9789137157108

innan mรถrkret faller

Peter Robinson

Innan mörkret faller Översättning Jan Malmsjö

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Copyright © Peter Robinson 2021 Engelska originalets titel: Not Dark Yet Omslag och omslagsfoto: Fredrik Stjernfeldt Tryckt 2021 hos ScandBook EU ISBN 978-91-37-15710-8

Till Sheila

1 Zelda hade inte varit i Chișinău sedan hon fördes bort vid barnhemmet när hon var sjutton år. Men nu var hon tillbaka. Hon visste inte riktigt hur hon skulle göra för att hitta mannen hon letade efter – hon kände ingen i staden – men hon hade några vaga idéer om var hon kunde börja.

När hon gick nedför Stefan cel Mare Boulevard såg hon att många butiker med färggranna fasader var nya, men de breda trottoarerna och körbanorna var ännu spruckna och fulla av potthål, och de gamla kvinnorna med bondkjolar och huvuddukar satt fortfarande under träden och skvallrade och sålde sina tillhörigheter för att få livet att gå ihop. Utspritt på marken framför dem låg allt från klädesplagg till leksaker och rosa hårborstar av plast.

Värmen var plågsam, torr och dammig. Zelda kände hur det brände i bröstet när hon promenerade vidare. Och avlopps­ lukten fanns nästan överallt. Hon såg sig om, inte för att hon verkligen trodde att någon följde efter henne, utan för att det blivit en vana. Hon visste att hon, på det hela taget, var mycket tryggare här i Chișinău än hemma i Yorkshire, eller i London.

Hon hade oroat sig för att Petar Tadić skulle kommit på att det var hon som låg bakom mordet på brodern Goran och att han skulle hitta henne. Men hur skulle han kunna göra det? frågade hon sig i mer klartänkta stunder. Även om han listade ut att det var en kvinna som dödat Goran så fanns det ingen anledning att misstänka just Zelda. Goran hade behandlat många kvinnor 7

illa. Varför skulle hans bror ens för ett ögonblick tänkt på den där unga, vettskrämda moldaviska flicka som de hade våldtagit och misshandlat under en lång bilfärd genom Rumänien för mer än tretton år sedan?

Gångtunneln Zelda passerade genom för att ta sig till andra sidan den breda gatan var mörk och nedklottrad, mest med hakkors och erigerade penisar. Betongtrappan var sprucken och det fattades stora bitar här och där så att man måste gå försiktigt. Passagen stank av urin. Zelda ökade takten och när hon kom ut på den andra sidan befann hon sig i en helt annan del av Chișinău, i ett urbant ödeland med misskötta grå sovjetiska hyreshus i betong, enstaka gräsfläckar och spinkiga träd. Några barn sparkade runt med en fotboll och en skabbig hund lyfte benet mot ett träd.

Det fanns spår av byggarbete – högar med sand, betongblock, träbjälkar, metallstänger – men arbetsplatserna var övergivna och grävmaskinerna stod stilla. Mitt i allt det här låg ett alldeles nytt shoppingcenter framför det fallfärdiga National Hotel som varit ett lyxigt turisthotell under den sovjetiska epoken och ett av de hetaste inneställena i staden. National hade byggts i slutet av sjuttiotalet och stått tomt så länge Zelda kunde minnas. Den fallfärdiga lyxen var en cynisk påminnelse om den gamla tidens svunna glans. Framför hotellet fanns flera gropar, före detta fontäner som nu var torra och fulla av skräp som tomma ölburkar, trasiga flaskor, använda kondomer, kartonger från McDonald’s, kanyler och annat skräp som folk slängt ifrån sig.

Zelda passerade Beer House och flera resebyråer och biluthyrare och fortsatte in på smågatorna bakom Constantin Negruzzi Boulevard och innan hon visste ordet av stod hon i just det gathörn där hon blivit bortförd.

Gatan var smal jämfört med de andra i Chișinău. Den kantades av träd och uppvisade en blandning av äldre elegantare ryska byggnader och moderna likformade sovjetiska hyreshus i en stil som Zelda kallade stalinistisk. Allt var grått och slitet, 8

trasigt och gropigt. Det var inte många bilar som körde förbi där hon stod som förstenad. Den gamla baren i hörnan fanns inte kvar utan hade ersatts av ett alldeles nytt apotek, med ett kors av gröna neonrör, men resten av gatan var i stort sett oförändrad.

Det var där, för så många år sedan, som Zeldas hopp om en lysande framtid hade krossats. Hon mindes hur locket på hennes lilla slitna resväska slog upp och hur hennes få ägodelar och minnessakerna efter de döda föräldrarna spreds över den spruckna asfalten – mammas speldosa, pappas slitna plånbok, Bleak House, den bok som Zelda läste just då, de få kläder hon hade, klippboken och dagböckerna som hon omsorgsfullt sparat från åren på barnhemmet och pappas kantstötta rakmugg som gick i tusen bitar när den föll ut på gatan.

Och fotografierna. De var den mest plågsamma förlusten.

Hon hade haft många bilder av sig själv tillsammans med kamraterna på barnhemmet, men bara tre av föräldrarna. Det var för länge sedan för att hon skulle komma ihåg alla detaljer, men hon mindes dagen när resväskan anlände till barnhemmet, bara några månader efter föräldrarnas död. Det sovjetiska imperiet hade kollapsat, kriget var slut och innehållet i den där väskan var allt som fanns kvar av hennes liv från den tiden.

En av bilderna visade hennes pappa, ung och stilig med blygt leende, och en annan hennes mamma i bikini – på semester i Odessa med Svarta havet i bakgrunden – där hon låtsades inta en sexig pose och höll handen för munnen som för att kväva skrattet. Den tredje var en stel och formell familjebild, ett ateljéfoto som tagits när Zelda var ungefär tre. Hon satt i sin mammas knä, klädd i vad som säkert hade varit hennes finaste klänning, och håret föll i lockar över axlarna. Pappa stod bredvid, rakryggad och allvarlig i sin kostym med den ena handen på mammas axel och den andra på Zeldas. Ingen av dem log. Alla stirrade rakt in i kameran.

Zelda hade trott att hon skulle bli arg eller ledsen när hon återvände till platsen där hon hade förlorat allt, men det enda 9

hon kände var ett slags tomhet. När hon tänkte tillbaka på det liv som stulits från henne hade hon tidigare alltid kokat av hat, men nu, på just den plats där alltsammans började, kände hon ingenting. Hon tänkte på alla bilar som hade rullat förbi sedan dess, på alla människor som hade passerat utan att veta något, utan att känna till vad som hade hänt just där. Det var som om hennes egen erfarenhet hade gått förlorad i det ständiga, alldagliga livets flöde, som om hon var Ikaros som störtade i havet medan alla runt omkring fortsatte att plöja sina åkrar och ta hand om fåren.

Nu var det bara en plats vilken som helst, ett gathörn likt alla andra. Ibland funderade hon på vem som tagit hand om speldosan, boken, dagböckerna och plånboken och vad den personen tänkt om det. Kunde någon rentav ha sett när hon fördes bort?

Det var inte förrän hon närmade sig själva barnhemmet som skräcken från det förflutna slog klorna i henne och nu var känslorna så starka att hon började darra i hela kroppen. Byggnaden stod fortfarande kvar, ett ryskt hus uppfört i klassisk stil i mörk sten med inslag av rokoko. Med de breda trappstegen, den välvda portiken och de räfflade pelarna kontrasterade den starkt mot de gigantiska höghusen runt omkring. Fönstren på bottenvåningen var förspikade med brädor, men inte de ovanför där rutorna var spräckta och trasiga.

Zelda kunde inte sluta darra och det kändes som om andetagen fastnade i bröstet. Det här hade varit hennes hem från det att hon var fyra tills hon blev sjutton. Det här var den plats som hade gjort henne till den hon var, eller kunde ha blivit. Men nu var det en ruin, precis som hon, och ironin undgick henne inte.

Vad tusan gjorde hon egentligen här, varför hade hon lämnat det goda liv hon mot alla odds fått och en bra man – som var mer än hon förtjänade – i sökandet efter Gud vet vad? Hämnd?

Gottgörelse? Försoning?

Det var få människor i rörelse och de som trots allt syntes till ägnade sig åt sitt eget med nedböjda huvuden, utan att bry sig 10

om vare sig Zelda eller någon annan. För att bli kvitt de plågsamma tankarna och lugna darrningarna och andningen gick hon uppför trappan och försökte, efter att hastigt ha sett sig om, få upp dörren. Den rubbades inte. Hon tryckte ner den tunga järnhandtaget och sköt på med axeln och den här gången hördes ett skärande ljud, som naglar mot en griffeltavla, när den skrapade mot golvplattorna. Zelda tittade sig om igen, för att försäkra sig om att ingen sett henne, och efter ännu en knuff stod hon så i hallen.

Hon sköt igen dörren bakom sig.

I gryningen samma dag som Tracy skulle gifta sig vaknade intendent Alan Banks till ljudet av fågelsång och starkt solljus som silade in genom en glipa mellan gardinerna. Ännu en perfekt sommardag i obruten följd efter nästan två veckor.

I lugn och ro åt han sin frukost, rostat bröd och marmelad, medan han satt på den inglasade verandan och lyssnade till Brahms klarinettkvintett på Radio 3 och samtidigt kastade en blick på recensionerna i Guardian. Sedan tog han med sig en andra kopp kaffe ut i trädgården för att tänka igenom den stundande dagen.

Han hade erbjudit sig att hämta sina föräldrar från vårdhemmet ute vid kusten i Northumberland, men hans far som var lika envist självständig som vanligt hade insisterat på att de skulle resa ner själva. Banks visste bättre än att gräla om saken.

När det blev dags att göra sig i ordning borstade han av sin grå kostym – tack och lov för att han inte måste ha smoking – och klädde sig. Det skulle bli ett traditionellt bröllop i St. Mary’s som låg vid bortre änden av Market Street, inte långt från där Banks familj hade bott när de flyttade till Eastvale. Tracy hade försäkrat honom om att det skulle bli ett gammaldags bröllop, bortsett från det där med löftet om lydnad, och det var han som skulle ”överlämna” bruden. Visst var han nervös, som vilken far som helst skulle vara, men stolt också. Sonen Brian skulle vara där och 11

naturligtvis Banks exfru Sandra – Tracys mor – med maken Sean.

Till slut blev han färdig och gick ut till bilen.

Han körde den välbekanta sträckan med lätt hjärta medan han lyssnade till Mendelssohns oktett, som förstärkte känslan av välbefinnande ännu mer. Han kom i god tid och hann med ett glas rött på The Blue Monk innan det var dags för bröllopsgästerna att samlas vid kyrkan, som låg alldeles runt hörnet.

Banks träffade sina föräldrar och sonen Brian utanför kyrkan.

Hans mor gav honom en knapphålsblomma. Sedan kom bilen med Tracy och de bestämde sig för att inte låta stackars Mark vänta alltför länge till. Alla gick in, förutom Banks, Tracy och de båda brudtärnorna.

Tracy var naturligtvis enastående vacker och Banks fick en klump i halsen när de vandrade mittgången fram tillsammans och hon log mot honom. Tracy hade varit den sortens barn som man alltid hade velat se lycklig, så hon behöll sin oskuldsfullhet. Det var naturligtvis omöjligt och trots att hon hade haft en glad och sorgfri uppväxt hade hon tappat fotfästet en tid efter universitetet och vacklat mot den mörka sidan. Men hon hade kommit på rätt köl igen. Nu när Banks tittade på henne såg han en vuxen kvinna, men kände likadant som han gjort när hon var barn. Han kunde inte skydda henne från världen nu, lika lite som han hade kunnat göra då, och han var väl medveten om att han långt ifrån hade varit en perfekt far, något som han alltid innerst inne önskat att han varit.

När Banks fortsatte längs mittgången med Tracy kändes det som om han flöt fram, ansiktena gled förbi när gästerna vände sig om i bänkarna för att få en glimt av bruden. Alltsammans var en smula overkligt, som i slow motion. Och svischandet från Tracys klänning lät som mjuka vågor mot en strand. I ögonvrån såg han Sandra, där hon satt tillsammans med Sean längst fram.

Hon log lite snabbt mot honom. Han fick syn på sina föräldrar, modern hade redan tagit upp näsduken. Tracy tryckte hans hand som hastigast när de kom fram och alla satte sig. Sedan vände sig 12

Tracy mot Mark och log. Banks tyckte att Mark såg livrädd ut.

Allt flöt på, de mindes sina repliker och det kändes som om de var på väg ut igen på nolltid.

Efter fotograferingen och konfettin skingrades gästerna.

Mottagningen var inte förrän om en dryg timme i festsalen på Burgundy Hotel, där de flesta av de utsocknes gästerna skulle övernatta.

Banks gick längs Market Street tillsammans med Brian, Sandra och Sean, förbi slutet av gatan där de hade bott och han kom inte på något att säga. Sandra hade knappt förändrats sedan hon lämnade honom. Figuren var väl bibehållen och trots att hårfärgen kanske hade bättrats på var det inget konstlat med lystern.

Ansiktet hade ännu relativt få rynkor och de mörka ögonbrynen var omsorgsfullt plockade. Hon var klädd i en gråblå dräkt och vit sidenblus och det enda smycket var ett halsband med sankt Kristoffer-berlock.

Sandra och Sean drog sig undan för att prata med Marks mor och far och Banks och Brian smet in på Queen’s Arms för att få sig ett snabbt glas innan mottagningen.

Tystnaden i det ödelagda barnhemmet ringde i Zeldas öron, bruten bara av ljudet från en avlägsen bilmotor, ett ropande barn och ett hundskall. Det luktade unket. Ruttnande trä, mögel och stillastående vatten. Zelda bara stod där en stund medan ögonen anpassade sig. Dammpartiklar svävade i det bleka ljus som trängde in genom de trasiga fönstren på övervåningarna.

Framför henne ledde en bred trappa upp till andra och tredje våningsplanen som till i huvudsak upptogs av sovsalar och klassrum. Härnere, på bottenvåningen, hade ledningen haft sina lokaler. Här fanns personalrum, kafeteria och allmänna utrymmen där barnen kunde sitta och prata, se på teve, spela schack eller pingis. Dessutom fanns det en aula där de samlades varje morgon för psalmsång och bön.

13

När Zeldas ögon vant sig vid dunklet upptäckte hon att gipset börjat lossna från väggarna eller var borta helt och hållet på sina ställen. Den tjocka mattan på trapporna hade möglat så att bara fläckiga rester återstod och mönstret inte längre kunde urskiljas. Det hade hängt tavlor på väggarna – inget märkvärdigt, bara landskap och ganska intetsägande porträtt – men nu var de antingen borta eller låg sönderrivna och trasiga på golvet. Det fanns klotter till och med här, av den vanliga vulgära sorten, och golven täcktes av skräp. Hon hörde vatten droppa någonstans långt borta. Sedan hörde hon hur något skyndade iväg genom en av korridorerna. Det lät inte tillräckligt högt för att kunna vara en människa. Antagligen bara en råtta.

När Zelda började röra på sig insåg hon att hon hade hållit andan så länge att hon börjat känna sig yr. Hon grep tag i en ledstång och tog några djupa andetag. Träet kändes lika lent under handen som det hade gjort för så många år sedan när hon och kamraterna, mot stränga order, hade åkt nedför dem. Olga.

Vika. Axenia. Var fanns de nu allihop? Hon visste att den vackra Iuliana hade sålts, på samma sätt som hon själv, eftersom de hade träffats några gånger flera år senare på en bordell i Užice i Serbien. Iuliana, som då var knäckt till både kropp och själ, hade berättat för Zelda att hon sett Lupescu, barnhemsföreståndaren, titta på när hon togs på gatan utanför och att han hade skyndat sig att dra sig tillbaka in i huset så snart han insåg att hon hade fått syn på honom. Ingen sa eller gjorde något åt det, men det var delvis därför Zelda visste vem hon skulle lägga skulden på.

Iuliana hade tagit sitt eget liv kort efter det samtalet. Och hon var en av anledningarna till att Zelda var här i dag.

Zelda fortsatte uppför trappan medan hon funderade på vad hon skulle få se. Men hon upptäckte bara nya bevis för vandalism. Mer solljus strömmade in genom trasiga fönster och lyste på dammolnen som Zelda rev upp när hon gick. På ren instinkt gick hon först till sin gamla sovsal med sängar för tolv flickor, ordnade i två rader som stod vända mot varandra med ett skåp 14

och ett nattygsbord till var och en. Hon tänkte på samtalen de haft när ljuset släcktes på kvällarna, när de anförtrott varandra hemligheter, förhoppningar och drömmar, sorg över att förlorat sina föräldrar, framtidsplaner, förälskelser och förakt, mest för pojkarna som retades skoningslöst med dem. Men Zelda kom också ihåg att det var här hon upplevt varma känslor för en pojke första gången. Radu Prodan. Hon hade förträngt det i åratal, men nu mindes hon att han varit vacker, blyg, tystlåten, intelligent och haft en ostyrig blod kalufs som han försökte kamma ner. Kanske hade hon älskat honom, på samma sätt som vilken nioårig flicka som helst kunde älska en pojke. Hon hade ingen aning vad som hade blivit av honom. Hade man sålt pojkar också?

Av de gamla sängarna återstod bara järnramarna, borden låg omkullvräkta och skåpen var sönderslagna. Och mer klotter.

Zelda undrade om de vandaler som gjort alltsammans haft den minsta aning om vad det här stället hade varit, vilka liv som fost­ rats här – fostrats och ibland stulits. Men det spelade ingen roll.

Hon gick som i trans genom rummen och korridorerna tills hon kom till ett gammalt förrådsutrymme som fortfarande var fullt av kartonger och packlårar. Det var i en av dem som hon hittade en fuktig, knölig pappkartong full med gamla böcker, de flesta vattenskadade, murkna och missformade med hoprullade sidor och fläckade omslag. Men det var de böcker hon mindes, de engelska böckerna: Jane Eyre, David Copperfield, Fem på mystiska heden, 4.50 från Paddington, De fyras tecken, Häxan och lejonet. När hon tog upp dem kände hon tårarna svida i ögonen och snart snyftade hon så att hela kroppen skakade.

Hon sjönk ihop på det smutsiga golvet och grät. Det här var den typ av böcker som fyllt hennes tonårstimmar med glädje, romantik och äventyr.

När känslostormen klingat av och Zelda på nytt greps av tomhet och utmattning lade hon tillbaka den fuktiga bok som hon hållit i, Det susar i säven, och började stänga kartongen. I samma 15

stund upptäckte hon en etikett som satt på en av dess flikar. Den var urblekt och nästan helt lös, men när hon tittade närmare anade hon ett namn och en adress: Vasile Lupescu – barnhemsföreståndarens namn – och adressen till huset där hon nu befann sig. Men där stod också ett annat namn, ett som hon inte kände igen. Det var ett engelskt namn, William Buckley, och namnet på en gata som låg i Suruceni, en by vid stranden av Dăncenisjön, ungefär tjugo kilometer väster om Chișinău.

Kunde det här vara adressen till hennes mystiska välgörare?

Hon hade alltid undrat vem det kunde vara, var alla böcker hade kommit från. Levde han ännu? Bodde han fortfarande i Suruceni? Hon hade inte haft någon annan plan än att besöka barnhemmet i förhoppning om att hitta en ledtråd till var Lupescu kunde hålla hus. Allt hade berott på vad hon skulle upptäcka här. Och nu hade hon något konkret att utgå från.

Den första person hon skulle vända sig till för att få mer information var William Buckley.

Alla bord på uteserveringen var upptagna, men Banks hade inget emot att bli hänvisad till pubens inre. De hittade ett lugnt hörn och Banks hämtade varsin Theakston’s bitter åt dem. Som medlem i The Blue Lamps var Brian lite av en berömdhet och några av de andra pubgästerna stirrade som om de tyckte sig känna igen honom men utan att vara säkra.

Cyril hade nyligen installerat en billigare luftkonditioner­ ing och den lyckades blåsa ut lite kalluft över lokalen var och varannan minut. Och sedan var det musiken i bakgrunden, en av Cyrils eviga spellistor med sextiotalsmusik som alltid bjöd på en och annan överraskning. Det var något med den tidiga sextiotalspopen, innan den blev ”rock” och började ta sig själv på allvar, det sprudlade naiva och glädjefyllda över att vara ung och levande. Just det märktes särskilt tydligt i den låt som nu spelades: The Crystals ”Then He Kissed Me”. Den lät precis som den första kyssen smakade.

16

”Är allt okej med dig, pappa?” frågade Brian. ”Varför frågar du det? Ser jag ut som om det inte var det?” ”Du verkar lite … jag vet inte riktigt. Distraherad.” ”Det beror väl på allt ståhej kring bröllopet”, sa han. ”Känslorna. Min lilla flicka gifter sig. Och att träffa er mamma igen.

Det var ganska länge sen sist. Jag känner mig väl helt enkelt lite sorgsen. Och gammal.” ”Jodå, visst kändes det lite konstigt att gå förbi där vi bodde förut. Men är det säkert att det inte är nån fara med dig?”

Banks tog en rejäl klunk öl. ”Fara med mig? Naturligtvis inte.

Jag är en riktig hårding. Men det känns som ett speciellt tillfälle.

Det är bara det.” ”Det beror på Tracy. Men vad tycker du om Mark?” ”Han är väl bra, antar jag. Men han kunde förstås vara lite mer … ja, du vet … spännande. Äventyrlig.” ”Han är ju revisor, för tusan. Vad väntar du dig?”

Banks skrattade. ”Ja, jag vet, jag vet. Och han gillar faktiskt Richard Thompson. Det talar absolut till hans fördel. Hon kunde ha gjort ett betydligt sämre val.” ”Det var nära ögat, såvitt jag minns.” ”Jodå.” Banks tänkte på den där gången när Tracy hade blivit ihop med urtypen av en ”bad boy” och varit nära att dö på kuppen. ”Lite halvtrist kanske inte är så dumt ändå?” fortsatte Brian. ”Och du själv? Är det fortfarande lika spännande att vara polis?” ”Spännande är det väl knappast. Men vad skulle jag göra annars?” ”Samma som alla andra i din ålder, pappa. Pula i trädgården.

Eller skaffa en kolonilott. Titta på unga tjejer. Dricka för mycket.

Glo på teve.”

Banks skrattade. ”Jag gör redan allt det där. Minus kolonilotten. Jag kanske skulle skriva mina memoarer?” ”Du har alltid sagt att du avskyr att skriva rapporter.” ”Visserligen … men det är en annan sak. Men nu har vi pratat 17

tillräckligt om mig. Hur är det med dig? Och den där avskedsturnén, hur går det med den?” ”Jättebra, hittills. Mamma och Sean såg oss när vi spelade i London. Tänker du också se oss?” ”Självklart. Det skulle jag inte missa för allt i världen. På The Sage. Jag har redan skaffat biljetter. Ray och Zelda kommer också.” ”Ingen dejt för din del?” ”Inte numera som det ser ut. Jag misstänker att jag har tappat stinget.” Nu var det ny musik igen. Neil Sedaka sjöng ”Breaking Up is Hard to Do.” Han lyckades faktiskt få också en så sorglig låt att låta nästan glädjefylld. Just då spelade Banks telefon sitt bluesriff. Numret syntes inte, men det hände så ofta att han inte uppfattade det som något problem. Han ursäktade sig och gick ut. ”Ja?” ”Banksy?”

Det kunde inte vara någon annan än Dirty Dick Burgess, ingen annan kallade honom någonsin så. ”Ja?” ”Var är du? Du låter lite lattjo.” ”Jag står på torget utanför Queen’s Arms och är på väg till min dotters bröllopsmottagning. Så kom till saken.” ”Ursäkta”, sa Burgess. ”Hälsa och ge henne … ja, du vet.” ”Ja.” ”Har du fullt upp annars?” ”Tja, det är väl som vanligt.” ”Har du kommit nånvart med Blaydonmorden än?” ”Nej, inte än”, svarade Banks. ”Och som jag sa så är jag på väg till en ganska viktig mottagning. Jag antar att du har ett annat ärende än att bara göra dig påmind?” ”Åh, så tråkig du är. Men det har jag faktiskt. Du är inte den enda som jobbar med en mordutredning som kört fast.” ”På vilket sätt skulle jag passa in i din utredning?” ”Jag vill inte säga alltför mycket i telefon, men jag tror att vi 18

borde träffas och jämföra anteckningar. Är du väldigt upptagen?” ”Nej. Jo, det är jag egentligen. Men … vi kämpar fortfarande med att försöka få ihop tillräckligt med bevis mot Leka Gashi och albanerna för mordet på Blaydon. Problemet är att vi inte ens vet var de håller hus.” ”Leka Gashi och albanerna”, upprepade Burgess. ”Det låter som en rockgrupp. Hur som helst, albanerna kan vänta. De kommer tillbaka. Det behöver du inte oroa dig för och du kommer att sätta fast dem. Tror du att din chef kan tänka sig att släppa dig ett tag?” ”Du vill att jag ska åka ner till London?” ”Jag kan faktiskt inte komma loss just nu. Inte längre än en timme eller två och det räcker inte ens för tågresan. Jag sitter i möten precis hela tiden. Annars finns det, som du vet, inget som gläder mig mer än en liten utflykt norröver.”

Banks kunde inte alltid avgöra när, eller om, Burgess bara var ironisk. ”Jag lovar att det kommer att vara värt besväret”, fortsatte Burgess. ”Och om du kommer vid lunchtid i morgon kan jag till och med ta hand om notan. Vad sägs om det?” ”Ett erbjudande som jag inte kan tacka nej till.” ”Utmärkt. Så snart du kommer loss. Pret på …” ”Vänta lite nu. Jag åker inte så långt bara för att hålla till godo med Pret a Manger.” ”Zizzi’s då?” ”Du måste skämta. Nästa förslag blir väl kafeterian i polishuset.” ”Har vi en sån? Men det blir definitivt inte hos den där jäkla Gordon Ramsey eller Michel Roux heller, det försäkrar jag dig.” ”Jag är säker på att du hittar nåt lämpligt. Messa mig i morgon.”

19

2 Zelda gick till en av de biluthyrare som hon hade passerat tidi­ gare och lyckades hitta en gammal grå Škoda med ett stort stjärnformat stenskott i framrutan och så många bucklor och repor att den unge mannen bakom disken inte ens bad henne att registrera dem.

Det gick lätt att köra till Suruceni och när hon hade passerat Chișinăus förorter – fler husruiner och halvfärdiga byggnader – körde hon genom ett vackert böljande landskap längs E581:an i mycket gles trafik.

Det var tidig kväll när hon stannade framför William Buckleys hus i sydvästra delen av byn, inte långt från sjön. Det var en liten enplansvilla med beige stuck, matchande tegeltak och vita prydnadslister runt de välvda fönstren. Huset hade ganska hög grund och det var fyra trappsteg upp till sidoverandan och dörren. Den lilla trädgården var lämnad åt sitt öde, där fanns inte mycket annat än stenar, jord och några fläckar torrt gräs.

Till och med ogräset hade det jobbigt i värmen. Två feta kråkor satt på tegeltaket. De rörde sig inte ens när Zelda gick uppför trappan och knackade på dörren.

Fört trodde hon inte att det var någon hemma. Tystnaden var öronbedövande. Men hon knackade igen och hörde sedan ett sakta hasande ljud därinne. Dörren öppnades till slut och en vithårig gammal man med vad som bara kunde beskrivas som ”härjat utseende” kikade ut på henne, inte utan viss förvåning.

Hon kom att tänka på ett foto av W.H. Auden som hon hade 20