9789137157344

H E M M AS IT TA R E

FORUM

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Nadja Yllner 2021 Omslag: Kerstin Hanson Tryckt hos Scandbook uab, Litauen 2021 isbn 978-91-37-15734-4

INNEHÅLL Förord

Nationell statistik

7

FYRAN

Skolfrånvaro i världen

Barn och ångest

FEMMAN

22

29

SJUAN

141

Generation Depression

Psykiatriska diagnoser

36

Social fobi

162

Tillbaka till Blommensberg

49

Hur blev det så här?

74

Hemmasittarteam

79

Tillbaka till Karl Johansskolan

84

170

Varifrån kommer pengarna? 174

ÅTTAN

181

Sista återträffen 91

Ångestsyndrom Frånvarostatistik

202

Förändringar på gång 204

Även föräldrarna mår dåligt 104

Adhd

136

9

Barnen som inte räknas

SEXAN

132

Minnesbilderna

115

Mina lärdomar

116

215

Tips till andra föräldrar 220

122

Smågrupperna som försvann 124 Tillbaka till Fenestra

209

Vidare läsning 126

Tack

224

223

152

FÖ RO R D Med den här boken har min dotter Lova och jag gjort en resa genom tiden. Eftersom det är jag som skrivit alltihop är det mesta jag berättar sett genom mina ögon, men Lova har hjälpt mig att minnas. Hon har också läst och sagt till då våra minnesbilder gått isär.

När jag berättade för henne att jag funderade på att skriva en bok om oss var jag beredd på att hon skulle tycka att det var en dålig idé. Och om hon visat minsta tvekan skulle jag naturligtvis inte skrivit ett ord. Men hon var väldigt säker på sin sak: ”Jag tyckte att det kändes roligt och att det var bra att frågan uppmärksammades. Jag vet hur mycket du letat efter böcker utan att hitta något som du kunde känna igen dig i. Och när jag själv var hemma sökte jag jättemycket på Youtube efter andra som hade det som jag – som inte heller klarade att gå i skolan – men jag hittade ingenting. Jag minns hur jag längtade efter att få höra om andra som också var hemma bara så att jag själv inte längre skulle behöva känna mig så konstig.” ”Men är det inte läskigt att andra får läsa om hur du hade det när du inte mådde bra?” ”Nej, för den Lova som du skriver om, hon känns inte riktigt som jag längre. Det är en annan del av mig som var då, som inte är nu.”

Nadja Yllner Stockholm, januari 2021 7

F YRAN

KAMPEN I HALLEN

Jag satte på Lova den vinröda toppluvan och föste henne försiktigt över tröskeln. Sen stängde jag dörren bakom oss, tog henne i handen och sa: ”Det går säkert över, snälla kom nu.”

Efter en viss tvekan började hon röra fötterna långsamt framåt. Jag försökte låta bli att dra i armen när jag gick två steg framför henne nerför den slitna stentrappan.

Det var fortfarande mörkt när vi kom ut på gården.

När Lova återigen sa att hon mådde illa sträckte jag fram mina tio fingrar och frågade: ”Hur mycket?”

Hon sa inget, bara pekade på mitt högra långfinger.

Det var alltså en trea idag på den tiogradiga skalan.

Inte så farligt.

Jullovet var slut, granar låg som övergivna skelett i en hög på gräsmattan. Julstjärnorna hängde kvar i fönstren och träfasaden lyste gul i dörrlampornas sken. I över hundra år hade tioåringar som Lova lekt på de sju gårdarna som bands samman av öppna portar med cykelställ. Tillsammans bildade de många landshövdingehusen kvarteret Kolumbus i Göteborg. Karl Johansskolan 11

med sina 650 elever låg precis bredvid. Den som sträckte huvudet ut genom vårt sovrumsfönster och tittade till vänster kunde se den stora, fyra våningar höga, gula tegelbyggnaden på andra sidan Amiralitetsgatan.

Skolan invigdes 1925 och sen dess hade den släppt in tusentals barn genom sina portar. Barn som utan att tveka sprungit uppför de nu nertrampade marmor­ trapporna, förbi de grekiska vasstatyerna, genom de kala och ekande korridorerna och vidare in i klass­rummen.

Jag kunde inte förstå varför det skulle vara så svårt för min dotter att göra samma sak.

När vi passerade bästa vännen Kajsas port sa jag: ”Det där illamåendet, kan du beskriva hur det ser ut?” ”Det är en tant med kjol”, svarade Lova. ”Okej, vad har hon för färg på kläderna?” ”Både kjolen och tröjan är lila.” ”Heter hon något?” ”Ja, hon heter Violetta.”

Jag tänkte att det skulle vara lättare att prata om illamåendet om det fick ett namn, och blev överraskad över att svaret kom så snabbt. Först senare berättade Lova att hon plockat namnet från tonårsserien ”Violetta”, som hon tittade på just då.

Mellan de olika tv-serierna som Lova tittade på gick hon alltid tillbaka till favoriterna Ted och Barney i How I met your mother. När hon sett alla de 208 avsnitten började hon från början, om och om igen. Hennes amerikanska vänner var med då hon lagade mat, när hon ritade och när hon var på toaletten. Om Tiotusenkronorsfrågan, som sändes i tv på 1960-talet, funnits kvar hade Lova enkelt vunnit på ämnet ”How I met your mother”.

12

De dagar Lova stannade hemma på grund av illamåendet behövde hon varken känna sig ensam eller uttråkad. Hon hade tv-vännerna i sin Ipad och när hon ville ha omväxling spelade hon Starstable på nätet.

Onsdagarna var veckans höjdpunkt. Då uppgraderades spelet och det dök upp nya hästar och nya uppdrag som skulle utföras. Kanske var det någon som behövde hjälp att hämta morötter från andra sidan av ön. Det skulle till och med komma en dag då Lova hellre galopperade omkring på de animerade hästarna i Starstable än åkte iväg till det riktiga stallet.

Lovas pappa Tomas är vetenskapsjournalist och som frilans har han sällan några fasta tider att följa. Han arbetar mycket hemifrån och är både min och Lovas trygga punkt. Han njuter av att laga mat med många ingredienser och det är han som ser till så att vi sitter ner tillsammans varje kväll vid sjutiden.

Han är sex år äldre än jag och den klokaste person jag känner. Även när vi tycker olika förstår han alltid hur jag menar. Den där morgonen, när Lova döpte illamåendet till Violetta, satt Tomas kvar under lampan vid köksbordet och läste Dagens Nyheter. Vår son Nils, som gick andra året i gymnasiet, hade sovmorgon och slumrade i rummet bredvid.

Lovas kamp mot illamåendet hade pågått i ett år. Det var vid juletid när Lova gick i tredje klass som det dök upp för första gången. Jag satt i soffan och Lova stod bredvid med en påse naturgodis i ena handen. Plötsligt tog hon upp den andra handen framför munnen 13

och ut kom lite kräk – en söndertuggad nöt med lite chokladgegga. Vi tittade nästan lite roat på varandra eftersom vi blev lika överraskade båda två. Då trodde vi att Lova helt enkelt ätit för mycket choklad. Inte anade vi att detta konstiga lilla illamående som dök upp hade kommit för att stanna.

Jag och Lova gick till Majornas vårdcentral några veckor senare och frågade vad illamåendet kunde bero på. När läkaren sett att alla prover såg bra ut sa han att Lova kanske bar på ett virus i magen, men att det säkert skulle ge sig om vi bara gav det lite tid.

Några månader senare gick Tomas och Lova till en annan vårdcentral i gamla Televerkets hus. Proverna som togs den gången visade inte heller något konstigt. Nu gissade en annan läkare på magkatarr och Lova kom därifrån med ett recept på Novalucol. Tomas trodde inte för ett ögonblick att tabletterna skulle hjälpa, men konstaterade att det är väl så sjukvården gör. De ger en tablett.

Eftersom det inte gick att veta hur sjuk Lova verkligen kände sig så vacklade vi. Ibland fick hon stanna hemma från skolan, ibland lyckades vi övertala henne att gå iväg trots att hon mådde illa. Och till slut kom sommarlovet mellan trean och fyran.

Några veckor efter skolavslutningen mådde Lova så bra att vi glömde bort illamåendet. Vi vilade ut på Sjöhagen, en liten ö utanför Söderköping utan ström och rinnande vatten, som min farfar köpte på 1940-talet. På vägen dit tog vi en sväng till Dollarstore och köpte en uppblåsbar badgiraff som Lova valde ut.

14

De blev bästa vänner och var tillsammans dygnet runt.

När Lova satt i vattnet på giraffens rygg var halsen så lång att deras ögon hamnade i jämnhöjd. Lovas ljusa hår, som nästan gick ner till midjan, glittrade i kvälls­ solen. Det var bara hon och jag – inte en annan människa inom synhåll.

Hon tränade på giraffdressyr och erbjöd sig att göra en liten uppvisning för mig. Det var vindstilla och vattnet gav ifrån sig ett lågt skvalpande ljud när hon gjorde en långsam, guppande piruett. Hon höll båda sina händer knutna kring giraffens öron och förklarade: ”Jag styr med sätet.” ”Jag tror du får många poäng”, sa jag. ”Ja. Det här är lite piaff-galopp kan man säga. Mamma, kan du göra piaff?” ”Nej, inte så där fint som du.”

Några dagar senare dog giraffen. Luften pös ut och Lovas kära vän förvandlades till en plasthög. Lova grät hejdlöst ända fram till solnedgången. När det var dags att somna sa hon till mig att hon ville sluta äta kött. Hon berättade att hon under eftermiddagens sorgetimmar tillsammans med den döda giraffen tänkt så här: ”Om jag kan bli så här ledsen när min plastgiraff tappar luften – då borde jag nog också bry mig när riktiga djur dör.”

Jag nappade på idén och sen dess har ingen av oss ätit varken giraffer, kor eller grisar. Även fåglarna har vi låtit vara ifred.

När Lova började fjärde klass mådde hon fortfarande bra. Hon började på en teaterkurs och red en gång i 15

veckan. På höstlovet reste vi till Rom och familjens alla fyra barn var med.

Nils var 7 år äldre än Lova och storasystrarna Ellen och Vera var 13 och 14 år äldre. De bodde i Stockholm sen några år tillbaka men var ändå Lovas allra bästa vänner. Ellen, som gått Gamlebys tv-produktionsutbildning, filmade Lova när hon mimade och dansade och klippte sen ihop snygga musikvideor med Lova som rockstjärna. Och det fanns ingen som kunde göra in­­ bakade flätor på Lova lika bra som Vera.

Första kvällen i vår italienska Airbnb-lägenhet trängde vi ihop oss alla sex i dubbelsängen och tittade på filmen Gladiator – om generalen som blev slav och som slogs för sitt liv på de romerska arenor som vi snart skulle få se i verkligheten. Eftersom bilden på den bärbara datorn var liten kändes inte filmen så läskig som man skulle kunna tro. Och Lova, som var mer rädd för spöken än för blod, tyckte bara det var mysigt.

Dagen efter traskade vi uppför Colosseums läktare och fantiserade om hur vackra unga män dödats framför den jublande publiken 2 000 år tidigare. Lova var pigg, ville se mer och vandrade flera kilometer för att komma till den rätta restaurangen. Vi var säkra på att illamåendet hade försvunnit för gott.

Men så kom vintermörkret och nu gick vi alltså återigen till skolan med illamåendet som sällskap. Just den här morgonen när ”Violetta” fick sitt namn kunde jag till slut släppa Lovas hand utanför skolbyggnaden och se henne gå iväg tillsammans med sin bästa kompis Kajsa som hade sprungit ifatt oss.

Kajsa bodde i trappen bredvid och kunde vinka till 16

Lova från sitt fönster. De var lika gamla och gick i samma klass. De red tillsammans varje lördag och cyklade, gungade och gjorde allt ihop – allt som de vågade – för Kajsa var lika försiktig som Lova. Hela Kajsas familj var som en del av vår familj. Hennes storebror Karl gick på samma fester som Nils och vi föräldrar åt ofta middag ihop i trädgården där vi sen kunde sitta tillsammans långt in på natten.

Både Kajsa och Lova hade lätt för att känna oro. Ända sedan de började i förskolan hade de haft svårt för att säga hej då till sina föräldrar. Därför förstod de varandra extra bra, men det var också därför som de ibland kunde ställa till det för varandra. När den ena av dem blev orolig och inte klarade att gå iväg till skolan på morgonen, så spred oron sig många gånger till den andra som då inte heller kunde gå.

Eftersom vi inte ville att de skulle smitta varandra med sin ängslighet så kom vi vuxna till slut överens med flickorna om att de helt enkelt skulle sluta att ha sällskap till skolan.

Ibland tänkte både jag och Tomas att Lova kanske hittade på, eller att hon åtminstone överdrev illamåendet lite för att hon helt enkelt inte hade lust att gå till skolan. Och då gällde det att inte ge efter. Att skylla på illamående skulle inte löna sig, tänkte vi.

Vi visste att Lova hade lätt för att lära och att hon tyckte om sin klassföreståndare Helena. En morgon när jag följde med Lovas klass till fiskauktionen i Fiske­ hamnen la jag märke till hur Helena verkligen bemästrade konsten att förmedla lugn och fånga barnens 17

uppmärksamhet bara genom att sänka rösten. Enligt Helena var Lova också omtyckt av de andra i klassen och när det var grupparbeten brukade Lovas grupper fungera bra eftersom hon kom med många idéer som de andra barnen bejakade. Klasskompisarna litade på Lova och lutade sig mot henne, enligt Helena.

Lova var alltså omgiven av både vuxna och barn som var snälla. Hon hade ingen ovän och det fanns inget annat farligt som vi tyckte att vi behövde skydda henne ifrån. Även Tomas tryckte på: ”Klart att du måste gå, Lova.

Det är bara att bestämma sig. Vad är problemet? Är det någon som är dum? Är det något speciellt ämne som är svårt?” Men svaret blev ofta: ”Jag vet inte.” Det var som om hela skolan var omgiven av ett starkt magnetfält som stötte bort henne, som om skolan och Lova var två poler av samma sort.

En morgon, när Lova varit hemma flera dagar i sträck, hade plötsligt både Tomas och jag fått nog. Så här kunde vi inte ha det. Ju mer vi gav efter, desto svårare blev det att få iväg Lova. Nu skulle vi bryta den onda cirkeln.

När Lova stod i hallen och inte ville sticka ner fötterna i de svarta pälsklädda snörkängorna så vägrade vi att ge oss. Vi skrek inte, vi skällde inte, men vi tryckte ner hennes små fötter i stövlarna. Vi vecklade ut hennes armar fast hon höll emot och trädde in dem i hennes gröna parkas. Som så många gånger förut stretade hon emot och gnällde: ”Jag vill inte.”

Sen förde vi ut henne i trapphuset. Den här gången hjälpte inga ”Kom nu så går vi” så Tomas och jag tog 18

tag i var sin arm och drog henne nerför trappan, ett steg i taget. När hon inte gav med sig nästan släpade vi henne över gården. Hon försökte slita sig men vi höll fast och tänkte att snart ger hon sig. När vi kom in i porten som ledde ut mot gatan kände jag hur hon slank ur mitt grepp. För första gången såg jag panik i hennes ögon och efter nästa ryck så släppte även Tomas taget.

Vi tittade efter henne då hon flydde iväg genom porten till en av granngårdarna.

Nu förstod både jag och Tomas att Lova menade allvar och att hon faktiskt kände något som liknade skräck. Det verkade som om hon inte kunde styra över känslorna som kom över henne då vi drog henne mot skolan. Det var som om hennes kropp trodde att hon var på väg mot något fruktansvärt.

Några dagar senare ringde skolsköterskan och meddelade något som vi redan visste – att Lova hade varit borta för mycket. Hon ville också berätta för oss hur viktigt det var att Lova kom till skolan. Hon sa det med ett uppfodrande tonfall, precis som om det var något vi själva kanske inte hade tänkt på. När jag svarade att vi gjorde allt vi kunde och att vi nu behövde hjälp så hade hon inget att erbjuda.

Vanmakten vällde över oss. Dagarna som vi inte lyckades få iväg Lova kom allt tätare.

Nu började jag tänka att jag borde ha härdat Lova lite mer under småbarnsåren så att hon skulle blivit mer tålig. Om hon vuxit upp under hårdare förhållanden – kanske som gatubarn i Indien – då skulle hon garanterat inte haft de här problemen. Då skulle hon nog varit 19

beredd att gå barfota flera kilometer bara för att få smaka på skolmaten. Nej, jag måste ha varit för mjuk och lyft upp henne för snabbt då hon varit ledsen. Kanske borde jag ha tvingat iväg henne till barnkalasen som hon inte ville gå på. Och de gånger jag fick iväg henne på kalas borde jag inte ha stannat och ätit tårta bara för att Lova inte ville lämna mig. Jag skulle heller inte ha hämtat Lova så snabbt när hon ringde strax efter nio på kvällen och sa att hon ångrat sig och inte längre ville sova över hos sin kompis.

Jag hade dessutom jobbat för mycket. Som reporter på Uppdrag granskning hade jag under långa perioder tänkt mer på jobbet än på Lova. Till och med då jag bakade lussebullar med barnen kunde jag komma på mig själv med att fundera över vilka frågor jag skulle ställa under nästa intervju eller vilken scen jag skulle börja reportaget med. Varje gång ett program jag gjort skulle sändas kändes det lite som om jag var på väg att utsätta mig själv för livsfara.

Om programmet var kontroversiellt eller innehöll fel kunde tv-krönikörer och ledarskribenter kasta sig över mig. Inte ens på redaktionen kändes det riktigt tryggt.

På Uppdrag gransknings utvärderingsmöten, som alltid hölls morgonen efter att ett program hade sänts, skulle både programmets bästa sidor och svagaste punkter lyftas fram och diskuteras. De flesta tyckte att vi skulle vara ärliga och lära oss av våra misstag. Men ibland blev kritiken hård, till och med knäckande för de inblandade.

Själv ville jag bara ha beröm. Jag tyckte inte det kändes meningsfullt att fokusera på allt som jag kunde ha gjort annorlunda och bättre när programmet redan var sänt.

20

Rädslan för alla reaktioner som skulle komma kunde ligga som ett lätt tryck över mitt bröst under flera veckor före en sändning.

Mycket av den energi och uppmärksamhet som jag gett Uppdrag granskning tänkte jag nu att jag borde gett till Lova istället. Och nu klarade jag inte ens av att peka med hela handen tillräckligt tydligt för att få iväg henne till skolan. Jag såg det som en defekt hos mig när jag speglade mig i andra människors ögon.

Speciellt då många inte kunde hålla tillbaka de där orden som lätt kommer spontant: ”Men gud så mycket hon måste missa!”

21