blickfångarna
Mons Kallentoft BLICKFÅNGARNA
Copyrightwww.forum.se©MonsKallentoft
På annat förlag Pesetas 2000 Marbella Club 2002 Food noir. Mat, mord och myter 2004 Fräsch, frisk och spontan 2005 Midvinterblod 2007 Sommardöden 2008 Höstoffer 2009 Vårlik 2010 Den femte årstiden 2011 Zack 2014 Leon 2015 Bambi 2016 Heroine 2017 Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm
Tidigare utgivning Vattenänglar 2012 Food Junkie. Livet maten döden 2013 Vindsjälar 2013 Jordstorm 2014 Eldjägarna
HimmelskriketDjävulsdoften20152016Bödelskyssen20172018Semigfalla2019Hörmigviska2020Satanskäftarna2020Olympia2021
2021 Published by agreement with Ahlander Agency Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsbild: Eva Lindblad/1001bild.se Tryckt hos ScandBook, EU, 2021 isbn 978-91-37-15341-4
Den rena, hårda, våldsamma, ensamma döden. Malin Fors blinkar, försöker uttyda den mördade pojkens drag. Vad är det jag ser? Vitheten,Pojken.
Döden. Är det den jag ser?
det frysta lugnet, den grå liksäcken som frasade av frost när hon nyss drog ner dragkedjan. Från kylfacket i den metallklädda väggen framför henne sprider sig kall luft mot ansiktet. Vem är Mördad,du?saknad
av ingen. Det är fem år sedan de hittade honom på en öde äng utanför Bankeberg. Hon har åkt till ängen ibland. Lyssnat efter pojken, försökt prata med honom, på något vis, men inga ord, ingen röst, ingen närvaro har kommit till henne. Hon var där tidigare idag. Och då bestämde hon sig för att åka hit, se honom, vara nära honom. I samma rum som han för första gången sedan han frystes ner i väntan på att det en dag ska stå klart vem han är. Hur morbid det än får henne att verka. I fem år har pojken varit obegraven, som en vålnad har han gått in i och ut ur hennes tankar, och hon ser ett olöst fall, en skam, en känsla av att inte räcka till, av att ha svikit den enda uppgift hon har haft i det här livet. Att finna sanningen.
Prolog5
Vartenda ben i hans kropp ska vara krossat, enligt rättsläkare och brottsplatsundersökare Karin Johannison. Ärren på hans kropp där hon öppnade den under obduktionen. Blekblå taggiga streck i en gulnad vithet som är hans kalla hud. Hur hamnade du på ängen? Hon ställer frågan rakt ut i rummet. ”Hur hamnade du där?”
nu, känner det, vet att hon har mindre liv kvar än hon levt. Hon kan se dörren ut ur sitt liv inom sig ibland, hur hon närmar sig den, trots att hon ännu inte är gammal, även om hon inte alls längre är ung. Hur det finns himmel bortom dörren, och det hörs ett hackande ljud, som en motor, eller slående vingar, om hon lyssnar noga. Hon kan se både ljus och mörker, ett flimrande sken som innehåller alla spektrets färger. Grönt, som om döden är en skog, vitt, som om den är ett öde fält.
Malin stängde inte dörren efter sig, och nu hör hon folk gå förbi i
Det svarta kortklippta håret är kammat framåt, över de många styg nen vid hårfästet där Karin borrade upp skallbenet. Ett rött märke på pannan som ska ha uppstått efter döden, som om självaste djävulen injicerat sitt blod in under huden.
Ett SomVersalt.A.för att understryka något, skrika ut något, även om det saknas utropstecken efter bokstaven.
Hon ser ett övergivet barn, och våld, och hon drar ner dragkedjan i säcken lite till och ser bokstaven som ristats på hans bröst.
Hon vill smeka honom, trösta honom, säga att han inte är ensam, men vet att huden är så kall, så kall, så hon håller händerna borta och nöjer sig med ögats upplevelse. Ådrorna syns fortfarande, som manettrådar i ett fruset hav. Minnen av ett liv hon inte vet något om.
6 Se Ellerden.åtminstone en känsla av den.
korridoren.Honäräldre
”Vem dödade dig?” Hon pratar med honom som en toka, en som väntar sig svar från de döda. ”Hur hamnade du på ängen? Vem är du?” Men några svar ges inte. Istället står hon och ser på honom. Ser sina egna tillkortakommanden, dörren ut ur sitt liv, snarare än in i det, stirrar på en pojke som en gång måste ha varit så rädd och skrikit på hjälp, ropat efter sin mamma, och med ”mamma, mamma, mamma!” menat godheten i den här världen.
Del 1
111Söndag den sjätte februari Vinden utanför får det att rassla i de snötunga almarna som omger S:t Larskyrkan i Linköping. Det tjuter uppe vid nocken av vilsna vindstötar och det är svart utanför fönstret, kvällen en tjock ogenom tränglig massa där inget verkar finnas att se. Malin rättar till mattan i hallen i lägenheten på Ågatan och drar upp jeansen, har tappat några kilo de senaste månaderna. Alla byxor glider ner på höfterna, och rynkorna i ansiktet har blivit djupare, men ändå känner hon sig fräsch. Har hållit i, inte druckit, tränat, solat solarium några gånger till och med, och julen var lugn uppe i Toves palats till vindsvåning i Stockholm. Högst upp vid Tegnérlunden, värme från en eld. En gran med en massa paket, dyra gåvor. Malin fick en Hermès tröja i kashmir, milt rosa, som en dröm mot huden, utan att stickas. Och all konst på väggarna, Toves nya last, någonstans måste hon ju göra av med alla pengar hon tjänar. Måleri och skulpturer, vackra, fula, hårda, mjuka, och de skänkte en sällsam närvaro till lägenheten, på det vis bara människor kan göra annars. På annandagsmorgonen öppnade Malin ett av fönstren i en vindskupa och såg ut över taken, isiga, hala, livsfarliga, som gjorda att fly över i en bättre thriller, som Polanskis Frantic. Han kommer snart, Ulf. Pojkvännen, kärleken. HanDenSvinet.fan.sms:ade henne nyss, skrev att han skulle bli aningen försenad,
Hur kunde vi inte se, två så smarta kvinnor som vi, så gamla, så härdade av livet, hur kunde vi inte se vem han är, var?
Förblindade av kärlek men ännu mer av åtrå.
Dra åt helvete med ditt färdig. Karin Johannison står borta i köket, har just lagt två stora påsar is i en grön plasthink, och fyller som bäst på vatten från kranen ovanför diskhon.Hanska få, det kräket.
Och vi, som varit vänner i mer än femton år, hur kunde vi missa hans i mitt liv, som alltid funnits där, nära, långt borta, allt vi gått igenom tillsammans. Fara, våld, kärlek, svek, lögner. Allt, och mer därtill. Hon visste inte, jag visste inte. ”Är du redo?” ropar hon till Karin. ”Mer redo än jag någonsin varit.” Malin går in i vardagsrummet, blickar ut genom fönstret och ser hans bil komma åkande genom det lätta snöfallet, en svart, flådig BMW, och han parkerar utanför puben Pull&Bear som han alltid gör när han bara ska stanna ett kort tag. Tänker sig väl ett snabbt knull, och sedan raskt iväg igen, innan han hinner få en parkeringsbot.
”Han kommer nu”, säger Malin och känner hur det vibrerar i hen nes”Jaginre.går in i sovrummet.” Det finns inget darr i Karins röst. Bara beslutsamhet. En tydlig tro på att det de står i begrepp att göra är det rätta. Att de i grund och botten har samma syn på världen, på vad som är rätt och vad som är fel.
12 var tvungen att ta ett jobbsamtal och ”jag vill vara färdig när jag kom mer till dig”.
Han kliver ur bilen, och det suger till i magen. Till och med i det knappa ljuset från pubens skylt och strålkastarna upp mot kyrko fasaden är han snygg, anslående snygg, och sexigt farlig, och hon vill att allt ska vara som innan, att han verkligen ska vara på väg upp hit
EnKarin.dubbelspel?avfålikriktare
Att vi skulle hamna här. Hon går tillbaka till hallen. Hör porten gå igen nere i trapphuset.
TänkKukhuvud.Karlslok.omnågot
Smärtan i handen, hans förvåning, hennes egen förvåning, och insikten om att något gått sönder för alltid, som nu. Som med henne och Ulf. Och Karin.
Hans steg utanför dörren, så ringklockans skarpa signal, som att få en kniv instucken i örat.
Don’t fuck with us, typ. Vi är hårdare än du.
Han kliver in, kramar henne och hans yllerock är våt av små smälta snöflingor. Han måste ha varit ute längre än sekunderna från bilen till porten, och inte alls varit på kontoret som han sms:ade om.
13 för att ha sex, med henne, vara på väg upp hit som hennes älskare och storaMenkärlek.inget
blir som innan. Om det ens fanns ett innan. I varje fall inte som hon trodde.
går fel, om han tappar humöret, eller om vi gör det, och allt spårar ur och det blir våldsamt. En bild flashar upp inom henne, för länge, länge sedan när hon en gång slog sin exman Janne.
”Nu följer vi planen”, viskar hon till Karin som svarar inifrån sov rummet:”Detgör vi.” Malin slås av Karins lugn. Som om isen i hinken är hon. Men rösten är full av ilska, samma ilska som fyller henne själv.
Hon dimmar ljuset i hallen, och det blir porrklubb av det lilla rum met, precis som hon vill. På köksbordet sprider ett stearinljus ett svagt sken, det här är en porrgrotta, tänker hon och låter fem sekunder gå innan hon öppnar dörren.
Allt är förstört. Men det fanns i grund och botten inget att förstöra, allt var en illusion, en kuliss, ett scenbygge för hans perversioner.
Och där står han.
”Ta av dig”, säger hon. ”Jag har längtat. Ta av dig rocken.” Han sparkar av sig vinterkängorna. Hänger upp rocken, sträcker ut handen mot henne, men hon teasar honom, drar sig baklänges ut i köket, pekar på sovrumsdörren och säger: ”Gå in där så länge, jag ska hämta lite vin åt oss. Gå in där och gör dig stor om du inte redan är det.”
”Vill du se?” ler han. ”Så ”Dupass.”fårse sedan.”
14 Hon kramar tillbaka. Vill inte, men gör det ändå, illusionen måste hållas.Han
”Jag kan knappt bärga mig”, säger hon. Ser inom sig Karin med ishinken, ett varggrin över hela hennes ansikte. Nu jävlar ska du få en kalldusch du aldrig glömmer. Och han vänder sig från henne, greppar handtaget, utan att ha en aning om vad som väntar bakom dörren.
är redan hård och hon borde ha blivit illamående men fan, hon känner hur åtrån vibrerar i kroppen, trycker bort den. Ett svin. Han är ett svin. Tankarna blixtrar i skallen. Hon undrar varför han gjort det han gjort, om han gjort det med fler än med henne och Karin. Kanske är han bara kåt, uttråkad, oförmögen till riktig kärlek, kanske är livet bara en lek för honom, som ska lekas så stort och roligt som möjligt, och då saknar andras känslor betydelse. Kanske är han på så vis en psykopat, i ordets rätta bemärkelse. Och då går det att förstå honom. Eller så är han bara förvirrad, rädd för riktig närhet. Ingen medkänsla nu, för helvete, Malin.
Karin tar en slice av sin sardellpizza, biter av en stor tugga.
Deras pizzor landar på bordet, som tefat. Räkorna badar i olja och ser ut som rosa, stora likmaskar, och Malin minns alla gånger hon ätit bakfull här, och gångerna hon dragit i sig en öl eller två till pizzan, trots att hon varit i tjänst. Länge sedan hon gjorde något sådant nu. Och det är Ulfs förtjänst. Han känns rätt, på alla vis, med honom har det infunnit sig ett lugn, och alla delar har fallit på plats inom henne. Som om hon alltid varit ett pussel utan att ens förstå det. Men han är ofta bortrest, jobbar mycket, så de skyndar långsamt, och han har sin egentliga bas i Stockholm. Han är visserligen inte perfekt, eller så är han det, trots att han kan vara frånvarande och hemlighetsfull ibland. Men han får henne alltid, på något märkligt vis, i balans. Sexet, allt det vilda älskandet, nafsan det i nacken har en utjämnande effekt på henne, och bara tanken på honom får det att suga i magen och det sprider sig ner i henne, ett surr, tusen varma bin med milda stick.
215Ett par dagar tidigare Imman ligger tät på pizzeria Conyas fönster vid lunchtid. Det är varmt, men varje gång en ny gäst kliver in kommer en kylig sträng av luft krypandes längs golvet som får Malin att frysa. Hon och Karin sitter vid ett bord längst in i hörnet, och det slamrar runt dem i den fullsatta restaurangen. Malin drar i sig dofterna av bränd ost och torkad oregano. Ägaren Salim försöker skämta, som alltid, och han är rolig och de skrattar åt vad han nu skämtar om.
”Min jobbar också i Stockholm.” ”Det är skönt”, säger Karin. ”Han är borta en hel del, så då hinner jag bli riktigt sugen mellan gångerna vi ses, och han också.”
”Jag vet inte riktigt”, svarar Karin. ”En hel del olika tror jag, jag har faktiskt inte brytt mig om att kolla. Borde jag det?” ”Beror på hur seriös du är.” ”Seriös”, säger Karin och ler.
Precis som Ulf, tänker Malin.
16 ”Kapris, de borde ha kapris på”, säger hon. ”Det blir godare då, saltet i sardellen behöver syran i kapris, precis som med bra sex, det behövs både salt och syra, det måste finnas något som skaver, eller hur?” HonKarin.har en ny älskare. Det var därför hon lämnade Zeke, eller var det tvärtom, han som lämnade henne? Malin har aldrig lyckats reda ut det där eftersom varken Karin eller Zeke vill prata om det när hon frågar. Så hon har slutat fråga. Frågar inte nu heller. ”Ja”, säger Malin och petar i en räka, önskar plötsligt att hon hade en öl istället för en Coca-Cola. ”Berätta om din älskare”, säger hon. ”Så berättar jag om min.” Hon förvånas över sin egen rättframhet, kanske är hon bara ut tråkad. Det var ett tag sedan de hade ett större fall på våldsroteln, månader sedan det hände något som rubbade jämvikten i hennes liv. Allt är bra, och det är det svårt att stå ut med.
”Har du en älskare?” frågar Karin. ”Det har du inte sagt något om.” Malin dricker en klunk cola. ”Du först”, säger hon. Karin har nämnt sin älskare som hastigast vid tidigare tillfällen, utan att gå in på detaljer och nu säger hon: ”Han är affärsman. Är i stan ibland, jobbar mycket i Stockholm.”
Precis som jag, tänker Malin. Eller inte. Jag skulle vilja ha honom här mycket mer. ”Vad gör han för affärer?”
”Har han någon Insta, Facebook som vi kan kika in på?” ”Nej, inget där.” ”Precis som min.” Malin vill fråga vad Karins älskare heter, men det känns för intimt, precis som det skulle göra om Karin frågade efter Ulfs namn. Som om namnet gör den egna åtrån och begäret för tydliga, nästan smutsiga. Som om namnet gör ens egen svaghet synlig. ”Jag tog en bild i smyg vid ett tillfälle”, säger Karin. ”Jag ska se om jag hittar den, det var ett tag sedan.” ”Vi tog en flygtur, han och jag en gång”, säger Malin medan Karin fipplar med sin mobil. ”Han har flygcertifikat. Vi flög över fältet där vi hittade pojken bland annat. Linköping är faktiskt vackert uppifrån, domkyrkotornet som ett spjut upp i skyn, och parken runt om som en grön sköld, jag minns det tydligt.” Karin scrollar bland sina bilder och så ler hon med ens. ”Där är du”, säger hon. ”Det jobbiga är att jag tror jag skulle kunna älska honom.”
17 ”Har du googlat honom?”
”Jag tänkte göra det en gång”, säger Karin. ”Men det kändes van vördigt. Har du googlat din?” Malin nickar.
”Han verkar helt normal. Sitter i en massa bolagsstyrelser, finns inte på Lexbase. Tjänar bra, men svårt att få fram hur mycket. Det tycks hur som helst inte dölja sig några större överraskningar.” Hon skjuter undan tallriken med pizzan. Fettet och maskarna, hon får inte i sig mer av det idag, måste bli bakfull snart, men får inte, vet det, förstår det. För blir hon full och gör något dumt kan allt ta slut. Då får hon sparken, och sedan? Jobbet är den enda plan hon har. Jobbet, och så Ulf. ”Har du någon bild på honom?” frågar Karin. Malin skakar på huvudet. ”Han vägrar vara med på bild.”
inte känna den skam jag vet att jag förväntas känna.
18 ”Varför är det jobbigt?” ”Kärlek är jobbigt, det vet du, Malin.”
Tar en stor klunk Coca-Cola. Karin håller fram mobilen över bordet. Malin kisar. Men behöver inte det. Bilden är tydlig.
Men vad är det jag ser på skärmen, vem ser jag, kindbenen, de tydliga, det blonda håret kammat åt sidan, den vita välstrukna skjortan, det lite för självbelåtna sneda leendet, vad i hela helvete är det där och när hon ska svälja Coca-Colan för att säga något, vad som helst, så trycks den upp igen, ut genom munnen och hon sprutar drycken rakt ut över bor det, över Karins telefon och droppar når hennes ansikte och vita tröja. ”Vad fan, Malin!” Karin ryggar tillbaka.
Janne, journalisten Daniel Högfeldt som jobbar som pressekreterare på Rosenbad numera, läkaren Peter, alla namnlösa ligg och eskorten i Thailand, den unga vackra som hon var kär i. Som hon köpte kärlek av. Hon Förmårler.
”Jag om någon.” Och hennes män passerar förbi i hennes inre. Några av Exmakendem.brandmannen
Torkar sig i ansiktet, trycker med en servett över blusen och Malin blundar, sväljer, tänker: Det här händer inte, det här händer inte. Ulf. Det är Ulf på Karins bild.
De har samma älskare. ”Du ljuger, du ljuger.” Karin viskar knappt hörbart, som för att inte avslöja en snuskig och skamlig sanning.
Ansiktet är klart i konturerna.
”Jag är idel öra”, säger Malin och sträcker armen åt sidan, spetsar två räkor på gaffeln, stoppar dem demonstrativt i munnen, och det känns bra att äta mask, bra att krossa de döda vattenkrypen mellan tänderna.
”Vi hämnas på honom”, säger Karin.
19 ”Det kan inte stämma.” Hur hon än torkar tröjan blir de små Coca-Cola-fläckarna bara större. Hon skjuter pizzan med sardeller åt sidan. ”Vad heter han?” frågar Malin. ”Min”Ulf.”också.” Den fräcka fan har inte ens brytt sig om att uppge ett annat namn än sitt eget till någon av dem. Han måste ha vetat att de jobbar ihop, att sanningen om hans dubbelspel skulle komma fram.
”Min”Hur?”pappa var en riktig bock”, säger hon. ”Han gjorde samma sak mot två av alla sina älskarinnor, och de lärde honom veta hut.”
Eller så sket han i det. Eller njöt av leken, faran, av att se hur länge hans dubbelspel skulle hålla. Lekte med deras åtrå, kärlek. Lekte med dem båda. En sann kärleks- och knullpsykopat. ”Det är han, vi har samma älskare, Karin.” Karins ansikte förvrids i ilska, sedan blir hon ledsen, kämpar med tårarna, stirrar på Malin som märker att hon tar tag i bordsskivan och vill välta bordet över ända. Vilket as. Hon biter ihop så käkarna knakar. Kinderna vitnar. Hon kan se Karin sakta finna sig. ”Lugn, Malin, lugn.” ”Lugn? Hur?” Och hur ska det gå till? tänker hon, men sakta känner hon hur Karins mjuka röst och sans sänker hennes hjärtrytm, stillar ilskan.
”Vad i helvete? Vad fan gör ni? Är ni inte kloka?”
Hinken i Karins händer är tung, hon hör dem i hallen, väntar på att handtaget ska föras neråt, men än så länge hör hon dem bara prata, kan inte riktigt urskilja orden.
Malin kommer upp bakom honom, har mer vatten i en tillbringare och häller det ner i hans nacke och han snurrar runt.
203
Hon känner hur benen blir svaga, hur musklerna vill ge vika, och hon håller hårdare om hinkens kanter, tvingar sig själv att bli stadig.
Nu ska han få, det kräket.
Så Malins röst, avlägsen. Handtaget åker ner och dörren dras från henne, ut mot hallen, och nu ser hon honom, hans förvånade ansikte och hon höjer hinken, och han öppnar munnen, men får inte fram ett ord och så tar hon sats, kastar det iskalla vattnet och isen rätt i ansiktet på honom, och hans tjocka tröja blir blöt, hans skrev blir blött, och hon skriker: ”Smaka på det här, ditt svin.”
Hon har låtsats som ingenting under de senaste sms-konversa tionerna och lyckades avstyra en dejt på Hotell Ekoxen, han älskar att ta in där, älska med henne på rena nymanglade hotellakan och hon har älskat det också. Den stora sängen, duschen efteråt, och det andra ligget efter det, utdraget, dröjande, men sedan häftigt ochMenhårt.det kommer aldrig att ske igen. Nu tystnar det på andra sidan dörren.