9789137158204

Tunnel 29

Helena Merriman

Tunnel 29 Den sanna historien om den osannolika flykten under Berlinmuren

Översättning: Åsa Brolin

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Originalets titel: Tunnel 29: The True Story of an Extraordinary Escape Beneath the Berlin Wall Copyright © Helena Merriman 2021 Originally published by Hodder & Stoughton and by arrangement with the BBC. The BBC logo is a trade mark of the British Broadcasting Corporation and is used under licence. BBC logo © BBC 1996.

Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoton: Tunnelöppningen, ullstein bild; porträttet © Joachim Rudolph; kartan, Mapsland; författarfoto, Jon Holloway Tryckt hos ScandBook EU, 2021 isbn 978-91-37-15820-4

Till Henry, Matilda och Sam, mamma och pappa, Rosie, Livy, Sas och Seb

”Liksom alla murar var den tvetydig, hade den två ansikten.

Vad som fanns innanför den och vad som fanns utanför den var beroende av vilken sida man befann sig på.”

Ursula K. Le Guin, De obesuttna

övers: Gunnar Gällmo (1974)

Innehåll

Förord 11 Joachim 15 1. Stranden 17 2. Den första flykten 20 3. Den långa vandringen 25 4. Förnyelsen 29 5. Smugglaren 35 6. Radion 40 7. Stridsvagnen 45 8. Tusen småsaker 49 9. Huset med tusen ögon 54 10. Operation Rose 61 11. Råttfällan 64 12. Snö 67 13. Flykterna 68 14. Pojken i kortbyxorna 70 15. De aningslösas dal 79 16. Kikare 84 17. Vakttornet 91 18. Lägret 94 19. Spionen 98 20. Personakten 102 21. Evi och Peter (och Walter och Wilhelm) 109 22. Girrmanngruppen 113

23. Framtidens hus 118 24. Fabriken 123 25. Betong 128 26. Kyrkogården 131 27. Skiftarbete 136 28. Ett nytt namn 139 29. Bomben 143 30. Blåsor 145 31. TV-producenten 147 32. Avtalet 154 33. New York 159 34. Kameror 161 35. Paraplyn 164 36. Dödszonen 167 37. Wilhelm, igen 170 38. Det grundläggande 171 39. Läckan 173 40. Den andra tunneln 180 41. De älskande 185 42. Dagen innan 189 43. 7 augusti 193 44. Hohenschönhausen 208 45. Mullvadsjakten 219 46. Tystnad 223 47. Skenrättegången 226 48. Slaktaren 235 49. Claus berättelse 242 50. Paris 247 51. Siffror 253 52. Det sista besöket 256 53. Budbäraren 257

54. Undersökningar 259 55. Kartor 260 56. Reuven 262 57. 14 september 264 58. Walter och Wilhelm 285 59. Sökandet 289 60. Filmrullen 290 61. Buggen 293 62. Barnvagnen 294 63. Festen 297 64. Kanoten 300 65. Planet 302 66. Den andra festen 304 67. Presskonferensen 306 68. Biblioteket 310 69. Ett meddelande 313 70. Filmen 315 71. Brevet 323 72. Hamlet 326 73. Den guldfärgade Mercedesen 329 74. Slutrapport 334 75. Luftburen 338 Epilog 340 Efterord 349 Vad de gjorde sedan 355 Platserna 360 Noter 363 Källor 378 Bildkällor 381 Författarens tack 382

Förord

Första gången jag träffar honom kan jag knappt prata.

Det är åtta trappor upp till Joachims lägenhet och när jag äntligen tagit mig upp med min mikrofon för att spela in vårt första möte, flåsar jag tungt.

Joachim skrattar och visar in mig. Jag ringde honom för en vecka sedan (i oktober 2018) och sa att jag ville komma till Berlin för att ställa några frågor om något han gjort för nästan sextio år sedan. Det var ett kort telefonsamtal – hans kunskaper i engelska var begränsade, för att inte tala om mina kunskaper i tyska – men en sak slog mig under samtalet. De flesta människor jag har intervjuat i min roll som journalist genom åren brukar generalisera och sammanfatta sina upplevelser via känslorna. Joachim var annorlunda: han berättade detaljer, kom ihåg lukter, ljud, mått och färger. Det var fascinerande och jag frågade om jag fick komma och träffa honom veckan därpå. Han sa ja.

Vi tar ett varv genom lägenheten. Den är ljus och luftig med många växter, och på hyllorna står marionettdockor, Buddhafigurer och porslinskatter. Ovanför badrumsdörren sitter en emaljskylt med siffran sju på, en skylt som Joachim berättar att han har slitit ner från väggen, mitt i natten, från ett bostadskvarter på andra sidan staden. Det kvarter där allt hände.

Vi går fram till de breda fönstren och jag beundrar panoramautsikten. Staden håller på att vakna till liv nedanför oss i vintersolen. Joachims lägenhet ligger i stadens utkant där innerstadens bostadskomplex och höghus möter tallarna och granarna i skogen Grünewald. Vi står där en stund och 11

Joachim gestikulerar och pekar mot det ställe långt härifrån där Berlinmuren en gång stod. Jag tänker på de där bilderna från 1989, kvällen då människor klättrade upp på muren, dansade på betongen och började hacka sönder den med hammare. Varje gång ett årtal slutar på siffran nio ser vi scenerna framför oss igen, men jag har alltid varit mer intresserad av den andra änden av Berlinmurens historia: 1961. Året då den byggdes.

Vad händer när en regering bygger en barriär som klyver en stad eller ett land i två delar? Den frågan hade jag i bakhuvudet när jag jobbade som journalist i Egypten och polisen byggde en drygt tre meter hög mur framför inrikesministeriet, varpå demonstranterna rev den. Jag tänkte på samma sak när jag bodde i Jerusalem och tillbringade timmar med att köa till gränskontrollerna för att ta mig över till Gaza eller Västbanken. Folk pratar om Berlinmurens fall som slutet på en era och på sätt och vis var det så: det betydde att det kalla kriget var över. Men snart inleddes en ny era: murarnas.

Murar är populära just nu – över sjuttio länder (en tredjedel av världen) har någon sorts barriär eller stängsel. Vissa löper längs landsgränser, andra avgränsar områden inom länder eller till och med inom städer. Oavsett deras storlek är många inspirerade av de vakttorn, dödszoner och övervakningssystem som utgjorde alla murars moder – den mur som byggdes i Berlin sommaren 1961.

Joachim och jag slår oss ner vid bordet. Jag sätter fast en mikrofon på hans fleeceskjorta och frågar vad han åt till frukost, den standardfråga man ställer på radion för att kolla ljudnivån. Medan han berättar om sin smoothie och äggröra drar jag upp mikrofonen på högsta volym. Han talar tyst och eftertänksamt. På nära håll lägger jag märke till hans speciella öron och de knallblå ögonen, som nästan försvinner när han ler. Jag räknar ut hur gammal han är: åttio. Sedan trycker jag på inspelningsknappen.

12

Den dagen pratade vi i tre timmar. Jag kom tillbaka nästa dag och vi pratade i fem timmar till. Så fortsatte det i en vecka – jag ställde frågor, Joachim besvarade dem i enastående detalj medan hans fru kom med te och klappade honom på axeln när hon ställde ner kopparna. De följande tre åren letade jag rätt på fler som var en del av berättelsen, intervjuade dem och läste deras brev och dagböcker, varpå jag upptäckte tusentals Stasifiler som innehöll den sortens detaljerade, noggrant nedskrivna uppgifter som en journalist annars bara kan drömma om. Jag upptäckte att det fanns en exakt kopia av Tunnel 29 med samma mått som den och gjorde inspelningar där, eftersom jag ville veta hur det kändes att gräva sig fram under jorden i ett utrymme lika brett som en kista och undrade varför någon skulle välja att befinna sig där nere under så lång tid.

Mina efterforskningar fick mig att ifrågasätta det jag trott mig veta om många saker: andra världskrigets slut, det kalla krigets inledning, resningen av Berlinmuren, TV-nyheternas genombrott och vad det betyder att bli spion och förråda människorna runt omkring sig. Det resulterade i den här boken.

Den dialog som förekommer är tagen direkt från mina intervjuer samt från Stasis mötesrapporter och förhör. Jag har också använt mig av muntliga berättelser, kartor, självbiografier, rättegångsprotokoll, filer från CIA och statliga myndigheter som inte längre är hemligstämplade, tryckta källor, TV- och radioinslag för att faktagranska namn och datum liksom för att fördjupa mina efterforskningar. Om det förekommer några fel är det jag som gjort dem.

13

Joachim

Det första som slår honom är lukten. Koldamm. Sedan känner han det. Det väller ut över hans huvud, axlar och in i ögonen tills han inte ser något allt. Men han fortsätter framåt, hackar i golvet ovanför sig med en yxa medan taket skakar, allting skakar och ljudet är så öronbedövande att han känner det ända in i benmärgen. Sedan, plötsligt: frisk luft. Han har gjort ett hål stort nog att klättra upp igenom. Han lägger ifrån sig yxan och tar upp sin pistol: om de hittar honom tänker han inte låta sig fångas levande. Joachim torkar koldammet ur ena ögat med baksidan av skjortärmen och gör sig redo att klättra upp i rummet utan att ha en aning om vad som finns där uppe. Han hejdar sig en kort stund och i tystnaden tänker han som så många gånger förr: Hur kunde det bli så här?

15

kapitel 1

Stranden

12 augusti 1961 – ön Rügen, Östtyskland Joachim drar upp foten ur vattnet. Det är kallt fast det är augusti. Hans vänner plaskar i havet, retas med honom, ropar att han ska hoppa i, men han hatar kallt vatten och de vet att han inte tänker bada.

Han tänker tillbaka på kvällen innan. Öl åt alla. Svett.

Kroppar tätt pressade mot varandra. Fumlandet och kyssarna i hörnen. Han har aldrig varit på en sådan här semester, inte en enda gång i sitt tjugotvååriga liv, och han vill inte att den ska ta slut. Den lysande, gröna skogen växer på de kritvita klipporna bakom honom, havsörnarna cirklar i luften ovanför och havet är så klart att han kan se småfisken sprattla under ytan.

Bara en vecka kvar, sedan ska han åter hem till Östberlin.

Det ligger trettio mil söderut och det är en annan värld. Grå.

Spänd. Särskilt de senaste månaderna. Alla har märkt förändringen. Det är fler vakter på gatorna och antalet människor som flyr till Västtyskland bara ökar. Som om de vet något. Luften känns elektrifierad, den knastrar som inför ett åskväder.

Joachim tittar upp och ser sin bäste vän Manfred vada upp ur vattnet. De har känt varandra sedan de var sex år gamla, rökte sina första cigaretter ihop, hittade på avancerade bus i skolan. Manfred hamnade alltid i diskussioner medan Joachim var den där eleven som aldrig åkte fast, alltid visste var gränsen gick – och inte klev över den.

17

Den kvällen byter Joachim och Manfred om till jeans och T-shirt, kammar sig och går över sanden bort till öltältet. Det är ännu en kväll i paradiset på stranden i utkanten av Östtyskland, och de är ett par tjugotvååriga killar som svävar i sommarens viktlöshet utan ett bekymmer i världen.

Det de inte vet är att de just nu befinner sig exakt där regeringen vill att unga män ska befinna sig; unga män som kanske skulle ställa till med bråk om de visste vad som var på väg att hända. För flera dussin stridsvagnar är på väg mot Östberlin och tiotusentals soldater utrustade med kalasjnikovoch maskingevär och missiler att avfyra mot stridsvagnar, kliver in i lastbilar. När som helst nu ska de få sina order och då sätter det igång.

Nästa morgon vaknar han av det skärande ljudet när en högtalare sprakar igång. Han hör att tälten runt omkring honom öppnas och kryper ut ur sitt eget, in på campingplatsen, och går i riktning mot högtalaren, som spelar pampig militärmusik. Sedan hörs en mansröst i stackato: ”Das Ministerium des Innern der Deutschen Demokratischen Republik veröffentlicht folgende Bekanntmachung …”

Joachim känner igen alltihop. Det är ett meddelande från regeringen och han släpper uttråkat koncentrationen. Men rösten byter tonläge och låter plötsligt ivrigare: ”Wollankstrasse, Bornholmer Strasse, Brunnenstrasse, Chausseestrasse …”

Mansrösten räknar upp gator i Berlin, gator som Joachim har rört sig på sedan han var liten, och nu väcks hans intresse. Han förstår inte varför mannen pratar om dem, men sedan hör han rösten säga: ”Gränsen mellan Öst- och Västberlin är stängd.”

Joachim känner adrenalinet i magen medan huvudet försöker förstå vad som just hänt. Om gränsen mellan Öst- och Västberlin är stängd betyder det att staden har delats på mitten, men man kan väl inte dela en stad över natten? Det skulle betyda att man måste kapa allting – elförsörjningen, 18

spårvagnarna, tågen, avloppssystemet – och det är en så bisarr tanke att Joachim och hans vänner struntar i vad de just hört och går till stranden i stället.

Nästa morgon sjuder campingplatsen av rykten. Taggtråd, soldater på gatorna, stridsvagnar, maskingevär. Joachim känner sig plötsligt så långt hemifrån och önskar att han befann sig mitt i händelsernas centrum, som en åskjägare. Efter frukosten packar kompisgänget sin gamla Citroën och kör tillbaka till Östberlin utan att stanna. De kommer fram i skymningen.

De kör längs gatorna men det är något som inte känns bra.

Det är tyst. För tyst. Det är nästan inga människor ute på gatorna och endast ett fåtal bilar. När de har sicksackat sig fram längs de lindkantade gatorna och de funktionalistiska betongbyggnaderna kommer de fram till Bernauer Strasse, den 1,5 kilometer långa gata som går tvärs över gränsen. De kliver ur bilen och går fram till den skylt som de har passerat hundratals gånger på väg över gränsen mellan Öst- och Västberlin: DU LÄMNAR NU DEN DEMOKRATISKA DELEN AV BERLIN

Det där ordet har alltid fått dem att börja skratta, demokratiska. Inte för att Östberlin är särskilt demokratiskt, brukar Joachim säga. Det brukar stå ett par poliser vid skylten, men nu ser Joachim en grupp män i gröna uniformer och militärhjälmar avteckna sig i silhuett under en ensam gatlykta. Men det är inte uniformerna som skrämmer honom. Det är vad de har i händerna: maskingevär. Han håller andan när en av männen vänder sig mot dem och kommer närmare: ”Vad gör ni? Stick härifrån! Om ni inte …” Mannen pekar på maskingeväret.

Joachim vänder sig om för att gå och det är då han ser det: en rulle taggtråd som glänser i gatlyktans sken. Han förstår inte vad som har hänt eller vad dessa män bevakar, men på något sätt inser han att den här kvällen förändrar allt.

19

kapitel 2

Den första flykten

Februari 1945, Östtyskland När Joachim vaknar ser han sin mamma packa ner fotografier, smycken och kläder i en resväska med hans ettåriga syster på höften. På nedervåningen röjer hans pappa ur skåpen och packar ner frukt och konservburkar i väskor, drar madrasserna från sängarna och bär ut allt. Snart är det täckt av snö.

Joachim vet inte varför de ska åka. Han förstår att något är fel men hinner inte ställa några frågor. Hans föräldrar lastar alltihop på vagnen utanför, som dras av två hästar vars andedräkter bildar vita fuktmoln i den kyliga luften. Joachim klättrar upp och kryper in under en yllefilt bredvid sin mormor, lillasyster och mamma. Sedan sätter sig hans pappa på kuskens plats och ger hästarna en lätt knuff så att de börjar trava.

Joachim lyssnar till hjulen som gnisslar mot isen, ser snön singla ner från träden och måla hästarna vita. Bondgården försvinner bakom dem och Joachim vet inte om han någonsin kommer att få se den igen, om han ska få ta sina morgonpromenader med pappa där han måste småspringa för att hinna med när de tittar till korna, hästarna, grisarna och gässen.

Längst bort på grusgången, bortom fruktträden, där ägorna övergår i skogsmark, brukar Joachim och hans pappa stå och titta på de brunstiga hjortarna, vars rödbruna pälsar glänser i gryningsljuset. Han förstår inte varför de ska åka därifrån.

Det som Joachims pappa inte kan berätta för honom – för 20