9789137148182

elly griffiths

En kvinna i blått Översättning Ing-Britt Björklund

Tidigare utgivning

Flickan under jorden 2009 Janusstenen 2010 Huset vid havets slut 2011 Känslan av död 2012 En orolig grav 2013 De utstötta 2014 De öde fälten 2015

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel: The Woman in Blue Copyright © Elly Griffiths 2016 Omslag: Helena Hammarström Omslagsfoto: Arcangel Images Tryckt hos ScandBook Ab, Falun 2016 isbn 978-91-37-14818-2

Till Giulia

WAL S ING HA M

Sankt Simeon­ stugan Det anglikanska pilgrimsmålet

The Bull Besöks­ ingång

Affär

Pump Åker­ mark

Lantgård med gårdsbutik

Sa Klosterport

Huvudg Butiker

Kyrkogård

Sankt Simeon­ kyrkan

Ingång till kyrkogården Utgång Klostergård

ankta Katarina­ gården

Mot

gat a Blue Lady

Slipp

erka

p elle

t

Gråt, gråt, du Walsingham, Vars dagar är nätter, Välsignelser har förvandlats till hädelser, Goda gärningar till ogudaktigheter.

Synden har intagit Vår Frus plats, Himmel har blivit Helvete; Där Herren härskade styr nu Satan, Ack Walsingham, farväl!

Ballad om Walsingham, anonym, 1500-talet

PROLOG 19 februari 2014 Cathbad och katten tittar på varandra. De har dragit upp stridslinjer hela dagen och detta är deras Waterloo. Katten har en fördel: han bor här och känner till området. Men Cathbad har å andra sidan sina druidiska förmågor och, som han själv tycker, en viss begåvning i förhållande till djur, vilket är ett arv från hans irländska mor som brukade prata till fiskmåsar (och få svar från dem). Han har själv ett sällskapsdjur, en bullterrier vid namn Tingest, och Ruths katt Flint har han alltid uppfattat som en själsfrände.

Den här katten, som heter Chesterton, är en helt annan typ.

Medan Flint är en stor, röd, lättjefull katt vars främsta mål är att hela tiden försöka övertyga Ruth om hur utsvulten han är, så är Chesterton en graciös och smidig svart varelse som gillar att ligga uppe på skåp och stirra på Cathbad med sina obehagligt runda, gula ögon. Det här är Cathbads tredje dag som hus- och kattvakt och hittills har Chesterton struntat blankt i alla hans försök att ställa sig in. Han har till och med förkastat maten som Cathbad efter Justins anvisningar omsorgsfullt har vägt upp. Han lever kanske på möss, men ser inte ut som någon som låter sig styras av hunger. Nej, han är asket ut i klospetsarna.

Justins strängaste förmaning, skriven i versaler med tjocka röda streck under, lyder: SLÄPP INTE UT CHESTERTON PÅ KVÄLLEN! Och nu står de här klockan nio en februarikväll med Chesterton stirrande på dörren och Cathbad vaktande 11

vägen med sitt ljungande svärd. Bilden ur Bibeln ligger nära till hands eftersom den här 1400-talsstugan är en del av en uråldrig pilgrimsplats och har fullt av etsningar ur Gamla Testamentet på väggarna. Justin, som bor i och tar hand om stugan, är på studieresa i Knock – vilket Cathbad tycker är oerhört lustigt – och har lämnat sitt hem, med tillhörande katt, i Cathbads vård.

Chesterton jamar uppfordrande. ”Hemskt ledsen, men jag får inte”, säger Cathbad.

Chesterton tittar medlidsamt på honom, hoppar upp på skåpet och lyckas slinka ut genom en springa i fönstret. Det är alltså därför han har hungerstrejkat. ”Chesterton!” Cathbad lyfter på den tunga regeln och skjuter upp dörren. Det strömmar in kalluft. ”Chesterton! Kom tillbaka!”

Stugan ligger alldeles intill Sankt Simeonkyrkan och för att komma in på kyrkogården från det hållet måste man gå genom en överbyggd gång som ligger rakt under Justins sovrum. Det finns till och med en liten praktisk utbuktning i gången där kistbärarna kan stanna och vila sig en stund. Stugan har en bakdörr som leder direkt ut till kyrkogården. ”Det borde passa dig som handen i handsken”, hade Justin sagt. Och det stämmer, Cathbad gillar verkligen kyrkogårdar, liksom alla kultplatser. Samtidigt är det något med det här stället, Sankt Simeon­stugan i Walsingham, som inte känns riktigt bra. Det beror inte på katten och inte heller på att det knarrar och stönar i den gamla stugan på nätterna, utan det handlar snarare om att det vilar någon sorts dysterhet över platsen som känns så tung att C ­ athbad redan första kvällen var tvungen att skapa en skyddscirkel och ringa till sin livskamrat Judy flera gånger.

Nu är han inte rädd, bara orolig för Chesterton. Eftersom det är fruset på marken knastrar det under fötterna när han går på kyrkogårdsgången och ropar på katten.

Plötsligt får han syn på en gravsten som lyser vit i månskenet intill muren längst bort på kyrkogården. Bredvid den står 12

en kvinna i en lång, vit klädnad med en blå, böljande mantel utanpå. När Cathbad börjar gå ditåt tittar hon på honom och ansiktet, som lyses upp av ett starkt, övernaturligt ljus, ser så vackert och så sorgset ut att Cathbad gör korstecknet. ”Kan jag hjälpa till med något?” ropar han. Rösten ekar mot stenmuren och mörkret. Kvinnan ler – ett oerhört sorgset och milt leende – och skakar på huvudet. Sedan skyndar hon sig mot den bortre grinden.

Cathbad börjar gå efter henne, men fälls skoningslöst till marken av Chesterton, som måste ha legat på lur bakom ett träd med just den här avsikten.

13

1

Kriminalkommissarie Harry Nelson får höra nyheten i polisradion på väg till jobbet. ”Död kvinna hittad i ett dike utanför Walsingham. Personal till platsen.” Medan han gör en handbromsvändning sköljer en rad motstridiga känslor över honom. Han beklagar förstås att en person är död, men kan samtidigt inte låta bli att känna en ilning av förväntan och en lättnad över att slippa morgonmötet med polisintendent Gerald Whitcliffe för att gå igenom verksamhetsmålen för föregående månad. Nelson är chef för Roteln för grova brott, men i själva verket är det tunnsått med sådana i King’s Lynn med omnejd. Och det är ju bra, konstaterar han för sig själv samtidigt som han sätter på sirenerna och gasar på i morgontrafiken, men det gör å andra sidan att jobbet blir lite tråkigt.

Inte för att Nelson inte har fått sin beskärda del av grova brott under sitt yrkesliv – för bara några månader sedan blev han skjuten och hade antagligen dött om inte hans kriminalinspektör hade skjutit tillbaka – men det han sysslar mest med är inbrott, ringa narkotikabrott och folk som klagar på att deras stulna cykel inte tas upp i Veckans brott.

Han ringer till sina båda kriminalinspektörer, Dave Clough och Tim Heathfield, och säger åt dem att möta honom på fyndplatsen. Trots att det enda de svarar är: ”Jag kommer”, hör han förväntan i rösterna. Om inspektör Judy Johnson hade varit i tjänst skulle hon ha påmint dem om att det handlade om en mänsklig tragedi, men eftersom hon är föräldra15

ledig är stämningen på polisstationen just nu tämligen testosteronstinn.

Han ser de blinkande ljusen när han svänger runt hörnet.

Kroppen hade påträffats på Fakenham Road, knappt två kilometer från Walsingham. Det är en smal väg med höga häckar på båda sidorna som nu har blivit ännu smalare, tack vare de två polisbilarna och rättsläkarens van som står parkerade i kanten.

Så fort Nelson stiger ur bilen får han, som så ofta när han är på landet, en sorts klaustrofobisk känsla. När han ser de höga gröna bladverksväggarna känns det som om han befinner sig längst ner i en brunn och den gråa himlen tycks komma farande mot honom. Nej, tacka vet han trottoarer och gatlyktor.

Poliserna från orten går ur vägen för honom. Chris ­Stephenson, rättsläkaren, ligger på knä intill den döda kroppen nere i diket. Han tittar upp och ler stort mot Nelson, som om han inte kan tänka sig en trevligare mötesplats. ”Nej, men ser man på, är det inte självaste amiral Nelson!” ”Hej, Chris. Vad har vi här?” ”Kvinna, troligen mellan tjugo och tjugofem, verkar ha blivit strypt. Rigor mortis har inträtt, men det har också varit en kall natt. Jag bedömer att hon har legat här i åtta till tio timmar.” ”Vad är det hon har på sig?” Från Nelsons vinkel ser det ut som en maskeraddräkt, en lång vit klänning och någon sorts blå mantel. Han kommer plötsligt att tänka på Cathbad, vars älsklingsklädsel är en druidmantel. ”Den är både andlig och praktisk”, sade han till Nelson en gång. ”Nattlinne och morgonrock”, säger Stephenson. ”Kanske inte det mest lämpliga en kall februarinatt, eller vad säger du?” ”Har hon tofflor på sig?” Nelson ser en skymt av ett naket ben med något vitt längst ner. ”Ja, det är den sorten som man brukar få gratis på hälsohem och sådana ställen”, säger Stephenson, som antagligen vet en hel del om den typen av inrättningar. ”Inte heller det mest praktiska när man är ute och går i naturen.”

16

”Om hon fortfarande har tofflorna på sig måste hon la lagts i diket, inte slängts dit.” ”Det stämmer. Jag skulle vilja påstå att kroppen placerades ut här med en viss omsorg.” Stephenson håller fram en bevispåse med ett föremål i. ”Det här låg på bröstet.” ”Vad är det för något? Ett halsband?”

Stephenson skrattar. ”Och jag som trodde att du var katolik.

Det är ett radband.”

Nelsons mor har ett radband med träkulor från Lourdes och ägnar en lång stund varje kväll åt att be. Nelsons systrar, Grainne och Maeve, fick radband när de konfirmerades, men inte Nelson eftersom han var pojke. ”Lägg det i en påse”, säger han, trots att radbandet redan ligger i en förseglad bevispåse. ”Det är viktigt bevismaterial.” ”Ska ske.”

Nelson rätar på sig. Han hör att en bil är på väg och gissar att det är Clough och Tim. Dessutom har han fått nog av Chris Stephensons hurtfriska humör.

Hans kriminalinspektörer kommer gående mot honom.

Båda två är långa och mörkhåriga och har beskrivits (fast inte av Nelson) som stiliga, men där slutar likheten mellan dem.

Clough är vit och Tim är svart, men det är mycket mer än det som skiljer dem åt. Clough är kraftigt byggd, klädd i jeans och skidjacka. Han tittar sig omkring med något ivrigt i blicken och en halväten beigel i ena handen. Tim är längre och smalare.

Han har på sig en lång, mörk ytterrock och en knuten halsduk och skulle kunna tas för en politiker på studiebesök i en fabrik.

Minen är fullkomligt uttryckslös.

Nelson redogör snabbt för situationen. Han ropar till sig den ena polisen som berättar att kroppen påträffades tidigt på morgonen av en kvinna som var ute och gick med sin hund. ”Den lilla hunden gick faktiskt ner i diket och … ja … ruskade den döda kroppen.”

17

”Eftersom hon har nattkläder på sig skulle hon kunna vara patient på Sanctuary.”

Nelson hade tänkt samma tanke. Det var när han såg de våffelmönstrade tofflorna som han kom på det. Sanctuary är ett privat sjukhus som har specialiserat sig på rehabilitering av drogmissbrukare. Eftersom många av patienterna är kända personer (om än inte för Nelson) omgärdas det av höga murar, sekretess och rykten om orgier i drogrus. Det ligger alldeles i närheten, bara en dryg kilometer därifrån, fågelvägen. ”Bra tänkt”, säger han. ”Du och Cloughie kan åka dit alldeles strax och fråga om det är någon patient som saknas.” ”Foxy O’Hara ska tydligen vara där just nu”, säger Clough och sväljer det sista av beigeln. ”Vem då?” ”Henne måste du väl ändå ha hört talas om. Hon var med i Kändisdjungeln före jul.” ”Du pratar en massa smörja, Cloughie.” Nelson vänder sig mot Chris Stephenson som har kommit upp ur diket och håller på att ta av sig överdragskläderna. ”Har du hittat något mer, Chris? En namnlapp på morgonrocken, kanske?” ”Nej, men det är en tjusig sak. Dyr. Från John Lewis.” ”Det kostar en del att bo på den där kliniken så det är inte omöjligt att hon kom därifrån”, säger Nelson. ”Ursäkta mig”, säger någon artigt och lite nervöst. En av de andra poliserna har kommit fram till dem. ”Det är en man här som vill träffa er. Han ser lite knäpp ut, men han påstår att han känner er.” ”Cathbad”, säger Clough utan att vända sig om.

Clough har rätt. Nelson får se att Cathbad står utanför avspärrningen, klädd i sin typiska mantel. Vad märkligt, och lite obehagligt, att Nelson tänkte på honom alldeles nyss. Han skyndar sig dit bort. ”Vad gör du här, Cathbad?” ”Jag passar ett hus i Walsingham.”

18

”Men Judy då? Har du lämnat henne ensam hemma med ett nyfött barn?” ”Miranda är tio veckor gammal och dessutom en gammal själ. Nej, Judy har åkt hem till sina föräldrar med barnen.” ”Men det förklarar inte varför du befinner dig här, på en brottsplats.” ”Hade kvinnan som ni har hittat en blå mantel på sig?” frågar Cathbad.

Nelson tar ett steg bakåt. ”Vem har påstått att vi har hittat en kvinna?”

Han förväntar sig nästan att det ska komma något om andliga energier och kosmiska vibrationer, men istället säger ­Cathbad: ”Det var mjölkbudet som berättade det. Mjölkbud har man stor nytta av. De är på benen tidigt och lägger märke till saker och ting.” ”Men varför frågade du om en mantel? Någon sådan tror jag knappast att det där förbaskade mjölkbudet såg.”

Cathbad suckar djupt. ”Då är det alltså hon.” ”Vad pratar du om?” ”Från stugan jag bor i ser man ut mot kyrkogården.” Det förvånar mig inte, tänker Nelson. ”Och igår kväll såg jag en kvinna därute som hade på sig en vit klänning och en blå mantel.” ”Hur dags var det?” ”Vid niotiden.”

Nelson lyfter upp avspärrningstejpen. ”Det är lika bra att jag släpper in dig.”

Kriminalteknikerna har kommit. I sina skyddsoveraller och masker ser de ut som utomjordingar som håller på att inta en sömnig liten landsortshåla. Medan Nelson och Cathbad står och tittar på vinschas den döda kvinnans kropp långsamt upp ur diket. Liket täcks över med ett lakan, men när båren bärs förbi ser de båda två en bit lerigt, blått tyg som hänger ner.

Cathbad gör korstecknet och Nelson är tvungen att behärska sig för att inte göra likadant.

19

”Har du någon aning om vem hon var?” frågar Cathbad. ”Hon hade nattkläder på sig”, säger Nelson. ”Din ’mantel’ var en morgonrock. Jag ska skicka iväg Clough och Heathfield till Sanctuary.” ”Tror du att hon var patient där?” ”Det är ett spår.”

Nu har utomjordingarna rest en tältliknande konstruktion över diket. Stämningen andas inte längre krisläge utan har blivit lugn och koncentrerad. ”Jag ska bara instruera killarna och göra färdigt det jag ska här så kanske du kan berätta sedan vad det var du såg igår kväll”, säger Nelson till Cathbad. ”Var ligger den här stugan, förresten?” ”Det är Sankt Simeonstugan. Intill kyrkan.” ”Jag är strax tillbaka.” ”Tiden betyder ingenting”, säger Cathbad i högtidlig ton.

Men han pratar ut i tomma luften.

Ruth Galloway får inte höra talas om den döda kroppen i diket förrän hon kommer till jobbet. Hon lyssnade visserligen på radio i bilen, men hade fullt sjå med att få sin femåriga dotter Kate till skolan i tid så det mesta flöt ihop. ”Fick du med dig ryggsäcken?” Här är Gary med sportnyheterna. ”Ser du någon parkerings­plats?” Tankar för dagen med kyrkoherde … ”Skynda dig, mrs Mannion står och väntar. Jag älskar dig. Vi ses i eftermiddag.” Hårda, kyliga vindar, särskilt på ostkusten … Om den döda kvinnan dök upp i morgonprogrammet så missade Ruth det helt och hållet. Det var inte förrän hon satt vid skrivbordet och gick igenom e-posten före första lektionen som institutionschefen, Phil Trent, oinbjuden klev in i hennes rum och frågade om hon hade hört om det ”senaste dramat”. ”Nej. Vad är det som har hänt?” ”En kvinna har hittats död i ett dike på vägen mot ­Walsingham. Jag hörde det på radion.”

20

”Det måste jag ha missat.” ”Jag trodde du stod i ständig direktkontakt med ordningsmakten.”

Phil är avundsjuk på att Ruth är polisens särskilda rådgivare, så ibland får hon för sig att retas lite med honom och nämner i förbifarten något möte på hög nivå eller någon hemligstämplad promemoria, men idag orkar hon inte. ”Jag tror knappast att det berör mig. Bara om det även ligger ben från järnåldern i diket.” ”Det gör det förmodligen inte.”

Ruth återgår till skärmen och Phil står kvar i dörröppningen en stund, men till slut går han iväg så att hon kan koncentrera sig på sina meddelanden. Det är den vanliga blandningen av annonser från akademiska förlag, interninformation och studenter som vill få uppskov med att lämna in sina uppsatser. Ruth raderar det som tillhör de båda första kategorierna och ska just börja svara på den tredje när hon får se ett mejl som inte passar in i någon av grupperna. ”Det var länge sedan”, lyder rubriken.

Antingen spännande eller obehagligt, beroende på humöret.

Hon öppnar mejlet.

Hej Ruth!

Minns du mig, Hilary Smithson från Southampton? Det var en evighet sedan sist. Du bor visst i Norfolk och vad jag förstår går det bra för dig. Nästa vecka ska jag på kurs i Walsingham och undrar om vi kan ses? Jag skulle vilja be dig om råd i ett lite knepigt ärende. Och jag vill hemskt gärna träffa dig, förstås.

Hoppas du hör av dig.

Hälsningar Hilary Ruth stirrar in i skärmen. Det är andra gången den här morgonen som Walsingham är på tapeten och, som Nelson brukar säga, det finns inga sammanträffanden.

21

2

Sanctuary är en ståtlig viktoriansk byggnad som skulle passa bättre i en smutsig storstad än på den engelska landsbygden. Även om den mjukas upp en aning av träden och de böljande kullarna runt omkring liknar den mest ett rådhus eller en stations­byggnad som har råkat hamna mitt på en äng.

Men Clough är imponerad. ”Vilket ställe. Det ser ut som en herrgård.” ”Snarare som ett fängelse”, säger Tim. De har stannat framför de fjärrstyrda grindarna, men innan Tim hinner säga något i mikrofonen öppnas de ljudlöst. ”Kanske inte världens säkraste fängelse”, säger Clough.

Tim svarar inte. Båda två har bröder som har suttit inne, men de brukar aldrig prata om sina familjer. Tim lägger i ettan och de kör fram till huset på den gruslagda uppfarten. Framför det finns en stor gräsrundel med en stenfontän mitt på och en bred trappa leder upp till ytterdörren. Inte en människa syns till.

De struntar i skyltarna mot besöksparkeringen och ställer bilen nedanför trappan. Tim ringer på klockan och den här gången är det en röst som svarar. Han hinner knappt uttala hela ordet ”polis” förrän dubbeldörrarna öppnas.

Därinne ser det verkligen inte ut som ett fängelse, snarare som ett hotell. De kommer in i en tjusig entré med en jättelik öppen spis och ett runt bord där det står en vas med en bukett vaxartade blommor i. Ett golvur tickar med dov klang och på väggarna hänger dystra porträtt som blickar ner på besökarna.

22

Det finns till och med en receptionsdisk där det står en kvinna och ler mot dem med bländvita tänder. ”Vad kan jag stå till tjänst med?”

Tim visar henne sin polisbricka. ”Jag vill gärna tala med ansvarig chef.” De hade kommit överens i bilen om att Tim skulle leda förhöret. Clough står stöttande strax bakom honom.

Receptionisten kastar en nervös blick på dem. ”Det är doktor McAllister.” ”Då ska jag be att få tala med honom”, säger Tim. ”Jag ska höra om hon är ledig.” Receptionisten lyfter en telefonlur och Clough mumlar: ”Bäst du passar dig för sådana könsdiskriminerande antaganden, Tim.” ”Dra åt helvete”, säger Tim utan att röra på läpparna.

Doktor McAllister kommer nästan på en gång. Det är en stilig, medelålders kvinna med kortklippt brunt hår och smala, skräckinjagande glasögon. Hon går före bort till en skinnsoffa som står framför den öppna spisen. Tim hade tänkt föreslå ett mer avskilt ställe, men eftersom det är lika folktomt här som utomhus – bortsett från receptionisten som verkar vara helt inne i sin egen värld – säger han inget. ”Vad gäller saken?” Läkaren tar genast ledningen. Hon slätar till sin vita rock och rättar till glasögonen. ”Vi undrar om ni saknar någon av era intagna”, säger Tim. ”Hur då ’saknar’?” ”Det är en väldigt enkel fråga”, säger Clough. ”Saknar ni någon?” ”De är inte intagna, de är patienter”, svarar doktor M ­ cAllister. ”Är det någon av dem som saknas?” frågar Tim. ”Våra patienter får lov att komma och gå som de vill. Det är de själva som skriver in sig för att få behandling.” ”Var det någon som skrev ut sig igår?” ”Det tror jag inte.” ”Så det betyder alltså att alla är på plats?”

23

”Vi har inte gått ronden än så helt säker är jag inte.” ”Så här är det”, säger Tim och lutar sig förtroligt fram. ”En död kropp har påträffats.” ”Vad säger ni?” ”En kvinna med nattkläder på sig. Vi undrar om hon kanske var en av era patienter.” ”Det kan inte vara möjligt.” ”Jag tyckte ni sade att patienterna får lov att komma och gå som de vill”, säger Clough. ”Det stämmer”, säger doktor McAllister och ger honom en skarp blick. ”Men vi skulle aldrig skriva ut någon som bara har nattkläder på sig. Och som jag sade så …”

Det börjar surra i fickan på hennes vita rock och genom tyget ser de att en röd lampa blinkar. ”Jag tror det är någon som söker er”, säger Tim. Doktor McAllister svarar i telefonen och för ett kort samtal med någon. Sedan reser hon sig upp och säger: ”Ursäkta mig.”

Clough och Tim tittar på varandra och sedan reser även de sig upp och följer efter henne.

Till höger om den öppna spisen finns en pampig trappa.

Doktor McAllister tar två trappsteg i taget med Clough och Tim hack i häl. När de kommer upp öppnar hon en dörr och så fort de går in genom den försvinner känslan av herrgårdshotell och de hamnar i en värld som helt och hållet andas sjukvård: numrerade dörrar och behållare med handsprit. Till och med mattan ser annorlunda ut. Två män i vita rockar (Sjuk­ sköterskor? Läkare? Biträden?) står vid en av dörrarna. Doktor McAllister skyndar sig bort till dem och Tim hör ordet ”saknas”. Han håller fram polisbrickan och frågar: ”Är det någon som saknas?”

Läkaren tittar irriterat på honom, men säger: ”Tydligen är det så att en av våra patienter inte är på sitt rum.”

En man i vit rock skjuter upp dörren till rum nummer tolv.

Det är ett trevligt men framför allt funktionellt rum: enkel24

säng, bord, garderob, fåtölj och ett vackert skjutfönster som är aningen för stort för rummet. ”Vad heter patienten?” frågar Clough i hurtig ton. ”Chloe Jenkins”, svarar doktor McAllister. ”Och när sågs miss Jenkins senast?” ”Igår kväll vid åttatiden, när jag delade ut kvällsmaten”, svarar en av de vita rockarna.

En övertäckt tallrik står på nattduksbordet. Clough lyfter av locket och får se en orörd portion köttfärspaj som stelnat i kanterna. ”Och efter det?” ”Nej. Hon ringde inte efter oss.”

Tim har öppnat garderoben. ”Vad kan miss Jenkins ha haft på sig?”

Biträdet svarar nervöst: ”Nattlinne och morgonrock.” ”Vilken färg var det på morgonrocken?” ”Blå.”

Tim vänder sig mot doktor McAllister. ”Det är nog bäst att ni följer med oss.”

Det dröjer tills klockan är nästan elva innan Nelson knackar på den pyttelilla dörren till Sankt Simeonstugan. Dörren öppnas genast, men på glänt så att han bara ser en del av Cathbads ansikte. ”Kom in fort så inte katten slinker ut”, säger Cathbad. ”Typiskt dig att passa en galen katt”, säger Nelson och klämmer sig in genom springan. ”Han är inte galen”, säger Cathbad och går före in i ett vardagsrum med väldigt lågt i tak. ”Han är oroväckande normal.”

Den smala, svarta katten sitter intill den öppna spisen. Han reser sig upp, ger Nelson en föraktfull blick och skrider ut ur rummet. ”Trevlig prick”, säger Nelson. ”Jag tror att han är en reinkarnation av min gamle latinlärare”, 25

säger Cathbad. ”Han tittar på mig med samma besvikna blick.”

Nelson skrattar men inser genast att det kanske inte var menat som ett skämt. ”Varför får han inte gå ut?” frågar han. ”Han får gå ut på dagen, men inte på kvällen”, säger C ­ athbad. ”Fast jag har blivit lite nojig med att släppa ut honom den här vägen. Jag har fått för mig att han av ren illvilja kommer att låta sig bli överkörd.” ”Och när kommer husägaren hem igen?” ”Imorgon. Tack och lov.” ”Vilket spännande hus”, säger Nelson, fast för sig själv tänker han att alla de där bjälkarna och ojämna golvbrädorna nog skulle gå honom på nerverna efter ett tag. Det verkar inte finnas en rak linje i hela huset. Men till hans förvåning ryser Cathbad till. ”Det har dåliga energier”, säger han. ”Det vilar något tungt över hela stället. Känner du inte det? Jag har haft huvudvärk ända sedan jag kom hit.” ”Det är antagligen bara för att du hela tiden slår huvudet i dörrposterna.”

Cathbad skrattar. ”Ja, så är det nog.” ”Berätta nu om den här kvinnan som du såg igår kväll.” ”Kom så ska jag visa dig.”

Cathbad går före ut genom en dörr och in i en smal överbyggd gång i sten. Katten väntar vid dörren i andra änden. ”Jag släpper ut dig om du lovar att komma tillbaka, ­Chesterton”, säger Cathbad.

Katten behandlar honom som luft.

Dörren leder direkt ut till kyrkogården. Några av gravstenarna är nästan lika höga som den lilla stugan, medan andra lutar ditåt på ett ganska oroväckande sätt. ”Jösses!” säger Nelson när han går efter Cathbad på gången mellan gravarna. ”Snacka om dödläge.” ”Det är en väldigt gammal kyrka”, säger Cathbad. ”Anglosaxisk. Den är äldre än klostret.”

26

Ordet ”anglosaxisk” får Nelson att tänka på Ruth. Hon brukar slänga sig med historiska epoker som om hon inte vet att Nelson aldrig har lärt sig ifall bronsåldern kommer före eller efter järnåldern och inte har en susning om vem Homo ­heidelbergensis är. Han tror att anglosaxarna kom efter romarna, men längre än så är han inte beredd att gå. ”Var såg du kvinnan någonstans?” ”Vid den här vita gravstenen.”

Nelson tittar på gräset runt stenen. Det är en aning tillplattat, men det finns inga fotavtryck och inga tecken på att det har utspelats någon kamp. ”Och hur dags var detta?” ”Runt nio. Jag hade precis ringt till Judy och det brukar jag försöka göra före nio eftersom hon går och lägger sig tidigt nuförtiden.” ”Och vad hände sedan?” ”Hon log mot mig. Du anar inte vilket vackert leende hon hade, Nelson. Hon såg ut som en ängel. Jag tänkte att …” ”Vad tänkte du?” ”Walsingham är ju en vallfartsort som är helgad åt Jungfru Maria och hon var klädd i en blå mantel. Just då tyckte jag i alla fall att det såg ut som en mantel.” ”Trodde du att det var Vår Fru som uppenbarade sig för dig?” ”Vår Fru. Du är verkligen katolik ut i fingerspetsarna, Nelson.” ”Sluta retas nu. Vad hände sedan?” ”Hon vände sig om och började gå mot grinden. Jag försökte följa efter, men Chesterton hoppade fram och lade krokben för mig.” ”Menar du katten?” ”Ja. Han är som ett ondskefullt väsen. Han gjorde det säkert med flit. När jag kom in igen satt han bredvid matskålen i köket som om ingenting hade hänt.” ”Vi släpper katten en liten stund. Vad hände med kvinnan?” ”När jag hade rest mig upp var hon försvunnen. Jag gick 27

bort till grinden och tittade ut på vägen men såg inte skymten av henne.” ”Visa mig.”

De går över kyrkogården. Det finns några imponerande gravar med gråtande änglar och jättelika kors, men de flesta har bara liggande stenar där inskriptionerna blivit otydliga på grund av tid, väder och vind. En del gravstenar har ramlat omkull, andra står uppradade utmed den låga tegelmuren och åter andra ligger i gräset som om de hade lagts ut där till någon sorts makaber hoppa-hage-lek. Nelson försöker undvika att trampa på dem. Grinden går upp lätt och leder ut mot en smal väg som är kantad av höga häckar. Men den är ganska rak, så Nelson tänker att kvinnan måste ha gått väldigt fort eftersom hon försvann ur sikte nästan genast.

Han tittar på Cathbad som står och studerar inskriptionen på en stenängel. ”Och du kom inte på tanken att berätta för någon om din uppenbarelse?” ”Nej. Vad fanns det att berätta? Kyrkan och kyrkogården är ju till för alla.” ”Var kyrkan öppen?” ”Nej. Den är stängd när det inte är gudstjänst. Jag tycker inte att det är bra. Kyrkor borde vara öppna hela tiden.” ”De är väl rädda för stölder.” ”Ja, men en kyrka ska vara till för människorna. En fredad plats. Efteråt undrade jag om det var det hon gjorde, försökte få en fristad i kyrkan.”

Det finns inte så mycket mer att se. Nelson tar ett varv runt kyrkogården och är hela tiden försiktig så att han inte trampar på de döda. Sedan säger han adjö till Cathbad som ålar sig in genom dörren för att katten inte ska kunna slinka ut. När Nelson kommer tillbaka till bilen tittar han på telefonen. Han har fått ett sms från Tim där det står att den döda kvinnan har identifierats. Hon hette Chloe Jenkins, var tjugofem år och patient på Sanctuary.

28