9789137154763

David ร rlemalm

Lite dรถd runt รถgonen

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © David Ärlemalm 2020 Svensk utgåva enligt avtal med Hedlund Agency Omslag Miroslav Sokcic Omslagsfoto Depositphotos Författarfoto Joel Nilsson Tryckt hos ScandBook EU 2020 isbn 978-91-37-15476-3

Till min morfar, som lärde mig värdet av att berätta en historia. Och djupt försjunken mellan sidorna fick mig att ana de världar som väntade.

December

Dörrarna till tunnelbanevagnen slog igen, mannen som låg på perrongen utanför såg honom i ögonen, höll fast blicken tills tåget åkte iväg. Han satte sig på sätet bredvid sin dotter.

Flickan tittade upp på sin pappa.

Vem var det där ?

Ingen aning.

Varför ville han göra dig illa ?

Jag vet inte.

Flickan, som hette Bodil, tittade ner i golvet. Han lade en hand på hennes huvud och upprepade : Jag vet inte.

Han reste sig, gick fram till dörrarna, såg sig själv susa förbi framför bergväggen. Ögonen, vansinnet och frustrationen innanför. Svor tyst.

Arto hade uppfattat rörelse bakom sig innan han kände knuffen. Bodil skrek till när han for fram över plattformen.

Tåget var på väg in. Han dämpade steget på kanten och vände sig om. Mötte mannen som försökt knuffa ner honom. Kort och satt, tjurliknande, frustande. Smutsig ljus tröja innanför en uppknäppt jacka. Med sänkt huvud kom han emot honom.

Arto sparkade honom i magen. Mannen sträckte ut sina korta armar och grep efter honom. Nästa spark slog undan benen.

9

Mannen for ner på plattformen med en duns, ena benet i en onaturlig vinkel under kroppen. Dörrarna öppnades, folk strömmade ut och förbi. Bodil täckte ansiktet med händerna, höll världen utanför. Arto tog tag i henne och lyfte in henne i vagnen. Satte ner henne på sätet. Dörrarna stängdes. Tåget gnisslade till och for iväg. Blickarna bröts.

Oktober

Vadå slut, vad ska jag äta då ?

Vi har potatis kvar, jag kan steka på den.

Det här är inte okej, vi har haft idrott och jag är sjukt hungrig, sa hon och drog det fuktiga håret bakom öronen. Ryggsäcken hängde över axeln.

Arto var tyst och väntade på om det skulle komma mer.

Ett fåtal av skolans etthundratjugo elever åt av den vanliga maten, de flesta hade någon form av allergi, känslighet eller alternativ kosthållning. Det var gluten, laktos, mjölkallergiker, vege­tarianer och veganer. Inte mindre än fem av veganerna åt inte gluten. En av dem stod framför honom.

Hur svårt ska det vara ? sa hon.

Beklagar, vi gör vårt bästa för att portionera ut maten till buffén så det ska räcka till alla, sa han. Och tänkte : Kom lite tidigare nästa gång. Det var tio minuter kvar tills serveringen stängde för dagen.

Eller hur, sa hon med en djup suck. Det var samma sak i våras, då blev jag också utan.

Möjligt att vi har glutenfri falafel i frysen, kan kika.

Vet du hur mycket falafel jag äter ? Kräks på det.

Potatisen då, med lök till ?

13

Hon skakade på huvudet.

Annars kan jag steka på ris med sojagrädde, blir som risotto.

Okej, sa hon med en djup suck. Kör på riset. Och du, var noga med att inte steka i smör.

Fixar det, sa Marisol när Arto kom ut i köket.

Säkert ?

Ja, koka kaffe så kommer jag om fem.

De hade varit ett team i snart ett år. Marisol hade jobbat i köket sedan gymnasieskolan slog upp sina dörrar på Södermalm ett tiotal år tidigare. Hon hade sett allt, hört allt, och var van att hantera specifika förfrågningar från såväl elever som föräldrar och lärare. Sex och en halv timmes arbete om dagen, de började klockan halv nio och gick hem vid tre, däremellan serverade de skolans elever och de lärare som så önskade. Intensivt, men de hade en bra rull, dagarna gick snabbt.

Redan de första veckorna hade hon lärt Arto att djupandas, aldrig fastna i munhugg med en elev. Att ta två minuter när någon av dem behövde gå undan, även om det snarare rörde sig om en.

Det var den här dagen, sa Marisol.

Hon hällde upp en kopp kaffe och gjorde Arto sällskap vid bordet i det lilla personalutrymmet som fungerade som både matplats och omklädningsrum.

Slappna inte av än, vi ska städa också.

Det är väl ingenting, det är ungarna jag vill få undan. Mellan elva och två, det är den tuffa tiden. Resten är semester.

Hur var det igår ?

Ha ! Som här, jobb. Stod i köket, tog hand om min fulla son och min ännu fullare bror och städade undan allt när de och alla andra gick. Var inte i säng förrän två.

14

Var väl bara familj ?

Det jag säger. Och tro mig, du har inte träffat min familj, de kan festa. Min bror rör inte sprit annars, knappt ens att Philipe gör det, men så fort det är en högtid eller någon fyller år åker flaskorna fram, och då är det plötsligt som om hela året ska tas igen. Min systerdotter Jasmin kräktes på toaletten efter att ha druckit såna där, vad heter det, shots med godis i.

Trodde inte man drack sånt längre.

Tydligen i min familj, vi är tidlösa.

Annars då ?

Fram till dess var det trevligt, sa Marisol och ryckte på axlarna. Hade förberett potatissallad och några röror innan.

Vi grillade, du vet. När barnen somnat och spriten hamnar i glasen, det är då. Sen ska alla bära hem sina ungar, när de knappt kan gå själva. Så festar vi.

Arto brukade gå till Eriksdalsbadet efter jobbet. Simmade längd efter längd, precis en timme. Eller så promenerade han omkring på Söder. Oftare än inte hamnade han förr eller senare i baren på None, med en kaffe, medan Ditte förberedde kvällen till ljudet av amerikansk skrålpunk, mandolinstinn folkrock och hiphop från den gyllene eran. Att stiga ner en halvtrappa till None var som att stiga ner i en värld av tjugo­fjärde december. Kulört julgransbelysning på väggen bakom baren, gamla turnéaffischer och bilder täckte väggarna, kastanjetter ovanför kassan och en julbjällra vid dörren som gjorde sitt jingle jangle så fort någon gick in eller ut. De mörka väggarna och den sparsamma belysningen gav en murrig känsla även under de flyktiga sommarmånaderna. När Bodil för första gången följde med utbrast hon : Är det jul nu, pappa, 15

är det jul nu ? Trots att det var tidig höst och löven knappt lämnat träden.

En stor sprit ?

Ditte bar sitt ständiga amerikanska basebollinne, lager på lager av halsband, armarna tatuerade med skepp, kvinnor, katter som bankade på trummor, ett hjärta där det stod Useless Generation, och vid höger öga trängde den tår hon lät göra året innan fram.

Alltid, sa Arto.

Ditte hällde upp en kopp svart kaffe och ställde fram på bardisken medan Rod Stewart sjöng om Georgie och lindade eftermiddagen blå.

Hur är det med min favoritunge nummer två ? sa hon.

Bra. Tror jag. Du vet hur det är, oroar mig fortfarande efter allt som hänt. Men hon har fått en ny kompis, någon grabb som heter Hampus, som hon pratar om hela tiden.

Gulligt.

Vet inte, de där innerstadsungarna är speciella. För att inte tala om föräldrarna.

Glöm inte att du är en själv nu. Din unge också.

Arto skrattade.

Det har hon varit hela tiden. Din då ?

Spindelmannen ? Hon mår bra. Gick kittad till skolan med dräkt och allt i morse.

Ditte rullade fram en ny öltank.

Ska du ha hjälp med den där ?

Skit på dig.

Bara frågar.

Slängde ut en snubbe som var dubbelt så stor som dig förra veckan, han kallade mig lilla gumman och tafsade mig på röven 16

när jag skulle ställa fram hans käk. Det hamnade i knät, och då var jag visst ingen liten gumma längre, utan en jävla hora. En blinkning senare stod han på gatan med mat på byxorna och öl över tröjan, utan att riktigt hängt med i svängarna. Han bankade på rutan, skrek och gjorde runkrörelser innan han gick, som för att solka den lilla värdighet han hade kvar.

Ditte rullade undan den gamla tanken och fäste den nya vid slangen.

Fan, blir arg bara jag tänker på det.

Hade gett dig en hand då också, om jag varit här, sa Arto.

Han lutade sig fram, blåste på kaffet.

Alltså …

Ditte höjde näven.

Lugn nu.

Arto höll upp händerna.

Vem jobbar kök i kväll ?

Adam, ny kille vi testar medan Marco är på Kreta.

Bra ?

Duger, men vi hade hellre haft dig, det vet du.

Ditte sträckte sig över baren och nöp honom lite för hårt i kinden.

Har ju Bodil.

Vet. Drömmer bara.

Vilka dagar det var, vilka tider vi hade, sa Arto och höjde kaffekoppen till skål.

Kvällar menar du. Och nätter. Blir så igen en dag, kompis.

Inte samma, men lika bra.

Arto skakade stilla på huvudet, ställde ner koppen.

Nej, aldrig lika bra.

Fan gubben, menade inte så.

17

Ditte gick runt baren och lade armarna om honom.

Inget kan ersätta det som var, utan Sofia blir det aldrig samma. Älskar henne också, det vet du.

Arto kramade hennes arm med sin hand.

Tror jag tar en till av den där stora spriten.

Absolut, right up.

18

Om natten satte sig Bodil upp i sängen, grät i mörkret med slutna ögon, grät för att hennes mamma var död. Den första tiden hade flickan talat om henne varje dag, kommit med frågor och påståenden. Vad gillade mamma för mat ?

Skulle hon tycka om mina nya skor ? Mamma sa att jag fick.

Med tiden hade hon tystnat. Istället ordlösa tårar nattetid.

Arto satte sig på sängkanten och höll om henne, strök henne över ryggen och lät henne gråta tills allt som återstod var ett stilla hulkande och hon slutligen somnade. Han stoppade om henne och gav henne den slitna kaninen hon fått samma dag hon föddes, inköpt vid entrén till Södersjukhuset.

En del nätter kunde han inte somna om. Då satte han sig på balkongen med kaffe och cigaretter. Han hade slutat röka, men på natten hände det att han tog från paketet i kylen. Inner­ gården låg mörk, tyst och stilla, utan ett enda fönster som bröt det svarta.

Det var Bodil som hittade Sofia. Arto hade hämtat henne på förmiddagen, tagit med henne till Tantolunden, gått på stigarna utmed vattnet, ätit glass och följt en fotbollsmatch några ungdomar spelade på grässlänten intill. Han skulle få ha henne hos sig i fem timmar. De drog över tiden. Han skickade 19

ett meddelande, utan att få svar. När de slutligen kom tillbaka till lägenheten var det ingen som öppnade. De väntade i trapphuset, han ringde och skickade meddelanden, innan Bodil tog fram en nyckel från ryggsäcken. Hon satt med den i handen, knäna uppdragna under hakan, tappade den på golvet, tog upp den, tappade den igen. Hon började bli rastlös, han tyckte inte om blickarna de fick. Bestämde sig för att de skulle gå in och vänta, trots att han inte fick. Han satt i soffan och bläddrade i en uppslagen bok, olustig över intrånget, bråket det skulle leda till, när Bodil ropade från sovrummet : Mamma sover.

Sofia låg på den bäddade sängen, sprutan fortfarande i armen. Bodil hängde på sidan, höll henne i handen och sa : Hej hej, mamma, vakna vakna, mamma.

Sofia hade varit drogfri i sex år, han hade aldrig betvivlat det. Hon hade inte rört heroin sedan hon fick veta att hon var gravid. Slutade tvärt, samma dag. Till en början slutade de tillsammans. När han inte klarade det fortsatte hon ensam, med stöd av sin familj. När hon varit ren ett år köpte hennes föräldrar lägenheten åt henne. En liten trea intill Mariatorget på Söder. Ett renoveringsobjekt med fönster mot gården, som de kommit över oskäligt billigt innan den lagts ut för visning.

Hon återupptog studierna, fick praktikplats på ett äldreboende och sedan fast jobb. Tränade, rörde varken alkohol eller droger.

Nästan ingen i hennes nya liv kände till att hon varit narkoman. Hon var medveten om riskerna med ett återfall, det var alla. Ändå låg hon död efter en överdos, dagen innan hon och Bodil skulle åka till Åland för att hälsa på hennes familj. Det fanns ingen logik i det, ingen rättvisa.

När tröttheten kom fimpade han den sista cigaretten och 20

återvände till sängen. Tårarna hade tagit slut redan efter de första panikslagna dygnen, när han stod ensam med sin dotter, utan den kärlek han förlorat men aldrig gett upp. Kvar fanns sorgen och vreden. Tankarna malde i hans huvud, en kvarnsten som stundvis saktade in men aldrig helt upphörde sitt dova monotona rullande.

21

Du heter Arto, va ? Får jag byta några ord ?

Han gick andra året. Arto slutade fylla på salladsbuffén.

Vad gäller det ? Är det om maten är det bättre att du mejlar så kikar vi på det på veckomötet.

En annan grej. Tänkte om du kan möta mig vid cykelstället vid två, berättar då.

Vi har rätt mycket runt två, med att få undan allt. Som sagt, vad gäller det ?

Tar det sedan, sa han och viftade avfärdande med handen.

Tre då ?

Visst, men har bråttom.

Det går fort.

Arto nämnde samtalet för Marisol när de plockade undan resterna av dagens buffé.

Hon skrattade och sa : Kanske vill ha relationsråd. Med de här ungarna är det omöjligt att säga.

Pojken rökte ovant, hostade till och spottade en loska som blåste tillbaka och landade på skorna.

Schyst att du kunde komma, sa han.

Arto ryckte på axlarna.

Så ?

22

Ska gå rakt på sak.

Pojken drog undan luggen från ansiktet. Är inte direkt någon hemlighet att du är pundare, jag menar före detta pundare. Det vet liksom hela skolan.

Arto sa inget, bara andades och tänkte på att han om några timmar skulle hämta sin dotter från fritids.

Tänker alltså att du har kontakter. Du vet med langare och sånt. Att du kan hjälpa mig att få kontakt med någon som säljer ladd.

Arto skrattade till, skakade på huvudet.

Kommer inte hända, grabben.

Varför inte, allt jag behöver är ett bra nummer, och typ att du går i god för mig. Finns en femhundring i det för dig.

Jag går nu, och det här samtalet har aldrig hänt.

Vänta.

Pojken tog tag i ärmen på Artos jacka.

Jag menar, finns inget som hindrar mig från att säga att du försökt sälja droger ändå. Liksom ditt ord mot mitt och något säger mig att ditt inte väger vidare tungt.

Nu lyssnar du på mig.

Arto lutade sig fram över pojken, som hukade under hans längd och släppte taget om jackan.

Allt jag har i det här livet, och nu menar jag verkligen allt, är det här jobbet och min dotter. Ljuger du ihop sagor om mig, och ja, du skulle säkert kunna sälja in dem jävligt bra, finns det ingenting, och jag menar ingenting, kvar för mig. Jobbet skulle vara borta, min dotter skulle vara borta. Problemet för dig är att det inte skulle finnas någon anledning för mig att inte sparka in pannbenet på en snorunge som dig. Tänk på det, tänk jävligt noga på det, sedan kan du gå och surra om vad fan 23

du vill, men jag blir inte din jävla gisslan och ditt ladd får du fixa någon annanstans.

Arto tog ett steg bort från pojken.

Fan du har hela Björns trädgård ett stenkast bort, var lite jävla kreativ. Försvinn nu.

Pojken vände sig om utan ett ord, gick stelbent genom löven som virvlade runt i blåsten. Sneglade över axeln mot Arto, innan han försvann bakom hörnet.

Ungjävel, mumlade Arto innan han körde ner händerna i fickorna och skyndade över gården.

Vad var det om ? frågade Marisol dagen därpå.

Vad ?

Den där eleven som ville prata med dig. Äh, inget.

Vadå ? Berätta nu …

Arto hällde olja över stekhällen och spred ut den med stekspaden.

Struntsak bara, han ville att jag skulle hjälpa honom med ett skämt, typ flugan i soppan. Sa att vi är alldeles för tråkiga för sånt, att han får lösa det själv.

De här ungdomarna alltså, sa Marisol och skakade på huvudet.

Mm. Marisol lutade sig ner, sprättade upp en stor påse skalad potatis mellan knäna, hävde upp den med ett vant grepp och lät potatisen falla ner i strimlaren, som tuggade igång och suckade ut potatisskivor i formen nedanför. Hon var kort, med rak hållning och starka armar efter år av arbete. Arto visste att eleverna kallade dem för Helan och Halvan. På något vis tyckte han om det, att de såg på dem som två delar av samma.

24