9789137157894

tunberger_jacobs_titelsida.indd 3

2021-06-16 14:41

Alla namn i handlingar som citeras i denna bok har ersatts av beteckningar som »grannen«, »socialsekreteraren«, »polisen« eller av bokstäverna NN, XX och Y. I övrigt är alla citat autentiska.

Många personer i boken har också fått ändrade namn.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Melinda Jacobs och Minna Tunberger 2021 Omslag: Kerstin Hanson Omslagsbilder: Melinda Jacobs Bildarket i mitten: alla foton privata utom det sista, som har tagits av Anna-Karin Nilsson.

Tryckt hos ScandBook, EU, 2021 isbn 978-91-37-15789-4

Till Esmeralda

Innehåll: 30 januari 2020: Beskedet 9 Juni 2016: Ett barn väntar på en familj 16 November 1989: Skilsmässan 23 Juni 2016: Esmeralda är på väg 28 Januari 2020: Första tiden efter Esmeraldas död 32 November 1989: Tillbaka hos pappa 41 Juni 2016: Hämtar Esmeralda 47 Februari 2020: Polisförhöret 52 Juni 2016: Esmeralda kommer hem 56 Maj 1990: Dagmamman 60 Februari 2020: Hatet och kampen som föds 67 Juli 2016: Första tiden med Esmeralda 71 Februari 2020: Josefin 81 Mars 1990: Farmor och farfar 86 December 2016: Umgänget 91 Februari 2020: Andra mötet med Josefin 99 April 2017: Esmeralda fyller ett 104 Maj 1990: Pappa bränner sig 110 Februari 2020: Omhäktningen 114 Oktober 2017: Förskolestarten 119 Mars 2020: Nunnan 124 Juni 1990: Chocken 128 December 2017: Andra julen 132 Mars 2020: Träffar politiker 137 November 2017: Överklagandet 145 Juli 1990: Pappa kommer hem 151 Mars 2020: Inkastad i offentligheten 157 April 2018: Förvaltningsrätten 162 Mars 2020: Morgonsoffan 167 September 1990: Skånes djurpark 174 Maj 2018: Lättnaden 178 Mars 2020: Det stora genomslaget 184 September 1990: Närmar mig mamma igen 191 Juni 2018: En kort stund av ro 197 Augusti 2018: Sommarveckorna före överklagandet 202

September 2018: Kammarrätten 211 Juli 1992: Pappa och mina katter 214 September 2018: Plågsam väntan 219 September 2018: När allt rämnar 222 Juni 1993: Gunilla 235 Oktober 2018: Orosanmälan avslås 240 Oktober 2018: Överklagandet avslås 244 Nobember 2018: Hemslussen börjar 249 Maj 2000: Hoppar av gymnasiet 256 December 2018: Sista julen 261 Januari 2019: Esmeralda mår allt sämre 267 Februari 2019: Paniken 272 Augusti 2002: Kontaktfamilj för första gången 277 Mars 2019: Packar leksakerna 281 Sista mars 2019: Sista gången vi ser henne 292 April 2019: Första veckorna utan Essmi 296 April 2019: Sista kontakten med biologföräldrarna 299 Juni 2019: Ger upp hoppet om kontakt 303 Augusti 2019: Erik 307 November 2005: Daniel 314 Oktober 2019: Oron eskalerar 322 December 2019: Julen utan Essmi 327 December 2019: Orosanmälan 331 Mars 2006: Daniel när det är som värst 339 Maj 2020: Förundersökningen 346 Maj 2020: Outhärdlig läsning 357 Maj 2020: Politikerna visar vilja 373 Maj 2020: Tingsrätten 377 Januari 2007: Jag når Daniel 384 Augusti 2020: Domen 387 Oktober 2020: Tröttheten 393 Oktober 2020: Ivos presskonferens 396 Oktober 2020: Besöket på Ivo 404 December 2020: Riksdagens lagändringar 410 December 2020: Julen jag inte vill fira 414 Januari 2021: Bebisen 419 Februari 2021: Ett stort steg i rätt riktning 423 Tack 431 Efterord 435

30 januari 2020

Beskedet

Jag har precis lämnat Erik på umgänge hos socialtjänsten här i Norrköping. Medan hans biologföräldrar träffar honom tar jag en promenad med en annan familjehemsmamma. Det har börjat skymma och ett fint lager frost täcker marken. Vi går med små steg för att inte halka. Vi håller oss till det närmaste kvarteret, jag vill inte gå för långt bort. Jag är livrädd för att träffa Esmeralda. Hon och hennes biologföräldrar bor bara en bit härifrån, tänk om de skulle råka passera mig?

I Esmeraldas värld är jag hennes mamma. Tänk om jag hade sagt hej och så hade de bara gått därifrån? Jag vill bespara henne, och mig själv, den smärtan, så vi går ett varv till runt kvarteret. Sedan sätter vi oss på ett fik. Samtidigt som jag är livrädd för att träffa henne vill jag inget annat än att få se henne. Jag vill veta hur hon mår. Hur mycket jag än vill ha tillbaka henne finns det inget viktigare för mig än att hon mår bra. »Har du sett att de har hittat en död person i dag här i Norrköping?« frågar familjehemsmamman. »Ja, jag hörde det på nyheterna, vad obehagligt«, säger jag.

En och en halv timme senare är vi tillbaka i umgängeslokalen för att hämta våra barn. Jag hinner inte komma innanför 9

dörren förrän en av umgängesstödjarna kommer fram till mig. »Melinda, jag måste få prata med dig innan du åker hem med Erik«, säger hon. Hon ser blek ut.

Jag får en klump i magen. Vad är det här? Vi brukar ju inte prata om något särskilt annars när jag hämtar Erik. Kan det vara att tiderna för umgänget kommer att ändras, flyttas någon dag hit eller dit? Men uttrycket i hennes ögon får mig att känna att det är något som inte stämmer. Jag går in i umgängesrummet och slår mig ner bredvid Erik och hans biologföräldrar. Jag sitter där en stund och pratar med dem, sedan tar jag upp honom i famnen och vi vinkar hej då till föräldrarna: »Vi ses om två veckor!« »Jag kan ta Erik, så kan du gå in på kontoret«, säger en annan umgängesstödjare och pekar mot en dörr lite längre bort i den mörka korridoren. Hon som brukar vara så varm och mjuk annars, varför ser hon så bekymrad ut? Det är som om man kan ta på stämningen här inne i lokalen. »Nej, Erik kan följa med mig, jag tar med honom in«, säger jag och går genom korridoren, förbi umgängesrummet med dockor, barnvagnar och klossar i olika färger och storlekar som ligger utspridda över den dovt gröna mattan.

När jag kommer in i kontoret möts jag av tre välbekanta ansikten. Klara, Anna och Malin. Dessutom en annan umgängesstödjare än jag väntat mig. Anna och Malin sitter i en av de bruna tygsofforna. Klara sitter i soffan mittemot.

De är extremt allvarliga. Jag står med Erik i famnen, håller honom nära, hans mage mot mitt bröst. Äntligen, tänker jag, äntligen får hon komma hem! För det handlar inte om Erik, 10

det förstår jag direkt eftersom de är Esmeraldas handläggare.

Den här vedervärdiga julen som just har varit, med anonyma samtal om att Esmeralda har farit illa hos sina biologföräldrar! De gjorde mig sjuk av oro och fick mig att ligga sömnlös.

Hur jag fick uppgifter om att hon hade tappat sitt hår, att hon hade varit näst intill okontaktbar och att hon hade blivit så mager att hon knappt fanns kvar. Alla turer med socialtjänsten och polisen som åkt till biologföräldrarnas lägenhet och till slut blivit insläppta. Men nu, äntligen, ska hon få komma hem till oss igen. Jag känner hur lättnaden sprider sig i kroppen. Samtidigt finns det inget syre i det här rummet. Det är någonting som inte är som det ska. »Erik ska inte vara med i rummet«, säger Malin.

Hon skruvar lite på sig i soffan. Stryker bort en ljus hårslinga som har hamnat för ögonen, varpå hon nickar åt umgängesstödjaren, som går fram till mig och tar Erik ur min famn. Hon går ut med honom till lekrummet och stänger dörren bakom sig. Jag sätter mig genast ner bredvid Klara, känner hur det hugger till i maggropen. Vad är det egentligen som har hänt?

Vi sitter här en stund utan att säga något, jag vet inte hur länge, det handlar nog inte om många sekunder men för mig är de evighetslånga. Till slut bryter Malin tystnaden: »Du undrar säkert varför vi sitter här. Vi har något jättetråkigt att berätta«, säger hon.

Hon tar en paus, som för att hämta andan. Men fortsätter: »Esmeralda har hittats död under eftermiddagen.« »Va?« säger jag. »Död?« Det tar en stund innan jag förstår att hon verkligen har sagt det där ordet. Död. Död?

Det är som om allt liv försvinner ur min kropp. Jag blir 11

som förlamad. Jag sätter händerna för ansiktet och böjer mig framåt och tårarna väller fram. Det brinner i min kropp, jag skakar. Jag blir varm i huvudet som innan man tuppar av.

Nu försvinner jag, jag dör, nu stängs mitt liv ner. Jag klarar inte det här.

I tio månader har jag gått och längtat efter att hon ska komma tillbaka hem till vår familj. Varje morgon när jag har vaknat har jag sett Esmeralda framför mig, oroat mig, undrat hur hon har det. Varje kväll när jag har gått och lagt mig har jag somnat med henne på min näthinna. Jag har drömt om henne på nätterna. Hur hon ropar förtvivlat om att få komma hem. »Mamma, varför hämtar du mig inte?

Jag vill härifrån, mamma hjälp mig!« Hon gråter, stampar och skriker. Kramar sin älskade Vaianadocka, den som hon fick vår sista jul ihop, så att knogarna blir vita. Hennes stora ögon som inte vill släppa min blick.

Jag tänker på mina andra barn. Här har vi gått och väntat och längtat. Nu kommer allt hopp att försvinna från dem.

Hur ska de orka leva vidare nu? »Vad har de gjort med henne?« säger jag till slut.

Men de ger mig inget svar.

För de vet inte. »Det enda vi vet är att föräldrarna är gripna«, säger Malin efter ett tag.

Jag sitter här som förstenad och tårarna har inget slut, bara att flytta en arm känns som en kraftansträngning. Neeej, det kan inte vara så, det får inte ha hänt! tänker jag. De måste ha fel, det måste vara någon annan som de har hittat.

De tre tjejer som nu sitter omkring mig är samma tjejer som hämtade Esmeralda på BB för snart fyra år sedan. De har följt henne sedan dess och varit så engagerade i hennes 12

liv. De var så måna om att hon skulle få det bra i livet efter den första, jobbiga starten. De är också i chock. Det är tretusen »varför« inne i det här rummet.

Malin sitter ihopsjunken i soffan, hennes ögon är blanka. »Vi ville informera dig så fort vi bara kunde. Så snart vi får mer information berättar vi. Vi har förberett för att kunna köra dig hem«, säger hon. »Jag behöver ringa hem. Jag behöver vara ensam en stund.« De tre lämnar rummet. Jag sitter en stund för mig själv och försöker förstå det som de just har berättat. Sedan tar jag upp min telefon. Slår numret till Lasse, min yngsta dotter Vendlas pappa. Han som Esmeralda kallade för pappa. »Esmeralda är död och jag vill att du och Vendla kommer hem tillsammans. Socialtjänsten ska vara med när vi berättar för barnen.« »Vad fan säger du?« »Jag kan inte prata mer nu men vi ses om en timme hemma på gården.« Jag väntar med att ringa till Anders, de äldsta flickornas pappa, jag orkar inte uttala de där orden igen, det är för smärtsamt.

Jag reser mig upp och går iväg till umgängesrummet. Erik ler när han ser mig, släpper taget om umgängesstödjaren och sträcker armarna mot mig. Jag tar honom i min famn och kramar honom allt vad jag kan, borrar in min nästipp mot hans fjuniga huvud. Sedan tar jag fram hans overall och trär in hans mjuka bebisarmar och ben i det varma dunet. Knyter den vitstickade mössan under hans haka och tar upp sköt­ väskan med blöjor, tvättlappar och barnmatsburkar, som han har haft med sig till umgänget. Slänger upp den över axeln 13

och bär honom med båda händerna till kapprummet. Allting sker per automatik, för jag är inte här, mitt medvetande har skilt sig från min kropp.

Socialsekreterarna följer mig ut till bilen. Jag räcker Anna min bilnyckel och spänner fast Erik i bilbarnstolen där fram, Klara hoppar in i baksätet. Det är becksvart ute och minusgrader. Men jag känner inte kylan, för jag har ingen känsel i kroppen. Hela min kropp skakar. Jag går och sätter mig bredvid Klara där bak i bilen och vi åker de nio milen hem till Vadstena. Erik jollrar och skrattar, söker vår uppmärksamhet. Anna, som sitter bredvid Erik, försöker svara honom bäst hon kan i den här märkliga stunden.

När vi kommer ut på E4:an finns inte en gatlykta eller ett upplyst hus i sikte. Bara andra bilar som passerar och deras billyktor som skimrar när de kör om i mörkret. Min blick fastnar på vindrutetorkarnas monotona rörelser, som envist för bort regnet som forsar mot rutorna. Jag är helt tom. Det känns som om allt som var levande inom mig har slocknat.

Samtidigt snurrar tankarna runt, runt i huvudet: Vad har hänt? Varför är hon död? Är hon död? Är de säkra på att det är hon? Tänk om de har förväxlat henne? Varför är föräldrarna gripna? Det kan inte bara vara en olycka, varför är de annars gripna? Har de gjort henne illa? Det känns som om jag håller på att förfrysa. Men i själva verket är jag inte kall, jag skakar av chock. Det är som om varenda liten muskel i kroppen är lealös. Jag kan inte ens kontrollera min blåsa. Jag håller på att kissa på mig. »Melinda, ska vi stanna så att du kan få kissa?« frågar Anna.

Men jag skakar på huvudet, lyckas på något konstigt sätt hålla mig hela vägen hem.

Erik somnar efter en stund. Han sitter där framme och ger 14

ifrån sig små rofyllda snarkningar, nappen trillar ur munnen.

Jag tänker på Esmeraldas biologiska syskon. Hon har en helbror som bara är ett år, precis som Erik, och en halvbror i tonåren. »Vad har hänt med hennes biologsyskon? De är väl omhändertagna?« frågar jag. »Ja, våra kollegor tog hand om dem omedelbart«, säger Klara. »Vem var det som larmade?« frågar jag sedan. »Det var tydligen en anhörig till Esmeraldas biologpappa som ringde. Pappan hade först berättat för en annan person.

Han körde då med pappan till släktingen och de berättade vad som hade hänt. Den anhörige ringde till polisen.« Bilen rullar in på gården. Ytterbelysningen från garaget lyser upp stenbeläggningen. Inne i huset är det mörkt och tomt. Jag tänker på de stora barnen. Hur ska vi berätta? Hur kommer de att reagera? Klara lyfter ut Erik ur bilen och bär honom mot ytterdörren samtidigt som hon håller armen om mig. Det är som om mina fötter inte når marken, jag har ingen kontroll över min kropp längre, hjärnan och kroppen samarbetar inte. Hur ska vi ta oss igenom det här? Räcker det inte med allt som har varit de senaste två åren? Hur ska barnen orka? Det är ju jag som är barnens viktigaste person.

Hur ska jag orka? Hur överlever vi nu?

15

Juni 2016

Ett barn väntar på en familj

Vi sitter i bilen på väg ner till Teckomatorp i södra Skåne, Lasse, Vendla och jag. Min lillebror ska ta studenten och vi ska dit och fira med min släkt. Vi kör E4:an förbi Örkelljunga och de småländska skogarna tycks följa med över landskapsgränsen: gran, bok och björk avlöser varandra längs vägarna.

Men så kommer det skånska ikapp och vi bländas av gula rapsfält, passerar grönskande potatisåkrar, veteodlingar och korsvirkeshus. Solen gassar och säden tycks stå blickstilla i luften. Lite längre fram på vägen skymtar en traktor med släp.

Vi kommer i fatt traktorn, den går nog inte i mer än 30 kilometer i timmen och vägen är smal. Så vi får lov att bromsa in och hålla samma tempo. Lasse kör, jag sitter i baksätet och Vendla, som bara är två år, sitter i sin bilbarnstol där framme.

Lasse och jag träffades för drygt fem år sedan genom en gemensam vän som är dansbandsmusiker, precis som Lasse.

Vi blev ganska omgående ett par och han flyttade in i mitt hus där jag bodde med mina döttrar Vanessa som nu är elva och Savannah som nu är nio. Deras pappa Anders är också dansbandsmusiker och han och jag levde ihop i många år 16

tillsammans med flera familjehemsplacerade barn, som nu har blivit så stora att de har flyttat hemifrån.

Jag hör hur det ringer i min handväska. Jag rotar runt i väskan bland examenspresenter och våtservetter och fiskar upp telefonen. Det har hunnit ringa flera signaler nu, jag ser att det är från Norrköpings kommun. »Det är Solveig från socialtjänsten i Norrköping«, säger en välbekant röst.

Solveig gjorde en utredning om oss som familjehem för ett par månader sedan. Jag ville jobba med en ny kommun, en kommun som låg en bit ifrån mitt arbete som skötare inom psykiatrin. Jag ville inte riskera att behöva stöta på barnens nätverk i mitt jobb. »Men hej Solveig, vad roli…«, säger jag, men hinner inte få fram något mer innan hon avbryter mig: »Vi har en placering som vi tror skulle passa er. Det är en liten flicka. Hon är fortfarande namnlös, så vi kallar henne Lilla hjärtat. Hon är bara fem veckor gammal.« »Men oj så liten, vad är bakgrunden?« frågar jag. »Det finns missbruk och psykisk ohälsa med i bilden och det är troligtvis en uppväxtplacering. Hon tvångsomhändertogs enligt LVU, Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, på BB. Just nu bor hon i ett jourhem.« »Men nej, stackars, stackars flicka.« »Det är ganska bråttom att bestämma sig, ni har några dagar på er. Det är inget att vänta på när de är så små, hon behöver komma till en familj där hon får vara.« »Jag förstår! Jag måste bara prata med Lasse först. Jag hör av mig snart«, säger jag, men jag behöver egentligen inte alls fundera. Jag har redan bestämt mig. »Vem var det?« frågar Lasse, som nu äntligen har lyckats 17

köra om traktorn. Vi ser hur den blir mindre och mindre i backspegeln. »Det finns en bebis som behöver oss!« säger jag. »En bebis?« Jag berättar att en liten flicka har blivit lämnad av sina föräldrar på BB. Att hon är helt ensam i den här världen och att hon behöver en mamma och en pappa. »Hon har inte ens fått ett namn, de kallar henne Lilla hjärtat«, säger jag. »Men tänk om vi inte får behålla henne? Vad vet vi egentligen om föräldrarna, tänk om de är farliga? Finns det någon risk för oss som familj?« säger Lasse.

Han ser inte alls så där övertygad ut som han gjorde när vi fick vårt godkännande som familjehem i Norrköpings kommun.

Något halvår tidigare hade jag tyckt att jag var tvungen att göra klart för honom att jag kände det som mitt kall att ta emot fler barn utöver Emma. Emma hade kommit till oss vid midsommar 2014. Jag kunde inte sätta ord på det tillräckligt i ett samtal, så jag skrev ett brev till honom om hur viktigt det var för mig att få göra skillnad, och att kunna hjälpa fler barn. Ett brev hade han ju möjlighet att läsa flera gånger.

Till min man.

Jag skriver till dig för att jag vill att du ska förstå, förstå mig, min känsla ur mitt perspektiv och hur mycket jag vill …

Du hör men lyssnar inte alltid och jag vet inte om jag når fram med bara verbala ord så du får dem i text, jag har då också lättare att hitta orden.

Om du just gått av scen eller står stressad och ska gå på så stäng detta mail igen, läs det i lugn och ro när du har satt dig i bussen i natt eller i morgon.

18

Du kanske redan har räknat ut att det handlar om spädbarn.

Jag kan höra sucken du drar, men också se leendet på dina läp­ par. Du känner mig. »Vad är det som driver dig?« har du någon gång lite irriterat frågat, och flera med dig. Det finns säkert någon psykologisk förklaring, eller inte. Hur som helst har jag inget intresse av att forska i det och ser inte heller någon anledning till det. Jag ser mitt engagemang som en gåva, var det än kommer ifrån och vad det beror på, och jag ska för alltid vårda det. Att göra små saker med stor mening.

Någon sa till mig för ett tag sedan att «du är en stråle av hopp«. Och det är precis så jag vill vara, ett hopp för någon annan. Jag vill göra skillnad, jag vill påverka och vara en del av en förändring. Jag kan inte hjälpa alla jag skulle önska, men jag kan göra lite och detta lite kan vara allt för någon annan.

Jag möter ibland min barndom i mina drömmar. Den lilla flickan, hon som fick namnet Melinda, tar med sig den stora Melinda på resor tillbaka i tiden. Jag ser mig själv som litet flickebarn med ett hjärta i famnen. Ett stort hjärta där det finns plats för alla, både sorgligt och vackert.

Det är så här det alltid har varit, så länge mitt minne kan ta mig tillbaka. Mitt hjärta är min rikedom och det får mig att känna lycka.

Det här är nog det bästa svar jag kan ge på vad det är som driver mig.

Jag undrar också ibland vad det är som driver dig. Och skill­ naden är nog egentligen inte så stor. Du vill också påverka och göra skillnad, men du gör det genom att nå ut till andra genom musiken. Detta tidskrävande skapande som i nästa steg gör någon annan lugn, glad, rörd och så vidare.

Du utvecklas, lär dig och får bekräftelse och ett driv skapas.

19

Det är liksom samma, samma fast olika.

Jag har alltid haft en dröm om att få adoptera ett barn, det har jag haft sedan jag var liten. Den drömmen har jag lagt på hyllan, det är inte möjligt för oss eftersom kraven för att adoptera oftast är att man har varit gift i minst fem år. Det närmsta jag kan komma den drömmen är att få ta emot ett litet barn. Detta är en så stark känsla hos mig.

Ditt praktiska tänkande måste vara en manlig åkomma, jag respekterar dina åsikter men ser inget problem i två bil­ barnstolar och så vidare. Sådana saker hittar vi lösningar på.

Vi ska fortsätta resa, vi ska fortsätta uppleva. Det är vi som skapar gränserna. Bladen framåt är blanka och det är vi som väljer deras historia.

Jag säger inte att det alltid kommer att vara lätt. Livet handlar om att ta till vara, och att välja hur vi gör det. Att ta vara på barnhud, att dofta, att stirra, skratten, de mjuka leendena. Att komma ihåg, att när det känns mörkt, tungt och sömnlöst är det bara tillfälligt. Snart bara ett minne.

Jag vet hur det är att ha en bebis. Den enorma kärlek som sköljer över en, men också de djupa rädslor som följer med.

Jag svävar hela tiden iväg i tanken på hur det skulle vara, hur det skulle kännas att få ett litet barn i famnen som egentli­ gen är någon annans men som så innerligt väl behöver oss. Ett barn som just precis nu väntar omedvetet, det gör att jag redan känner kärlek.

Om detta skulle bli möjligt så snälla, jag ber dig att öppna ditt hjärta ytterligare lite.

Jag vill bara att du ska förstå hur mycket det skulle betyda för mig.

Sov gott sen.«

20

Jag kände att jag hela tiden hade stöttat honom i hans roll som dansbandsmusiker och att han nu också behövde förstå och stå bakom min passion. Det var en förutsättning för att vi skulle kunna leva tillsammans.

Han förstod till slut. Och det var efter det vi blev utredda för att ta emot ett barn till. »Jag tror inte att det finns någon större risk. Socialtjänsten har ju ett ansvar att göra en riskbedömning och att inte utsätta oss för fara«, säger jag till Lasse.

Vi har bara någon kilometer kvar nu till Teckomatorp och min lillebrors studentfest. Jag tänker att jag bara vill hämta upp henne nu, direkt. Hon finns där och hon behöver oss, hon väntar på en familj. En längtan väcks efter det här lilla barnet, ungefär som när man är gravid. Jag blir alldeles varm inombords. Jag känner en omedelbar kärlek till henne.

Lisbeth, min lillebror Jonathans mamma, har gjort fint i sin trädgård, det är pyntat med björklöv, prästkragar och blåklint. Svenska flaggan vajar i vinden och de har rest ett stort partytält. Jag bär Vendla på höften och håller presenten i handen, vi går mot tältet. Lasse håller i en bukett med rosa pioner som jag har plockat och bundit hemma i Vadstena. Här är min lillasyster Therese och hennes barn, barndomsvänner och släktingar som jag inte har träffat på många år och Jonathans många vänner. Jonathan ler och omfamnar oss. Alla är glada och skålar i champagne. Jag har sett fram emot att träffa alla igen, gått och längtat efter den här dagen.

Men jag är inte riktigt där. Jo, jag är där fysiskt, jag kramar om alla, märker att det hålls tal och att det dukas upp stora 21

mängder med mat på de vita dukarna. Lisbeth, som har varit en viktig förebild för mig under min uppväxt, kommer fram och pratar med mig, hon klappar Vendla på kinden och säger någonting till mig, men jag uppfattar inte riktigt vad som sägs, för mina tankar är någon annanstans. Jag ska bli mamma igen. Jag har redan bestämt mig. Bara vetskapen om att det finns en liten bebis som väntar på en familj, väntar på att bli omhändertagen och älskad, gör att jag måste hämta henne snarast möjligt. Jag har så mycket att ge och hon behöver vår kärlek.

Jag går till Lasse och ber honom ta Vendla, smyger ut i trädgården och tar fram min telefon. Ringer tillbaka på senast inkomna nummer. »Hej, det är jag igen, Melinda.« »Hej, vad fint att du ringer tillbaka så snabbt.« »Det är klart att hon ska komma till oss.« Vi stannar den natten hos pappa och hans sambo i deras 1700-talsgård i Röstånga. Vi bor i deras lilla gästrum. Efter studentfirandet kryper jag ner i dubbelsängen, där Lasse och Vendla redan har slocknat. Min blick fastnar på tavlan med båtar på som hänger på väggen. Det gamla trägolvet knarrar.

Vendla rullar in mot mig och jag känner hennes små varma händer mot min axel. Jag hör Lasses jämna, långsamma andetag. Själv har jag svårt att sova. Hur ser hon ut? Hur är hon? Sover hon på nätterna? Hur kommer det att kännas?

Vill hon bli buren? Vad behöver vi inhandla? Behöver vi köpa en dubbelvagn nu, så att jag kan köra henne och Vendla samtidigt? Hur kommer det att kännas första gången jag tar henne i min famn? Vad kommer hon att heta?

22