9789137148861

ĂĽtalsgrund saknas

Claudio Magris

Åtalsgrund saknas Översättning Barbro Andersson

Tidigare utgivning Donau 1990, 2016 Ett annat hav 1992 Mikrokosmos 1998, 2016 Utopi och klarsyn 2001 I blindo 2007 Som ni säkert förstår 2010

Strofen ur Goethes »Salig Längtan« på s. 18 är översatt av Karin Boye.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Originalets titel Non luogo a procedere Copyright © 2015, Claudio Magris All rights reserved Omslag Sara Acedo Omslagsbild Istock by Getty images Tryckt hos ScandBook 2016 ISBN 978-91-37-14886-1

Till Francesco och Paolo

1

Begagnade ubåtar – köpes och säljes. Annonsen i Piccolo banditore var från den 26 oktober 1963. Överhopad av skulder, lurad av löften om miljoner från diverse statliga verk och till och med ministerier, hårt ansatt av ockrare, förföljd av ägarna till marken och hangarerna där han förvarade sina flygplan och sina sönderbombade militärbroar, hade annonsören uppenbarligen sett sig tvungen att försöka avyttra en och annan dyrgrip av större omfång, men i samma stund som han stod i begrepp att sälja den hade han genast än en gång anfallits av sina Furier och även försökt köpa – med vilka pengar vet man inte, men i alla fall köpa – ubåtar, pansarvagnar eller minsvepningsutrustning.

Den kunde vara början; entréhallen till Museet, precis när man kommit in. På väggen mitt emot ingången, en stor svart skärm krusad av en vag skälvning, ljud av vatten i bakgrunden; hans ansikte dyker upp i det där mörkret, ett fotografi från början av sjuttiotalet. Ett huvud som stiger upp ur svarta vatten, intensiv, slug blick, ränder av svett, vattendroppar rinner längs de pannoniska kindbenen. Mitt i salen står ubåten, en U-Boot från första världskrigets kejserliga och kungliga flotta, inköpt eller införskaffad gud vet hur. Begagnade ubåtar – köpes och säljes. En pompös, insinuerande röst. Rekonstruerad med hjälp av skicklig bearbetning av diverse radioinspelningar från Radio Trieste. Ett harmlöst ekonomiskt tillkännagivande som tack vare rösten – samlad, det vill säga verklig, auktoritär, inte 7

tal­ögonblickets tillfälliga och föränderliga röst – blir ett lock­ bete, ett erbjudande från en bedragare i skuggan. Att komma in i Museet som man kommer in på en nattklubb, löften i neon; det kan vara en god idé, tänkte Luisa. Även om glansnumret fattades, den mest uppskattade och omtalade attraktionen, de berömda anteckningsböckerna. Ett initieringsmysterium i avsaknad av dulcis in fundo, sädesaxet som helgar den invigde.

Familjen hade klart och tydligt uttryckt sin åsikt i brevet som skickats till Corriere Adriatico och publicerats på framträdande plats. »… Tillåt oss, som hans arvingar, att uttrycka vår för­våning och besvikelse inför den notis som publicerades i Er tidning den 12 mars. Vi kan inte förstå med vilken rätt och befogenhet man kan tillkännage att även hans dagböcker – tusentals sidor uppdelade på numrerade skrivhäften med olika hänvisningar och kompletteringar – kommer att visas tillsammans med hela det enormt stora krigsmaterielet i det där Museet som är avsett att dokumentera kriget för att lovsjunga freden, ett Museum som han genom en av sina fantasifulla men ständigt förnuftiga idéer hade beslutat kalla ”Ares per Irene”, krigsguden som görs till fredens förkunnare. Vi är de första att glädjas åt att den stiftelse, som grundats av provinsen och kommunen, beslutat iordningställa Museet, en dröm som han ägnade sitt liv åt genom att re­staurera husen, stallarna, garagen och även det gamla ridhusets gräs­ matta – omgiven av banan och ändamålsenligt övertäckt. Vi hoppas att projektet den här gången äntligen skall kunna föras i hamn. Man har talat om det i alla år och gjort upp planer och löften i evigheter, ett veritabelt evighetsprojekt. Men vad beträffar de där dagböckerna så är och förblir de vår privata egendom eftersom vi är hans arvingar, även om småaktiga och för oss obegripliga byråkratiska och juridiska beslut emellanåt berövat oss en del av dem men inte vår rätt att förfoga över dem på det sätt vi finner lämpligt, dock alltjämt inte i vårt eget intresse utan 8

givetvis så att det gynnar allmänheten, hela mänskligheten, och med honom som föredöme, denne man som för sin mission, sitt ideal och sin storslagna plan offrade allt, karriär, pengar, hälsa, sin familjs välbefinnande och slutligen sitt eget liv.

Vi är ännu en gång beredda att donera, överlåta allt – ty Museets moraliska arv tillhör alla – att till allas förfogande ställa dessa kanoner, ubåtar, stridsvagnar och allehanda vapen som han har samlat i decennier för att dokumentera krigets fasor och fredens nödvändighet. Det är skandal att ingen statlig institution sett till att finna lämpliga lokaler för Museet. Men vad beträffar dagböckerna i allmänhet och särskilt de som besynnerligt nog försvunnit, så rika på både värdefullt och känsligt material, vilket för övrigt påpekats flera gånger just i Corriere Adriatico, är vi, herr redaktör, övertygade om att Er tidning är medveten om denna frågas vikt och ömtålighet och således inte …« Detta brev hade tidningen inte publicerat på insändarsidan utan på debattsidan och gett det en fin plats på nedre delen av sidan med rubrik och underrubriker väl synliga. Det var inte så underligt att de än en gång ville ge lite uppmärksamhet åt fallet. Den där historien väckte alltid uppseende, särskilt efter rättegången som, vilket ofta händer, hade fått saker och ting att verka ännu osäkrare än tidigare. Luisa lade undan tidningen som hon hade brett ut över en hög skrivhäften, anteckningsböcker, pappers­ark, registerkort, cd-skivor och dvd:er som hon höll på att arbeta med för att ordna och om nödvändigt lägga till hans egna anteckningar som skulle förse varje pjäs i Museet med uppgifter om dess funktion, dess historia, dess uppfinnare, om fabriken som tillverkat den, om de ingenjörer och arbetare som arbetat på den, den militära enhet som anförtrotts den, slaget där den förstördes, vem som kört den eller siktat eller laddat eller dött bland vrakdelarna. Den där apparaten för minröjning i havet tänkte hon till exempel placera intill spridaren av kvick9

silverångor; hon tyckte att de passade ihop, död under vattnet och död av ångor, en död som ålagts, undsluppits eller fördröjts allt efter behov, men alltjämt en död. Döden passar på museer.

På alla museer, inte bara på ett krigsmuseum. Varje utställning – tavlor, skulpturer, föremål, maskiner – är ett stilleben och folk som trängs i salarna och fyller och tömmer dem som skuggor, tränar inför den kommande slutliga vistelsen på mänsklig­ hetens, världens stora Museum, där var och en är ett stilleben.

Ansikten likt frukter som plockats från trädet och lagts på en tallrik. Även om han just på den här punkten …

Luisa slog sig åter ner vid datorn på kontoret som hon an­visats när Stiftelsen gett henne uppdraget att ta hand om musei­projektet. Inte mer än ett rum, om än ganska stort, i en av stallbyggnaderna. Hon tyckte om detta rum mitt bland en massa tomma utrymmen. Från ett av fönstren såg hon några föremål som redan provisoriskt placerats i den stora salen bredvid. Den avlånga, vagt cylindriska och grönaktiga apparaten för minsvepning liknade en sjöko, ett marint djur som rör sig klumpigt men tyst för att fånga sitt byte. Utanför i kvällsmörkret rörde vinden grenarna på en ek som sträckte sig fram mot hennes fönster likt kloförsedda tentakler, de kastade sig från mörkret in i lampans sken och drog sig skälvande tillbaka in i skuggan igen utan byte, ovisst för hur länge till. Luisa genomfors av en rysning, för ett ögonblick tyckte hon sig känna åren som en mörk vattenpelare som hamrade mot tinningarna, en migrän som absurt nog fick henne att tänka på kärleken – eller på dess slut, ty för henne hade det nästan alltid varit samma sak.

Det där vecket bredvid munnen, som i allmänhet ansågs klädsamt, var inte direkt en rynka, men hon tyckte ibland att det kändes som ett ärr. En kyss, ett bett – jag håller på att bli som han jag också. Genom att läsa hans papper så att jag till slut förväxlar mig med honom och genom att ägna mig åt hans kulsprutor 10

och svärd, och nu när jag har fått för vana att ta en del av de där papperen och fotografierna med mig hem på kvällen för att innan jag somnar tänka efter hur jag ska placera dem, kommer jag också till slut att tro att allting bara är krig och varje märke ett ärr. Hon lät ett finger löpa lätt över klingan till ett av svärden som stod provisoriskt lutat mot väggen; strimman det lämnade kvar på huden var tydlig men försvann snabbt.

Trots sitt fasansfulla slut var han troligen ovetande om de ärr som allting lämnar i hjärtat. Kanske hörde han inte livets morrande i mörkret och såg inte mörkret, eftersom han var fullt upptagen med att titta på marken, gräva, söka och tillvarata de där betydelselösa föremålen, indiankanoter, granatsplitter, buckliga matskålar, fälttrumpeter, krossade hylsor och tändrör.

Hans fackla lyste om natten bara upp den uppgrävda jorden, de oregelbundna hålen, botten på groparna eller kanske en rostig hjälm i gräset.

Så hade han tillbringat sina nätter, uttröttad men oskadd, lycklig över de kalla döda ting han grävde upp ur jorden eller fick som gåva av krigshärar på flykt eller från nedrustade skeppsvarv, utan att lägga märke till livet som brusade runt honom, liksom runt alla, med hot om död och undergång – inte den goda döden som inte skadar någon, utan kroppens och hjärtats levande och ständigt pågående död, det allt svagare ljuset i själen, kylan i märg och ben, dödligare än de flammor som skulle komma att svepa sig om honom i hans sista stund, i den där långa bekväma likkistan som han valt till sovplats i skjulet tillsammans med sina stridsvagnar, avfyrningsramper och slarvigt hopsamlade yataganer, gammalt järnskrot från alla krig som varit mil­stenar i hans existens, stridsvagnen som han skaffat 1945, tendern från 1947, fragment och stomme från den nedmonterade vridbara Ponte Verde, provisorisk gräns mellan Kanalen och havet.

Ensam låg han där i sin likkista i det där skjulet fullt av vapen 11

som väntade på Museet och där eldsvådan hade brutit ut. Hans rike; hans eget därför att det var obebott, övergivet av alla levande som hindrar freden därför att de för att leva behöver krig, även hemma, i familjen, i sängen – ibland, tänkte Luisa medan hon gjorde anteckningar om det där minskyddsaggregatet, när man vaknar lite tidigt, när det svaga morgonljuset knappt kan skönjas utanför persiennerna och man från ena kudden till den andra, som från en skyttegrav, observerar den sovande partnern. Det kommer inte att bli något anfall, men man är på sin vakt i oviss väntan på eldgivning. När hon i skolan varit tvungen att läsa om Trettioåriga kriget, hade hon omedelbart tänkt på familjen. Inte på sin egen, inte alls … utan så där i allmänhet.

Och vad gällde henne själv hade hon ännu inte förstått om det var bra eller dåligt att inte ha en egen familj och varför hon för en stund när hon tänkte på det kände sig tom i hjärtat.

Han somnade i sin kista, ännu inte död men lugn och avspänd som om han redan var det, som nu när jag rotar bland hans papper som om det var hans stoft, aska efter bränt kött som endast utredarna den natten – eller snarare morgonen därpå, när brandmännen efter många timmar hade släckt elden – hade kunnat skilja från askan efter kistan som brunnit upp tillsammans med honom. Kanske hade han varit rädd för att dö men definitivt inte för döden. Bland jeepar, bajonetter, sablar och bantlärer kände han sig lika trygg som bland statyer och gravstenar på en kyrkogård, där svärdet som svingas av en riddare i marmor som vakar över en grav aldrig sänks i ett våldsamt hugg.

Det sägs att han till och med hade skrivit till Förenta Staternas president och bett att få siktsystemet Norden, som hade utlöst bomben över Hiroshima.

12

2

»Ares per Irene eller Arcana Belli. Ett Museum helt ägnat åt Kriget för att hylla Freden och desarmera Historien.« Detta barocka namn på Museet, åtskilliga gånger upprepat i anteckningshäftena och dagböckerna – modifiera det förflutna, skrev han, vända tiden, reducera den till en enkelriktad väg – tänkte Luisa projicera på väggarna inne i Museet. Förutsatt att det en dag kunde färdigställas. Just nu var allt bara en hypotetisk skiss, ett projekt som hon anförtrotts av Stiftelsen och kommunens kulturförvaltning och som hon försökte ge form genom att tänka ut hur man skulle kunna organisera det enorma och heterogena materialet i den gamla ridhusanläggningens olika salar och utrymmen, föremålens ordningsföljd, användningen av ikoner på monitorerna, den röda tråden, föremålen och berättelserna som lösgjorde sig ur dem som andarna ur Aladdins lampa.

Hur skulle man organisera detta vansinniga Museum som var omåttligt stort även efter branden som hade förstört merparten av det, vid sidan av dess ännu mer omåttlige upphovsman? Det där högtravande namnet ville hon till exempel inte placera vid ingången, utan hellre låta det projiceras i de inre salarna med blinkande ljus som skulle visa bokstäverna och orden i olika färger, som hela tiden skulle tändas och släckas.

För honom var allting ett tecken, ett budskap som ju närmare slutet han kom, desto oftare förutspådde lycka. Ingenting kunde förvåna och ännu mindre skrämma någon som liksom han häv13

dade att han hade »ett profetiskt förhållande till det oväntade«.

Att hitta vilket föremål som helst, skrev han – en patronväska, ett pistolhölster – »är oändligt hoppingivande och allting står i samband med inledningen av det oändligt godas epok, då det onda ska upp­hävas, och av vapnen kommer bara den del av kosmisk energi att återstå som har samband med deras skönhet och deras funktionalitet …« Var, hur, i vilken ordning ska de där anteckningarna placeras … ska man framhäva dem med strålkastare, rama in dem, spela in dem på apparater som döljs i väggarna och sätts igång i rätt ögonblick, utarbeta ett program, en mer abstrakt än konkret beskrivning, så att besökaren genom att trycka på någon av symbolerna på monitorn bredvid de olika skärmarna och föremålen i de olika salarna kan få fram nya bilder på skärmen, hitta nya berättelser förknippade med den där kanonen eller det där svärdet, få tillgång till olika föremål eller texter efter behag? Museet som en rörlig hypertext där allt löper eller försvinner och för­ intas, vilket var vad som troligen hände i hans huvud?

I vilket fall som helst så hade han kanske rätt, det oändligt goda har alltid funnits. Det sveper sig om oss – ja kanske även om mig, där jag sitter mitt i den här röran – ett mjukt indigoblått moln som fångar upp en leksaksballong som glidit ur handen på ett barn. Det är lyckan, men de tvådimensionella varelser som krälar omkring på den där ballongens runda yta förmår inte höja huvudet och inse att det finns ännu en dimension, nämligen molnet som omsluter dem, och de fortsätter att kräla omkring desperat. Också hon, så slank och vacker, var ett snigelspår; hennes vackra alltjämt mörka hår fångat av vinden – också det är ett arv från de båda flera hundra år gamla landsflyktingar som förenats i henne efter att ha tagit sig igenom öknen och över det stora havet – visste inte om att den vinden existerade. I skuggan som lampan på det överbelamrade bordet projicerade mot väg14

gen, kände Luisa nu hur håret hängde mjukt mot nacken. Han måste på något vis ha lyckats höja huvudet och känna vinden från vidder och höjder som är ofattbara för den som bara har längd och bredd; han hade i fulla drag andats in den där luften som var okänd för människor, en lustgas som skänkte glädje.

Han hävdade för övrigt att han funnit en vetenskaplig metod för att livnära sig av bara luft, med en ny andningsteknik som omvandlade de mikroskopiska varelser som levde i varje vindpust och de hittills okända näringssubstanser som finns i gaser.

Och inte för att jag är pank och lever på min fru, tillade han, som är av gammal ungersk adelsfamilj och av mig tvingad att arbeta som piga, som det flera gånger insinuerats, utan för att jag är otvungen, fri, lycklig.

Mörkret den där brandnatten – mörkt för de rättsliga myndigheterna men för honom en konungslig belysning, ett bål tänt av en härskare som visar sin suveränitet genom att kasta alla sina ägodelar och till och med sitt liv i elden – hade varit ett gudomligt bål, den slutliga röda solnedgången i ondskans, krigets och dödandets kosmiska tidrymd. Han hade kanske inte ens lidit i den där kistan som han brukade sova i med en tysk järnhjälm på huvudet och en samurajmask över ansiktet, röken hade antagligen kvävt honom i sömnen redan innan eldslågorna kunnat skada honom.

Enligt terminologin i hans planerade allomfattande reform av ordförrådet – noga förklarad och klassificerad i hans ofullbordade slutgiltiga universalordbok DUD, Dizionario universale definitivo – hade han den natten gått in i »omvändaren«, den korrekta term som skulle ersätta det nuvarande vaga ordet »död«.

Hans nya ordbok var ett sammelsurium av ord, avbrutet på en utriven sida vid bokstaven M eller snarare vid uppslags­ordet »mulvaceo«, som det fattades en förklaring på, liksom allting därefter fattades. När Luisa hade fått uppdraget att organisera 15

Museet hade hon tänkt ordna materialet i ordboken, som nått fram till det där ordet, i löpande tabeller som för ett ögonblick kunde förena de gamla vaga orden med de nya som hade en påtvingad och hermetisk precision, och sedan omedelbart därefter radera dem genom att släcka deras iögonenfallande bokstäver och låta dem slukas av mörkret med sina gamla luddiga betydelser. La Morte, Döden, projicerat med stora bokstäver i rött på väggen mitt framför den som stiger in i den tredje salen, skulle visa sig ha ett banalt tryckfel som genast rättades: l’Amorte (sid 27 i den handskrivna och ofullständiga ordboken).

Döden existerar inte, förklarade han, den är bara en omvändare, en apparat som helt enkelt vänder ut och in på livet som en handske, men det räcker att låta tiden löpa i motsatt riktning så får man tillbaka allt. Återvunnen tid, kärlekens triumf. Amor-te.

Kärlek till dig. Vem? Dig, du, alla.

Museets eldsprutande föremål, stridsvagnar och kanoner och allt det andra, skulle enligt deras outtröttlige samlares avsikter till slut visa sig vara bräckliga illusoriska idéer, en ångestfull upplöst mardröm, en film som spelas upp baklänges och börjar med död och förstörelse och slutar med att de där människorna – som tidigare sprängts i luften, krossats eller genomborrats – till sist ses glada och leende, för att förklara för oss att döden, all död, kommer före livet, inte efter. Kära dottoressa Brooks, hade han sagt till henne en gång, Moses skrev de fem Moseböckerna, de fem första böckerna i Bibeln, och i den femte berättade han om sin död på berget Nebo i Moabs land. Tidpunkten för hans död inträffar alltså före den tidpunkt då han berättade om den.

Det finns varken före eller efter, min kära dottoressa, tiden är som rummet, man förflyttar sig västerut och fortsätter gå mot väster och så kommer man fram i öster, till den plats man startade från. Öster om Eden …

Detta hade han sagt till henne vid deras första möte, efter det 16

att Stiftelsen hade beslutat att finansiera Museiprojektet – bara projektet än så länge och sen skulle man se; under tiden låg hela detta Babel av föremål staplat i ett par stora magasin och ett stort tomt utrymme i nämnda ridhus. Snarare än att hjälpa honom hade de föreslagit henne att hålla honom i styr och under sträng uppsikt i arbetet. Vilket för övrigt snart avbröts av hans död och inte återupptogs förrän flera år senare, när några påstridiga artiklar i stadens lokaltidning åter hade väckt intresset för hans person och hans storslagna projekt – och framför allt för hans mystiskt försvunna anteckningsböcker – och nya fonder hade skaffats fram. Men redan långt före hans död hade de kommit att träffas alltmer sällan, han som i början varit så påträngande och efterhängsen hade nästan inte hört av sig alls, som om han plötsligt blivit intresserad av något annat. Det var märkligt att han höll sig undan på det viset, även om det gjorde hennes arbete lättare och mindre pressat.

De där vapnen trodde, skröt med och basunerade ut att de förintade allt som kom inom räckhåll för dem och reducerade det till intet, men mot sin vilja slungade de i stället iväg soldaten som sprängts i luften av en mina till andra sidan av skärmen där allting började om på nytt och soldaten återfann sitt liv som varit som försvunnet, gårdagens fylla ihop med de andra soldaterna, kvällen vid det obeskrivligt violetta havet för två dagar sedan, en mun som kysstes många år tidigare, de trevande orden från ett barn som lär sig tala. Stackars galna människor som inbillar sig att de dödar och förstör; som om en som släcker ljuset skulle tro att han för alltid utplånat de föremål som plötsligt inte längre kan urskiljas i mörkret. Man kunde till exempel, sa han i en av sina anteckningsböcker, först visa en bild på det stora rummet med alla dess föremål och därefter visa bilden av en stor eldsvåda som förstör allt och lämnar rummet tomt till dess att ljusen tänds igen och rummet åter blir synligt med alla sina föremål, 17

intakt, återuppstått, aldrig dött. Det skulle kunna vara en idé.

Han hade emellertid aldrig fruktat eldslågor, en fjäril som inte är rädd för ljuset som den störtar ner i och förtärs av; den kanske verkligen föds i den stunden, mer än när den från larv blir fjäril.

En av de första gångerna som Luisa träffade honom hade han, kanske för att skryta med sin bildning, på tyska pompöst deklamerat de där verserna av nostalgisk lycka, ”keine Ferne macht dich schwierig, kommst geflogen und gebannt”, fången, tvingad och berusad, flyger den; sedan mot ljuset vänd, fjäril, tills den eldomsusad äntligt är förtärd och bränd.

18

3

Kanske – ett rent antagande, förstås – hade de brunnit upp när hans skjul brann, förgäves väl gömda någonstans, de där anteckningarna som upprörde hans arvingar så mycket, och inte bara dem, och som märkligt nog var de enda bland hans otaliga anteckningar som försvann; de där häftena där det sades att han hade skrivit ner det som skrivits på cellväggarna och inne på toaletterna av de fångar i fängelset som snart skulle dö, också de i ett bål, i nazisternas krematorieugn i La Risiera, den enda krematorieugnen i Italien, just i Trieste. De där väggarna och de förmodade namnen som skrivits på dem hade sedan i lugna fredstider täckts över med ett lager kalk. Efter krig kommer fred, och freden har samma vita färg som graven och de vitmenade gravarna i hjärtat.

Han lär emellertid innan dess ha sett och kopierat de där inskrifterna, åtminstone några. Även namnen, viskades det, de där föraktliga, högt uppsatta namnen på kollaboratörer eller åtminstone vänner till bödeln, som på de snuskiga latrinväggarna ristats av offren på dödens tröskel och sedan utplånats av kalken – osläckt vit oskyldig kalk som brände levande kött – och därefter kanske utplånats en andra gång av branden i skjulet, en förödande eld som avlägsnade all smuts och återgav en falsk oskuld åt den smutsigaste och vidrigaste uselhet, åt ynkliga stackare som skyddades för evigt genom att deras namn försvann, upplösta av kalk och pulvriserade till aska, oläsliga för 19

mänskliga domare, som den rättsämbetsman som blev tvungen att lägga ner undersökningen av brotten i La Risiera i brist på bevis; oläsliga kanske också för högre domare, som även de berövats allt bevismaterial, och definitivt oläsliga för barnen till de där ostraffade mördarna, ovetande om att deras namn på sin tid frätts bort av kalk eller skrumpnat i eld; tvärtom stolta över att bära dessa respektabla namn och över sina fäder som burit dem även när deras offer – som de själva kanske hade tvingat eller bara sett gå mot en grym död utan att detta hade rubbat deras likgiltighet – hade skrivit dem på väggarna. Namn som var utplånade och således för evigt hedrade.

Det var i alla fall ett gott tecken, tänkte Luisa, att någon – att döma av brevet till tidningen och även av det som framförts av Stiftelsens vice ordförande, dott. Prezzi – kunde tro eller frukta att något eller några av de där papperen fortfarande var i omlopp. Bäst så, timor Domini initium sapientiae. I den allmänna tystnad som fortsatt även efter krigsslutet började man nu till mångas förtret äntligen tala om den där skammen, den där gamla risfabriken i Trieste där nazisterna hade dödat eller låtit döda tusentals personer. Detta var delvis också ett resultat av den där märklige mannens envishet, hans maniska efterforskningar men med en mani som i det här fallet var raseriet hos en profet som rasade mot sitt usla folk för att avslöja deras uselhet. Dott. Pezzi svarade på en av de många insändarna i Corriere Adriatico, och skrev bland annat »är det kanske inte dags att informera om de där dagböckerna innan de, eller det som eventuellt återstår av dem, katalogiseras och klassificeras och innan man övervägt en eventuell möjlighet att avslöja vissa delar av delikat natur, som det kanske ännu vore för tidigt att …« För tidigt för vem? Möjligen för sent, åtminstone för honom, som gått till en bättre värld – vilket inte var oväntat med tanke på hur han levt, även om det för honom i stället kanske … – för sent 20

i alla fall för de andra, som under alla de där åren hade haft tid att tvätta sina händer som var nedsölade av blod eller av den smuts som kommit från andra, ännu blodigare händer som de under nazisternas ockupation hade tryckt så hjärtligt så många gånger.

För sent, för efter så många år hade även de, med sina namn som kalkats över på väggarna i La Risiera eller bränts upp den där natten i skjulet, gått hädan, åtminstone många av dem. De var ju säkert inte unga då, under krigets sista månader, så dödsstraffet hade de nu troligen redan fått, oavsett om de var skyldiga eller oskyldiga. Rättvisan, åtminstone den som dömer till döden, är lika för alla.

21

4

Som inledning skulle man i Museet, med början just i det gamla ridhusets stallar kanske kunna fylla en hel vägg med vita pappersark för att åtminstone visa att det var något som saknades, att det viktigaste faktiskt saknades … och sedan omedelbart därefter för att framhäva kontrasten och ännu tydligare visa den oroande frånvaron av de där anteckningsböckerna, visa upp alla de kort och de otaliga föremål, även obetydliga, som han hade börjat samla och bevara ända från åtta års ålder, sidor som ryckts ur skrivhäften, pappersservetter, använda kuvert – ett adresserat till fadern men tomt, bara namnet på avsändaren tryckt på baksidan, Import-Export Tergeste. Även en liten papperslapp med några ord nedklottrade: »I dag frågade jag pappa: ”Pappa, vem är Jag?” ”Du är du”, svarade han. Jag blev besviken.« Luisa frågade sig om hon kunde utgå från det fyndet, kanske för att det påminde om den gången de träffats och han reciterat Goethes kvatrin om fjärilen som kastar sig i eldslågan, och sedan lagt till: »Det enda jag inte gillar i den här underbara dikten – lär er den utantill, dottoressa, äkta dikter lär man sig utantill; de man inte klarar av att lära sig utantill är inte äkta poesi – det enda jag inte gillar är det där duet som riktas först till fjärilen och sedan, i slutet, till och med till läsaren. Hur kan han tillåta sig, vem tror han att han är? Vad mig beträffar har jag inte tillräckligt självförtroende ens för att dua mig själv. Jag förmår ju inte ens yttra ordet ”Jag” med emfas. Har ni någonsin hört mig betona detta ord? Verkligen 22

opassande. Inför en dam dessutom … ”Han” går där­emot bra att säga. Det har inget att göra med det vi ägnar oss åt, det är någon, vem som helst, det kan vara tidningshandlaren i kiosken på gatan; han säljer tidningar, det är inget oroande, det berör oss inte. Men framför allt kriget, som är något seriöst, måste ha så lite som möjligt att göra med pronomenet ”Jag”, denne inbilske värnpliktsvägrare och desertör på slagfältet. Krigskonstens mästare säger aldrig ”Jag”, alltifrån den förste och störste, Sun Tzu, som kanske är Sun Wu eller andra eller ingen, en ospecificerad stor Mästare, röst för många Mästare, som nämligen alltid inleder sina tal med ”Mästare Sun sade …”

Låt oss således alltid tilltala varandra med ”Han” även när vi talar med oss själva. I grund och botten är det nästan som att nia varandra, som alla gör … ”Du” kommer att användas när de upptäcker att döden har avskaffats, Amor-Te.«

23

5

Luisa hade ännu inte bestämt vad hon skulle göra med de olika skriftalstren hon hittat – hans egna eller släktingars och vänners brev, spridda anteckningar, dagböcker från hans ungdom eller från de sista månaderna, ibland lösa blad med bara några enstaka ord hastigt nedkrafsade med en oläslig handstil som hon just börjat lära sig dechiffrera och som det skulle bli nödvändigt att kopiera för att göra dem tillgängliga för besökarna, några i montrar, andra på en datorskärm. Med föremålen – kanoner, stridsvagnar, spjut – var det lättare, deras dystra rostiga närvaro talade för sig själv, som livet (och oftare slutet på livet) för dem som hanterat den där eldkastaren eller kulsprutan, sovit i förarutrymmet på den där pansarvagnen eller stuckit ut huvudet från stridsvagnstornet, ofta hans sista gest. Att minnas, att berätta om liv och död – även om han själv inte skulle tyckt om det ordet – när det gällde de människor som var förknippade med flygplanet som sköts ner i luften, med geväret som man siktat med eller slängt ifrån sig. Det var kanske den enklaste delen av hennes arbete; att välja ett eller flera föremål för varje sal, besluta vilka som skulle ställas ut fysiskt och vilka som – eftersom de var så många att det inte fanns plats för alla – skulle visas på monitorer med ett enkelt knapptryck. Det är lätt att trycka på en knapp, men att förbereda en värld där denna knapp skulle vara en bra Aladdins lampa … och sedan skriva bildtexterna, rekonstruera vad som hände den som satte sig i det där planet eller siktade med den där kanonen.

24

Men hur ska man ordna de där föremålen, de osammanhängande anteckningarna, breven eller brevfragmenten … Till exempel det där brevet adresserat till henne personligen från en av hans släktingar, kusin Ines, bosatt i Udine. »Han antecknade alltid allting, han gjorde inget annat än antecknade; det är det enda han har gjort i hela sitt liv … Sista gången jag såg honom, fyra dagar innan han dog, kom han och hälsade på mig i Udine.

Vid lunchen tog han då och då ur sin väska upp en massa lösa blad och några anteckningsböcker, som för att försäkra sig om att han fortfarande hade dem kvar, varefter han stoppade ner dem i väskan igen. En halvtimme efter att han gått sin väg för att åka hem till Trieste, kom han upprörd tillbaka och satte igång att leta överallt, under bordet, på bordet bredvid sängen där han vilat en stund. Han hade glömt kvar väskan och lugnade sig inte förrän han hittade den; genom att hela tiden nervöst öppna och stänga den hade han flyttat den än hit, än dit och till slut hade den hamnat under soffan. Den är viktig, sa han, mycket viktig … allt är faktiskt viktigt, varenda liten detalj … detaljerna, små­sakerna, de … Han talade nästan för sig själv och gick hastigt sin väg … Sedan såg jag honom aldrig mer, för fyra dagar senare …«

25