9789137145976

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Lars Johansson 2016 Svensk utgåva enligt avtal med Grand Agency Omslag och illustrationer Niklas Lindblad Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016 isbn 978-91-37-14597-6

Gamlingarna runt bordet väntade på att skogens drottning skulle uttala sig om den senaste tidens illavarslande rykte.

Vi är för svaga, tänkte hon. Vi är för få. Vi är för ålderstigna.

Dumdristigt mod är vad vi behöver. Om inte från våra egna skröpliga led, kanske någon från utsidan? I värsta fall kanske vi till och med skulle kunna tänka oss att offra någon från utsidan?

Skogens drottning sträckte sig raklång över bordsskivan och gäspade. Kanske bäst att sova på saken? Än så länge var det trots allt bara ett rykte. En försiktig viskning i den susande vinden: Tårdryparen är tillbaka.

5

1

Det är svårt att äta napoleonbakelse med plastsked. Tårtgaffel är att föredra eftersom man behöver något som är starkt nog att bryta igenom den stelnade sockerglasyren med vinbärsgelé på det översta lagret smördeg. Annars tenderar hela bakverket att tryckas ihop. Hård yta. Mjukt inre av grädde och vaniljkräm som lätt plattas till om det utsätts för lite påfrestning.

Egentligen en ganska dåligt konstruerad bakelse.

Klockan närmade sig elva på förmiddagen. Jag hade parkerat på en rastplats någonstans mellan Askersund och Karlsborg.

Utsikt mot Vättern som gnistrade i junisolen. Det var dags för min årliga födelsedagsritual. Jag stängde av mobilen för att få vara i fred i tio minuter. Satte mig på motorhuven med min bakelse.

En minut i elva för fyrtiofem år sedan föddes jag på Södersjukhuset i Stockholm. Att sjunka djupare och djupare in i medelåldern var egentligen inte mycket att fira, men oavsett var jag befann mig brukade jag försöka ge mig själv en liten privat stund och ta en bit tårta eller liknande. Just det här året hade jag dessutom varit professionell trollkarl i tjugofem år, något jag var riktigt stolt över om jag fick säga det själv.

Definitivt värt att fira.

Jag var inte ensam på rastplatsen. En barnfamilj hade dukat 7

upp lunch på ett sönderklottrat träbord. Tyvärr hamnade jag i en korseld av lukt från deras äggmackor och två bajamajor en bit bort från min bil. En hel del irriterande flugor också, men det här var enda stället jag hittat lagom till klockslaget för min födsel. ”Grattis Anton. Bra jobbat. Riktigt bra jobbat”, mumlade jag och högg in på napoleonbakelsen.

Den hade inte mått bra av att ligga i den varma bilen under förmiddagen. Inköpt på morgonen på en stormarknad utanför Södertälje. Extrapris på grund av kort datum. Eftersom det bara var jag och mina tankar som var inbjudna till min födelse­ dagsritual tyckte jag det var lika bra att hålla kostnaderna nere.

Plastskeden knäcktes som en torr kvist när jag försökte bryta igenom det övre smördegslagret. Jag greppade skopan med tummen och pekfingret, började en utgrävning i grädden längs ena långsidan. Gröpte ur bakverket tills det fick slagsida.

Det fick räcka med ett par tuggor. Jag borde nog ha köpt ett paket kakor istället.

Jag stängde locket på den knöliga plastförpackningen och kastade napoleonbakelsen i en soptunna bakom de stinkande bajamajorna. Barnfamiljen med äggmackorna hade brett ut sig ordentligt över träbordet. Servetter, termos, folieformar och plastbunkar, dricksglas och kaffemuggar. De små barnen kladdade och skrattade, föräldrarna höll ordning på saker och ting samtidigt som de försökte få i sig lite mat. Pappan var i min ålder. Jag studerade honom en stund och funderade på om han skulle bli avundsjuk på mig om han visste att jag hade ett fritt jobb i underhållningsbranschen samtidigt som han själv var tvungen att släpa runt på fru och barn i sommarvärmen och planera varje minut in i minsta detalj för att undvika kaos.

8

Jag var på väg till ett uppträdande på servicehuset Igelkotten en bit utanför centrala Karlsborg. Därefter väntade ett hotellrum med nybäddad säng och jordnötter i minibaren. Småbarnspappan hade att se fram emot att torka ägg och kaviar från kladdiga barnfingrar, vare sig han ville eller inte.

Det var just det här jag gillade med att stänga av allt och ta tio minuter med mig själv varje födelsedag. Det var ett utmärkt tillfälle att reflektera över hur privilegierad jag var. Frihet.

Bara jag och vägen mot den öppna horisonten.

Mamman lossade ett färgglatt snöre runt en vit kartong och lyfte upp en prinsesstårta på bordet. Hon fick hjälp av barnen att sätta ljus i tårtan, och när de var tända brast de ut i ”ja må han leva”. Två medelålders män som firade födelsedag på samma rastplats, det var en jäkligt märklig tillfällighet. Barnen sjöng fruktansvärt illa, men deras entusiasm var det inget fel på. Det är tanken som räknas verkade pappan tycka, för han tindrade med hela ansiktet under falsksången.

När han blåst ut ljusen fick han en lång och passionerad puss av sin fru. Jag vände dem ryggen eftersom jag inte ville slösa bort min privata tiominutersritual på att stå och glo på en lycklig familj. Tillbaka vid bilen slog jag på mobilen igen.

Inga missade mejl eller samtal från folk som ville gratulera.

Mamma och pappa hade hört av sig på morgonen, i övrigt var det nog inte så många som visste att jag fyllde år. Ganska skönt, egentligen. När jag var liten tyckte jag att min födelsedag hamnade lite i skymundan eftersom den inträffar så nära inpå midsommarafton, men det var inget jag brydde mig om längre. Att fylla fyrtiofem var som sagt inte mycket att fira.

9

2

Ett bra år gjorde jag nästan hundra uppträdanden runtom i landet. Jag körde dit min GPS pekade och ibland visste jag knappt vilket landskap jag befann mig i. För att lära mig skilja en småstad från en annan brukade jag roa mig med att ta reda på intressanta och udda fakta, som att Karlsborg är känt för sina små saker, till exempel Skandinaviens minsta fågelbur, Sveriges lägsta köksbord och ett av världens kortaste snören.

Servicehuset Igelkotten är en brun femvåningsbyggnad från åttiotalet som ligger vid infarten till centrala Karlsborg. Jag hade uppträtt här tre gånger de senaste två åren.

När jag kom in i det nymålade men ändå färglöst trista uppehållsrummet hade det ställts fram ett tjugotal stolar och ett par tomma platser för rullstolar. Så långt var allt i sin ordning. Jag sneglade på en städare som gick och dammsög bland stolarna. Dammsugaren förde ett jäkla liv. Jag ställde ner min tunga, svarta magilåda med metallbeslag på golvet och tittade oförstående på utrymmet där det var tänkt att jag skulle uppträda. På två pingisbord täckta med halvfärdiga pussel. Servicehustjejen som visat in mig trots att jag hittade själv förklarade att de boende precis börjat med pusslandet, och att det vore bra om pingisborden kunde stå kvar där de stod.

Eftersom jag är en och nittio lång är jag van att se ner på män10

niskor. Detta tillfälle var inget undantag. Servicehustjejen med färgat knallrött hår var nästan två huvuden kortare än jag. Först blängde jag på städaren i ett försök att få honom att stänga av den brölande dammsugaren. Det gick dåligt eftersom han hade ryggen mot mig. Sedan blängde jag på servicehustjejen. ”Jag har åkt bil trettio mil, och har bara ätit ett par tuggor nästan utgången napoleonbakelse på hela dan, så du får ursäkta om jag låter lite irriterad. Men var tycker du att jag ska uppträda?”

Jag visade kanske lite övertydligt med båda händerna att det inte fanns någon plats vare sig vid stolarna där det var tänkt att publiken skulle sitta, eller vid pingisborden där tydligen ofärdiga pussel var viktigare än att jag hade någonstans att stå.

Den rödhåriga servicehustjejen undrade om det gick att placera publiken i en ring. Det kanske var möjligt för mig att stå och trolla i mitten? Jag hörde knappt vad hon sa i oväsendet.

Jag gestikulerade åt städaren som nu fick syn på mig. ”Kan du stänga av dammsugaren! Jag försöker jobba här. Jag går inte runt och städar när du försöker jobba, eller hur?”

Städaren muttrade något, stängde av dammsugaren och lommade ut ur uppehållsrummet. Den rödhåriga servicehustjejen upprepade sin fråga om det skulle fungera för mig att stå i mitten och uppträda. Jag ryckte på axlarna. Rent principiellt hade jag stora problem med att ett par ofärdiga pussel var viktigare än min placering, men jag var trollkarl, inte tv-pajas med dansare, påkostad rekvisita och illusioner som krävde att publiken satt i en viss vinkel. ”Visst, jag kan stå i mitten. Ska vi hjälpas åt att ställa i ordning stolarna, så kan du gå och kolla var mina mackor är sen.” ”Jag ska precis gå hem. Slutar nu.” ”Det ska finnas mackor eller liknande till mig när jag kom11

mer till ett ställe för att uppträda. Det står i avtalet. Det står även att det ska finnas ett utrymme för mig att uppträda på.

En scen eller en bit golv utan pingisbord.” ”Det finns mackor i cafeterian.” ”Okej, då gör vi så här. Jag ställer i ordning stolarna och du går och fixar ett par mackor.” ”Jag ska precis gå hem. Slutar nu. Det finns mackor i cafeterian.”

Jag skakade på huvudet åt hennes okänsliga robotsvar. ”Men du, vi gör så här. Jag ställer i ordning stolarna och sen går jag och ser om jag kan få tag på en macka. Du behöver inte göra nånting. Det blir väl jättebra, eller hur?”

Min ironiska kommentar gick tydligen högt över tjejens rödhåriga huvud. Hon bara nickade nöjt, började knappa på sin mobil och gick sedan sin väg.

Mitt sista framträdande före midsommarhelgen som förändrade mitt liv gick riktigt bra. Efter ett trick där jag trollade fram ett champagneglas ur en hög hatt frågade jag gamlingarna i publiken om de var sugna på lite allsång. Det här var inget jag normalt höll på med, men jag tyckte det kunde vara passande med ”Små grodorna”, ”Prästens lilla kråka” eller någon liknande midsommarvisa. De såg hyfsat entusiastiska ut och väntade på att jag skulle dra igång. ”Hörni, jag kom precis på en sak. Jag fyller faktiskt år i dag.

Förväntar mig inte att ni ska sjunga för mig, men det kan ju vara bra med nåt som alla kan texten till. Vad säger ni om det?”

Jag drog igång ”Ja må han leva”. Det blev osynkat och svajigt trots att jag använde min trollstav av plast som taktpinne. Efter sången var det ingen som tog initiativet till ett fyrfaldigt hur12

rande, så jag fick dra igång det med. En man i rullstol drabbades av en hostattack under hurrandet. Ett rossligt, kraxande ljud som fortsatte under resten av föreställningen. Ganska irriterande.

När man uppträder för äldre människor kan det vara riskabelt att göra korttrick som bygger på att en åskådare ska komma ihåg ett kort. Det blir lätt lite virrigt. I övrigt körde jag mina inövade nummer som jag repeterat tusentals gånger sedan tonåren, oavsett publik. Gamla, unga, nyktra eller fulla. En violinist kan spela samma klassiska stycken hela livet utan att beskyllas för att ha stagnerat, och det var så jag såg på mina trollerinummer.

Utmaningen för mig låg i att det alltid fanns något att förfina och slipa på, både när det gällde det tekniska och den visuella presentationen. Dagsformen spelade in också. Ibland gick ett trick snabbare eller långsammare än dagen därpå, precis på samma sätt som ett stycke musik. Vissa trollkarlar kallar sig illusionister och gör påkostade shownummer med ljus och rök, dansare, en hel del humor, ”tänkvärda” monologer och annan skit som den breda massan tydligen vill betala en massa pengar för. Jag brukade kalla det tv-trolleri och det var inget för mig.

En bra trollkarl behöver inte rörliga spegelväggar, hydrauliska ramper i scengolvet eller en tjusig assistent som distraherar publiken. Hade jag haft obegränsad budget skulle jag förmodligen gjort ett par lite större och mer spektakulära nummer, men jag gillade verkligen den intima kontakten med publiken, att de på nära håll kunde se vad jag höll på med.

5 Efter föreställningen ringde Pontus Bergström som skötte mina bokningar. Hans stall av artister bestod av ståupp­ 13

komiker, författare som åkte runt och föreläste, ett par dj:s, några dokusåpakändisar, en hypnotisör, och så jag. ”Tjenare Anton. Jag har goda och dåliga nyheter. Vilka vill du höra först?”

Jag bad honom börja med de goda. ”Jag vann en luftpistolsskyttetävling i helgen! Tio paket kaffe och ett gäng riktigt fina oxfiléer i pris.”

Jag visste inte ens att Pontus höll på med skytte. Men jag gratulerade och bad att få höra den dåliga nyheten. ”Skövde och Vänersborg är inställda.” ”Va?” var allt jag fick ur mig efter en stunds förvånad tystnad. ”Tyvärr är det så. Basmati fick en lucka och firmafesten i Vänersborg ville hellre ha henne. Köpcentret i Skövde skulle göra nåt jippo med sina baskettjejer, så det fanns tydligen inte tid för dig.” ”Men vi har väl avtal? Kan dom bara ändra sig så där?”

Jag hade haft färre framträdanden än någonsin det här året, men inget inställt. Förrän nu. ”Jag vet, det är öken, men jag måste vara flexibel och vill inte sälja på folk sånt dom inte vill ha. Basmati är ju snygg och blandar drinkar och är tv-kändis. Det funkar på firmafester och det här är en målarfirma, så det blir nog rätt röjigt. Passar egentligen inte dig.”

Jag suckade ljudligt ett par gånger för att visa mitt missnöje. ”Så nu har jag inget mer före midsommar? Då kan jag lika gärna åka hem nu.”

Jag svor för mig själv över att jag redan checkat in på hotellet i Karlsborg. Min plan hade varit att ta det lugnt, kanske se en film, sova ut ordentligt och åka till Skövde dagen därpå.

14

”Jag har inte fått nåt schema för juli. Hur ser det ut?”

Pontus dröjde med svaret. ”Det ser lite tunt ut om jag ska vara ärlig. Det gäller inte bara dig, det är segt för dom flesta just nu. Det är egentligen bara Kicki Hjort som går riktigt bra.”

Jag gnisslade tänder. Kicki Hjort var en sextiofemårig kvinna som en gång höll på att drunkna och hade en nära döden-upplevelse där hon såg änglar. Hon skrev en bok om detta som sålde i flera hundratusen exemplar, och åkte nu runt till föreningar och företag och pratade om sin upplevelse.

Publiken tyckte tydligen att det här var väldigt andligt och inspirerande, vilket för mig var helt obegripligt. En trollkarl lurar sin publik. Publiken vill bli lurad. Publiken visste att jag inte trollade ”på riktigt”. Ingen trodde att ett spelkort färdades osynligt genom kosmos från mig på scenen (eller vid pingisborden) till en kavajficka i publiken. Men när en tant åkte runt och babblade om änglar var det tydligen ingen som fattade att hon lurades lika mycket som jag. ”Du förresten, är inte Sebastian och Charlotta ungefär där du är nu?”

Jag ryckte på axlarna trots att han inte kunde se mig. ”Ingen aning, jag håller inte koll på vad dom gör precis hela tiden”, svarade jag och hörde hur stingslig jag lät. ”Tror dom gjorde nåt stort sommarspektakel på Sparbanken Arena i Lidköping i går eller förrgår. Utsålt, typ åttatusen pers.

Fattar du vilka stålar dom drar in! Helt fantastiskt.” ”Jag fyller år i dag”, sa jag för att byta ämne så snabbt som möjligt. ”Gör du? Grattis.” ”Tack. När fyller Kicki Hjort år?”

15

”Vet inte på rak arm, men jag kan kolla i kalendern.” ”Så du har hennes födelsedag i kalendern, men inte min?”

Han kom med en halvhjärtad bortförklaring. Jag släppte ämnet och avslutade samtalet med att återigen gratulera P­ontus till luftpistolvinsten. Han blev glad och missade uppen­ barligen min syrliga ton. Jag orkade inte förklara för honom att när man säger att man har goda och dåliga nyheter så b­rukar båda nyheterna vara riktade till mottagaren. En läkare bör till exempel inte säga till en patient att den goda nyheten är att läkaren ärvt femtio miljoner av sin mormor och den dåliga nyheten är att patienten har obotlig cancer.

16

3

Jag lyckades inte boka av hotellet eftersom det redan ”använts” ett antal timmar. Jag hade bara varit inne och lagt väskan på sängen, men orkade inte argumentera med det finstilta i hotellets kundföraktande policy. Jag duschade, gick ner i baren och tog en öl. Det var en högst ordinär hotellbar med en blandning av handelsresande och lokala förmågor. En kvinna slog sig ner bredvid mig vid bardisken. Hon såg ut att vara i min ålder.

Snyggt klädd och fixad. Typisk handelsresande. Kanske några kilo för mycket på grund av dålig mat ute på vägarna, men professionellt attraktiv på ett sätt som förmodligen fungerade bra om man sålde varor i en gubbdominerad bransch. Vi nickade till varandra. Hon beställde en drink. Startade upp lite kallprat med mig om vädret (varmt och soligt).

Om det här varit hennes historia hade hon kanske beskrivit mig som över medellängd, normal kroppsbyggnad åt det smala hållet, välsittande svart kostym och noggrant putsade skor, blå ögon, kort mörkblont hår. Ett utseende utan några speciellt utmärkande drag. Varken snygg eller ful. Normal på gränsen till ospännande och ofarlig, vilket kunde vara bra eller dåligt beroende på vad man ville få ut av att kallprata om vädret med en man i en hotellbar. Jag hade i alla fall inget emot att kallprata lite med henne, och fick lära mig att hon sålde sport17

kläder, att hon inte lärt sig vad alla blinkande lampor i nya firmabilen betydde, och att den här baren hade en jättegod club sandwich om man var hungrig.

Min andra öl var halvt urdrucken, och jag var ganska säker på att det skulle bli en tredje när hon frågade vad jag var för stjärntecken. Jag ryckte på axlarna i ett försök att markera mitt ointresse, men hon lyckades få ur mig att jag är kräfta. Lyckligtvis lämnade hon snabbt ämnet och frågade istället vad jag jobbade med. När kvinnor fick veta att jag var professionell trollkarl brukade de reagera på ett par olika sätt. Ibland blev de nyfikna och ville se ett trick, och därefter tjatade de ofta på mig att avslöja hur jag gjorde. Men en trollkarl avslöjar aldrig sina tricks. Det är en oskriven lag som alla följer. De som inte blev nyfikna tenderade att se lätt misstänksamma ut, ungefär som de flesta vuxna reagerar när någon berättar att han är clown. Ibland fick jag även följdfrågan om det verkligen gick att leva på. I det här fallet tyckte kvinnan i baren att det lät spännande, och jag kände på mig att hon skulle be mig göra ett trick. Men hon gick en annan väg. ”Har du sett det där paret som trollar på tv? Sebastian och Charlotta tror jag dom heter. Så sjukt bra. Såg du miljögalan förra helgen, när hon gick in i en tigerbur som hissades ner i publiken, och alla trodde att det skulle komma fram en tiger, men så drog dom bort ett skynke och så satt en liten kattunge i buren med ett armband från en tjej i publiken runt halsen. Så sjukt bra, jag fattar inte hur dom gör!”

I det här läget kunde jag försöka plocka poäng genom att berätta att jag en gång i tiden kände de här människorna. Att Sebastian hade sådan scenskräck som ung att han fick diarré inför varje framträdande, eller att illusionen med tigerburen 18

gick att köpa från en firma i Las Vegas och varken krävde talang eller finess. Bara att betala dyrt, följa instruktionerna och repetera många gånger. Men jag orkade inte höra mig själv prata om Sebastian och Charlotta samtidigt som min midsommar­vecka blivit inställd.

Det blev ingen tredje öl.

Jag fördrev kvällen på hotellrummet med att försöka koppla upp min gamla laptop till nätverket. Vid elva var jag nere i receptionen. Jag kikade in i baren. Kvinnan var fortfarande där. Hon satt till bords och åt club sandwich tillsammans med en välklädd man. De skrattade och pratade med yviga gester.

Kanske om horoskop eller något annat ointressant.

Jag lutade mig över disken och misslyckades med att få ögonkontakt med den unga kvinnliga receptionisten som satt djupt försjunken i Kicki Hjorts bok om nära döden-upplevelser och änglar. ”Ursäkta att jag stör”, sa jag och vinkade med handen som om vi befann oss tio meter ifrån varandra. ”Det finns bara torrostade jordnötter i minibaren. Jag kan inte äta det.”

Hon lyfte äntligen på huvudet och tittade på mig. ”Det är som att äta nötter med damm på. Jag får hosta. Jag vill ha vanliga jordnötter.” ”Jaha, vi har nog bara dom nötterna vi har”, sa hon och återgick till att läsa i den bästsäljande boken. ”Jag tänker inte betala för svindyra nötter som jag får hosta av. Jag vill inte ens bo här, men det var för sent att boka av.

Därför föreslår jag att du visar lite god vilja och skaffar fram vanliga jordnötter.” ”Det som finns i minibaren är det som finns.” ”Jo, jag hör att du säger det, men tycker du det känns rätt 19

att jag som är kund hos er ska behöva äta nötter som jag får hosta av?” ”Du behöver ju inte äta nötterna om du inte gillar dom.”

Jag slängde fram en tom och skrynklig liten jordnötspåse på disken. ”Själva nötterna är det inget fel på, det är rostningen och dammet jag inte gillar. Det hörs ju på namnet att dom är torra.

När jag andas in mitt i en tugga får jag hosta. Jag tänker inte betala för det här.” ”Okej, vi bjuder på den eftersom du ätit upp hela påsen. Som du inte gillar.”

Jag tyckte inte alls om hennes ton. Det var dags att sätta ner foten ordentligt. Jag pekade ut genom entrédörrarna mot en 7-Eleven tvärs över gatan. ”Nu ska jag visa dig hur enkelt det är att vara lite service­ inriktad. Jag tänker gå och köpa en stor påse vanliga jordnötter.

Det kommer att ta max fem minuter. Tänk på det sen när ni har förlorat en kund som aldrig mer vill bo här. Fem minuter hade det tagit att göra mig nöjd, men du valde en annan väg.” ”Jag är ledsen att du är missnöjd, men jag kan inte lämna min plats här och gå iväg.” ”Kan inte, eller vill inte?” svarade jag och spände blicken i henne innan jag gick mot entrédörrarna. ”Om du ändå ska gå och handla, skulle du kunna vara jättesnäll och köpa tuggummi till mig? Sockerfritt, gärna spearmint eller ocean frost”, ropade hon till mig när jag var halvvägs ut på gatan.

En långhårig kille tittade ut från kontoret bakom receptionen. Han vinkade åt mig. ”Ska du till 7-Eleven? Kan du köpa ett paket röda Marlboro?”

20

4

Klockan närmade sig ett på natten och jag kunde inte sova.

Jag klev ur sängen och packade effektivt ihop mina saker.

Bestämde mig för att checka ut och åka hem. Jag visste naturligtvis inte att detta beslut skulle leda till en serie märkliga och omvälvande händelser. Allt jag visste då var att jag hellre åkte hem än låg och ruttnade på ett hotellrum.

Tre till fyra timmars bilresa genom sommarnatten. Jag skulle vara hemma i Sundbyberg en bit norr om Stockholm i god tid före frukost. Hemma i en ljus och hyfsat nyrenoverad hyresrätt som jag trivdes ganska bra i, förutom att utsikten från balkongen var över Sundbyberg.

För ett par månader sedan dog den lomhörda gamla tanten i lägenheten bredvid min. Det var naturligtvis tråkigt för henne, men skönt för mig som slapp höra henne titta på naturprogram på alldeles för hög volym genom väggen. Kort efter att min granne gått bort var det någon i huset som började babbla om att det spökade i tantens bostad. Det kom folk och tittade på lägenheten, men när de hörde att den var hemsökt av en lomhörd vålnad ville de inte hyra den.

Det är ganska många år sedan vi trodde att jorden var platt, och det här hände alltså i modern tid, i Sundbyberg. Folk tackade nej till en trerummare, en hyresrätt, ett förstahands21

kontrakt, på grund av att någon spridit ett rykte om spökerier.

Jag tyckte nästan synd om alla vidskepliga idioter som avstod från lägenheten, även om det i och för sig var skönt att slippa en ny granne. För mig fick den gärna stå outhyrd länge.

Innan jag åkte på midsommarturnén stod en flyttbil utanför huset och jag blev orolig att någon höll på att flytta in. Jag är inte den typen av granne som spionerar misstänksamt på de andra hyresgästerna. I det här fallet var det dock något som angick mig, så jag stod med örat mot väggen en stund för att höra om det var någon där på andra sidan. Inte ett ljud. Jag dröjde kvar i trapphuset en stund för att se om flyttgubbar kom upp på min våning med möbler. Inget napp där heller. För mig fick lägenheten gärna stå tom hur länge som helst.

5 Det var kvavt och åska i nattluften när jag lämnade Karlsborg.

Norrut längs Vättern på väg mot gränsen mellan Västergötland och Närke. Jag svor till när jag kom på att jag glömt ta betalt för hotellpersonalens tuggummi och cigaretter. Jag tillbringade ett par kilometers monoton nattkörning med att formulera ett argt mejl till hotellkedjans huvudkontor. Om dålig service, fel sorts jordnötter och deras kundföraktande policy när det gällde avbokningar. Jag rycktes ur mitt mentala formulerande när jag fick syn på blinkande lampor och varningstrianglar i mörkret framför mig på vägen. En rykande asfaltsmaskin omgiven av vägarbetare stod på tvären bakom en avspärrning. Jag stängde av bilradion som spelade sömnig skvalmusik, bromsade in och stannade. En orakad man i orange overall med reflexer kom fram till min sida av bilen. Jag vevade ner rutan.

22

”Det är avstängt här”, sa han övertydligt och pekade med hela armen mot en liten avfart. ”Kör ner vänster här och sen höger mot Olshammar före Tiveden så kommer du på rätt spår igen.”

Han hade en cigarett i mungipan, och jag viftade demonstrativt bort rök som var på väg in i bilen. ”Vänster och sen höger mot Olshammar före Tiveden, är det uppfattat?”

Jag gillade inte vägarbetarens myndiga ton. ”Tack, jag har karta här om jag skulle få problem med vänster och höger”, muttrade jag och nickade mot min mobil som satt i ett ställ på instrumentbrädan.

Jag hissade upp rutan och körde in till vänster. Kopplade på helljuset när jag insåg att det här var en krokig landsväg flankerad av tät och mörk tallskog.

Efter tio minuter dök det upp en vägskylt där det stod: TIVEDENS NATIONALPARK Enda vägen var framåt, så jag körde vidare. Men borde jag inte ha sett en skylt före Tiveden? Något på O, trodde jag. Hade inte lyssnat så noga på den rökande vägarbetaren eftersom det låtit på honom som om jag var en idiot som inte kunde ta enkla direktiv. Landskapet öppnade sig i form av ett dimmigt fält till vänster om vägen. Jag fingrade på mobilen och försökte zooma in på kartan.

Det var då jag fick syn på en stor röd klump på vägen framför mig i helljusets sken.

Det var då jag krockade med en Chesterfieldsoffa.

23