9789137148076

julian barnes

Tidens larm Översättning Mats HÜrmark

Tidigare utgivning Flauberts papegoja 1986 Se in i solen 1988 En världshistoria i 10 1/2 kapitel 1991 Tala ut 1992 Piggsvinet 1993 Över kanalen 1997 England, England 1999 Kärlek etc. 2002 Arthur och George 2006 Känslan av ett slut 2011 Livslägen 2014

Raderna ur Shakespeares sonett nummer 66 på sidorna 104–105 är i översättning av Eva Ström.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel The Noise of Time Copyright © Julian Barnes 2016 Översättning Mats Hörmark Omslag Jojo Form Illustration Vladimir Zimakov Tryckt hos Livonia PRINT , Lettland 2017 ISBN 978-91-37-14807-6

Till Pat

En fรถr att hรถra En fรถr att minnas Och en fรถr att dricka ordsprรฅk

Det hände mitt under brinnande krig, på en perrong platt och dammig som den oändliga slätten runt omkring. Det stillastående tåget var två dagsresor från Moskva, på väg österut, och med två, tre dagars färd framför sig, beroende på kol och truppförflyttningar. Det var i den tidiga gryningen, men mannen – i själva verket bara en halv man – kom redan rullande bort mot tågsättets mjuka vagnar på en träskiva på hjul som han sköt fram med händerna. Han hade ingen möjlighet att styra den annat än genom att rycka och slita i dess främre del, och för att inte mista balansen och ramla av hade han ett rep spänt under träskivan och fäst i byxlinningen.

Mannens händer var lindade med smutsiga tygremsor, och hans hud hade hårdnat av tiggandet på gator och stationer.

Hans far hade överlevt det förra kriget. Med byprästens välsignelse hade han gett sig av för att slåss för sitt fosterland och för tsaren. När han så småningom återvände hem var prästen och tsaren borta och fosterlandet inte längre sig likt.

Hans hustru hade skrikit högt när hon såg vad kriget hade gjort med hennes man. Nu gällde det ett nytt krig, och samma angripare var tillbaka, även om namnen var nya: nya på båda sidor. Men annars var allting sig likt: unga män vid fronten sköts fortfarande i stycken för att sedan nödtorftigt lappas 7

ihop av fältläkare. Själv hade han blivit av med båda benen på ett fältlasarett beläget bland lemlästade träd. Allt för ett högt och ädelt syfte, precis som i kriget tidigare. Det gav han blanka fan i. Andra kunde gräla om sådant bäst de ville; själv hade han bara ett mål och det var att klara livhanken ännu en dag. Han hade utvecklat konsten att överleva. Nere på en viss nivå var det vad alla män utvecklade: konsten att överleva.

Några enstaka passagerare hade stigit av tåget och andades in dammet i luften. Andra tryckte sina ansikten mot kupéfönstren. När tiggaren närmade sig skrålade han för full hals en oanständig soldatvisa. En och annan passagerare slängde åt honom en kopek eller två som tack för underhållningen; andra betalade för att bli av med honom. Somliga kastade mynt som landade på högkant och rullade i väg, och de skrattade när han sökte jaga i fatt dem med nävarna bankande mot plattformens betong. Det fick andra, som skämdes eller tyckte synd om honom, att trycka en slant i handen på honom.

Han såg bara fingrar, mynt och rockärmar och var oemottaglig för förolämpningar. Det här var den som drack.

De båda männen som reste i mjuk vagnsklass satt vid ett fönster och försökte gissa sig till var de befann sig och hur långt uppehållet kunde tänkas bli: minuter, timmar, kanske resten av dagen. Inga upplysningar lämnades, och männen var kloka nog att inte fråga. Att höra sig för om tågtider kunde – även om man råkade vara passagerare – göra att man misstänktes för att vara sabotör. Männen var i trettioårsåldern och tillräckligt gamla för att ha lärt sig sådana läxor. Han som hörde var en mager, nervös karl som bar glasögon och hade amuletter av vitlök runt hals och handleder. Namnet på hans medresenär är sedan länge bortglömt, trots att han var den som mindes.

Den stympade mannen på den rullande träskivan kom nu 8

rasslande mot dem. Han tittade upp mot deras kupéfönster och sjöng med skrällig röst några glättiga verser om en skövling av en by. Sedan tog han en paus och tecknade att han ville ha något att äta. Mannen som bar glasögon svarade med att hålla upp en flaska vodka. Det var en överflödig gest. När hade en tiggare någonsin sagt nej till vodka? Någon minut senare hade mannen på perrongen fått sällskap av de båda passagerarna.

Så var de alltså tre, det antal som på traditionellt vis drack vodka tillsammans. Den glasögonprydde hade fortfarande hand om flaskan och hans medresenär tog med tre glas. Dessa fylldes med ungefär lika mycket, och de båda passagerarna bugade sig och utbringade den obligatoriska skålen. När de klingade med glasen lade den nervöse mannen huvudet på sned – så att den tidiga morgonsolen för ett kort tag reflekterades i glasögonen – och mumlade någonting som lockade hans vän till skratt. Sedan svepte de vodkan i ett enda drag. Tiggaren sträckte fram sitt tömda glas. De gav honom en sup till, tog tillbaka hans glas och klev ombord på tåget igen. Tiggaren, som tacksamt hade tagit emot den sprit som rann genom hans stympade kropp, rullade vidare mot nästa grupp passagerare.

När de båda männen var tillbaka på sina platser hade han som hörde nästan glömt vad han hade sagt. Men han som mindes var bara i början av det han mindes.

Ett: PĂĽ trappavsatsen

Det enda han visste var att det här var den värsta tiden.

Han hade stått vid hissen i tre timmar. Han var inne på sin femte cigarett, och hans tankar for hit och dit.

Ansikten, namn, minnen. Den skurna torven som tyngde ned armen. Svenska sjöfåglar som fladdrade förbi ovanför huvudet på honom. Fält med solrosor. Doften av nejlikolja. Den varma, söta lukten av Nita när hon kom från tennisbanan. Svett som bröt fram i ett vikande hårfäste.

Ansikten, namn.

Ansikten och namn på de döda, dessutom.

Han kunde ha tagit med sig en stol från lägenheten. Men han skulle ändå inte ha haft nerver till att sitta. Och det skulle onekligen ha sett lite besynnerligt ut med en som satt och väntade på hissen.

Situationen hade uppstått helt plötsligt och ovän­tat, och ändå var den fullkomligt logisk. Som allt annat i livet. Som den sexuella lusten till exempel. Den upp13

stod också helt plötsligt, och ändå var den fullkomligt logisk.

Han försökte koncentrera sig på Nita, men tanken lät sig inte styras. Den flög kors och tvärs som en spyfluga, planlöst surrande. Och naturligtvis landade den på Tanja.

Men sedan flög den vidare till den där flickan, den där Rozalija. Rodnade han vid det minnet, eller var han stolt över den där avvikande händelsen?

Fältmarskalkens beskydd – det hade också uppstått helt oväntat, och ändå var det fullkomligt logiskt. Kunde man säga detsamma om fältmarskalkens öde?

Jürgensens vänliga, skäggprydda ansikte; och ihop med det, minnet av hans mors ilskna, vassa fingernaglar runt handleden på honom. Och hans far, hans godhjärtade, älskvärda, opraktiska far som stod bredvid pianot och sjöng romansen ”Krysantemerna i trädgården har för länge sedan vissnat”.

En kakofoni inne i huvudet. Hans fars stämma, valserna och polkorna som han hade spelat under den tiden då han uppvaktade Nita, fyra stötar från en fabrikssiren i fiss, skällande hundar som överröstade en trevande fagottist, ett utbrott av slagverk och mässingsblåsare nedanför en stålklädd regeringsloge.

Dessa larmande ljud avlöstes av ett från den verkliga världen: gnisslet och brummandet från hissmaskineriet. Nu halkade han till med ena foten och slog omkull den lilla 14

väskan som vilade mot hans ben. Han väntade, med ens tömd på alla minnen, fylld av enbart fruktan. Men hissen stannade på våningen nedanför, och han återfick fattningen. Han tog upp sin väska och kände hur innehållet i den flyttades om lite. Vilket fick honom att plötsligt tänka på historien om Prokofjevs pyjamas.

Nej, inte som en spyfluga. Snarare som en av de där myggorna i Anapa. Som satte sig överallt och sög blod.

Han hade trott att han skulle kunna styra sina tankar medan han stod där. Men på natten, i denna ensamhet, verkade det vara tankarna som styrde honom. Nå, ingen undgår sitt öde, som poeten försäkrade. Och ingen undgår sina tankar.

Han mindes hur ont han hade den där natten innan de tog bort blindtarmen på honom. Hur han kastade upp tjugotvå gånger och överöste en sköterska med alla svordomar han kände till och sedan bad en vän att hämta en milissoldat som skulle göra slut på hans pina. Ta med honom hit så att han kan skjuta mig, hade han vädjat.

Men vännen hade vägrat att hjälpa till med det.

Nu behövde han ingen vän och ingen milissoldat längre.

Det fanns tillräckligt med frivilliga som det var.

Allt började, för att vara exakt, som han mindes det, morgonen den 28 januari 1936, på järnvägsstationen i Archangelsk. Nej, svarade honom minnet, ingenting börjar så där exakt, på ett visst datum eller en viss plats.

15

Allt började på många platser och vid många tidpunkter, somligt till och med innan man föddes, i främmande länder, i andras sinnen.

Och efteråt, vad som än råkade hända därnäst, skulle allt fortsätta på samma sätt, på andra platser, i andras sinnen.

Han tänkte på cigaretter: paket med Kazbek, Belomorkanal, Herzegovina Flor. På en man som smulade ned tobak från ett halvdussin papyrosser i piphuvudet och lämnade pappmunstycken och cigarettpapper i en hög på skrivbordet.

Skulle man, även i detta sena skede, kunna laga, sätta tillbaka, rätta till? Han visste svaret: det som doktorn hade sagt om Näsan. ”Visst kan man sätta tillbaka den, men jag försäkrar er att ni bara kommer att förlora på det.”

Han tänkte på Zakrevskij och Stora huset och på vem som kunde ha tagit över där efter Zakrevskij. Någon hade säkert gjort det. Det rådde aldrig någon brist på sådana som Zakrevskij, inte i den här världen som den var skapt. Den dag då Paradiset väntade, om nästan exakt 200 000 000 000 år, kanske behövde det då inte längre finnas några Zakrevskij.

I vissa stunder vägrade hans hjärna att tro det som skedde. Det kan inte vara så, eftersom det aldrig skulle kunna vara så, som majoren sa när han fick syn på giraffen. Men det kunde visst vara så, och så var det.

16

Ödet. Det var bara en fin omskrivning för någonting som man inte kunde påverka. När livet sa ”Och så” till en, nickade man och kallade det ödet. Och så blev det hans öde att heta Dmitrij Dmitrijevitj. Det fanns inget att göra åt den saken. Han kunde naturligt nog inte minnas sitt eget dop, men han hade ingen anledning att tvivla på sanningshalten i det han hade hört. Familjen hade samlats runt en flyttbar dopfunt i hans fars arbetsrum. Prästen infann sig och frågade hans föräldrar vad de hade tänkt döpa den nyfödda till. Jaroslav, hade de svarat. Jaroslav?

Prästen var måttligt förtjust. Han sa att det var ett synnerligen ovanligt namn. Han sa att barn med ovanliga namn blev retade och hånade i skolan: nej, nej, de fick inte kalla pojken för Jaroslav. Hans far och mor blev storligen förvånade över denna uttalade motvilja, men de ville inte stöta sig med prästen. Vad föreslår ni för namn då? frågade de. Ge honom något vanligt namn, sa prästen: Dmitrij, till exempel. Hans far påpekade då att han själv redan hette Dmitrij, och att Jaroslav Dmitrijevitj lät mycket bättre än Dmitrij Dmitrijevitj. Men prästen var av en annan åsikt. Och så blev det Dmitrij Dmitrijevitj.

Vad spelade ett namn för roll? Han föddes i Sankt Petersburg, tillbringade sin tidiga uppväxt i Petrograd och ungdomsåren i Leningrad. Eller Sankt Leninsburg, som han ibland kallade staden. Vad spelade ett namn för roll?

Han var trettioett. Hans hustru Nita låg på några meters avstånd, med deras dotter Galina bredvid sig. Galja var ett år. Hans liv hade nyligen fått en viss stabilitet, som det kändes. Han hade aldrig funnit den sidan av saken 17

enkel. Han kunde genomfaras av starka känslor men blev aldrig duktig på att uttrycka dem. På en fotbollsmatch var det sällan han skrek eller tappade självbehärskningen som så många andra; han nöjde sig med en stillsam kommentar om någon spelares skicklighet eller brist på sådan. Somliga ansåg att det var just den tillknäppta, formella stil som kännetecknade Leningradbon. Men han visste med sig att han inte bara på ytan – utan också under den – var en blyg och lite ängslig person. Och i sällskap med kvinnor kastades han, när han väl hade kommit över sin blyghet, mellan måttlös entusiasm och hotande förtvivlan. Det var som om han alltid följde fel metronom.

Men trots allt hade hans liv till sist antagit mer ordnade former, och han hade funnit sin rytm. Fast nu kändes allt instabilt igen. Instabilt: det var mer än en eufemism. Övernattningsväskan som stod lutad mot hans ena ben påminde honom om den gång då han hade försökt rymma hemifrån. Hur gammal kunde han ha varit? Sju eller åtta kanske. Och hade han inte en liten resväska med sig? Nej, förmodligen inte – hans mor skulle omedelbart ha blivit alldeles ifrån sig. Det var en sommar på Irinovka, där hans far skötte allt administrativt arbete.

Jürgensen var egendomens alltiallo. Som tillverkade saker och reparerade saker, som löste problem på ett sätt som barn kunde förstå. Som aldrig sa åt honom att göra någonting, bara lät honom se på när ett trästycke förvandlades till en dolk eller en visselpipa. Som räckte honom ett stycke nyskuren torv för att han skulle få lukta på den.

18