9789137150284

EN NÖDVÄNDIG MANUALskänsla Fingertopp

I SOCIAL KOMPETENS HENRIK FEXEUS

Tidigare utgivning:

Konsten att läsa tankar, 2007

När du gör som jag vill, 2008 Alla får ligga, 2009

Konsten att få mentala superkrafter, 2011

Öka din sociala kompetens – på en timme, 2012 Bli kreativ – på en timme, 2012 Maktspelet, 2013

På annat förlag:

De förlorade, 2017

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

––––––––––––––––––– Copyright © Henrik Fexeus 2017 enligt avtal med Grand Agency

Formgivning omslag och inlaga: Anna Ågren Foto: Linda Alfvegren

Tryckt 2017 hos ScandBook AB, Falun ISBN 978-91-37-15028-4

Den här boken tillägnas alla de människor jag har ynnesten att få ha runt omkring mig.

Mina föräldrar, min familj, mina samarbetspartner, mina äldsta vänner, mina nya vänner, samt du som oväntat började prata med mig på en gata någonstans i världen.

Det är det faktum att ni finns som gör min egen tillvaro meningsfull.

INNE HÅLL

4 2 1 VI SKAKAR VÄL HAND –

Mina fingrar mot dina s. 8

DRA MIG I FINGRET –

Den ordlösa retoriken s. 42

3 AT T FINGRA PÅ ANDRA –

Den försvunna konsten att samtala s. 86

FINGRET I Ö R AT

5

–

FINGRET PÅ PULSEN

Konsten att lyssna s. 128

–

Om känslor och empati s. 148

7 6 AT T FINGRA PÅ D I G S J Ä LV –

Fingertopps­känsla på insidan s. 178

AT T S ÄT TA FINGRET PÅ D E M –

Förmågan att förändra andra s. 212

8

10

AT T DRA FINGERKROK

9

KÄLLOR OCH L I T T E R AT U R

AT T VINKA HEJDÅ

–

–

När konflikten står för dörren

Nu släpper vi taget

s. 250

s. 290

–

s. 308

7

1

VI SKAKAR VÄL HAND ––––––

Mina fingrar mot dina

Här börjar d THE KNOWLEDGE, IT FILLS ME! IT IS NEAT! Gir, ”Invader Zim”

YOUR FUTURE IS WHAT­EVER YOU MAKE IT, SO MAKE IT A GOOD ONE. Dr Emmet Brown, ”Back to the Futire III”

VI SKAKAR VÄL HAND

J

ag är väldigt glad att du valde att öppna den här boken, för du behöver den. Mer än du vet om.

Och då är du ändå en smart typ. Jag har skrivit ett antal böcker om kommunikation och de egenheter vi har för oss i våra huvuden. De böckerna har kommit till av ett eget intresse från min sida, samt en önskan om att fler ska kunna lära sig att kommunicera bättre och förstå mer om sig själva.

När jag är ute och föreläser brukar jag säga att du kan ta all tid i världen på dig att bli bättre på att kommunicera, eftersom du inte kan bli sämre. Det viktiga är bara att du gör det.

Men jag har haft fel.

v. i l a y n tt i d ar

Du har inte all tid i världen. Tvärtom så är det bråttom.

Den senaste forskningen avslöjar nämligen två saker. Å ena sidan är den ordlösa, omedvetna delen av vår kommunikation viktigare än vi hittills kunnat ana. Nya studier visar hur den är avgörande för till synes orelaterade områden, som att kunna fatta korrekta investeringsbeslut eller hur hög lön du kan få. Å andra sidan har vi aldrig varit så dåliga på att kommunicera som vi är nu. Den förmågan sjunker dessutom med oroväckande hastighet. Vår moderna värld gör oss sämre och sämre på att förstå eller känna empati med våra medmänniskor. I ett globalt klimat där båtflyktingar inte längre är unikt första­sidesstoff utan en pågående vardag, där miljoner människor är på flykt över nationsgränserna, där hela länders ekonomi kollapsar, där det politiska klimatet kännetecknas av en stor oro inför framtiden och där åsikter som är allt annat än medmänskliga röner stora framgångar, där kan det få katastrofala följder att vi inte längre förstår varandra så bra som vi behöver.

Du behöver inte vara en global aktör för att känna effek-

VI SKAKAR VÄL HAND

11

12

terna av detta. Risken är stor att även du har blivit lidande.

Jag misstänker att du är lite irriterad på ett flertal av dina kollegor, känner att inte ens din partner förstår dig som han eller hon borde, och använder den fritid du har till att titta på bra tv-serie­­r och slösurfa på nätet. Det var länge sedan du var med i en förening och de vänner du har hinner du sällan träffa.

När folk frågar hur läget är säger du att allt är bra. Fast vad du egentligen menar är att det går bra med det senaste projektet på jobbet eller att du åtminstone inte är sjuk. Men inuti känner du en gnagande frustration som du inte vet hur du ska hantera.

Nyligen kände du dig rätt nere. Inte för att du skulle säga det till någon. De skulle inte förstå.

Om åtminstone en tredjedel av det ovanstående stämmer in på dig, så grattis. Du ingår i den mycket framgångsrika grupp individer som vi kallar Den moderna människan. Du delar de här känslorna med en stor del av mänskligheten. kan det inte få fortsätta. Min plan är därför att du och jag ska göra något åt det.

Ett löfte

I den här boken kommer jag att försöka förklara vad detta kommunikativa förfall beror på och ge dig de verktyg du behöver för att motverka det. Men inte bara det. Jag vill ge dig den mest heltäckande bild av social lyhördhet som jag kan.1

1

J ag kommer dock undvika att ta upp sådant som jag skrivit om i mina andra böcker, eftersom jag inte vill uppta din tid med att ge dig samm­a information två gånger. Du kommer visserligen att få läsa om vårt kommunikativa kroppsspråk även i den här boken, men om du vill ha ytterligare kunskap i det specifika ämnet hänvisar jag dig till mina böcker Konsten att läsa tankar och Maktspelet. (Även Alla får ligga innehåller smarta knep i social kompetens, trots bokens något uppseendeväckande titel.)

VI SKAKAR VÄL HAND

Eftersom jag inte vet var du befinner dig på resan inom social kompetens tänker jag börja från början, med att titta på hur du tar kontakt med andra människor (och hur du kan avläsa om de vill bli kontaktade eller inte), samt hur du aldrig behöver kallprata och istället alltid kan föra ett meningsfullt samtal.

Sedan kommer vi att undersöka hur du gör för att lyssna på riktigt för att skapa en unik relation till den du pratar med, ett område som hanterats i mången självhjälpsbok men ofta felaktigt. Efter det får du lära dig hur du ska göra för att få andra att lyssna på dig, när du har något viktigt att säga eller det finns något som du vill förändra. Vi tar även en titt på din insida, eftersom ett stort hinder för din kommunikativa kompetens finns i din egen hjärna. Så vi ska ta och ändra på det.

Slutligen djupdyker vi i strategier och tekniker för att hindra att inflammerade situationer uppstår, och när de ändå gör det, hur du ska hantera dem för att samtliga inblandade ska lämna situationen som vinnare istället för att bli förbannade och i avsaknad av en lösning.

Du kommer inte att få lära dig hur du viftar med handen och säger ”these are not the droids you are looking for” för att styra någons vilja, men utöver det tror jag att den här träningen kan få dig att bli så nära en Jedimästare som det går utan att vi blir stämda av Disney. Och om inte den metaforen funkar för dig, se det åtminstone som att du i den här boken får verktyg för att hantera vilken social situation du än ställs inför, oavsett om det är mingel på ett kalas eller en allvarlig konflikt. Kort och gott – du kommer att få fingertoppskänsla.

Vi börjar dock med vad som skiljer människan från djuren.

VI SKAKAR VÄL HAND

13

Konsten att (inte) förstå andra

14

Vi människor är unika. Vi är både fundamentalt individuella och fundamentalt sociala. Var och en av oss är rationell och kan göra bedömningar och fatta beslut. Men vi är också känslomässiga och kan skapa djupa band till andra personer. Douglas Adams hade fel, det var varken mössen eller delfinerna som erövrade världen. Det var inte heller The Red Lectroids, även om de gjorde ett taffligt försök i filmen The Adventures of Buckaroo Banzai across the 8th Dimension. Det var vi människor som lade världen för våra fötter. Inte för att vi var grymma på att bygga primitiva verktyg av sten och pinnar. Och inte på grund av vår förmåga att göra tummen upp med båda händerna. Det som gjort att vi idag upplever att vi äger hela planeten är vår förmåga att förstå vad andra tänker.

Visst har många djur också en sådan förmåga. Den senaste forskningen har visat att till och med möss verkar ha en form av självuppfattning. Från det är steget inte långt till att även ha en uppfattning om andra. De djur som ligger närmast oss med en välutvecklad förståelse för andras tankebanor är dock, föga förvånande, primaterna. Men även där har vi ett stort försprång.

Redan som småbarn drar vi ifrån. När man i tester jämför barn i tvåårs­åldern med vuxna schimpanser får de samma resultat när det gäller vilken koll de har på sin omgivning. De är lika bra på att veta vart någon flyttade maten, vilket verktyg som behövs för en uppgift och så vidare. Men när det handlar om utmaningar där nyckeln är hur väl man förstår ett annat medvetande, drar två­åringen ifrån. Vid uppgifter där man måste följa någons blick för att förstå var den personen har gömt maten utklassar småttingarna sina hårigare kusiner totalt. I ett test löste blöjpanelen uppgifterna i sjuttiofyra procent av fallen – medan schimpanserna endast gjorde det i trettiosex. Och till skillnad från tvååringarna hade primaterna haft ett helt liv på sig att träna på detta.

Det som skiljer oss från djuren, och ger oss ett nästan orättvist försprång, är med andra ord inte förmågan att kunna VI SKAKAR VÄL HAND

förstå andras tankebanor, utan den väldigt avancerade nivå vi kan göra det på. Det här är grundpelaren i allt socialt liv. Att kunna förstå andra gör att du kan navigera genom livet utan att stöta i för många hörn och kanter.

Och du vet intuitivt att det är så.

Jag tror inte du höjer på ögonbrynen om jag berättar för dig att de som har en välutvecklad social kompetens också har närmre vänner, mer givande relationer, lever i bättre äktenskap och är i allmänhet lyckligare människor. Den här förmågan påverkar alla delar av ditt liv. En ledare är en bättre sådan om hon har en känsla för hur väl hennes instruktioner förstås. En chef kan bara motivera sina anställda om han vet vilka behov de har. Och försäljare kan givetvis inte sälja någonting om de inte förstår vad deras kunder vill ha.

Den här förmågan lider bara av en svaghet: du är dålig på att använda den. Förstå mig rätt, det du gör just nu har säkert funkat rätt bra för dig. Men det betyder inte att du är bra på det. Det betyder bara att du hittat en fungerande lägstanivå.

Och du både kan och borde bli betydligt bättre.

Jag förstår om din egen känsla inte stämmer överens med vad jag just påstod. Du har trots allt rätt bra koll, eller hur? Så kan det givetvis vara. Men oddsen är att det inte är så, utan att det bara verkar som det. Vi är nämligen pinsamt dåliga på att uppskatta vår egen förmåga. I en undersökning fick en grupp testdeltagare först visa hur bra de faktiskt var på att avläsa andra, genom att titta på bilder med ansikten som uttryckte en av de sju grundläggande känslorna – ilska, förakt, äckel, rädsla, glädje, ledsamhet och överraskning – och försöka para ihop bilderna med rätt känsla. Inte komplicerat alls. Sedan fick deltagarna också bedöma hur väl de höll med om uttalanden som ”Jag kan bedöma någons personlighet på första intrycket”, ”Jag vet vad folk känner även när de försöker att inte visa det” och ”Jag vet ofta i förväg vad någon kommer att säga”. På så sätt kunde man också mäta deltagarnas uppfattning om hur bra de kunde avläsa andra människor. Det visade sig att sambandet mellan testdeltagarnas uppfattning och deras faktiska förmåga var … noll. Ingen alls.

VI SKAKAR VÄL HAND

15

16

Andra undersökningar har visat samma sak. Vi är helt enkelt oerhört dåliga på att bedöma hur rätt eller fel vi har när vi bildar oss en uppfattning om vad som händer innanför någon annans pannlob.

Samtidigt som vi är oförmögna att förstå hur kompetenta vi är (eller inte är), är den här förmågan något som vi åtrår. I en undersökning frågade man vilken superkraft folk helst ville ha och Tankeläsning samt Resa i tiden kom på delad första plats. Det var nästan dubbelt så många som ville kunna läsa tankar än som ville kunna Flyga, och tre gånger så många jämfört med att kunna Teleportera sig eller vara Osynlig. Som professionell tankeläsare och mentalist värmer det såklart, för det betyder att jag sannolikt inte behöver se mig om efter ett nytt jobb än på ett tag. ( Jag förstår också varför Resa i tiden kom på delad förstaplats, då det är praktiskt att kunna göra det om man nu inte kan läsa tankar, så att man kan rätta till eventuella sociala klavertramp.) Vi kan le åt detta, men det pekar på ett allvarligt problem. Att förstå andra människor ses så ouppnåeligt att det räknas som en superkraft. Det borde inte vara så.

Du kanske tycker att jag är orättvis som påstår att detta även gäller dig. Du är inte som de som inte fattade om de förstod andra. Av dina kollegor, studiekompisar och vänner vet du vilka som gillar dig och inte. Du vet vem som förstår dig, vem du har kul med och vem som är idioten du gör bäst i att undvika. Det borde väl räcka? Japp, det borde det. Om du hade den kollen. Men det har du inte.

Ytterligare undersökningar har nämligen visat att vi är marginellt bättre än en slantsingling på att avgöra vilka som tycker om oss, vem som vill gå på en andra dejt med oss eller huruvida en rekryterare faktiskt gillade oss under anställningsintervjun.

Det är inte så att vi famlar i totalt mörker. Vi har viss insikt om hur vi blir bedömda av andra. Det är bara det att den insikten praktiskt taget är försumbar – då forskning visar att den inte är speciellt mycket bättre än en gissning.

VI SKAKAR VÄL HAND

Så hur kommer det sig då att vi ändå tror att vi har sådan koll? En förklaring kan vara att när vi ska bedöma hur väl vi förstår andra, bygger vi det på den information som andra ger oss. Och den informationen är alltid noga utvald, om än omedvetet. Den kommer att vara filtrerad genom andras uppfattning om vad de tror att du vill höra, hur privata de vill vara med dig, vad de skäms för att berätta, inlärda sociala normer och koder för hur man uppför sig och så vidare. Den information du använder för att bedöma vad som händer på någons insida har med andra ord väldigt lite att göra med vad som faktiskt pågår där. En person som du tror gillar dig väldigt mycket kan i själva verket bära på ett inre hat, men har lärt sig att inte visa det då en sådan uppvisning går emot en social norm. Medan andra som du avskrivit som ointresserade egentligen tycker om dig, men anser det olämpligt att avslöja en sådan privat sida av sig själva. Signaler som visar hur det ligger till finns där, men de blir svårare att upptäcka när de förtrycks av så många lager av filter och du dessutom inte vet vad du ska titta efter.

Utan träning hjälper det inte ens om vi lever ett helt liv ihop. Studier på gifta par visar att deras förmåga att förstå (eller missförstå) varandra inte blir bättre med åren. Det enda som ökar är illusionen av att de förstår varandra bättre.

Världen springer ifrån oss

Nyligen höll jag en föreläsning där jag fick frågan om hur jag kan påstå att vi är dåliga på att kommunicera samtidigt som jag hävdar att färdigheterna för det är inprogrammerade i oss.

För som du minns, vår förmåga att förstå vad andra känner och tänker har hjälpt oss att ta över världen. Säger jag inte emot mig själv i så fall? Det är en fråga värd att ta på allvar och jag har inte hittat någon forskning som försökt bemöta den.

Men jag kan se två möjliga förklaringar till varför bägge dessa påståenden är sanna.

VI SKAKAR VÄL HAND

17

18

Antingen var vår sociala kompetens bättre förut, när vår omedelbara överlevnad hängde på den. Om vi inte kunde tolka någons rädsla som ett tecken på att vara försiktig blev vi attackerade av tigern som de andra sett men inte vi. Såg vi inte att någon var sjuk åt även vi av de giftiga bären. Och om vi inte kunde navigera smidigt mellan våra sociala relationer blev vi uteslutna ur gruppen, varpå vi inte längre hade tillgång till skydd, mat och värme. Vi hade helt enkelt inte råd att göra misstag. Men i dagens samhälle är konsekvenserna av dålig kommunikation inte lika omedelbara, eller tydliga. Det gör att vi för första gången i historien kan göra misstaget att försumma vår mångtusenåriga spetskompetens och ändå överleva.

Det är den första förklaringen. Den andra, som också är den som jag själv tror mer på, är att vi är lika bra på social förståelse som vi alltid har varit. Det är bara det att de sociala kontexter vi befann oss i för femtio tusen år sedan inte alls var lika svår­navigerade som de vi vistas i idag. Vårt nya samhälle ställer helt andra kommunikativa krav på oss, krav som vi inte behövt möta tidigare och därför inte fått träning på. Vi rör oss genom ett otroligt komplext och ständigt föränderligt system av fördomar, moral, värderingar, genustänk, skuldkänslor, självkänsla, ambitioner och mycket mer som inte är relevant för vår överlevnad, men som vi behöver hantera för att leva ett bra liv.

Vårt operativsystem för social kompetens må vara förprogrammerat, men vi har missat de senaste hundratal årens viktiga uppdateringar. Vår moderna existens kräver funktionaliteten av nästa Windowsuppdatering, men hjärnan kör fortfarande DOS. Egentligen är dock en sådan teknisk metafor opassande – om det är något som motverkar vår sociala kompetens är det just tekniken, vilket är något du kommer att få flera bevis för i den här boken.

Några månader innan jag fick frågan om huruvida jag sa emot mig själv föreläste jag för skol- och utbildningsförvaltningen i en svensk kommun. Om min teori stämmer, att vår sociala

VI SKAKAR VÄL HAND

kompetens är otillräcklig för vårt moderna sociala system, borde den otillräckligheten, eller sociala inkompetensen, bli mer och mer tydlig ju mer vi blir medvetna om det system vi lever i. Under våra första levnadsår borde det sociala vara tämligen okomplicerat, för att sedan sakta bli mer och mer trassligt.

Eftersom mina åhörare den här dagen bestod av rektorer och föreståndare från alla utbildningsområden som berörde barn, från förskolan och upp till gymnasiet, hade jag ett lysande tillfälle att fråga dem.

Var denna typ av social inkompetens där redan från början hos barnen? Eller kunde de se att den successivt smög sig på?

Och i så fall, vid vilken ålder började de sociala klavertrampen infinna sig? Gick det att bedöma vid vilken tidpunkt som de inprogrammerade verktygen inte längre räckte till för att hantera de sociala koderna?

Min gissning var att detta rimligtvis infann sig i de identitetsfamlande tonåren, en ålder som de flesta av oss minns som fantastiskt obekväm. Å andra sidan säger man ju att allting går ner i åldrarna, så kanske började det synas redan på högstadiet?

De samlade rektorerna var dock rörande eniga om att jag var ute och cyklade. Jag hade rätt i sak, men min uppskattning var för optimistisk. Den gemensamma uppfattningen var att skolelever börjar få problem med sociala koder redan vid nio-, tioårsåldern.

Låt det sjunka in i några sekunder.

Om du någon gång umgåtts med barn i förskoleåldern vet du att deras tillvaro är ett enda socialt experimenterande. De första fem åren tillbringar vi med att förstå hur samspel med andra funkar. Det är under den perioden vi lär oss att det är okej att låna ut de egna leksakerna. Att vi inte själva ska öppna ett paket vi just gett till någon annan i födelsedagspresent. Att pappa blir sur när vi fiser i hans ansikte, trots att han tyckte det var gulligt bara fyra år tidigare. Vid sexårsåldern är vi hyfsat socialt anpassade. Men tydligen är det en väldigt kort respit, inte mer än tre fyra år, innan de sociala kraven återigen blir större än vi kan hantera. Hjärnans utvecklingsprocess är långt VI SKAKAR VÄL HAND

19

ifrån färdig2 och vi har redan börjat få problem. Om denna åldersobservation hos skolbarn gäller för fler platser än just den kommun där jag föreläste (och jag ser ingen anledning till att det inte skulle vara så), betyder det att vi aldrig ens får en chans.

Du har inte fått lära dig bra 20

2

För att kommunikation ska vara meningsfull krävs det att du förstår den andra personen (vilket du alltså inte vet om du gör). Men den förståelsen är inte ett samtal i sig. Du måste också kunna förvalta den information du får, låta den påverka er övriga kommunikation samt förmedla dina egna tankar och känslor på ett sätt som både förstås och tas väl emot. Det är rätt mycket. De tekniker du använder för att göra detta har du fått lära dig av andra kommunikatörer. Dina första och sannolikt mest inflytelse­rika instruktörer var dina föräldrar.

Som i sin tur lärde sig att kommunicera av sina föräldrar. Du har också blivit påverkad av hur dina vänner kommunicerar.

(Vilket de lärt sig av sina föräldrar, som lärde sig av sina.)

Lärare i skolan och förenings­ledare har också hjälpt till. Alla de här personerna ville säkert bara väl. Men vad är det som säger att de är bra på att utbilda dig i hur du relaterar till andra? När du ska lära dig tala ett nytt språk är du troligtvis noga med att din lärare behärskar språket bra, har insyn i dess grammatiska egenheter samt har den pedagogiska förmågan

ilket säkert bidrar till problemet. Den moderna sociala världen kräver V att vi reflekterar rationellt och inte bara agerar känslomässigt. Samtidigt är vårt rationella tänkande det sista som utvecklas i hjärnan. Men om det var den enda orsaken till vår inkompetens skulle vi bli sociala proffs så fort vi fyllde tjugofem år och vår hjärna var färdig. Vilket tyvärr inte är vad som händer.

VI SKAKAR VÄL HAND

att lära ut. Men när det handlar om din livsviktiga sociala kommunikation har du behövt förlita dig på instruktörer som sannolikt själva fått otillräcklig utbildning i ämnet.

Ditt sätt att kommunicera har också formats av andra faktorer såsom radio, podcasts, tv och nätet. Mina kompisar växte upp med tv-serien Vänner. (Själv tittade jag på Arkiv X istället, vilket ur ett socialkompetensperspektiv sannolikt var ett sämre val.) Problemet med att ta kommunikativa ledtrådar från fiktion likt Vänner är att ingen i verkliga livet pratar på det sättet. Det finns ingen som är så smart och rolig och har så bra relationer som kompisarna i våra mest populära tv-/nät-/radioprogram. Det är ju därför vi gillar dem. De är ouppnåeliga ideal. Vi må skratta tillsammans med dem, men som kommunikationslärare hjälper de oss inte alls. Eftersom den riktiga världen inte ser ut som deras. På sin höjd lånar vi ett buzzword av dem, som vi sedan använder till våra vänners växande irritation.

Bazinga!

Med allt det här i bagaget är det kanske inte så konstigt att kommunikationsexperten Robert Bolton påstår att åttio procent av dem som misslyckas med sitt jobb gör så för att de inte lyckas skapa bra relationer. De förmår med andra ord inte kommunicera på det sätt de borde. Hur olyckligt det här är blev ännu tydligare när tidningen Dagens Industri delade ut Årets Gasell 2016.

Priset uppmärksammar företag som lyckats väl under året, och delades ut under pompa och ståt i Konserthuset i Stockholm.

När vinnarna intervjuades om sina framgångar var det ingen som pekade på sin affärsmässiga genialitet som drivkraft. Så gott som samtliga pratade om vikten att få jobba med människor man tycker om. Enligt dem själva var den sociala aspekten inte bara avgörande för deras blomstrande framgångar, utan även vad som gjorde verksamheten meningsfull. Av Sveriges mest framgångsrika företag var det bara ett som alls pratade om pengar.

Bra kommunikation och bra relationer är fortfarande det viktigaste vi har, vad vi än vill göra.

VI SKAKAR VÄL HAND

21

22

Men även om kommunikation mellan människor är vår bästa uppfinning är den genomsnittlige personen alltså inte så bra på det. Och vad värre är, vi blir stadigt sämre. Ineffektiv och dålig kommunikation skapar ett gap mellan dig och andra, ett gap som påverkar alla delar av ditt liv. När kommunikationen bryter samman resulterar det inte bara i att du missförstår vad någon sa och försöker ge dem en lax istället för en sax. Det är värre än så. Du känner dig missförstådd och ensam. Du får problem i familjen. Du upplever kollegor som inkompetenta och du vantrivs på din arbetsplats eller skola. Du blir stressad både psykiskt och fysiskt, vilket leder till depression och sjukdomar. Du kan till och med dö. Robert Bolton, som jag nämnde tidigare, konstaterade att det här ökande sociala glappet mellan människor har blivit ett av de största problemen i vårt samhälle. Det skrämmande är att han såg det redan 1979.

Och de kommunikativa problem som fanns då var en promenad i parken jämfört med dem som dykt upp i vår skinande nya sci-fi-värld. Internet har nämligen gjort saken värre. Till att börja med har vi inte tid för varandra längre.

Jag hinner inte ses det här året

Jag är som du. Jag kan inte leva utan nätet och behöver ha såväl min bank som min mejl, vädret, veckans träningsupplägg och Wikipedia i fickan för att fungera som människa. Men vi betalar ett högt pris för vår nya livsstil. Sedan femtiotalet har det skett en teknisk parallellutveckling som gör att vi har mer fritid än tidigare och samtidigt ger oss mer saker att distrahera oss med på den fritiden. En gång i tiden användes den lilla lediga tid vi hade till att umgås med andra. Sociala aktiviteter var prioriterade och ärligt talat fanns det helt enkelt inte så mycket annat att göra. Så vi cyklade, campade, grillade, gick på konserter eller ut och dansade. På femtiotalet kom den stora sociala förändringen i och med tv:n. På bara några år bytte vi ut våra sociala möten mot att sitta klistrade framför Hylands

VI SKAKAR VÄL HAND

hörna. Och trots att vi länge bara hade två kanaler fortsatte vi med det i decennier.

Snabbspola fram till idag, när vi översköljs av underhållning och distraktion från alla håll – faktum är att det finns för mycket för att du ska hinna med alltihop. Du har tillgång till nästan all musik i hela världen via Spotify, mer filmer och tv-serier än du visste fanns via Netflix och tusentals fantastiska spel på AppStore. Och jag pratar än så länge bara om vad som finns i din telefon. Gemensamt för alla dessa digitala förförelser är att de är något du tar del av själv. På egen hand. När en digital aktivitet får dig att träffa andra människor rent fysiskt, som med spelet Pokémon Go, är det så unikt att det skapar stora rubriker.

Det är inte heller så att vi slutat titta på vanlig tv till förmån för att interagera med vårt nya medieutbud, det vanliga tv-tittandet ökar också stadigt. År 2015 tittade svensken på tv hundrafemtiofem minuter om dagen. Det är niohundrafyrtiotre timmars tittande om året. Bara på tv. Lägger vi till streamad tv samt nedladdade program ökar det till tvåhundrafyrtionio minuter, eller ettusenfemhundrafemton timmar per år. Äger du dessutom en smart­phone? Då kan vi lägga till de hundratrettiotvå minuter du tittar på den dagligen, utspritt på hundraåttio till tvåhundra gånger om dagen.3 Nu är vi uppe i tvåtusentrehundrasexton timmar om året. Och det är inte ens extremt, det är den genomsnittliga siffran för tv-tittande plus smartphoneanvändande. Tekniken har gett oss samma beroendebeteende som Tobias i Morran och Tobias: ”En gång hade jag ingen uppkoppling alls. Jag fick feber.”

3

23

u var på väg att motivera en del av de där hundratrettiotvå minuterna D med att du faktiskt är mer effektiv av att du nu har mejlen i telefonen.

Tyvärr stämmer det inte. Undersökningar visar att effektiviteten hos dem som har mejlen i telefonen, jämfört med dem som bara har den i datorn på jobbet, ökar med exakt noll procent.

VI SKAKAR VÄL HAND