9789137148786

på andra sidan förlåtelsen

thordis elva på andra sidan förlåtel sen En sann historia Forum

tom stranger översättning örjan sjögren

Forum

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Originaltitel South of forgiveness Copyright © Thordis Elva och Tom Stranger 2016 Svensk utgåva enligt avtal med Partners in stories Stockholm AB, Sverige Omslagsbilder Dreamstime Omslagsdesign Elina Grandin Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2017 isbn 978-91-37-14878-6

Från: Thomas Stranger Skickat: lördagen den 21 maj 2005, kl. 05.38 Till: Thordis Elva Ämne: ord till dig Thordis, jag vet inte i vilken ända jag ska börja. När jag såg ditt namn i inkorgen fick jag kalla kårar längs ryggraden.

Mina minnen är fortfarande glasklara. Snälla, du måste tro mig när jag säger att jag inte har glömt vad jag gjorde, och hur jag måste vakta på mig själv.

Jag vet inte hur jag ska svara. Jag vill kalla mig sjuk (men det vet jag att jag inte är), jag vill säga att du är så himla, himla stark som klarar av att skriva till mig och återkalla det som hände och vad jag gjorde. Jag vill tacka dig för att du inte hatar mig, även om jag skulle önska att du gjorde det.

Det skulle göra det lättare för mig.

Utan att på minsta sätt söka ditt medlidande vill jag ändå berätta att de händelser och känslor som jag var delaktig i och upplevde på Island har spelats upp i mitt huvud många gånger, oftast när jag har varit för mig själv en längre tid. De blixtrar till framför ögonen, levande och exakta, och sedan, strax efter förnekandet och de positiva tankarna för att stär­ ka mig själv, kommer frågan: ”Vem är jag?” Det är ett mörkt minne. Jag har försökt förtränga det.

Men det här handlar inte om mig. Vad jag än kan göra eller erbjuda dig gör jag det gärna. Frågan är vad vi gör nu.

Det får du bestämma.

Tom 5

Sju år och fem månader senare: 21 oktober 2012 Hjärtat klappar i takt med den blinkande markören på datorskärmen. Fingrarna darrar lätt när jag skriver namnet på min hemstad i den tomma rutan. Dra en radie från platsnamn: Reykjavik, Island.

Radie: 11 000 km.

Enter.

Genast täcks USA, Europa och nästan hela Asien av ett grönt fält, tillsammans med större delen av Sydamerika och Afrika, förutom de södra delarna.

Jag andas in djupt och raderar Reykjavik. Efter ett ögonblicks tvekan skriver jag namnet på hans hemstad: Sydney, Australien.

Radie: 11 000 km.

Enter.

Ett annat grönt fält täcker den motsatta sidan av världen: de sydligaste delarna av Afrika och Sydamerika, tillsammans med Sydostasien. Nyfikenheten får rädslan att ge vika och jag lutar mig fascinerat närmare skärmen. Jag visste att vi bodde på varsin sida av jorden men det är ändå märkligt att få det bekräftat grafiskt på det här sättet.

Mellan de gröna fälten finns en smal remsa på världskartan, mittemellan honom och mig. Den snuddar vid Sydafrikas tå innan den gör en båge över Atlanten, där den omfamnar delar av Uruguay, Argentina och Chile. Jag zoomar in och läser namnen på de aktuella städerna.

7

Med svettiga fingrar klickar jag fram fönstret med det halvskrivna mejlet igen. Jag föreslår att vi träffas i Montevideo, Buenos Aires, Santiago … Efter en paus för att hålla andan en sekund tillägger jag: … eller Kapstaden.

Nästa dag väntar ett svar i inkorgen. ”Jag har alltid velat åka till Sydafrika”, står det.

Okej.

Dags att se rädslan i vitögat.

8

Dag ett: 27 mars 2013 Taxin hämtar mig klockan kvart i fem och tar mig till buss­ stationen, där jag har bokat in mig på flygbussen. Den gråhårige taxichauffören som hivar in min resväska i bagageutrymmet med en smidig manöver frågar mig vart jag ska. ”Till Sydafrika.” ”Jaså? Johannesburg?” ”Nej, Kapstaden”, svarar jag och kan knappt tro mina egna ord, även om jag har haft tid på mig att vänja mig vid tanken.

Att säga att jag har haft det föreslagna mötet i tankarna är ett understatement. Det har genljudit i varje steg när jag har varit ute och sprungit, det har funnits i varje andetag av kall vinterluft som har rivit i lungorna. Det har dränkt den fuktiga tvättlappen jag har använt för att tvätta min sons kladdiga händer. Och jag har gjort mitt bästa för att skjuta det ifrån mig när jag har älskat med min fästman och känt hans varma hud mot min.

Det är ju trots allt ett högst olämpligt tillfälle att tänka på det.

Från den stund vi hade fastställt destinationen inrättade jag mig efter en ny tideräkning – ”före eller efter Kapstaden”.

Senaste gången jag köpte deodorant drog jag automatiskt slutsatsen att jag inte skulle behöva köpa ny förrän ”efter Kapstaden”. I går när jag satte mig ner för att måla tillsammans med min treårige son kunde tanken på att jag hade kvalitets9

tid med honom ”före Kapstaden” tillfälligt dämpa känslan av skuld för att jag skulle lämna honom i tio dagar och resa över halva jorden för att möta en man ur det förflutna – utan några garantier om resultatet.

Någonting säger mig att det inte är meningen att småbarns­ föräldrar ska fatta sådana dumdristiga beslut. Det är anledningen till att jag gav upp mina drömmar om att hoppa fallskärm när jag blev gravid med min son. Men att kasta sig ut från ett flygplan på tvåtusen meters höjd är å andra sidan känslo­ mässigt mindre riskfyllt än att återuppleva gamla minnen med den man som vände uppochner på hela min tillvaro. För det var inte någon okänd galning som slog mitt liv i spillror den där gången för många år sedan. Som avvisade erbjudandet om att ringa ambulans, trots att jag knappt var vid medvetande och kräktes krampaktigt. Som istället bestämde sig för att våldta mig i två oändliga timmar.

Han var min första kärlek. *** Incheckningen går bra men jag litar inte på att resväskan kommer att sköta sig och fullfölja resan till min slutdestination.

Den har tidigare visat sig vara en äventyrlig resenär som till exempel flyger iväg till Bali istället för att följa mig till respektabla konferenser i Finland. Tänk inte ens tanken, muttrar jag och ger min resväska en sträng blick när den försvinner bakom incheckningsagenten.

På andra sidan fönstret lyfter ett plan och fyller den dystra morgonen med ett dånande muller. Ända sedan min son var bebis har han varit fascinerad av flygplan, kikat upp på dem genom sina långa ögonfransar och ritat jetstrimmor med vit fingerfärg över himlen. Det var, föga förvånande, det enda han ville att jag skulle måla åt honom i går. Jag åstadkom något som mer såg ut som en vanställd pingvin än ett flygplan, men min 10

son var nöjd. Han pekade på teckningen och förklarade stolt: ”Morbror är i ett flygplan.”

Jag kände ett styng av dåligt samvete. Min bror studerar faktiskt utomlands men eftersom min son inte förstår begreppet ”utomlands” kändes det lättare att säga att hans morbror är ”i ett flygplan”. Och det är den förklaring han kommer att matas med medan jag befinner mig på andra sidan jorden och försöker avsluta något istället för att vara hemma med familjen och gömma påskägg och torka chokladdregel från hans och mina styvdöttrars hakor.

Omedveten om tumultet i mitt inre grep min son, som nyss har börjat bekänna sin kärlek till mig, tag i mitt ansikte med händer kladdiga av målarfärg. Hans ögon fylldes av ömma känslor och med silkeslen röst sa han: ”Käraste mamma.”

Hjärtat svällde i mitt bröst. ”Ja, älskling?”

Han stirrade på mig genom sina blonda fjärilsvingar till ögonfransar och sa: ”Tappa aldrig bort Halifra.” Även om han har hunnit bli tre och ett halvt år gammal har han fortfarande en benägenhet att tala om sig själv i tredje person och använder det feluttal han hittade på när han var för liten för att uttala sitt namn ordentligt: Haflidi Freyr.

Jag svalde klumpen i halsen och slog armarna om honom, borrade in ansiktet mellan hans huvud och axel och viskade att jag aldrig kommer att tappa bort Haflidi Freyr, aldrig någonsin. Det var den ärligaste kärleksförklaring som någonsin har kommit över mina läppar.

Motvilligt lättade jag på greppet och tvingade mig själv att se honom rakt i ögonen. ”Snart ska mamma sätta sig på ett flygplan.”

Hans stora ögon blev ännu större och smilgroparna i kinderna kom fram. ”FÅR JAG FÖLJA MED?” För ett ögonblick var jag mållös. Jag hade förväntat mig ett raserianfall eller tårar, men inte det uppriktiga hopp som fick hans ansikte att lysa upp som en fyr i vinternatten.

11

”Nej, älskling, inte den här gången. En annan gång, kanske.

Du kan följa med mamma på ett plan en annan gång.” Jag kramade honom hårt. Han trutade med munnen och de korta armarna hängde missnöjt från min omfamning.

Han kommer över det, tänkte jag för mig själv.

Jag hade fel. Han var uppjagad och nervös resten av dagen och när hans pappa Vidir hade mage att betrakta honom med en kärleksfull blick och kalla honom ”min lille plutt” bröt han ihop och började storgråta. ”JAG ÄR INGEN PLUTT!” skrek han medan upprörda tårar strömmade ur ögonen. ”JAG ÄR BARA HAFLIDI FREYR!” I går kväll när Vidir hjälpte mig att packa klart klagade vår son så outtröttligt från sitt rum att vi bestämde oss för att låta honom sova mellan oss i vår säng.

Det var så jag somnade kvällen före resan till Kapstaden, med näsan begravd i håret på en liten kille som höll hårt i mitt ena finger och snyftade sig igenom oroliga drömmar. Jag kunde nätt och jämnt urskilja Vidirs silhuett i mörkret, där han låg på andra sidan av vår sovande son. Den sista tanken som for genom huvudet var att jag måste vara försiktig där ute i den stora vida världen, så att jag kunde komma hem till de här båda skatterna igen.

Välbehållen.

Jag står i kön till säkerhetskontrollen på flygplatsen och då slår det mig vilken dubbelmoral det här är. Ett misslyckat försök med en skobomb får oss alla att plikttroget ta av oss skorna för att garantera varandras säkerhet. Samtidigt sker så många våldtäkter att förövarna skulle kunna fylla tusentals jumbojetar. Men några liknande, enkla säkerhetsåtgärder för att bemöta den faran har inte vidtagits. Om jag ska vara ärlig är det inte lika lätt ordnat som att skanna någons skor, erkänner jag för mig själv.

Mina stolsgrannar på planet till Norge, det första stoppet på 12

denna maratonresa, är en exceptionellt väluppfostrad femårig flicka och hennes mamma. Sannolikheten att Haflidi skulle sitta fint och stilla under en tre timmar lång flygresa är helt obefintlig och jag belönar flickan med ett uppmuntrande leende. Hon gömmer sig blygt under sin mammas arm. Det får mig att tänka på min egen mamma, som jag förtvivlat gärna ville skulle godkänna min resa innan jag gav mig av.

Ja, jag vet att jag är trettiotvå år gammal.

Det förändrar inte att jag har ett barnsligt behov av att mina föräldrar välsignar det jag tar mig för.

När jag berättade för mamma att jag skulle fara ensam till Sydafrika för att träffa den man som våldtog mig när jag var sexton spärrade hon upp ögonen. Hon länkade samman en rad hårresande skräckscenarion innan hon gav ifrån sig en suck, betraktade mig med motvilligt kärleksfull blick och tillade: ”Men jag vet att det är meningslöst att försöka övertala dig att låta bli att göra något du redan har bestämt dig för.” En stund senare kom pappa förbi på en kopp kaffe och avbröt mig i packandet. Trots att jag försökte berätta det på ett så skonsamt sätt som möjligt blev han helt tokig.

Han gormade och läxade upp mig för att jag riskerade livet för en fullkomligt idiotisk idé. ”Men jag måste avsluta det här kapitlet i mitt liv”, förklarade jag försiktigt. Det hettade i kinderna. ”Avsluta det här kapitlet?” upprepade han och flög upp från stolen. ”Du behöver inte resa till andra sidan jorden för att avsluta ett enda dugg! Hela den här idén är ett enda pretentiöst drama, det är vad den är!”

Hans ord träffade den ömmaste punkten. ”Du kommer inte att ha kontroll över någonting. Ingenting förutom dina egna tankar! Inget annat!” ”Vad menar du?” frågade jag förvirrad. ”Det är såklart att jag kommer att ha kontroll över mina handlingar och var jag befinner mig.”

13

”Nej, kära du, det kommer du inte”, fräste han. ”Det kan man inte alla gånger. Om du kunde det skulle det där inte ha hänt.”

Vi visste båda vad han menade med ”det där”, trots att vi aldrig har pratat om händelsen som förändrade allt. Under de år som gått har jag talat med många och offentligt om att jag är våldtäktsöverlevare – men pappa och jag har aldrig pratat om den där ödesdigra kvällen. Han har aldrig frågat och jag har alltid utgått från att han inte vill veta.

Jag satte mig upprätt, medveten om mina glödande kinder. ”Om du ser mig som enbart offer och honom som enbart förövare förstår jag om det här verkar obegripligt för dig. Men vi är mycket mer än så, pappa.”

Han svarade med ett högljutt fnysande innan han rasande stegade ut ur köket.

Jag stödde mig mot väggen och släppte långsamt ut luften ur lungorna. Jävla skit. Jag visste att det skulle bli svårt, men helvete också.

Pappa dök upp i dörröppningen igen, han vankade hjälplöst av och an och jag visste att hans frustration eldades av faderskärlek. ”Hur kan du vara så säker på att du kommer att avsluta något med de här dumheterna? Det här kan lika gärna bli början på något helt annat!” Smärtan i hans röst fick det att låta som ett hot.

Jag satt ensam kvar i den tystnad pappa lämnade efter sig när han gick, och såg dammet lägga sig. På sätt och vis tror jag att vi båda har rätt. Den här resan kommer säkert att sätta punkt för ett visst kapitel i mitt liv. Vad som skiljer mig och pappa åt är min övertygelse om att jag i nästa kapitel inte längre kommer att vara ett offer.

Skylten för säkerhetsbältena har släckts och jag passar på att spänna upp mitt bälte. När jag sträcker på ryggen möter jag min egen spegelbild i skärmen i ryggstödet framför mig. Utåt sett har jag alltid varit vild och tuff. Det ord som oftast använ14

des för att beskriva mig under åren på college var ”skrämmande”, något jag fick höra på fester av otaliga skolkompisar som var mer eller mindre berusade. Vad de inte visste var att den oräddhet jag framhävde var en del av min överlevnadsstrategi.

Oräddheten underströks av de säkerhetsnålar jag stolt bar, min villighet att pröva allt en gång och mitt orubbliga motto att ”om en kille kan göra det, kan jag det också”. Vid tjugoett års ålder hade jag på egen hand flyttat till en annan kontinent, skaffat en tatuering och dejtat tjejer. Men det mest effektiva sättet att dölja hur dåligt jag mådde visade sig vara att högpre­ stera. Följden blev att jag klarade allt med toppbetyg, inklusive den collegeutbildning jag fullföljde i USA på engelska, mitt andraspråk. Jag hade för länge sedan insett att ingen misstänker att den bästa eleven och avslutningstalaren vid examen lever ett dubbelliv. Någon som också utmärker sig i allt som ligger utanför schemat, som är studenternas representant i skol­rådet och har ett deltidsjobb. Att vara sjukt upptagen gav mig ytterligare en fördel genom att jag inte hade tid att fundera över det förflutna.

Jag sätter på underhållningssystemet i ryggstödet framför mig och bläddrar genom tv-programmen. Ett av dem handlar om en polisenhet som är specialiserad på sexualbrott som utan undantag begås av beväpnade och farliga galningar. Det intresserar mig inte och jag bläddrar vidare. Jag har fått nog av den myten. När jag var sexton föreställde jag mig att sexövergrepp var något som ägde rum i mörka gränder och begicks av knivviftande psykopater. Jag hade tittat tillräckligt mycket på tv för att inte ifrågasätta stereotypen. När det sjönk in i mitt medvetande och jag i efterhand insåg att jag verkligen hade blivit våldtagen befann sig min förövare redan på andra sidan jorden, så jag hade inte något annat val än att stänga inne smärtan. Det hade ett pris. Vid tjugofem års ålder, efter att ha hållit skenet uppe och lidit i det tysta i nio år, nådde jag botten. Jag hade kämpat med ätstörningar, alkohol och 15

självskadebeteende. Trots mina lysande meriter litade jag inte på mitt eget omdöme efter att ha förlorat det så katastrofalt i mitt första förhållande. Det fick mig att tvivla på allt: mina karriärval, mina kärleksval, min självkänsla. Livet var en strid, men jag var aldrig riktigt säker på vem fienden var. Eftersom mitt förflutna alltjämt var en hemlighet som jag inte anförtrodde åt någon började jag mer och mer använda skrivandet för att kanalisera mitt missnöje. Dagböcker blev till dikter som förvandlades till pjäser och snart höll jag på att skapa mig ett namn som dramatiker. Det var oerhört befriande att kunna hitta på personer som var fria att säga alla de ord som jag inte själv kunde få fram. Och alla respekterade att det var Konst, så jag slapp dessutom besvärande frågor. Det var helt enkelt perfekt. Eller så nära perfekt som något yrke kunde vara för den djupt splittrade person jag var på den tiden.

Trots kaoset i mitt inre (eller snarare tack vare det) växte min repertoar snabbt och karriären började ta fart. I maj 2005 fick jag ett mejl med en inbjudan till en ansedd konferens i Australien för de mest lovande unga dramatikerna i världen.

Jag visste inte hur jag skulle reagera. Det var landet där han bodde, mannen som hade våldfört sig på mig när jag var sexton.

Ett förtvivlat hopp väcktes. Kunde det här vara en chans för mig att kliva ut ur min bur och få honom att erkänna sitt brott? Hjärtat backade in i bröstets innersta hörn, märkt av ett tidigare försök att tala om det förflutna, ett försök som fick katastrofala följder. Jag sjönk djupare ner i skrivbordsstolen och i flera dagar stirrade jag på datorskärmen medan jag vägde alternativen mot varandra. Till slut hade jag samlat viljekraft nog för att fyra av ett mejl. Kort och artigt förklarade jag att jag skulle besöka hans hemland i juli och undrade om han skulle ha möjlighet att träffa mig medan jag var där. Medan jag nervöst gick fram och tillbaka i lägenheten föreställde jag mig allt från att han tacksamt sa ja till förslaget till att han var fullkomligt avvisande och nöjde mig sedan med det troligaste alternativet, 16

att jag inte skulle få något svar överhuvudtaget. Det var ändå tio år sedan han hade kommit till Island som utbytesstudent och han kunde mycket väl ha bytt mejladress. Till min lättnad visade det sig att hans konto fortfarande var aktivt, men när jag med darrande, nikotinfläckiga fingrar klickade på hans svar slog lättnaden över i stark besvikelse. Eftersom han bodde i andra ändan av landet och inte kunde komma loss från jobbet kunde han inte träffa mig, förklarade han. Hjärtat punkterades och modet och hoppet gick ur mig. Så var det med det. Jag fick lov att hålla mig i buren.

Men utan att jag förstod det började mitt undermedvetna slita i gallret.

En grå och dyster eftermiddag några veckor senare gick jag snyftande in på ett kafé, jag hade bråkat med en vän och det gick runt i huvudet på mig. Jag bad servitrisen om en penna samtidigt som jag grävde fram en liten anteckningsbok ur väskan, i hopp om att det skulle kännas lugnande att klottra lite i den. Till min förvåning såg jag hur klottret formades till bokstäver som i sin tur bildade meningar och blev till det mest avgörande brev jag någonsin har skrivit, adresserat till min förövare. Tillsammans med en redogörelse för det våld han hade utsatt mig för stirrade orden ”jag vill finna förlåtelse” på mig. Var i hela friden kom det ifrån? Förlåtelse var inget som ens hade funnits i mina tankar. Förslaget att vi skulle träffas hade grundat sig på min önskan att överösa honom med förintande ord som skulle äta sig in i hans hjärna och bli det första och sista han skulle tänka på varje dag i resten av sitt liv. Det var den verklighet han hade tvingat på mig.

Men förlåtelse? Hur mycket orden än förvånade mig när de strömmade ut från min penna var de som ett läkande balsam, som lindrade svedan med sin sanning. När förvirringen lagt sig insåg jag något fantastiskt: jag hade hittat nyckeln till min bur. Just när jag hade slutat leta.

Det här var okänt territorium. Under de nio år som gått 17

hade jag infört nolltolerans mot människor som missbrukade mitt förtroende och även tillgripit militanta åtgärder som att skicka skit i en skokartong till en man som hade svikit mig.

Och konfrontationer av det här slaget var inte heller något som rekommenderades av stödgrupper eller specialister på sexuellt våld. Många av dem var positiva till idén att skriva till förövaren för att ge röst åt smärtan, men bara om man sedan förstörde brevet istället för att verkligen skicka det. Ändå började jag renskriva brevet på datorn när jag kom hem. Till viss del var jag chockad över att jag ens tänkte tanken på att skicka det, eftersom det nog var högst osannolikt att mottagaren skulle vara villig att ta på sig ansvaret för det våld som beskrevs i brevet. Av den anledningen förberedde jag mig på alla möjliga utgångar: att jag skulle få veta att jag kom ihåg fel; att jag skulle bli anklagad för att ljuga; eller att han rent och skärt skulle förneka alltihop. Hur nervpåfrestande och motbjudande alla dessa alternativ än var kändes de ändå mer tilltalande än alternativet, som innebar att tysta den nyfunna röst som så djärvt hade trätt fram. Eftersom jag inte hade någon annan som jag kunde följa i fotspåren bestämde jag mig för att följa mitt hjärta.

Trots alla mina noggranna förutsägelser var det svar jag sedan fick det enda jag inte var beredd på: en skriftlig bekännelse full av häftig ånger som avväpnade mig genom sin uppriktighet. Även om jag har kommit långt under senare år och talat offentligt om min erfarenhet av våldtäkt har jag hållit den här delen av min berättelse hemlig, till och med för mina närmaste.

Vad pappa inte visste, när han stormade ut ur mitt hem efter att ha sagt sin mening om mina planer och kallat dem idiotiska, var att klottret från kaféet den där dagen 2005 gav upphov till åtta års korrespondens, med sida efter sida fylld av brutal ärlighet.

Han känner inte till utbytet av svidande frågor och ännu taggigare sanningar som ibland fick både avsändare och mottagare att vika sig dubbel över närmaste sopkorg. Han vet inte att jag 18

lade skulden där den hörde hemma, bestämt och utan att be om ursäkt, och inte heller hur den togs emot, oförbehållsamt och orubbligt. Han vet ingenting om den läkande kraft som fick våra tangentbord att fläckas med tårar vid tider på dygnet då nästan ingen annan är vaken, eller hur korrespondensen upphörde vid två tillfällen när vi hade sargat varandras inre med det förflutnas vassa kanter. Men båda gångerna kastade någon erfarenhet i livet nytt ljus över händelsen och fick oss att återuppta mejlväxlingen. Och någonstans på vägen släppte jag min ilska. Det fick mig att fara genom den turbulenta tropo­ sfären och upp till mitt medvetandes stratosfär, där inga vindar stör friden. Den klara himlen inom mig skingrade molnen från min blick.

Men hur läkande korrespondensen än var kunde den inte få mig att lägga historien bakom mig. Kanske för att mejlformatet inte kändes tillräckligt personligt, kanske för att det är lätt att vara modig när man gömmer sig bakom en datorskärm tusentals mil bort. Alltför lätt, faktiskt, insåg jag. ”Alltså sitter jag här på väg till Sydafrika för att försöka få den slutliga betalningen för den kostsammaste natten i mitt liv”, viskar jag till mig själv medan ett blygrått Oslo blir synligt utanför flygplansfönstret.

Nu får det vara nog, jag vill inte känna mig förföljd av minnena längre. Nu får det vara nog med självanklagelser. Jag vill möta den man som ryckte bort min oskuldsfullhet 1996 och göra mig fri från den skuld jag orättvist har burit på i hans ställe i alldeles för många kvalfyllda år.

Jag vill att det ska ta slut.

Min plan kan verka kristallklar, men detsamma kan inte sägas om mina förväntningar på den här resan, för de har åkt upp och ner som ett kardiogram på sista tiden. Bra dagar har tanken på resan känts hoppingivande, till och med inspirerande. Jag föreställer mig att jag försonas med mina demoner när jag möter min förövare, som jag ibland föreställer mig vandra omkring på Kapstadens gator med mig eller sätta sig på huk 19

på någon strand och med tankfull blick se ut över Atlanten.

Dåliga dagar har jag fått panik av bara tanken på resan. När det gäller sexuellt våld tyder internationella jämförelser på att det är mer förekommande i Sydafrika än i många andra länder där det finns motsvarande statistik. Detsamma gäller barnvåldtäkt, även spädbarn utsätts. Med rätt eller orätt kallas Kapstaden, Cape Town, ibland för Rape Town, Våldtäkts­staden.

Det här vet jag eftersom jag av en slump har blivit expert på frågor om sexuellt våld, trots att jag hade helt andra planer för min karriär. Kursen sattes i april 2007 när en nittonårig flicka frågade en främling var toaletten låg på ett hotell i Reykjavik.

Främlingen följde efter henne in, knuffade in henne i ett av båsen och låste dörren om dem och fortsatte sedan med att våldta henne. Hon var skräckslagen och drabbades av en form av våldtäktsframkallad förlamning som hindrade henne från att göra motstånd mot angriparen tills smärtan blev olidlig och fick henne att inta försvarsställning.

Tingsrätten i Reykjavik kom fram till att den sexuella aktiviteten utan tvivel hade ägt rum utan flickans samtycke.

Icke desto mindre frikände domstolen angriparen och gav istället flickan skulden för att hon inte hade gjort motstånd mot angriparen tillräckligt energiskt. Isländsk lag fastställer att ”den som använder våld, hot om våld eller annan form av olaga tvång för att tvinga en annan person att ha sexuellt umgänge gör sig skyldig till våldtäkt”. Eftersom förövaren inte hade behövt ta till sådana medel hade han enligt lagen inte begått våldtäkt.

På den tiden arbetade jag som tidskriftskrönikör parallellt med pjässkrivandet. Ersättningen var ett skämt i båda fallen, men jag var inspirerad, ambitiös och förälskad i konsten. Min hemliga korrespondens med mannen som hade våldtagit mig hade pågått i två år och hade lyft bort en del av den skam jag orätt hade tagit på mig, men jag kände mig fortfarande förföljd av det förflutna. Föga förvånande identifierade jag mig starkt 20

med flickan som våldtagits på hotellet. Jag var upprörd över frikännandet och kände mig tvungen att skriva ett öppet brev till tidningarna och fördöma domen. Det är ett fruktansvärt påstående att det skulle finnas ett ”riktigt sätt att reagera” när man blir våldtagen och att det bland annat innebär att ”energiskt göra motstånd”. Att göra motstånd kan till och med vara förenat med livsfara, om det föranleder förövaren att använda mer kraft eller våld. En del blir som förstenade, andra försöker avskärma sig för att överleva angreppet. Det finns inget sådant som en standardreaktion vid en våldtäkt, argumenterade jag.

För att vara säker på att mina argument var vattentäta studerade jag juridik, läste om hundratals våldtäktsfall och intervjuade advokater, läkare och våldtäktsöverlevare.

Eftersom jag hade alldeles för mycket att säga för att det skulle få plats i någon tidning blev det aldrig något brev. Istället satt jag till slut där med en tvåhundrasjuttio sidor lång bok. Över en natt upphöjde den mig från kedjerökande bohem till respekterad expert på sexuellt våld, vilket förvånade mig mest av alla. Samtidigt hade jag en egen pågående dialog med mannen som på ett brutalt vis hade gjort mig bekant med ämnet.

Medan jag skrev boken insåg jag att tystnad är ett av de stora hindren i kampen mot sexuellt våld. Jag var osäker och befann mig ljusår från min trygghetszon men bestämde mig för att ta med berättelsen om hur jag själv blev våldtagen vid sexton års ålder. Jag utelämnade namnet på min förövare, inte för att skydda honom, utan för att det ironiskt nog var säkrast för mig.

En överlevare som håller tyst om förövarens identitet kan ändå bli synad i sömmarna och smutskastad, men hon kommer att förskonas från allmänhetens fördömande och raseriet hos dem som i annat fall skulle ta förövarens parti. Kvinnor attackeras och till och med dödas för mindre.

Min förövare skyddades av avståndet, eftersom han bodde på andra sidan jorden. Jag skyddade mig själv med hans anonymitet.

21

Det hände att oroliga kvinnor drog mig åt sidan för att fråga mig vem han var. Jag såg misstänksamheten i deras ögon och insåg att de var rädda för att någon i deras närhet var en våldtäktsman – min våldtäktsman. Deras rädsla är inte ogrundad, statistik från FN och flera organisationer för mänskliga rättigheter antyder att minst var tredje kvinna vid något tillfälle i livet blir våldtagen eller slagen av en man som står henne nära.

Rädslan är svår att göra sig kvitt. Hur envist jag än har försökt lära mig själv att vara stark och modig får tanken på att åka till Sydafrika knäna att vilja vika sig, inte bara på den våldsexpert jag har blivit utan också på den flicka jag en gång var. Precis som miljoner andra kvinnor hade jag fått lära mig att skrika och sikta på ögonen eller skrevet om jag blev angripen. Jag hade fått lära mig att hålla nycklarna så att de stack ut ur den knutna näven för att jag skulle kunna tillfoga angriparen större skada. Jag hade fått lära mig att undvika dåligt upplysta områden och att ta reda på var nödtelefonerna på universitetet var placerade. Jag hade fått lära mig att aldrig lämna mitt glas utan uppsikt, att aldrig säga ja till en åktur med en främling, aldrig gå på dejt utan att berätta för någon jag kände vem jag skulle träffa och aldrig se främmande män i ögonen om jag var ensam på en offentlig plats. Bli inte för full, klä dig inte utmanande, flörta inte alltför synligt och visa framför allt inte att du blir rädd om någon visslar efter dig eller följer efter dig.

Kort sagt, jag har precis som miljoner andra flickor i hela mitt liv fått lära mig hur farligt det är att helt enkelt vara flicka.

När allt kom omkring var inget av dessa råd till någon nytta för mig. De flesta våldtäkter äger inte rum i de situationer vi får lära oss att undvika. De flesta äger rum i hemmets avskildhet, och utförs av personer det är meningen att vi ska lita på – släktingar, äkta makar, vänner.

Om jag låter rädslan vara avgörande för om jag ska åka 22

eller inte åka till Kapstaden kommer det att vara ett nederlag, tänkte jag för mig själv. Världens ”våldtäktshuvudstad” måste ju vara det mest passande stället när det gällde att försöka övervinna rädsla relaterad till sexuellt våld. Och kunde det finnas någon bättre plats att utöva förlåtelse på än ett land som har byggt en hel institution kring sanning och försoning? Där nationens ledare, Nelson Mandela, förlät sina plågoandar efter tjugosju år i fångenskap och slöt fred med dem för att bygga ett bättre samhälle?

Hur jag än såg på det kunde jag inte komma på en plats som var bättre lämpad för att bevisa för mig själv att våld inte kan förstöra mitt liv eller styra mina val. Inte då, inte nu, aldrig någonsin. *** Oslo flygplats välkomnar mig med en absurt dyr kaffe och smörgås. De har åtminstone gratis wifi. Jag kastar en blick på klockan och undrar vad Vidir och Haflidi gör. Så här dags håller de nog på och gör lunch och njuter av att vara hemma och ha påskledigt. Vidir friade till mig nyligen, efter nästan fem underbara år tillsammans under vilka ingen av oss har känt behovet att gifta sig. Tillsammans har vi framgångsrikt navigerat oss fram på det minfält som bildandet av en styvfamilj är, och jag har kämpat för att vinna hans döttrars tillit och vänskap. Hafdis, som nu är fjorton år, och Julia, som är nio, bor båda hos sin mamma men tillbringar lov och helger med oss. Sedan vi kommit fram till att äktenskap skulle vara praktiskt för barnens och den gemensamma ekonomins skull, lyckades Vidir ändå fria till mig på ett hopplöst romantiskt och oförglömligt sätt. Trots att min resa av många, högst förståeliga skäl får honom att känna sig obehaglig till mods vill han inget hellre än att vara ett stöd för mig. När vi blev ihop höll jag just på att skriva min första bok och han var 23

tvungen att lyssna på mitt tjat om sexuellt våld dag ut och dag in. Ingen förstår bättre än han hur mycket den här resan betyder för mig.

På grund av arbete, stress och allmän tidsbrist dagarna före resan har vi inte hunnit diskutera den så mycket som vi skulle ha velat. Å andra sidan har jag en känsla av att vi inte skulle ha kunnat förbereda oss ens om vi pratat tills vi blev blå i ansiktet. ”Kolla mejlen”, säger jag när han svarar i telefon. ”Jag har just skickat något till dig.”

Jag är medveten om den oro som har legat i alla hans suckar på sistone och hoppas att han ska känna sig lugnare om han kan föreställa sig var jag befinner mig i Sydafrika. Jag lyssnar när han startar datorn och öppnar det mejl jag har skickat med adressen till mitt hotell. Tillsammans strosar vi fram och tillbaka på gatorna i Kapstaden på Google Earth. Jag är angelägen att visa hur god säkerheten är i området där jag ska bo, trots att jag beskrev den utförligt för honom redan när jag bokade rummet. ”Titta”, säger jag uppmuntrande, ”övervaknings­ kameror i vartenda hörn och hotellet omges av tre decimeter tjocka murar med taggtråd ovanför.”

Det är tyst i telefonen en stund innan Vidir konstaterar det självklara. ”Tänk vilka fasansfulla saker det måste krävas för att folk ska vidta såna åtgärder”, säger han med låg röst.

Hans ord får mig att rygga tillbaka inombords men jag håller god min. Till min lättnad spelar Vidir med och låtsas vara full av förtröstan. Jag är tacksam över att han inte börjar tjata om de senaste nyheterna om Anene Booysen, den sjuttonåriga flicka som dog efter att ha utsatts för en gruppvåldtäkt och fått buken uppskuren i ett litet samhälle nära Kapstaden. Må hon vila i frid. ”Ta inga risker, älskling”, manar han milt. Han verkar genast ha slagits av ironin, för han förtydligar sig: ”Jag menar, ta inga onödiga risker. Åk bara med registrerade taxibilar. Se bara … se bara till att komma hem välbehållen.”

24

Jag blundar och samlar all den kärlek jag känner för Vidir och Haflidi i två enkla ord: ”Jag lovar.”

Efter att ha suttit på Oslos flygplats i flera timmar sträcker jag på de stela armarna och benen och bestämmer mig för att det är dags att ta sig något att dricka. Jag vandrar ut från taxfreebutiken i ett tanklöst töcken med en sexpack öl i en kasse. Även om jag bara tänker dricka en är jag i hemlighet nöjd över att alltsammans kostade mig mindre än ett enda glas skulle ha kostat på någon bar i Reykjavik. När jag kommer ut från butiken blir det knepigt. Var hittar jag någonstans att softa och njuta av en stilla öl? Jag kommer snabbt fram till att vänthallarna, som är fulla av familjer och ammande mammor, inte är rätta platsen. Jag går runt i cirklar och förlorar mer och mer hoppet för varje minut som går. Varför letade jag inte bara upp en flygplatsbar, som en civiliserad människa skulle göra?

Tio minuter senare har jag låst in mig på damtoaletten med min bärbara dator i knät och en burk öl i handen. Det här måste vara ett av mina mest inkompetenta ögonblick i livet. För att kunna skriva på tangentbordet är jag tvungen att ställa ifrån mig ölen på det automatiserade handfatet, som aktiveras av rörelse och får mig att rycka till varje gång vattnet börjar rinna. Jag kan inte låta bli att hånle, rikta min inre kamera mot mig själv och arkivera denna löjliga scen i minnesbanken. Omeleeeett.

Jag befinner mig fortfarande i den fria wifi-sfären och läser igenom en lista över säkerhetsrekommendationer på ett forum för resenärer i Sydafrika. Vifta inte med värdesaker på offentlig plats. Undvik ödsliga ställen efter mörkrets inbrott. Lämna inte din dryck utan uppsikt. Inga problem där, eftersom jag har rättat mig efter de reglerna i hela mitt vuxna liv. Ironin är överväldigande och jag sjunker ihop mot väggen då jag inser att jag kanske faktiskt kommer att ha nytta av denna träning som jag har ägnat mig åt i årtionden nu när jag är på väg till ett land som är känt för den höga nivån av sexuellt våld, för att träffa mannen som våldtog mig.

25

Jag ställer ölburken på handfatet och hoppar nästan högt då vattnet återigen börjar strömma. När hjärtat har lugnat sig öppnar jag en mapp på datorn där jag har sparat mejlen vi har skickat till varandra under de senaste åtta åren. Vad vet jag egentligen om hans liv? Eftersom jag inte har haft någon önskan om att bli hans brevvän har jag alltid satt stränga ramar för vår mejlväxling, hållit meddelandena strikt analytiska och enbart koncentrerat mig på den där ödesdigra natten i hopp om att vi genom att dissekera det förflutna skulle få hjälp att bättre förstå våra liv i dag. Följden är att jag har ytterst begränsad inblick i hans nuvarande liv och knappt har berättat något alls om mitt eget. Jag kommer ihåg att han skrev att han hade en examen i något slags socialt arbete. Jag vet att han är en naturentusiast. En sådan där som älskar att utmana sig själv genom att klättra i berg eller göra långa, svåra vandringar i vildmarken. Jag undrar vad han kommer att vara i för mentalt tillstånd. För att lugna nerverna börjar jag söka svar i ett av hans mejl: Jag tycker fortfarande inte om mig själv. Jag tycker om mitt liv, jag tycker inte om min kropp. Jag älskar det jag gör, jag hatar det jag har gjort. Jag belönar mig själv för hårt arbete, och sedan misshandlar jag mig med alkohol och cigaretter. Om folk frågar mig: ”Hur mår du då?” brukar jag alltid svara: ”Om jag hade två svansar skulle jag vifta på båda.” Jag vet att jag är den lyckosammaste person jag känner. Jag bor i den rikaste stan på jorden, jag har en orörd strand vid slutet av vägen där jag bor, jag är frisk, ser rätt bra ut enligt västerländska normer, är ung, singel, har en familj som alltid ställer upp och fantastiska vänner som stöder mig i allt jag gör och älskar mig väldigt mycket.

Förra veckan simmade jag med delfiner och sälar … listan över värdefulla saker kan göras lång. En del dagar kan jag lyssna på musik och åka inlines till jobbet och känna hur det 26

spritter i mig av glädje. Andra dagar sitter jag på verandan, dricker kaffe och låter ångerns och självkritikens tunga säck trycka ner mig.

Jag arbetar som ungdomsledare på ett behandlingshem för unga missbrukare. Jag har grundligt analyserat skälen till varför jag har valt en sådan karriär och kommit fram till att det inte ligger några dolda skuldkänslor eller hopp om befri­ else i mitt arbete med unga människor i behov av hjälp. Det finns sådant jag har bevittnat som jag inte vet hur jag ska beskriva med ord. En del av de saker som de här unga män­ niskorna har anförtrott mig är … obegripliga. Självskade­ beteende, psykiska problem, självmordstankar, drogmissbruk som inte är av denna världen. Vad som skakade mig mest, nej, träffade mig som ett hårt slag, var när en ung kvinna eldade upp sin T-shirt framför ögonen på mig. Hon hade blivit våld­ tagen i den tröjan. Hon bad mig om en tändare. Jag tittade på henne och sedan gick jag raka vägen till mitt arbetsrum och … bröt ihop.

Du frågade hur jag klarar av att leva med det jag gjorde mot dig. Jag tror jag har gjort mitt bästa för att distansera mig. Utan framgång. Vilket har visat sig, tror jag, i att jag supit i perioder och ständigt flyttat från plats till plats. Men också i mina relationer. Jag har aldrig låtit ett förhållande utvecklas till något engagerat eller stadigt. Det längsta jag har bott ihop med en flickvän är två månader.

Mörka hemligheter går inte så bra ihop med förhållanden som bygger på kärlek och tillit, tänker jag för mig själv och möter min blick i toaspegeln. Det borde jag veta.

Jag tror inte att jag har släppt taget om någonting. Ibland har jag lyckats glömma det en stund och tillfälligt accepte­ rat mig för den jag är, men så kommer jag ihåg att jag fort­ farande har kvar den etikett som jag har satt på mig själv.

27

Jag är säker på att jag betraktar mig själv som ”märkt”.

Som någon som en gång gjorde något fasansfullt mot någon han senare insåg att han älskade. Älskade.

Jag blundar och sveps tillbaka till en kall vinterdag i Reykjavik sexton år tidigare, några dagar före kvällen som förändrade allt. Min hand vilar i hans. Hjärtat rusar innanför bröstkorgen.

Mitt osäkra tonårsjag ler och frågar: ”Varför just mig? Varför bestämde du dig för att stöta på mig?”

Egentligen fiskade jag bara skamlöst efter en komplimang.

Med sin exotiska brytning, sitt fördelaktiga utseende och världsvana sätt hade han kunnat välja från en stor skara beundrare på vår skola.

Han svarade: ”Det var första gången jag såg dig. Du hade den där röda tröjan på dig. Jag kan inte motstå en blondin i rött.”

Jag öppnar ögonen och tittar ner på min knallröda kappa. I flera år undvek jag den färgen. Jag sträcker mig efter ölburken och skålar i luften medan vattnet strömmar ur kranen. Kärlekens, passionens, blodets och eldens färg: Skål för att allt ska tas tillbaka.

28