9789137157504

Carl Wester

Santa Cruz, söndag eftermiddag, augusti 2019 Han släckte mobilen och slöt ögonen tills alla siffror och grafer hade lämnat näthinnan. Därefter blickade han ut över Stilla havet och konstaterade att just den här sena eftermiddagen gjorde det verkligen skäl för sitt namn, där det låg spegelblankt i väntan på att inom några timmar få fullända om inte världens vackraste så åtminstone världens mest instagrammade solnedgång.

Direkt vid flygplatsen, innan resväskorna packats i bagage­ utrymmet, hade han försäkrat sig om att chauffören gick med på att ta vägen via Highway 1 söderut längs kusten. Det för­ längde resan med en kvart, men i gengäld fick han en utsikt omöjlig att se sig mätt på.

Bredvid honom i baksätet hade Helene fallit i sömn redan innan de hunnit lämna San Francisco, och för att hon inte skulle få ont i nacken hade han rullat ihop hennes sjal till en kudde och försiktigt skjutit in den mellan henne och sido­ rutan.

Liksom med Stilla havet slogs han av hur vacker hon var.

Det gjorde han ofta, ibland flera gånger per dygn. Så var hon också i en klass för sig. Som hennes mun. Det var den han förälskat sig i första gången han fått ögonen på henne. Hen­ nes överdrivet fylliga men på något underligt sätt ändå helt naturliga läppar.

7

I_Bytet.indd 7

2023-02-09 15:21

Sanningen var att han fortfarande efter alla år inte kunde förstå varför hon valt just honom. Men kanske var det som hon sa. Som hon alltid sa. Att hon älskade honom precis för den han var.

Det hade funnits tillfällen då han tvivlat. Så hade också deras relation varit kantad av kriser. Men det var då. De senaste månaderna hade varit lugna, och de hade inte bråkat så mycket som en enda gång. Ändå var han inte helt säker på var de nu befann sig i sin relation.

Kompassnålen envisades med att snurra runt, och bara för att få den att stanna och ge honom en riktning hade han bestämt sig för att utgå ifrån att hon talade sanning när hon sa att hon fortfarande älskade honom. Något som det här tilltaget med en månads semester i Santa Cruz för bara de två trots allt var ett tecken på.

Hela resan var Helenes idé från början till slut. Annars var det alltid han, eller rättare sagt hans assistent M ­ irja, som höll i bokningarna och såg till att standarden hölls på en dräglig nivå och allting flöt på som det skulle. Men den här gången var det Helene som ensam ordnat boende, bokat resan och stått för hela planeringen. Hon hade inte ens gått med på att låta honom välja hotell med argumentet att vilken hotellsvit som helst, oavsett hur påkostad den var, skulle vara förknip­ pad med arbete.

På frågan varför de tvunget skulle resa så långt och inte kunde hålla sig i Europa hade hon svarat att de behövde kom­ ma bort och få vara ifred från allt och alla om de skulle ha någon chans att hitta tillbaka till varandra. Ju fler tidszoner de hade mellan sig och sin vardag, desto bättre. Och kanske hade hon rätt. Kanske var det här precis vad de behövde.

Bara under den timslånga bilresan längs kusten hade han hunnit tänka och reflektera mer än han gjort sedan den där ödesdigra söndagen i februari. Det var exakt ett halvår sedan 8

I_Bytet.indd 8

2023-02-09 15:21

i dag. Ett halvår där han i ren överlevnadsinstinkt flytt in i sitt arbete, undan Helene och hennes sorg. Undan allt det som egentligen varit hans ansvar. Så om det var någon av dem som låg på minus och borde bjuda till under de här veckorna var det han.

En önskan hade hon tillåtit honom att komma med vad det gällde boendet. Resten hade varit upp till henne. Han hade svarat havet. Om de nu nödvändigt skulle hyra ett hus ville han ha utsikt och direkt tillgång till havet utan att först behöva korsa en trafikerad väg eller liknande. För Helenes del var det betydligt viktigare att det fanns en pool. Enligt henne var sand mest till besvär, och att bada i naturliga vattendrag var aldrig något hon frivilligt skulle få för sig.

Märkligt nog visade sig kombinationen pool och havsnära vara betydligt mer ovanlig än vad man kunde tro, och efter att ha dammsugit marknaden hade hon inte lyckats hitta mer än ett enda hus i Santa Cruz som uppfyllde just de kriterierna.

Han hade föreslagit att hon skulle utöka sökradien längs kusten söderut, men det hade varit för sent. Hon hade redan hunnit förälska sig i huset och tagit kontakt med ägarna som till en början inte varit det minsta intresserade av att hyra ut sitt hem till några främlingar från Skandinavien.

Men sin vana trogen hade hon inte kunnat ta ett nej för ett nej. Han kände ingen som kunde vara så envis som Helene, och några veckor senare hade hon lyckats övertyga ägarna om att tillbringa sin egen semester i deras hus i Stockholms innerskärgård, varpå husbytet plötsligt varit en realitet.

Vad det gällde arbetet hade han lovat henne att det mesta av tiden försöka hålla sig offline och begränsa sitt mejlande till några få enstaka tillfällen. Något som skulle bli svårt, om inte omöjligt, då uppköpet av Stern & Ljung dragit ut på tiden och fortfarande inte var i hamn. Det trots att kon­ traktsförhandlingarna pågått i mer än ett halvår där den ena 9

I_Bytet.indd 9

2023-02-09 15:21

ovidkommande detaljen efter den andra envisats med att sätta käppar i hjulet.

Det var egentligen inget märkligt med att det tog dem emot att sälja. Hur man än såg på det var det en stor prestige­ förlust för det anrika gamla fastighetsbolaget som gått i arv i generationer och hade en omsättning på nära det fyrdubbla jämfört med hans eget Inwesters. Det var med andra ord ett kontroversiellt uppköp som skulle få det att storma en hel del i vattenglaset. Särskilt med tanke på att han trots alla sina år i fastighetsbranschen fortfarande ansågs vara en uppstickare.

Det sagt var det ingen tvekan om att det var en bra affär för bägge parter. Stern & Ljungs storhetstid var över, och istäl­ let för att dö en smärtsam utdragen död med ständigt röda siffror kunde de tillsammans med hans moderna syn på vad ett fastighetsbestånd var för något vända förlusterna till vinst.

Det senaste han hört innan han varit tvungen att sätta telefonen i flygläge var att det äntligen nåtts enighet om kon­ traktets alla paragrafer och tillägg. Så det enda han egentligen väntade på var att Ragnar Severin skulle höra av sig och med­ dela att bläcket från alla underskrifter hade torkat. Ett besked som borde kunna komma när som helst då klockan hemma i Stockholm hunnit bli två på natten.

Visade det sig att de behövde ytterligare någon timme var det heller inget större problem. Det var fortfarande gott om tid för dem att hinna släppa nyheten innan börsen öppnade klockan nio. Det viktiga var att han såg till att hålla så mycket som möjligt av arbetet utom synhåll för Helene.

Det här var först och främst semester, deras semester, och det var nu han hade chansen att visa och övertyga henne om att hon, trots allt det de gjort varandra och tvingats genomgå, fortfarande var kvinnan i hans liv. Något det för hans egen del aldrig varit någon tvekan om. I hans ögon fanns det ingen 10

I_Bytet.indd 10

2023-02-09 15:21

som kunde mäta sig med Helene. Det hade det inte gjort sedan den där kvällen i Stockholm för åtta år sedan.

Hon hade suttit några bord bort tillsammans med en vänin­ na på Sturehof i centrala Stockholm. Själv hade han varit där för att fira en fastighetsaffär tillsammans med Ragnar och de närmaste i teamet. Men i samma stund hon besvarat hans blick hade han glömt allt om kronor, procent och avans.

Några timmar senare hade de träffats i Obaren som låg i den anslutande lokalen bakom restaurangen. Hennes väninna hade inte synts till längre, och han hade slitit sig från sitt sällskap för att bjuda henne på en dark’n’stormy, om han inte mindes fel. De hade pratat, men hennes utstrålning hade tagit så mycket syre från alla andra sinnen att han inte hört ett ord av vad någon av dem sagt. Inte förrän han begått misstaget att fråga vad hon jobbade med. Är det mig eller mitt yrke du är intresserad av, hade hon svarat och ställt ifrån sig glaset. Snart frågar du väl hur mycket jag tjänar också. Därefter hade hon fortsatt i en lång utlägg­ ning om hur många som aldrig hann göra ett aktivt yrkesval utan av en slump råkat hamna där de var. Och du, då, hade han sagt i ett försök att lätta upp stämningen. Ska jag tolka det som att du är en av dem? Chansningen hade lönat sig och fått henne att spricka upp i ett leende. Över min döda kropp att jag skulle överlämna något som helst åt slumpen.

Ett antal drinkar senare hade de både skrattat och löst flera av mänsklighetens stora problem. De hade diskuterat ingående om huruvida flugavsnittet var det sämsta eller bästa i Breaking bad samt enats om att inte ens The Beatles nådde upp till Bob Dylans nivå. Ändå hade hon tackat nej till att följa med upp till sviten på Grand Hôtel och lämnat honom med ett leende och en tröstpuss på kinden.

Men vänta, jag vet ju inte ens vad du heter, hade han ropat efter henne och låtit precis så desperat som han varit. Namn 11

I_Bytet.indd 11

2023-02-09 15:21

och yrke, hade hon svarat utan att vända sig om. Snart ska du väl ha mitt mobilnummer också. Är det meningen att vi ska ses igen kommer vi säkert att göra det. Annars ska du ha tack för en väldigt trevlig kväll.

Jag kanske minns fel, hade han sagt, mest för att få henne att dröja sig kvar lite längre. Men var det inte någon här som sa något om att hon aldrig överlämnade något åt slumpen?

Först då hade hon gått tillbaka till honom och tryckt sina läppar mot hans i en kyss som för alltid skulle komma att göra honom beroende av mer. Men något mer hade det inte blivit. Åtminstone inte den natten. Innan han hunnit öppna ögonen igen hade hon varit på väg ut. Sekunden senare hade hon varit borta.

Nu satt hon här bredvid honom i baksätet så nära att han bara behövde luta sig över på hennes sida för att känna hen­ nes doft och lyssna på hennes långsamma utdragna andetag.

Han fick en ingivelse att ge henne en kyss. Precis en sådan som den där gången på Obaren. Det var längesedan nu. Men han ville inte riskera att väcka henne.

Istället blickade han ut mot det förbipasserande landska­ pet där bebyggelsen hade börjat tätna. Bedagade villor i en brokig blandning av stilar. Några i sten med tjocka murade väggar. Andra i trä och en färgsättning som trots känslan av hemmabygge utan vare sig fuktspärrar och korrekt avrinning inte kunde få en på annat än gott humör.

Ju längre in mot stan de kom, desto större och mer påkostade blev husen, och på Santa Cruz Beach spelades det volleyboll och tränades. Överallt gick solbrända kroppar i alla åldrar omkring med en surfbräda under ena armen. Det var onekligen en skön och avslappnad atmosfär, i motsats till Stureplan och det ständiga sökandet med blicken för att ta reda på vilken klocka personen på andra sidan förhandlingsbordet bar runt sin handled. Från allt det där som egentligen inte betydde något.

12

I_Bytet.indd 12

2023-02-09 15:21

Baksidan av myntet fick han ta del av några kvarter senare då bilen stannade för rött bredvid ett tidningsskåp där löp­ sedeln visade en långhårig blond man med väderbiten men vältränad överkropp. Fortfarande inga spår efter hemlöse Justin! löd rubriken, och han kunde inte hindra sig själv från att försäkra sig om att chauffören låst alla dörrar.

Det var förstås en överdriven reaktion. Samtidigt gick det inte att blunda för att stora delar av den amerikanska väst­ kusten hade ett växande problem med sin ovanligt höga andel hemlösa och all den kriminalitet som följde i dess kölvatten.

Men för en gångs skull var det inget han behövde bekymra sig över. Det här var ingen rapport han tog del av inför ett eventuellt förvärv. Inga siffror han kunde använda sig av för att få ner priset. Det här var semester, och även om det skulle ta några dagar att komma ner i varv tänkte han inte vänta en sekund i onödan på att börja njuta av den.

13

I_Bytet.indd 13

2023-02-09 15:21

”Men gud, så fint!”

Chauffören hade knappt hunnit bromsa in och stanna utanför uppfarten på Pleasure Point Drive förrän Helene var ute ur taxin och på väg upp mot huset. ”Eller hur, Calle?”

Hon stannade upp och vände sig mot honom. ”Absolut, Helene. Absolut”, sa han med ett öga på chauffö­ ren som lyfte ut resväskorna ur bagageutrymmet. ”Verkligen.

Jättefint”, la han för säkerhets skull till, väl medveten om att hon just nu var extra skör och tunnhudad. Minsta lilla tveksamhet från hans sida riskerade att såra henne, vilket var det sista han ville.

Det spelade ingen roll att huset saknade den där riktiga wow-känslan och rent standardmässigt var långt från i nivå med deras eget hem. Det som verkligen betydde något var att de var själva och allt det de skulle göra i huset. Allt det som skulle få deras kapsejsade förhållande på rätt köl igen. Dessutom såg huset, trots sina skavanker, helt okej ut med den stenlagda fasaden på garaget, de vajande palm­ erna i trädgården och det bakomliggande boningshuset med framsidan vänd mot havet. Något annat hade han heller inte väntat sig efter att ha tagit del av bilderna Helene visat honom i våras. Ändå var det någonting som fick honom att så fort han 14

I_Bytet.indd 14

2023-02-09 15:21

räckt över några sedlar i dricks till chauffören skicka ett kort meddelande till Mirja vars arbetstider han sett till att synka med deras nya tidszon. Behöver en lista på bra hotell här i närheten asap.

Att han inte redan sett till att ta fram några alternativ som låg förbokade och väntade var så här i efterhand fullständigt obegripligt. Visst hade han dyrt och heligt lovat Helene att överlåta det hela till henne. Men det var inget som förhindra­ de att det fanns en plan b och kanske till och med en plan c. ”Carl, det här kommer att bli så himla bra”, hördes Helene bakom honom. ”Jag känner det på mig.”

Inte för att han trodde att det skulle bli nödvändigt att byta boende. Det handlade mer om att ha något redo utifall att. En möjlighet som även om den inte kom till användning skänkte honom ett välbehövligt lugn. ”Håller du inte med?” fortsatte Helene medan han lät mobilen glida ner i kavajfickan och vände sig mot henne. ”Klart att det kommer att bli bra.” Han gav henne ett leen­ de som skulle ge honom mjölksyra i kindmusklerna om det fortsatte mycket längre. ”Varför skulle det inte bli det?” Det här var en balansakt där han inte hade råd att trampa snett.

Just nu studerades varenda liten ryckning i hans ansikte under lupp. Varenda stavelse han tog i sin mun vägdes på guldvåg. ”För att du inte gillar att släppa på kontrollen.” Hon gick fram till honom och lät sina armar vila på hans axlar i ett slags halv omfamning. ”För att det är något av det absolut värsta du vet. Men jag lovar dig, det här är precis vad vi behöver.” ”Vad bra”, sa han och höll fast i leendet som om det var hans enda livlina. ”Du tycker inte om det”, sa hon efter en stunds tystnad med blicken i hans. ”Jag kan se det på dig. Du hatar det, eller hur?” ”Nej, var har du fått det ifrån? Jag sa ju att jag tycker att det ser jättebra ut.”

15

I_Bytet.indd 15

2023-02-09 15:21

”Ja, men jag ser ju på dig att du inte …” ”Älskling”, avbröt han. ”Vad säger du om att vi går in och tittar oss omkring istället för att stå här ute och dra en massa förhastade slutsatser?”

Helene tittade på honom, som om det handlade om att finna fem fel, innan hon till sist nickade, släppte hans axlar och fortsatte upp mot huset. ”Och bara så att du vet har du fel”, ropade han efter henne medan han fällde ut handtagen på resväskorna och började dra dem uppför uppfarten. ”Jag tror visst att det här kan bli bra. Hur bra som helst, faktiskt.”

Helene svarade inte utan fortsatte fram till entrén där hon lyfte på mattan framför dörren.

Hur går det? passade han på att skriva till Mirja i mobilen medan Helene letade efter nyckeln. Hittar du något? ”Som jag förstod var det här under de skulle ligga.” Helene släppte ner dörrmattan igen och gjorde ett svep med blicken. ”Menar du nycklarna?” ”Ja, de skulle ligga här under mattan.” ”Och du är säker på att det var just den mattan och inte någon annan?” ”Ja. Under the carpet in front of the main entrance. Om inte det är här, vet jag inte var det är?” Hon gjorde ett nytt försök och vände upp och ner på mattan för att kontrollera att det inte råkat fastna någon nyckel på undersidan. ”Men de är inte här, Carl. Nycklarna är inte här.” Hon släppte ner mattan och suckade. ”Tänk om de har glömt att lämna kvar dem till oss.

Vad gör vi då? Om vi inte kommer in?” ”Klart att vi kommer in. De är säkert här någonstans.” ”Nej, jag har ju precis tittat och de är inte här.” Hon slog ut med händerna och suckade igen. ”Helene, ta det nu bara lugnt, så ska du se att allt kommer att ordna sig. Exakt var skrev de att nycklarna skulle ligga?”

16

I_Bytet.indd 16

2023-02-09 15:21

”Precis där jag sa. Under the carpet in front of the main entrance.” ”Får jag se det där mejlet?” sa han samtidigt som han kände på dörrhandtaget och ryckte i dörren för att konstatera det självklara. ”Varför det? Tror du inte på mig?” ”Jo, jag vill bara se det med egna ögon.” ”Det står att nycklarna ska ligga under dörrmattan framför huvudentrén. Och om jag inte minns helt fel är det en punkt efter det. Varken mer eller mindre.” ”Okej, men då föreslår jag att vi ringer dem.” ”Ringa? Nu? Nej, där är ju klockan halv tre på natten. De ligger säkert och sover.” ”Och?” Han ryckte på axlarna. ”Det är mer än vad vi kan göra. Bara ge mig numret så ringer jag.” ”Nej, här ska inte ringas och hållas på. Låt nu bara mig ta hand om det här.” ”Är det inte precis det jag har gjort? Och se hur bra det gick.”

Det där sista lät hårdare än vad han avsett, betydligt hår­ dare, och han kunde direkt se på henne hur orden gått rakt igenom hennes lövtunna försvar. Det var så typiskt honom.

Gå över gränsen så fort han började bli trött och otålig.

Men det ändrade inte på att han hade rätt. Vid mer än ett tillfälle hade han erbjudit sig att ta över mejlväxlingen just för att undvika sådana här missförstånd. Helene hade som vanligt vägrat att lyssna. Istället hade hon försäkrat honom om att allt var under kontroll, och att det enda han behövde göra var att slappna av och njuta över att för en gångs skull slippa behöva hålla i allt. Så nu stod de här utan nyckel till huset de skulle bo i under den kommande månaden. ”Helene, förlåt”, fortsatte han och gick över till henne. ”Det var dumt sagt. Det var inte alls så jag menade.”

17

I_Bytet.indd 17

2023-02-09 15:21

”Nähä, vad menade du, då?” ”Ingenting mer än att det kanske hade varit bättre om vi … Eller vet du vad? Nu struntar vi i det. Det var nog bara jetlagen som talade.” ”Okej.” Helene nickade och torkade sig under ögonen. ”Kom igen nu, så ser vi till att hitta de där nycklarna istäl­ let.” Tanken hade varit att krama om henne, men någonting tog emot och gjorde att det inte blev till mer än en hand på hennes axel. ”Men vad gör vi om de inte är här? Vi kan ju inte bara gå omkring och leta på måfå hur länge som helst.” ”Det är klart att de är här någonstans”, sa han och kände hur mobilen vibrerade till i fickan. ”Man byter inte hus med någon på andra sidan jordklotet och glömmer att lämna nycklarna. Det gör man bara inte.” Han lyfte på den ena av de två krukorna med kaktusar för att se om det fanns något under den, vilket var precis vad det gjorde. ”Se. Vad var det jag sa? Här är de ju.” Han tog nyckelknippan och höll upp den i luften. ”Vad skulle du göra utan mig?” ”Ja, säg det”, sa hon med ett kort skratt och tog emot nyck­ larna. ”Även om det stod att de skulle ligga under dörrmattan.

Det gjorde det. Det är jag säker på.” ”Älskling, kan vi inte bara släppa det nu? Det är inte hela världen.” ”Jag vet. Men håll med om att det är dåligt att skriva en sak och sedan …” ”Helene. Jag vet inte hur du har det med jetlagen. Men om inte vi går in snart kommer jag att somna stående här ute.” ”Förlåt”, sa hon och vände sig mot dörren. ”Jag blir bara så …” Hon suckade. ”Trött.” ”Men då sitter vi åtminstone i samma båt”, sa han och passade på att ta upp mobilen och klicka fram meddelandet från Mirja under tiden Helene låste upp.

18

I_Bytet.indd 18

2023-02-09 15:21

Svårt att hitta något ledigt med acceptabel nivå. Bästa alternativ är Sanctuary Beach Resort lite längre söderut ner mot Monterey. Inget ledigt nu, men från och med torsdag har de en panoramasvit ut mot havet. Vill du att jag bokar?

Det var fyra dygn till torsdag, men det kunde inte hjälpas varför han skickade iväg ett ja samtidigt som Helene fick upp dörren och försvann in i huset. ”Jag sa ju att det skulle ordna sig”, utbrast han samtidigt som Mirjas svar vibrerade till i hans hand.

Hur många nätter?

Börja med en vecka, svarade han och inväntade ett okej innan han tog resväskorna, och bar in dem över dörrtröskeln.

Fyra steg in i hallen, mer behövde han inte för att inse att det kanske trots allt inte var Helene som råkat läsa fel i det där mejlet om nycklarna.

Han hade ju sett bilderna på huset. Det hade inte varit många, på sin höjd ett tiotal. Helene hade visat honom dem på sin dator, både på exteriören och interiören, innan hon gått vidare med själva bytet. Utifrån hade det sett ut precis som han mindes det, och han hade inte ens slagits av tanken på att de kunde ha hamnat fel. Men väl härinne var han inte fullt lika övertygad.

Själva planlösningen såg ut som han mindes det från bild­ erna. Det var samma kök som fortsatte ut i ett rymligt allrum med en öppen spis i den högra änden. Samma glasdörrar ut mot pooldäcket och havet som tog vid med sin oändlighet ut mot horisonten.

Med det var också det enda han kunde känna igen. Resten hade han inget minne av. Som speglarna som satt lite här och där på väggarna. Eller den där soffan. Det hade visserligen stått en soffa där även på bilderna, men han mindes den som vit, inte solblekt mintgrön.

Det var likadant med tavlorna. Han kom ihåg dem som exklusiva och smakfulla. Han hade till och med blivit intres­ 19

I_Bytet.indd 19

2023-02-09 15:21

serad av vem konstnären var för att eventuellt införskaffa några egna verk. De här verkade snarare vara målade av någon som gått en helgkurs där det ingick både staffli, penslar och färg i kursavgiften.

Eller de hysteriskt mönstrade gardinerna, samlingarna med torkade blommor och alla porslinsstatyer på olika djur. Ing­ enting av det hade synts på någon av bilderna han sett. I alla fall inte vad han kunde minnas. Nu hade han visserligen haft fullt upp med uppköpet av Stern & Ljung då husets ägare plötsligt gått med på att byta och de varit tvungna att fatta ett snabbt beslut. Men det här skulle han ha reagerat på oavsett hur stressad och upptagen han var. Det var han säker på.

Detsamma gällde Helene. ”Åh gud, vad gott. Älskling, är inte du också törstig?”

Han tittade bort mot Helene som stod i köket och töm­ de ett glas vatten, till synes helt obrydd av den förändrade inredningen. ”Kom och ta ett glas innan du svimmar av vätskebrist”, fortsatte hon och fyllde det igen.

Han gick över till henne och tog emot glaset. ”Och du är säker på att kranvattnet är okej?”

Hon nickade. ”Det är bara att dricka. Och tro mig, du om någon ser ut att behöva det.”

Han tömde glaset och insåg direkt hur rätt hon hade. Det var som om vätskan försvann ut i kroppen innan den hunnit ner i magsäcken.

Hon fyllde på glaset igen. ”Här, ta ett till.”

Efter att ha tömt även det började vätskebalansen äntligen återställas, och kanske var det där det egentliga problemet låg. Han hade alltid varit känslig. Ett plötsligt blodsockerfall, mer behövdes inte för att han skulle förlora kontrollen över sitt eget humör. Det var därför han alltid hade en påse med nötter och mörk choklad redo.

20

I_Bytet.indd 20

2023-02-09 15:21

Av någon anledning hade han inte fått med sig den på resan, vilket var olikt honom. Så olikt att han ställt till med en mindre scen på planet när han vänt ut och in på handbagaget i sin jakt på påsen han varit säker på fanns där någonstans.

Men det låg sedan länge bakom honom, och om han inte råkat se märket på kanten av glaset han just druckit ur hade hans leende åtminstone varit ett ärligt försök till att vara posi­ tiv. Nu blev det inte till mer än en grimas. ”Vad är det?” Helene tittade på honom som om hon bara väntat på att han skulle hitta något att klaga på.

Det var läppstift. Illrosa läppstift. ”Inget”, sa han och skakade på huvudet. ”Det är lugnt. Allt är bra.” Att Helene var osminkad och aldrig skulle få för sig att måla läpparna i åttiotalsrosa gjorde inte saken bättre. ”Carl. Jag ser ju på dig att det är något.” Hon följde hans blick mot glaset och höll upp det mot ljuset. ”Vad är det här?

Läppstift?”

Han nickade och ryckte på axlarna. ”Det ser inte mycket bättre ut.” ”Men gud, så äckligt.” Hon grimaserade och släppte ner glaset i diskhon som om det bar på en smitta. ”Och nu när jag tänker på det, så skrev de faktiskt något om att de inte har varit här på ett tag och att städerskorna har en tendens att börja slarva så fort huset står tomt.” ”Okej”, sa han och torkade sig om munnen med ena han­ den. ”Där ser man.” ”Vadå, där ser man? Vad menar du med det?” ”Inget speciellt mer än att det …”, han ryckte på axlarna samtidigt som han drog pekfingret över kåpan på spisfläkten, ”… kanske är lite slappt att inte ha bättre koll än så.”

Helene suckade bakom honom. ”Jag visste att det skulle bli så här. Jag visste det.” ”Bli hur då? Vad har jag nu gjort?”

21

I_Bytet.indd 21

2023-02-09 15:21

”Du överdriver. Det gör du alltid när det kommer till städ­ ning. Minsta lilla dammkorn och du ser rött.” ”Minsta lilla dammkorn?” Han höll fram pekfingret mot henne. ”Är det vad du kallar det här?” Han väntade på någon form av reaktion, men fick ingen och insåg för sent att det inte alls var något damm på fingret. ”Helene, förlåt”, fortsatte han med en suck. ”Kan vi inte bara dra ett streck över allt det här och se till att komma i ordning istället? Det är bara jag som har kört på fälgarna lite för länge, det är allt. Det kommer att bli jättebra det här, ska du se. Hur bra som helst, okej?”

Helene nickade, men blicken var sänkt och ryckningarna i underläppen visade med all tydlighet att det inte bara var han som var helt slut. ”Du …”, fortsatte han och försökte få ögonkontakt. ”Kom nu så går vi och packar upp innan det blir för sent.” ”Jag ville bara att det här skulle bli så bra som möjligt”, sa hon med gråten i halsen. ”Förstår du? Att vi skulle få vara ifred och rå om varandra. Om oss. Du och jag och inga andra.

Inga kolleger och vänner, ingen hotellpersonal som hela tiden envisas med att komma och störa. Ingenting av allt det där som vi annars har så mycket av. Som vi visserligen själva har valt och tycker om, men som också dränerar i alla fall mig på energi. För att inte tala om vårt förhållande. Och om det är någonting vi behöver efter det här halvåret är det ny energi.

Så jag ber dig, vi kan väl åtminstone ge det en chans?” ”Helene, det är klart att vi ska ge det en chans.” ”Menar du det? Alltså, på riktigt. Menar du verkligen det?”

Kramen från Helene kom som en total överraskning, och det tog honom flera sekunder att besvara den. Det här var andra gången hon rörde vid honom sedan de anlänt. Så myck­ et fysisk kontakt hade de inte varit i närheten av de senaste månaderna. Bara att få känna hennes kropp mot sin var en upplevelse han börjat tvivla på att han någonsin skulle få 22

I_Bytet.indd 22

2023-02-09 15:21

uppleva igen. Men där stod de med armarna om varandra. ”Tack”, sa hon efter en stunds tystnad och lät sitt huvud vila mot hans bröst. ”Jag vet hur gränsöverskridande sådant här kan vara för dig. Så tack för att du gör ditt bästa och försöker. Och i morgon är det jag som kontrollerar att det inte finns fler glas med läppstift på. Du behöver inte lyfta ett finger. Jag lovar. Jag tar hand om det. Okej?” ”Okej”, sa han och nickade. ”Det blir jättebra. Och jag kan också hjälpa till, om det är det. Hela poängen med det här är ju att vi är tillsammans.” ”Men?” sa hon och lirkade sig ur hans famn. ”Vadå, men?” ”Det är något mer, eller hur? Något annat.” ”Helene.” Han gjorde en paus för att finna de rätta orden. ”Jag ska inte hymla med att jag hade föredragit att bo på hotell med full service, lagad mat och rena handdukar varje dag. Men det ville inte du, och fine, du har säkert rätt. Det här är nog bättre för oss.” ”Men?” sa hon åter igen med en insisterande blick. ”Jag vet inte riktigt hur jag ska …” Han kom på sig själv med att ha flytt iväg med blicken och tvingade tillbaka den till hennes. ”Jag har en känsla av att … Jag kan inte sätta fingret direkt på vad det är, mer än att det är något med det här huset.

Något som inte stämmer.” ”Carl, du har varit emot det här bytet ända sedan jag …” ”Nej, det handlar inte alls om det”, avbröt han. ”Okej att de inte har varit här på ett tag och att städerskorna har slarvat lite. Det är inte deras fel. Det kan hända vem som helst, även om jag inte förstår varför de inte byter städfirma. Men det är deras ensak, och inget jag ska lägga mig i. De där bilderna däremot. De där du visade mig. Minns du dem? Som du hade fått på mejl.” ”Ja, vad är det med dem?”

23

I_Bytet.indd 23

2023-02-09 15:21

”De stämmer inte överens med det här.” Han slog ut med händerna. ”Vadå, inte stämmer?” ”Ja, antingen har vi gått in i fel hus, eller så har bilderna flera år på nacken. Alltså, vi talar minst ett decennium, kanske ännu längre. Såvida de inte har bytt ut tavlorna, lagt en sliten gammal heltäckningsmatta över parketten och fyllt huset med en massa speglar och loppisfynd precis innan vi skulle anlända. De två sista alternativen är högst märkliga, om du frågar mig, och visar det sig att det här är rätt hus och att det verkligen är här vi ska bo är vi lurade hur man än vänder och vrider på det.” Han ryckte på axlarna. ”Jag skulle säga grundlurade, och bara tanken på att samma människor just nu befinner sig hemma i vårt hus känns inte alls särskilt …” ”Men vänta nu här”, avbröt Helene och tog ytterligare ett steg bort från honom. ”Det finns ju faktiskt ytterligare ett alternativ, eller hur?” ”Och vad skulle det vara?” ”Att du helt enkelt bara minns fel. Att de där bilderna du pratar om inte visade någonting annat än just det här. Ska jag vara helt ärlig kommer jag knappt ens själv ihåg hur de såg ut.”

Carl skakade på huvudet. ”Nej, jag minns inte fel.” Och nu var han äntligen säker. ”Jag minns precis de där bilderna och hur det såg ut.” Helt säker. ”Du har väl kvar dem bland dina mejl, så det är bara att leta upp och titta på dem om du inte tror mig.” ”Ja, det borde jag väl ha.” Helene tog fram mobilen och började söka bland sina mejl. ”Visst var det i maj någon gång?” ”Ja.” ”Här har vi dem”, sa hon efter en stunds skrollande. ”Är det dem du menar?”

Carl tog emot telefonen, klickade på en av bilderna och 24

I_Bytet.indd 24

2023-02-09 15:21

zoomade på måfå in någon detalj här och någon där för att till sist inse att det han varit fullständigt övertygad om var helt fel. Bilden visade samma rum som de befann sig i. Det var samma porslinsstatyer, samma gräsliga tavlor och samma torkade blomsterfång.

Han bläddrade vidare till de andra bilderna, och det var likadant där. Allting såg ut exakt som nu. Speglarna som satt på de mest märkliga ställen, den mintgröna soffan och slitna heltäckningsmattan. Varenda detalj såg ut att stämma överens.

Det var som om bilderna hade tagits just i denna stund, men mejlet var daterat den 5 maj, vilket var för exakt tre månader sedan. Det kunde inte vara samma bilder som han hade sett tidigare. Eller kunde det det? Var det trots allt han som mindes så fel? ”Okej”, sa han till sist och nickade. Mest för att han behöv­ de säga någonting. ”Det ser ut som att du har rätt. Att det är mitt minne det är fel på.” Men mest av allt behövde han tid att tänka. ”Jag tittade väl inte så noga.” Men inte nu. Det fick vänta. ”Och med lite städning kommer det här säkert att bli hur bra som helst.” ”Det har du redan sagt, flera gånger till och med. Frågan är om du verkligen menar det eller bara säger det för att inte jag ska bli ledsen.” ”Nej, absolut inte. Även om jag just nu skulle kunna säga och lova vad som helst om jag snart inte får gå och lägga mig.”

Helene skrattade till och strök honom över kinden. ”Carl, jag förstår om du är helt slut. I vanliga fall skulle du redan ha sovit i över fem timmar. Men du får faktiskt hålla dig vaken en stund till. Jag har nämligen en liten överraskning som inte kan vänta.” ”Vadå för överraskning?” ”Älskling, du kan vara helt lugn. Jag vet att överraskningar 25

I_Bytet.indd 25

2023-02-09 15:21

är något av det värsta du vet, men den här kommer du att gilla, jag lovar. Så bara lita på mig och gå ut och slå dig ner i en av solstolarna ute vid poolen, så kommer jag så fort jag är klar med förberedelserna.”

Han var på väg att säga något, fråga om det inte kunde vänta till i morgon när han var utvilad och i stånd att upp­ skatta vad det nu än var. Men istället nickade han fram sitt okej, lämnade köksavdelningen och fortsatte genom det övermöblerade vardagsrummet mot glasdörrarna samtidigt som han försökte intala sig själv att det nog bara var han som mindes fel. Att det var så här bilderna hade sett ut och att allt var som det skulle.

26

I_Bytet.indd 26

2023-02-09 15:21