9789137157986

EtT otÄnkbaRt öde

EtT otÄnkbaRt SIMONA öde

AHRNSTEDT

Tidigare böcker av Simona Ahrnstedt Serien Slottet Wadenstierna: Överenskommelser (2010) Betvingade (2012) De skandalösa (2013) Serien De la Grip: En enda natt (2014) En enda hemlighet (2015) En enda risk (2016) Serien Opposites attract: Allt eller inget (2017) Bara lite till (2019) Med hjärtat som insats (2020) Nattens drottning (2021) Alla hjärtans mirakel (2018)

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se © Simona Ahrnstedt 2023 Enligt avtal med Salomonsson Agency AB Omslag: Maria Sundberg/Art by Sundberg Omslagsfoto: Ildiko Neer & Alexandre Cappellari, Arcangel Images Karta insida pärm: A.R. Lundgren, Herman Markman, 1885 Tryckt hos ScandBook EU, 2023 isbn 978-91-37-15798-6

Prolog

Alexandra gick med snabba steg mot älven. Kängorna sjönk ner i leran och trots yllesjalen fick den kyliga vårvinden henne att huttra. Men hon ville komma bort från gårdens alla ögon och läsa sitt efterlängtade brev i fred. Hon stannade vid sin favoritplats, mellan en flat stenbumling och en åldrig björk.

Pappret fladdrade i vinden när hon sprättade upp kuvertet och drog ut det ensamma arket. En rovfågel dök mot vattenytan, klöv den och kom upp med en sprattlande fisk. Med bultande hjärta ögnade hon igenom texten. Och där stod det, svart på vitt. Hon skulle få komma hem.

Alexandra sänkte brevet och drog ett ostadigt andetag. Hon såg ut över älven vars väsen hon så ofta försökt fånga på papper.

Beskedet hon väntat på så länge hade äntligen kommit. Allt hon uthärdat – kritiken, luggningarna och den långa förvisningen – var över. Hon skulle få återse sin familj. Äntligen, var det enda hon kunde tänka. Äntligen var hon fri. Äntligen skulle hennes liv börja. Äntligen.

5

del 1

RESAN ”Endast en obegåvad man misstror en begåvad kvinna.”

Ur Till försvar för det kvinnliga könet, av Tristan Lindblom

Kapitel 1

April 1884, Stockholm Atle Falk klev ut genom porten till sitt hem på Ladugårdslands Strandgata. Han rättade till den stärkta kragen och drog i kravatten. Den nya rocken stramade över axlarna och så sent som i går hade skräddaren suckat över att Atles hopplösa ”sjöbjörnsfysik” inte var anpassad efter rådande mode. Han kisade upp mot solen.

Stockholm var fortfarande kallt, men våren hade gjort sitt intåg och koltrastarnas sång påminde om att det än en gång höll på att vända.

Atle nickade en hälsning till gatsoparen som förde en ojämn kamp mot smutsen och dammet på trapporna. Byggnaderna på Ladugårdslands Strandgata bestod än så länge mest av ruckel och småhus, förutom den nya och påkostade stenfastighet där han själv bodde. Men inom några år skulle vägen rustas upp. Den skulle stenläggas, träd planteras, en allé anläggas längs vattnet och nya präktiga hus byggas. Det fanns de som tyckte det var vansinne att flytta till en blivande byggarbetsplats. Men det fanns alltid folk som ville vara kvar i det gamla, som inte såg möjligheterna som förändring erbjöd, tänkte han och började gå. Den nya bebyggelsen skulle öka värdet på hans våning mångfalt, men han trivdes redan nu. Här var han granne med skådespelare, byggherrar och enstaka 8

politiker: folk som faktiskt arbetade för sin försörjning, precis som han själv. Människor som bidrog till det nya och moderna. För hela staden var stadd i förändring. Det sprängdes, röjdes och fylldes igen. Gator rätades ut, nya kvarter byggdes och hamnarna myllrade av skutor, tutande ångbåtar och segelfartyg från hela världen.

Atle väjde för en droska och marken under hans fötter övergick snart i gatsten. Tidningspojkar ropade ut sina varor, en ölkärra dragen av en kraftig arbetshäst passerade, flaskorna klirrade. Han undvek en dynghög och passerade män i höga hattar och spatserkäppar på sin promenad bort mot rikemanskvarteren där han hade dagens första möte. Med en man han verkligen börjat tröttna på.

Atle gick snabbt. Han hade pengar att tjäna, affärer att göra och fler tider att passa. På vägen gick han förbi pigor med korgar fulla av brödlimpor, män som bar ved och några av de tusentals barn som levde ensamma i staden och fick klara sig själva bäst de kunde genom att tigga eller stjäla. Han såg efter en mager pojke som pilade in bakom ett plank. Två allvarsamma män samtalade om något som gav upphov till rynkade pannor. En blick på deras dyra rockar och oljade mustascher visade Atle att de inte tillhörde den del av mänskligheten som måste kämpa för att hålla sig mätta. Överallt hördes ljudet av hovar, kärror som knarrade och hundar som skällde. När han lyfte blicken såg han telegrafstolparna, de som numera utan problem skickade ord över långa avstånd. Och även de nya telefonlinjerna hade börjat synas här och var, som långa smala spindeltrådar mot skyn, en tråd för varje abonnemang.

Det här var en tid för män som han, tänkte Atle medan han avverkade den stimmiga Hamngatan, lyssnade till hästspårvagnarnas gnissel, undvek en råmande ungtjur som föstes av en dräng och kom in på Brunkebergstorg där hyrvagnar och deras kuskar stod uppradade. Två rödklädda gardister vinglade fram, säkert på väg hem efter en lång och rumlande natt. Han tog av mot Drottning­ gatan och bultade snart på porten med knuten näve. Kungliga slottet låg ett stenkast bort och fiskmåsar dök mot Strömmens virvlande vatten strax nedanför.

9

Det dröjde, men sedan öppnades dörren av en betjänt som synade honom med hopsnörpt mun. Samma visa varje gång. ”Säg till herr Rosenkvist att herr Falk är här. Och rappa på, jag har inte tid att vänta hela dagen.”

Betjänten nickade avmätt och visade honom in till salongen innan han försvann tillbaka in i den stora våningen. Atle visste att han var illa sedd av många i de fashionabla societetskvarteren närmast slottet och hovet. Den brutna näsan, de sönderslagna öronen och de valkiga händerna fick honom att se ut som den sjöman han en gång varit, medan de välsydda kläderna i dyra material skvallrade om nyligen förvärvad rikedom. Hans tal var inte förfinat och varken en högborgerlig rikeman som Horace Rosenkvist, eller den ännu förnämare adeln med sina grevar och friherrar såg på en sådan som han med välvilja. Och deras tjänstefolk var inte ett dugg bättre för de var snobbar hela bunten och Atle kunde inte ha brytt sig mindre om vad de tyckte om honom.

Han väntade i den stora, blåmålade salongen, studerade porträtt av allvarliga män med skägg och mustascher, och enstaka kvinnor med bleka ansikten och sidenklänningar. Det luktade nymålat och överallt fanns bevis på familjen Rosenkvists samhällsställning strategiskt utplacerade. Fotografier i tunga ramar, en gästbok med kungens namnteckning på första sidan, kristallkaraffer, cigarrskrin, prydnadsföremål. Atle gick fram till ett oljeporträtt av Horace Rosenkvist, målat av en känd konstnär och upplyst av en gas­lampa med vit kupa. De stora polisongerna, de olika maktattributen – krås­nålen med diamanter, fickuret i guld – allt vittnade om en djupt konservativ man som högaktade Gud och Konungen men avskydde fattiga arbetare, stridbara blåstrumpor och uppkom­ lingar. Egentligen var det ofattbart hur lite de hade gemensamt.

Atle och Horace Rosenkvist hade känt varandra i några år och de rörde sig i ungefär samma kretsar. Stockholm var litet, de rika var en ännu mindre grupp, och man sprang alltid på samma människor på teatrar och middagar, på klubbar, tillställningar och vid Oscar II:s hov. Men det fanns avgörande skillnader. Medan Atle var nyrik sedan 10

bara några år, och arbetade hårt för sitt levebröd, så levde Horace Rosenkvist på ärvda pengar och börsavkastningar, förde ett bekvämt liv och ägnade sina dagar åt att odla sin aura av elit och societet.

Dock saknade Rosenkvist de där sista ingredienserna för att tas upp i aristokratiska kretsar: fina anor, en nobel titel och en blåblodig släkt. Hans farfar hade skapat familjeförmögenheten genom att sälja billig pilsner på sin tid, något Rosenkvist aldrig nämnde men alla visste. Desperat ville han in i de innersta adliga cirklarna, vilka ju så gärna lade hinder för en man som saknade blått blod och vars förmögenhet var blott några generationer gammal. Och som bakom sin rygg kallades för Pilsnerpatronen. Atle begrep sig inte på det där, varför det var så viktigt för Rosenkvist. De flesta adelsmän han mött var veklingar, besatta av anor, släkt och invecklade kusingiften. Snudd på incestuöst, om någon undrade vad han tyckte.

Dörren öppnades och Horace Rosenkvist kom in, ursäktade sig för sin sena ankomst. Atle, som var rätt säker på att den äldre mannen hade låtit honom vänta med flit, nickade kort. ”Vi har problem i sågverket”, sa Rosenkvist, samtidigt som han bjöd Atle att sitta ner på en ljusblå, hårt stoppad karmstol. Själv valde han en blå soffa.

Atle pressade ner sig i stolen, som knakade betänkligt. Det var inte första gången Rosenkvist kom med klagomål. De ägde det lilla sågverket i Norrland tillsammans men om Atle vetat det han visste i dag skulle han aldrig ha gått ihop med Rosenkvist. Att samäga verksamheter var krångligt i bästa fall, att samarbeta med Rosenkvist var som att vara två sjökaptener där den ena ville segla till Amerika och den andra ville stanna kvar på redden.

Naturligtvis skulle Atle kunna sälja sin andel och slippa Rosenkvist, men av någon anledning hade han inte kommit sig för. Du vet varför, viskade hans samvete. Han ignorerade det. ”Vad är det den här gången?” frågade han i stället. ”Arbetarna har gjort uppror. Förmannen, den late uslingen, verkar ha tappat kontrollen.” ”Kan vi skicka någon dit?” föreslog Atle, som inte var säker på att 11

han skulle kunna bibehålla sitt lugn om han drogs in i en diskussion som handlade om lata arbetare. ”Jag har funderat i de banorna.” ”Någon som kan tala med förmannen och se vad han behöver för att ordna situationen”, fortsatte Atle, ville lösa problemet och komma härifrån.

Rosenkvist gned sig om mustaschen med långa fingrar. ”Jag funderar på att sända den där mannen vi använde förra gången.”

Atle lutade sig tillbaka i stolen. Ryggstödet protesterade. Jodå, den sadisten mindes han väl. En vandrande katastrof som närapå haft ihjäl en av sågverksmännen. ”Dömdes inte han för misshandel?” ”Hårda nypor är precis vad som behövs med de där bortskämda arbetarna”, sa Rosenkvist.

Atle borstade bort ett dammkorn från sina byxor. ”Jag skulle kunna åka dit själv”, sa han och hann precis se en antydan till ett slugt leende innan Rosenkvist vände sig bort.

Aha, så klart. Han borde ha förstått. Det var billigare att skicka honom än att leja någon och Horace Rosenkvist älskade att spara in en slant. Rosenkvist hade manipulerat honom och det störde Atle att Pilsnerpatronen listat ut en av hans få svaga punkter: att han brydde sig om arbetarna och identifierade sig med de utsatta familjerna.

Atle överlade med sig själv. En resa till Norrland och sågverket var besvärlig. Det gick inte att ta tåg hela vägen och vägarna var eländiga. Han ogillade dessutom av princip att dansa efter Rosenkvists societetsfjäskande pipa. Men han hade inte varit där uppe på länge och ju mer han tänkte på det, desto mer lockande blev det.

Det fanns ett par gårdar norröver som han funderade på att köpa, han skulle kunna inspektera dem på vägen upp. Han hade en bra häst, skulle han rentav rida dit? Han saknade att rida långt. Kanske skulle det inte skada, kanske kunde det till och med innebära någon form av avslut. Och de hade haft problem med den där förmannen länge. Han borde träffa karln öga mot öga och förklara vad som gällde. Han var bra på sådant.

12

”Jag kan resa tidigast om ett par veckor i så fall”, sa han.

Han hade en del affärer att avsluta i Stockholm, han väntade in en skeppslast med varor från Amerika och hade en audiens hos kungen planerad, men sedan så. ”Utmärkt”, sa Rosenkvist och tog fram sitt fickur. ”Men tala med förmannen under tiden. Vintern har varit svår, arbetarna har familjer att mätta. Säg åt honom att gå varsamt fram tills jag kommer”, lade Atle till.

Han menade det. Människorna vid sågverket arbetade hårt. De förtjänade bättre än att hunsas av Horace Rosenkvists hejduk.

Rosenkvist fnös så att polisongerna darrade. ”Jag borde låta hänga dem allihop. Lata är vad de är.”

Atle såg noga på mannen. Det var något annat som hängde kvar i luften, han kände det tydligt. ”När ni ändå är där uppe”, sa Rosenkvist mycket riktigt efter en stund.

Atle spände axlarna, visste att han inte skulle gilla vad mannen hade på hjärtat. ”Ja?” ”Jag vill att ni hämtar en sak åt mig.” ”Vad?” frågade Atle och tog fram sin anteckningsbok i silver ur fickan, beredd på en lång, tråkig lista med saker som var några ören billigare norröver än hemma i Stockholm. ”Min dotter.”

Atle sänkte anteckningsboken. Det var oväntat. ”Har ni en dotter?”

Rosenkvist hade en relativt ny, mycket ung hustru, en adels­ kvinna ville han minnas, samt en vuxen son vid namn Theodor, men Atle kände inte till fler barn. Eller? Ett minne rörde på sig långt bak i hjärnvindlingarna. ”Alexandra. Hon bor helt nära sågverket.”

Atle synade honom. ”Hur nära?” ”Sveg.”

Sågverket låg i Ängersjö och det var väl en dags färd mellan de båda byarna, så han och Rosenkvist hade nog lite olika syn på vad nära innebar, men för all del, låt gå.

13

”Ni minns henne inte?” frågade Rosenkvist misstänksamt. ”Kan jag inte påstå”, sa Atle, men fortfarande med en vag känsla av att han borde veta mer, att han hade hört något skvaller om detta. Vid hovet kanske? Det kungliga hovet var ett ymnighetshorn av elaka rykten, skandalösa hemligheter och djupa knivhugg i ryggen. En guldgruva för den som var bra på att lyssna, med andra ord. ”Det spelar ingen roll”, sa Rosenkvist och tittade bort.

Bara för det blev Atle intresserad. Vad dolde han nu då? ”Det finns inget särskilt för en högborgerlig fröken att göra i Sveg, väl?” ”Hon bor hos mina systrar sedan några år.”

Det var som att pressa vatten ur en sten. Rosenkvist såg extremt obekväm ut och Atle kände lite glädje spira inombords. Inget skänkte honom mer tillfredsställelse än att pina Horace Rosenkvist. ”Vad har hon gjort?” chansade han, för nu började en del minnes­ fragment komma tillbaka. Egentligen brydde han sig inte, men han var inte bättre än att han ville peta i det onda. Gubben var tydligt upprörd. Fast å andra sidan var Horace Rosenkvist alltid upprörd över något. Han borde ha kunnat leva i lugn och ro, men i stället var han ständigt upptagen med att bevaka sin sociala position, mån om att slicka uppåt och trampa nedåt. Och han var noga med att vårda sitt anseende. I det ingick en skandalfri familj med perfekta avkommor och fruar. ”Min dotter är egensinnig, mer än så behöver ni inte veta. Jag behöver en pålitlig person som kan hämta hem henne åt mig.” ”Nåväl, då gör vi så här”, sa Atle. ”Om ni pratar med förmannen, så hämtar jag hem er dotter.”

Om Horace Rosenkvist manipulerade honom tänkte inte Atle anse sig för god för att utnyttja situationen, han också. Rosenkvist mörknade, men föll till föga. ”Avgjort. Jag skickar med er ett förkläde också, en släkting till min hustru.” ”Visst, visst”, sa Atle som mentalt redan var på väg vidare, till sin 14

klubb. Han var hungrig och de serverade stek med pepparrotssås i dag. Han reste sig och lämnade rummet.

När han kom ut på Drottninggatan igen drog han ett djupt andetag, en aning överrumplad av hur samtalet utvecklats. Hur hade han hamnat i det här? Att han plötsligt skulle åka till Sveg, av alla ställen.

Jaja. Han skulle forsla hem den där bångstyriga dottern, det torde inte bli några som helst problem, lösa situationen med förmannen, motionera hästen, andas lite skogsluft och så snart det var gjort skulle han kapa sina band till Pilsnerpatronen. Han skulle sälja sin andel av sågverket så fort han visste att förhållandena där var drägliga, han hade inget ansvar utöver det.

Han drog på sig handskarna. Hans samröre med Horace Rosenkvist skulle snart vara över och det var en förbannat skön känsla.

15

Kapitel 2

Maj 1884, Sveg Tre år kunde vara en väldigt lång tid i en människas liv, filosoferade Alexandra Rosenkvist medan hon nöp av årets första gullviva och förberedde sig på väntan. Hemma i Stockholm blommade nog häggen för fullt, men här i Sveg låg det fortfarande snö kvar på skuggiga platser. Berget som reste sig i fjärran var vitt på toppen, i natt hade det varit flera minusgrader och den täta barrskogen som omgav dem låg fortfarande delvis i vinterdvala. Alexandra vände upp ansiktet mot solen, lapade värme som en katt. ”Jag har förändrats här uppe”, sa hon. ”Jo, man gör ju det”, sa Minna Koskinen. Sjuttonåringen, som fungerade som piga, sömmerska och alltiallo på den stora gården, strök en vitblond hårslinga ur pannan. ”Men skulle jag ha förändrats annorlunda om jag fått stanna kvar i Stockholm?”

Alexandra blundade. Solen lyste genom ögonlocken och färgade allt rött och brandgult, färger hon älskade. Karmosin. Sienna. Ockra. Tankarna fortsatte löpa. Skulle hon ha blivit en annan person om hon fått gå på utställningar och föreläsningar och fått fortsätta utbilda sig i Stockholm, i stället för att bo i Sveg? Om hon kunnat köpa konstnärsmaterial på Västerlånggatan, bjudits på soaréer och 16

fått gå klart konstskolan hellre än att hacka is för att ens kunna tvätta sina underkläder; hade hon utvecklats till en annan Alexandra under de här tre åren då? ”Jag begriper inte ens poängen med sådana frågor”, sa Minna. Hon ställde ner tygpåsen hon bar på och knöt snabbt om sin yllesjal.

Men Alexandra undrade. Lilla Sveg låg fyrtiofem mil från Stockholm. Orterna var åtskilda av skog, berg, dalar och den mäktiga Ljusnan. De kunde lika gärna legat på olika sidor av jordklotet. ”Oavsett vilket så ska jag få åka hem nu”, sa hon och kände hur glädjen glödde i bröstet.

Dagen hon väntat så rastlöst på var här. Hon var inte en tålmodig person ens i vanliga fall, och veckorna sedan pappas brev kom hade varit plågsamt långa. Hon hade burit med sig brevet överallt, läst det om och om igen. För hon skulle hem.

Aldrig mer skulle hon göra något så dumt som det som fått henne att bli förvisad hit. Aldrig mer skulle hon ställa till med skandal, utan bli den perfekta dottern. Hon kliade sig på nästippen. Det var stora löften att leva upp till. Men hon skulle göra allt för att göra pappa stolt. Hon visste att hon kunde, mindes tillfällen då hon solat sig i pappas beröm och stolthet. Gånger då han berömt henne för att hon blivit vän med en adelsfröken, eller varit en duktig värdinna. ”Och du ska följa med mig, Minna. Det kommer att bli ett storslaget äventyr. För du har väl inte ändrat dig? Lova att du inte ändrat dig.” ”Men är det säkert att jag får plats hos din familj? Bara så där?”

Rösten var misstänksam. Minna var en pragmatisk finska som trodde på det hon kunde se, känna eller bita i. Och hon var van vid besvikelser. ”Jag behöver en jungfru”, sa Alexandra bestämt. ”Du ska med.”

Hon kunde inte rädda alla, men Minna skulle inte stanna i Sveg, så var det bara. Så sent som i förra veckan hade sockenprästen gett Minna ett flyttbetyg, utan det fick hon inte byta församling, och hon hade även fått nådigt tillstånd att lämna sin tjänst på gården.

17

Resten skulle också lösa sig. Minna och hon hade utstått så mycket ihop, de skulle klara det här också. ”Tänka sig, jag i ett fint hus i Stockholm, det trodde nog ingen i släkten om mig.” ”Du kommer få lätta inomhussysslor”, sa Alexandra snabbt.

Hon hoppades att hon inte lovade för mycket. Men pappa brydde sig aldrig om kvinnors göromål. Det skulle gå. Det måste gå.

En gång hade Minna berättat om det finska ordet sisu för Alexandra, förklarat att det väl närmast kunde översättas med styrka och uthållighet. Alexandra hade alltid tänkt att hennes väninna var just det ordet personifierad. Men så hade Minna nog också behövt gott om sisu i sitt unga liv. För det mesta syntes det inga spår av sorgerna hon genomlevt, men ibland föll en skugga över Minnas släta panna och ljusa ansikte.

Då gick hon i väg och bankade hårt på tvätten som låg i blöt eller degen som skulle knådas, och så återvände ljuset i hennes blick.

Nu lyfte Minna upp tygpåsen, tog en näve korn ur den och slängde ut till hönsen som genast kom kacklande. De hjälptes åt att mata fåglarna som pickade i det bleka, glesa vårgräset, sjasade undan två bondkatter som intresserat granskade ett par nykläckta kycklingar.

När en svart katthona kom smygande korsade Minna sig hastigt. ”Vik hädan!” ropade hon åt det stackars djuret.

Minna spillde heller inte ut salt, dödade aldrig en spindel och skulle inte komma på tanken att gå under en stege. ”Låt kattkräket vara”, sa Alexandra och vinkade till två andra unga kvinnor, Irmeli och Julia, som hittat ut i solen. Flickorna vinkade tillbaka och försvann sedan runt den timrade husknuten.

Irmeli, Julia och hon hade lidit sig igenom iskalla vintrar, orättvisa kroppsstraff, grymma ord och hårt arbete ihop. Det gjorde ont att hon skulle bli tvungen att lämna dem här.

Det hade funnits ännu en flicka, Anna från Sundsvall, men hon hade dött vid mickelsmäss. Hon hade blivit allt tunnare, tystare och blekare och en kylslagen morgon hade hon legat död i sin säng.

Anna var begravd på kyrkogården vid Svegs kyrka. Familjen hade inte ens tagit hem hennes kropp.

18

Alexandra svalde klumpen i halsen. Nya flickor skulle komma, för det tycktes finnas en oändlig mängd kvinnor som måste tuktas.

Den stora gården fungerade som en sorts institution för unga, ogifta flickor ur hennes samhällsklass som behövde lära sig veta hut. Jadå, Alexandra visste att den formella beskrivningen var en annan. Institutionen hade ett tjusigt namn som handlade om moral, kristendom och dambildning. Men det var hit döttrar till rika redare, högborgerliga politiker och köpmän skickades om familjerna av någon anledning inte ansåg sig kunna hantera dem själva. Det var väl inte ett fängelse direkt, fast det gick inte att lämna, så …

Den stränga verksamheten drevs av Kajsa och Cecilia Rosenkvist, Alexandras fastrar. Fastrarna, som båda var äldre än hennes far, var ungmör: ogifta och barnlösa fruntimmer. Trots detta hade de rikligt med åsikter om äktenskap, moderskap och framför allt om hur en anständig kvinna skulle vara. Det var här som Alexandra och de andra unga kvinnorna förväntades bli kvitt farliga idéer om att ha en egen vilja, egna åsikter och egna drömmar. Här fick de lära sig att det gick dåligt i livet för flickor som tog plats och sa sin mening. ”Det finns ingen plats i världen för högljudda och nyfikna kvinnor”, brukade faster Cecilia säga.

Alexandra torkade händerna på förklädet. Hon önskade att pappa skickat henne till Paris eller Italien för att lära sig veta hut i stället.

Men nu var det över. Hon skulle få återse Stockholm, sin pappa och bror och börja leva ett nytt liv. Utan att förorsaka fler skandaler. ”Jag har trots allt lärt mig saker här uppe”, sa hon, böjde sig ner och skopade försiktigt upp en ullig kyckling. Hon tänkte välja att koncentrera sig på det som varit positivt med vistelsen, annars skulle hon bli galen. ”Som hur man klarar av hunger, till exempel”, fnissade Minna som var minst lika matglad som Alexandra.

Det var enda sättet att stå ut ibland, att skratta åt eländet. Den senaste vintern hade varit ovanligt sträng, över nyår hade det varit så kallt att folk i byarna runtomkring hade dött i kylan. Våren hade låtit vänta på sig, förrådshyllorna ekade tomma och Alexandra 19

suktade efter krispiga morötter och färska bär, vitt bröd och kanske lite honung och nykärnat smör. Inte för att de levde i överflöd här uppe ens under sommaren, när korna var feta, hönsen värpte och köksträdgården frodades. Fastrarna hade det gott ställt men de var snåla. Och att hålla kvinnor hungriga var dessutom ett bra sätt att få dem att sluta kämpa för förändring, tänkte Alexandra och burrade ner näsan i fågelns fluffiga dun.

Om detta hade varit en vanlig dag hade faster Kajsa och faster Cecilia kommit ut för länge sedan och sagt något om att lata händer var Djävulens verk. Men i går hade budet äntligen kommit om att vagnen som skulle ta med Alexandra hem skulle anlända i dag, och pappa borde dyka upp när som helst. Inte ens fastrarna kunde missunna henne att vara ute och ta emot honom. Annars ansåg de nästan allt vara Djävulens verk. Skratt, förstås. Spännande romaner – som hon längtade efter att få läsa det nya av Zola, Strindberg och av den unga Roos. Eller tänk att få se Sarah Bernhardt på scenen, i Kameliadamen! Otänkbart, naturligtvis.

Alexandra kvävde en gäspning. Mjuka sängar och lena lakan var också syndigt, liksom modern konst, vackra målningar och skulpturer – och så vidare i all oändlighet. ”Jag saknar bröstsocker och pannkakor. Och riktiga stoppdukar.”

Det var besvärligt med blödningen när stoppdukar av god kvalitet tydligen var en synd, de också.

I tanken fortsatte Alexandra räkna upp mer som hon tvingats vara utan i tre år. Pulsen i en stad med stenlagda gator. Sensommarkvällar som glimrade av ljuslyktor. Kaféer med bakelser, promenader på snobbrännan på Norrbro och de konstföreläsningar som pappa ändå lät henne besöka. Ibland var just den specifika längtan så stark att hon glömde att hon skulle vara sedesam och lydig och bara måla blommor och moln i all framtid, amen. ”Jag vill se unga människor”, sa Minna och borstade bort det sista av hönsfodret från händerna.

Alexandra släppte ner kycklingen som obekymrat satte av efter en yrvaken fluga.

20

”Jag är ung”, påpekade hon.

Så många år skilde det inte mellan dem. ”Folk som inte är fina fröknar, om du ursäktar”, sa Minna, utan att låta ett dugg ursäktande. ”För all del.”

Det var ändå länge sedan Alexandra sett sig som en fin fröken, faktiskt var hon inte säker på att hon visste hur man gjorde för att vara en sådan. Och det var väl det som var själva anledningen till att hon hamnat här, tänkte hon. Att hon inte kunde bete sig som det förväntades av en dotter till en av Sveriges rikaste män, en far som drömt om en lydig dotter men hade fått henne i stället. Fast i Sveg hade hon i alla fall lärt sig att spela beskedlig, och det verkade räcka. Kanske var det just det som var att vara kvinna? Att aldrig visa sitt rätta jag.

Första året i Sveg hade varit oerhört tungt. Hon hade mest dragit sig undan och grubblat. Det enda de låtit henne läsa var Bibeln och enstaka dagstidningar och hon hade saknat romaner så mycket att hon ibland tvivlat på att hon skulle överleva. ”Du behöver inte tänka, det gör Gud åt dig”, hade fastrarna svarat när hon bönade om något mer att läsa, något som utmanade intellektet.

Fastrarna hade många idéer i samma anda. Flickorna på gården undervisades i kristendom fyra timmar om dagen. Fyra! De lärde sig konversera på franska och tyska, piano­spelande och broderi.

Det var som om de satt samman ett schema över de ämnen och färdigheter som Alexandra avskydde mest.

I slutet av det där första året hade Alexandra blivit svårt sjuk.

Själv trodde hon att det var sorgen som brutit ner henne. Chocken över att bli uppsliten ur sitt hem, fasan över att bli ivägskickad till en främmande, kall och ogästvänlig plats, ovissheten om hur länge hon skulle vara förvisad. Minna hade varit den som vårdat henne de där månaderna. Alexandra hade många gånger tänkt att hon nog skulle ha dött annars. Det var de starkaste som överlevde. Eller de som hade en Minna.

21

När hon slutligen frisknade till hade saker och ting långsamt blivit lättare. Dels hade hon väl vant sig och accepterat sitt öde, dels hade en del restriktioner lättat. Första året hade hon inte fått måla alls. Alla hennes penslar, pennor, kritor och färger hade beslagtagits vid ankomsten. Det enda hon hade fått behålla var kolstift. Att måla var Alexandras passion och största glädje. Hennes främsta källa till olycka också, om man skulle vara krass. Fortfarande brast något i henne när hon tänkte på den där första mörka tiden.

Det andra året hade hon dock fått tillbaka färger och penslar och fått tillstånd att måla blommor, fjärilar och porträtt, under strikt överinseende och när hon var klar med sina övriga plikter. Och hon hade tillåtits ta lektioner av en pensionerad överste som bodde utanför byn och som fastrarna oväntat nog godkänt. Alexandra hade alltid misstänkt att det berodde på att faster Kajsa hade ett gott öga till den ogifte militären. Med honom hade hon övat på att teckna naturen, måla av föremål och träna tekniker. Översten hade varit godhjärtad, förbluffande skicklig på ett lågmält vis och de hade trivts ihop, när de satt och arbetade under tystnad. Varje pappersark och varje färg hon köpte för sin lilla fickpeng hade hon tvingats redovisa. Minsta streck hon målade hade fastrarna krävt att få inspektera. Friheten hade varit beskuren, men hon hade åtminstone fått måla och utvecklas.

Det var nog bra att hon inte hade vetat hur länge hon skulle bli kvar här den där dagen de lämnade henne, för då hade hoppet aldrig överlevt. Men vilken sekund som helst skulle hon bli hämtad.

Hon spanade mot vägen.

Som hon längtade efter att träffa pappa. Han var sträng och gammaldags, men han var hennes far, hon älskade honom och hon hade för länge sedan förlåtit honom. Pappa hade hennes bästa för ögonen. Och hon hoppades att Theodor skulle vara med. Det var kanske fånigt, men hon ville att både hennes far och storebror skulle se hur hon förändrats och mognat. Att de skulle bli stolta över den unga dam hon blivit.

Hon borde ha tagit på sig handskar när hon gjorde sig i ordning, 22

tänkte hon. Och kanske en hatt, för att verkligen ge ett damliknande intryck. Hon strök med handen över det uppsatta håret och rättade till sjalen om sig. Det fick helt enkelt duga. ”Min bror är väldigt stilig, försök att inte svimma om han kommit med”, sa hon och nöp sig i kinderna för att ge dem färg. ”Jag svimmar inte av vackra män”, fnös Minna med hela självsäkerheten hos en ung yppig blondin som män redan visslat efter i många år. ”Och vad svimmar världsvana Minna av, då?”

De avbröts av ljudet av hästhovar och skramlande vagnar. Längre ner på den upptrampade vägen, med berget i fonden och mellan täta granar dök de upp. Tre vagnar – en stor blank med höga hjul och fördragna fönsteröppningar, två enklare och så en träkärra. ”De är här!” ropade Minna.

Alexandra sträckte på halsen, lättad. De kom! Men glädjen som gått som en stöt genom henne byttes gradvis mot en föraning om att något var fel. Hon kände inte igen någon av de där vagnarna.

De var inte pappas.

I täten för sällskapet red en svartklädd man i höga ridstövlar på en stor hingst. Han höll upp handen i luften och vagnarna gjorde halt. Solen sken men ändå var det som om mörka moln dragit in över gården och temperaturen fallit.

Mannen steg av hästen och Alexandra svalde. Skälvde marken när han landade, eller inbillade hon sig? Han vände blicken mot dem och hon var på vippen att ta ett steg bakåt när han började gå med långa steg. Bredvid henne mumlade Minna besvärjelser på finska. Långa haranger som förstärkte Alexandras obehag. ”Sluta”, viskade hon. ”Det måste vara Djävulen”, viskade Minna. ”Han är här!” ”Inte då”, sa Alexandra.

Hon försökte låta karsk men lyckades inte göra rösten så stadig som hon önskat. En lång svart rock fladdrade bakom mannen och det korpsvarta håret glimmade. Han påminde onekligen om en demon. Men Minna hade fel, för Djävulen fanns väl ändå inte på riktigt? Inte på riktigt-riktigt?

23

Alexandra tog Minnas hand. De senaste tre åren hade hon tränat sig på att inte visa sina känslor, att behålla ett mjukt leende även när hon ville gråta av orättvisa eller smärta. Men nu reste sig de små håren på hennes armar, trots att hon beordrade sig själv att inte bli rädd. Minna kramade hennes hand så hårt att det gjorde ont.

Mannen stannade framför dem. Han tog av sig ridhandskarna och slog med dem mot ena handflatan. ”Jag är här på uppdrag av Horace Rosenkvist, och har kommit för att hämta Alexandra Rosenkvist”, sa han med en sträv röst som antydde att han var van vid lydnad och redan var irriterad över dröjsmålet.

Alexandra förstod inte. Varför var inte pappa här? Varför hade han skickat en annan man i sitt ställe? Och varför just honom? Hon ville inte döma en man utifrån hans utseende – hon var inte direkt Sveriges största skönhet själv – men den knöliga näsan, de kalla mörka ögonen i det skäggiga ansiktet och det hårda draget över munnen var inte det minsta tilltalande. Mådde pappa inte bra? Eller var han kanske också på väg, bara lite försenad?

Hon hade tusen frågor, men den här främlingen såg inte ut att vara intresserad av småprat. Så Alexandra tvingade ner luft i lungorna, knäppte händerna framför sig och ordnade anletsdragen på samma sätt som hon gjorde när faster Kajsa luggade henne, eller faster Cecilia väste att ingen man ville ha en kvinna som målade. Det skulle till mer än en svartklädd främling för att hon skulle börja sjåpa sig. ”Det är jag som är Alexandra Rosenkvist”, sa hon med hög röst.

Om den här mannen trodde att han kunde skrämma henne, då skulle han få tänka om.

24