9789137149073

HÅKAN ÖSTLUNDH

FORUM

Tidigare utgivning

Jag ska fånga en ängel Serien om Fredrik Broman: Släke Dykaren Terror Blot Inkräktaren Laglöst land Män ur mörkret

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Håkan Östlundh 2016 enligt avtal med Grand Agency Omslag Lotta Kühlhorn & Söner Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016 isbn 978-91-37-14907-3

Till mina familjer

1 Olof Palmes hemliga glass

Kabinen gick i sövande grått och beige, den heltäckande mattan på golvet i dunkelt blått. Runt om mig sov medpassagerarna, vaggade av knappt märkbar turbulens. Bakåtlutade huvuden, öppna munnar och huvuden tippade framåt i obekväma vinklar. Andra lutade sina huvuden ömt mot varandra.

Jag hade ingen att luta mitt huvud mot och var den enda som var vaken ombord.

Inklämd på en fönsterplats långt bak i planet stirrade jag ut i natten som sänkt sig över Atlanten. Mina en och sextiotre brukar kunna kura ihop sig och sova bekvämt på ett trångt turistklassäte, men den här gången lyckades jag inte få en blund i ögonen. Tankarna malde envist ikapp med det dystra ljudet från flygmaskinens motorer.

Jag var fången ombord med ett meddelande från andra sidan graven. Ett paket av brunt omslagspapper med en handskriven hälsning i tusch: Till Sara, sedan bränns allt!

Jag var på väg tillbaka till Los Angeles efter att ha begravt min mamma. Det hade inte varit många närvarande under akten i det lilla kapellet. Förutom pappa, jag och min morbror bara tre personer till. Alla kvinnor, för mig okända.

Min lillebror Erik hade inte varit med. Det hade jag inte väntat mig heller. Jag var mer förvånad att jag själv var där. När jag la ner den röda rosen på det vita kistlocket var jag närmare min mamma än jag hade varit någon gång under de senaste tjugofem åren. Ja, det var förstås sjukhusbesöket två veckor tidigare. Ett misstag. Ett av många den senaste tiden.

9

Jag hade fått paketet av en av de okända begravningsgästerna.

Det räckte med att klämma på det för att inse att det måste innehålla anteckningsböcker eller brev, och kanske det stora i botten var ett fotoalbum.

Jag vägde paketet i händerna, visste att jag inte skulle kunna låta bli att läsa om jag väl öppnat det. Enda alternativet var att slänga det oöppnat. Jag hade lekt med tanken, frestats av den, men visste att det inte skulle hända. Trots allt var jag för nyfiken. Jag kände glöden under min hand när jag la den mot det bruna omslagspapperet.

Jag lossade den blanka pakettejpen och tog tyst och försiktigt av papperet. Jag ville inte väcka någon. Av hänsyn, men också för att få vara ifred med det jag höll på med.

I paketet fanns en trave med häften och böcker, längst ner ett kollegieblock i A4-storlek, ovanpå det fyra A5-block och högst upp en mörkblå dagbok och en liten röd kalender. Det stora blocket verkade nytt, men A5-blocken med matt gröna omslag såg äldre ut.

Pulsen spände mot säkerhetsbältet. Var det min mammas livs historia jag hade i knät?

Jag vek ihop det motsträviga omslagspapperet och stoppade ner det i stolsfickan framför mig. Med flygplansmotorernas malande i öronen drog jag fram A4-blocket underst i högen.

Det kändes som om jag gjorde något förbjudet. Jag fick påminna mig om att hon gett dem till mig. Hon ville att jag skulle läsa det här. Läsa och bränna.

Jag öppnade blocket. Första sidan hade överskriften Ett försök till kronologi och var inom parentes daterat i april 1996. Tre år sedan. Var det då hon blev sjuk?

Jag började läsa: Fredag, 11 maj, 1973. Pelle stängde luckorna till kaminen, rädd att det skulle ryka in av trycket från regnet och de hårda vindbyarna. Vi flyttade över till soffan. Pelle fick något allvarligt i blicken och sedan kom det. ”Jag är förälskad i en annan kvinna. Jag vill skiljas.”

10

Jag slöt ögonen. Gamla minnen kom störtande över mig, minnen jag kämpat för att komma undan. Det verkade som om anteckningsböckerna innehöll precis det jag hoppats att de inte skulle göra. Men det hade förstås varit en naiv förhoppning.

Jag bläddrade snabbt en sida framåt i blocket.

Tårarna vällde fram ur mig, jag visste inte längre var jag befann mig. Jag föll, allt föll omkring mig. Jag grät, for ut, anklagade och grät på nytt. Jag höll mig fast i soffkarmen så att fingrarna vitnade, rädd att jag skulle förlora förståndet. Då plötsligt var han där, lade armarna om mig och skulle trösta, förstående och öm. Det dröjde inte förrän vi låg ner på soffan. Gråt, tårar, förtvivlan, sedan överraskning och samlag.

Kycklingen med sönderkokta grönsaker vände sig i magen.

Jag slog ihop blocket, kunde inte hejda minnesbilden av den sjuka, avmagrade kvinnan. Det var från henne orden kom: Gråt, tårar, förtvivlan, sedan överraskning och samlag.

Jag tittade ut över kabinen och öppnade sedan blocket på en annan sida. Jag skumläste här och var på sidorna för att snabbt kunna hoppa vidare med blicken och slippa fastna vid alltför intima detaljer.

Första psykbesöket. Fick lugnande och två sort. sömntabl.

Och ett par sidor längre fram: Blommorna var förstås inte till mig. Att det tog mig flera minuter att begripa det, trots sättet de överlämnades på, sa något om i vilket förvirrat tillstånd jag levde. De hade varit avsedda för någon annan.

En träff som inte blivit av.

Varför gav han dem till mig? Det var nästan som ett slag. En kastad bukett. Här!

Men det borde betyda något mer. Ett frustrerat utbrott? ”Jag får kanske nöja mig med dig ändå.” Till och med något så ynkligt och avigt fick mig att hoppas.

Först inte ett ljud på tjugofem år, sedan alla hennes innersta funderingar nerstjälpta i knät utan förvarning. Jag hade aldrig försökt ta kontakt med henne heller och skulle hon ha hört av 11

sig hade jag inte svarat. Inte för att jag aldrig var nyfiken, eller inte tänkte på henne. Men det gick bara inte.

Hennes röst gjorde sig påmind. Och hennes blick. Den kunde vara så intensiv och tydlig när den såg ut över Ålands hav eller oroligt sökte mig och Erik nere vid klipporna. När jag såg in i de där gråblå ögonen visste jag att jag var säkert förankrad i världen, att det som var jag innanför huden inte riskerade att sippra ut, eller långsamt frysa till is och upphöra att existera.

Men den sista tiden vi var tillsammans stirrade hon allt oftare mot något långt borta i fjärran, något vi inte kunde se, och vi väntade förgäves på att hennes blick skulle vändas mot oss.

Tonåringen med drivor av handbagage och den sköra koreanska kvinnan på ytterplatsen sov djupt. Fem ensamma timmar återstod med flygmotorernas högljudda brummande i öronen.

Trots att jag allt emellanåt var tvungen att ta en paus och försöka skaka av mig det jag just hade läst, fortsatte jag maniskt att bläddra igenom mammas anteckningar. Det var svårt att komma undan, fastspänd på tiotusen meters höjd.

Veckorna hemma i Stockholm hade utvecklats till en katastrof. Den ena efter den andra. Jag längtade efter Norah, att få sitta på hennes terrass med utsikt över bergen och berätta om hela det miserabla Stockholmsbesöket. Och efter Jonesy, förstås, min katt. Han hade varit instängd i Norahs källare i två veckor nu. Jag ville inte tänka på hur han mådde.

Vad gjorde jag egentligen i Los Angeles? Det var inte helt enkelt att svara på, men om jag ändå skulle göra ett försök måste jag backa ett år tillbaka i tiden eller rentav ända till 1973 när jag bara var en liten flicka och min mamma som bäst satt och fyllde de där anteckningsböckerna.

Sedan bränns allt!

12

Johan stod redan färdigklädd vid köksbordet och bläddrade i Svenska Dagbladet när jag kom upp insvept i min rödvitrandiga morgonrock. Han hade en av kaffekopparna från Trieste i högerhanden och tog små, kvicka klunkar medan han läste. Han fick syn på mig och ställde ifrån sig koppen.

– God morgon.

Blicken glittrade till av ljuset från fönstret.

– Hej, mumlade jag.

– Ska jag göra en kaffe till dig?

– Gud vad snäll du är.

Jag sjönk ner på en stol och såg Jonesy komma sneddande över golvet. Han jamade högt och försökte pressa in huvudet mellan mina ben. Johan pekade bestämt på katten.

– Lyssna inte på honom, han har redan fått mat.

Jag böjde mig ner och strök med handen över den rödspräckliga pälsen.

– Men det är alltid värt att göra ett försök, eller hur?

Johan mixtrade med espressomaskinen. Han var redan halvt på språng, det mörka håret fuktigt efter duschen. Vi hade olika morgonvanor. Johan jobbade på Svenska Dagbladets utrikesredaktion. När han inte var ute och reste höll han ett strikt träningsschema måndag, onsdag och fredag. De morgnarna såg jag inte till honom alls. De morgnar han inte tränade hann vi i alla fall med en kopp kaffe tillsammans. Han hade förändrat sin kropp de senaste åren. Det långa och gängliga hade blivit stadigare, axlarna bredare.

13

Han ställde ner kaffet framför mig, strök undan mitt hår och gav mig en puss på pannan.

– Tack.

Han hade gjort ett litet hjärta i koppen med hjälp av den skummade mjölken. Jag försökte möta hans leende, men något höll mig tillbaka.

– Jag måste ringa Erik om i kväll, sa jag. Han har säkert glömt att det är idag.

– Tror du?

– I alla fall har han säkert inte ägnat det en tanke.

– Det kan du nog ha rätt i, flinade Johan.

Det var den 22 maj, pappas födelsedag. Han var född 1929.

Nästa år skulle han bli sjuttio. Jag borde ringa honom också, och gratulera, men det fick vänta till efter frukosten.

Johan gick ut i hallen och hängde på sig den svarta axelväskan.

– Vi ses hos din pappa, sa han. Jag går direkt dit.

– Okej. Har du köpt någon present?

– Nej, men jag fixar något.

Han öppnade dörren.

– Du är väldigt söt när du är trött, har jag sagt det?

– Varje morgon.

Johan gick. Jag drog till mig Svenskan och bläddrade fram utrikessidorna. Om inte Johan hade skrivit något och det inte hade hänt något annat spektakulärt ute i världen, och det hade det inte i dag, gick jag direkt vidare till kulturbilagan i DN. Lars von Trier hade premiärvisat en ny film i Cannes. Idioterna.

Jag hade verkligen gillat Breaking the Waves, även om den var obehaglig.

Jonesy gjorde sitt bästa för att störa läsningen genom att lägga sig tvärs över tidningen.

När jag fått i mig kaffet och styr på tankarna ringde jag Erik.

– Du kommer ihåg vilken dag det är?

– Ja, det är klart, sa han.

14

Det lät som om han satt i bilen. Han var alltid tidigt igång, redan på väg från Lidingö in till sitt imperium.

– Har du köpt något? frågade jag.

– Hm. – Det där lät inte övertygande.

– Jag tänkte göra det på lunchen.

– Okej. Jag har köpt boken, bara så du vet.

– Boken?

Jag suckade övertydligt.

– Som står på önskelistan. Som jag mejlade till dig.

– Just det, nej men jag ska inte köpa någon bok.

– Jag tänkte göra osso bucco och så Olof Palmes hemliga glass till efterrätt.

– Kul! Bra meny. Jag kommer lite tidigare och hjälper dig.

Det lät som om han vaknat till i andra änden.

– Jag kan komma loss så där vid tre fyra, fortsatte han, fun­ gerar det?

– Superbra.

– Är det något jag ska köpa med?

– Nej, jag fixar det. Jag har beställt kalvlägg på Hötorgs­ hallen, jag tänkte köpa vin där också.

Vi sa hej då, sedan ringde jag och grattade pappa.

Det enkla sättet att köpa födelsedagspresent till pappa var att följa den fantasilösa önskelista han lämnade över i god tid före födelsedagen. (Textad med blå kulspets på linjerat papper som jag scannade in och mejlade till min bror.) Den brukade innehålla ett par aktuella boktitlar, några oerhört tråkiga praktiska saker, till exempel ett par handskar eller en ny korkskruv, och så några billiga småsaker som barnbarnen kunde köpa för egna pengar.

Den svåra varianten var att försöka överraska.

Pappa gillade Ulf Lundkvists serie Assar i Dagens Nyheter, citerade gärna repliker och refererade till figurernas bisarra namn. Några år tidigare hade jag strax före pappas födelsedag 15

råkat passera ett galleri som visade originalteckningar av Ulf Lundkvist. Spontant hade jag gått in och köpt en av bilderna, ett snöigt landskap med en figur på skidor. (Pappa gillade skidåkning också.) Med inramning blev det en dyr historia, men jag var nöjd med presenten och säker på att han skulle uppskatta den.

När han en knapp vecka senare på sitt varsamt fumliga sätt hade pillat upp tejpen och öppnat paketet stirrade han på mig som om jag inte var riktigt klok. Munnen stod halvöppen och ögonen sökte förgäves en förklaring. Han lyckades inte ens pressa ur sig ett tack.

För mig var det lika obegripligt att han var så totalt oförstående som valet av present verkade vara för honom. Med tanke på att han hade väggarna fulla med små grafiska blad borde inte tanken på en teckning ha varit så främmande.

Han hängde aldrig upp den.

Jag tittade på väggklockan och fick bråttom till badrummet.

Jag hade ett möte på Espresso Film klockan nio. Jag hade tänkt hinna förbi kontoret innan dess och plocka upp pappas bok som låg kvar på mitt skrivbord, men det var försent nu. Jag fick kasta om schemat. Först mötet, sedan Hötorgshallen, sedan kontoret och därefter hem till pappa.

Jag skyndade ut på Timmermansgatan klädd i ett par jordgubbsmönstrade byxor och en blå topp som inte riktigt matchade, men jag hade inte haft tid att leta fram något annat. Försommarsolen var varm trots att klockan bara var halv nio och jag kände att jag hunnit bli fuktig längs ryggen när jag klev ner i tunnelbanan vid Mariatorget.

Jag steg av vid Gärdet och gick gångbron över till hamnområdet. Hade man ett niomöte fick man trängas med Finlandsresenärer som drog sina smattrande resväskor i riktning mot den stora färjan, inte helt olik de nybyggda kontorskomplexen som sköt upp längs kajerna. Espresso höll till i ett före detta 16

hamnmagasin, uppiffat för att ge intryck av tjusigt produktionskontor, men i grunden gammalt och skevt. Jobbade man sent fick man kryssa mellan råttorna på hamnplanen när man gick därifrån.

Jag satt allt mer på Espresso. I takt med att avsnitten och manusversionerna blev fler och därmed också mötena var det mer praktiskt att finnas på plats. Mitt första rum hade haft ett svagt sluttande golv som gjorde att den hjulförsedda kontorsstolen efter en halvtimme glidit iväg till kanten av bordet. Men nu delade jag rum med Lukas, redaktören.

Jag sköt upp den stora glasdörren, hejade på Ivana i receptionen och tog trappan upp till andra våningen. Mitt och Lukas rum låg längst bak i byggnaden och hade en glasvägg ut mot det stora kontorslandskapet. På motsatta väggen fanns ett litet, högt placerat fönster. Om man ställde sig på tå kunde man kika ut över Värtan. Jag måste i alla fall stå på tå. Lukas såg förmodligen bra ändå.

Han fick syn på mig när jag kommit halvvägs genom kontorslandskapet.

– Sara.

Jag vinkade och skyndade på stegen.

Han reste sig leende från skrivbordet och mötte mig innanför dörröppningen.

– Hej, hur är det? sa jag och kramade honom.

Lukas kropp var tydlig och bestämd under den tunna tröjan. Det hade blivit en pinsam vana att stanna kvar aningen för länge i de där omfamningarna, men han verkade inte ha något emot det.

Första gången jag träffade Lukas var i Espressos pentry i höstas. Han höll på att gå igenom svenska mejeriprodukter med en engelsk regissör som just hällt filmjölk i kaffet. När han fick syn på mig avbröt han sig, sträckte fram handen och presenterade sig. Redan den gången kände jag att våra leenden var lite för breda och varade lite för länge.

17

De första månaderna hade vi inte så mycket med varandra att göra utöver manusmötena, men efter att jag börjat sitta på Espresso och till slut flyttat in i hans rum hade jag lärt känna honom bättre och våra leenden hade inte blivit mindre med tiden.

Jag la upp mina manus på bordet. Lukas hade förberett mötet med två prydliga manusbuntar som det stack ut gula post-itlappar från. Han hade köpt två smörgåsar, salami och brie på rågbröd, och sprang iväg och hämtade två flaskor Ramlösa.

– Jag tycker du har gjort ett fantastiskt jobb, sa han medan han öppnade kapsylerna.

– Säkert?

– Ja. Det är väldigt bra.

– Tack.

– Som vanligt.

Jag slog ner blicken, inte för komplimangen men för känslorna som hans uppskattning väckte i mig. På något sätt betydde det mer att den kom från honom än att de faktiskt var nöjda med manuset.

Jag hade jobbat med Svart sommar sedan oktober. Det var ett drama med thrillerkänsla och som alltid hade det börjat med en dröm om att göra något som skulle höja sig över mängden.

I april förstod vi att det här inte skulle bli projektet vi skulle bli prisbelönta för och som skulle gå på export till femton länder.

Det skulle bli okej, vi skulle betala våra hyror och ingen skulle bli direkt missnöjd, men inte mer än så.

Sanningen att säga var det så de flesta dramasatsningar slutade. De kom på glid. Det var svårt att säga exakt vad som gick fel när ett stort projekt med flera författare, en redaktör, regissör, projektledare, producent och beställare inblandade började röra sig i fel riktning. Det var som anden i glaset. Alla och ingen styrde.

Jag tog en tugga av mackan och försökte undvika att få smulor över hela mig.

18

– Fina byxor, sa Lukas, känns somriga.

Jag log försiktigt med munnen full av smörgås.

– Jag har bokat en resa nu, fortsatte han, två veckor på S­ardinien, direkt efter sista manuslämningen.

– Åker du själv?

– Jag åker med några kompisar, sa han. Du och Johan då, har ni bestämt er än?

– Ja, efter en del velande. Det blir Highway 1. Jag var lite skeptisk först. Naturupplevelser är inte riktigt min grej.

– Jag lovar dig, du kommer älska det. Särskilt norra delen upp mot San Francisco är helt otrolig.

Lukas tystnade och såg på mig. Jag skulle sakna honom under sommaren. Hans humör, den engagerade rösten.

Han plockade undan de tomma smörgåsassietterna.

– Vi får väl försöka jobba lite också, sa han.

– Måste vi?

– Tyvärr. Men det kommer gå snabbt.

Han drog till sig en av manusbuntarna.

– Det är bara slutet på åttan vi behöver jobba lite mer på, annars är det småsaker.

– Okej, ska vi ta det från början, eller ska vi ta slutet först? frågade jag.

– Äh, vi tar det från början, det är väl enklast.

Vi gick igenom hans synpunkter sida för sida. Det var som han sagt, inga stora saker, men det blev ändå en del diskussioner om ordvändningar i dialog och hur man med små medel skulle kunna addera lite spänning i en del scener. Ganska snart förlorade vi oss i någon association som inte alls hade med arbetet att göra. Vi fortsatte med att analysera en ny teveserie och hur den eventuellt förhöll sig till Twin Peaks, pratade om ett par nya långfilmer och avhandlade lite skvaller om en svensk regissör som jobbade för Espresso.

Luften vibrerade i det trånga rummet. Jag fick lust att röra vid honom, känna hans hud under min hand. Det var som om 19

något höll på att rämna inom mig. Det krävdes en oerhörd viljeansträngning att låta bli. Mer än något annat var det väggen av glas mot korridoren som hejdade mig, men kanske var det också den som gjort att jag kunde tillåta känslorna att springa iväg. Det var en lek framför andras kontrollerande ögon.

Efter att vi gått igenom båda avsnitten tog jag tunnelbanan till Östermalmstorg och promenerade Kungsgatan upp till Hö­torget. Jag skämdes för att jag suttit på mötet och nästan känt mig förälskad, tänkt att jag skulle sakna honom sam­tidigt som jag berättade om Johans och min semester. Känslorna bara kom, jag kunde inte hjälpa det. De dröjde kvar i mig. Jag önskade att jag kunde starta om mig själv och vara kvitt dem.

Framme vid Hötorget tog jag rulltrappan ner till Hötorgshallen och bestämde mig för att lägga all energi på uppgiften jag hade framför mig. Pappas födelsedag. Det kanske skulle hjälpa. Jag hämtade upp den beställda kalvläggen hos den latin­ amerikanska slaktaren, köpte vin, och på impuls inhandlade jag ett par höga, vita liljor. I rulltrappan upp slog det mig att det kanske var lite mycket begravning över vita liljor, men om man snöade in på det fanns det snart inga blommor kvar som passade.

Jag åkte vidare till Medborgarplatsen och skyndade upp på kontoret. Lokalen bestod av två rum och låg högst upp i ett femtiotalshus på Åsögatan med en stor kinakrog i botten­ våningen. Jag delade den med Kattis, eller formellt sett hyrde jag ut ett av rummen till henne. Det var jag som stod på kontraktet.

Det var tänt i Kattis rum, men kontoret var tomt. Jag fortsatte in till mig och fick genast syn på pappas presentbok mitt på skrivbordet. Den var prydligt inslagen av den pensionerade banktjänstemannen som rökte och spelade jazz i bokhandeln i Götgatsbacken.

Jag stoppade ner boken i väskan, försökte lägga den så att 20

det krusade snöret inte skulle plattas till alltför mycket. Nu återstod bara att hämta ingredienserna till glassen och förrätten hemma i kylen på Timmermansgatan och byta om till något mer födelsedagsmässigt.

På vägen ut stannade jag till vid Kattis bord och skrev ”Hej puss!” på en rosa post-it-lapp som jag tryckte fast på kanten av hennes skärm.

21