Issuu on Google+

ANNA PL ATT VI FALLER

FORUM


Dikten på sidan 109 är skriven av Ingrid Sjöstrand

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Anna Platt 2017 Omslag samt illustration inlaga Lotta Kühlhorn & Söner Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-37-14965-3


Till minne av min mamma, Catharina Platt


Så ensamt väsentlig i skapelsens fantom bär människan sin tunga själ till sten i tidevarvens dom. Och deras blick är fjärran hos det som ej förgås, och deras drag är slutna skrin med stelnad lidelse till lås. Ur ”Linköpings domkyrka”, Karin Boye

Jag frös Jag hade inget att leva för Månader blev till år när jag måste ha dragit min kropp närmare intill mig Jag måste anat en blå strimma under alla lager av svärta Ur ”Jag frös”, Bruno K. Öijer


Kraschen är våldsam. Frän lukt av bensin. Glassplitter. Metallbitar. En flygplanskropp i hundratusen delar spridda över fältet. För en sekund är det alldeles tyst. Sedan kommer explosionen. Tjock, svart rök stiger upp och skymmer solen.


LINKÖPING 1992


KÃ…RE


Man hittar system för att hålla oron stången. Min fru sprejar lukta-gott över allt. Men det hjälper inte. Skit är skit även om det doftar vaniljsprej. För egen del går jag till hangaren. Ställer mig tätt intill planet. Lägger min kind emot kroppen och drar fingrarna längs den kalla, lena kompositen. Känner den vassa nosen och de slanka, spetsiga vingarna. Jag har börjat stanna hos henne på kvällar också, hellre än att gå hem. En gång somnade jag intill henne och vaknade på cementgolvet av att morgonljuset strömmade in över flyghallen.

15


På torsdagar är det ärtsoppa och pannkakor. Tre pannkakor får man och en klick grädde. Jag har ätit ärtsoppa och pannkakor i SAAB:s matsal varje torsdag i tolv år. Ärtsoppan är alltid för rinnig. För några år sedan la Kjell Hansson en lapp i kommentarslådan på kantinen och bad personalen se över sina sopp­ rutiner. Men det blev aldrig någon skillnad. Håkan Lindström slår sig ner bredvid mig. Pekar några bord bort. ”Har du sett hon den nya ingenjören? Scarface. Kolla tuttarna.” ”Sandra Bååth”, säger jag. ”Jag pratade med henne häromdagen. Trevlig.” ”Trevliga tuttar i alla fall. Synd på det där ärret bara. Såg du? I ansiktet? Hon hade sett bra ut annars.” ”Mmm.” Han hugger in på sin mat. ”Sigge spelade match igår”, säger han. ”Jaså?” Håkan Lindström börjar skära sina pannkakor i symmetriska bitar, obrydd över att alla andra i matsalen äter soppan först och sedan pannkakorna. Som om han ensam står över all lunchetikett. Håkan är junior pilot i JAS-teamet, och femton år yngre än jag. 16


De senaste månaderna har han gått bredvid mig och följt mina uppdrag från kontrollrummet. Men snart kommer han att få göra alltfler dynamiska flygningar själv, och på sikt kommer han att ta över mina timmar i luften. Att vara stridspilot tär på kroppen: ju äldre man blir, desto större påfrestning är det att utsättas för g-krafter. Mina dagar här är räknade. Men Håkan Lindström, med sitt tjocka, glansiga hår, har många år kvar. Jag försöker få liv i mitt ben som har somnat under bordet. ”I åttiofemte minuten gjorde nya killen självmål. Foten slant och bollen flög rakt in i egen kasse. Så de förlorade. De hade chans att vinna för första gången på ett år. Men de förlorade. På grund av honom, nya killen.” ”Jävlar.” ”Ja, fy fan. Tänk att vara han alltså.” Håkan Lindström skakar på huvudet. ”Undrar vad de sa till honom i omklädningsrummet efteråt? Undrar om han kunde se de andra i ögonen?” ”Varför skulle han inte kunna se dem i ögonen?” ”För att det var hans fel att de förlorade.” ”Sa du inte att hans fot slant?” ”Jo?” ”Då var det väl inte hans fel, egentligen, det var en olyckshändelse.” Håkan Lindström skakar på huvudet. ”Det finns inga olyckshändelser i fotboll. Man kan spela bra eller dåligt.” 17


”Rätt eller fel.” ”Ja.” ”Svart eller vitt.” ”Precis.” ”Inga gråzoner.” Han vänder sig mot mig. ”Vad snackar du om?” Jag häller upp mer vatten. ”Kan du känna ibland när du ska gå och lägga dig att det kliar i kroppen, ett slags inre klåda? Och att du får ett tryck över bröstet så att du nästan inte kan andas. Och det gör så ont att du vill skrika rakt ut.” Håkan Lindström ser på mig. ”Inre klåda …?” Jag ler, börjar skratta. ”Jag driver med dig.” Han börjar skratta med. Vi skrattar tillsammans resten av lunchen.

18


Klockan är 13.04 när jag flyger in över Linköping. Jag ser solen och skuggorna spela över marken. Stång­ån som skär genom staden, kyrktornen som reser sig upp, järnvägsspåren som leder runt och ut på Östgötaslätten. Jag skulle kunna hålla allt i min hand. Jag har aldrig ångrat att jag blev pilot, trots att jag hade betygen att bli vadsomhelst. Allting är renare tvåtusen meter över marken. Det handlar om perspektiv. Att bokstavligen lyfta sig över all dynga. För tre år sedan blev jag testförare för Gripen. De valde mig för att jag kan hålla huvudet kallt i pressade situationer. Som pilot måste man äga förmågan att kunna särskilja sig från sina känslor. Det kan jag. De flesta dagar består fortfarande av simulator­ övningar, men vi gör alltfler taktiska uppdrag. JAS:en kan komma upp i mach 2. När jag flyger är jag den snabbaste mannen i luften. Men det är inte den fysiska upplevelsen som är behållningen med mitt arbete. Det är den intellektuella. Att kunna tänka så fort. Att ha ensam och full kontroll över cockpit, och intuitivt veta var varenda knapp, varenda spak, vartenda kommando är beläget, att kommunicera med flygtornet 19


och veta att de studerar minsta rörelse jag gör med fullständig uppmärksamhet och yttersta respekt. Det är att vara i ett tillstånd av förhöjt medvetande. Den känsla av verklighet som jag har i förarsätet kan jag aldrig komma nära när jag kliver ur.

20


De blå plupparna är jag bäst på. Geografi. Jag kan mycket naturkunskap också. Och Gunilla är bra på historia, så vi är ett starkt lag. Bill slår tärningen. ”Rosa! Nu tar vi dem!” Han ler brett och dunkar Sasha i armen. Gunilla läser frågan: ”Vilket är artisten Madonnas fullständiga namn?” Bill ser oförstående på Gunilla. ”Jag trodde att hon hette Madonna på riktigt?” Gunilla studerar kortet. ”Ja, det gör hon. Men vad heter hon mer än så?” Bill tittar på Sasha, som rycker på axlarna. ”Smith?” Gunilla skakar på huvudet. ”Madonna Louise Ciccone, heter hon.” En gång i månaden spelar vi Trivial Pursuit. Vi är tre par. Värdparet bjuder på middag, och efter efterrätten åker spelplanen fram till kaffet. Vi spelar i lag sammansatta över äktenskapsgränserna. Det var Bills idé. ”Okej, nu är det Kåres och Gunillas tur”, säger Bill. Gunilla ger mig en förväntansfull blick. Hon kysser tärningen innan hon slår. Grön pluppchans. Den sista vi behöver. 21


”Jävlar”, säger Bill. ”Matchboll.” Tim läser kortet: ”I vilken enhet mäter man lufttryck?” Gunilla ser på mig. ”Oj. Vilken fråga. Jag har ingen aning, har du?” Alla blickar vänds mot mig. Bill spänner ögonen i mina. Det rinner lite, lite svett från hans tinning, som snart kommer att leta sig ner längs kinden och droppa ner på bordet. Och plötsligt tycker jag så oändligt synd om honom, Bill, fastighetsmäklaren som försöker så mycket men lyckas med så lite. ”Nej”, säger jag. ”Jag vet inte.” Bill jublar. Gunilla klappar mig besviket på armen. Jag känner att Kerstin tittar på mig medan hon sveper ett glas vin. Vi promenerar hem längs Hjulsbros tysta villagator, Bill och Gunilla bor bara några kvarter ifrån oss. Skåpbilen utanför Nilssons hus skvallrar om ännu ett renoveringsprojekt. Hoppas han inte tänker be om hjälp. Det är varmt för årstiden och träden har redan börjat spricka upp. Jag tar av mig kavajen. Kerstin är sur. ”Du försökte inte ens vinna.” ”Det gjorde jag väl.” ”Jag vet att du kunde svaret på den frågan. Du är ju för fan pilot. Det är som att du inte ens bryr dig.” ”Det gör jag inte.” ”I så fall tycker jag inte att vi ska gå på TP-kvällar i fortsättningen. Om du inte bryr dig.” 22


”Okej.” Kerstin stannar till och vänder sig mot mig. ”Men, så kan du väl inte säga? Ska du förstöra för alla bara för att du inte bryr dig? Vi andra bryr oss faktiskt väldigt mycket. TP-kvällarna är det enda roliga jag har.” Vi är framme vid vårt hus. Jag noterar en liten repa på bilen i carporten. Den kommer troligtvis från parkeringsplatsen på Ica Signalen. Folk är inte aktsamma om det som inte är deras. Kerstin stormar upp för trapporna och slänger igen dörren efter sig. När jag kommer in har hon hällt upp ett stort glas mjölk som hon dricker i djupa klunkar. ”Jag fattar inte vad det är för fel på dig nuförtiden”, säger hon. ”Det är som att du inte vill vara glad.” Jag ser på henne, på ansiktet jag känner så väl, det som jag kan bättre än mitt eget. Kanske är det allt vi har kvar. Igenkänningen. Jag vill ta på henne. Men det känns omöjligt. Hon är så långt borta nu. ”Jag går och lägger mig”, säger hon.

23


Jag tänker mycket på Zara igen. Det hade blivit bättre ett tag. Men hon är tillbaka. Det hjälper förstås inte att hon är på teve varje kväll. Hon är meteorolog och visar vädret på Rapport. Hon är den vackraste kvinna jag varit med, och till skillnad från alla andra har hon fått behålla sin skönhet. Vi träffades på ett tåg när jag var tjugofem. Jag hade just kommit in på pilotutbildningen. Hon var student och några år yngre än jag. Jag skulle åka och besöka min far över helgen när hon slog sig ner mittemot. Hon hade långt hår, breda axlar och de mest medkännande ögon jag mött. Hon sa ”Här sitter du” när hon satte sig, som om hon hade letat igenom hela tåget efter mig. Vi var tillsammans några månader bara. Men de var de bästa i mitt liv. Jag har aldrig, vare sig förr eller senare, känt sådan samhörighet med en annan människa. Hon skulle flytta till Stockholm, jag skulle just flytta till Linköping. Vi skrev brev till varandra, men snart förlorade vi kontakten. Jag var ung och förstod inte att mitt liv nådde sin höjdpunkt då. Tänkte väl att mer skulle komma. Och så träffade jag Kerstin. 24


Men Z är det ljusaste jag varit med om. Hon är min bastanke, dit min hjärna letar sig varje gång jag står och väntar på något som värms i en mikrovågsugn, i pausen mellan två låtar eller i kön på en Pressbyrå. Det är från henne jag hämtar min näring.

25


Jag har en bror som är utvecklingsstörd, han bor i våran källare. Pål heter han. Förståndsmässigt har han inte utvecklats förbi en femårings nivå. Han tycker om att spela videospel och äta popcorn. Han gillar att göra djurläten och att springa fort. Han är den enda som jag kan prata med. Kerstin var först skeptisk till att låta honom flytta in, men nu har hon vant sig. Hans glädje är en distraktion. På dagarna arbetar han på Samhall. Han tillbringar mycket tid hos sin flickvän Susanne som bor på ett gruppboende i Duvkullen. Ibland, om jag har svårt att sova, går jag ner till honom och kryper ner i hans säng. Lyssnar till hans snarkningar, håller om hans stora, slappa hull och känner att jag blir lite lugnare.

26


9789137149653