata seniorboendet hade vid olyckstillfället åtta boende och inga säkerhetsvakter. ”Vi är djupt chockade”, sa föreståndaren Nancy Eaton i ett uttalande i morse. ”Det är en ofattbar tragedi som har skakat vårt lilla samhälle in i märgen.” Två personer ur nattpersonalen fördes med ambulanshelikopter till Mass General Hospital där de behandlas för psykiskt trauma.

Mannen som anklagas för dådet är en 86-årig man från Massachusetts utan kriminell bakgrund. Mannen har varit bosatt på Sandpiperhemmet i åtta månader. Han är anhållen i Plymouth County-fängelset utan borgen.

Gärningsmannens och offrens identiteter är ännu inte offentliggjorda. Polisen har i nuläget inte funnit något motiv för morden.

7

Mejl till : celia.jensen@neuro.mgh.harvard.edu ; andrew. nguyen@neuro.mgh.harvard.edu ; mohammed.zedak@ neuro.mgh.harvard.edu Ämne : För kännedom !

Rum nr Rad Bur nr # skadade djur/ Kön Allmäntillstånd

1003 A 116512 3 av 4/ Hanar Bitsår, blodförlust

PRIO. INFO ÅTGÄRD Behandling Datum slutfört Tid slutfört

Isolering 3 okt 09 :30

Två försöksdjur bekräftat avlidna. En skadad placerad i egen bur med tillfälligt kort från samma rad (A). V.G. lämna rosa sjukkort! Rekommenderad avlivning enl. jourhavande veterinär.

OBS : Placera inga nya möss i aggressorns bur, märkt ”Aggressor, separat bur krävs”.

Veterinärgruppen Animal Research Core Facility Mass General Hospital 9

Första delen

”Vad heter du ?” ”Robert.” ”Efternamn ?” ”Macclellan.” ”Vilken månad är det ?” ”Januari.” ”Dag ?” ”Öh …” Han kliade sig på hakan. ”Nej, nu vet jag inte exakt.”

Det var den fjärde januari. Sjuttionioårige Robert Macclellan satt i en stol i ett undersökningsrum på tredje våningen på Mass General Hospital i Boston. Gail satt i stolen bredvid honom.

Hon bar en vit blus tillsammans med brokadkjol och en tunn cardigan i beige kashmir. Två tunna guldkedjor låg tätt runt halsen. Ibland fingrade hon på dem för att känna att berlockerna satt på rätt plats. Den tunna lyckopengen och diamanthjärtat. Hon släppte inte sin man med blicken. ”Din ålder ? Hur gammal är du ?” ”Sjuttio …” Han tvekade. ”Sjuttio.” ”Din frus namn ?” ”Ja …” ”Men Robert !” ”Det är ingen fara, fru Macclellan.” Doktorn höjde handen i luften och log lugnande mot Gail. ”Ni behöver inte hjälpa till.”

13

”Förlåt. Det är bara …” Hon skakade frustrerat på huvudet. ”Vanligtvis är han inte så här …” ”Självklart.” Doktorn nickade. ”Detta är en helt ny och ovan situation. Vi har tid att prata mer om det om en liten stund. Vi ska bara ta oss igenom det här frågeformuläret.”

Gail nickade skamset. Hon kände hur kinderna blossade.

Hon petade på guldspännet till den lilla Fendi-handväskan hon hade i knät. Den var helt ny. Hon hade hittat den på rea i Copley-gallerian förra helgen och varit glad för den hela veckan. Robert hade köpt henne så konstiga julklappar.

Doktorn gav sig inte. Hur många nickel går det på en cent. Om det kostar tretton dollar och du lämnar en tjugolapp, hur mycket får du tillbaka. Gail bet ihop så hårt att hon fick ont i tänderna. ”Kan du säga vad de här tre djuren heter ?”

Robert tittade på papperet som låg på bordet framför honom. Doktorn höll pennan mot de tre tecknade konturerna. ”Lejon. Hm …”

Gail hade inte ljugit. Robert hade varit förvirrad på sistone, men det här var värre än någonsin. Kanske var det sjukhusmiljön som stressade honom. Eller så hade han inte sovit tillräckligt. Han låg alltmer sällan i sängen när hon vaknade på natten. Ibland gick han ner i källaren och satte sig i någon av bilarna. Igår natt hade hon vaknat av en högljudd krasch och rusat ner till vardagsrummet. Då hade han gått rakt in i ett av soffborden så att lampan välte. Den fina franska lampfoten hade legat i skärvor på parketten. Omöjlig att laga. ”Noshörning.”

Hon tittade på honom. Det grå, nästan vita håret var prydligt bakåtkammat. Hängslena satt som de skulle över den ljusblå skjortan. Hon hade sett till att han rakade sig i morse. Han hade lite hudförändringar på örat och på halsen, åldersfläckar.

Huden på hakan var slapp, han hade gått ner i vikt. Han var okej, intalade hon sig. Hoppet var inte ute. Var det inte det doktor Gilbert hade sagt ? Det fanns en ny medicin.

14

Doktorn skrev in något i datorn. ”Nu ska jag läsa en lista på ord, Robert. Jag vill att du upprepar dem efter mig.”

Hon var så trött på alla dessa hälsokontroller. För sin egen del hade Gail inte tillbringat en enda natt i livet på sjukhus.

De hade inga barn och Robert hade alltid varit frisk som en nötkärna. Han hade tidigare vägt ett par kilo för mycket – han brukade vara så glad i maten – men det hade aldrig eskalerat till oroande nivåer. Inte ens kolesterolet låg särskilt högt fast han åt ägg som en hönsbonde. Själv hade hon sin nyckfulla sköldkörtel att tampas med, men den hade varit under kontroll i många år nu. De hade haft tur.

Hon tittade på klockan. Det hade bara gått tio minuter. Det kändes som om hon hade suttit här i mer än en timme. ”Ansikte”, upprepade Robert. ”Sammet. Kyrka. Solros.”

Gail snurrade handväskans läderband runt handen. Sedan lät hon det snurra upp sig. Den svarta Fendin hade en lång guldkedja också så man kunde hänga den på axeln. Hon behövde den egentligen inte. Hon hade nog med väskor. Men för en gångs skull hade hon velat unna sig något. Inte för att hon skulle få användning för den. De kom aldrig iväg på något längre.

Det var för riskabelt. De hade suttit där i huset i Chestnut Hill i flera månader och bara umgåtts med varandra.

Hon hade umgåtts. Robert hade mest suttit på sitt rum och tittat ner på en tidning utan att bläddra.

Hon tänkte på stugan. Så fort de hade fått detta över­stökat skulle hon ringa inredningsarkitekten om det nya köket.

Kvinnan från arkitektbyrån hade tagit i så hon storknade med offerten, kanske hade hon förstått att Gail var beredd att betala.

Men det var strunt samma. Det var värt vad det kostade. Kanske skulle de kunna åka ut tidigt i år, tänkte hon, det skulle göra Robert gott med lite frisk havsluft. Hon hade suttit och tittat på designförslag hela kvällen igår. Till sist hade hon kommit fram till att hon inte ville ha den stora marmorön, det skulle se bättre ut med en mindre. Så fick man mer rymd att röra 15

sig i. Det var trots allt bara ett sommarhus. Och så ville hon ha slaktbänkskivor, även om det var lite dyrare. Hon kunde sätta sig och ringa när Robert vilade efter lunch, bestämde hon.

Kanske kunde hon åka ut till stugan och träffa arkitekten där när vädret blev lite bättre.

En våg av längtan kom över henne. Den här vintern hade varit förskräcklig. Köldrekorden och snöandet som aldrig tog slut. För att inte tala om Robert som bara hade sjunkit längre och längre in i sig själv. Huset på Cape Cod var hennes ögon­ sten, i den mån man kunde känna så för en bostad. De hade fått ett infall och köpt det för snart tjugo år sedan efter ett besök hos en av Roberts kollegor på advokatbyrån. Kollegan hade haft en stor strandvilla i Truro, huset hade en stor simbassäng och flera flyglar som en herrgård, det var något extraordinärt.

På motorvägen efter strandpromenaden hade den höga vita villan med TILL SALU-skylten svischat förbi och hon och Robert hade vänt direkt för att åka och kolla. Hon mindes det så väl. Det var det enda huset för det priset som inte hade direkt utsikt över vattnet, och det var egentligen för stort för att vara sommarstuga, det var ju bara hon och Robert, men hon hade älskat det vid första ögonkastet.

De hade tillbringat varje sommar där sedan dess. Gail brukade lämna huset i Boston redan i maj och bo där ensam tills Robert kom från jobbet lagom till fjärde juli. Han brukade inte ha tålamod att vara avskuren från civilisationen mer än några veckor åt gången, särskilt under de åren han fortfarande hade firman att sköta, men hon hade inget emot att vara ensam. Hon hade nog att göra. Trädgården var ett halvt tunnland av ståtligt parklandskap som hon nästan oavsiktligt hade lyckats skapa under de första åren på halvön. Det hade blivit ett heltids­ jobb att hålla det i trim. Hon klagade och ondgjorde sig och ibland kändes det oöverstigligt, men innerst inne var det värt besväret. Hon var född med gröna fingrar. Hennes pioner var ett fält av rosa bomullstussar nedanför terrassen. På insidan av 16

häcken med korneller stod hennes höga, stolta alliumhuvuden.

Rosenbuskarna klättrade uppför den vita spaljén som om den var stegen till Gud Fader själv.

Men skönheten var bedräglig. Två veckor utan skötsel och den svarta svalörten spred sina vita binnikemaskrötter genom nyponbuskarna som ett virus, man kunde nästan se den röra sig. Den invasiva japanska bittersötan hotade konstant att strypa syrenerna. Ibland fick hon för sig att det bästa hade varit att låta det vara. Hade hon inte kunnat låta några delar av tomten få växa vilt ? Men det gick inte att sluta nu när hon hade börjat. Det var det som var problemet. Så fort man hade rensat klart ett av landen i köksträdgården var nästa invaderat av ogräs. Planterade man ett träd fick man ägna hösten åt att kratta. Saker du äger äger dig i slutändan – Gail hade en förkärlek för den sortens resonemang fast hela hennes liv vittnade om motsatsen. De två husen och hundratusendollarsbilarna. ”Ta det här papperet i din hand, vik det på mitten och lägg ner det i knät.”

Robert tog papperet med båda händerna. Han tittade på Gail. Hon log och nickade uppmuntrande, sedan sneglade hon osäkert på doktorn. Kanske fick hon inte nicka heller.

Robert såg ut som en pojke där han satt med sitt ovikta pappers­flygplan. Det var något hjälplöst i blicken.

Doktorn upprepade meningen. ”Vik det på mitten och lägg ner det i knät.”

Nu gjorde han som han skulle. ”Strålande.” Doktorn skrev in något i datorn igen. ”Då så”, sa han och drog åt sig papperet som Robert hade fått titta på.

Han la det högst upp i en av sina högar. ”Det var doktor …”

Han tittade på datorn. ”Gilbert, var det så ?”

Nu såg han upp på Gail. ”Ja”, sa hon. Alan Gilbert var deras husläkare. ”Jag antar att han har berättat för er om studien ?” ”En ny medicin.”

17

”Absolut. Det är en klinisk prövning. Vi har förstås inga säkra resultat, i ett sådant här tidigt stadium …” Han lyfte händerna i en gest som antydde att allt hängde i luften. ”Det finns inga garantier, om man säger så. Vi är i fas tre. Men det är en oerhört intressant studie.” ”Vi är beredda att pröva allt i det här läget.” Gail kände sig plötsligt skör, som om hon inte var beredd på att höra sina egna ord. Hon brukade aldrig tala sanning om detta. ”Vi är vid vägs ände.”

Doktorn lutade sig fram mot Gail och nickade medlidsamt. ”Du måste vara utmattad”, sa han med deltagande i rösten. ”Får du någon hjälp ?”

Hon skakade på huvudet och bet ihop. En smärta kom över henne. ”Ni har inga barn ?” ”Nej.” ”Några syskon du kan prata med ? Eller nära vänner ?”

Hon skakade på huvudet för nu skulle rösten inte hålla. Hon var ensam i världen med detta.

Doktorn nickade allvarligt. ”Så här gör vi”, sa han och tittade på Gail, sedan på Robert. ”Jag skriver upp er för studien. De kommer att ta in Robert för en första scan, gissningsvis redan inom en vecka eller två. Detta har pågått sedan i höstas men de rekryterar fortfarande försökspersoner. Och så skriver jag ut lite nummer till dig, Gail. Dagvård. Hemtjänst. Anhörig­ grupper. Du måste ha någon att prata med. Man klarar sig inte helt själv i en sådan här situation. Oavsett hur stark man är under vanliga omständigheter. Det här är en tuff diagnos.”

Gail log stelt. Hon tänkte inte gråta här inne. Och hon tänkte inte delta i några anhöriggrupper. Aldrig i livet att hon skulle prata högt om det här. Det enda hon ville ha var en medicin till Robert och att detta skulle vara ur världen så snabbt som möjligt.

Doktorn reste sig upp och visade med en gest att mötet var 18

över. ”Någon från forskargruppen kommer att höra av sig för att boka en tid. Labbet leds av doktor Andrew Nguyen. En briljant forskare. Det kliniska centret ligger ute i Charlestown, på Navy Yard. Ni bor här i närheten, inte sant ?”

Gail reste sig ur stolen och ställde sig upp. ”Chestnut Hill.” ”Underbart. Där har ni det fint, kan jag tro. Jamen, då så. Då var vi klara här, nu får ni gå till väntrummet. Jag ber sköterskan komma ut med de där papperen jag talade om medan ni checkar ut. Se till att du får dem innan ni ger er iväg.”

Gail tackade. Hon rättade till kjolen och blusen och hängde den nya handväskan på armen. Så sträckte hon ut handen till Robert för att hjälpa honom upp. Han hade varit tyst en lång stund. Hon undrade vad han tänkte på.

Hade han förstått allt ? Skämdes han ?

Det var ofattbart hur det hade kunnat bli så här. Robert var den intelligentaste mannen hon någonsin hade träffat. Det var ingenting han inte klarade. Han hade rott hem vartenda fall på advokatbyrån. Läst varenda bok värd att läsa. Han hade kört henne genom kringelkrokarna i de italienska bergen utan att missa en avfart. Beställt femrättersmiddagar på klanderfri franska på stjärnrestauranger i Paris. Och här satt han, en spillra av sitt forna jag, oförmögen att måla visarna på en klocka.

Det måste vara lika omöjligt att förstå för honom själv.

Om han nu förstod det. Hon hade inte kunnat frågat honom.

De hade varit gifta hela livet, men det här kunde de inte prata om. Hon visste bara att han var vilse i det på något sätt. Apatin.

Vredesutbrotten.

Doktorn följde dem till dörren. Han skakade hand med Gail. ”Håll er varma !”

Det var årets populäraste avskedsfras. New England var ruggigare än en Stephen King-roman. ”Vi ska försöka”, sa Gail.

De gick genom korridoren till väntrummet. Gail grabbade tag i sin långa pälskappa och lyfte ner Roberts jacka från hängaren. Medan de stod och klädde på sig kom sköterskan ut med 19

informationen de hade blivit lovade. Gail kastade ett öga på broschyrerna. ”TIO ANHÖRIGTIPS”, ”ATT LEVA MED FÖRÄNDRING”, ”MISSION ORCHARDS DAGPROGRAM : ETT HEM UTANFÖR HEMMET ”.

Hon vek ihop den tunna bunten och proppade ner den i handväskan. ”Nu åker vi hem”, sa hon till Robert.

Han följde lydigt med henne.

20