9789137146652

amanda schulman hannah widell

Andra delen i trilogin TvĂĽ systrar

Tidigare utgivning Försoningen 2015

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Schulman & Widell 2016 Publicerad enligt avtal med Lennart Sane Agency AB Omslag: Kerstin Hanson Omslagsfoto: Amelia Widell Tryckt hos CPI – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland, 2016 isbn 978-91-37-14665-2

1

V

anessa tog fram klänningen ur garderoben. Den var hallonröd och hade en singoallaskuren topp med en ganska så väl tilltagen volang. Egentligen var den inte alls hennes stil, hon brukade nästan alltid ha svarta och lite rockiga kläder. Men det var som om den där volangen gjorde något magiskt med hur klänningen satt.

Om den bara hade varit svart hade den varit perfekt, tänkte hon och slängde den över strykbrädan. Hon satte i kontakten till strykjärnet och fortsatte ut i vardagsrummet, och på vägen öppnade hon dörrarna till den franska balkongen. Sensommarsolen lyste vackert in i lägenheten och en lyckokänsla spred sig i kroppen. Tänk att hon hade hittat den här lägenheten. Den var en riktig pärla, helt perfekt för henne. Tre rum och kök, högst upp i samma hus som tidigare.

Egentligen hade den varit lite för dyr, men hennes syster hade sagt att hon skulle se den som en investering och lagt till att om man inte vill leva ensam för resten av livet måste man också se till att göra plats för en till.

Istället för att bli irriterad på Alicia hade Vanessa lytt hennes råd och slagit till.

Det var lite samma sak med klänningen. Vanessa skrat5

tade till när hon mindes en av mamma Susannes söndags­ middagar och hur Alicia nästan hade tvingat henne att klicka hem klänningen. ”Ingen man kan motstå dig i den här klänningen”, hade hon sagt. ”Du kommer dessutom dra till dig snälla killar istället för de där tuffa du alltid ska ge dig på.” Mamma hade blivit så till sig att hon också klickade hem en klänning av bara farten.

Hon återvände till strykjärnet som nu var lagom varmt. Medan hon strök klänningen kände hon hur något mjukt strök sig mot hennes ben. ”Hej, lilla älsklingen”, sa hon och lyfte upp den vita kattungen i knäet och strök den över huvudet. ”Tänk att du inte ska vara kvar här hos mig.”

Kattungen spann av välmående när Vanessa kliade den bakom örat. Hon pussade den på nosen och smekte de svarta öronen. ”Snart ska jag packa in dig i ett paket och ge bort dig till några som kommer älska dig minst lika mycket som jag. Du kommer att få det så bra.”

Hon släppte ner katten på golvet och den hittade direkt en ihoprullad nylonstrumpa att leka med. Vanessa skrattade åt kullerbyttorna medan hon fortsatte stryka.

Just som hon var färdig ringde hennes mobiltelefon. ”Hej raring”, sa Jack. ”Allt bra? Är du på gång?” ”Jag ska bara dra på mig klänningen Alicia valt åt mig och sätta in lillkatten i buren, knyta en rosett och sedan är jag redo för det här spektaklet.” ”Det kommer bli kul. Jag har köpt ett tjusigt kort och blommor från oss.” ”Från oss”, skrattade Vanessa. ”Det låter som om vi är ett par.”

6

”Man kan ju alltid låtsas, både du och jag behöver ju öva oss på tvåsamhet.” ”Prata för dig själv, jag kan om jag vill.” ”Säkert. Skynda dig nu så plockar jag upp dig och katten om en kvart.”

Vanessa satte på sig sina nyinköpta högklackade skor.

Det var ett gammalt beprövat knep. Alla kläder såg snyggare ut med klackar och om man redan hade dem på när man klädde på sig så fick man den rätta känslan direkt.

Men inte den här gången. Klänningen såg fantastisk ut på henne, men skorna var alldeles för mesiga.

Hon klev ur skorna och provade istället sina högklackade stövletter. Nu kändes det bättre. Även om hon skulle gå på en fin tillställning var hon tvungen att känna sig som sig själv. Annars visste hon att hon inte skulle ha roligt.

Hon stoppade in kattungen i en bur, knöt ett brett sidenband runt och avslutade med en stor rosett. ”Det blir bra”, sa hon, lika mycket till sig själv som till katten.

Jack stod lutad mot en taxi när Vanessa klev ut genom porten. Han skyndade fram till henne och tog över kattburen. ”Hej, gullis. Du var då det sötaste jag har sett på länge.”

Vanessa harklade sig för att påminna honom om att hon också fanns. Jack skrattade och kramade om henne. ”Oj, här står en annan gullis och bara väntar på att bli kramad.” ”Sluta, jag menar bara att det kan vara trevligt att få höra att man är snygg när man har piffat och gjort sig till.”

7

Jack tog hennes hand och snurrade runt henne. ”Vilken klänning!” ”Du behöver inte överdriva.” ”Jag menar det, du är supersexig, precis lagom för en sådan här tillställning.”

Vanessa suckade och satte sig i baksätet. ”Jag hatar att vara lagom.”

Jack sjönk ner bredvid henne med kattburen i knäet. ”Jag menar inte att du är lagom, det är bara ovanligt att se dig i något annat än svart. Skitsnyggt.” ”Jack, det är något med den här tillställningen som gör att jag känner mig nervös.” Vanessa snurrade på en hårtest. ”Vi kanske har valt helt fel present? Det kändes så bra när vi kom på det, men nu känns det mest konstigt.” ”Ta det lugnt, det första man kommer på brukar vara det bästa.”

Jack lade armen om Vanessas axlar och hon lutade sig mot honom. Det hade varit härligt att kunna känna sig så här trygg och självklar med någon man var riktigt kär i.

Vanessa ryckte till. Var kom den tanken ifrån? Hon lutade sig mot Jacks axel igen och intalade sig att allt var som vanligt. Vanessa och Jack i baksätet på en taxi. Som goda vänner på väg mot ännu ett äventyr. Inte som ett tryggt gammalt par.

Bilen svängde upp på Villagatan. Redan på långt håll syntes ett otroligt blomsterarrangemang i porten. Taxin stannade och en man klädd som en brittisk butler steg fram och öppnade bildörren.

Vanessa tittade på Jack, gjorde sin ”det här verkar helt crazy”-min och skrattade.

8

”Precis som hemma hos mig”, sa Jack.

Vanessa var tvungen att kväva en skrattattack när butlern upptäckte kattburen som Jack bar på. ”Ja, det är presenten. Den jamar lite bara.”

Butlern, eller vad han nu var, röjde inte en min. ”Ska den levereras till presentbordet?” frågade han. ”Det är lugnt, tack, vi kan ta den själva.”

De fortsatte mot porten och Vanessa visslade till när hon såg den orientaliska mattan som ledde in i trappuppgången och kantades av rosor på var sida. ”Det känns nästan som en kunglig tillställning”, utbrast Vanessa. ”Jag är så glad att du är med mig, annars hade jag fått känna mig som den eviga singeln.” ”Jag skulle aldrig låta dig känna så.”

Jack tog Vanessas hand och tryckte den.

Vanessa fylldes av den där behagliga känslan igen.

Hon ville svara något snällt, men fick av någon anledning inte fram några ord utan nickade bara.

Efter att personal dykt upp från ingenstans och tagit deras ytterkläder gick de in i lägenheten. Blomsterarran­ gemangen fortsatte i samma stil och det var uppenbart att temat var rosor. Vanessa kunde inte låta bli att undra om det var bruden eller brudens blivande svärmor som hade haft sista ordet. Visserligen älskade Alicia blommor, men hon hade kanske satsat på något mer smakfullt och inte detta överflöd.

En kvinna med kostym och headset uppenbarade sig intill Vanessa. Hon harklade sig. ”Värdinnan har inte tillåtit husdjur, det här är en lysning.” ”Jag vet, men det här är faktiskt bröllopspresenten.”

9

”Tillhör du blivande brud eller brudgum?” ”Bruden”, sa Vanessa och började söka med blicken.

Det var proppfullt med uppklädda människor överallt. Var kunde Alicia vara någonstans? *** ”Hej och välkomna! Vad kul att ni kunde komma!”

Alicia kindpussades med ännu en gäst som hon inte kände. Hon och Philip stod utanför den stora salongen i hans föräldrars våning och utgjorde tillsammans med dem välkomstkommittén. Egentligen skulle väl hennes föräldrar också ha varit här, men pappa var sen och mamma hade inte synts till sedan hon anlände för en halvtimme sedan.

Philips föräldrar verkade ha bjudit in alla sina bekanta, men inte en enda av mammas och pappas vänner var här. Kanske var det Alicias fel, hon hade ju inte bjudit dem, men det var bara för att ingen hade sagt åt henne att hon skulle göra det. Hon hade inte bjudit så många av sina egna vänner heller. Hennes vänskapskrets bestod numera mest av Philips vänner, till och med Lojsan och Isabelle, som hon träffade nästan dagligen.

Alicia tänkte på hur konstigt det var att hon stod här på sin egen lysning. För ett år sedan visste hon knappt vad det var. Alicia trodde att den här festen nästan var dyrare än bröllopet, bara hennes svärföräldrar hade råd med sådan här extravagans. Vart hon än tittade skyndade en servitör förbi med en bricka proppfull med champagneglas.

För en gångs skull kände sig Alicia nästan nöjd med sig själv. I samma sekund som hon sett klänningen i lila 10

och svart från Diane von Fürstenberg visste hon att det var den perfekta lysningsklänningen. Kvinnlig, men inte utmanande. Samma sak med det ljust hallonröda läppstiftet. ”Nämen hej älskade syster, soon-to-be bridezilla!”

Vanessa kom gående mot henne med öppna armar och hennes kollega Jack gick strax bakom. Alicia kramade henne hårt och viskade i hennes öra. ”Åh herregud, så skönt att du är här. Jag har pussat så många adliga gubbar på kinden, snart börjar jag väl niga också om du inte tar ner mig på jorden.”

De skrattade och Alicia kände hur skönt det var att Vanessa var här. ”När du har nigit färdigt smiter du och jag ut och tjuvröker och sveper ett glas champagne. Det behöver du!

Men först och främst måste du komma och se på min och Jacks present.” ”Men jag tror inte att man ska öppna presenterna förr­än imorgon”, sa Alicia och tittade på Philip och personerna bakom Vanessa.

Det hade börjat bildas en kö. ”Men du måste se den nu. Ta med Philip så går vi bort till presentbordet.”

Alicia log ursäktande mot mannen bakom Vanessa och tog Philips hand. ”Det är tydligen väldigt viktigt att vi får se Vanessas present redan nu.”

Alicia drog med sig Philip och försökte att inte tänka på alla blickar som nyfiket vändes mot dem.

Längst fram på presentbordet stod en bur med en stor rosett på.

11

Vanessa såg förväntansfullt på henne. ”Ni måste ta bort rosetten först!” ”Gör det du, älskling”, sa Philip och ställde sig tätt intill Alicia.

Så fort Alicia lossat på sidenbandet blev den lilla kattungen synlig.

En äldre kvinna skrek till och en annan backade några steg. ”Men gud!” Det var Lojsan som bröt tystnaden. ”Så gullig!”

Den lilla vita kattungen med svarta öron och svart svans tittade ut genom luckan, men blev antagligen så skrämd av alla människor att den gömde sig längst in i ett hörn. ”Ser du?” sa Vanessa. ”Hon ser precis ut som Missan som vi hade när vi var små!” ”Ja, det är sant”, sa Alicia och öppnade luckan. ”Är det en hon? Så himla söt.”

Alicia tog upp kattungen i famnen och visade Philip. ”Titta! Visst är hon söt?” ”Jättegullig, men du vet att jag är allergisk, va? Jag kan typ inte vara i samma rum som en katt.”

Philips mamma Titti harklade sig. ”Det är nog fler som är allergiska här”, sa hon med en blick på Vanessa. ”Det var såklart ett roligt litet bus, men jag tror nog ändå att det är bäst att katten tas in i gästrummet, så får den stanna där tills alla har gått.”

Sedan gick allt så fort. Katten försvann. Alicia förstod inte med vem eller hur. Vanessa och Jack hade också försvunnit och nu stod hon ensam kvar bredvid Philip med 12

en olustig känsla i magen. Hon kände starkt att det som hänt inte var bra. På något sätt. Men det fick inte förstöra lysningen.

En servitör stod med en champagnebricka längre bort i hallen och hon var precis på väg dit för att ta ett glas när hon fick syn på sin pappa.

Först kände hon sig lättad, nu slapp hon skämmas över att ha en pappa som inte dök upp på sin dotters lysning.

Men sedan tog han några steg mot henne, och redan på det här avståndet kunde hon se att han var berusad.

Fan också. ”Pappas älsklingsprinsessa!” sa han och slog ut med armarna. ”Ge mig en kram!”

Den grumliga blicken var alltför bekant men han talade i alla fall inte sluddrigt. När han gjorde det var katastrofen inte långt borta. ”Hej pappa”, sa hon och kramade om honom. ”Tack för att du kom!” ”Tror du att jag skulle missa det här?” sa Klas glatt. ”Ja, visst är det trevligt? Tyvärr är det en tidig fest, Philips föräldrar sa att det alltid blir trevligare ju tidigare man slutar för då är det ju som trevligast.”

Alicia ville bita sig i tungan, hon hörde ju själv hur dumt det lät. ”Gumman, jag förstår inte ett ord av vad du säger.

Nu blir det champagne för mig. Den ska vara kall, gratis och ... vad var det tredje nu igen? Äh, skit samma.”

Han pussade henne på kinden och stapplade sedan därifrån mot servitören med champagnebrickan.

Alicia strök bort en tår. Visste inte om den var inbillad eller inte.

13

Så var Vanessa där. Hon kramade om henne och nickade mot hallen. ”Jag ser att pappa har kommit.”

Alicia nickade och såg mot Klas som nu stod vid drinkbordet och verkade ha glömt bort att det var champagne han skulle dricka. ”Ska du med på damernas?” sa Vanessa. ”Lite rouge på det där bleka ansiktet vore bra.” ”Gärna. Ta mig bort från denna cirkus!”

Ingen verkade se åt deras håll så Alicia drog med sig Vanessa till Philips föräldrars sovrum. Intill det låg det finaste badrummet.

Som vanligt doftade det lätt av parfym när Alicia öppnade badrumsdörren. Hon tände lampan vars perfekt gula ljus var otroligt smickrande för spegelbilden. ”Herregud, vilket badrum!” sa Vanessa. ”Kanske det finaste jag har sett. Typ målbild i livet.”

Sedan skrattade hon till. ”Minns du vårt badrum på Söder när vi växte upp?

Hur kan man ha ett jävla draperi som dörr? Jag tvivlar på att vara hippie är lika med att vilja känna skitlukt ut till vardagsrummet, det handlade nog mest om att pappa var snål.”

Hon tystnade och såg allvarligt på Alicia. ”Förlåt för kattungen. Till och med jag fattade att det blev fel.”

Den tuffa Vanessa var med ens borta och Alicia stod inte ut med att se henne så här. Hon ville inte att systern skulle bry sig om vad som var rätt eller fel. ”Ni kunde ju inte veta att Philip är allergisk eller att hans föräldrar är så stroppiga att det är som om de har 14

pinnar i baken. Alicia strök bort den långa luggen från Vanessas ansikte.

Vanessa log och kramade hennes hand. ”Bara så att du vet så tar jag hand om katten. Den får bo hemma hos mig, jag tycker att det passar att jag har en katt. Singelkvinnan och katten. Lite som en skräckfilm.”

De skrattade så högt att de inte märkte att Philip kommit in i det stora badrummet. Både Alicia och Vanessa ryckte till som om de blev skrämda. ”Hello ladies. Är det här ni gömmer er?” nästan viskade Philip med ett stort leende på läpparna. ”Ja, förlåt. Det var upptaget på gästtoaletten”, svarade Alicia blixtsnabbt. ”Härligt ju! Jag hämtar två glas till er. Sådana här stunder ska man ta vara på. Och älskling, din pappa har gått nu. Han skulle iväg på något jobb eller vad det var.

Men han hann sjunga en snapsvisa inför publik som i alla fall fick mamma och pappa att skratta gott. Det är en riktig partyprisse, min svärfar.”

Vanessa stönade intill henne. ”Gå ingenstans”, sa Philip. ”Jag hämtar skumpa! Men sno inte av mammas juveler. Hon blir så tjurig då.”

Alicia och Vanessa skrattade, lättade över att Klas hade gått utan att ha hunnit orsaka alltför mycket skada. ”Jag kan inte tro att jag säger det här, men jag är glad för din skull, att du ska gifta dig med Philip. För ett år sedan hade det varit omöjligt. Du vet ju hur mycket jag hatade Philip och allt vad överklassen stod för.” ”Jo, tack, hur skulle jag ha kunnat glömma det?” sa Alicia och skrattade till.

15

”Nej men ärligt. Philip verkar vara en helt annan kille nu, han verkar så snäll mot dig.” ”Men vet du, Vanessa. Jag har blivit starkare också.

Det kanske är därför han är snällare mot mig. Jag var så mesig innan jag började i terapin.” ”Nej, så långt ska vi inte gå. Du får aldrig skylla på dig själv”, sa Vanessa och såg sträng ut.

Just då öppnade Philip dörren med två glas i handen. ”Ledsen, tjejer, men ni får nog gå ut och dricka de här.

Pappa ska hålla tal nu och det är många vänner som undrar var du är, älskling.” ”Vi fortsätter prata när vi tjuvröker sedan”, viskade Alicia till Vanessa.

Det kanske skulle bli en härlig kväll ändå.

16

2

V

anessa blickade ut över våningen som hade börjat tömmas på gäster. Alicia stod tappert vid dörren och tackade alla för att de kommit. Vanessa kunde se på systern att hon var trött nu. Så där som hon blev när hon hade ansträngt sig för att hålla uppe fasaden lite för länge. Lite vag i blicken. Men samtidigt såg hon så lycklig ut, lyckligare än på länge.

Vanessa hade andats ut när hon fick höra att pappa redan lämnat festen. Hon hade varit så rädd för att han skulle förstöra Alicias lysningsfest och insåg än en gång hur sjukt det var att hon kände ett behov av att passa sin egen pappa.

Han var alltid för mycket. För skränig, för arg, för full.

Folk brukade säga att Vanessa var så lik sin pappa. Hon var gärna det, till en viss gräns. Hon älskade hur han kunde ta plats i ett rum, att det alltid blev lite roligare och festligare när han gjorde entré. Men om han fick i sig ett glas för mycket gick allt överstyr.

Så hade det varit under hela deras uppväxt. Allt hade kretsat kring honom. Hans regler, hans humör, hans drickande. Lika härligt som det var när han var glad, lika obehagligt var det när han fick sina raseriutbrott. Hon mindes fortfarande känslan när han kom in i ett rum och 17

var på gott humör. Hur hon, Alicia och mamma skrattade då. Ett speciellt skratt. Lyckligt och lätt på något sätt. Sådana dagar var det som om han tände en stor varm strålkastare, och det fanns inget bättre än att få vara i det ljuset. Men när strålkastaren släcktes ersattes värmen av iskyla och mörker.

Som den där klassfesten i femman. Först var det knytis på skolgården och sedan skulle de spela brännboll.

Hon, Alicia och mamma hade gjort potatisgratäng till halva klassen och mamma hade bakat ett stort lass med kanelbullar. Men pappa sa att han inte kunde komma, eftersom han hade för mycket på jobbet.

De flesta hade med sig hela sin familj och Vanessa skämdes lite över att hennes pappa inte var där. Men precis när brännbollen skulle börja svängde han ändå in med cykeln på skolgården. Han hade en mountainbike, den allra senaste modellen, och alla killarna i klassen samlades runt honom. Vanessa blev lite orolig, hon hade ju ingen aning om vilket humör han var på. Men så fort hon såg att han skrattade och lyfte upp en av de tuffare killarna på sadeln andades hon ut. Han var sitt bästa jag.

Alicia sprang fram till pappa som kramade henne och lyfte upp henne på axlarna. Där satt hon och sken som en sol.

Nät matchen satte igång hamnade Vanessa i samma lag som pappa. Hon ansträngde sig verkligen, ville så gärna att pappa skulle tycka att hon var bra och berömma henne. Plötsligt stod det lika mellan lagen och det var pappa som skulle slå den sista bollen. Vanessa höll andan. Han svingade brännbollsträet och fick till en sådan fullträff att bollen for i en hög båge över huset på andra sidan 18

skolgården. Vanessa jublade tillsammans med mamma och Alicia. Nu fick alla se hur duktig hennes pappa var.

Allt hade varit så bra, tills de kom hem. Pappa öppnade en öl och började rastlöst gå omkring hemma i lägen­heten. Det var som om han letade efter något att bli arg på. ”Vad fan är det här för bullar?” sa han plötsligt. ”Jag har bakat dem till klassfesten”, sa mamma. ”Det blev några över.” ”Vill du att våra ungar ska bli tjocka som grisar, eller?” ”Vad menar du?” Vanessa hörde på hennes röst att hon var rädd. ”Vi har alldeles för mycket skitmat här hemma. Ungarna kommer att sluta som två tjockisar. Synd att du ska förstöra dem med ditt jävla käk.”

Alicia började gråta och Vanessa tog hennes hand och ledde henne till deras rum. ”Inget han säger är sant”, viskade hon. ”Du är världens finaste.”

De satt tillsammans på Vanessas säng och försökte höra vad som hände i köket. Vanessa blundade och bad till Gud, om det nu fanns någon gud, att de skulle sluta gräla. Det bästa var om pappa gick ut en stund, då brukade han lugna ner sig. Men ibland var det som om han ville bråka hela natten.

När ytterdörren öppnades andades Vanessa ut. Hon hörde hur pappa mumlade något till mamma om att skitmaten skulle vara borta när han kom hem och så försvann han.

Vanessa rycktes ur minnena när någon tog hennes hand.

19

”Jack, vad du skräms!” ”Jag kunde inte låta bli, du såg lite ensam ut.” ”Jag stod och reflekterade lite över den här tillställningen.” ”Och vad kom du fram till?” ”Att jag inte passar in i överklassen och att det var skönt att min pappa lämnade festen så pass tidigt som han gjorde.”

Jack gav henne en kram och såg allvarligt på henne. ”Kan inte jag få bjuda ut dig på en helkväll efter detta?

Du ser ut att behöva det.” ”Du är en tankeläsare. Det är precis vad jag behöver.

En sådan där kväll som börjar med en middag som man inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Allt annat än kontrollerad. Jag klarar inte av att höra ett enda ord till om bordsplacering, presentbord eller blomsterarrangemang.

Och jag orkar inte se fler människor som ser ut som den där ordningshaggan med headset.” ”Varför har du hängt upp dig på henne?” Jack skrattade åt hur hård Vanessa lät. ”Jag vet inte, men hon personifierar på något sätt ordning och reda i överklassen. Jag står inte ut med sådant.

Kom, så frågar vi om Alicia och Philip ska släppa taget om adeln och följa med.”

Vanessa tog Jacks hand och gick med raska steg genom rummet. Alicia sken upp när hon fick syn på Vanessa och Jack. ”Älskade syster, är jag helt galen om jag tror att du och Philip skulle kunna följa med ut och äta en härlig middag och dricka litervis med champagne?” ”Ja, faktiskt. Du kommer att tycka att det här är otro20

ligt löjligt, men jag och Philips mamma ska titta på hennes brudkista, öppna alla presenter och skriva tackkort som ska skickas ut efter bröllopet …” Alicia avbröt sig när hon såg Vanessas reaktion. ”Se inte ut så där och sluta skratta!”

Vanessa kved fram: ”Brudkista …”

Hon pussade kärleksfullt sin syster medan s­ krattårarna fortsatte rinna.

Plötsligt tog Alicia tag i Vanessa och Jack. Hon såg så allvarlig ut att Vanessa slutade skratta. ”Jag vet en sak som inte ni vet”, sa Alicia. ”Vad då?” ”Jag vet att ni två skulle kunna bli hur kära som helst och vara världens bästa par.”

Vanessa förstod inte vad som farit i systern och kunde knappt titta på Jack. Alicia fortsatte: ”Det är helt sjukt att jag inte har sett det här förut. Jag som är expert på att se vilka som hör ihop. Det här är för bra för att vara sant.”

Vanessa försökte krångla sig ur Alicias grepp. ”Vänta bara, ni kommer att tacka mig!” ”Tack för informationen, vi tar den till oss och ska försöka gå till botten med det här”, skojade Jack. ”Du är helt knäpp, men jag älskar dig”, sa Vanessa och drog på sig skinnjackan. ”Lycka till med brudkistan, Saida.” ”Glöm inte katten!” ropade Alicia efter dem.

En kvart senare gick de uppför trapporna till Lydmar Hotells restaurang. De hade inte bokat bord men hade tur, det fanns en tvåa kvar ute på terrassen.

21

Vanessa älskade terrassen på Lydmar. Ända sedan hon och Alicia var små hade de planerat varandras bröllop om och om igen, och när de senast gjorde det hade de drömt om att ha Vanessas bröllopsfest just där. De hade legat i var sin soffa hemma hos mamma Susanne och föreställt sig ett litet, exklusivt stads­bröllop. Vanessa hade sagt att hon ville gifta sig om­given av sina närmaste i Rådhuset, iklädd en snygg, svart klänning. Sedan skulle de ha världens trevligaste middag på Lydmars terrass med livemusik efter. ­Alicia hade gått loss på blomsterarrangemangen och hur inbjudningarna skulle se ut. ”Som en flowerbomb, med inslag av goth!” Vanessa älskade att se hur ­Alicia släppte fram sin kreativitet, hur hon skapade hela koncept och blev alldeles uppspelt. Nu önskade hon att hon hade kunnat dela med sig av den här fantasin till Jack, men efter Alicias påhopp kändes det plötsligt lite väl intimt.

De slog sig ner vid bordet. Stämningen var lite kons­ tig, och Vanessa förstod inte varför. De brukade ju vara så avslappnade med varandra. Eftersom de arbetade så nära tillsammans var Jack den person som hon tillbringade mest tid med, och de senaste åren hade de också rest mycket tillsammans. Dessutom hade de på något sätt kommit varandra ännu närmare efter allt som hänt mellan henne och Martin förra året. Vanessa hade fortfarande svårt att lita på killar, men när hon var med Jack var det som om hon inte behövde någon annan. Visst hade hon haft sexuella relationer det senaste året, men det hade fått stanna där.

Jack verkade inte känna av den konstiga stämningen 22

lika mycket. Han log mot henne och beställde vant in en flaska champagne. Hennes favorit. Han visste vad hon gillade. ”Kommer du ihåg när vi var på tv-mässan i Cannes och gick på förrättsrunda?” ”Klart jag gör. Jag har aldrig ätit så mycket gott på en och samma kväll.”

Förrättsrundan var Jacks påhitt. Istället för att tillbringa en hel kväll på en och samma restaurang tog de en förrätt på varje ställe. Mellan rätterna kunde de fnissigt vingla vidare och ta en cigg på vägen.

Han vinkade till sig servitören. ”Vad säger du? Kan jag inte bara få beställa en massa goda grejer åt oss? Litar du på mig?” ”Jag vet ingen som har så god smak som du, så kör på.”

Champagnen gjorde gott. Men Vanessa kunde inte riktigt släppa det Alicia hade sagt. Hon liksom tittade på Jack på ett nytt sätt. Hon kom på sig själv med att studera hans ögon och skäggstubben runt hakan och munnen. Han var ju snygg, det hade hon alltid tyckt. Men hon hade aldrig tänkt på honom på det sättet.

Jack pratade upphetsat, han älskade att berätta hi­storier. Vanessa skrattade och tog en stor klunk till av champagnen. Hon kände sig pirrig och lite vild. ”Ska vi inte fortsätta till baren och ta ett järn?” sa hon. ”Absolut!” ”Vi måste ta in notan först.” ”Det har jag redan fixat”, sa Jack och reste sig.

Typiskt Jack, tänkte Vanessa och log. Han gjorde alltid så.

23

Jack lade handen på hennes rygg när de gick mot baren. På vägen dit stötte de på några av hans kompisar, två killar och en tjej som Jack kände från tiden då han pluggade. Han presenterade Vanessa för dem, och hon tyckte om att han fortfarande höll handen om hennes rygg. Känslan av att tillhöra någon var så härlig. Bara för en kväll, tänkte hon.

Jacks kompisar följde med till baren och Jack beställde in shots till alla. Stämningen steg och de skrattade och pratade om vartannat. Vanessa kände hur hon glänste i Jacks sällskap. Han berättade hur de hade pitchat en programidé för ett amerikanskt bolag och hur amerikanerna hade trott att Vanessa var programledaren. Jack hade insett hur bra det var och viskat till Vanessa att hon bara skulle spela med. ”Är ni ihop?” frågade plötsligt tjejen i sällskapet. ”Det hade varit härligt, men tyvärr inte”, skrattade Jack. ”Synd, ni ser verkligen ut som ett perfekt par.”

Vanessa och Jack såg på varandra. Vad var det som gjorde att alla tjatade om det här ikväll? ”Det är så konstigt, men min syster sa precis samma sak.” ”Ni kanske borde lyssna på det?” ”Ja, kanske”, sa Vanessa. Det verkade onekligen som om någon ville säga dem något. Hon vände sig om mot Jack. ”I så fall vill jag gifta mig i svart och ha festen här på Lydmar.” ”Friar du?” frågade Jack retsamt. ”Nej, du får fria och jag vill ha en diamantring större än Alicias, annars kommer jag inte att svara ja.”

24

”Självklart! Du får bestämma bröllopet om jag får bestämma allt som har med smekmånaden att göra.” ”Deal.”

Vanessa sträckte fram handen. ”Så gör man väl inte när det handlar om kärlek”, sa Jack. Han drog henne till sig och gav henne en puss på munnen.

Vanessa skrattade. Det var bara en lek, men en väldigt härlig sådan. ”Är det så här du raggar upp dina tjejer? Alltid med en färdig bröllopsplan?” ”Klart jag inte gör”, svarade Jack.

Vanessa fortsatte leken. ”Älskling, nu vill jag att vi låtsas att vi har varit ihop ett tag och att vi är ute tillsammans för att liva upp förhållandet.” ”Varför då? Det är ju förälskelsen som är det bästa.” ”Nej, jag längtar till tiden när vi är ett par på riktigt.

Det är först då man verkligen vet om förhållandet är något att satsa på. Förälskade kan alla bli, men att vara ett bra par som verkligen älskar varandra och har kul, det är få förunnat.” ”Jag älskar att jag får vara med om det här.” Jacks tjejkompis höjde glaset i en skål. ”Det är inte varje dag man får vara med om ett frieri, bröllop och ett långt äktenskap allt på en gång.”

De skålade och Jack tittade med en ny blick på ­Vanessa.

Hon kunde knappt titta tillbaka.

Hon älskade att leka sådana här lekar, men ikväll var det annorlunda. Hon kunde inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att kyssa honom. Det gjorde henne 25

förvirrad. Trots att han var en av de snyggaste män hon kände och trots att hon älskade att umgås med honom, hade hon sorterat in honom i ett fack där han var hennes kollega och vän och inget annat. ”Vi smiter”, viskade Jack plötsligt i hennes öra. ”Möt mig utanför om fem minuter.”

Han ursäktade sig inför sina vänner och sa att han skulle gå på herrummet. Vanessa väntade några minuter, drack ur glaset och hämtade sin jacka.

Jack kramade om henne när de sågs utanför restaurangen. ”Nu går vi till en bar där ingen känner oss och låtsas att vi är utomlands.” ”Ja, vi går till Gamla stan, det är bästa stället för ­turister.”

De promenerade över bron och förbi slottet. ”Om vi har varit gifta i så många år är det på sin plats att du håller mig i handen.”

Jack tog hennes hand och de fortsatte fnittrande längsmed kullerstensgatorna medan de pratade om allt och ingenting. Vanessa tänkte på hur enkelt allt skulle kunna vara, samtidigt som det skulle bli väldigt komplicerat på jobbet.

De slank in på en trevlig bar som kändes lite hemlig och beställde var sin drink. De stod så nära varandra nu.

Musiken var högre och de var tvungna att luta sig intill varandra för att höra vad den andra sa. Vanessa kunde inte låta bli, hon tryckte sig mot Jack, drog in hans doft.

Hon visste att han inte skulle våga kyssa henne, han respekterade deras relation för mycket. Men det kändes som om han ville. Hon tog en klunk till av drinken och 26

lade sin hand i hans. Han tryckte den och flätade in sina fingrar i hennes.

Hon tittade fĂśrsiktigt pĂĽ honom, log mot honom och sedan gjorde hon det bara. Hon kysste honom.

27