9789137150833

FORUM

Tidigare utgivning MemoRandom 2014 UltiMatum 2015 Slutet på sommaren 2016 På annat förlag Geim 2010 Buzz 2011 Bubble 2012

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Anders de la Motte 2017 Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency Omslagsdesign: Maria Sundberg Omslagsbilder: Kangah/Getty Images, Adobe Stock, Anders de la Motte Tryckt hos: ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-37-15083-3

Till mina pojkar som en dag ska erÜvra världen.

Nedanås kommun och den lilla orten Mörkaby är, liksom Reftinge i Slutet på sommaren, fiktiva platser. Orterna är dock inspirerade av mina egna hemtrakter i nordvästra Skåne, i huvudsak Bjuv, Åstorp och Röstånga kommuner, belägna på eller vid Söderåsens vackra sluttningar.

Det nedlagda stenbrottet finns i verkligheten och är precis som sin litterära släkting inte utsatt på kartan. Däremot vet generationer av sommarbadare var det ligger, precis som vi är medvetna om att det mörka vattnet är så djupt att det inte ens mitt i den skånska högsommaren blir varmare än 20 grader.

The falling leaves Drift by my window.

The falling leaves of red and gold.

I see your lips, the summer kisses, the sunburned hands I used to hold.

Since you went away the days grow long And soon I’ll hear old winter’s song But I miss you most of all my darling When autumn leaves start to fall Johnny Mercer

”Come little leaves”, said the wind one day. ”Come over the meadows with me and play.

Put on your dresses of red and gold.

For summer is gone and the days grow cold.”

George Cooper

PROLOG Vattnet började sin resa i mörkret någonstans djupt nere i åsen.

Sprang fram ur en underjordisk källa med sådant tryck att det pressades uppåt, tvingade sig meter efter meter genom berg, lera och morän. Åsen var över tvåhundra meter hög och utan människans hjälp hade vattnet så småningom tappat fart. Vänt nedåt, letat sig ut mellan rötterna till lövskogarna som täckte sluttningarna och slutat som en bäck i någon av de branta raviner som skar genom åsens sidor. Men i början av nittonhundratalet togs det upp ett stenbrott mitt uppe på åsen. Diabas och amfibolit; svarta, hårda bergarter som passade bra till gravstenar.

Girigt hackade och sprängde man sig allt djupare ner i berget till den dag då schaktet korsade vattnets väg och erbjöd det en enklare passage till ytan. Och vattnet tackade genom att forsa fram med en kraft ingen kunnat föreställa sig. Något halvår senare stängdes pumparna av, maskinerna fraktades bort och stenbrottet övergavs.

Efterhand föll platsen i glömska. Vattnet förvandlade brottet till en djup liten sjö, på tre sidor omgärdad av mörka, branta klippor och på den fjärde några meter strandbank. Skogen slukade tillfarts­vägen och undervegetationen återerövrade området tills allt som återstod var några övervuxna ruiner efter gamla baracker och en glänta alldeles invid strandbanken där stenskärvorna packats så hårt att inget liv förmådde tränga igenom.

Inte förrän på sextiotalet, när skogsmaskinerna krävde nya timmervägar, återupptäcktes stenbrottet. Trots att tillträde dit egentligen var förbjudet blev med tiden den vackra, undangömda platsen ett badställe för traktens unga. En bra plats att träffas och göra vad man ville, utan att hämmas av övervakande blickar.

Vid det laget visste ingen längre hur djupt stenbrottet var. En del hävdade att vattnet fortsatte tjugo meter under ytan, andra fyrtio.

11

Vissa påstod till och med att stenbrottet var bottenlöst, hur nu något sådant ens skulle kunna vara möjligt.

Det gick många rykten om vad som gömde sig nere i djupet.

Bilvrak, rånbyten, lämningar efter sedan länge försvunna människor. Skrönor som inte gick att kontrollera och därför växte sig allt mer fantastiska ju fler gånger de berättades. Men två saker var alla som någonsin besökt stenbrottet överens om: Att det svarta vattnet var så djupt att inte ens den skånska högsommaren förmådde att höja temperaturen över tjugo grader. Och att någon av de unga män som valde att klättra uppför den bortre klippväggen för att kasta sig ut från det allra högsta utsprånget förr eller senare skulle slå ihjäl sig.

Det krävdes fyra brandmän för att få upp kroppen ur vattnet.

Strandbanken var brant och full av vassa stenar som gjorde det svårt att hitta fotfäste. Vid ett par tillfällen snavade någon av männen och tappade taget. Nästan som om vattnet gjorde motstånd och försökte hålla kvar kroppen så länge det var möjligt.

Sett lite på håll såg det ut som om den unge mannen sov. Han låg på rygg, ögonen var slutna och de bleka ansiktsdragen så fridfulla att det gick att föreställa sig att han när som helst skulle vakna.

Men när kroppen landade på båren med en tung, otäck duns var illusionen över. Kallt vatten rann från den unge mannens kläder och långa, ljusa hår, förde med sig blod från hans krossade bakhuvud och bildade rosaskimrande pölar på båren innan det samlat kraft nog att fortsätta ner bland stenskärvorna på den hårda marken och leta sig tillbaka ner i mörkret.

Vatten söker sig alltid till den lägsta punkten, tänkte polismannen som stod någon meter bort. Han funderade ett par sekunder på om han skulle anteckna den iakttagelsen. Bläddra fram till sista sidan i blocket där han sparade sådana tankar. Små reflektioner som egentligen inte hade med polisarbete att göra, men som ändå behövde nedtecknas, kanske för att balansera allt det andra han skrev. Istället dröjde han kvar på den sida han nyss påbörjat.

Plats, tid och datum hade han skrivit överst bara någon minut efter att han klivit ur polisbilen.

Mörkaby stenbrott, 05.54, 29 augusti 1990.

12

Under det hade han lämnat utrymme åt namnen på de fyra ungdomarna framför honom som stod med gråbleka ansikten och blickar som försökte undvika båren, men ändå drogs dit nästan automatiskt. Polismannen visste vilka de var, vilken årskull de tillhörde, om de bodde på åsen eller nere i byn, till och med vad föräldrarna hette och jobbade med. Normalt var det sådant han tyckte om med att arbeta här ute på landsbygden. Person­ kännedomen, gemenskapen. Men just den här morgonen önskade polismannen för första gången någonsin att han arbetat i en stad.

Han skrev ner namnen, ett på varje rad.

Alexander Morell Carina Pedersen Bruno Sordi Marie Andersson Samtliga nitton år gamla precis som den unge mannen borta på båren, och så sent som i juni hade han sett dem alla fem åka på samma studentflak genom byn. Dricka burköl, blåsa i vissel­ pipor, vifta med sina vita skärmmössor och skrika ut glädjen över framtiden som väntade.

Simon Vidje, skrev han till längst ner på listan och strök under de bägge orden med två svarta streck. Han hade vetat vem offret var en bra stund nu, ändå var det något med att se namnet i skrift som gjorde situationen ännu mer ohygglig. Alla i hela Nedanås kommun visste vem Simon Vidje var. Ett underbarn. En på miljonen. Någon som skulle erövra världen, besöka fantastiska platser och ta sin hemtrakt och alla som bodde i den med sig på sin resa.

Istället tog hans berättelse slut här; i ett kallt, svart vatten mitt ute i ingenstans, bara några kilometer från hans eget hem.

Polismannen hörde radion spraka till, därefter en sträv, väl­ bekant röst med instruktioner som han genast kvitterade. ”Din pappa är på väg, Alex”, sa han sedan till en av de fyra ungdomarna, en vältränad man med utstående brottaröron och breda axlar vars namn stod överst i blocket. Fick en kort nickning till svar.

Polismannen tittade på de fyra ännu en gång, rynkade pannan och gjorde en notering nedanför deras namn.

13

Marie Andersson har blöta kläder, skrev han. Alexander Morells, Carina Pedersens och Bruno Sordis kläder är torra.

Kanske var det bara en betydelselös iakttagelse. Ett faktum utan någon som helst värdering. Åtminstone var det vad polismannen skulle hävda längre fram när formuleringen smugit sig in i polisrapporten och människor började fråga honom vad de där femton orden egentligen innebar.

Men om allt det där svåra som skulle komma var polismannen fortfarande omedveten. Allt han visste var att han hade ett arbete att utföra. Frågor att ställa och svar att skriva ner på sidorna i sitt block. ”Vad var det som hände egentligen?” sa han med så mjukt tonfall han kunde uppbringa. Ingen av de fyra ungdomarna svarade.

Deras blickar hade slutat kämpa emot och till sist fastnat vid båren där ljusrött vatten fortsatte att söka sig från Simon Vidjes krossade huvud och vidare mot den lägsta punkten, långt nere i mörkret.

14

1 Hösten 2017 Den långa slingrande stigningen uppför åsen är brant, kantad av bäckraviner och höga lövträd. Glödande färger som speglar sig i lacken på bilen innan de sträcker sig upp mot den höga himlen. ”Den svenska sommaren väljer helt rätt sätt att dö på”, brukade Håkan säga. ”En stor jävla färgexplosion innan det eviga mörkret, that’s the way to go. Eller hur, Anna?”

Sedan började han nynna riffet till ”Out of the blue”, och spela luftgitarr tills Agnes och hon skrattade så de kiknade. Håkan tyckte om hösten, älskade att vara utomhus. Campa, klättra, vandra i fjällen. De var unga då, hon och han, utan bekymmer.

Agnes var fortfarande liten, gungade lätt som en fjäder i bärselen på hans rygg. Det har gått femton år sedan dess, ändå kan hon plocka fram minnet hur enkelt som helst. Låten också.

It’s better to burn out, than to fade away, sjunger Neil Young. Ändå var det precis vad Håkan gjort. Långsamt tonat bort, out of the blue och into the black, tills allt som återstod av honom var viskningar i hennes huvud.

Snälla Anna, hjälp mig!

Anna höjer radion med skvalradiokanalen som Agnes valt innan hon som vanligt flyttat hela sin uppmärksamhet till telefonen.

De har åkt länge, nästan sju timmar, tillsammans i bilen. Ändå kan deras sammanlagda mor-dotter-konversation inte ha varat längre än tio minuter. Hon kramar ratten och låser blicken vid vägbanan. Undviker träden, himlen och färgerna som skär rakt igenom henne. Rakblad i rött, guld och blått.

Hon avskyr hösten. Avskyr den.

Tre nycklar dinglar i knippan vid tändningslåset. Den första går till villan i Äppelviken som inte längre är deras hem. Den andra nyckeln är reserven till Håkans hyresrätt och borde egentligen ha återlämnats i vintras när auktionsfirman hade tömt de 15

trista små rummen. Nyckel nummer tre går till hennes kontor på Länskriminalen i Stockholm. Hon vet att hon skulle ha lämnat in den i förrgår tillsammans med sitt passerkort, ändå lät hon den sitta kvar.

För om du öppnar knippan och börja ta bort nycklar måste du löpa linan ut, viskar Håkan. Ta bort dem allihop. Inte bara nycklarna, utan låsen, dörrarna, rummen – minnena.

Hon mumlar åt honom att hålla käften.

Naturen uppe på åsen är helt annorlunda än nedanför den. Det öppna landskapet har ersatts av lövskog och små kuperade ängar omringade av bastanta stengärden. Vita kossor glor på dem när de passerar. Verkar nästan förstå att de är utbölingar. Landsvägen som löper mitt uppe på åsryggen har visserligen mittlinje, men den är ändå så smal och slingrig att hon automatiskt saktar in då de möter andra bilar. När de närmar sig korsningen verkar mobil-GPS:en tveka. Hon förstår varför. Växtligheten på sidorna av den lilla avtagsvägen har nyligen röjts undan och gruset på den är mörkbrunt och nytt. Plåtskylten, med texten Tabor är däremot gammal, ser lite skrynklig ut nästan, ungefär som när man knycklat ihop ett papper och sedan försökt släta ut det igen.

Agnes har Milo i knät och när landsvägen försvinner i backspegeln sätter den vita terriern tassarna mot dörren och trycker nosen mot sidorutan. Svansen piskar ivrigt, som om hunden känner igen sig, vilket naturligtvis är omöjligt eftersom han aldrig satt en tass i Skåne förut. Agnes fortsätter att titta ner, hennes tummar far över telefonskärmen.

Anna sneglar på klockan. Flyktbilen är en dryg timme bakom dem. Flyttbilen, rättar hon sig för säkert femte gången. Det här är en flytt, inget annat.

Visst, flinar Håkan i hennes huvud. Vem tror du att du lurar?

Hon höjer radiovolymen ytterligare för att få tyst på honom.

Känner igen låten, en av de få nya hon faktiskt gillar. ”Den här är bra! Zara Lah-hrsson”, säger hon, mest som ett försök att bryta tystnaden och trampar genast i fällan. Namnet hakar upp sig till en liten flämtning och Agnes ger henne ett av de där ljuden som är ett mellanting mellan en suck och en fnys16

ning utan att ens flytta blicken. Hennes sextonåriga dotter har gott om metoder för att straffa henne. Att färga sitt vackra hår rödrosa, ringen i näsvingen eller de fem i högerörat. De håliga jeansen, den mörka make-upen, militärjackan, de nedtrampade Conversen, hela rebelluniformen som raderat nästan alla spår av den Agnes hon en gång var. För att inte tala om vänstervurmandet, ultra-feminismen eller jackmärket med texten ”All Cops are Bastards”, eller alla andra försåtliga landminor som Anna tvingas navigera runt för att inte varje samtal dem emellan ska utmynna i en explosion. Ändå är ingen av de straffmetoderna på långt när lika effektiva som den hennes dotter använder just nu. Tystnad.

Normalt sett öppnar sig folk för Anna. Håkan hävdade alltid att det var något hon utstrålade. I själva verket beror alltihop på hennes stamning. Hon vet att den knappt är märkbar, en liten upphakning på vissa ljud som ibland går att förutse och ibland inte. Faktum är att hon inte tänkte på stamningen som ett problem förrän hennes föräldrar någon gång i lågstadiet skickade henne till en logoped. Resultatet blev att hon började undvika att prata och fokuserade på att lyssna. De flesta människor lyssnar bara med ett halvt öra, sitter mest och funderar på vad de ska säga själva härnäst, och missar därför vad som egentligen sägs. Inte bara själva orden och röstnyanserna, utan också de ofrivilliga små mikrouttryck människor ständigt ger ifrån sig. Huvudrörelser, gester, grimaser, pauser. Tecken som ibland går på tvärs mot vad som sägs. Det var så hon tidigt förstod att hennes föräldrar skulle skiljas. Och att Håkan bedrog henne.

Agnes tigande däremot, gör henne medveten om varje ord, varje stavelse som kommer över hennes läppar och på något sätt förflyttar sig den känslan till hennes språkcentrum. Blir till en elektrisk störning i kommunikationen mellan hjärna och mun som får henne att framstå som osäker, vilket hon avskyr eftersom stamning egentligen inte har ett jävla skit med osäkerhet att göra.

Andas, andas ...

Hon tittar sig i backspegeln, märker hur hon bitit ihop käkarna på det där sättet hon inte tycker om. Det mörka håret och ögonen har hon ärvt efter sin pappa, den lite kantiga näsan också, men just den där bittra minen är definitivt mammas. Hon ruskar på 17

huvudet för att skaka av sig den, intalar sig samtidigt att hon gör rätt i att följa skolkuratorns råd om att visa tålamod och undvika konfrontation, vilket är jävligt lätt för honom att säga eftersom han bara träffat Agnes en timme i veckan och inte måste leva med henne.

Andas ...

Skogen sluter sig allt tätare kring grusvägen och Milo fortsätter att med upphetsade små gurglanden trycka sig mot sidorutan.

Hunden är ett typiskt Håkan-infall. Han bara stod i farstun på Agnes fjortonårsdag med jycken i famnen. De hade lovat varandra att inte förvandlas till en stereotyp. Hålla en gemensam linje och inte bli skilsmässomotsvarigheten till good cop, bad cop. Ändå hade det blivit exakt så.

Håkan fick huvudrollen som den rolige, älskade pappan, medan hon själv, utan att hon riktigt visste hur det hade gått till, hade tilldelats den klichéartade birollen som den trista, ogina mamman som tjatade om regler och ansvar. Som tyckte så illa om djur att hon inte unnade sin egen dotter en hundvalp. Så därför hade hon gett med sig. Släppt in byrackan i huset bara för att visa att hon minsann också kunde vara cool och spontan. Det hade inte hjälpt.

Milo gurglar till igen, högre den här gången, som om han i skuggorna bland träden ser något som bara en hund kan uppfatta.

Troligen kaniner. Den dumma hunden är tokig i kaniner och kan jaga dem i timmar om han lyckas smita, vilket han gör ganska ofta. Terriern är både hyperaktiv och bortskämd, och behandlar henne dessutom som luft ungefär på samma sätt som Agnes. Men det går inte att förneka att Milo älskar Agnes över allt annat. Och hon honom. Ibland kommer hon på sig själv med att vara svartsjuk på deras förhållande, vilket såklart är löjligt.

Avtagsvägen ringlar sig allt djupare in i skogen, de brinnande bladverken sluter tätt ovanför dem och trots att hon för en stund sedan varit nästan säker på att de nått åsens topp fortsätter vägen att stiga. ”Trycker det i dina öron också?” försöker hon i en så neutral ton hon kan. ”Mm”, mumlar Agnes, fortfarande utan att lyfta blicken från telefonskärmen.

18

Efter ungefär fem minuter rundar de en krök och rullar in på en avlång gårdsplan. Lövskogen böjer sig in från båda långsidorna och trädtopparna hamnar så tätt att det bara återstår några meter himmel mellan dem. Ett långt skjul lutar sig mot trädstammarna på vänstra långsidan och längst bort vid motsatta kortändan klättrar en vacker gammal tegelbyggnad vidare upp mot sluttningen. En mörk bil står parkerad alldeles framför byggnaden. När de närmar sig ser hon att en rektangulär sektion av det rödbruna teglet mellan första och andra våningen är vitputsad. Längst till vänster står årtalet 1896, och efter det texten Skåden herrens bergh, med snirkliga bokstäver.

Platsen och huset är till och med vackrare än på bilderna, ändå känner hon sig plötsligt nervös. En vag känsla av oro, som hon inte riktigt kan, eller vågar sätta ord på, har dykt upp någonstans i hennes mellangärde.

När de saktar in framför huset övergår Milos gurglande till ett uppjagat skall. Han krafsar vilt med tassarna mot dörren, kastar sig mot sidorutan nästan som om han försöker krossa fönstret. ”Vad är det med dig, gubben?” Agnes försöker dra honom till sig men terriern sprattlar emot. Kastar sig återigen mot fönstret, den här gången med en ljudlig smäll som lämnar en stor salivfläck på rutan. ”Sluta Milo!” Agnes försöker greppa honom i halsbandet. Hunden snurrar runt, fräser till och visar tänderna vilket får Agnes mobiltelefon att slamra ner mellan sätena. ”Milo, fy!”

Hennes chockade tonfall verkar få hunden att lugna sig. Han slinker ner på golvet och gömmer huvudet bakom Agnes kamera­ väska. ”Milo har aldrig nafsat efter mig förut”, säger Agnes och låter nästan som om hon ska börja gråta. ”Aldrig!” ”Han är väl kissnödig”, säger Anna. ”Du ser väl hur han skäms.

Släpp ut honom så ska du se.” I samma ögonblick som bildörrarna öppnas vräker sig den lilla hunden förbi Agnes ben och försvinner som ett vitt streck in bland träden. ”Milo, Milo kom hit!” Agnes river åt sig kameraväskan och springer efter hunden med gruset sprättande kring de nedtram19

pade gympadojorna. Anna blir stående utanför bilen. Just idag känner hon inte för att jaga Milo. Dessutom är det, precis som Agnes kallt brukar påtala, inte hennes hund.

Hon hör terriern skälla upphetsat från skogen, därefter hur Agnes ryter åt honom. Kan inte låta bli att dra lite skadeglatt på munnen. Dumma hund.

Hon betraktar den andra bilen. En vältvättad Passat av ny årsmodell. Inga barnstolar, McDonalds-förpackningar på golvet eller Nalle Puh-solskydd på sidorutorna. En Ramlösaburk i hållaren mellan sätena är det enda som antyder att bilen har en ägare.

Hon sträcker lite på sig, drar ett par djupa andetag. Höstluften är hög och klar, doftar jord och fuktiga löv och sveper bort obehagskänslorna och ersätter dem med spänd förväntan. De är framme nu. Framme vid sitt nya hem. Hon konstaterar ännu en gång att Tabor är minst lika vackert som på bilderna, vilket trots Agnes trista humör och Milos rymningsförsök ändå är en ganska bra början på hela den här ... flykten, viskar Håkan innan hon hunnit stoppa honom.

Gården är välkrattad och singeln ser nylagd ut, fönster, dörrar och vindskivor på huset har nyligen blivit målade. Några av pannorna på taket är ljusare, vilket innebär att de blivit utbytta.

Den vackra gamla tegelbyggnaden har två dörrar. En stor alldeles intill hörnet mot högra kortsidan, med dubbla dörrblad – som rent tekniskt innebär att den är en port. En tvärslå i stål med ett stort hänglås på antyder dock att den inte längre används.

Den andra dörren sitter strax till vänster om byggnadens mitt, bara några meter från där hon står. Den är grön och vilar på en meterbred trappsten som slitits blank av tusentals steg. Innan hon hinner gå närmare öppnas dörren och en man i hennes egen ålder kommer ut.

Han är runt en och åttio och bär glasögon med svarta bågar.

Kavaj och slips upptill, jeans istället för kostymbyxor. ”Jamen hej, du måste vara Anna Vesper”, säger mannen och sträcker fram handen. ”Lars-Åke Gunnarsson, Gunnarssons Juristbyrå. Kalla mig Lasse, det gör alla.”

Hon känner igen Gunnarssons mörka telefonröst från gårdags20

kvällen, ändå är det något med honom som inte riktigt går ihop.

Kalla-mig-Lasse verkar ha uppfattat hennes tvekan. ”Du hade väntat dig någon äldre, eller hur? Du är inte den första. Folk här i trakten började förväxla mig med min far innan jag fyllt trettio. Blev inte bättre av att vi drev byrån ihop i en massa år och svarade på samma telefonnummer.”

Han ler. Visar upp tänder som, om hans byrå legat i Stockholm, troligen skulle varit perfekt symmetriska och onaturligt porslinsvita, men som istället är alldeles normala för en man som närmar sig femtio. ”Nu för tiden golfar pappa på Mallorca medan jag håller skutan flytande.” Han skrattar till, får ur henne ett returleende.

Egentligen är hon inte direkt förtjust i jurister eller advokater, har till och med svårt att stå ut med sin egen. Men det är något med Kalla-mig som gör det svårt att ogilla honom. Den där blonda snedluggen, som troligen inte är naturlig, får honom dessutom att se ut lite som etiketten på en Kalles kaviar-tub.

Hon sneglar på hans vänsterhand. Ingen vigselring, inte ens ett tryckmärke eller ett litet vitt streck. Hon drar halvt omedvetet tummen över insidan av sitt eget vänstra ringfinger. Tycker sig, trots att det gått drygt två år, fortfarande känna den lilla fåran. ”Så roligt att ni valde att bo här och inte i byn. Tabor är något alldeles speciellt.”

Kalla-mig ler, gör en handrörelse mot byggnaden bakom sig, som om han vore en mäklare och inte en familjejurist. ”Jag vet inte om jag redan berättat, men huset byggdes 1896 som missionskyrka. Det finns en gammal historia om att en missionspräst botade ett sjukt barn åt markägaren, och som tack fick han tomten och materiel till bygget, men det är nog bara en skröna. Väckelserörelsen drog fram överallt under slutet av artonhundratalet och missionshusen poppade upp i varenda liten avkrok. Det fanns ytterligare tre i kommunen, men Tabor är det enda som står kvar. Ska vi gå in?” ”Jag måste vänta på min dotter. Hennes hund rymde.” Hon märker att ropen och hundskallen från skogen har fortsatt medan de pratat. Troligen borde hon se efter hur det går, i alla fall erbjuda sig att hjälpa till, men faktum är att hon njuter en aning 21

av den korta pausen från Agnes och hennes passivt-aggressiva beteende. ”Vi kan väl gå in i köket så länge. Jag lämnar ytterdörren öppen så hittar hon själv in”, föreslår Kalla-mig nästan som om han läst hennes tankar. Hon tvekar ännu en sekund. ”Visst”, säger hon sedan och besvarar hans leende.

De går in i en farstu med flera låga dörrar och tar till vänster in i köket. Tabor är vackert även på insidan. Tjocka tegelväggar, bjälkar i taket, gamla brädgolv och spröjsade fönster. Mitt i köket brinner en gammal vedspis. Kalla-mig måste ha varit här en stund, för rummet är behagligt varmt och luktar hemtrevligt, vilket spär på den rogivande energi som den gamla byggnaden utstrålar. ”Huset och marken köptes av familjen Vidje strax efter andra världskriget. Väckelserörelsen hade vid det laget klingat av för längesedan och byggnaden var mer eller mindre övergiven. K ­ affe?”

Han pekar mot en splitterny Moccamaster på köksbänken, där kaffet fortfarande håller på att rinna ner ur filtret. ”Tack gärna.”

Han häller upp i två blå Höganäs-koppar och hon förstår att även köket måste vara helt nyrenoverat på samma sätt som utsidan. Köksluckor och bänkar ser visserligen antika ut, men under doften från vedspisen och kaffet luktar det också tydligt av sågspån, färg och lim. ”Tabor användes under många år som arbetarbostad. Familjen Vidje bedrev, precis som idag, både skogsbruk och fruktodlingar, så man anställde gott om säsongsarbetare som behövde tillfälligt boende.”

Hon tar en slurk ur koppen, och kikar ut genom ett av de spröjsade fönstren. Nere vid skogsbrynet är allt stilla. Samvetet har hunnit ikapp och nu börjar hon bli orolig. Varför hjälpte hon inte Agnes att fånga in den där dumma hunden? Det här huset ska ju bli deras nya hem, deras nystart. ”... sedan dess som sagt fungerat som konstnärsateljé i mer än tjugofem år”, fortsätter Kalla-mig och hon förstår att hon missat en bit av hans utläggning. ”Du sa att ni hade en Karl-Jo hemma, var det inte så, Anna?”

Hon nickar.

22

”Mina föräldrar hade en av hans litografier i finrummet. Ibland brukade jag smita in och sätta mig och titta på tavlan för att jag tyckte att den var så vacker.” Hon stannar upp, andas. Karl-Jo stammade han också, hör hon sin pappa säga. Så du ser Anna, man kan lyckas ändå. ”Vad hände med litografin?” frågar Kalla-mig. ”Den kan vara värd en bra slant idag.”

Hon rycker på axlarna. ”Mina föräldrar skilde sig när jag var tio. Pappa tog den med sig och jag såg den aldrig igen.”

Knappt honom heller, lägger hon tyst till för sig själv. ”Synd.” Juristen drar in luft genom tänderna. ”Karl-Jo har ju, som du säkert vet, kommit att räknas som en av de främsta i sin generation och priserna på hans verk har stigit rejält. En av hans större oljemålningar såldes på Bukowskis häromåret för nästan fyra miljoner.”

Hon hör en motor och tittar ut igen. En pickup kommer långsamt glidande in längst bort på gårdsplanen. Det är en äldre modell, säkert tio–femton år gammal. Bilen stannar till vid skogsbrynet där Milo och Agnes försvunnit. Hundskallen och ropen därutifrån går fortfarande att uppfatta. Föraren av pickupen hoppar ur, men han rör sig så snabbt att hon bara får en snabb skymt av honom innan han försvunnit in bland träden. En man i oljerock, gummistövlar och gubbkeps. ”Som du redan sett på planritningen jag skickade finns det två sovrum, tvättstuga, arbetsrum och ett vardagsrum på neder­ våningen men jag tänkte att vi börjar uppe i prediksalen.”

Kalla-mig verkar inte ha märkt bilen. Han har öppnat en av dörrarna i farstun, bakom vilken det gömmer sig en brant trappa.

Starkt ljus faller ner från rummet ovanför, suddar nästan ut de översta trappstegen. Juristen gör en inbjudande vinkning men hon tvekar. Det har gått snart tio minuter sedan Milo försvann. Hon borde definitivt gå ut och se hur det går för Agnes, inte minst nu när främlingen dykt upp. Hon hör hunden skälla igen. ”Vänta lite”, säger hon och går tillbaka ut genom den öppna ytterdörren och ställer sig på trappstenen. Hon skuggar ögonen, försöker titta in i halvdunklet borta bland träden. Uppfattar rörelser.

23

Agnes kommer ut. Intill henne går mannen med oljerocken.

Mannen håller Milo under ena armen, men istället för att sprattla emot som terriern vanligen gör när någon försöker hålla honom hänger han helt stilla. De stannar upp intill mannens bil och pratar med varandra. Samtalet ser livligt ut, och efter en stund öppnar Agnes kameraväskan hon bär över axeln och börjar fotografera oljerocksmannen och hunden. ”Agnes!” Hon vet egentligen inte varför hon ropar, ångrar sig innan hon ens hunnit stänga munnen.

Till hennes förvåning höjer Agnes handen och vinkar. Fortsätter sedan att ta några bilder innan hon och oljerocksmannen går i riktning mot huset.

Ungefär halvvägs över gårdsplanen släpper mannen ner Milo på marken. Istället för att omedelbart störta mot skogen travar terriern glatt bredvid mannens vänstra knä. Pälsen är lerig, munnen är öppen och tungan hänger ut på sidan. Blicken är klistrad vid oljerocksmannen. Agnes fortsätter att ta bilder på dem. När de kommer närmare förstår hon varför. Mannen har ett kantigt, väderbitet utseende, som tillsammans med kepsen, oljerocken och den rutiga flanellskjortan han bär under den, får honom att likna en svensk, äldre version av the Marlboro Man. Han ser ut att vara i sextioårsåldern, kroppen är smärt och han rör sig ledigt, som en människa som är van att vara utomhus.

Något i oljerocksmannens blick säger henne att han är betydligt äldre än han verkar. ”Klein”, säger mannen då de kommit fram till dörren. Handslaget är torrt och fast. Händerna grova. Ansiktet slätrakat på samma noggranna sätt som hennes morfars, utan minsta skugga. ”Titta på Milo, mamma.” Agnes pekar på terriern som satt sig ner vid Kleins vänsterben, fortfarande med blicken låst på mannen. ”Jag har aldrig sett honom så här.” Tonfallet förvånar henne. Agnes låter nästan … glad. ”Du verkar ha bra hand med hundar”, får Anna ur sig. Klein nickar. Ansiktet är onaturligt stelt, nästan som en mask. ”Så det är du som ska efterträda Henry Morell.” Meningen är ett konstaterande snarare än en fråga. Mannen ser ut att ha något mer att säga men Kalla-mig bryter in.

24

”Klein, så bra att du kom! Jag skulle just visa prediksalen.”

Juristen vänder sig mot henne. ”Klein här är alltså förvaltare åt Elisabet Vidje. Om det uppstår några problem med huset eller om det är något ni behöver, så ringer ni till honom. Änglaberga ligger bara någon dryg kilometer bort längs stora vägen, så han kommer på en gång, eller hur Klein?”

Klein grymtar något som troligen ska vara ett jakande svar, tittar sedan bort mot skogen medan Kalla-mig presenterar sig för Agnes. Anna hör honom säga att han har en son i hennes ålder innan han visar dem tillbaka in i huset. ”Ta det försiktigt, trappan är brant.” Kalla-mig tar täten och leder dem uppför trätrappan. Ledstången vid ena sidan är så blanksliten att den känns lackerad. På den sista metern skymtar ovala färgfläckar i en mängd nyanser intill stångens undersida och det tar några sekunder innan hon förstår att det är avtryck efter fingrar.

Ljuset uppifrån växer sig allt intensivare, och vid trappans topp är det så starkt att alla fyra blir stående några sekunder för att låta ögonen vänja sig. Prediksalen är nockhög och upptar hela övervåningen. Tre av väggarna, golvet, innertaket, murstockarna och de gamla takbjälkarna är alla vitmålade, och vid den bortre långsidan finns ett gigantiskt välvt fönster som förstärker det sakrala intrycket. Glasrutorna mellan spröjsarna är visserligen inte färgade, men det behövs inte heller. ”Skåda herrens berg”, ler Kalla-mig och slår ut med handen.

Huset måste balansera precis på kanten av en klippa, för hon ser inte någon trädgård nedanför fönstret. Allt som finns är himmel och trädkronor, och mycket längre bort skogar, fält och byar i ett glödande höstfärgat lapptäcke hela vägen till diset vid horisonten.

Hon har sett utsikten på bilderna han skickat, ändå gör panoramat henne överväldigad. Det är snart trettiofem år sedan sista gången hon smög sig in för att beundra litografin hemma i finrummet. Ändå känner hon omedelbart igen motivet. Färgerna, djupet, känslan av lugn. Av trygghet. ”Wow”, suckar Agnes samtidigt som hon plockar med kameran, och Anna vet inte om det är dotterns tonfall, ljuset eller 25

färgexplosionen i panoramat som breder ut sig nedanför dem, som får det att stocka sig i halsen på henne.

Vi gjorde rätt som kom hit, tänker hon medan Agnes kamera ivrigt börjar rassla. Allt kommer att bli bra. Hon har upprepat det mantrat många gånger de senaste veckorna. Men för första gången tror hon nästan på det själv. ”Skånes tak”, myser Kalla-mig. ”Vid riktigt klart väder ser man Öresundsbrons pyloner med en bra kikare. Det är mer än sju mil dit.”

Han låter Agnes fotografera utsikten någon minut innan han visar upp resten av prediksalen. Förklarar att den lilla trappan de gick upp för en gång varit predikantens smitväg ner i tjänste­ bostaden. Han förevisar den hesa gamla tramporgeln vid högersidan som fortfarande fungerar och därefter entrétrappan som leder ner till den igenbommade porten mot gården. Agnes kamera tuggar i sig varje detalj och Anna klamrar sig fast i känslan av trygghet. Försöker intala sig att den är här för att stanna. ”Som jag skrev i mejlet är Tabor en av de mest attraktiva fastigheterna i hela Skåne”, säger Kalla-mig. ”Elisabet Vidje har genom åren fått massor av erbjudanden för huset, en av Abborna var särskilt enträgen. Men Elisabet har alltid sagt nej, oavsett vilka summor som erbjudits. Eller hur, Klein?”

Den äldre mannen svarar inte. Står kvar nästan orörlig alldeles intill trappan.

Kalla-mig och Agnes fortsätter bort mot den vänstra kortsidan av salen, där en gång altaret måste ha stått, och Anna är på väg att följa efter. Klein däremot står kvar, och verkar ovillig att fortsätta in i salen. Milo sitter på golvet intill hans vänstra knä, fortsätter att stirra på honom med den där undergivna, beundrande blicken hon aldrig sett förut. Klein säger inget, rör sig knappt. Ändå är det något i hans uppträdande som får hennes snutintuition att vakna.

Som om han anstränger sig väldigt hårt för att dölja något bakom den där stela masken. ”Vad är det här för målning”, hör hon Agnes säga bortifrån kortsidan. ”Var det altartavlan?” ”Nej, väggmålningen har tillkommit senare. Känner du till Karl-Jo?” 26

”Karl-Johan Vidje?” säger Agnes och låter nästan förolämpad. ”Självklart. Vi har läst om alla de stora. Jag går på en skola med estetisk inriktning.” Agnes sänker kameran, slänger samtidigt en ilsken blick åt Annas håll. ”Gick på en skola med estetisk inriktning, menar jag.” Agnes syrliga tonfall sveper undan illusionen av trygghet och ersätter den med den vanliga, gnagande oron. ”Så bra”, ler Kalla-mig utan att låtsas om Agnes ton. ”Då vet du kanske redan att Tabor var Karl-Jos ateljé, fram till dess att han blev för sjuk för att arbeta. Man kan fortfarande se hans fingeravtryck på ledstången.” Han gör en gest mot trappan. ”Den här målningen var den sista Karl-Jo färdigställde”, fortsätter Kalla-mig medan Agnes kamera återigen börjar rassla. ”Karl-Jo drabbades av en svår ögonsjukdom som så småningom gjorde honom nästan helt blind. Men han vägrade flytta härifrån innan väggmålningen var klar, trots att den tog honom nästan tio år.”

Anna går närmare. Långsamt, nästan andäktigt. Målningen är enorm, minst sex meter bred och tre meter hög, och täcker därmed det mesta av kortsidan. Motivet föreställer en sjö omgiven av en skog. Stenhällar och vassa klippor inneslutna av höstfärgade träd mot en orolig himmel. Färgerna är dova, vattenytan nästan helt mörk. Vita regnstänk syns här och där, oroar den svarta ytan, bryter upp speglingarna av bladverket och klipporna och får den att skifta form. Skiftningarna ändras när man närmar sig och det får vattnet att nästan kännas levande. Hon vet inte särskilt mycket om måleri, men hon inser att det måste ligga stor skicklighet bakom effekten. Hon fortsätter fascinerat framåt. Illusionen av rörelse blir starkare ju närmare hon kommer samtidigt som hennes egen oroskänsla växer sig allt starkare. Hon gör sitt yttersta för att hålla emot. Vill inte höra vad den har att säga.

Ett litet ljud får henne att kasta en blick över axeln. Klein har tagit ett par steg in i prediksalen. Han står vänd mot väggmålningen med händerna knäppta framför sig, nästan som i bön.

Käkarna är sammanbitna, ögonen mörka. Huden över pannan och kinderna är tunn, får benet därunder att framträda tydligt, precis som hos Håkan hans sista veckor.

27

Snälla Anna, hjälp mig!

Hjälp mig!

Oron bryter sig igenom hennes försvar, drar igenom hennes medvetande som en ilande höstvind och viskar med hennes egen röst att allt det här: flytten, det nya jobbet, hennes och Agnes nya liv – är ett enda stort misstag.

28