9789137147956

Tio svenskar mรฅste dรถ

Forum

Tidigare utgivning Be inte om nåd

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Martin Österdahl 2017 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslag Elina Grandin Tryckt 2017 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-37-14795-6

Till min mor, Margareta

Älskade Maras rum Är fullt med små vaggor När en sätts i rörelse Gungar de alla med

Prolog

Kapten Lyomkin såg ut över kontrollrummet. Runt honom trängdes så många av ubåtens hundrasju man starka besättning som fick plats, en del sittande på huk, några på bänkar, andra stående. ”Sergej”, sa Lyomkin. ”Vi har hört att du en dag ska bli amiral för den ryska flottan, stämmer det?” ”Ja, kapten!” svarade Sergej utan att tveka.

Kamraten närmast honom klappade honom på axeln. ”Ja, din fru lät väldigt övertygande när jag mötte henne på Officersklubben i Vidjajevo, en mörk decembernatt förra året.”

Männen skrattade högt. Sergej skakade leende på huvudet. ”Därför, herr blivande amiral, är den här dagen ett viktigt steg i ditt liv. Låt oss börja.”

Lyomkin gav en stor plåtkopp till Sergej och satte sedan fart på en rostig hammare som hängde från taket så att den började pendla fram och tillbaka. ”Varsågod.”

Sergej höll koppen framför munnen. Lyomkin kunde se hur den unge sjömannens blick vandrade från ansikte till ansikte. De tittade alla förväntansfullt på honom: starka, intelligenta ögon, varma leenden. Lyomkin hade själv gått igenom samma initiationsrit när han för första gången mönstrade på en ubåt.

Bröder. Vänner för livet.

9

Sergej skulle nu invigas i Nordflottan och den oöver­ vinnliga, oöverträffade ubåtens besättning. Männen runt honom var utvalda för sin kompetens, men också för sina egenskaper att hålla sams och arbeta tillsammans under långa perioder i trånga utrymmen, djupt under vattenytan. ”Idag blir jag en medlem av ubåtsbesättningen”, började Sergej. ”Jag dricker sjövatten från Barents hav, från åttio meters djup, i ett svep, utan andningspaus.”

Han kastade en blick på sin kapten.

Lyomkin nickade att han skulle fortsätta. ”Jag gör det här för att allt ska gå väl.”

Sergej blundade, höjde koppen till läpparna och lät det iskalla vattnet skölja ner i strupen. När koppen var tömd öppnade han ögonen och ställde den framför kaptenen.

Sedan vände han sig mot hammaren i taket. Han böjde på knäna och lutade sig framåt. Till det rungande ljudet av männens jubel och applåder lät han hammaren slå mot munnen, i en kyss som fullbordade inträdet till ett av den ryska militärens mest mytomspunna och heroiska sällskap.

När initiationsriten var avklarad kom en sambandsofficer fram till Lyomkin. ”Kapten, vi har mottagit en order om att stiga till ytläge för att delges ytterligare information via hydrotelefon.”

Vad var det nu? tänkte Lyomkin. Nya direktiv så tätt inpå att övningen skulle inledas? Han tittade på sitt armbandsur.

Riten hade pågått någon minut för länge, men den var viktig för moralen ombord. Nu fanns inte mycket mer tid att spela med innan torpedrummet skulle bemannas. Så mycket i förberedelserna hade präglats av amatörmässigt ledarskap från flottans högsta befäl att Lyomkin inte längre blev förvånad, men besvikelsen gjorde sig påmind igen. Det var inte längre som förr.

Han svalde förtreten, vände sig mot sin styrman och gav honom order att stiga till periskopdjup. Han beordrade 10

officeren att fälla ut radioantennerna och bad honom leda vägen mot sambandsrummet.

På vattendjup större än tjugo meter kunde kommunikation med omvärlden endast ske med hjälp av extremt låga frekvenser, som sändes genom ZEVS, det topphemliga sambandssystem som den ryska armén hade utvecklat. ZEVS var den starkaste sändaren i Europa och det kraftverk som krävdes för att driva den hade upprättats på Kolahalvön som de just lämnat bakom sig. Det fanns två problem med systemet. Det första var att ubåten inte hade möjlighet att svara, utan bara kunde ta emot information. Det andra var att det tog väldigt lång tid eftersom bandet endast möjliggjorde överföring av ett fåtal bokstäver per minut. Lyomkin kunde inte låta bli att undra när någon hade börjat sända meddelandet. Och var denne någon medveten om i vilken prekär situation som ubåten befann sig?

Han satte sig ner och lyfte upp mottagaren på under­ vattenstelefonen när kollegan gav honom klartecken. ”Detta är Ivan Lyomkin, kapten av första rang och högste befäl på ubåt 141 Kursk”, sa han. ”Lyomkin, jag är medveten om att det är ett illa valt tillfälle”, sa mannen på andra sidan linjen.

Det lät inte som någon av befälhavarna från Nordflottans högsta ledning. ”Vem är ni? Och var ringer ni från?” ”Jag ringer från den ryska ambassaden i Stockholm”, sa mannen.

Stockholm? Mannen hade varken angett sitt namn eller sin militära rang, vilket bara kunde betyda att han tillhörde den del av den ryska försvarsmakten som Lyomkin en gång i tiden tillhört, den som aldrig annonserade sin närvaro eller uppgav sin sanna identitet. Att mannen hade tillgång till ubåtens koordinater och till ZEVS tydde på att han hade behörighet från allra högsta ort.

11

”Vad kan jag göra för dig?” sa Lyomkin. ”1984 deltog ni i en hemlig ubåtsoperation i Östersjön. En landstigning och transport av ett vapen som placerades ut och gömdes på hemlig ort, på svensk mark.”

Lyomkin rös till, som om det varit han och inte unge Sergej som just svept koppen med iskallt havsvatten. Lyomkin hade gjort sitt yttersta för att förtränga operationen som mannen refererade till. Den var en av de mörkaste stunderna i hans liv. Det som de hållit på med på den tiden hade varit desperat.

Och kunde ha fått fruktansvärda konsekvenser.

Han satte handen för telefonens högtalare och nickade mot sambandsofficeren att han skulle avlägsna sig. ”Fortsätt”, sa Lyomkin när han lämnats ensam. ”Ni fick order om att alltid bära med er en nyckel.”

Lyomkin förde den lediga handen innanför skjortkragen och trevade efter silverlänken. ”Jag fick order om att i fem års tid bära den på min kropp och försvara den med mitt liv. Fem år! Det har gått ytterligare elva sedan dess!” ”Saker och ting förändrades”, sa mannen.

Lyomkin blundade för ett ögonblick och försökte begripa vad som pågick. Mannen från Stockholm talade lugnt och entonigt, en röst utan känslor. Var detta en del av övningen?

Ett test av hans stresstålighet uttänkt av någon av den militära underrättelsetjänstens mest sadistiska hjärnor? Eller var det på riktigt?

Länken var varm mot fingrarna. Han lyckades behålla sitt lugn och svarade: ”Jag skyddar den fortfarande med mitt liv.” ”Det jag har hört om dig stämmer alltså”, sa mannen på telefonen. ”Du är en man som moder Ryssland alltid kan lita på, i alla väder.”

Lyomkin visste bättre än att falla för smicker. ”Vad är det som har hänt?”

12

”Objektet har flyttats.”

Plötsligt var det som om Lyomkins lungor inte längre kunde ta in syre.

Det är inte möjligt. ”Hur?” var det enda han fick ur sig. ”Vi har registrerat den stressignal som utgår från objektet när det skiljs från sin permanenta energikälla.”

Den energikälla som han kopplat ihop den med. Djupt inne i den svenska skogen. Det kunde inte vara sant.

Lyomkin hade hört rykten om hur hemlandets försvarsmakt tappat kontrollen över en stor mängd av dessa vapen.

De bedömdes vara så farliga för såväl den egna nationen som för världsfreden att Sovjet och USA enats om att för alltid förbjuda dem. En överenskommelse som åtminstone en av nationerna brutit. Lyomkin själv hade spelat en roll i det.

Att objektet kopplats från sin energikälla innebar att det nu drevs på ett batteri, ett batteri som vid det här laget var mycket gammalt. Hur länge det skulle räcka hade Lyomkin ingen aning om. Om den som flyttat objektet hade för avsikt att använda det stod världen inför ett domedagsscenario. Illa nog för att utlösa ett tredje världskrig.

Jag har nyckeln som kan desarmera vapnet. Men jag var inte ensam 1984. ”Vi var två stycken”, sa Lyomkin. ”Ja, jag vet det”, sa mannen. ”Vi söker efter den andre agenten, din kollega. Jag förmodar att du inte vet var han befinner sig? Eller vad han ägnat sig åt under de senaste åren?”

De senaste åren? Herregud, tänkte Lyomkin. Det är sant det som sägs. Vi har helt tappat kontrollen.

Lyomkin tänkte på honom, den andre agenten som varit med honom i den svenska skogen. Det bistra ansiktet. Den korta, kompakta och stenhårda kroppshyddan. Sättet han 13

rörde sig på genom den täta skogen, som en gasell, trots det tunga objektet de bar på. ”Jag har inte sett honom eller hört ifrån honom sedan vi avslutade operationen.” ”Jag förstår. Det räcker så länge. Vi får talas vid igen när övningen är över. Just nu har ni en ubåt att ta befäl över, kapten Lyomkin.” Övningen är klar om tre dygn. Det kan vara för sent då.

Han sa ingenting. Istället satte han försiktigt tillbaka telefon­luren på dess plats vid sambandscentralen. Han tittade på den, tyckte sig kunna se avtrycken från sin svettiga handflata på dess röda, skinande plast. Han skakade på huvudet, som för att skaka bort de tankar som samtalet väckt till liv, ställde sig upp och tittade återigen på klockan på handleden.

Dags att lämna samtalet med spöket bakom sig och återgå till verkligheten. Han vinkade till sig sambandsofficeren. ”Jag får göra det härifrån. Koppla upp mig till alla stationer.”

Han nickade och räckte Lyomkin en mikrofon. I hög­ talarna hördes ”klart skepp”. Sedan sa Lyomkin i mikrofonen: ”Övningslarm. Torpedanfall.”

När han kom in i kontrollrummet hörde han svaret från torpedrummet genom högtalaren som satt placerad på hans centralkonsol. ”Dobro.”

Bra. Klartecken att avfyra övningstorped ett. Målet: den tvåhundrafemtio meter långa kärnvapenbestyckade kryssaren Peter den store.

I nästa ögonblick skakade ubåten till så kraftigt att han kastades in i panelen på babords sida. Hade han inte i sista stund fått upp vänsterarmen som skydd hade han med all säkerhet brutit nacken.

Det tog honom ett par sekunder att återfå fattningen. Vad var det som hade hänt?

14

I det brandgula skenet från nödbelysningen såg han hur männen i kontrollrummet låg livlösa på golvet, slagna medvetslösa eller värre. Allt som inte var fastmonterat i väggar och tak hade kastats över rummet. Det var knäpptyst runt honom.

Han kravlade sig tillbaka till mitten av rummet. Vänster arm var bruten och huvudet bultade av smärta.

Har vi blivit träffade av en skarpladdad torped? Eller var det en kollision? Med vad?

Framför honom låg den unge Sergej på golvet, utan att röra sig.

Jag gör det här för att allt ska gå väl …

Stressignalen från den svenska skogen. ”Blivande amiral?” ropade Lyomkin.

Lyomkin kravlade fram till Sergej och försökte få honom att röra på sig genom att knuffa till honom med armen. Den unge mannen stönade till. ”Sergej!”

Sergejs ögon var öppna. Lyomkin såg hur bröstkorgen höjdes och sänktes. Han levde, men var i chock. Lyomkin tog tag i hans krage och ruskade om honom. ”Är ni oskadd, sergeant?”

Sergej nickade till svar. ”Bra, följ med mig.”

De kröp vidare på golvet. Andningen var ansträngd och Lyomkin insåg att kolmonoxid spreds i ubåten. Om de inte kunde få stopp på spridningen av gasen skulle de alla snart vara döda. Han kom fram till hålet i golvet där stegen ledde till nedre däck och torpedrummet. ”Ta dig försiktigt nedför stegen och rapportera vad du ser därnere. Jag måste ta mig till reaktorerna och motorrummet i aktern.” ”Ja, kapten!”

Lyomkin tog sig hukande vidare mot den runda öppningen 15

vid tunneln som ledde till ubåtens bortre avdelningar. Innan han lämnade rummet kastade han en blick bakåt.

Sergeanten grep tag i stegen och Lyomkin såg hur huden på hans händer smälte vid kontakten med metallräckena. Sekunden senare spräcktes Lyomkins trumhinnor av dånet från en explosion, han bländades av ett vitt sken och slungades bakåt av den tryckvåg som kastade upp Sergejs kropp i luften. *** I avdelning nio satt Lyomkin med ryggen lutad mot maskinrummets vägg tillsammans med de tjugotre medlemmar i besättningen som fortfarande var vid liv. Ubåten hade under minuterna som följde efter explosionerna sjunkit kraftigt och skrovet hade slagit i havsbotten. Vattennivån i rummet steg stadigt till följd av att vattenslussarna vid propellrarna inte kunde skjuta undan vattnet nu när båten inte längre rörde sig framåt. Männen skakade av kylan. Trycket i avdelningen ökade snabbt. Syret höll på att ta slut och kolmonoxid­ förgiftningen hade börjat kännas.

De hade diskuterat alternativen. Det fanns en räddningslucka i aktern och rent teoretiskt skulle man kunna simma till ytan. Men chanserna för överlevnad den vägen var minimala.

Antingen skulle de dö av dykarsjuka eller av det iskalla vattnet om inte räddningen var omgående. Utan en räddningsboj krävdes ett mirakel för att en räddningsoperation skulle vara på plats när de nådde ytan.

Lyomkin hade fattat beslutet att stanna i ubåten. Det var en stor övning, hela Nordflottan var igång. Där fanns räddningsfarkoster och djupvattendykare. Sannolikheten att överleva genom att en räddningsfarkost dockade med deras förlista ubåt var inte stor, men chanserna var större än att simma till ytan. Det fanns inget annat att göra än att sitta och vänta.

I sin hand hade Lyomkin den rostiga gamla hammaren 16

som Sergej kysst. Han slog den med jämna mellanrum mot skrovet för att påkalla de andra fartygens uppmärksamhet.

Ljud färdades väl genom vattnet och den ryska marinen hade världens mest avancerade sonarutrustning.

Illamåendet växte till följd av den dåliga luften. Lyomkin slöt ögonen. För sitt inre såg han bilden av Sergejs unga hust­ ru på kajen i Vidjajevo. Deras fyra månader gamla dotter som han hållit i armarna och kysst på pannan. Han kunde känna doften av barnets hår.

Lyomkin stack ner handen innanför sin nu blöta skjorta.

Slöt den om nyckeln som hängde runt halsen. Hörde åter spökets entoniga röst.

Vi får talas vid igen när övningen är över.

17

Lรถrdag 12 augusti 2000

1

Han sprang fram till henne där hon hängde i kedjorna. Det var så kallt. Hon var så kall. Hon var död, han var säker på det. Han hade kommit för sent för att rädda Pashie.

Så fort Max Anger slog upp ögonen var han klarvaken.

Pulsen rusade som om han blivit nedsläppt på andra sidan fiendelinjen.

Men så kände han värmen från kroppen intill sig. Det var bara i drömmen han misslyckades. Pashie låg bredvid honom, insvept i ett rödvitt, randigt täcke som snott sig mer än ett varv runt henne. Täcket blottade den nakna huden på vaderna och en del av ryggen.

Han smekte benet. Huden var varm. Andetagen tunga, som om den varma och instängda sommarluften var för tjock för henne.

Han tänkte på den kamp de fört det senaste året. En kamp att ta sig vidare i livet. Bilda familj. En kamp som de såg ut att förlora.

Det hade gått så långt att Pashie sökt upp en shaman. Hon hade träffat honom igår kväll, sett uppskakad ut när hon kom hem. När han frågat vad som hänt hade hon bara skakat på huvudet.

Ibland förstod han sig inte på henne.

Hon sa att en shaman varken hade ett beroende till vetenskapen eller politiken. De gamla ryska traditionerna var inte så olika dem som han själv växt upp med på Arholma, längst 21

ut i Stockholms skärgård, där livet hade präglats av samspelet med naturen. Max var inte säker på att han höll med henne.

Men det spelade ingen roll.

Han kastade en blick på den svarta urtavlan på sin special­ beställda klocka från UTS i München, den som kunde ge honom en pålitlig och exakt tidsangivelse på fyratusen meters djup men som han ännu inte testat på större djup än Eriksdalsbadets bassäng. Han tryckte på en av knapparna och ett ljust, turkost sken meddelade att det var dags att kliva upp.

Värken i kroppen från ett sparringpass på Narva boxningsklubb föregående eftermiddag gjorde sig påmind. Men det var inte den som störde honom.

Pashie rörde på sig. Hon sträckte sig efter den lilla lampan på nattduksbordet, rullade runt och vände sig mot honom.

På något sätt lyckades hon snurra täcket ett varv till runt kroppen. ”Du ser ut som en skolpojke på sommarlovets sista dag”, sa hon med ett leende.

Max log bara tillbaka. ”Gå upp nu, innan Sarah börjar tuta därnere på gatan. Du kan trösta dig med att jag kommer vara kvar här även imorgon bitti.”

Alltid något, tänkte Max. På söndagsmorgnarna gjorde de sig ingen brådska, vare sig med jobb eller någonting annat. ”Jag tar det med mig in i duschen och vidare ut i betongdjungeln”, sa han och ställde sig upp.

Hon tittade på honom där han stod i sina vita boxershorts.

Synade honom från topp till tå. ”Spara lite kallvatten åt mig.”

Max nickade mot henne. Okej, tjejen. ”Och glöm inte bort att vi ska till Marklunds ikväll på middag.” ”Hur skulle jag kunna glömma det?”

Pashie skakade på huvudet och vände sig om igen. När 22

Max var på väg ut genom sovrumsdörren hörde han Pashie släcka lampan. Sedan sa hon: ”Försök att vara trevlig.”

Plötsligt kändes söndagsmorgonen mer oviss.

Hemligheter är en sak, tänkte han. En viss typ av löften en helt annan, och svårare.

23

2

När Max kom ner på Köpmannagatan hörde han en bil tuta nere på Skeppsbron. En BMW. I höjd med Birka Cruises terminal, mitt ute i vattnet, gled ett jättelikt fartyg in. Seas of the World fick Finlandsfärjorna att se ut som fritidsbåtar. Ovanför de orange livbåtarna vid relingen låg balkongförsedda hytter. De var i själva verket lägenheter som ägdes av välställda världsmedborgare som vaknade varje morgon med havsutsikt och skattebefriad sjömannastatus.

Det är kanske så vi borde ha det, Pashie? tänkte Max. Vi kunde sitta där i varsin baden-baden, vila ögonen mot horisonten och låta alla människor och orättvisor passera revy framför våra fötter.

Han korsade den stora gatan som låg tyst och öde och öppnade dörren till BMW:ns passagerarsäte. ”God morgon”, sa han. ”Du ser oförskämt pigg ut, chefen.” ”Eller hur?” sa Sarah. ”Hoppa in och spänn fast dig.”

Sarah Hansen var chef på Vektor, tankesmedjan i Stockholm som arbetade med demokrati- och säkerhetsfrågor i Östersjöregionen. De hade jobbat ihop i nästan sex år nu, sedan han avslutade sin militära karriär. De hade lärt känna varandra vid militärens utbildning i ryska. Sarah hade tagit en lukrativ omväg genom den finansiella sektorn och tjänat bra med pengar medan han hängde kvar och såg hur den svenska 24

militären nedmonterades och hur kollegorna plockade försvarsmaktens tillgångar med sig hem.

Sarah hade återigen låtit blondera håret så där platinavitt som en del kvinnor från Östeuropa tyckte var snyggt. Den naturliga hårfärgen beskrev hon själv som råttfärgad. Kontrasterna mellan hennes mörkbruna ögon, svarta ögonbryn och det vita håret gav ett hårt uttryck, som om hennes look skapats av en industridesigner. Glasögonens tunna svarta bågar bidrog till intrycket.

Sarah gjorde en U-sväng över heldraget för att köra mot Strömbron och vidare mot Östermalm och Valhallavägen.

Det enda som rörde sig omkring dem denna tidiga lördagsmorgon var Saltsjöns fiskmåsar och tomma pommes friteskartonger från McDonald’s som släpades längs trottoaren av vinden från Slussen. I Kungsträdgården hade man satt upp ett torn med en klocka högst upp. Den räknade ner till invigningen av Mir 2000-projektet som Pashie jobbat med för Vektors räkning. De digitala siffrorna blinkade och stannade vid nästa tidsangivelse: Åtta dagar, tre timmar och fem minuter.

Den ryska flottan skulle idag inleda sin största övning på tio år i Barents hav. Inte sedan Sovjetunionens fall hade en militär övning utförts i så stor skala. Jeltsins kräftgång mot demokrati hade varit en katastrof för den ryska militär­ makten. Nu skulle den nye, unge presidenten Vladimir Putin återupprätta nationens ära och få folket att på nytt känna stolthet över sitt försvar. För Sarah och Max var övningen ett välkommet avbrott från lunken som infunnit sig på kontoret över sommaren. Det enda som fått dem att höra av sig till varandra under semestern var sprängdådet i Centrs köpcenter i Riga för en dryg vecka sedan. De mest spännande samtalen hade handlat om att planera en överraskningsfest för styrelse­ ordföranden Charlie Knutsson som snart fyllde sjuttio år.

Klockan på BMW:ns instrumentbräda visade tio över åtta.

25

Sarah masserade tinningarna efter att ha bromsat in vid några rödlysen. ”Tung fredag kväll?” frågade Max. ”Ja, det kan man väl säga”, sa Sarah. ”Lisette ringde.”

Max höjde på ögonbrynen.

Sarah hade inte pratat med sin exfru sedan hon hittat en bild på henne med en främmande man. Efter ett våldsamt gräl hade Lisette stuckit till Namibia med den där mannen som gillade hårda brudar och rika kineser som ville skjuta stora djur. Det var drygt sex år sedan nu. ”Vad ville hon?” frågade Max. ”Träffa barnen. Kan du tänka dig? Jävla subba.” ”De är väl hennes barn också.”

Sarah suckade. ”Kan vi snacka om det här någon annan gång? I ett annat liv?” ”Okej?” sa Max. Sarah tittade på honom med trött blick. ”Snälla, lägg av.” ”Vad är det du brukar säga till mig? Man måste förlåta dem som gjort en illa för att själv kunna gå vidare?”

Max log mot Sarah som bara skakade på huvudet. Hans leende kom av sig när han tänkte på gårdagskvällen. Han visste att två människor kunde leva tillsammans och ibland hamna i lägen där allt låste sig, när ens partner plötsligt kändes som en total främling. Ibland var det faktiskt bäst att bara låta saker vara.

Sarah larmade av lokalerna när de klev in genom dörren.

På något sätt kändes kontoret annorlunda en lördag, som en annan plats än den de suttit och arbetat på föregående dag.

Luften verkade stå stilla.

Max gick fram till väggen av tv-apparater i konferens­ rummet. Han slog på de internationella nyhetskanalerna CNN, BBC World och ryska kanalen Channel One R­ussia.

26

De engelsktalande kanalerna hade redan bevakningen igång från Norra ishavet. Men de hade inga bilder från själva övningarna. BBC hade en reporter som stod någonstans i blåsten vid en gråbrun cementkaj. Kunde lika gärna vara Portsmouth som Murmansk. CNN hade ”breaking news”grafiken igång medan en panel i Atlanta satt och pratade om den ryska flottans numerär. Den ryska kanalen visade en vacker ung kvinna klädd i svarta tajts och blå bikinitopp som pressade något som kallades en abflex in i magen för snygga magrutor och som kunde köpas direkt mot postförskott via telefonen. ”Det ringer på ditt direktnummer”, ropade Sarah från hallen.

Max vände ryggen mot tv:n och gick mot sitt rum. Han lyfte telefonluren. ”Max?” sa en välbekant röst. ”Har ni hört det i Stockholm också?”

Det var Hein Espen Hovland. Han hade råkat ut för en olycka under en dykövning för många år sedan och Max hade räddat livet på honom.

Max log. Att Hein Espen ringde nu tydde på att han äntligen var tillbaka efter sin långa sjukskrivning. ”Vad skulle vi ha hört?” ”De ringde från Vardö. Starka seismologiska utslag har registrerats inte bara av dem, utan så långt bort som Alaska.” ”En jordbävning?” sa han. ”Nej, ingen jordbävning. Vi tror att det kommer från övningarna i Barents hav.”

27