9789137154244

i hjärtats bibliotek

phaedr a patrick

I hjärtats bibliotek Översättning Ann Björkhem

Av Phaedra Patrick har tidigare utgivits: Arthur Peppers diskreta charm 2016

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Ett imprint inom Bokförlaget Ester Bonnier Copyright © Phaedra Patrick 2019 Engelska originalets titel: The Library of Lost and Found Omslag: Emma Graves Tryckt hos ScandBook, EU 2020 isbn 978-91-37-15424-4

Till mamma, pappa, Mark och Oliver

kapitel 1

Alla hjärtans dag

Som alltid var Martha Storm redo för allt. Framkörd haka, hopbitna tänder och ett stadigt grepp om handtaget på sin trogna kundvagn. Axlarna hettade till när hon mödosamt sköt den uppför den branta backen till biblioteket. Kullerstenen under hennes fötter var hal, fuktad av den havsdimma som varje kväll drev in över Sandshift.

Hon var väl förberedd inför kvällens evenemang. Allting skulle gå som smort, även om hon vanligtvis undvek alla hjärtans dag. Hon tyckte att det var ett dumt påhitt. Bara ett trick för att få folk att köpa mjukisdjur och choklad till extrapris.

Om någon någonsin skulle få för sig att skicka henne ett kort tänkte hon lämna tillbaka det och säga till givaren att han eller hon hade blivit hjärntvättad. Men ett jobb som var värt att göras var värt att göras ordentligt.

Flaskor klirrade i vagnen, en fullproppad svart sopsäck prasslade i vinden och en bok halkade av traven så att bladen fladdrande som vingarna på ett nattmal i ett spindelnät.

Hon hade köpt det finaste rosévinet i snabbköpet, champagneflöjter av plast och servetter med mönster av små röda rosor. På morgonen hade väckarklockan ringt halv sex för att ge henne tid att baka småkakor i form av hjärtan, också glutenfria för de bokälskare som inte tålde vetemjöl. Och hon 7

hade tagit med extra bokexemplar åt författaren att signera.

Något av det bästa hon visste var när hon fick ett uppskattande leende eller några tacksamma ord. När någon sa: ”Fantastiskt bra jobbat, Martha”, kände hon det som om hon vandrade i strålande solsken. Hon gjorde praktiskt taget vad som helst för att få sådant beröm.

Om någon frågade vad hon arbetade med hade hon svaret klart. ”Jag är bokvårdare. Biblioteksvolontär.” Hon ordnade alla arrangemang, hon var guide, inköpare, bokförare och yrkesrådgivare, stod till tjänst med papper och penna, tips om trevliga lunchställen och en axel att gråta ut mot – alltsammans på en gång.

Och hon älskade alla sina arbetsuppgifter, utom att behöva väcka folk när det var stängningsdags, och de konstiga föremål som använts som bokmärken (en nagelfil, ett tidkort på en sexualrådgivningsmottagning och en förtorkad skiva bacon).

När hon skramlade förbi en grupp män som alla hade Sand­ shift Uniteds marinblå och sandfärgade fotbollshalsdukar om halsen ropade hon till dem: ”Glöm inte författarträffen på biblioteket ikväll!” Men de flinade bara och fortsatte sin väg.

När hon slutligen kunde styra vagnen mot den lilla fyrkantiga byggnad där biblioteket var inrymt såg hon den otympliga silhuetten av en man som stod framåtlutad vid dörren. ”Hallå där”, ropade hon och tittade på klockan. ”Ni kommer femtiofyra minuter för tidigt.”

Den mörka gestalten vände på huvudet och tycktes titta på henne, men sedan skyndade han iväg och försvann runt hörnet.

Martha knogade uppför gången till dörren. På affischen som fladdrade i vinden log författaren Lucinda Lovell ett strålande leende från ett kraftigt filtrerat foto. Tvärsöver hennes ansikte stod ordet Inställt med tjocka svarta bokstäver.

Marthas ögon vidgades klentroget. Det svindlade för henne, alldeles som om någon hade knuffat henne ur balans i en 8

rulltrappa. Med handen som skärm över ögonen kikade hon in i lokalen.

Allt var tyst och mörkt. Det fanns ingen där inne.

Med ett lätt darrande finger rörde hon vid ordet som omintetgjorde allt som hon sedan flera veckor tillbaka hade planlagt och organiserat. Inställt. Något som ingen brytt sig om att meddela henne.

Hon svalde hårt och hennes välordnade hjärna trädde i funktion när hon övervägde vem hon kunde ringa till. Bibliotekschefen Clive Folds skulle bjuda sin fru på valentinmiddag på Lobster Pot. Det var han som via Lucindas förläggare hade ordnat med hennes framträdande. Den gravida biblioteks­ assistenten Suki McDonald skulle laga en ost- och lökpaj åt sin pojkvän Ben för att försöka beveka honom att ge deras förhållande ännu en chans.

Alla arbetsuppgifter kring författarkvällen hade överlåtits åt Martha.

Som vanligt. ”Du lever ju ensam, så du har mer tid för sådant här”, hade Clive sagt när han bad henne att ordna aftonen. ”Du har inga andra att ta hänsyn till.”

När Martha mindes hans ord stockade det sig i halsen på henne och hon lät armarna falla slappt ned längs sidorna.

Hon vände sig om, drog ett djupt andetag och tvingade sig att räta på ryggen. Strunt i det, tänkte hon. Det måste finnas ett giltigt skäl till återbudet, en allvarlig sjukdom eller kanske en svår bilolycka. Alla som kom hit skulle se affischen. ”Lika bra att sticka hem och ta itu med allt det andra”, muttrade hon.

Martha böjde sig fram över vagnen, grep tag om bägge sidorna och baxade den ett halvt varv runt. När hon gjorde det halkade en genomskinlig plastlåda av och slog i backen.

Hon böjde sig ned för att plocka upp den och såg att nästan alla kakorna hade gått sönder.

Först då såg hon det lilla paket som stod lutat mot dörren.

9

Det var rektangulärt och omknutet med snöre som virats tvärs över hörnen och avslutats med en rosett. På framsidan stod hennes namn nedkrafsat. Hon böjde sig ned, tog upp det och klämde på det. Det kändes som en bok.

Martha lade ned paketet i vagnen bredvid lådan med trasiga kakor. Jag säger då det, fnös hon i tankarna. Folk gjorde visst vad som helst för att slippa betala förseningsavgifter.

Hon fick hålla stadigt tag i vagnen för att den inte skulle dra henne med sig utför backen. Det bruna papperspaketet halkade hit och dit medan hon körde vagnen över kullerstenen.

Hon gick förbi en rad hus i olika nyanser av bränd mandel och kände doften av salt och sjögräs. Från Lobster Pot hördes skratt och gitarrmusik och hon hejdade sig ett ögonblick. Där inne hade hon aldrig varit och ätit. Det var ett ställe dit man brukade gå par om par.

Genom fönstret skymtade hon Clive och hans fru som lutat sig så nära varandra över bordet att deras pannor nästan möttes. Det flackande skenet från de levande ljusen på bordet föll över deras ansikten. Biblioteket var helt klart det sista han tänkte på just nu.

Om inte mrs Fold aktar sig kommer hon att sätta eld på håret, tänkte Martha och vände bort blicken. Hoppas att de har brandsläckare i matsalen. Hon trevade i fickan efter sin Mirakelkvinnan-kalender och gjorde en anteckning om att hon skulle kontrollera saken med bistroägaren, Branda Taylor.

När hon kom hem till sitt gamla gråstensmurade hus ställde hon kundvagnen utanför. Det var där hon hade funnit den övergiven några år tidigare och börjat använda den i sin ständiga kamp för att göra sig oumbärlig, vara världens bästa granne.

Hon kånkade in grejorna i hallen, lade dem i prydliga travar på golvet och gick sedan försiktigt runt vinflaskorna och fann en tom plats åt paketet i ett hörn av sitt belamrade matrumsbord.

10

Fjorton dagar tidigare hade hennes syster Lilian vid ett av sina sällsynta besök sett sig omkring i matrummet, satt händerna i sidorna och med smalnande ögon sagt: ”Du måste faktiskt göra något åt det här, Martha. Man får ju löpa hinderbana för att komma ut i köket. Mamma och pappa skulle inte tro sina ögon om de såg hur här ser ut idag.”

Det hade hon rätt i. Betty och Thomas Storm hade hållit sitt hus välstädat och putsat och med var sak på sin plats.

Men nu var det fem år sedan de gick ur tiden och Martha tog över huset. Efter deras död hade hon funnit sin tröst i att försöka hjälpa andra och nu var huset fullt med saker som skulle repareras.

Den bruna sammetssoffan där de tre hade suttit och tittat på frågesporttävlingar, den ena efter den andra, kvällarna i ända, var fullproppad av diverse föremål. Thomas tyckte om att skruva upp färgkontrollen på TV:n så att programledarnas och tävlingsdeltagarnas ansikten lyste bjärt orangefärgade.

Nu var apparaten övertäckt av en gobeläng som Martha hade erbjudit sig att laga åt kyrkan. ”Det är viktiga saker”, svarade Martha och slog ut med handen. Tålmodigt förklarade hon för Lilian att shoppingkassarna, plastlådorna och allt annat som tornade upp sig på bordet och stod staplat mot väggarna var arbetsuppgifter. ”Jag hjälper ju folk. Och de där lådorna innehåller mammas och pappas saker …” ”Ser ut som Berlinmuren.” ”Vi kan ju gå igenom dem tillsammans. Bestämma vad vi ska behålla och vad vi ska kasta bort.”

Lilian körde fingrarna genom sitt blonda hår med de konstfärdiga, mörka slingorna. ”Uppriktigt sagt är jag glad om du reder upp det på egen hand, Martha. Jag har ju två ungar att ta hand om och hantverkarna håller fortfarande på med orangeriet.”

Martha såg de två djupa vertikala rynkorna mellan systerns 11

ögonbryn som tydde på att hon var stressad. Formen påminde henne om antilophorn. Mammarynkor, kallade Lilian dem.

Nu såg systern på klockan och skakade på huvudet. ”Hör du, jag är ledsen, men jag måste kila nu. Jag ringer dig, okej?”

Men de två systrarna hade inte pratat med varandra sedan dess.

Nu kryssade Martha runt en låda små ljuskronor hon hade erbjudit sig att putsa åt Branda, och skoluniformsbyxorna hon lovat att lägga ned åt sin systerson Will. Bredvid dem stod ett par svarta sopsäckar fulla av Noras smutstvätt – hennes tvättmaskin hade gått sönder. Hon måste också kliva över ett drakhuvud av papier-maché som måste få ena örat och käken lagad sedan skolan firat det kinesiska nyåret. Och Horatio Jones akvariefiskar och krukväxter hade bott hos henne i fjorton dagar medan han var på semester. Även om Marthas ugnslucka var blänkande ren och man nästan kunde spegla sig i handfatet i badrummet, upptogs det mesta av golvytan hemma hos henne av saker hon lovat att laga, tvätta och/eller sköta om åt andra.

Att ha allting stående framme på det här viset betydde att Martha kunde överblicka, bedöma och bestämma vad hon skulle göra härnäst. I sin kalender markerade hon uppgifternas status antingen med en grön bock (avklarat), en orange stjärna (pågående) eller en röd prick (försenat). Flit kom näst efter renlighet. Eller kanske rättfärdighet?

Hon hade upptäckt att hon fick allt svårare att slita sig från sitt arbete. Hon var alltid på helspänn, alltid beredd att sätta igång, som en löpare som väntar på startskottet. Men om hon inte uträttade det här för andra, vad hade hon då att leva för?

Trots att hennes armar och rygg värkte efter slitet med kundvagnen tog hon upp ett par av Wills byxor. Eftersom det inte fanns plats på soffan satte hon sig i en karmstol framme vid fönstret som vette åt havsbukten.

12

Där ute glittrade havet i svart och silver och månen var nästan full nu. Martha böjde huvudet över tyget och bemödade sig att sy med prydliga, jämna stygn, omkring tre millimeter långa, eftersom hon ville visa upp ett felfritt arbete för sin syster.

När hon sträckte ut handen efter saxen råkade hon stöta till det bruna papperspaketet, som hasade ut över bordskanten och var nära att falla i golvet. Hon sköt det tillbaka med ett finger och såg den lilla stämpeln på baksidan.

Chamberlains Antikvariat, Maltsborough. ”Hm”, sa hon högt, för den firman kände hon inte till. Och om paketet innehöll en begagnad bok, varför hade någon då lämnat in den på biblioteket?

Nyfiken på vad paketet innehöll tog Martha det i knäet.

Hon knöt upp snörena och vecklade långsamt av det bruna omslagspapperet.

Paketet innehöll mycket riktigt en bok, men den saknade både pärmar och titelblad. Absolut ingen biblioteksbok – den förde tanken till en nakenkatt, fullt igenkännlig men besynnerlig.

De yttre sidorna var nötta och brunmelerade som om någon spillt starkt kaffe på dem. En sönderriven sida visade vad som fanns på sidan under, svarta och vita fiskar som simmade i ett böljande vatten. Överst låg affärens visitkort och ett kort brev.

Kära ms Storm! Översänder en bok som nyligen kom i min ägo. Jag kan inte sälja den eftersom den är i så dåligt skick, men jag tänkte att den kanske är av intresse för er på grund av dedikationen inuti.

Med vänlig hälsning Owen Chamberlain

13

Med en förväntan som fick det att kittla i fingertopparna började Martha sakta vända blad efter blad och släta ut dem med handflatan tills hon upptäckte några handskrivna rader ovanför bilden av en sjöjungfru.

Juni 1985 Till min älskade Martha Storm.

Du är oslagbar. Fortsätt med det.

Zelda x Martha hörde en flämtning och insåg att det var hon själv som dragit efter andan. ”Zelda?” viskade hon och slog handen för munnen. Hon hade inte yttrat sin mormors namn på många år. Och när hon nu gjorde det väntade hon sig i sin nervositet halvt om halvt att få en stålhård blick från sin far, som alltid när Zelda kom på tal.

Zelda hade varit oändligt rolig och den som fått Martha att uthärda tillvaron där hemma. Hon hade alltid turkosfärgade klänningar och sneda, sköldpaddsbågade glasögon som liknade kattögon. Det var hon som hade försökt att skydda Martha mot spänningarna inom familjen Storm.

Martha läste orden om igen och fick en klump i halsen.

Det hade inte lyckats henne.

Hennes grepp om boken slappnade och hon kunde inte hindra den från att falla i golvet med en smäll, uppslagen så att de gulnade sidorna syntes.

14

kapitel 2

Den lilla boken

Medan Martha plockade upp boken från golvet försökte hon koncentrera sig, minnas om hon sett den förut eller ej. Zeldas namn och hennes hälsning förbryllade henne oerhört. Men hennes hjärna tycktes gå på sparlåga, för den kunde inte alls reda ut den egendomliga upptäckten.

Med en ilning längs ryggraden lade hon tillbaka den illa medfarna boken på bordet.

Hon hoppade till av överraskning när göken stack ut huvudet ur väggklockan och gol nio gånger. Sedan gick hon ut genom köksdörren för att få lite frisk luft.

Det kom en vindstöt och blåste håret i ansiktet på henne så att hon måste stryka undan det från sin aningen breda mun.

Hennes tjocka, lockiga valnötsbruna hår var randat av grå strimmor, det gjorde nästan ett zebraliknande intryck, och ögonen var så mörkt gröna att man kunde ta dem för bruna.

Den mönstrade paisleykjolen och den broderade t-shirten hon köpt på stormarknaden gav inget skydd mot den kyliga kvällen. Snygga kläder hade man inte nytta av när man bodde högst upp på en blåsig klippa, och förnuftiga skor var ett måste. Men glittriga hårspännen var hennes passion. Ett av dem blänkte till i djupet av hennes lockiga kalufs.

Hon gick längst ned i trädgården med armarna korsade 15

över bröstet till skydd mot kylan. När hon var liten hade hon ofta suttit ute på klippkanten och dinglat med benen över de skummande, fradgande bränningarna nedanför. Hon hade haft ett anteckningsblock i knäet och funderat ut olika sätt att beskriva månen.

En flaskkapsyl, en rund platta av platina, ett kulhål i svart sammet, ett silvermynt som kastats upp i skyn …

Och skrivit små berättelser som hon läste upp för Zelda. ”Ja!” sa mormodern entusiastiskt. ”Mycket bra. Duktig flicka.”

Men nu när Martha såg upp mot himlen var månen bara en vanlig måne. Stjärnorna var bara stjärnor.

Sin önskan och förmåga att skapa berättelser hade hon förlorat för längesedan, när Zelda dog, och med henne alla Marthas förhoppningar och drömmar.

Martha försökte låta bli att tänka på uppmaningen i boken, men den låg kvar och gnagde inom henne.

Det var för sent för att ringa Chamberlains antikvariat och hon ville helst inte störa systern när hon tittade på sitt favoritprogram, Hot Houses. Det var Lilians lilla last, motsvarigheten till en timme på spa utom räckhåll för barnen, Will och Rose. Men hon var den enda person Martha hade att ringa till.

Hon nickade för sig själv, gick tillbaka in och tog telefonluren.

Medan hon lyssnade till signalerna föreställde hon sig systern sitta med fötterna uppdragna under sig i sin mörklila soffa. Hon arbetade hemifrån, var inköpare för en modebutik på nätet och var klädd i sin vanliga arbetsdress, vita stretchjeans, mohairjumper och bronsfärgade pumps. Håret var som alltid fönat i en glänsande honungsblond page.

Lilian lyfte luren och lät höra en långdragen gäspning. ”Det är fredag kväll, Martha.” Systerns diamantringar klirrade mot luren. ”Ja, jag vet. Ursäkta mig.”

16

”Du brukar aldrig ringa så här dags.”

Martha svalde och kastade en blick på den gåtfulla boken. ”Nej, jag vet. Jag håller just på att lägga upp Wills byxor … men det har hänt något konstigt, förstår du.” ”Hm?” sa Lilian ointresserat. ”Kan du komma över med dem så fort du är klar? De är ju så korta att han ser ut som en pirat när han går till skolan … Och kom du ihåg att reservera Cecelia Aherns nya bok åt mig?” ”Ja, jag har lagt undan den. Det konstiga som hände var …” ”Jag skulle behöva någonting bra att läsa. Något avkopplande. Just nu går ungarna bara runt och surar. Och Paul är, ja, han …” Hon avslutade inte meningen. ”Du har det bra som inte har en karl att ta hänsyn till.” ”Det skulle kanske ändå inte vara så dumt att ha en”, sa Martha eftertänksamt med en blick på säckarna och kartongerna och drakhuvudet. ”Vad var det du tänkte säga om Paul?” ”Äsch, ingenting”, mumlade Lilian. ”Jag har förstås alltid trott att du gillade att leva ensam.”

Martha bet på ena tumnageln och svarade inte.

Lilian och Paul hade varit gifta i tjugo år. Samma år som de gifte sig hade Martha flyttat tillbaka hem för att ge sina föräldrar ett handtag i vardagen. Det var bara avsett som ett tillfälligt arrangemang, men de hade blivit allt mer beroende av henne. Det slutade med att hon stannade hos dem i över femton år, ända tills de dog.

Ibland kunde hon fortfarande se fadern för sig i hans favoritfåtölj, med ansiktet stelnat i ett vaxartat leende, i färd med att begära fram antingen sina tofflor, sin kvällsmat, en annan TV-kanal, dagens The Times eller ett glas mjölk (varm, inte kokhet).

Hennes mor tyckte om att virka små rutor som hon sedan sydde ihop till scarfar och sängöverkast åt ett pensionärshem i närheten. Marthas minnen av henne på senare år var oupplösligt förenade med karamellskära och gula yllekvadrater.

17

Lilian gjorde sporadiska insatser när hennes plikter mot den egna familjen tillät, men de begränsade sig till att köpa veckotidningar och nya garnhärvor åt modern och sitta tillsammans med fadern och bläddra i hans älskade uppslagsverk. Någon gång kunde hon, Will och Rose också spela Monopol med dem eller titta på Mastermind tillsammans.

De dagliga sysslorna, hjälp med hårtvätt, medicinering, läkarbesök, kyrkbesök med tillhörande kyrkkaffe, matlagning och städning föll på Marthas lott. ”Vad var det nu du hade på hjärtat?” frågade Lilian.

Martha sträckte ut handen efter boken. Den verkade mindre än förut, mera obetydlig. ”När jag kom till biblioteket ikväll låg det ett paket till mig utanför.” ”Min Cecelia Ahern?” ”Nej. Det är en gammal bok, en sagobok, tror jag.” Martha läste dedikationen en gång till och det spratt till inom henne. ”Jag tror att den har tillhört Zelda.” ”Zelda?” ”Vår mormor, om du minns henne.” ”Så klart att jag gör!”

Tystnaden som följde var så kompakt att man hade kunnat skära den med kniv. Martha tänkte på hur hon och Zelda hade suttit tillsammans på klippkanten och sparkat med hälarna mot klippan. ”Undrar du aldrig vad som egentligen hände med henne?” ”Det vet vi. Hon dog. För mer än trettio år sedan.” ”Jag har alltid haft på känn att mamma och pappa inte berättade hela sanningen om hennes död …” ”För helsike, Martha!” sa Lilian skarpt. ”Vi var bara barn den gången. Vi behövde inte något coronerutlåtande. Och förresten är du alldeles för gammal för sagor.”

Martha hajade till inför systerns ilskna reaktion. Sagor blir man aldrig för gammal för, tänkte hon. ”Jag tar med den till biblioteket imorgon”, sa hon undfallande. ”Om du tittar in får 18

du själv se den. Det finns en dedikation inuti, men det är något konstigt med den.”

Lilian svarade inte.

Martha fortsatte: ”Det är årtalet som …”

Det rasslade i luren. ”Jag måste sluta nu.” ”Men boken …” ”Du”, sa Lilian, ”bara ställ den på en hylla och glöm den.

Du har massor av andra saker att syssla med. Vi ses snart igen, okej?” Och så lade hon på.

Martha stirrade på luren där bara kopplingstonen hördes.

Hennes syster lät mer stressad än någonsin och Martha hoppades att hon inte överansträngde sig. Själv skulle hon försöka bli klar med Wills byxor snarast möjligt för att befria Lilian från i varje fall ett litet problem.

Hon slog igen den illa medfarna boken. Förmodligen hade Lilian rätt, sa hon sig. När det kom till kritan var det hon som var den framgångsrika av de två systrarna, hon som hade det fina jobbet, lyxvilla och två fantastiska barn. Och Martha hade verkligen mycket annat att göra, som till exempel att mata Horatios fiskar och vattna hans krukväxter. Skolan ville nog snart också ha tillbaka drakhuvudet.

Hon tog upp sin Mirakelkvinnan-kalender och öppnade den, och de röda prickarna som betydde försenat arbete glimmade mot henne som djävulsögon. Hon måste bestämma vad hon skulle göra härnäst, slutföra det och bocka av det med ett prydligt grönt V. Men hennes tankar smög sig hela tiden tillbaka till boken. Hon kunde inte få hjärnan att sluta ticka av nyfikenhet och klentro.

För även om det var mormodern som skrivit och daterat dedikationen var någonting alldeles på tok med den.

För Zelda hade dött i februari 1982.

Tre år före det datum hon skrivit i boken.

19

kapitel 3

Skönheten och odjuret

Betty, 1974 På sista tiden hade Betty bytt ut förstklassigt lantsmör mot margarin. Hon kunde känna golvbräderna genom hålet i sin ena beige pumps och hennes favoritkjol med de marinblå prickarna saknade en knapp. Och numera trimmade hon själv sitt yviga, halvlånga hårsvall.

Det klokaste, i hennes ögon, vore att hon såg sig om efter ett deltidsjobb. Men Thomas, hennes man, hade gammalmodiga värderingar. Han ansåg att det var hans uppgift att försörja familjen medan Betty skötte om hemmet och de två döttrarna, Martha och Lilian. Det betydde att det ofta var ont om pengar i familjen Storm.

Dessutom ville Thomas att flickorna skulle läsa intelligensutvecklande böcker. Han hade nyligen köpt en encyklopedi i tjugo band av en kollega på arbetet och han såg gärna att familjen fördjupade sig i dem tillsammans på kvällarna.

Alltså sa Betty ingenting till honom om den nya boken hon hade köpt. De stiliga mossgröna pärmarna och titeln präglad i guldbokstäver gjorde Skönheten och odjuret fullkomligt oemotståndlig. Hon hade älskat den sagan när hennes mamma Zelda läste den för henne, och hon var övertygad om att Martha också skulle tycka mycket om den. Ibland var det 20

faktiskt lättast att hålla vissa saker och ting för sig själv.

Thomas hade kommit hem från arbetet tidigare än vanligt den eftermiddagen och tog sig en tupplur i sin fåtölj i matrummet. The Times låg uppslagen över de svarta byxorna som hörde till kostymen han brukade ha på sitt arbete som revisor, och även hemma, fast utan kavaj. Rummet doftade av freesiorna han köpte till henne varje fredag.

Betty såg forskande på honom för att förvissa sig om att han verkligen sov. Sedan reste hon sig på tå och trevade ovanpå köksskåpet, fick tag i den undangömda boken och stoppade in den skär- och vitrandiga papperspåsen under armen.

Sakta smög hon sig runt mannens stol och när hennes kjol nuddade vid hans hand fnös han plötsligt till. Betty tvärstannade och stelnade till, smusslade behändigt boken bakom ryggen och väntade.

Gökuret tickade vidare och Thomas lät höra en lätt snarkning. Betty dröjde några sekunder innan hon smög vidare ut ur rummet och sköt till dörren bakom sig. ”Vad är det, mamma?” Martha lyfte på huvudet. Hon låg på mage på en pläd på golvet och klottrade ned en berättelse i sitt kollegieblock. ”Ingenting alls, älskling”, sa Betty och log. ”Jag ville bara inte väcka pappa.” Några ögonblick tittade hon tyst på sina två döttrar. Hon älskade dem så att det värkte i hjärtat och hon förundrade sig ständigt över hur olika varandra de var.

Lilian sov också, hopkrupen i en fåtölj. Hon var fyra år och hade inte vuxit ifrån behovet av att sova middag. Hennes mjuka blonda hår glänste som en gloria i eftermiddagssolen och hon hade hy som en persika.

Martha var hennes raka motsats. Hennes ostyriga hår ville inte glänsa och inte ligga slätt, och Betty brukade samla det i en tjock fläta för att ha det något så när under kontroll.

Hon var fyra år äldre än Lilian och älskade att läsa och att skriva egna berättelser. Lilian var mera pragmatisk, som sin 21

far. Hon lyssnade på sagor med kritiskt rynkade ögonbryn och hävdade att Askungens glasskor skulle gå sönder om hon dansade i dem, och att möss inte kunde förvandlas till hästar.

Betty böjde sig ned, drog handen över Marthas fläta och ryckte lekfullt i tofsen. Sedan lät hon boken glida ur påsen och höll fram den på båda handflatorna som på en bricka.

Martha lyste upp. ”Är den till mig?” frågade hon.

Betty nickade och lade ett finger på läpparna. ”Sch.” Hon pekade mot dörren, lade huvudet på sned och handen under kinden. Sedan makade hon undan en kudde på soffan, satte sig ned och tecknade åt sin dotter att komma till henne.

Martha kravlade sig på fötter och kröp tätt intill sin mor.

Betty gav sig tid att njuta av värmen från hennes hjässa mot sin egen haka. Sedan drog hon handen över pärmen och gjorde stort nummer av att slå upp första sidan i boken. ”Är du redo?” frågade hon och Martha nickade. Rummet var stilla och Betty började läsa.

Men hon gjorde det brådskande och med låg röst, och med jämna mellanrum avbröt hon sig för att speja mot dörren och lyssna efter rörelser i köket. Thomas brukade sova i en och en halv timme, men hon ville vara säker. Och fast hon försökte njuta av historien snubblade hon på orden.

Martha satt med huvudet mot hennes axel och sträckte då och då fram handen för att röra vid texten eller en av bilderna.

Just när Betty hade läst: ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar” skrapade det till när dörrhandtaget sakta trycktes ned.

Blixtsnabbt stack hon in boken bakom kudden och rätade på sig. Det kändes som en hel evighet innan dörren gick upp.

Thomas var lång, nära en och nittio, och kraftigt byggd.

Hans svarta hår låg slätt bakåtkammat och glänste som tjära.

Fjorton år äldre än Betty och bara fyra år yngre än Zelda liknade han en filmidol från femtiotalet. ”Vad har mina flickor för sig?” frågade han när han kom in i vardagsrummet. ”Något trevligt?”

22

Betty rodnade när hon tänkte på sagoboken. Nu kände hon sig skuldmedveten för att hon köpt den i smyg och gömt undan den för honom. ”Vi sitter bara och läser lite, eller hur.

Martha?”

Martha nickade. ”Fantastiskt”, sa Thomas. Han höjde på ena ögonbrynet och lät blicken glida runt rummet tills den stannade på bokhyllan under fönstret. Där stod alla tjugo banden i uppslagsverket i rad och det fanns ingen lucka. Han tittade begrundande på dem och sedan gick han fram och lade armen om Bettys midja, drog henne intill sig och kramade om henne. Sedan flinade han och böjde henne bakåt över sin arm som om de dansade tango, förde ned sitt ansikte mot hennes och tryckte en kyss på hennes läppar. ”Har jag talat om för dig hur förtjusande du ser ut idag?”

Betty skrattade förtjust och smickrat.

Han drog henne upprätt igen och de log mot varandra.

Sedan rynkade han pannan en aning, spejade över hennes axel och sträckte ned handen mot soffkudden. ”Men vad har vi här?” sa han förvånat när han makat undan den. ”Är det inte en ny bok?”

Han tog upp den och tittade på titeln. Betty svalde. Han måtte ha ögon som en hök som hade sett boken ligga där. Nu måste hon förklara sig och hon blev alldeles torr i munnen. ”Jo”, sa hon obesvärat. ”Jag tänkte just visa dig den. Det var ett billighetserbjudande i bokhandeln och flickorna har inte fått någon ny sagobok på länge. Den var så fin att jag …”

Thomas nickade. Fortfarande med boken i handen smekte han henne över kinden och sa: ”Det var omtänksamt av dig, men vi har ju just köpt uppslagsverket åt dem. Det är mycket bättre för dem än den här sortens nonsens. Vi ska väl inte skämma bort dem, eller hur? Och vi har ju inte så gott om pengar.” Han sänkte rösten. ”Hm … jag skulle kunna göra dig den tjänsten att lämna tillbaka den till bokhandeln.”

23

Betty hade inga motargument att komma med. När han förklarade för henne om deras ekonomi och varför han inte ville att hennes mor skulle köpa dumma leksaker till flickorna lät det alltid så logiskt och riktigt. Om hon någon gång försökte komma med en egen synpunkt lyssnade han visserligen, men när allt kom omkring var han äldre än hon och visste bäst.

Med en blandning av vemod, skuld och tacksamhet räckte hon honom den skär- och vitrandiga påsen med kvittot inuti. ”Tack”, sa hon lågt. ”Jag hjälper dig så gärna”, sa han och gav henne en puss på kinden. Sedan stoppade han ned boken i påsen och stack in den under armen. ”Nu ska ni få vara ifred med er läsning.

Jag tror att Martha skulle uppskatta kapitlet om blommorna i uppslagsverket.” ”Det har hon redan läst flera gånger”, mumlade Betty. ”Då är det tydligen en favorit.”

Just när Thomas vände sig om för att gå tillbaka till matrummet ringde det på ytterdörren.

Betty visste att han inte tyckte om att hon öppnade dörren för främmande människor, så hon gick fram till fönstret, och när hon drog gardinen åt sidan såg hon sin mors blonda lockar omknutna med en sidenscarf. Hennes långa turkosfärgade klänning fläktade i vinden och Betty kände redan doften av hennes parfym, Estée Lauders Youth Dew. ”Det är mamma”, sa hon över axeln.

Thomas stelnade till. ”Vad vill hon nu?” sa han med en fnysning.

Martha hoppade upp. ”Mormor!” Hon rusade förbi fadern ut i hallen och ryckte upp dörren.

Zelda steg in i vardagsrummet med sin dotterdotters armar lindade runt livet och hennes kind tätt tryckt mot sitt bröst. ”Jag har skrivit en ny berättelse, mormor”, sa Martha. ”Så underbart. Den måste jag genast få höra.” Zelda gjorde sig varsamt fri från henne och såg sig omkring i rummet. ”Nej, 24

men hej, Thomas”, sa hon som om hon upptäckt honom först nu. ”Vilken söt påse du har där. Har du börjat bejaka den kvinnliga sidan av ditt jag?”

Thomas log pressat. ”Trevligt att se dig, Zelda. Det här är bara något jag ska lämna tillbaka till affären åt Betty.” ”Det var ju väldigt omtänksamt av dig.”

Betty undrade om andra människor också kunde höra aversionen i Zeldas och Thomas tonfall när de talade med varandra. Thomas röst blev lite gällare och snabbare och Zeldas mera nasal och med en smått hånfull underton. Mellan dem rådde en konstant spänning som Betty gjorde sitt bästa att inte låtsas om.

Hennes mor hade många gånger sagt till henne att Thomas var för konservativ och stelbent. Medan Thomas å sin sida tyckte att Zelda var för ytlig och inte tog saker och ting på tillräckligt allvar. ”Det är Skönheten och odjuret”, sa Martha. ”Vi hann precis läsa den, men nu ska pappa lämna tillbaka den. Du skulle ha älskat den.” ”Det skulle jag säkert”, sa Zelda och gav Thomas en svart blick. ”Men lyckligtvis har jag tagit med något annat åt dig, min underbara flicka.” Hon stack ned handen i sin stora turkosfärgade handväska och drog upp en flamingoskär plastspegel, stor som en sopptallrik och med vita prästkragar av plast runt hela ramen.

Martha flämtade till. ”Så vacker den är! Tack, snälla mormor”, sa hon och höll upp den framför sig. ”Spegel, spegel på väggen där …” ”Säg vem som skönast i landet är”, sa Zelda. ”Det är du och Lilian, det. Ni kan ha den till att se hur söta ni är båda två.”

Betty såg Thomas ögon smalna av missnöje. ”Det var mycket snällt av dig, Zelda”, sa han. ”Men barnen har redan alldeles för många saker. Du borde spara dina pengar till den dag du behöver dem.”

25