9789137157399

Caroline Engvall

Blodskam

Utgivet på annat förlag: 14 år till salu (2008) Skamfläck (2011) Skuggbarn (2013) Virtuell våldtäkt (2015) Ärren vi bär (2017) Judasvaggan (2018) Dockleken (2019) Kyrkan (2020)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Caroline Engvall 2021 Omslag: Marcell Bandicksson, Sthlm Creators Omslagsfoto: Dreamstime Tryckt hos ScandBook, EU 2021 isbn 978-91-37-15739-9

Sjörået är ett underskönt, starkt väsen som dyker upp längs kusten eller i insjöar.

Ibland försöker hon få kontakt med människor genom att sträcka upp en hand ur vattnet. Om du ger henne lite av din matsäck blir hon på gott humör. Du kan också offra några slantar i vattnet för att göra henne nöjd – då ser hon till att fisken nappar.

Ett sjörå som anser sig ha blivit illa behandlat kan göra så att människor drunknar.

I rädslan talar tystnaden.

Och det tystnaden håller ger konsekvenser för ­generationer såväl bakåt som framåt.

N YÅ R SA F TON

Thailand Stranden ligger som en gnistrande vit solfjäder framför Sofia när hon småspringer över den brännande sanden. Hon blir stående i vattenbrynet och drar in den flyktiga doften av båtarnas dieselångor. Små krusningar på havet rullar in i jämn takt och får koraller och snäckor att klirra mot varandra. Havet är lika blått som himlen och hur mycket Sofia än känner efter finns bara glädje och ro.

Sofia stryker undan en hårslinga som envist klistrar sig fast i hennes ansikte. Luggen har blivit för lång, diskreta silverstänk i det mörkbruna.

Hon rättar till bikinin. Med ett par glas bubbel i blodomloppet suddas det som gör ont ut, de skarpa kanterna blir mjukare. Till och med badkläderna passar hennes kropp, som annars brukar kännas tung och otymplig.

Hon vadar ut en bit i vattnet. Små fiskar som gjorda av glas pilar runt hennes fötter och varandra i en vild dans.

En värme fyller Sofias bröst. Hon är på semester med sin familj. Det är ett halvt dygn till tolvslaget, som de ska fira barfota med skaldjursbuffé och fyrverkerier.

Nu finns det inte utrymme för mörka tankar.

Hon tar ytterligare ett par steg ut i vattnet. Det svalkar knappt.

Tänk att de äntligen kom till paradiset efter allt som hänt.

Ett gällt tjut får henne att hoppa till. Bakifrån närmar sig ett blondlockigt barn som kastar sand med en plastspade.

9

”Sluta med det där!” ropar en blek man i badbyxor och tar några långa kliv mot den lilla. ”Akta tanten!”

Sofia drar på munnen. En plötslig längtan efter Smilla och Ludvig flyger förbi och försvinner, de är ju bara en bit bort. ”Jag är faktiskt bara fyrtiofem.”

Mannen blir högröd i ansiktet. ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.” ”Ingen fara. Jag har barn själv.”

Mannen lyfter upp den vilt sprattlande flickan. ”Då vet du hur det är. De är sötast när de sover.”

Han vänder upp mot hotellområdet med barnet i famnen.

Sofia följer dem med blicken. Hennes egna barn är hennes allt. Det är dem hon lever för när svärtan tar över. När skuldkänslorna gnager hål på allt hon försökt bygga starkt.

Hon går ytterligare några steg ut i vattnet. Svetten rinner i hårfästet. Hon drar i det blanka bikinityget. ”Du är fin som du är”, intalar hon sig. Det är Mattias ord som aldrig får fäste i henne. Istället är det den där andra rösten som hörs mest. Den som säger att hon inte duger. Att hon inte är stark nog att vara den mamma hon vill vara.

Sofia ruskar omärkligt på sig. Den envisa elaka rösten ska inte få skugga den här ljuvliga nyårsaftonen i paradiset som familjen sparat till och planerat för så länge.

Hon, Mattias och barnen.

Hennes syster Elizabeth och mamma Britta.

Kanske kommer allt att bli bra nu?

Sofia dyker ner under ytan och tar ett par kraftiga simtag utåt. Hon har hela vida havet för sig själv.

Hela havet och ett liv framför sig.

Ett liv hon ska ta vara på mycket bättre från och med nu.

Det ljumma vattnet omsluter hennes kropp och det enda hon hör är sina egna andetag, ett med havet.

En kittlande smekning på foten från en skir fiskfena får Sofia att stanna upp mitt i ett simtag. Hon trampar vatten 10

och tittar in mot stranden. Solsängarna där hon och hennes syster nyss satt och firade in det nya året med bubbel ser små ut på håll.

Lugnet sprider sig återigen.

Inte är du rädd för en fisk? tänker hon och lägger sig på rygg i vattnet. I det salta havet känns kroppen lätt. Hon blundar och försöker låta den tropiska hettan ta sig hela vägen in under hennes bleka hud.

De kommande två semesterveckorna ska hon fokusera på allt som hennes psykolog har lärt henne. Vara i nuet. Tänka positiva tankar.

Något snuddar vid hennes svank.

Fisken igen?

En ilning drar genom Sofia. Hon vänder sig snabbt om på mage och spottar saltvatten. Solen blir kall, går i moln som inte finns.

Något rör vid hennes ankel och försvinner igen.

Skräcken tar strypgrepp. Det surrar i kroppen, precis som när en fot har somnat och man försöker väcka den till liv.

Ett sjörå som anser sig ha blivit illa behandlat kan göra så att människor drunknar.

Något är nära henne nu, under ytan. Hon sparkar hårt med benet. Skriket fastnar i strupen.

En människohand?

Nej. Vad det än var som tog i henne var det inte en fisk. ”Jag vill inte dö!” Sofia hör sig själv skrika inuti huvudet men vattnet kväver, äter.

Luft. Jag behöver luft.

Armarna känns som blytyngder när hon försöker simma inåt, mot stranden. Som om kroppen förstår vad som är på väg att hända.

Något griper efter hennes fot.

Den här gången släpper det, vad det än är, inte taget.

11

”Hjälp mig!” Vrålet hörs inom henne, ekar innanför skallbenet.

Barnen, nej snälla! Ta mig inte ifrån dem!

Greppet hårdnar, drar henne neråt i mörkret under spegel­ ytan.

Sofia sparkar vilt, använder alla sina krafter för att slå sig fri.

Förlåt Mattias. Jag ska vara en bra fru. Jag ska inte anklaga dig för någonting du inte har gjort.

Hon sjunker.

Djupare.

Det bränner innanför ögonlocken av saltet. Kroppen vill slappna av, ge efter.

Döden är skön.

En befrielse.

Plötsligt släpper den förlamande förbannelsen.

Sofia kämpar för att simma upp mot ljuset med alla krafter.

Lungorna spränger, fylls.

Den tyngd som hänger runt hennes smalben drar henne obönhörligt neråt.

Pipet i öronen ökar i styrka.

Innan allt blir svart far en enda tanke genom Sofias huvud.

Jag har lovat mina barn att inte försvinna mer.

del 1 Sofia

28 DEC E M BER

Södermalm, Stockholm Så fort Sofia stängde dörren till ­psykologmottagningen rann oron av henne. Väntrummet var varmt ombonat i rött och guld. Från köket luktade det kaffe och mandariner.

Någonstans inifrån ljöd klassisk musik på låg volym.

Hon skrapade av sig snöslasket på dörrmattan. Advent och lucia hade passerat som i en dimma. Mattias hade jobbat mer än vanligt på byrån, med tidiga morgnar och sena kvällar, vilket gjorde att barn och hem blev hennes uppgift.

Om allt hade varit som vanligt skulle det inte ha varit något som helst problem. Då skulle hon ha haft ork att väcka Smilla och Ludvig och varsamt få dem att klä på sig utan tjafs. Frukostbordet skulle ha varit dukat och hon hade fått iväg barnen till förskola och skola i tid innan arbetsdagen som undersköterska på ett av Stockholms största sjukhus tog vid.

Samma procedur varje dag.

Om inte det där med Mattias hade hänt.

Sofia hängde av sig halsduken på smideskroken innanför ytterdörren. Händerna hade slutat darra, även om hon alltid var frusen. Skakningarna kom av ångesten, den som ofta gav sig till känna under fotsulorna. Sköt upp genom vaderna och benen som spjut för att träffa mellangärdet och förgöra all tillstymmelse till kraft. Den röst som slapp ut och sa till henne att skulden var hennes.

Skulden för att hennes pappa lämnat familjen och att det 15

egentligen var hennes fel, trots att hon inte mindes något av det han anklagades för.

Sofia drog i halslinningen. Lugnet var borta och det var tio långa minuter kvar tills hon skulle få kliva in genom psykologens dörr, in i tryggheten.

Hon ställde sig framför de svartvita porträtten på leende kvinnor och män i medelåldern, psykologer och psykoterapeuter som uppenbarligen delade lokal. Det första fotografiet föreställde hennes egen. Psykologen log mot kameran och såg förtroendeingivande ut med runda kinder och varm blick.

Sofia log tillbaka. Katarina Eriksson var den första psykolog som hade fått henne att öppna sig och undan för undan blotta det hon burit på så länge. Skärvor av minnen från barndomen i Ormvattnet, där mammas och pappas röster böljade mellan ilska och förtvivlan på nätterna när de trodde att Sofia och Elizabeth sov. Ryktena på byn.

Med varje timme hos psykologen blev de tunga oken hon burit under så många år lite lättare. Alla minnen som hon tryckt undan, men som i vuxen ålder började sippra ut och fräta, hade också tärt på hennes och Mattias relation.

Sofia rätade på sig.

Allt skulle bli bra med Mattias, trots allt.

Hon var på väg mot något nytt. Ny kraft.

Det skulle inte hennes barndom kunna ta ifrån henne. ”Välkommen!”

Sofia svängde runt. Katarina Eriksson stod i väntrummet med ett brett leende på läpparna. Hon slog ut med armarna så att trumpetärmarna liknade änglavingar. ”Vilket väder!” ”Det var skönt att komma in i värmen”, sa Sofia och skruvade på sig. Av någon anledning blev hon generad. Katarina hade pondus och personlighet på samma gång. Så långt ifrån den pöl av självkritik hon själv kravlade runt i.

16

Katarina höll fram en papperspåse. ”Får jag bjuda på ett wienerbröd? En tidigare klient tog med sig.”

Sofia nickade ett tack och tog ett bakverk.

Katarina gjorde en gest in mot sitt rum. ”Ska vi …?” ”Gärna”, sa Sofia och insåg i samma stund att hon menade det.

Katarina stängde dörren bakom dem.

Sofia blev stående. Rummet var rymligt med tre fåtöljer och ett lågt bord. En kartong med en vit näsduk som stod upp likt en liten flagga. Ett flackande värmeljus och tunga gardiner vars öppning blottade en himmel som klätt om till blyertsgrått. ”Slå dig ner.”

Sofia satte sig i den ena stolen. Den var mjuk, men inte för skön. Kaffemuggen på bordet och så tystnaden, alltid denna tystnad.

Sofia hade analyserat den under många år.

Iakttagit en rad psykologer som väntat in för att låta klie­n­­­­­ten tala först.

Första gången de träffades hade hon försökt föra en ordlös kamp med Katarina Eriksson. Ett kallt krig, bränd av alla de terapeuter och kuratorer som inte kunnat ge henne minsta tillstymmelse till hjälp. Tvärtom hade de bara gjort det svarta hål som fanns inom henne djupare.

Till slut hade hon gett upp. Släppt taget och vandrat in och ut ur depressioner. Sjunkit längre ner i ett mörker vilket ledde till att Mattias såg mer och mer bekymrad ut och barnen avskärmade sig.

En dag för några månader sedan hade hennes make kommit in i vardagsrummet, där hon som vanligt legat på soffan, och visat en glansig folder. Texten ”Du förtjänar att må bra” och en bild på en skrattande kvinna lite äldre än hon själv satte sig motvilligt fast på näthinnan, och efter någon månad ringde Sofia numret i foldern.

17

Efter samtalet hade hon en bokad tid hos Katarina Eriksson och insåg direkt att den här psykologen var annorlunda.

En samhörighet på något magiskt sätt.

Katarina Eriksson satte sig i fåtöljen vid fönstret med sin anteckningsbok i knät. ”Så. Hur har du haft det sedan sist?” ”Bra.” Sofias svar kom automatiskt.

Katarina satt tyst. Ett leende lekte på hennes målade läppar. ”Eller, bra för det mesta.” ”För det mesta?” ”Jag håller ihop. För barnens skull.” ”Och för din egen?”

Sofia bet sig i underläppen. Hon hade aldrig satt sig själv först. Barnen var nummer ett, barnen och Mattias. Sedan Elizabeth och mamma. Familjen framför allt annat. Skydda och hålla flytande. ”Vet du, Sofia?” Katarina lutade sig framåt. ”Jag ser en fantastisk kvinna framför mig. En kvinna som inte förtjänar att må så här.”

Sofia andades häftigt.

Tårarna, de förbannade tårarna. ”Ingen förtjänar det, Sofia.” ”Jag vet.” ”Och vi kommer att jobba med de tankarna så länge du behöver. Det har Mattias sett till.”

Sofia sträckte sig efter en näsduk och snöt sig. ”Det uppskattar jag.” ”Får jag fråga en sak?” ”Är det inte därför jag är här?”

Katarinas leende var inkännande. ”Hur är relationen med din mamma idag?”

Sofia kramade näsduken i handen. ”Hon har det bra.” ”Det var inte svar på frågan.” ”Men det är sant. Hon mår bra, trots allt som har hänt.”

18

”Och hur mår du?” ”Jag är glad att det är så. Det gör att jag kan fokusera på allt som händer i min egen familj.” ”Vilket är …?” Katarina la huvudet på sned. Hennes hårt sprayade frisyr satt som en blank hjälm på huvudet. ”Att hålla ihop.” ”Att hålla ihop, säger du?”

Sofia stirrade på sina händer. ”Jag vill inte ge mina barn samma uppväxt som jag själv hade.” ”Som är …?” ”Att en förälder inte var närvarande. Att inte kunna ta hand om dem …” Sofias röst bröts.

Katarina väntade tålmodigt. ”Hur har det påverkat dig, tror du?”

Sofia tog ett bett av wienerbrödet för att vinna tid. Flor­ socker och flak av papperstunn deg föll ner på hennes jeans.

Varför hade hon tagit på sig dem? Allt stretade och var för litet. ”Jag har kanske kämpat för mycket.”

Psykologen öppnade munnen, sa saker som Sofia inte hörde.

Andra tankar flöt förbi i hennes huvud. Tacksamheten för att barnen var friska. Att Smilla hade en snäll fröken som brydde sig om henne. ”Jag tycker att jag och Mattias börjar hitta tillbaka till varandra.”

Psykologen tystnade. ”På vilket sätt?” ”Han har blivit sig själv igen.”

Tystnad. Den där jävla tystnaden.

Katarina drog ihop ögonbrynen. ”Skulle du ha någonting emot att träffa mig tillsammans med din make imorgon? Jag har fått en sen avbokning.”

Sofia bet ihop käkarna. Egentligen hade hon ingen som helst lust att dela sitt kanske enda andrum.

Och utan att hon egentligen ville nickade hon ändå till svar.

19

Sofia blev stående utanför radhuset. Spåren från andra människor såg ut som svarta fläckar i det tunna snötäcket på asfalten.

Psykologens frågor ekade i hennes huvud. ”Din pappa försvann. Vet du varför han gjorde det?”

Sofia rös. Helst ville hon skrika ”hur skulle jag kunna veta det?” men hon hade behärskat sig.

Hon visste ju egentligen.

Allt var hennes fel. Om hon inte hade funnits skulle ryktena aldrig ha uppstått. Då skulle bygdens invånare aldrig ha haft någon anledning att anklaga pappa.

Sofia satte den ena foten framför den andra. Det var tidig eftermiddag och förorten var redan höljd i skymningens grådunkel. Så många gånger hon funderat på hur svenskar egentligen står ut under den mörka tiden. Hur mycket den nöter ner.

Sofia ökade på stegen. Timmen hos psykologen gjorde trots allt under för hennes humör. En tacksamhet spred sig i bröstet.

Hon hade allt hon behövde.

En make som hon älskade och som älskade henne. För visst gjorde han det? Trots att de hade det lite kämpigt just nu?

Hon slappnade av.

Snart skulle de åka på en efterlängtad semester till Thailand.

Vem var hon att känna sig olycklig då?

Gångjärnen på trädgårdens smidesgrind gnisslade på sitt karaktäristiska vis. Hon hade själv målat staketet vitt förra sommaren, Ludvig hade omedelbart satt handen på den fuktiga färgen. Den som tittade noga kunde fortfarande skönja märket efter en handflata i miniatyr. Trots att hon gått långsamt från tunnel­banestationen var hon andfådd och genomsvettig. Det var länge sedan hon ägnat sin kropp någon uppmärksamhet.

Gruset på gången som ledde de få metrarna fram till ytterdörren knastrade under hennes fötter. Vädret var råkallt, men det gråvita matchade i alla fall fasaden på deras hus.

20

Hon stod en stund och tog in den sovande trädgården. Ett snötäcke över studsmattan som ingen orkat ta ner. Sand­lådan med den trasiga plasthinken och spadarna. Trafiken från motorvägen som brusade avlägset. Ljudet var så hemtamt att hon nästan inte hörde det. Vid den här tiden var människor på väg hem till middagsbestyr och högar av tvätt.

Kanske ett glas rött och en skål med chips tillsammans med Mattias när barnen somnat. En värme fyllde henne när hon såg sin make framför sig. Han var en man som kvinnor vände sig om efter, trots att han snart skulle fylla femtio. Inte alla hade det så bra som hon.

Sofia fick fart och famlade efter nycklarna i handväskan.

Handen darrade lätt när hon stack nyckeln i låset. En doft av nybakat bröd slog emot henne när hon öppnade dörren. ”Hej älskling! Är du redan hemma?” hördes Mattias röst från köket.

Sofia böjde sig ner och knöt upp kängorna. Något kändes fel. Visslade inte Mattias konstlat glättigt? ”Hur gick det hos Katarina?” Mattias stod plötsligt i hallen med ett halvdrucket glas rött vin i handen. Med sin längd nådde han ända upp till dörrkarmen. ”Bra, tror jag.” ”Var det jobbigt idag?”

Sofia skakade på huvudet. Jobbigt var inte rätt ord. Tungt kanske. Eller sorgesamt. Än hade hon inte kommit till kärnan av sina problem, långt därifrån. ”Så skönt. Du är på rätt väg.” Han sträckte fram handen för att smeka henne på kinden.

Hon vände sig bort. ”Vi. Vi är på rätt väg.”

Mattias vände in mot köket. Hon följde efter. Med ­avspända rörelser stjälpte han nybakade frallor av plåten och ner på ett ugnsgaller.

Tanken att hon hade ett perfekt liv formade sig återigen i hennes huvud. ”Var är barnen?”

21

”Jag satte dem framför en film där uppe. Du vet, jag kan faktiskt ta hand om dem när du inte är hemma.” ”Det var inte så jag menade. Förlåt, jag …”

Mattias tog ett par steg mot henne. Han öppnade famnen. ”Älskling, du har ingenting att be om ursäkt för.”

Sofia backade omärkligt och Mattias stannade. Plötsligt såg han både förvirrad och ledsen ut.

Skammen slog omedelbart Sofia i mellangärdet. Du har fel, tänkte hon. Jag har ett helt liv att be om ursäkt för.

Sofia böjde sig för snedtaket i radhusets ovanvåning. Golvtiljorna knarrade när hon smög mot barnens rum. De ljusa rösterna från en tecknad film ljöd ända ut i hallen.

Sofia log.

Hon var mamma till två underbara ungar. Vilken nåd och gåva. Så fjärran vad hon någonsin trodde hon var kapabel att klara av. ”Hej mamma!” Smilla sken upp och klappade på kudden bredvid sig på golvet. ”Vill du sitta hos oss?”

Sofia stod kvar och iakttog sin dotter. Åtta år men redan så mogen. Kanske för att hon tagit alldeles för mycket ansvar. ”Såklart jag vill.” Hon satte sig ner mellan barnen. Ludvig kröp omedelbart upp i hennes knä. Hon strök hans ostyriga hår, ett arv efter Mattias, och drog in en doft av ketchup. ”Har ni redan ätit?” ”Köttfärssås och spaghetti. Pappa lagade.”

Sofia kände ett sting av dåligt samvete. Återigen fick Mattias ta hand om hem och barn, trots att han hade ett pressat jobb på advokatbyrån. Å andra sidan hade han en del att gottgöra. ”Ludvig kastade mat på golvet.”

Pojkens underläpp darrade. ”Du skulle ju inte säga …” ”Det är ingen fara”, sa Sofia snabbt och log mot Ludvig.

Hon var inte redo för en konflikt, inte nu. ”Pappa blev arg”, sa Smilla lågt.

22

Sofia blev kall. ”Vad gjorde pappa då?” ”Vi fick gå upp till vårt rum.”

Sofia satt tyst. Filmens eftertexter började rulla tillsammans med skränig musik. ”Och sedan sa han att vi inte skulle säga något till dig.”

Sofia öppnade och stängde munnen. Mattias var en fantastisk pappa nästan jämt, men den senaste tiden hade han varit annorlunda. Eller var det hon själv som hade förändrats? ”Är du ledsen, mamma?” ”Varför skulle jag vara det?” ”Du ser ledsen ut.” ”Jag är lite trött bara. Jag har varit och träffat en …” Sofia bet sig i tungan. Barnen behövde inte veta att hon gick till en psykolog. De visste kanske inte ens vad det var för något. ”Du är svart där”, sa Ludvig och pekade på hennes ansikte.

Sofia for hastigt med handen under ena ögat. ”Bättre så här?”

Han nickade tyst.

Sofia svalde. Rummet snurrade. Barntapeter och mjukisdjur.

Teckningar och en tröjärm som hängde ut från en byrålåda.

Andas, som psykologen sagt.

Hon slöt ögonen.

Bilden av palmer, strand och hav dök upp framför henne.

Snart skulle allt bli lugnt.

Lugn och ro.

En semester som skulle bli en nystart efter allt som varit.

När Sofia kom ner till köket blev hon stående. Rummet var rymligt och vitt med en köksö i mitten, nyrenoverat och stilrent. Färska kryddor stod i zinkburkar på diskbänken i granit och de höga fönstren vette mot en återvändsgränd med en skogsdunge bakom.

Hon andades in doften av råstekt potatis och timjan. Magen kurrade. När hade hon egentligen ätit senast? Det där wienerbrödet hos psykologen?

23

Mattias doppade pekfingret i såssnipan och stack det i munnen. ”Välkommen till restaurang Lundgren!” ”Underbart”, mumlade Sofia och drog i sin tröja. Trots att hon alltid köpte en storlek för stora kläder kändes de ständigt för små på hennes kropp. ”Endast det bästa är gott nog, vet du väl?” Mattias gav henne en flyktig puss på kinden när han gick förbi för att öppna kylskåpet. Hans läppar brände och sved på huden. En gång i tiden hade hon längtat efter just dem. Hur de skulle leta sig ner och in från hennes ljumskar. Hitta det allra innersta och skicka elektriska impulser in mellan hennes ben. Hon rös till.

Allt det där var länge sedan nu.

På den tiden hon fortfarande hade klarat av att hålla sin fasad intakt. ”Bordet är dukat”, sa han med en vinflaska i handen och en gest mot köket. Stearinljusen på köksön fladdrade till av hans rörelse. ”Jag förtjänar verkligen inte …” ”Sluta! Det där vet du är fel.”

Sofia slog ner blicken i golvet. Schackrutigt. Precis som hon sett i en inredningstidning och beställt utan att kolla priset.

Räkningen hade orsakat en konflikt och golvet påminde henne ständigt om hennes klantighet. ”Jag vet”, sa hon lågt.

Mattias vände sig mot spisen. ”Kunde inte psykologen hjälpa dig med de där tankarna?” ”Vi pratade mest om annat idag”, sa Sofia och utelämnade om oss. ”Det kan också behövas ibland.” Mattias hällde upp rödvin i hennes glas. ”Vill frun provsmaka?”

Hon fattade glasets fot och snurrade ett par varv. ”Jättegott.” ”Det såg inte ut som det”, sa han med ett skratt och fyllde hennes glas till bredden. Lika mycket i hans eget. ”Hur var status där uppe med barnen?”

24

”Lugnt”, sa Sofia och tittade ner på finporslinet och de extra vassa köttknivarna som de köpt i Köpenhamn för minst tio år sedan. ”Skönt. De hade ett rejält matkrig när du var borta. Den ena var värre än den andra.” ”Jag förstår inte att du har sådant tålamod.”

Mattias satte ner vinflaskan på bordet med en smäll. ”Det har jag inte alltid. Men vad ska man göra?”

Hon tittade på honom. Hans vanligtvis resliga uppenbarelse hade sjunkit ihop. Så mycket ansvar han hade fått ta när hon inte orkat. När hon gång på gång tvingats ge vika för sin egen historia. ”Men nu blickar vi framåt, eller hur?”

Sofia nickade. Om bara några dagar skulle de befinna sig i paradiset under het sol och i ljummet hav. Packningen var klar sedan minst en vecka tillbaka för att slippa stress och sista minuten-oro. Solglasögon. Solskyddsdräkter. Badkläder.

Allt skulle äntligen läka mellan dem. ”Det blir underbart att resa bort”, sa Mattias och satte sig ner. ”Bara få vara, hela familjen.”

Sofia svalde gång på gång. Fatet med köttbitarna flöt ihop till en blodig sörja. Hon kände i hela kroppen hur han tittade på henne. ”Tror du inte det, älskling?”

Sofia tvingade fram ett leende. ”Det tror och hoppas jag verkligen.”

Köket var tyst, enbart klirret från Mattias bestick hördes. De hade pratat om oförargliga saker. Ludvigs förskola. Smillas läxor. En granne som börjat yoga.

Allt för att inte röra upp något.

Sofia torkade sig omsorgsfullt om munnen med servetten. ”Tack för maten. Det var jättegott.”

Mattias lyfte gaffeln. ”Men du har ju nästan inte ätit någonting.”

25

”Jag var inte hungrig.” ”Är det säkert?” ”Varför skulle det inte vara det?” ”Jag tycker att du har magrat.”

Sofia skrattade högt. ”Mager är kanske inte det ord någon skulle förknippa med mig.”

Mattias spetsade noggrant en köttbit med gaffeln. ”Jag menar allvar. Jag är orolig för dig.” ”Det behöver du inte vara.” Sofia bet sig i tungan. Repliken kom lite för snabbt. ”Jag mår bättre än på länge.”

Mattias la långsamt ner sina bestick. ”Det gläder mig.”

Sofia hörde att han inte trodde på henne, men hon sa inget och fick istället till ett skevt leende. ”Nu ska vi ju ha semester i värmen och njuta.”

Mattias föste ett salladsblad åt sidan på tallriken. ”Det kommer att bli en utmaning för oss alla.” ”Inte bara en utmaning. Vi ska ju resa med min mamma och syster.” ”Okej, stormvarning då.”

Sofia log trött. Hon lyfte glaset och tömde det sista rakt ner i halsen. Vinet värmde hennes utmattade kropp hela vägen ner i magen. Tänk vad enkelt det hade varit att bli alkoholist. Bli luddig i huvudet, domna bort och slippa tänka så mycket.

Mattias stirrade på henne. ”Vad tänker du på mest?” ”Mamma. Elizabeth. Allt.” ”Allt?” ”Ja, allt. Det är en enda röra i huvudet.”

Mattias drack ur sitt glas. ”Kan jag hjälpa dig att reda ut det?” ”Hur då?”

Han hällde upp det sista vinet ur flaskan. ”Med lite kärlek.

Som förr, du vet?”

Sofia slöt ögonen. Minnen från deras tid som nykära forsade förbi. När de hade älskat överallt där de kom åt. I sängar.

26