9789137149424

KRISTOFER AHLSTRÖM HJÄRTAT ÄR BARA EN MUSKEL ROMAN

FORUM

Tidigare utgivning Bara någon att straffa 2011 Ett liv för lite 2014

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Kristofer Ahlström 2017 Omslag: Lotta Kühlhorn & Söner Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-37-14942-4

Till Karin Som jag älskar och aldrig kommer sluta försöka imponera på

Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.

Bara ett ögonblick var jag verklig. rut hillarp, Eurydike

Don’t be too rough on my cold, cold heart It’s all I’ve got left to me now kirsty maccoll, Don’t come the cowboy with me Sonny Jim

I

Inget av Isak finns kvar i kroppen. Nu när hjärtat har slagit slut på liv, nu efter att blodet har tagit en sista genväg i hans armar och ben, nu är bara kroppen där.

I det tunna återskenet från den enda fungerande billyktan ser jag hans armar korsade över instrumentbrädan och den runda axeln och sidan av halsen. Kroppen som jag känner utan och innan, varje rynka, smak och rörelse. Hur hans rygg luktar. Jag kan beskriva skiftningarna i ögonens nyanser eller i detalj säga hur nagelbanden rundar sig i de små smilformerna.

Men jag tittar inte närmare. Vågar inte annat än att se rakt fram: där är vindrutan, de hundratals sprickorna som strålar ut från hålet, den veckade plåten. Jag tittar ner på mina händer. På de smala fingrarna, på knogarna och benen under huden.

Och nedanför, vid mina fötter, mitt i mörkret: små blänk. Mynt på golvet, på sätet, instrumentbrädan och i askfatet. Instuckna under golvmattans hörnflik glimmar de svagt. Jag plockar upp ett och vänder på det. Jag lägger det i handflatan, drar tummen över etsningarna och relieferna, känner på de små bokstäverna och sätter nageln i räfflorna på myntets kant. Jag tittar och tittar. De är riktiga, de finns där. Det hände.

På ett ögonblick gick det, ett enda. Från en sekund till en annan, en enda.

Först ett väldigt kort och lågt ljud som inte är större än att det 11

ryms i ett kapat andetag. Långt efteråt förstår jag att det är från mig det kommer, att det är mitt svalda rop.

Men på det följer de andra ljuden, bromsskivornas gnissel, däcken mot gruset, glaset som krossas. Och efter det stötvågen som tvingar undan plåten och får skelettet att kränga till i kroppen. Efter det hörs inget mer.

Alldeles utanför den enda käglan av ljus är allting svart, träden står svarta, det är en svart himmel. Jag kravlar ur bilen, krälar över plasten och den böjda metallen. Ingenting hörs. Syrsor, om de ännu är vakna så här års, borde spela, gruset skrapa under skorna.

Så tyst och mörkt. Ingenting och ingenstans. En susande tomhet runtom. Jag tittar på mina händer igen, klämmer på varje del och led. Stryker fingertopparna över ådrorna på handens ovansida. Jag kan se de tunna fjunen på underarmen, det avskavda nagellacket, livslinjen som löper obruten från tumvecket till ringfingret. De är mina händer, men också någon annans, någon långt borta.

Jag lever, tänker jag. Är vid liv.

Men, Isak –

12

Hjärtat kan inte bli immunt. Inte mot minnet, eller det som gör ont i det.

Sköterskan går genom salen och släcker de tre lamporna, den i taket, den vid sängen, den i fönstret, och stänger efter sig så att allt som blir kvar av korridorens ljus är en tunn, gul glipa mellan dörren och karmen.

När jag ligger här stilla i sängen och snart ska somna, och himlen har blivit grå därute, då är jag som räddast för att minnas Isak. I de där små, oskyddade djupen där man drömmer.

Minnena, när de kommer, gör lika ont varje gång. Som första gången. Men inte som värken i min mage, eller som den i lungorna; inte dovt och sårigt, eller som ett molande tryck över bröstet. Utan som att hjärtat krymper allt inifrån. Att det drar med sig all luft ur lungorna, den friska och den trasiga, och allt blod ur ådrorna, så att kroppen blir helt kall. Och ju tätare allt samlas i och runt hjärtat, kring bröstbenet, långsamt tätare och tätare, i en allt kraftigare kramp, desto ondare gör det. Tills det är olidligt. Minnet av honom.

Han satt i sitt säte, död. Framåtlutad som om han bara grubblade på något. Bland glaskross och växelmynt. Och jag lämnade honom där och gick rakt ut i kvällsdimman utan att någonsin se mig om.

Plågan pågår i en evighet, i ett par minuter, innan den äntligen skingras i uttunnande dyningar, en utanpå nästa. Tills de känns mindre och mindre. Till slut knappt alls.

13

Drar efter andan igen. Jag kan inte känna så här. Jag måste känna något som inte är det här, annars så dör jag.

Man kan mördas av för mycket sorg, det finns ett ord för det, på japanska. Men jag minns inte vad det heter. Vet bara att hjärtat till slut kan gå sönder. Att det inte kan vänjas.

Jag har ändå frågat Torbjörn om det någonsin kan det, nästan sagt snälla, som om han kunde göra något åt det; jag har hoppats att det i alla fall kan härdas: jag har försökt se framför mig hur klaffar och kammare kanske har stärkts och fått en läderlik seghet.

Men jag vet ju.

Det där japanska ordet.

Varje dag ställer sig Torbjörn vid fönstret som vetter ut mot sjuk­ husets parkeringsområde, vänd mot mig, ett tunt streck mot fönstrets vithet. Han är väldigt stillsam och mycket smal, med de gråsprängda jeansen, flanellskjortan, de uppkavlade ärmarna och de spetsiga armbågarna. De smala underarmarna och små händerna.

Varje dag pratar vi. Han mest. Han räknar upp: jag ska inte känna skuld, jag får inte känna skuld, jag har ingen skuld.

Första dagen han ställde sig där vid fönstret intill min säng började han förklara skillnaderna mellan skam och skuld, och skillnaden mellan verklig och inbillad skuld, han pratade om sorg. Jag minns att han sa: »Det finns flera sorters sorg, vet du.« Som om han presenterade ett stort utbud, en för varje tillfälle.

Jag svarade någonting konstigt då, för när han stod där omgiven av ljuset från fönstret, och genom medicinernas dimma, fick han ett slags heligt utseende, nästan skimrande. Den som läker de skadade.

Väcker döda till liv.

Så jag frågade om han hade sett alla sorter, vilka fanns det då, jag ville veta, och jag ville höra om det fick honom att känna sig spe­ciell … ungefär som en gud, som fick iaktta alla människors sorg sådär.

Han satt tyst ett slag, sedan sa han att Gud inte behövde höra bön 14

på sjukhusen, det hade man sorgkonsulenter till numer. Landstinget hade ersatt Gud. Landstinget tog hand om själen. Han skrattade åt det, i långa utandningar: tre djupa pustar i följd.

Varje dag kommer han hit. Delar ut sina små tankar, lär ut sina läxor, ger sina råd och lämnar små lappar så att jag ska komma ihåg.

Jag lyssnar till hans ord. Lyssnar, som jag alltid gör, men utan att slippa undan. Smärtan kommer ändå.

Just nu, säger han, gäller det den närmsta framtiden. Längre fram än så ska jag inte tänka, det får komma sedan.

Och jag tänker: Vad enkelt mitt liv är för honom. Jag var med om en olycka, jag överlevde. Inte mer än så. Nu går livet vidare.

Men att vänja mig. Vid tanken att Isak är borta, inte finns, aldrig mer. Varför skulle jag vilja det? Att jag aldrig mer kommer att kroka mitt lillfinger om hans och ligga intill honom och känna hur det börjar rycka i honom, muskel för muskel, på hans väg in i sömnen?

Glömma det?

Aldrig, inte någonsin.

Men det kan Torbjörn inte förstå. Han ser till och med ut att bli generad av mina ord. Det syns i hans ögon, att de liksom krymper ihop, och han säger: »Att du överlevde har inget att göra med att Isak dog. Det är inget nollsummespel. Det ena har inte med det andra att göra. Det finns ingen skuld.« Ändå har jag, ändå känner jag skuld när jag tänker på Isak.

Hur han ligger på en bår av rostfritt stål nere i kylrummet, i en kulvert någonstans i en sal långt under mig. Våningsplanen skiljer oss åt, men genom huset löper elstammar och brusar vattenledningar, genom mitt rum och hans i bindningar mellan oss: där ligger han med sina armar utmed sidorna, orörlig. Lungorna höjer inte bröstet, hjärtat slår inte i det. Om jag blundar kan jag urskilja varenda detalj.

Det är den gamla kroppen han har på sig, inte den han fick senare, den som var hårdare och spändare.

15

Medan jag blundar fortsätter min blick nedåt på hans kropp och plötsligt lever han. Det händer ibland, så snabbt går det att väcka de döda till liv – med tankens hastighet.

Hans två ben: det smala och det tjocka.

Han håller fram det vänstra, som är stort, dubbelt så stort som det högra.

Då lever Isak, har rest sig från stålbritsen, och nu ser jag honom klart. Han griper om magen, kilona som samlats säckvis på magen och sidorna, han trycker roat valkarna inåt mot naveln som blir rombisk, en degig diamantform.

Ja, där är han. Vad vacker han är. Bevarad inne i mig i ett utrymme i hjärnan i oändlighet. Men det gör också ont att se. Nävarna knyts, knäna dras mot bröstet. Bara med morfinets hjälp kan tanken rinna runt mjölkig utan att vidröra hjärtat. Tio milligram åt gången, inuti en stor och behaglig dröm där dagar går utan att man minns och utan att nya minnen bildas. När ingenting känns, då kan jag sträcka ut mig och bli döv för tankarna, trög i kroppen.

Då kan jag säga hans namn: Isak. Isak, Isak.

Då har det ingen makt.

16

Han var en människa som hände mig. Någon att vara med om, det tycker jag om att tänka, så jag skriver en förändrande händelse.

Isak inträffade i människors liv på det sätt som sker snabbt, och som fortsätter att finnas kvar långt efteråt, syns i allt som rubbats, och i mitt fall tänker jag på hur han slog mitt gamla liv i bitar, på bästa möjliga sätt.

Han som kunde stjäla hela hus. Som sprang naken på Vanadisberget. Han som verkade tänka och känna stötvis, utan att fundera på vad det kunde innebära härnäst.

Jag skriver ner det i Micaelas anteckningsbok.

Skriver ner doften av hans hud; citron och färska kryddor. Ny­­ bakat bröd. Hans blick; den gallfärgade regnbågshinnan, gult i grönt.

Ord, ord, ord. Det är allt han blir. Jag vet inte om det är någon mening med att försöka. Om det någonsin är rättvist att försöka minnas någon, om minnet någonsin är det.

Bara Torbjörn manar på. Hans smala underarmar korsade över de smala låren, hans smala ögon, det tunna håret. Det är viktigt att komma ihåg, manar han, jag ska ta fram pennan och försöka igen.

Jag river sidan, ännu en, ur anteckningsboken. Så många kastade ark, taggiga rester i ryggens limning. Snart en tredjedel av dem borta. När jag håller upp handen för ögonen är den blåbläckig på loven.

Jag kommer inte närmare. Jag skriver och allt blir historier; vad man än varit med om så blir det en historia, den blir ofarlig, blir till ord.

17

Jag har försökt skriva om det som hände, om honom. Så många gånger nu. Så många varv runt Isak, ord som rusar ikapp sig själva och som bara rör sig utanpå och omkring, aldrig hittar in.

Han är borta ur den här världen, han är död, försvann iväg med allt som hörde till honom. På ett ögonblick blev något för alltid, och nu är allt försent, jag kan inte längre – Men jag ligger här. Pennan arbetar, spetsen krafsar mot de tvärgående ränderna.

Röda ränder, grön dubbelmarginal. Det vita pappret.

Börjar om. Hans blick, det gula i det gröna.

Jag ligger och skriver om morgnarna i ljuset från det fyrkantiga fönstret intill min säng, och därute har fukten samlats till en dimma som pressar sig så nära glasrutorna att allt smälter samman i samma vithet. En oerhörd stillhet. Men när ser jag upp i taket och betraktar de fladdrande skuggorna från bussarna utanför, och sedan hör viskningarna från deras hydraulik, luftbromsarna, ljuden från treans buss på ändhållplatsen innan den börjar om på en ny vända, då förstår jag att livet pågår oberört i resten av världen.

Alla små saker som går vidare.

Torbjörn säger att det är vanligt efter en chock – ett TRAUMA – att hjärnan delar upp tiden i olika sektioner och sedan aldrig kopplar samman dem. Som om de på något sätt inte hör ihop, inte med varandra, eller med mig. Att allt bara är löst hängande händelser.

FRAGMENTERING Säger han att det heter. Det är därför allt känns rörigt och inte går att förstå och du inte får berättelsen att gå ihop, säger han. Allt har slagits i bitar. Men det kommer ge med sig, tids nog, du måste gå in i det i din egen takt. Du ska ge uttryck för känslorna, det är att erkänna dem; känslorna ska erkännas, inte underkännas.

En röd tråd ska skrivas fram. Som kan tråckla ihop det som är trasigt och få allt att hänga samman. Som förbinder mig med det som hänt.

18

En morgon: bloddroppar i trosorna. När jag halar ner dem över höfterna ser jag små ljust röda prickar. Varifrån kommer de – i panik stryker jag händerna utmed ljumskarna ner till knät men där är torrt, gnuggar fingrarna mot könet, men det är torrt, och fläckarna har torkat. Jag har inte känt det komma. Vad betyder det?

Vad betyder det? Jag minns plötsligt ett annat blod utmed benen, för länge sedan, och en binda som varje dag fylldes mörkröd, och jag skriker till syster: Ni måste ta fler prover. Ni måste!

Hjärtat börjar slå och slå.

Lugn, säger läkarna, lugn, jag får inte jaga upp mig. Dämpande händer griper mina axlar och lugnet slangas in i mig och löser långsamt upp rädslan, så att händerna till slut inte går att hålla knutna, de blir tunga och slappa, små vikter vilande längst ut på armarna.

Alla tester som redan har gjorts, stickor och slangar och scanners, att ligga där hjälplöst upplagd för beskådan. Frågor och beslut. Man nämner tröttheten, noterar molvärken och den blåaktiga tonen på slidan, och jag blundar och biter ihop käkarna och försöker bedöva mig mot allt. Ändå får jag inte veta hur det ska gå, och jag är så rädd för att Torbjörn ska bli den som berättar det för mig, med sina smala ögon och sorgen i pannan och runt munnen: Jo, som du säkert förstår så har det trauma du gått igenom även inneburit fysiska konsekvenser, Elisabeth …

Nej, det lyssnar jag inte på!

Minsta tänkbara hopp. Jag får leva på det.

Men jag är så rädd.

Så väldigt hopkrupen och rädd just nu.

De byter lakan och varje dag letar jag efter nya fläckar. Nya hot.

Micaela gav mig anteckningsboken att skriva i. Hon var först att besöka mig här, hittills den enda, hon hade med sig boken och gav den till mig: de läderimiterade pärmarna var redan då veckade och lite spruckna. Hon hade tummat på dem, förstod jag, tumavtrycken 19

dröjde fuktiga kvar på det styva omslaget. När jag öppnade den såg jag att hon hade skissat något på insidan, en bild av en fågel.

Jag kände genast igen den – en fasan, en hona, som ofta syntes och hördes på Gotland om vårarna. Galandet följt av vingsmattret, nej inte som vingar, som rotorblad låter det.

Varsamheten i de mjukt skissade och skuggade linjerna. Fågeln var så vackert återgiven i gråskalornas toner och skiftningar, nästan som den på hennes arm, vars långsmala ben bara anas där de sticker fram under ärmen på hennes blus. Jag log mot henne, och hon log tillbaka. Hon sa att det var Torbjörn som bett henne köpa boken till mig.

Någonstans måste jag börja. En början. Som om det inte fanns flera.

Det kan vara när som helst, en kväll i april. I mitten av april. Ingen märkvärdig kväll alls, om än vacker, indigofärgad, tidigt i den blå timmen.

20

Det var en kväll i april, det var i mitten av april, ingen märkvärdig kväll alls, om än vacker, indigofärgad, tidigt i den blå timmen.

Skorstensrök slingrade sig in från industriområdet västerifrån och lade sig ovanför gatlyktorna som en skärm mot himlen.

Jag gick i rökens riktning, genom en dimma på väg att bli dagg, passerade bilar parkerade längs gatan där karosserna täcktes av fuktpärlor, på vindrutor klöv rännilar imman på glaset.

Sträckan från min lägenhet mot bussdepån var en halvtimmes promenad. Innan skiftstarten på slutet av kvällen, och omvänt tillbaka hem i början av dagen.

Först uppför backen, upp ur betongträngseln därnere, där lång­ smala längor löpte identiska, med räta vinklar och exakta avstånd, sedan upp till krönet och Solhems villlor, med flyglar, spröjsade fönster, krattade grusuppfarter, på somrarna inkransade verandor.

Flera garageportar på varje tomt och en förkrossande stillhet, en plats av underdrifter, av små gester, god smak. Små handblåsta glas och stenlagda små fontäner. Liv som doldes genom att pågå långsamt och försiktigt för att inte upptäckas, men det var som att vandra över en kyrkogård och veta att där ändå fanns underjordiskt liv, ett varmt och sakta myller rakt under fötterna på en, precis på andra sidan jordytan. Man bara såg det inte.

Vintern hade varit lång och kall, höljd i köldrök och frostskorpor, solen hade knappt orkat sig över horisonten. Nattskiften i bussdörrarnas korsdrag med tilläggsvärmaren och alla värmefläktar på21

slagna. Och sedan lediga dagar huttrande under spaltventilernas läckande kalluft i sovrummet, tolv grader en kväll.

I månader hade det pågått, i ett halvår. Men så drog sig vintern tillbaka, istiden var över för i år, och gruset och saltet på trottoarerna var borta, kvar fanns bara svepspåren från gatukontorets städmaskiner.

Bara jag var samma gamla vanliga. Tomheten och jag, jag och all längtan, där allt som hände redan hänt och ingenting nytt skulle komma. Jag ville förändra något men visste inte ens i vilken ände jag skulle börja: fel bostad, fel område, fel arbete, fel lön. Fel hjärta, fel hjärna.

Jag gick förbi tv-sken som fladdrade på väggar och blänkte i tavelglas, förbi rum som skiftade färg med skärmarna: det blå ljuset från någon film, det gröna från fotbollsmatcher.

Jag försökte tänka på alla detaljer i livet man kanske missar om man är för upptagen med andra. Hur en solnedgång brinner på himmelkanten, eller hur en talgoxe sjunger. Men jag längtade istället efter det som andra tog för givet: en förväntan kring matbordet, ett samtal som strax skulle börja, vad som hänt under dagen, en värme kring de mest ointressanta saker: hur det hade gått på biologiprovet, dansklassen, hockeyträningen; skrubbsår och blåmärken. Gillande läten över gratängen, fulla munnar och andetag genom näsan; ett nytt recept, det var sardellerna som gav sältan. Jag hittade en receptsajt på nätet idag, förstår ni ...

Vid ett av husen stannade jag till. Fick syn på en kvinna därinne som stod böjd över köksbordets tömda tallrikar och rökte en cigarett med ena handen kupad om armbågen. Hon var slank, hennes armar var långa, hon bar silverarmband kring handlederna. Och om man flyttade blicken till höger såg man i det vaga skenet från taklampan barnen i rummet intill: starka, friska, en pojke och en flicka. De pratade, fyllde luften med ord.

Jag stod vid staketet och tänkte att om jag klättrade över det skulle bara några meter skilja oss åt, jag kunde gå tvärsöver gräsmattan tills 22

jag stod så nära att min egen bild dök upp i glaset. Speglad, halvt upplöst och dubbelexponerad mot familjen på andra sidan rutan.

Just som jag skulle kroka benet över staketet, lyfta knät – jag såg mig redan på andra sidan, kände hur det våta gräset skulle stryka mot nederkanten på byxorna – darrade det till i mig. Som tagen på bar gärning. Att någon ser – Jag vände mig om, tittade åt alla håll. Inget syntes, ändå kröp det i mig, ögon kittlade huden. När jag vände mig mot huset igen stod kvinnan i fönstret och tittade rakt på mig. Men blicken var så tom och fundersam, dröjande, hon höll den rökta cigarettstumpen mellan pek- och långfinger, hon gick med den till diskhon, jag såg framför mig ett djupt juverliknande tråg nedsänkt i köksbänkens ekskiva.

Långsamt gick jag undan från staketet, lätt hukad, bort mot skogen, tårna knep om sulorna inne i skorna. Jag särade på grenarna och kom in i en glänta, blev stående medan jag räknade sekunder, lyssnade efter andra ljud än mina. Medan det stillnade i bröstet, åtminstone tillräckligt, åtminstone så att jag kunde gå igen, trevande i små kliv över de kvällsblanka, hala rötterna.

Vad hade hon sett, kvinnan i fönstret? En rörelse i mörkret, kanske, inte mer än så.

Inget hördes, inget hände. Inget hade hänt överhuvudtaget.

Oron började lösas upp. Det var ingenting – det var bara jag, bara ingenting.

Men nu, när allt är efteråt, vet jag ändå: det var början. Ögonblicket när en sorts framtid tog slut och en annan alldeles snart skulle ta vid.

Något hade hänt, jag visste bara inte vad.

23