9789137157016

Sofia Lundberg DET SISTA KONSTVERK ET

Tidigare utgivning Den röda adressboken 2017 Ett frågetecken är ett halvt hjärta 2018 Och eken står där än 2019 Som en fjäder i vinden 2021 Fredagsklubben 2022

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Sofia Lundberg 2023 Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook AB, EU 2023 isbn 978-91-37-15701-6

Till mina allra käraste systrar Helena och Cathrin.

1.

Moderna museet, 20 september 2022 Ett ständigt växande folkhav fyller golvytan i foajén på Moderna museet. Sorlet vibrerar i luften, förväntan, glädje, skvaller. Reportrar har samlats, svenska och internationella, med filmkameror och mediernas namn i versaler på utrustningen. De står framför en liten scen med en ensam mikrofon vars kromade stativ glänser i solljuset som flödar in genom de stora fönsterrutorna. Vid sidan om scenen, framför dörrarna in till utställningshallen, står en stor pjäs, täckt med svart draperat tyg. Övervakad av två kostymklädda vakter som står bredbent på varsin sida, med solglasögon och hörsnäckor.

Hanna ser plast blänka bakom deras öron, ringla sig tätt intill de kortklippta nackarna. De håller huvudena stilla, rör sig inte en millimeter. Hon undrar hur de orkar.

Det svarta draperade tyget täcker inte hela baksidan av pjäsen, en tavelram skymtar längst ner, snirklig stuckatur, några hack där guldfärgen är avskavd. Snart ska tyget bort, snart ska konstverket visas upp för publiken.

Kamerorna smattrar när en kvinna närmar sig scenen med snabba steg. Fotograferna rör sig som en enda organism när de följer henne med sina objektiv. Sorlet i foajén tystnar när överintendenten utan tvekan kliver upp för de två trappstegen som leder henne till scenen och mikrofonen. Hanna gläntar på dörren, en minimal springa, för att tydligare kunna höra vad som sägs där ute.

Kvinnan står tyst i några sekunder, blickar ut över publiken 7

med sträckt nacke och stram hållning. Den svarta A-linje­ formade klänningen faller rakt ut från hennes magra axlar, tyget böljar av hennes rörelser när hon till slut håller ut armarna i en välkomnande gest och börjar tala. ”Det är glädjande att se att så många har samlats här i dag.

Det är en stor ära för oss på museet att öppna den här utställningen med en av världens allra främsta samtida konstnärer. Älskad för sina utsökta tavlor och bronsstatyer, för änglarna mitt ibland oss.”

Hon tystnar och väntar ut den spontana applåden. Nickar gillande med huvudet. Sedan lutar hon sig fram igen, närmare mikrofonen. ”Och som ni alla vet är hon här i dag, för att själv avtäcka sitt senaste konstverk. Det är det första nya hon har visat på flera år. Och hon säger själv att det är hennes bästa någonsin. Det är en ära att hon väljer att visa upp det för första gången här, i Stockholm. Välkommen, Hanna Stiltje !”

Kvinnan sträcker ut armen mot utställningshallens dörrar.

Den smala springan vidgas och Hanna tar ett steg fram. Hon är klädd i en röd klänning med ett brett skärp i midjan. Kjolen är snäv upptill och nedtill och kupad däremellan, den välver sig runt hennes ben som en upp- och nedvänd tulpan.

En slokande hatt döljer hennes ögon när hon går mot scenen med blicken mot marken. Inte ensam. En man följer tätt i hennes spår. När hon kommer fram till det första trappsteget tar hon stöd av hans hand. Hon griper tag i den, håller den stilla några sekunder, med ryggen vänd mot publiken. Hon säger någonting, en diffus viskning som inte når fram till åhörarna.

Men mannen hör, han skrattar till, kysser henne hastigt på kinden och hjälper henne upp för trappstegen. Sedan släpper han taget och tar några steg tillbaka. Han ställer sig där och väntar, med ryggen lutad mot väggen.

Hanna går fram till mikrofonen, griper tag i stativet med ena handen. Hon tvingas resa sig lite på tå, för att nå upp till den.

8

En kvinna är snabbt framme och justerar ner den, hon hukar sig för att inte vara i vägen. Publiken väntar tålmodigt när beröringen skapar rundgång som tjuter i högtalarna. Konst­ nären blir inte stressad av det, tvärtom, det roar henne. Ett leende lurar i mungipan, hon vinkar lätt med ena handen innan hon till slut börjar tala, på släpig amerikanska. ”Alla konstverk har sin historia, sina emotioner”, säger hon och tystnar igen, en lång stund. Hon betraktar publiken med huvudet högt, möter deras förväntansfulla blickar. Ler, så att ögonen skrynklas ihop, en gnista tänds där inne. ”Mitt nya konstverk, som ni snart ska få se, är det bästa jag någonsin har gjort. Och det blir det sista jag lämnar efter mig i den här världen. Jag är färdig, helt enkelt. Färdig med konsten.”

Hanna säger inte mer än så, låter bara de få dramatiska orden sväva ut över lokalen. När hon backar undan från mikrofonen håller hon handen över smycket som hon bär runt halsen, en oval medaljong i silver. Hon nickar till de båda vakterna. De tar tag i tyget och drar det bakåt, låter det glida ner på marken och avslöja pjäsen inunder.

Ett sus går genom publiken. Kameror smattrar på nytt, en man med en filmkamera tränger sig fram, han böjer sig ner och följer konturerna, går nära för att fånga detaljerna. En kvinnlig reporter från samma kanal följer tätt efter, när fotografen vrider kameran mot henne håller hon upp mikrofonen mot munnen. ”Och här ser vi alltså det som är, det som vi nyss fick höra är … Hanna Stiltjes allra sista konstverk. En … eh … byrå.”

Reportern kan inte motstå att rynka lite på pannan när hon säger det sista ordet, som om det hon ser bekymrar henne, eller rent av gör att hon tappar respekten.

Byrån som står där, framför publiken, ser ut som ett lapptäcke av bråte. Alla delarna är olika, i färg och form och material. Den svarta stenskivan ovanpå har ojämna fläckar och hack, en svartmålad pappersros hänger slokande ut över kanten.

9

Lådorna är snickrade av gamla fönster, lister, smutsiga och fläckiga brädbitar, skåpdörrar. Bakom en glasruta ligger en hög med kuvert, pappersfibrerna har slitits isär när de har öppnats, kanterna är oregelbundna, hackiga.

Hanna tar ett djupt andetag och ser ut över publiken. De har börjat röra på sig, många har vänt sig från scenen och köar för att komma in i utställningshallen, in till den stora utställningen som de är där för att se. Den med hennes storslagna olje­ målningar och bronsstatyer, de som har gjort henne berömd över hela världen. ”Hanna Stiltje, kan du berätta lite mer för oss ? Är det här ett suggestivt sätt att leka med vad ett liv är? Att vi bär på olika lådor inom oss ?” frågar en annan reporter och sträcker fram mikrofonen mot hennes ansikte. Den kommer med sådan fart att hon ryggar undan och dunsar in i någon, hon ursäktar sig.

Frågorna kommer från alla håll nu. ”Varför har du övergivit brons som material ?” ”Är det här verkligen ett konstverk i din klass ?” ”Målningarna då ? Det blir väl fler tavlor i framtiden ?” ”Varför ska du sluta, mitt i livet ?”

Reportrarna omringar henne, trängs på den begränsade ytan. Hon hör inte längre vad de frågar, det blir bara till ett surr. ”Ni får vänta med era frågor, ni får ställa dem när ni har er intervjutid”, säger hon bestämt.

Mannen som följde henne fram till scenen väntar nu otåligt vid hennes sida, hans fötter trampar mot marken. Hon sträcker ut armen och griper tag i hans hand, håller den hårt när hon går i väg på sina höga blanka klackar och sicksackar sig fram genom det skingrade folkhavet. Omgiven av uppgivna röster som vittnar om besvikelse.

När de är framme vid dörren som leder in till restaurangen, och det lilla rum som är avsett för intervjuer, tittar hon över axeln och betraktar alla människor som är på väg att lämna 10

museet. De vandrar ut genom dörrarna och försvinner bort över gårdsplanen.

En liten flicka leker bredvid sin pappa där ute, han talar i telefon och har vridit bort huvudet från henne. Flickan håller honom i handen men hoppar samtidigt upp och ner i sina gula gummistövlar. Det långa lockiga håret böljar ut över hennes axlar och snuddar nästan marken när hon tar tag i pappans hand med båda händerna och börjar klättra upp för hans ben. ”John, ser du flickan, där, titta”, viskar Hanna och pekar, men hennes följeslagare hör henne inte, han har redan öppnat dörren och gått in.

Hanna betraktar flickan och hennes pappa till dess att de viker av och försvinner ur hennes synfält. Hon dröjer sig kvar, står som förstenad. Först när hon hör en välkänd röst ropa hennes namn väcks hon ur sina tankar. Hon glider snabbt in i rummet och slår igen dörren bakom sig, trevar efter låset. ”Vad i helvete har du gjort? Var fan är tavlorna ?” skriker den upprörda rösten utanför.

11

Bottenlådan.

Svarvad list, en pinne som handtag, dekorerad med krossat porslin.

Knut

Stockholm, 3 oktober 1965 Det lilla barnet låg i sin egen avföring. Mitt i rummet, på golvet. Utan kläder, omsvept av en smutsig filt som nästan helt hade glidit av kroppen. Hon sparkade ilsket med de nakna benen, som om hon kämpade för att ta sig därifrån. De vevade i luften, händerna också. De små nävarna var hårt knutna.

Men flickan grät inte, hon gav inte ifrån sig ett enda ljud. Det var som om hon förde en tyst kamp för sitt liv. Ögonen var uppspärrade, stirrade tomt ut i rummet.

Knut föll på knä och lyfte upp henne i sin famn, han höll henne nära, utan att bry sig om att flanellskjortan blev fläckad av bajs. Han vyssjade henne, gungade med hela kroppen, viskade i hennes öra : ”Lilla hjärtat. Lilla du. Allt blir bra nu, allt kommer att bli bra.”

Det stod spritflaskor och halvfulla glas på bordet. Och öl­ burkar, öppnade, stinkande, kramade av händer till dess att den tunna aluminiumplåten skrynklats ihop av kraften. En kanyl låg där också, helt öppet, och ett gummiband med knuten kvar, den var dubbelt slagen, det smutsgula gummit bullade upp sig.

En matsked, eldad under så att stålet hade blivit svart av sot.

Rester av ett vitt pulver kunde anas på en skärva av en spegel.

Knut stirrade på den när han hävde upp den lilla nakna bebisen mot axeln, så att hon skulle slippa se misären. Kanske var det amfetamin, den fruktade drogen som han läst så mycket om.

Mamman låg utslagen i soffan, halvnaken, bredvid en man 15

som han aldrig hade sett förut. De sov. Bröstkorgarna hävde sig då och då. Andningen var tung, den väste i näshålorna.

Mamman. Dottern.

Knarkaren.

Knut kände hur magen stramade, han hulkade, kunde inte hålla kvar maginnehållet längre. Med barnet tätt intill kräktes han ut över mattan till dess att ögonen tårades. Flickan började skrika, först ett svagt gnyende men sedan tog gråten fart och hon tycktes otröstlig. Hon var nog hungrig. Knut vyssjade henne, kysste henne på huvudet. Bebishåret kändes lent mot hans mun, nästan som siden. Doften var oskyldig, sötaktig.

Han ryckte åt sig en tröja som hängde över en stol och svepte den om henne. Innan han gick tittade han in i badrummet för att leta efter blöjor, men han vände direkt när han såg hur smutsigt det var. Tänkte att han fick stanna någonstans på vägen hem, och köpa det nödvändigaste till den lilla. Han lämnade lägenheten utan att se sig om. Log och mimade tack till grannfrun som stod utanför och väntade. Det var hon som hade ringt till honom. ”Får jag låna telefonen innan vi åker ? frågade han.

Hon nickade och öppnade dörren tvärs över trappuppgången.

Det var städat där, trasmattan låg prydligt rak i hallen. Krukväxterna var frodigt gröna. Några meter och en hel ocean skilde de identiska lägenheterna åt. ”Jag tänkte på den lilla, det var därför jag ringde till dig”, sa hon och lade sin hand över flickans rygg. ”Att hon inte ska behöva ha det så där.” ”Du tänkte rätt”, svarade Knut kort samtidigt som han slog numret till polisen. Han skyndade på nummerskivan på tillbakavägen, drog i den så att han snabbt kunde slå nästa siffra. ”Ni måste komma hit och ta hand om en knarkarkvart. Det är min dotters lägenhet. Det har spårat ur, hon måste få hjälp”, sa han och uppgav adressen.

Han svarade på deras frågor, så kortfattat som möjligt. Berät16

tade hur många som var där, hur det såg ut. Berättade om bebisen, den lilla flickan. ”Jag tar med henne hem nu, bara så att ni vet”, sa han innan han lade på. ”Hon behöver tas om hand och det är jag som är morfadern. Det blir bäst så.”

Han lämnade grannfrun och gick ut på gatan där den mörkblå Volvon stod och väntade, nederkanten av karossen var så rostig att den hade blivit vågig, de bruna bubblorna sträckte sig högt upp på dörren, åt av plåten. Han lade flickan på rygg på passagerarsätet och höll skyddande ena handen på hennes mage när han startade motorn och körde i väg. Tjutande sirener kom allt närmare och innan han svängde runt hörnet hann han skymta polisbilens front i backspegeln.

17

Torpet, maj 1969 Flickan hoppade och sprang ute på gårdsplanen. Hästsvansen svängde när hon tog sats från en vattenpöl till en annan. Vattnet stänkte upp på de gula gummistövlarna. Upp på de bara benen och klänningen. Det ljusblå tyget var fläckat av vatten och lera. Hon skrattade. Ljudet som lämnade hennes läppar porlade, nästan som musik. Den ljuvaste han någonsin hört.

Han kunde sitta där på verandan och titta på henne i en evighet. Lyssna.

Knut halade upp munspelet från den ena bröstfickan och började spela, en improviserad melodi. Flickans lek upphörde direkt, hon kom springande, satte sig vid hans fötter och brast ut i sång. Den handlade om en råtta som vägrade gå på potta och aldrig gjorde någonting med måtta. Orden kom spontant och båda två fnissade när det blev tokigt. Flickan lade sig på rygg, det långa håret i hästsvansen bildade en solfjäder bakom hennes huvud. Hon sträckte upp benen i luften och lät fötterna dansa till munspelets toner. Det rann vatten ur gummi­ stövlarna, klänningen blev allt blötare.

Ett golvur surrade i gång inne i salongen, det slog tre ansträngda slag, sedan blev det tyst. Knut tog munspelet från läpparna och lät det glida tillbaka ner i fickan. Han blickade ut mot infarten till torpet, mot landsvägen. Den låg öde. ”Det är bäst att jag sätter på kaffet nu, om hon kommer”, sa han och sträckte fram en hand till flickan. Hon tog den i sin och han drog henne upp till stående.

18

”Så du ser ut, den här måste tvättas igen”, sa han och nöp tag i klänningstyget. Hon vägrade ta av sig den, höll armarna hårt över magen. Minen var sammanbiten, ögonen smala som streck. ”Jag ska ha klänning”, fräste hon. ”Då får du ta din röda”, sa Knut och gungade fram och tillbaka några gånger, för att komma upp från stolen. Den tjocka magen tog emot, han pustade när han gick in i det lilla huset.

Det fanns bara ett rum och en liten sovkammare. Och så köket där flickan sov. Kökssoffan var fortfarande uppbäddad och på det tjocka dunbolstret trängdes hennes gosedjur. En nalle, en liten hund och några kaniner i olika storlekar. Han lade dem bredvid varandra, på kudden, och fällde sedan ner locket. Slätade ut dynan och arrangerade kuddarna i hörnen så att ingen kunde ana att det nyligen varit en säng.

Det sprakade från elden när han öppnade luckan på ved­spisen och lade in ytterligare några klabbar. Han ställde en kanna med vatten ovanpå. Flickan satt i dörröppningen och väntade, hopkrupen. Fortfarande klädd i den smutsiga blöta klänningen. ”Vad är klockan ?” frågade hon.

Knut sneglade in i salongen, mot det stora golvuret som stod mot en av väggarna. Det hade redan gått en kvart sedan den slog. Men det sa han inte. ”Hon kommer kanske sent i dag”, sa han, trots att vägen fortfarande låg öde. ”Ska du inte ta på dig någonting annat nu ? Någonting som är rent och torrt.”

Flickan lutade sig mot dörrkarmen, med huvudet vridet mot vägen och fötterna mot karmen på andra sidan. ”Det spelar ingen roll”, sa hon.

Knut visste att hon hade rätt, men det sa han inte. Varannan lördag var besöksdag, så var det bestämt. Klockan tre och två timmar framåt. Men det var sällan mamman dök upp. ”Jo, du slipper frysa”, sa Knut och letade fram en tröja och ett par byxor i klädkammaren. Han lade dem i hennes knä.

19

”Ta på dig nu”, upprepade han. ”Den röda klänningen, jag vill vara fin när hon kommer”, svarade hon truligt och slängde bort kläderna. De gled över trätiljorna, blev liggande i en trasslig hög. ”Vi sparar den, till nästa gång ?”

Flickan struntade i vad han sa. Hon reste sig upp och sprang ut igen, behöll den blöta smutsiga klänningen på. Ut till vatten­pölarna och klätterträdet. Till kojan som de hade byggt tillsammans. Repstegen slog mot trädet när hon vant klättrade upp och försvann in i den. Hon gjorde så, när hon blev ledsen.

Kojan var hennes fristad, hennes eget lilla krypin.

Knut gick fram till telefonen och slog numret som han hade slagit så många gånger. Men precis som vanligt gick signalerna fram utan att någon svarade.

Det satt en almanacka på väggen. Han satte ett rött kryss vid dagens datum. Vid sidan om krysset skrev han några ord : ringt, inget svar.

Det var det andra krysset den här månaden. Han bläddrade tillbaka. Varje månad såg likadan ut, röda kryss varannan lördag.

Det var snart ett halvår sedan hon sist kom på besök.

Mamman.

Dottern.

Knarkaren.

20

*** Det stod några fotografier på sekretären i salongen. Knut stannade till framför dem. Det var inramade bilder av leende barn.

Flickan, Hanna. Och flickans mamma, Johanna. De var så lika.

Långt brunt hår, lockigt som ett brusande vattenfall. Han tog upp en av ramarna i handen, tittade närmare. Munnen log, det fanns liv i ögonen, de strålade mot honom. Johanna stod vid eken bakom huset, lutad mot stammen med ena benet på bänken framför den. Det var en fotograf som hade tagit bilden, han gick från hus till hus och erbjöd sina tjänster.

Det var på den tiden de hade varit tre i huset. När Aina fortfarande hade varit i livet. När Johanna fortfarande var ett oskyldigt barn.

Ett fint minne. Det var så han ville minnas henne. Inte som den hon hade blivit.

Var det hans fel ? Skulle han göra om samma misstag igen ?

Han putsade glaset med skjortärmen och ställde sedan ner ramen bredvid en bild på Hanna, en som han själv hade tagit med sin kamera, den han köpte begagnad när hon bara var ett spädbarn. Hon sprang mot honom på bilden, över en äng, med armarna utsträckta. Han flackade med blicken mellan de två bilderna. Samma hår, samma leende. Men ändå inte samma.

Nej, det fick inte hända igen. Det fick bara inte det.

Han gick ut på gårdsplanen. ”Hanna !” ropade han.

21

Flickan tittade ut ur kojan, ansiktet var svartmålat med kol.

Han hoppade till, låtsades bli skräckslagen. ”Bu !” skrek hon och skrattade så att de vita tänderna lyste mitt i allt det svarta. Besvikelsen över att mamman inte kom den här gången heller var som bortblåst. Hon hade kanske blivit van vid att vänta förgäves. Snart borde han sluta förbereda henne och klä upp henne. Johanna fick väl dyka upp bara, om hon någon lördag fick för sig att komma. Han undrade ofta vad hon gjorde, hur hon hade det. Varje gång telefonen ringde fanns oron där, rädslan för att hon skulle ha tagit en överdos.

Knut sträckte upp armarna och fångade Hanna i famnen när hon hoppade ner till honom. Hon borrade in sitt lilla ansikte mot hans hals. ”Moffa”, viskade hon och kramade honom hårdare. ”Lillgrisen, moffas älsklingsflicka”, viskade han och strök henne över håret. Sedan ställde han försiktigt ner henne på marken och pekade mot snickarboden. ”Kom, så ska du få se vad jag har gjort i ordning till dig.”

Det var en rymlig bod, till ytan större än torpet där de bodde.

Där inne hade han snickarbänken och sina verktyg och allt pågående arbete. Stolar, några fönster, en byrå. Han reno­ verade mest, skrapade färg och lagade. Målade. Lite nytt gjorde han också, om det var någon som beställde. Mitt på golvet stod en gungstol som han hade snickrat. Han höll på att måla den, svart med slingrande guldrankor och röda blommor.

Hanna satte sig i den innan han hann stoppa henne. Han höll andan, hoppades att färgen hunnit torka. Han närmade sig nervöst med handen, tog tag i ryggstödet och andades ut när han kände att det inte klibbade. Han gungade henne, hon lutade sig tillbaka med båda händerna på armstöden. Men så plötsligt fick hon syn på det som han velat visa henne. Utan förvarning hoppade hon rakt ut från stolen, landade på sidan men reste sig snabbt. Längst in i snickarboden stod ett staffli med ett vitt tomt papper. På pallen bredvid låg en palett med vattenfärger.

22

”Nu kanske du kan låta bli att måla på dig själv”, sa han och log mot den sotiga ungen som hoppade upp och ner med fyra nya penslar i händerna.

Hanna var alltid med honom när han jobbade, hon satt på golvet i ett hörn i boden och ritade. Hon älskade sina kritor, målade pappret fullt så att varje vit yta täcktes av starka färger.

Hon berättade vad det var, men det var svårt att se. En skog, en älg, en sjö. Hon såg bilder i sitt inre som ville ut, drivkraften var så stark. Precis som den hade varit för hennes mamma. Hon målade på allt, på väggarna ibland. Han brukade bli arg. Den här gången skulle han inte göra om samma misstag. Flickan skulle alltid få måla, hon skulle få utlopp för det där inom henne, för alla bilder, alla tankar, alla känslor.

Hon hörde honom inte längre, hon hade redan börjat måla.

Trevande penselstreck på tjock kartong. Fibrerna sög upp vattnet och färgen spred sig. Hon målade rött, hon målade blått, hon blandade till dess att allt blev brunt. Han hjälpte henne att torka rent färgkakorna med en trasa.

Sedan började hon om igen.

Ett träd, en skog, blod … Hon skrattade högt när ordet lämnade hennes läppar. ”Var det någon som gjorde sig illa ?” frågade Knut och lutade huvudet snett när han betraktade färginfernot.

Hon nickade ivrigt. ”Ja, kråkan dog. När räven tog den”, sa hon och pekade på någonting svart och någonting rött mitt bland alla penselstreck. ”Jag ser det”, sa han och nickade, fascinerad över flickans fantasi. ”Stackars kråkan. Oj, vad mycket blod det blev.”

Hon lyfte försiktigt ner pappret. Ställde det mot väggen, backade och betraktade det. ”Klart”, sa hon nöjt och slog otåligt två penslar mot varandra. ”Nästa, mer papper.”

Knut gjorde som hon sa, tog fram ytterligare ett papper och 23

lade det mot staffliet. Motstod impulsen att be henne måla långsammare, mer noggrant. ”Vad ska det bli nu då?” frågade han i stället. Flickan svarade inte, hon attackerade det tomma vita pappret med sina två penslar, lät färgen flöda och målade med båda händerna.

En vacker dag kanske det blir någonting riktigt av det, tänkte han roat och följde hennes yviga gester med blicken.

Inte i dag.

24