9789137148939

Mikkel rosengaard

Föreställningar om Ana Ivan Översättning Johanne Lykke Holm

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Danska originalets titel: Forestillinger om Ana Ivan Copyright © Mikkel Rosengaard & Gyldendal, Copenhagen 2016 Published by agreement with Gyldendal Group Agency Översättning: Johanne Lykke Holm Omslag: Sara R. Acedo Omslagsfoto: iStock by Getty Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-37-14893-9

I

Den första av hennes historier fick jag höra en vårkväll på ett hustak. Jag var praktikant på en konstfestival på den tiden, en nyinflyttad kille med en hunger efter staden och en fantasi om att jag hörde hemma i konstvärlden, och eftersom jag försökte omge mig med konstnärer befann jag mig på utställnings­hallens tak den kvällen när hon berättade att hon hade ett quarter­ mynt i skon. Hon tänkte gå runt med myntet tills hon drömde om det. Nu hade hon gått med myntet i två veckor, förklarade hon, hon ville ha in Amerika under huden, men det enda hon hade fått var ett par otäcka blåsor och hon hade inte drömt om ­myntet ännu.

Jag önskade henne lycka till med projektet, vi skålade, hon presenterade sig som Ana Ivan, och när jag frågade henne var hon kom ifrån sa hon Bukarest och berättade om sitt barn­ domskvarter och om Ceaușescus ransoneringar på åttiotalet, när bara var femte gatlampa var tänd och det bara visades teve två timmar om dagen.

Ah, Rumänien, sa jag. Var det illa på den tiden?

Ana ryckte på axlarna. De svalt aldrig men det fanns ingen elektricitet, och hon mindes de långa mörka kvällarna i lägen­ heten, eftermiddagarna när det hände så lite att hon var tvungen fylla timmarna med dagdrömmar. Ibland satt hon framför den nedsläckta teven och föreställde sig de tecknade filmerna hon hade sett, satte ihop dem i nya versioner. Andra gånger lekte hon en lek med sin pappa: De la en bit blankt papper på bordet, 7

slöt ögonen och lät en kulspetspenna falla slumpmässigt ner på arket. En prick här och en prick där, tills det fanns en handfull eller två. Sedan satt de och tittade på prickarna tillsammans, letade efter figurer eller mönster, eller mönster som liknade figurer, och när de hade kommit överens band de ihop prickarna och lät en bild växa fram. De band ihop prickarna så att det såg ut som en elefant eller en blomma eller ett snäckskal, och förr eller senare slog hennes pappa alltid ut med armarna och sa: Ah, Ana, tänk att det är så här världen hänger ihop, tänk att allt det vi ser bara är en samling fläckar i ett rum. Han sa det varenda gång, han var ingen uppfinningsrik man på så sätt. Vad säger du om det? sa han. Det mesta av vad vi ser är inget annat än tomrum. Det är bara avståndet mellan atomerna, rena rama ingenting. Och så kunde Ana få för sig att lyfta kulspetspennan och fråga: Är den då också ingenting? och hennes pappa sa: Nej, älskling, den är atomer och ingenting, och det var väl sant, det var en bra, uppbygglig lek och de fortsatte leka den fram tills den dag då Ana var på utflykt med sin skola. Hon gick i andra eller tredje klass, berättade hon, det måste ha varit i mitten av åttiotalet, för Ceaușescus palats var bara en skog av byggnadsställningar som växte fram på sluttningen inne i cent­ rum, och läraren vallade ungarna fram mot byggarbetsplatsen, hon pekade på kranarna och grävmaskinerna, hon frågade: Så, är det någon som kan berätta för mig vad det här är? Ja, sa Ana, det är ingenting. Ingenting, sa lärarinnan, vad menar du med det? Det säger min pappa. Det är rena rama ingenting. Och så blev Anas pappa inkallad till samtal, han fick förklara och släta över, och om man ska tro Ana så hade han tur som inte förlorade sitt jobb eller sina framtänder, för efter den händelsen blev alla familjens brev öppnade med ånga, Securitate kom förbi på besök och grannarna lyssnade med på telefonlinjen.

Bind ihop prickarna, sa Ana, när hon var färdig med historien.

Du vet vad jag menar?

Jag nickade, som hade jag förstått eller räknat ut eller gis­ 8

sat vad hon menade, för på den tiden var allting enklare. Ana berättade och jag lyssnade, och vad spelade det för roll för mig om hon berättade om sin pappa eller sina skolutflykter, Ana var konstnär och det gjorde henne värd att lyssna på i mina ögon.

Som jag minns det var det den första varma dagen den våren.

Jag hade kommit tidigt för att ställa upp bord, jag stod lutad mot räcket och betraktade gästerna när de kom uppför trap­ pan, såg hur vissa av dem stannade upp ett kort ögonblick och blinkade vid mötet med solljuset, doften av floden som hängde över staden den dagen, som hade de glömt varför de skyndat sig eller vad som kom efter vinterns korta ändlösa dagar. Ett tåg hamrade över bron, på gatan bräkte ett lastbilshorn och runt mig pladdrade gästerna, jag ville höra vad de sa, men jag kände dem inte, jag visste inte hur jag skulle presentera mig.

Så istället gick jag till baren, hämtade ett glas vin och tittade in mot ön, där tusentals människor under de minuterna myllrade från tornen ut på gatorna, fulla av drömmar och tankar jag inte visste något om, men som snart skulle öppna sig för mig. Så tänkte jag på den tiden. Jag skulle lösas upp i staden, alldeles lätt i bröstet stirrade jag in på de blänkande fönstren och män­ niskorna bakom dem, som jag snart skulle dela minnen med, och i samma stund klev en kvinna fram från baren och räckte mig sin hand.

Hon var liten och blek, mycket liten med svart klänning och mörkt hår samlat i en knut, fem eller tio år äldre än jag själv. Hon hade ett lustigt ansikte, ögonen bruna och nyfikna, ett leende drog i hennes läppar, som om hela mitt väsen var ett skämt och hon nu bara väntade på poängen.

Jobbar du för festivalen? frågade hon.

Ja, sa jag. Min bror är en av arrangörerna.

Så frågade jag om hon var konstnär och vilket verk hon hade med på utställningen. Ana måste ha missförstått mig eller så ignorerade hon mina frågor, för hon fortsatte med anekdoten om myntet i skon, och efter att hon hade berättat historien om 9

skolutflykten och leken med prickarna frågade hon varför jag hade flyttat till New York.

Alltså, min bror jobbar för festivalen, sa jag. Och så skaffade han mig …

Ja, det har du sagt. Men varför är du här, egentligen?

Vad menar du?

Ja, du har väl inte rest över Atlanten för att bli praktikant. Du vill väl något, bli rik eller jaga bisonoxar, eller hur?

Jag skrattade. Ja, jag vill i alla fall inte jaga bisonoxar.

Om jag ska döma utifrån den där malätna skjortan, sa hon, så skulle jag gissa på att du vill bli en sorts intellektuell. Forskare eller poet eller något sådant.

Inget av det, sa jag. Men okej, det stämmer, jag skriver ibland.

Berättelser eller vad det nu är man säger. Noveller och artiklar och sådant.

Så du är skribent?

Nja, det vet jag inte om man kan säga. Jag har inte precis publicerat något.

Ja ja, förlagsbranschen, suckade hon. Den är inte för småbarn.

Så skålade vi och hon berättade om en vän som var redaktör på ett förlag eller en litteraturtidskrift eller en grupp själv­ publicerare, jag minns inte vad det var, för i samma stund lyfte jag blicken och fick syn på min bror. Han stod omringad av en grupp välklädda människor och höll på att förklara konceptet bakom festivalen. Jag kunde se det på sättet han rörde händerna, liksom fäktande i rullande serier, som en predikant eller shaman eller häxdoktor som frammanade festivalens andar. Ana pausa­ de, som kände hon att min uppmärksamhet hade förflyktigats.

Förlåt, sa jag och log. Jag måste smita iväg en stund.

När jag hunnit fram till min bror hade han avslutat monolo­ gen och folk skrattade i kör.

Jaså, du har träffat vår rumänska väninna, sa han och nickade mot Ana. Hon är duktig, eller hur?

Jo, sa jag. Hon verkar … ja, speciell.

10

Mm, sa han. Annars hade hon inte varit här.

Runt oss hade festen så smått börjat ebba ut. De glada rös­ terna och stämningen av gratis alkohol höll på att förvandlas till snörvlande fyllesnack, det var den tiden på kvällen då alla de trista motiven började träda fram: en konstnärs hand långt uppe på en praktikants lår, galleristens pedantiska dirigerande av cateringpersonalen. Jag minns att min bror tog sig tiden att peka ut ett par av gästerna: en egyptisk kurator, en tysk journa­ list, och innan vi försvann ut i natten såg jag Ana en sista gång.

Hon stod böjd över sitt armbandsur med en koncentrerad min, men jag minns inte om vi sa hej då.

Och om vi gjorde det då?

På den tiden gjorde det ingen skillnad. Ana var bara en kvin­ na jag träffat på en vernissage, en konstnär bland flera hundra konstnärer och inget annat än det. Jag tittade mig inte ens till­ baka över axeln.

Det gick en vecka innan jag såg henne igen. Följande tisdag gick jag genom konsthallens korridorer, jag skulle lämna biljett­ intäkterna från ett föredrag, och när jag gick genom den grott­ liknande utställningslokalen märkte jag att ljuset var tänt inne på kontoret. Det var sent, runt elva eller tolv på kvällen, jag väntade mig att hitta byggnaden helt i mörker, men från den bakre lokalen uppfattade jag ett nästan barnsligt skratt, en svag doft av hembakat, och när jag svängde runt hörnet satt Ana vid skrivbordet, upplyst av det blå ljuset från datorn. Hon hade en videochatt öppen, hon hade samma klänning på sig som hon hade haft på vernissagen, eller kanske en likadan, men den här gången hade hon inget smink på sig och hennes ansikte verkade liksom mjukare.

Konstigt nog gjorde det mig blyg. Eller kanske inte blyg, men ängslig, och jag stod ett ögonblick i dörrkarmen och funderade på om jag borde gå igen. Ja, jag vet inte vad som gick åt mig.

Jag ville väl inte störa, ville inte tränga mig på, eller så var min 11

ängslighet mer intuitiv, som fanns det något i mig som visste att jag borde hålla mig på avstånd. Jag hade bara träffat Ana en enda gång, och även om jag var betagen i det med myntet i hennes sko och de små historierna hon berättade, kände jag också på mig att det var något med henne jag inte borde lita på. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men det var något i luften omkring henne, något oroande, som jag inte kände till. Men å andra sidan – jag hade precis flyttat till stan, det fanns oändligt många saker jag inte kände till, så jag fortsatte in i lokalen, nickade till Ana och låste in pengalådan i skåpet.

Nämen, är det inte praktikanten, sa hon och slog igen datorn.

Vad gör du här så här sent?

Jag kommer direkt från det där föredraget, svarade jag.

Just det, föredraget. Det är ju sant.

Och du då?

Hon daskade till den svarta kinaboken som låg uppslagen på bordet framför henne.

Jag skulle skriva loggbok, sa hon. Men så ringde min mamma.

Loggbok, sa jag. Och vad handlar det om?

Du vet, förteckningar och positioner och sådant.

För ett ögonblick log hon, men sedan bytte hon ämne och frågade om jag kände till ett bra ställe att köpa kläder på. Jag rekommenderade ett par butiker, men de var förstås stängda vid den här tiden på dygnet. Ana var inte nöjd alls.

Ska inte det här vara staden som aldrig sover? Det händer fan mer i Bukarest.

Jag log. Kan det inte vänta tills imorgon? De öppnar visst klockan tio.

Klockan tio, fnös hon. Då har jag precis gått och lagt mig.

Nej nej, klockan tio på morgonen.

Ja. Då har jag precis gått och lagt mig.

Jag tittade på henne. Kunde inte avgöra om hon skämtade eller missförstod mig eller om hon hade en ovanlig dygnsrytm.

Jag frågade: 12

Men alltså, jobbar du alltid så sent på kvällen?

Ja, på grund av tidsresan, sa hon, helt naturligt, som man skulle prata om tvätten eller om ett barn man ska hinna hämta.

Tidsresan?

Ja, min tidsresa. Har du inte hört talas om den?

Nej, du reser i tiden?

Ja ja. Jag kan visa dig en annan gång, men nu håller jag faktiskt på att dö av hunger. Vad sägs om lite frukost?

Det var en öppen fråga, och jag kunde ha sagt att jag hade stämt träff med någon, att det var sent, att jag var trött och utmattad, men det hade varit lögn. Sanningen var att jag hade massor av energi, och trots att det fanns något oroande över Ana så var hon också finurlig och rolig, och jag hade inte flyttat till New York för att tacka nej till nattmatsinbjudningar. Jo, jag ville följa med, och så packade vi ihop våra saker, låste dörren och gick ut i staden tillsammans. Vi hamnade på ett kafé ganska nära konsthallen, där vi satte oss och pratade om servicen i Amerika, som var oändligt mycket bättre än i Europa: artig och ändå oförskämd, på sitt eget pompösa sätt. Ana berättade om det restauranglösa kvarteret i Bukarest där hon hade vuxit upp, och jag berättade om min flickvän, Lærke, som var servitris på en nattrestaurang i Köpenhamn, och som skulle flytta över till mig så fort hon var klar med sin kandidat.

Vad gulligt, sa Ana. Vad gulligt och ungt och oskuldsfullt.

Tänk att du överhuvudtaget törs gå ut med någon som jag.

Vad menar du med det?

Har inte din mamma lärt dig att man inte ska gå ut med östeuropéer? Att man ska kasta salt över axeln när det är en rumän i sällskapet?

Nej, sa jag och log. Det har jag inte hört.

Okej, men vi för i alla fall otur med oss, sa hon. Vi är lite som en kull svarta katter.

För att illustrera sin poäng berättade hon om lägenheten hon bodde i för tillfället. Hon hade övertagit den efter sin pappas 13

gamle vän Paul Pintea, en rumänsk matematiker som varit professor vid universitetet i Cluj tills någon gång i slutet på nittiotalet. Sedan fick han sparken under reformerna, och för att göra allt ännu värre drabbades hans fru av en allvarlig njur­ sjukdom. Professorn hade inte råd med dialysbehandlingarna, han hittade inget jobb, i desperation anmälde han sig till Green Card-lotteriet, och självklart gick han också och vann. Så fort han fick pappren packade han väskan och reste till New York, men om den käre matematikern hade räknat med att jobben hängde på träd, så hade han räknat fel. Han fick ge sig till tåls med ett städjobb, ett kneg som nattvakt på en mynttvätt i ­Sunnyside, småpengarna han skickade hem täckte bara precis fruns dialys, och snart tog han såklart till flaskan, drabbades av en tung depression. Åh ja, slit och smärta på alla fronter, och efter att de hade marinerats i misär i ett par år dukade frun under av sin sjukdom, och ett halvår senare följde matematikern efter och kollapsade på Downtown R-tåget, drabbad av en blodpropp i lungan, eller hur det nu var.

Så där ser du själv, sa Ana. Jag lever i ruinerna efter ett annat liv.

Vad skräckfilmsaktigt, sa jag. Är du inte rädd för att han går igen?

Går igen?

Ja, han Paul. Är du inte rädd att han ränner runt som spöke?

Hon hade ett fint skratt, bubblande och rakt. Hoppas han gör det, sa hon. Så jag kan få smälla till honom lite.

I samma stund kom servitrisen fram och tog emot våra beställningar. Jag hade bara råd med kaffe, men Ana beställde pannkakor, och inom kort pratade vi om färdigblandad kak­ mix och Dr. Oetker, om dr Oetker i egen hög person, August Oetker Junior, som tydligen var en stor konstsamlare, och om Dr. Oetkers förpackningar, som blir mörkare ju längre söderut man kommer i Europa: gräddvita i Danmark, gula i Tyskland, högröda i Serbien och sådär kaffebruna i Spanien. Ana pratade 14

och pratade, hon rörde knappt maten, så jag åt resten medan hon pratade. Långsamt röjde hon bordet framför sig. Först flyt­ tade hon på tallriken, sedan kaffekoppen och sockerbehållaren, servetterna och ketchupflaskan, det var som om hon behövde plats för att berätta. Händerna jobbade åt henne medan hon pratade om sitt olyckliga folk, om olyckorna som drabbade både släktingar och bekanta, och om de två minuterna då hon hade varit död.

Ursäkta, va? sa jag. De två minuterna du vad?

Mm, var död.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Trodde det var någon sorts skämt, men Ana verkade allvarlig, och jag minns helt tydligt hur hon sträckte sig efter kaffekoppen, hur hon kramade den mellan händerna med blicken fäst på botten, som läste hon i kaffesump. Ja, det var så Ana satt och berättade om 1989, det fruktansvärda året som hade förändrat hennes liv på så många sätt, och som hade börjat helt oskyldigt den nyårsmorgon då hon stod på en mjölklåda och läste högt ur Ceaușescus nyårstal. De andra barnen hade tjoat och hurrat och den lokala handlaren hade lett nervöst när han såg Ana härma Den store vintersko­ makarens gester. Hon pratade med samma släpiga rytm och samma spastiska handrörelser som Folkets president, och när Anas pappa förstod vad som pågick släpade han genast upp hen­ ne i lägenheten, och familjen fick hålla låg profil i flera veckor.

Sådan var Ana visst på den tiden. En kortklippt bråkstake som hatade klänningar och spottade långt och vägrade inse att hon inte kunde stå upp och kissa tillsammans med pojkarna, så att hennes mamma fick tvätta hennes nedkissade byxor i tid och otid. Hon var liten för sin ålder, men det höll henne inte tillbaka.

Det var Ana som bossade runt pojkarna på parkeringsplatsen framför husblocket, och grannfruarna skrattade när de såg den lilla jäntan beordra den knubbige Gabriel Mitu att klättra så högt upp i kastanjeträdet att han fick hämtas ner med stege, som en annan katt. Om man ska tro Ana så var hon hela kvarte­ 15

rets tyrann, men fallet från maktens höjder väntade precis runt hörnet. När hon kom tillbaka efter jullovet stod Violeta Mincic nämligen på skolgården och var ny.

Violeta, som inte var någon pojkflicka som Ana. Violeta, som hade hår som räckte ner till rumpan.

Violeta, som på ett eller annat sätt fick sin pionjärscarf att bölja brett och fylligt över bröstet, och som ändrade och sydde om och modifierade precis så mycket på sin skoluniform att hon alltid skilde ut sig från de andra.

Jo, hon var söt, men i början skrämde det inte Ana. De blev vänner första dagen på skolgården och Violeta värvades till Anas regemente, fick roller och uppgifter i de lekar som Ana bryggde ihop. Men trots att Violeta fick vara Nadia Comăneci när de lekte Olympiad, trots att Violeta fick välja först när de lekte Den svarte mannen, så var hon alltid lite frånvarande eller distanserad, eller vad man nu kallar det hos en nioåring.

Violetas verkliga avsikter kom fram efter ett par veckor. Så fort hon hade räknat ut hur allt hängde ihop, vem som bestämde vad, när och varför, slog hon till. En rast när Ana ville leka regnskog och delade upp klasskamraterna i insekter, rovdjur och växtätare, överraskade Violeta dem.

Den där leken, sa hon, den är faktiskt bara för småglin.

Nej, det är den inte, sa Ana. Okej, men om ni vill leka Anas lek, sa Violeta, så kan ni ju göra det. Jag är bara lite för gammal.

Men vad vill du leka då? frågade Gabriel Mitu, som säkert kände vartåt det barkade: ännu en dag i rollen som flodhäst.

Alltså, jag kan faktiskt en lek som min storebror leker, sa Violeta och log av falsk förlägenhet, precis som hon skulle le av falsk förlägenhet ändå tills den dag sexton år senare då hennes pojkvän somnade bakom ratten och kraschade in i en busskur.

Om ni vill, sa hon, så kan jag visa er hur man gör.

Nästa rast stannade Ana inne i klassrummet, medan de andra barnen sprang efter Violetas flätor. Sur och förnärmad satt hon 16

och ritade Violeta som en ko med två juver. Men om Ana trod­ de att första dagen som andreviolinist var svår, så skulle hon bara veta vad som väntade när myteriet verkligen spred sig.

Violeta var nämligen en sådan där söndra och härska-typ, hon delade upp klasskamraterna i förlorare och vinnare och bytte bästisar som vi andra byter soppåse. Ena dagen gav hon Ana en kompisring, men redan nästa måndag slängde Violeta sin ring i papperskorgen inför hela klassen och sa upp vänskapen utan förklaring. Varenda rast spelade Violeta samma kort: Ana leker bebislekar, Ana är ett småglin, Ana kan inte knyta sina skor, Ana måste stå på en stol för att nå till hyllan, Ana använder fortfarande blöja på nätterna, ljög hon, och jag har sett det själv på en utflykt med Pionjärerna.

När Ana hörde den historien satt hon och dinglade med benen ut över klätterställningen. Är det sant att du fortfarande använ­ der blöja? var det någon som frågade. Ja, Violeta säger att du fortfarande använder blöja på nätterna, sa någon annan. Ana var fångad på klätterställningen, kunde inte komma undan. Och vad ska man dessutom svara på en sådan fråga? Hon satt kvar och kände maktlösheten skölja över sig, tårarna som vällde fram, det var hennes ord mot Violetas, och då hjälpte det inte precis på trovärdigheten om man började lipa. Se, bebisen grinar, var det någon som ropade någonstans, och så tumlade Ana nedför klätterställningen och sprang hem mot husblocket så fort som hennes taxben bara kunde. La sig och grät i soffan, först tyst och snyftande, men sedan högre, så att hennes pappa till slut stack ut huvudet från kontoret och tittade sig omkring. Åh, Ana, sa han, som om han hade hittat en naturlig förklaring. Det var bara en gren mot fönstret, det var bara katten som rumsterade under sängen. Åh, Ana, sa han, är det bara du.

Många år senare, när hon och Violeta på varsitt sätt hade för­ vandlats till socialt avskum, kände Ana en konstig blandning av hat och ömhet när hon såg Violeta hopkurad runt en cigg bakom 17

bensinmacken eller på Lipscani med en langare vid sin sida. I sitt tonårstungsinne inbillade sig Ana att de på något vis delade öde, Violeta och hon. Att de hade varit två objekt i acceleration, ända tills de stötte in i varandra, nu i fritt fall mot botten.

Det var nog en överdrift, det med det fria fallet, men det var faktiskt så Ana kände. Och inte utan anledning, för det året försvann alla Anas vänner, och innan månaden var slut skulle hon också komma att mista livet för ett ögonblick.

Det började den förmiddag då läraren samlade flickorna och berättade för dem att Visdomens Donau fyllde sjuttio, och att det skulle firas med pompa och ståt, de skulle slå på stort med hyllningstal och festfyrverkerier på paradtorget, med långa gevär över axlarna, flaxande duvor och tiotusen vimpelviftande barn.

Hela Rumänien skulle hylla Den kvinnliga fruktbarhetssymbo­ len, Den vetenskapliga Elena och hennes Hjältemake Nicolae Ceaușescus episka ledarskap. Anas klass hade fått den särskilda ynnesten att leverera den flicka som skulle stå på podiet och få en puss på kinden av självaste Ceaușescu, och samma efter­ middag stegade två ämbetsmän in på skolan och alla flickorna ställdes på rad på skolgården för att ståta med sina fina näsor, medan byråkraterna gick från flicka till flicka och klottrade ner anteckningar. Ana hade förstås inte en chans. Hon stod där med sina fläskiga barnkinder och var ett helt huvud kortare än sina kamrater, och det kan inte överraska någon att det var Violeta som vann. Två dagar senare knackade den presidenti­ ella stabsläkaren på dörren till klassrummet och Ana kokade av avund när Violeta vimsade iväg till läkarundersökningen. Vi snackar den riktigt stora ägarbytesbesiktningen, Geniet från Karpaterna skulle helst inte få flicklöss. Violeta vaccinerades för tyfus och smittsam leverinfektion, hon testades för förkylning, påssjuka och kikhosta, för hjärnhinneinflammation, tuberkulos, mässling, difteri och scharlakansfeber, och nästa dag på rasten visade Violeta stolt fram stickmärkena för klasskamraterna.

Ja, okej, och vadå då, sa Ana. Det är bara lite dumma märken.

18

Det är faktiskt inte bara märken, sa Violeta, nu kan jag aldrig mer bli sjuk.

Jo, det kan du, sa Ana, och så drog Violeta upp kjolen och visade blåmärket på sin skinka.

Ser ni det här? Det är en presidentiell svullnad.

Nu vet jag inte om hon överdrev, men Ana berättade ofta om gymnastikuppvisningen på Ceaușescus födelsedagar, hur de i timmar övade på formationerna i paradtorgets frostväder, om vinden som drev mellan de tomma plastsätena, om barnens hackande tänder och klasskamrater som föll ihop av kyla och fick packas in i kakelugnsuppvärmda filtar. Ana hatade kylan och paradträningen, hennes motorik var dålig, hon tappade hela tiden vimpeln, så tränaren degraderade henne till att gå längst bak i ledet och vifta med en flagga. Och det var en sak att spela idiot och dansa runt och förnedra sig för paret Ceaușescu – men att göra alltihop med Violeta på podiet, nej, Ana stod inte ut med tanken. Avunden rev och slet i henne, hon kunde inte sova på nätterna, och på dagen för genrepet spelade hon det enda kort en frustrerad skolflicka har att spela, och drabbades av våldsam skolkfeber.

Trams, sa Anas mamma när hon kände på Anas kalla panna.

Upp ur sängen med dig.

Och om Ana inte hade varit barn till en pappa som hade vuxit upp i de djupaste avkrokarna av Olteniens mörkaste berg, så hade det nog stannat vid det, och så hade Ana nog aldrig dött.

Men Anas pappa var född i en av den sortens byar som skrö­ norna och kvacksalvarna kommer ifrån, mitt i ingenstans, där stukade anklar behandlas med brännvinsinsmörjning. Och trots att han var en naturvetenskapens man, så var han också lite av en hypokondriker och lika hysteriskt rädd för inflammerade blindtarmar som resten av Bukarests utarmade befolkning.

Väntade han med att reagera när hans dotter plötsligt klagade över smärtor i magen? Nej, han la handen sydväst för hennes navel, han frågade: Är det här det gör ont?

19

Mm-hm, sa Ana och nickade, skrämd av allvaret i hans röst.

Och så kördes Ana till sjukhuset av grannskapets enda bilist, hon blev inlagd på en sal med två hostande pojkar, och där låg hon och vred sig i de blekta lakanen och visste inte vad hon var mest rädd för: födelsedagsparaden eller den här soppan. Den lilla lögnen hade glidit henne helt ur händerna, men innan hon hade hunnit dra i nödbromsen stod läkaren över sängen och tryckte handen mot hennes mage.

Ja, sa hon igen, det är precis där det gör ont.

Nu var hennes mamma också orolig, helt grå i ansiktet stod hon i korridoren i den långa klänningen och den tjocka kappan och tittade på Ana, skyldigt. Åh, så gärna Ana ville krypa till korset. Men Anas mamma gick upp och ner längs korridoren som en sjuk panter, och hennes pappa hade fullt upp med att svara på narkosläkarens frågor. Är hon allergisk mot opiater? Tar hon annan medicin? Jag ser att hon går i tredje klass, hon är nio år? Och så kollade narkosläkaren ålders- och viktschemat, han antecknade siffrorna och nickade till sjukhusportören.

Och så var det plötsligt för sent.

Det nästa Ana minns är tre läkare som ropar henne i ansiktet.

När fyller du år, vad heter du, vem är presidenten, hur gammal är du?

Jag vet inte, flämtade hon skräckslaget. Och så började hon gråta.

Ana hade haft hjärtstopp, hon hade varit död i nästan två minuter. Idioterna hade inte vägt henne innan de injicerade bedövningen, de hade utgått från genomsnittsvikten för en nioåring. Mitt under operationen hade hennes puls försvun­ nit, sjuksköterskorna ropade och skrek, kirurgen fumlade med hjärtstartaren, tills narkosläkaren sprang fram och masserade igång hennes hjärta igen. Det slutade med att han framstod som en hjälte, den odugliga narkosläkaren, han fick Den ­rumänska ­stjärnans orden, trots att det var han själv som hade över­ medicinerat henne och trots att det var uppenbart för alla och 20

envar att Ana inte vägde som en nioåring, utan snarare som en sjuåring, och en spinkig sådan.

På kaféet den gången frågade jag Ana hur det kändes att vara död. Såg hon sitt liv passera i revy, upplevde hon en tunnel av bländande ljus eller? Men Ana ryckte på axlarna, hon mindes inget om att ha svävat fyra till sex meter ovanför sin egen liv­ lösa kropp, det enda hon kom ihåg var en otrolig lättnad över att inte stå på det tillfrusna paradtorget och titta på Violetas fula vackra ansikte. Och så minns hon sin pappa, som stod vid sängens fotända med en glaskolv, där en klump kött simmade runt i en gulaktig vätska. Han hade mutat kirurgerna med en stor portion av sin julbonus, men så fick Ana ju också med sig sin friska blindtarm hem, och hon har den än idag. Den står på byrån i Bukarest som en relik, på hedersplatsen bredvid hennes pappas avlagda pipa.

Det var den historien Ana berättade för mig, kvällen då vi satt på kaféet, och hon stirrade på mig med sina smala ögon. Vi var sist kvar, servitrisen hängde på barstolen och löste korsord eller sudoku eller ritade mustascher på politiker, och Ana drog fram sin plånbok ur tygväskan och i plånboken hittade hon ett fotografi, som hon la på bordet.

Det är jag i tredje klass, sa hon och sköt fram bilden mot mig.

Här, ett par dagar innan jag dog.

Jag plockade upp fotografiet och betraktade det. Letade efter den självsäkra kvinnan som nu satt framför mig, men det enda jag såg var en skolflickas blanka ögon. Jag tittade upp på Ana, hon log mot mig, och så skrattade jag, för det var en besynnerlig anekdot.

Vad skrattar du åt? sa hon. Tror du mig inte?

Jo jo, såklart.

Okej, men varför skriver du inte ner det då? Sa du inte att du skrev historier?

Jo, det gör jag ju.

21