9789137148113

PAPPAN

STEFAN EINHORN PAPPAN

Tidigare utgivning En dold gud 1998 Ont i kroppen (med Ralph Nisell) 2000 Den sjunde dagen 2003 Konsten att vara snäll 2005 Medmänniskor 2007 Vägar till visdom 2009 Änglarnas svar 2011 Stenträdet 2013 De nya dödssynderna 2014

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Stefan Einhorn 2016 Omslagsdesign Kerstin Hanson Omslagsfoto Privat Tryckt hos CPI Books GmbH, Leck, Tysknland 2016 ISBN 978-91-37-14811-3

Till barnen, med kärlek

Vi kan inte välja våra föräldrar, vissa har tur, andra har det inte jerzy einhorn, tal i riksdagen 27 januari 1998

Om berättelser Berättelser måste ha en början och ett slut, vare sig de handlar om verkliga händelser eller är fantasier. Annars är de inte berättelser, utan kan istället definieras som till exempel fragment, stämningar eller beskrivningar. Jag föredrar berättelser, eftersom jag tror att människan har ett grundläggande behov av historier. De kan vara tragiska, humoristiska eller spännande, hämtade ur verkliga livet, ur berättarens fantasi eller … kanske någonstans mittemellan. Berättelsen ska gärna också ha en twist, det ska ske något oväntat som läsaren eller åhöraren varit oförberedd på eller kanske bara anat. Och ibland visar sig berättelsen handla om något annat än den först låtit oss tro …

9

3 januari Min pappa ville ha tyst och lugnt omkring sig när han skrev. Han reste gärna bort för att sitta ensam på ett hotellrum och författa. Till skillnad från mig skrev han självbiografier, två stycken för att vara exakt. I hans förs­ta bok, Utvald att leva (bra bok – märklig titel), som främst handlar om hans erfarenheter i Polen under Förintelsen, står det i och för sig att den inte är en självbiografi. Men några mer självbiografiska böcker än pappas är nog svårt att finna.

Jag i min tur skriver ofta på allmänna platser: i hotellbarer, på caféer, flyg och tågstationer. Människor ger mig inspiration, eftersom jag kan fantisera ihop historier om dem – vilka de är, vad de gör, hur de tänker och hur de agerar. Men den här dagen i baren på Scandic Park på Karlavägen fungerade det inte. Det hade det inte gjort på många veckor. Istället satt jag och stirrade på data­ skärmen och det tomma worddokument som väntade på att fyllas. Jag hade druckit den kvot av kaffe som jag klarar av utan att bli stirrig och funderade på att beställa in en whisky, men insåg att det bara skulle göra mig sömnig.

Jag lutade mig tillbaka i den mjuka fåtöljen och för11

sökte slappna av, men det kom inte några tankar värda att tecknas ner. Var jag frustrerad? Nej, snarare upp­ given och allt säkrare på att inspirationen för alltid hade övergett mig. Jag hade helt enkelt inte fler böcker i mig.

Så tänkte jag.

Plötsligt hörde jag en upprörd röst genom musiken som spelades i mina hörlurar. När jag vände mig om såg jag en kvinna och en man i sjuttioårsåldern som grälade.

Ja, egentligen satt mannen tyst medan kvinnan stod upp och viftade med armarna. ”Nu har du sett mig för sista gången!”

Mannen svarade någonting men så lågmält att jag inte kunde urskilja orden. ”Ville du något?” sa kvinnan. Hon hade på sig en klänning i grälla färger som nog hade passat bättre på en trettio år yngre person.

Det tog en stund innan jag insåg att hon inte längre pratade med mannen utan med mig. Jag drog snabbt ut hörlurarna ur öronen. ”Nej, förlåt. Det var inte meningen att …” ”Du borde inte vara så nyfiken. Har du aldrig sett några som grälar, din …”

Hon avbröt sig mitt i meningen, höjde handen och pekade på mig. ”Du är den där Einhorn, va? Jag har sett dig på teve när du pratar om snällhet. Bla, bla, bla. Du kan ju försöka lära den här typen att vara snäll!” ”Jo, ja”, sa jag. ”Men du kan väl sänka rösten lite.” ”Äh!” Kvinnan lyfte sitt halvfulla vattenglas och som vid ett dubbeldop kastade hon nästan hela innehållet över mannen framför sig. Resten hamnade på mig.

12

Jag hann knappt reagera förrän hon störtade fram och hårdhänt började torka mig i håret med sin servett. ”Förlåt, förlåt mig”, sa hon.

Jag värjde mig så gott jag kunde, och efter en avslutande luggning mumlade hon något ohörbart och tågade iväg.

Jag kontrollerade att datorn hade klarat sig och tittade sedan på mannen vid bordet intill. Han hade lockigt grått hår och var klädd i en blå kostym av gammalt snitt.

Lugnt höll han på att torka av sig, men när han märkte min blick log han. ”Jaha, mitt sällskap har försvunnit och du har ju inte ens något”, sa han. ”Då kan vi ju lika gärna sitta tillsammans.”

Nej tack, hann jag tänka innan han gled ner i fåtöljen bredvid min. Under den korta förflyttningen hann jag uppfatta att han var kortväxt och smal, på gränsen till mager. Han hade hög panna och spetsiga ansiktsdrag, som siluetten av den romerska kejsaren Julius Caesar. ”Skål”, sa han och höjde vinglaset som han burit med sig. ”Skål”, sa jag avmätt. Jag ville ju bara vara i fred med min skrivkramp.

Han svepte glaset, rätade på den krumma ryggen och sa: ”Mitt namn är Josef Ellinger. Du och jag ska bli vänner.”

Hans självklara ton fick mig att slå igen datorn. Om man fäller en sådan kommentar är man antingen olidligt kaxig eller oerhört trygg i sig själv. Jag ville veta vilket som gällde i Josefs fall. Och jag skulle ju ändå inte få något skrivet.

13

Josef visade sig vara en lika nyfiken människa som jag, och till min förvåning drogs vi omedelbart in i ett samtal om vilka vi var och vad vi sysslade med. Jag fick veta att Josef var gift och att han och hans hustru inte hade några barn. Jag hade på tungan att fråga om kvinnan som han grälat med var hans fru, men eftersom jag inte ville göra honom generad om svaret var nej, avstod jag.

I övrigt verkade han inte vilja berätta så mycket om sin familj och bakgrund, men han pratade desto mer om sitt arbete som psykolog och terapeut, som han hade fortsatt med på deltid, trots att han fyllt sjuttiotvå år. Han älskade att hjälpa människor och den kärleken kunde han ibland överföra till sina klienter. Medan jag lyssnade på hans berättelse tänkte jag att det var något bekant med honom. Ändå hade jag inget minne av att vi hade mötts tidigare.

Själv berättade jag om mitt arbete och om min familj, att jag fortfarande var verksam vid Karolinska Institutet men också föreläste och skrev böcker. Fast nu visste jag inte vad jag skulle skriva, inte ens om det skulle bli en fackbok eller skönlitteratur. ”Jag har nog skrivit min sista bok”, sa jag och tyckte lite synd om mig själv. ”Det kan man aldrig veta”, sa Josef. ”Plötsligt öppnar sig en dörr och man kliver in i ett nytt rum. Det märkliga är att när man står därinne känns det så naturligt att man undrar varför man inte har gått in där tidigare.” ”Du har helt rätt”, sa jag. ”Precis så är det. Har du också skrivit böcker?” ”Nej, har ingen sådan strävan. Jag pratar bara om hur det känns för dig.”

14

Jag kände en lätt olust sprida sig inombords. Inte bara för att han var så självsäker när han beskrev min inre värld, utan också för att han hade rätt. ”Du skriver alltså böcker, precis som din far”, sa Josef.

Det händer ofta att folk vill prata med mig om pappa, så jag blev egentligen inte förvånad över att Josef förde honom på tal. ”Jag känner till honom”, fortsatte Josef. ”En mycket sympatisk man. Kom hit som flykting från Polen efter kriget och byggde upp ett helt nytt liv. Blev chef för Radium­hemmet och stred för de svaga i samhället. Hur var det – blev han inte riksdagsman också?” ”Jo, för kristdemokraterna, 1991 till 1994, och …” ”Ja, och folkkär blev han som få”, avbröt Josef utan att bry sig om att han föreläste för mig om min egen pappa. ”Han dog alldeles för tidigt. Det måste ha varit väldigt sorgligt för dig?”

Att så snabbt komma in på känsliga frågor var ovanligt, men det kändes ändå helt naturligt med Josef. ”Jag trodde att min värld skulle rasa samman om han dog, men när det väl hände var det inte så hemskt som jag hade föreställt mig.” ”Varför då?” ”Jag vet inte riktigt. Kanske berodde det på att han hade en obotlig sjukdom och att det bara var en tidsfråga. Men också att jag under lång tid inte trodde på att pappa var död. Det var nog för smärtsamt att tänka något annat.” ”Döden går aldrig att förstå”, sa Josef. ”Vårt med­ vetande kan inte fullt ut acceptera att det inte längre ska finnas till.”

15

”Vet du, när han blev sämre förde man honom från Karolinskas medicinklinik till en akutvårdsavdelning.

På grund av ombyggnad låg den tillfälligt någon annanstans. Du kan inte ana var.” ”Nej, var då?”

Samtidigt som Josef frågade fick jag en underlig känsla av att han redan visste svaret. ”På Radiumhemmet. När jag fick reda på det förstod jag att han skulle dö. Han skulle få avsluta sitt liv i det hus som han älskade och där han hade utfört sitt livsverk.” ”Fantastiskt”, sa Josef stilla. ”Ja, och när allt var över hände något ännu mer otroligt. De som avled på Radiumhemmet fördes alltid ut genom en sidodörr för att inte oroa andra patienter och anhöriga. Men chauffören från begravningsbyrån var ny och hade av misstag parkerat bilen utanför huvud­ ingången, så pappa fördes ut genom huvudentrén. Det blev som en hyllning till Radiumhemmets före detta chef.” ”Samma entré som han antagligen klev in genom som nyanställd underläkare många år tidigare”, sa Josef.

Jag kastade en blick på honom och såg till min förvåning ett par tårar som långsamt letade sig nedför hans lätt insjunkna kinder. Själv hade jag en klump i halsen. ”Jag blir ofta ledsen när jag tänker på pappa”, sa jag. ”Det finns väl en hel del som är obearbetat där”, sa Josef. ”Inte så ovanligt. Den relation som vi har till våra föräldrar som barn är den starkaste vi får uppleva i livet, vare sig den är bra eller dålig.” ”Vad menar du?”

16

”Hur mycket vi än älskar en partner eller ett barn, är den kärleken inte lika stor som den vi en gång, som bebis, kände för våra föräldrar.” ”Det låter på något sätt orättvist, att känslorna inte är ömsesidiga.” ”De är ömsesidiga, men det lilla barnets känslor är större och viktigare. Föräldrarna är under en period barnets allt. Det är därför vi aldrig kan frigöra oss från den relationen, hur mycket vi än försöker.” ”Det är sant”, sa jag. ”Jag ville alltid vara med pappa, och blev förbannad när han svek.”

Josef nickade och granskade mig ingående. ”Där har du det”, sa han. ”Vad?” ”Din och många andras smärtpunkt – relationen till pappan. Det ska bli ämnet för din nästa bok. Den ska handla om pappor, din och andras.”

Han sa det som om det redan var bestämt. ”Men jag vill verkligen inte lämna ut pappa.” ”Gör så här då: skriv en bok som är både en biografi och en roman, blanda verkliga händelser med sagor, fakta med fantasi. Då vet läsaren inte när det handlar om din pappa, när det handlar om någon annans eller är helt och hållet påhittat.”

Jag var tyst en lång stund. ”Det är ju en jättebra ide”, sa jag till slut. ”Men …” ”Men vadå?” ”Jo”, sa jag, ”i så fall undrar jag: Det här samtalet – har det ägt rum eller är det en fantasi?” ”Just det”, sa Josef och reste sig. ”Är det här verklighet eller en del av berättelsen? Det vet bara du.”

17

Med en vinkning tog han farväl, och jag såg efter honom när han lämnade lokalen.

Sedan slog jag upp locket på datorn. Jag var så säker på vad jag skulle skriva att jag började med titelsidan.

Där stod:

18

STEFAN EINHORN PAPPAN

10 januari ”Hur står det till med inspirationen?”

Jag kände genast igen rösten och när jag tittade upp stod Josef framför mig med ett leende på läpparna och en tekopp i handen. Jag blev oväntat glad att se honom även om känslan av att vara förföljd smög sig på mig. ”Hur visste du att jag var här?” ”En fågel viskade i mitt öra att du brukar sitta här om du inte är på hotellet.”

Vi befann oss på konditori Ritorno på Odengatan – ett av mina favoritställen. Inredningen var ombonad, med röd heltäckningsmatta, oljemålningar på väggarna och kristallkronor i taket. Det var ofta fullt med folk. Här kunde man sitta med sin dator i flera timmar utan att bli utschasad. Jag tecknade åt Josef att slå sig ner vid mitt hörnbord och han tvekade inte en sekund. ”Nå?” sa han. ”Jo, tack, bra. Jag satt just och tänkte på hur märkligt mammas och pappas liv tillsammans var.” ”Hur då märkligt?” ”De följdes åt. Överlevde Förintelsen och träffades 1945, kom till Sverige från Polen året efter och levde sida vid sida under studieåren, och som cancerläkare och 21

föräldrar. Och vet du vad som hände sedan?”

Josef skakade på huvudet. Han kunde naturligtvis inte ha en aning om vad jag syftade på. ”De fick veta att de hade cancer med en dags mellanrum. Hur stor är sannolikheten för det?” ”Inte särskilt stor, skulle jag tro.” ”Vet du, ju mer jag tänker på allt, desto fler minnen dyker det upp. Nya tankar och frågetecken. Men de behöver sorteras innan jag kan skriva ner dem.”

Josef tog en klunk te efter att ha blåst lite på det. ”Förlåt om jag säger det, men det där låter lite tråkigt.

Du borde skriva från hjärtat istället.”

Jag var nära att säga att han kunde vänta lite med sina omdömen, men jag avstod. ”Så fungerar inte jag.” ”Nej, du vill ha kontroll. Du vill från början veta vad som ska finnas med och inte.” ”Det är ju en viktig fråga.” ”Ja, men det är som att skriva genom ett filter.”

Han hade rätt. Jag skrev ibland med en särskild läsare i åtanke. Och det störde mig att han genomskådat mig igen. ”Jag känner ändå att jag måste hitta fram till formen, och det är inte så lätt. Pappa hade många sidor.” ”Ja”, sa Josef eftertänksamt. ”Det har i och för sig de flesta, men kanske var det extra tydligt i hans fall. Läkare, forskare, författare, riksdagsman och …” ”Det var inte det jag syftade på”, avbröt jag för att få en syl i vädret. ”Han var en person på jobbet, en med sina vänner och en med familjen. Och hemma kunde han vara på flera olika sätt. Jag får inte riktigt ihop alla bitar, han var en man med många ansikten.”

22

Josef satte sig med ens rakt upp på stolen. ”Det får mig att tänka på en historia som en klient berättade för mig. Den är helt otrolig, nästan som en skröna.” ”Kanske ska jag skriva en skröna”, sa jag eftertänksamt. ”Du måste höra den här berättelsen”, fortsatte Josef oberört, och nu grep han också tag i min arm. ”Den handlar just om gåtfulla pappor.” ”Okej, okej”, sa jag. ”Men då kanske jag lägger beslag på den.” ”Det får du gärna göra, men hör på nu …”

23

Janusansiktet* Kanske hade det hela aldrig kommit fram om Jennifer gjort som hennes pappa sa och bara besökt honom på förmiddagarna. Eller kanske hade det ändå gjort det, för även om Adam hade krävt att hans kropp skulle kremeras och askan spridas för vinden i all stillhet, är det svårt att tro att hans hemlighet inte skulle ha blivit avslöjad när dödsboet delades.

Nåväl, så blev det nu inte, eftersom Jennifer för en gångs skull trotsade sin pappa och besökte honom en efter­ middag. Hon hade ett kvartsamtal på dotterns förskola före lunch, och att vänta till morgonen därpå ville hon inte. Pappan var så dålig att han kunde dö när som helst.

Och även om han inte hade varit den bästa av pappor, och hon mest ville göra sin plikt, fanns också kärleken där.

Den första misstanken väcktes så snart hon kom till avdelningen. Sjuksköterskan började stamma om att det inte var besökstid, och när Jennifer insisterade fick hon höra att Adam faktiskt inte ville ta emot besök på eftermiddagarna och förresten sov han. Slutligen spände hon * I den romerska gudavärlden avbildas Janus med två ansikten. I modern mytologi används begreppet Janusansikte om människor med dubbel­ natur.

24

blicken i den stackars sköterskan och gick sedan utan vidare diskussion till pappans rum.

Pappan sov mycket riktigt, och kanske var det tur, tänkte Jennifer senare. För om han hade sett henne stega in i rummet när en annan kvinna satt och höll hans hand hade han kanske dött på fläcken.

Säkert undrade de båda vem den andra var, och som på en given signal gick de ut ur rummet för att inte störa den sjuke. De vandrade bort till dagrummet, tog varsin kaffe ur maskinen och slog sig ner mittemot varandra.

Vid det här laget visste Jennifer att något stort skulle avslöjas. Frågan var bara – vad?

Hon var medveten om att det fanns likheter mellan dem. Inte bara hår- och ögonfärg, utan också något annat, mer subtilt. Till sist var det den andra kvinnan som valde att inte skygga för det svåra. Hon presenterade sig som Caroline, och sa sedan: ”Jag vet inte vem du är, men du är naturligtvis välkommen att ta farväl av pappa.”

Jennifer rörde inte en min, trots att hon till för bara en liten stund sedan trott att hon var den enda som kunde kalla Adam för pappa. Kanske var det chocken, kanske hade hon alltid anat hur det låg till. Just nu spelade det inte så stor roll. Carolines närvaro hade gjort henne osäker, men med ens kände hon en ömhet för den yngre kvinnan, som om hon ville skydda henne från den sanning som höll på att avslöjas. ”Adam är min pappa också”, sa hon.

Caroline nickade bara, och Jennifer visste inte vad hon skulle göra. Men nu började frågorna hopa sig i huvudet och hon kunde inte hålla emot.

25