a product message image
{' '} {' '}
Limited time offer
SAVE % on your upgrade

Page 1

Louise Doughty

SPÅR 7 Översättning Manni Kössler


Tidigare utgivning Kvinna inför rätta 2015 Svart vatten 2017

Forum är ett imprint inom Bokförlaget Ester Bonnier Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Platform Seven Originalförlag Faber & Faber Limited, London Copyright © Louise Doughty 2019 Omslagsbild Shutterstock Omslag Niklas Lindblad, Mystical Garden Design AB Tryckt 2020 hos ScandBook UAB, Litauen ISBN 978-91-37-15534-0


Till Andrea Levy


Your body is a star, unto my thought; But stars are not too far and can be caught – small pools their prisons are. ”Song”, Isaac Rosenberg


DEL ETT


1. Klockan är fyra på morgonen. Stationen ligger öde men jag är inte ensam. Jag är aldrig ensam. De andra finns där, och nu finns mannen där. Ingen har sett honom än, utom jag. Det är helt svart vid den här tiden på dygnet men säkerhetslamporna kastar ett skarpt vitt sken över alla sju spåren och perrongerna. Då och då far ett godståg förbi och luften fylls av ett utdraget tjutande dån. Sedan stillnar allt igen, tystnaden bryts bara av käbblet från ett par duvor vid spår 5. Nere mellan spår 2 och 3 kommer en ensam räv, liten och sidenglänsande, kilande utmed tågskenorna. Den stannar till och vrider nosen, sniffar ut i den iskalla luften innan den tar ett lätt och smidigt skutt upp på perrongen vid spår 2. När den passerar under ljuset från en lampa glimmar den rödbruna pälsen till helt kort, innan den försvinner i mörkret. Två städare går från perrong till perrong i lysande orange byxor och jackor, de kollar att allt är i ordning innan de tidiga pendlarna anländer. På arbetslagschefens kontor sitter CSM, föreståndaren för kundservice, och en säkerhetsvakt. De dricker te medan de håller ögonen på övervakningskamerorna. Peterborough Railway Station kanske ligger tom och ödslig på nätterna men den vilar aldrig, inte helt. Sista tåget mot London går inte förrän 23.47, men om man vill ta sig till Edinburgh måste man ta tåget senast 20.16. Österut finns det som går 9


21.18 till Stansted och västerut 21.59 till Birmingham. Peterboroughs tågstation är belägen mitt i England som en spindel i sitt nät, och likt en spindel är den ständigt uppmärksam på rörelser, också när den tycks hopkrupen och stilla. Första tåget mot London avgår 03.25 så stationen är bara stängd för allmänheten i lite drygt tre timmar. Assistenten på kundservice ger sig av efter det sista tåget, men föreståndaren tjänstgör hela natten. Det händer ofta att ett godståg stannar vid spår 7 för att byta förare – det ligger en depå bakom stationen. Gods lossas och lastas förstås vid alla tider på dygnet. Säkerhetsvakten som tjänstgör just den här natten heter Dalmar. Dalmar tar sitt arbete på stort allvar. Trots att hans främsta uppgift är att vara till hands för föreståndaren, är det också han som ska hålla utkik efter misstänkta objekt varannan timme – på var och en av de sju perrongerna, i väntsalarna, på toaletterna. Dalmar har aldrig träffat på något misstänkt men han använder sig av principen om DUT (Dolt? Uppenbart? Typiskt?). Dalmar är från Somalia, Storbritannien gav honom asyl för tolv år sedan och hans drömmar hemsöks av bomberna han aldrig kommer att hitta. Han är stolt över att hans arbete innehåller ett element som syftar till att beskydda den brittiska allmänheten från sprängladdningar, även om den brittiska allmänheten förmodligen anser att han är den som mest troligt placerar ut dem. Det händer att han längtar efter att upptäcka något för att liksom rättfärdiga sin exil, men den längtan är så hemsk att han inte kan erkänna den ens för sig själv. Konsekvenserna av att det skulle kunna finnas något att upptäcka och att han skulle missa det är alltför skrämmande att föreställa sig. Att frukta och önska samma sak, gör det honom djupt olyckligt lottad eller till den mest lyckosamme, den mest levande av alla? Just den här natten är Dalmar på gott humör. Han har nyss gjort en kontroll, prickat av varje område på papperet och 10


hängt tillbaka skrivplattan på dess krok på arbetslagschefens kontor vid spår 1. Nu småpratar han med nattens CSM, en kort gladlynt kille som heter Tom. Dalmar funderar på att söka en kurs inom kundservice. Hans engelska var bra redan innan han lämnade sitt hem och nu talar han flytande men är fortfarande blyg. Tom har uppmuntrat honom. ”Börja ombord på tågen, Dalmar”, har Tom sagt, ”det är det bästa du kan göra, det är mycket mer att göra där. Håll på i fem år, sedan kan du flytta till en station. Det är bra betalt, ett bra upplägg.” Medan Tom och Dalmar samtalar dricker de te ur gigantiska muggar. De turas också om utan att tänka närmare på det att då och då kasta en blick på övervakningskamerorna, det nya systemet som täcker in nio olika områden på stationen alla tider på dygnet och där allt visas i högupplösta tydliga färger på en stor platt skärm. Tom är särskilt intresserad av platsen för cykelförvaringen. Antalet stölder ökar alltid ett par månader före jul. Tom är själv cyklist och känner med ägarna. Det finns inget han älskar mer än att rusa ut och ta fast någon i samma ögonblick som personen sätter bultsaxen till ett cykellås, även om han lika gärna hade kunnat ringa BTP, brittiska järnvägspolisen, vars kontor ligger tvärs över vägen, och låta dem ta hand om saken. Men det verkar lugnt i kväll. Inga cykelstölder, inga fyllon än så länge – det är visserligen bara tisdag. De berusade brukar dyka upp från torsdag och framåt, för att ta de tidiga morgontågen hem. De anländer en och en eller två och två, kvinnor och män, bristfälligt klädda och huttrande, direkt från Peterboroughs flottaste nattklubbar. De kommer raglande på perrongerna arm i arm eller stöter vinglande mot varandra. Det är alltid någon av dem som plötsligt böjer överkroppen som en fällkniv, viker sig som en hårnål och kräks i plaskande pölar över perrongen. Det är städarnas problem, gudskelov, även om Tom har setts skotta snö och strö grus på vintrarna. Om en snöstorm drar in strax före rusningstid på morgonen, 11


har han inget val. Peterboroughs tågstation skulle enligt hans åsikt sannerligen behöva ett tak. Och när det inte handlar om festprissarna är det folk med psykiska åkommor. Det har förekommit ett par incidenter på sista tiden med en medelålders kvinna bekant för järnvägspolisen, en med uppenbart långvariga sömnsvårigheter som driver runt på stationen så fort den har öppnat och besvärar morgonpendlarna. Hon har brun kappa över ett hellångt nattlinne och gummistövlar och hon går omkring och klappar sig på läpparna med två fingrar i en ge-mig-en-cigg-gest, något som med tanke på att det har varit förbjudet att röka på tågstationer sedan 2007 är ganska meningslöst. Det händer att en och annan hemlös klättrar över säkerhetsstängslet – det är inte särskilt svårt att ta sig in på stationsområdet – men Tom får oftast syn på dem när de släpper taget på andra sidan, och innan fötterna når perrongen ger han sig ut och ropar åt dem över spåren att de kan dra därifrån genom den vanliga utgången annars kommer polisen. Det blir aldrig några problem. Om det är riktigt kallt har det hänt att Tom struntat i det han ser på skärmarna – så länge det är en figur han känner igen – och låter dem kura ihop sig i en väntsal ett tag, i alla fall tills de upptäcks av väktaren som är i tjänst. Han vet att han inte borde göra så, men vissa nätter har han helt enkelt inte hjärta att låta bli. Ingenting sådant händer emellertid i natt. I natt är allt stilla och tyst. Det enda som finns att se på kamerornas skärmar är räven som avpatrullerar stationen på jakt efter sopor eller skräp av något slag som kan innehålla lite ätbart, den försvinner ut från hörnet på en skärm och dyker som ett trollslag upp på en annan. Tom och Dalmar är djupt inbegripna i ett samtal om Dalmars karriärmöjligheter och tittar bara på kameraskärmarna lite då och då – så de ser inte räven och de ser inte mannen. Det är bara jag, som driver runt kontoret och tjuvlyssnar på deras samtal för att jag är uttråkad, bara jag som ser mannen 12


komma gående in på stationen och svänga av mot trappan upp till gångtunneln över spåren. Jag vet omedelbart vart han är på väg. Han går mot spår 7. Perrongen vid spår 7 är ny. Den byggdes visst för fyra år sedan – de anställda pratar fortfarande om alla avbrott bygget orsakade. Man hade kunnat tro att den här stationen var stor nog – men nej, de drar igång, utökar den, bygger ytterligare två perronger där den gamla godståglinjen och stickspåren för flygaska brukade ligga. Det är den del av stationen som är belägen längst bort från ingången, från arbetslagschefens kontor och från informationsdisken för tågpassagerare. Mannen kanske inte känner till vad de olika delarna av stationens administrativa system heter men han vet alldeles säkert att vid spår 7 befinner han sig så långt han kan komma från någon i personalen. Huvudentrén öppnar klockan tre för att släppa in passagerarna som ska ta första tåget söderut men det är bara några stycken som kommer för att ta det, mest tåganställda på väg till arbetet, och det avgår från spår 1. Det finns inget giltigt skäl för någon att befinna sig någonstans i närheten av spår 7 vid den här tiden. Det första passagerartåget är det som avgår 06.10 till Birmingham New Street. Om det är det tåget han tänker ta, är han ute i väldigt god tid. När jag träffar på honom sitter han på metallbänken ungefär tre fjärdedelar av avståndet in på perrongen, bänken längst bort, närmast rampen från spåren, den lugnaste delen på hela tågstationen. Den leder ingen annanstans, man går bara dit om man vill vara just där – eller ingenstans. Han är i sextioårsåldern, en storvuxen man, lång, det ser jag trots att han sitter ner. Jag har blivit bra på att göra uppskattningar av människors yttre, bra på att väga och mäta deras kroppar genom att dröja med blicken. Han är klädd i en tjock, gammalmodig jacka, en sådan som brukade kallas donkey jacket, marinblå med en infällning av skinn. De där jackorna var 13


aldrig riktigt så varma som de borde ha varit, och hans sätt att kura ihop sig tyder på att den ligger tungt över axlarna, som om allt det i hans liv som tynger och trycker ner honom finns i jackan. Men å andra sidan, varför skulle någon alls se munter och uppåt ut när de sitter på en metallbänk i änden av perrongen vid spår 7 på Peterborough järnvägsstation en becksvart, iskall gryning i november? Jag betraktar honom en stund. Han sitter orörlig där på bänken med ansiktet vänt mot tågspåren. Han har en svart yllemössa över öronen och en havsgrön sjal runt nederdelen av ansiktet. Axlarna är uppdragna, händerna djupt nedstoppade i fickorna så att armbågarna bildar två bulliga vinklar på båda sidor. Det är inte alltid uppenbart, nämligen. Med tanke på mitt upphöjda perspektiv skulle man kunna tro att jag får syn på dem på långt håll. Det är inte alls säkert – tågstationer drar till sig alla möjliga sorters människor. Utöver väntrum på sjukhus och kontor där arbetslöshetsunderstöd delas ut, är de ett av få ställen där man kan sitta i timmar utan att bli ombedd att flytta på sig. Alla väntar på något på en sådan plats. Detta något kommer och detta något går – dess ebb och flod – varför skulle någon se en ensam människa på en bänk? Ibland har de en väska stående vid fötterna, ibland fipplar de med telefonen. Det faktum att den här personen varken har väska eller telefon gör mig ganska övertygad om anledningen till att han sitter där. Inte ens när jag placerar mig framför honom kan jag se ansiktet tydligt, bara den del som syns mellan sjalen och mössan. Han har en stor grovporig näsa och vattnig blick. Han tittar rakt fram, uttryckslöst – men det som ser ut som vånda eller förvirring kan helt enkelt vara en fysisk reaktion på kölden. Jag betraktar honom en stund. Ingen förändring i hans hållning. Blicken är rejält glasartad – det är så jag kan veta säkert, och den vetskapen är en blytung känsla. Jag ser mig omkring. Tom och Dalmar kommer att få syn på 14


honom, eller kanske någon av städarna. Nu när jag har förstått vad han är blir det uppenbart, för mig. Men den här mannen är smart och strategisk. Han har valt spår 7. Det finns inget fik på perrongen – vagnen med snacks kommer inte till väntsalen förrän om två timmar och dessutom är bänken dold av väntsalens murade vägg. Jag undrar om han vet det, om han har kollat upp allt ordentligt i förväg, kanske varit där och rekognoscerat. Perrongen vid spår 7 ligger öde. De kommunala bostäderna på andra sidan industritomten och skrotupplaget ligger mörka med fördragna gardiner. Bredvid dem ligger den enorma parkeringsplatsen som hör till hallen för begagnade bilar, men gallergrindarna är stängda – det är mitt i natten. Ingen syns till, ingen har orsak att vara där och få syn på honom. Den kalla bänken, den här perrongen, är bara till för honom. Han är inte den första person som tänker den tanken. Det sitter en övervakningskamera på väggen vid rampen längst bort på perrongen intill det röda stoppljuset, och den är riktad rakt mot bänken där mannen sitter. Jag tittar efter att den lilla lampan lyser: jodå, den är på, men kanske Tom och Dalmar fortfarande är inbegripna i sitt samtal eller kanske går Dalmar en runda och Tom spelar Words with Friends på sin mobil. Han gör det ibland när Dalmar patrullerar. Han vet hur samvetsgrann Dalmar är och det invaggar honom i en falsk känsla av trygghet. Jag tittar noga på mannen. Fortfarande den där blanka, oavvända blicken. Se dig omkring, tänker jag, lyft blicken. Fokusera. Om du gör det kommer du att få syn på den lilla fågeln som sitter ytterst på toalettbyggnaden, tyst men darrande med vingarna i ivrig väntan på gryningsljuset trots att gryningen tycks vara, och är, så långt borta. Om du lyfter blicken kanske du lägger märke till att där i fjärran, bortom bostadshusen, håller himlen på att göra sig redo: mörkret kanske inte lättar riktigt än, men titta, det tunnas ut som förberedelse inför ljuset 15


som ska silas genom det. Om du lägger märke till det, kommer du inte att se ljuset men väl möjligheten till ljus. Du kommer att begripa att det inte spelar någon roll hur mörk natten är, det kommer alltid en gryning. Om jag bara kunde tala, eller åtminstone viska. Då kunde jag väsa in i mannens öra, Lita på mig, det är en fruktansvärd sak att göra – du kommer att förstå hur fruktansvärd den är först när du faller framåt och når punkten utan återvändo. Då kommer de till dig, människorna i ditt liv, deras ansikten, och i detta sista förtvivlade ögonblick kommer du att inse att det här är ett förfärligt misstag, det värsta du över huvud taget kunnat begå. Lyssna på mig, jag lovar – i samma sekund som dina fötter lämnar perrongen kommer du att ångra dig. Jag befinner mig precis framför honom – uppfattar han inte min närvaro? Du måste ta dig förbi mig, tänker jag, i ett försök att få honom att uppfatta det vildsinta i mina tankar. I vanliga fall kan jag avgöra vad människor tänker eller känner bara genom att betrakta dem, men jag tittar noga på de vattniga ögonen och deras uttryckslöshet är skrämmande: han varken tänker eller känner någonting alls. Han har bestämt sig. Och han gör en första rörelse. Han lyfter händerna och drar upp sjalen över sin stora näsa, fäller upp jackkragen runt sjalen. Bryr du dig fortfarande om att du fryser? vill jag ropa. Herregud, om en stund kommer du inte att känna någonting alls. Han reser sig från bänken och vrider huvudet lite åt vänster. Han har hört något, på avstånd. Det är hans undergång, fortfarande en bra bit bort men den närmar sig dundrande: ett godståg. Godståg är monstruösa ting, våldsamma, tunga, ändlösa – när farten inte är hög känns det som om det tar timmar för dem att passera stationen. Tågets främre del är sedan länge försvunnen när den bakre ännu tycks befinna sig flera kilometer åt andra hållet. Det är svårt att begripa att det alls finns en förare längst fram. Mannen lunkar någon meter fram till kanten på perrongen, 16


stiger utanför den upphöjda gummilisten för blinda, utanför den gula linjen. Jag backar lite men stannar kvar mellan honom och tågspåren. Vi befinner oss ansikte mot ansikte nu. Han börjar hasa med tårna centimeter för centimeter, som om han hade rörelseproblem, men jag vet att det inte ligger något fysiskt handikapp bakom motsträvigheten hans kropp känner inför att närma sig kanten. Hans kropp vet bättre än hans tankar hur hemskt det är: den skriker åt honom att ta sitt förnuft till fånga. Varför lyssnar han inte? Varenda nerv spänns för att undvika avgrunden. Nu har mannen börjat gunga lite. Fortfarande är det bara ögonen som syns och det är stora ljusa ögon som blänker av tårar. Varför har ingen lagt märke till honom än? Jag kastar en blick runt stationen, som om det gick att göra mina tankar tillräckligt högljudda och panikslagna för att kalla dit Dalmar och Tom, och när jag gör det hör jag hur det närmar sig – och det gör han också. Jag tittar på honom och han har vridit på huvudet, ser åt vänster bortåt spåret, och vi hör båda två dånet och mullrandet från godståget som kommer närmare och närmare, ljudet från det, och vi ser de två lysande gula rundlarna från framlyktorna, avlägsna och liksom avhuggna, kanterna fladdrar men deras centrum är solitt, hotande nära, och ljusen rusar mot oss genom mörkret. Jag hör ett rop bortifrån de gamla perrongerna, vänder mig dit och ser Dalmar stå vid spår 5. Äntligen. Mannen står med ryggen vänd ditåt men Dalmar har upptäckt honom och ser där han står att mannen befinner sig mycket närmare kanten vid spår 7 än någon borde göra. Stackars Dalmar. Han står som fastnaglad. Han har närmare till rampen än till trappan och vet mycket väl att han inte hinner rusa upp och över den täckta passagen och ner för rampen igen innan det annalkande godståget är framme. Han har säkert använt sig av radion för att ringa Tom och se till att signalerna blockeras, men jag hör hur godstågets dån blir allt högre – det är ett snabbt tåg, full17


lastat, ett som ska passera förbi – så vem vet om blockeringen görs i tid och om föraren i så fall klarar att bromsa in. Toms händer skakar säkert när han ringer. Inser inte den här mannen vad han utsätter dem för, för att inte tala om sin egen familj? I ett desperat ryck sätter Dalmar händerna runt munnen och vrålar. – Hallå! Ursäkta! Du där, titta hitåt! Mannen vänder sig inte om. Dalmar viftar med armarna, mimar en rörelse som för att knuffa bort mannen från perrongkanten. Han kupar händerna runt munnen igen och ropar. – Hallå! Du där, titta hit! Jag hör den desperata flämtningen i rösten, hur den spricker i slutet, och jag föreställer mig honom under förhöret senare, när han beskriver hur han skrek bort över spåren, hur han tänkte att det var enda sättet att få mannens uppmärksamhet och att han efteråt bara kände sig plågad av dåligt samvete för att det kanske drev på mannens handling istället. Så var det inte. Jag har hittills sett tre män vara nära – hur benen skakar och tänderna skallrar – och hur de dragit sig tillbaka i sista sekunden. Den här mannen är annorlunda, han är bortom känsla, bortom tanke. Den här har bestämt sig. Jag vänder mig mot honom igen just som tåget dundrar in, metallskepnaden och dånet som fyller den kalla luften, roströda containrar fyllda med tonvis av grått grus. Mannen tippar framåt med kroppen onaturligt rak, som om han är ett träd som fälls. Han tvekar inte, inte en sekund, utan håller sig fullständigt rak, passerar genom mig och ner på spåret i samma ögonblick som tåget dånar in mot stationen. Tyngdkraften tar honom. Han slår inte ens ut med armarna när han faller.

18

Profile for Provläs.se

9789137155340  

9789137155340  

Profile for provlas