9789137145334

ilka tampke

LBIONS DOTTE Översättning Örjan Sjögren

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Originalets titel Skin Copyright © Ilka Tampke 2015 Published by agreement with The Text Publishing Company, ­Melbourne, and Leonhardt & HØier Literary Agency, Copenhagen Omslag Niklas Lindblad Illustrerad karta © Simon Barnard Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2016 isbn 978-91-37-14533-4

Till Adam, Amaya och Toby

Världen uppstod ur en stor flodvåg. Det var sanningens vatten som sköljde över allting. Några såg floden när den närmade sig och var så insiktsfulla att de förvandlade sig till laxar. Så lyckades de överleva. De var de kloka.

Jag var inte ens en dag gammal när kokmor hittade mig på trappsteget utanför ingången till stamdrottningens kök.

Hon var på väg ut till örtträdgården, för hon hade just smakat på fläskgrytan och kommit fram till att den behövde mer rosmarin. Det var ytterst nära att jag först fick känna hennes lädersandal på mig innan hon upptäckte mig där jag låg som ett litet, inlindat bylte.

Jag hade fått höra historien många gånger. ”O, milda Mödrar!” Hon bar in mig, lade mig på bordet och vecklade ut det rimfrostiga knytet.

Jag var en flicka. Vanskapt, säkert, för varför skulle man annars ha lämnat mig hos stamdrottningens tjänare i hopp om att de skulle ta hand om mig? Kokmor strök sina valkiga fingrar över min rynkiga rygg, mina fäktande armar och ben och min svullna mage. Navelsträngen hade slitits av, en skorpa hade bildats på den ännu oläkta stumpen, och ögonen var insjunkna av törst. Men hon hittade inget annat som var fel. Jag var fulländad. En fattig mor då, eller en mor fylld av skam? Men kokmor kunde inte erinra sig några kvinnor i utbyn som hade varit på väg att föda.

9

Jag skrek när jag kände lukten av henne. Jag hade fortfarande inte känt en mors beröring eller smaken av hennes mjölk.

Kokmor satte sig på en pall och lät linnesärken glida upp så att jag glupskt kunde suga mjölk från hennes ådriga bröst, som fortfarande var sprängfyllda för den andre krigarens nya barn.

Och när hon var tvungen att slita bort min mun för att ta hand om den puttrande grytan lade hon mig på ett getskinn framför elden, där Badger, den gamla svartvita tiken, vilade från munnarna på sina egna hungriga valpar där ute. Och när jag tjöt – flera timmar på ett stentrappsteg mitt i vintern hade gjort mig så kall att jag behövde värmande beröring och inte hade jag hunnit dricka mig mätt heller – placerade kokmor mig bredvid Badgers slappa buk där jag med min lilla mun lätt fick tag i en spene. Badger lyfte på huvudet och sniffade nyfiket på mig, men hon hade nyss fött sju små valpar och var så slut att hon inte orkade fösa bort mig.

Under de månader som följde fick jag ofta näring på det sättet. Kokmor sa att jag till hälften föddes upp på hundmjölk. Hon undrade om det hade något att göra med vad det blev av mig.

Kanske berodde det på att jag var välskapt, eller på att säsongens skörd hade gjort alla på gott humör, men jag fick hur som helst stanna i köket som kokmors egen. Hon hade tagit hand om många övergivna ungar och sedan gett dem till krigarfamiljerna, eller till byggarna om de var för svaga, för ett barns själ i husgrunden gav bra skydd åt ett nytt hus.

Men jag fick ligga i en låda för elddon fodrad med lammskinn medan kokmor malde säd, torkade kött och skötte drottningens kök. Hon hade fullt upp under dygnets alla ljusa timmar och min gråt tystades ofta med ett skarpt ord och ett finger doppat i grisfett eller salt smör. Men vid 10

dagens slut vaggades jag till sömns i hennes egna sänghudar och ljuden av hennes drömmar var min nattmusik.

Hon hade ett temperament som var hett som peppar och mina kinder fick ofta smaka den svidande smärtan av hennes handflata, men när jag var två somrar gammal och brände handlederna på grytkanten var det hon som lade på ett grötomslag medan jag vred mig och skrek, och det var hon som höll mig i sin famn genom natten när smärtan blev outhärdlig. Och när stamdrottningen bad om flickor som var någorlunda klara i huvudet och kunde skickas för att tjänstgöra hos en av de östliga stamkungarna var det hon som stängde in mig i en träkista och beordrade mig att hålla tyst, och talade om för budbäraren att jag hade knatat iväg till utbyn och vem vet vilka sjukdomar jag kom hem med därifrån.

Kokmor var rund och varm som en nystoppad korv, men hon var ful som en padda att titta på, med ett tandlöst skratt och hud som var lika gropig som gröt. Benen var så knotiga att jag (när jag gömde mig under hennes klänning från någon högröstad bonde eller någon tjur som släppts lös), i min oskuldsfullhet, undrade om hon var halvt besläktad med ett träd. Det var innan jag lärde mig hur kroppen fungerade och fick veta att de där mörka, knöliga rötterna var blodets stigar.

Jag växte upp i stamområdet Durotriga i södra ­Britannien. Det bestod av många regioner och vår kallades för Summer, ett våtmarksland som fått namn efter sina rika skördar av korn, havre och vete, där gräset var lika frodigt och tätt som hjortpäls, ett land som var genomkorsat av floder.

Caer Cad var min stad, en av de största befästa höjdboplatserna i Durotriga, belägen på Cad Hills platåtopp. Stenvallarna och de djupa vallgravarna som omgav den hade börjat vittra, för fred hade rått i trakten i många säsonger.

11

De enda främlingar som numera tog sig in genom våra portar var köpmän från öster, som fnissade åt våra runda jordhus som alla var byggda på samma sätt, med dörröppningen vänd mot midvinterns soluppgång. De kallade dem för myrstackar och tyckte att vi var enkla människor. Men våra färdmän och färdkvinnor strävade inte efter att visa sitt kunnande genom imponerande byggnader. Deras storhet fanns på annat håll.

Jag var ett nyfiket barn med vaksam blick. Det jag tyckte bäst om var att se livet på sin pilspets: Badger och den ändlösa strömmen av valpar som kom ut ur hennes gungande buk, iskristallerna i floden om vintern och alla unga fiskar som fyllde den om våren.

Vad som skrämde mig mest var att vara ensam.

Vi var fem personer i huset. Av mina tre kökssystrar var Bebin min favorit, hon var lugn och schasade aldrig bort mig när jag följde efter henne till marknaden eller till stamdrottningens sovhus. Jag var mindre förtjust i Cah, som var häftig och ombytlig som västanvinden. Ianna var vår spinnerska, och så mycket annat förstod hon sig inte på.

Vi sov sida vid sida i köket, nära den sprakande eld­ staden. Ibland, om det var en varm natt eller de mänskliga odörerna blev alltför hemska, gick någon av flickorna och lade sig i stallet. Men jag sov aldrig ensam. Jag behövde eldens trygghet och känna en kropp mot min.

Trots min ängslan fanns det aldrig någon tvekan i kokmors kärva omsorg. Hon sa alltid att rädsla kunde bekämpas med ett nyfiket sinne. Håll frågorna som en fackla framför dig.

Mina favorithistorier, när vi hade ätit kvällsgröten, var de som handlade om hudtotemen. ”Berätta om hjorten!” bad jag och kröp upp i hennes breda knä.

12

”De är graciösa. Fromma. De är släkt med skogsmarkerna och klarar sig bäst genom stillhet.” ”Och laxen?” fortsatte jag ivrigt. ”Åh, alla hudars drottning”, hävdade hon, eftersom hon själv var laxhudad. ”Bärare av visdom. Inom oss har vi det förflutna och sökandet efter nya hemländer.” ”Och mitt då?” Jag lade mina små armar om hennes hals.

Varje gång sa hon till mig att jag inte tillhörde något totem. Att jag inte tillhörde någonting utom henne. Även om hon hade skött om nästan vartenda ett av krigarnas barn fanns ingen blodsson eller blodsdotter som någonsin kallat henne mamma. Det var jag som var hennes egen på riktigt, viskade hon till mig varje kväll.

Hon kallade mig Ailia, som betyder ljus. *** Jag var sju somrar gammal när mitt liv skonades för andra gången.

Det var midvinter. Sammankomsten. Durotrigas invånare hade samlats för att förnya stammens förbund, som de alltid gjorde en gång vart sjunde år. I sex nätter hade vi flätat samman våra stamområden i sång, lockat fram våra djurfränder, och ätit och druckit tillsammans. Nu var det den sjunde dagen, då vi skulle föra fram den gåva som sannast beskrev vår tacksamhet mot detta land och mot ­Mödrarna som hade skapat det, den gåva som skulle se till att våra band förblev starka till nästa gång vi träffades.

Jag hoppades vid Mödrarna att det inte skulle bli jag.

Det var strax före gryningen och bitande kallt när vi i hundratals samlades runt en stor kulle, omgiven av eldar.

Där vi stod hade vi Cad Hill söder om oss. Vi befann oss i Mödrarnas land nu, Summers heligaste mark, genomdränkt av Nain, vår norra flod, som höll Mödrarna nära.

13

Många hade färdats i dagar för att komma hit; vi behövde bara gå genom norra porten för att nå denna plats. Skogen hade huggits ner och marken röjts, men det var inte tillåtet för djur att beta på den och inga stammedlemmar fick gå där när det inte pågick någon ritual.

Det här var vinterns vändpunkt. Färdmännen arbetade snabbt för att bli klara innan det började ljusna över de grå bergen i fjärran. De bad flickor som var födda samma år som den senaste sammankomsten att kliva fram. Med stöd av vår närmaste släkting, eller vem som helst som älskade oss, steg vi fram till den öppna platsen framför folk­ samlingen.

Tjudrade hästar ångade från näsborrarna och utstrålade stark kroppsvärme från de stora musklerna på flankerna och halsen. Jag ryggade tillbaka när de stampade och ryckte i kylan. De hade blivit piskade och hetsade. De var redo att springa.

Jag stod i slutet av raden och höll kokmor hårt i handen.

När jag kastade en blick åt sidan såg jag ett led med inte mer än tio till tolv ansikten med uppspärrade ögon, färre än man kunde förvänta sig av så många stam­medlemmar. ­Några kvinnor måste ha hållit sina döttrar gömda och struntat i Mödrarnas kallelse, trots att de alla visste att deras döttrar nu aldrig skulle bli riktigt fullvärdiga stammedlemmar eftersom de inte var beredda att ge dem till stammen.

Llwyd, äldsten bland färdmännen och den högst utbildade av våra lärde, stegade långsamt förbi vår rad och skickade tillbaka flickorna till folkmassan en efter en. De rusade och snubblade och föll ihop i sina familjers armar och glädjefyllda snyftningar. En efter en avvisades, om hennes hälsa, styrka eller själsliga utstrålning inte ansågs tillräcklig för Mödrarna.

Till slut var vi bara två kvar. Vi kunde knappast ha sett 14

mer olika ut. Jag var lång och välväxt med några ljusbruna lockar som stack ut ur flätorna, medan hon var liten och spenslig och hade mörkt hår som var slätt som vatten.

Llwyd kom fram till mig först. ”Hon är halvfödd”, sa kokmor. ”Ett hittebarn. Hon har ingen hud.” Hennes röst var stadig men jag kände hur hennes ben skakade genom klänningsskörtet. ”Hudlös?” sa Llwyd. Han synade mig från topp till tå. ”Annars är hon fulländad – kanske Mödrarna vill ha henne i alla fall. De känner ju ändå till hennes hud.” ”Jag ber …” Kokmors röst brast. ”Jag håller på att lära upp henne till växtkännare. Låt henne tjäna oss på ett annat sätt.”

Llwyd satte sig på huk framför mig och klämde mig på armarna och benen. Trots att jag oräkneliga gånger hade fått höra vilken ära denna gåva skulle innebära för min själ började jag skaka av skräck.

Llwyd tog min hand. ”Vill du bli vår gåva?”

Jag blev svag i benen men jag föll inte. ”Ja”, viskade jag.

Llwyd reste sig.

Alla betraktade honom spänt och väntade på vad han skulle säga.

Han gick fram till den andra flickan. Hon måste ha kommit långt härifrån, för jag hade aldrig sett henne på marknaden eller vid högtider. ”Finns det något skäl till att jag inte skulle välja den här flickan?” frågade han.

Flickans följeslagare var inte äldre än fjorton somrar. För ung för att vara barnets mor. ”Det är min syster”, sa hon, ”och den sista i min släkt.” ”Hon är också fulländad”, sa Llwyd. Han riktade blicken mot folksamlingen. ”Vi ger dem flickan med hud.” ”Nej!” Systern grep tag i flickan, som hade börjat jämra sig.

Nu vek sig benen på mig och kokmor lyfte upp mig i armarna.

15

”Du kommer att hedras för din gåva”, sa Llwyd och sträckte sig efter flickan.

Det krävdes två färdmän och dessutom stamdrottningens förste krigare för att slita barnet från systern. Luften skars sönder av den äldre flickans skrik.

Kokmor förde mig snabbt i säkerhet i folkmassan och tryckte mig hårt mot sitt bröst. Nattskatta kastades på eldarna och röken fyllde mina näsborrar och gjorde mig yr.

Färdmännen och färdkvinnorna började sjunga vår stams sånger med mäktigt harmoniska stämmor. Jag kände den förväntan som fanns i folksamlingen, de pulserande hjärtana och det rusande blodet. Den här ritualen var en del av vår historia, en del av vår sanning, men ingen glömde någonsin hur fasansfull den var.

Den utvalda flickans syster skrek fortfarande. Krigaren höll fast henne och hon kämpade med sådan styrka att det ryckte i hans armar.

Flickan leddes mellan eldarna till toppen av kullen. Ovat­ erna hällde bolmört i hennes strupe. Snart skulle hon inte känna någon smärta. Sången blev starkare. Kokmor tryckte mig hårdare till sig. Jag ville gömma ansiktet i hennes tunika, men jag visste att alla var tvungna bevittna detta överlämnande. Särskilt jag.

Ovaterna tog av flickan hennes undersärk. Utan kläder var hon lika bräcklig och mjuk som en musunge. Vatten som var mörkt av förmultnade växtdelar hälldes över hennes blåfrusna hud och rännilen av skit torkades från hennes lår. Så sa man åt henne att göra sig redo.

Jag såg med stum förundran på hennes lilla kropp och tänkte på att den aldrig skulle bli större än så här. Att hennes rena veck och tunna ben aldrig skulle lära känna en kvinnas längd eller kött eller visdom. När jag stod där och stirrade mötte hon min blick. Även om hon inte hade något 16

av min höga panna eller spetsiga näsa var hennes vilda gröna ögon en spegelbild av mina egna.

Ovaterna började gå i cirklar runt henne samtidigt som den första ljusranden blev synlig i horisonten.

Llwyd ställde sig på en plattform inför oss och framförde med hög röst dedikationen: ”Mödrar, ta emot denna livs­ gåva som en hyllning och en begäran. Låt detta nya spirande blod sugas upp av er jord och rinna ut i era floder. Låt det ge er kropp näring och stilla er hunger. Låt de stycken som vi nu ger till er komma tillbaka till oss som något helt.”

Medan han talade surrade färdmän av lägre rang rep om barnets fotleder, handleder och hals. De repen gjordes i sin tur fast i de rep som låg på marken bakom hästarna. Nio hästar hade gjorts i ordning för uppgiften. Två för varje arm, två för varje ben och den största och starkaste för huvudet.

Färdmännen placerade henne i rätt position; läkeörterna hade redan tagit henne halvvägs till den andra världen. De kysste henne och steg undan.

Där stod hon med utsträckta armar och tårar i ansiktet. Sången nådde klagans kulmen. Det var dags. För ett ögonblick var hon skapelse, själva den uppstigande solen, innan ryttarna satte sig på hästarna, färdmannen skrek och djuren med ohejdbar kraft sköt fart från henne, mot norr, söder, öster och väster.

17

Först rådde kaos. Ett tomrum utan form.

Sedan började Mödrarna sjunga.

Jag ryckte till av att kråkorna började kraxa och var med ens klarvaken. Det var dagen före högtiden, i kväll skulle eldarna tändas för Beltane och jag var full av förväntan, hade legat sömnlös halva natten.

Trots att morgonen var kall var jag fuktig av svett där jag låg i sängen, med kokmor som tryckte mot mig på den ena sidan och min fina gråvita tik Neha på den andra sidan.

Hon var den sist födda valpen i Badgers senaste kull och den som var mest lik henne i temperamentet: på sin vakt mot alla som försökte klappa henne. Men mot mig var hon en så tillgiven beskyddarinna man någonsin kunde önska sig och jag kunde inte ens tömma pottan utan att hon följde efter mig.

Jag lyfte på kokmors arm, rullade ut under den och sträckte mig efter min grå ylletunika som hängde över en pall bredvid sängen. De andra köksflickorna sov fort­ farande, Bebin och Ianna låg hopkrupna tillsammans. Det var bara buttra Cah som sov ensam. Elden i härden pyrde knappt. Det var Cahs tur att hålla den vid liv i går kväll, men det hade hon tydligen glömt igen. Jag lade snabbt på 18

mer ved. Det skulle vara en stor skam för kokmor om vår huseld dog.

När jag knöt min tunika med läderbältet hämtade Neha sandalerna åt mig. ”Duktig flicka”, viskade jag och snörade dem hårt. Jag drog en kam genom hårrufset som föll ner på axlarna, sedan tog jag en korg och vi smet ut genom den tunga kohuden som täckte dörröppningen.

Ute stack den kalla vårluften i näsan. Efter stamdrottningens låga portgång av sten låg offergåvor utspridda överallt på och längs med stigen. Det var ost, ägg och mjölk som hade lämnats i små urholkade stenar eller hällts ut direkt på kullerstenarna på marken. Några hade lämnat bröd eller krus med öl. Alla gav tillbaka efter bästa förmåga.

Snart övergick de slingrande stigarna förbi krigarnas hus i stadskärnans öppna gator, där hantverkarna arbetade.

Caer Cad hade redan vaknat. Rök bolmade ut från takkrönen och de öppna smedjorna var tända. Många hantverkare höll redan på att packa korgarna med sina metallvaror och krukor till marknaden, lika otåliga som jag inför den stundande högtiden. De flesta hälsade på mig när jag gick förbi, men några vände bort blicken.

Jag vek in på en smal stig där den fylliga doften av rostat vete sa mig att Maels bröd var klart. Jag stödde mig mot den varma ugnen inne i hans bagarhus medan han valde ut sina största limpor. ”Var försiktig när du är hos stamdrottningen i dag”, varnade han. Maels egen bagarkonst hade gett honom en kolossal kroppshydda och han var väldigt förtjust i att förutspå olycka. Man gjorde narr av honom för båda sakerna, men jag var alltid beredd att lyssna på honom och i gengäld delade han med sig av nyheterna från staden. ”Hur så?” frågade jag. ”Det kom en ryttare från öster i går kväll. Björnen har fallit.”

19

”Blev han dräpt?” undrade jag. Jag hade inte hört talas om något krig. ”Nej. Han dog i sina egna sänghudar. En gammal mans död, välsignad vare hans själ som fick nå den.”

Stora Björn, Belinus, catuvellauniernas kung, vars herravälde sträckte sig över större delen av östra Albion och dess stammar. Han var mycket beundrad, även av dem som inte levde under hans välde, som vi. ”Vem ska överta hans krona?” frågade jag. ”Det är just det som är svårigheten.” Mael böjde sig ner och slängde upp ugnsluckan. ”Togodumnus har gjort anspråk på staden men hans bror, Caradog, kommer att vilja ha sin andel av stammarna, och han är en flammande pil. Hur lugna hav Belinus än kunde färdas på mellan ­Britannien och Rom kommer Caradog säkert piska upp dem.”

Jag kunde inte låta bli att le åt hans profetia. ”Jag tror vi är säkra för romarna här, Mael.” ”Är vi?” Svetten droppade från honom när han tog ut bakstenen. ”Björnen var bra på att kasta ben åt den romerska hunden. Han gav dem så många hudar och så mycket tenn de kunde tänkas vilja ha och kysste dem på fingrarna för privilegiet. De hade inget skäl att gå till nytt angrepp. Men vem vet vad Rom kommer hitta på för att sätta ungtuppen Caradog på plats när han börjar gala om Britanniens stora frihet?”

Jag lade bröden i korgen. Till och med under den korta tid jag hade varit med hade Caer Cad blivit alltmer påverkat av de romerska sederna. Förutom de fina bägarna och de mörka vinerna som fyllde dem var det nya konsthantverk som färgat glas, oljor från frukt, och olika sorters mynt som användes vid handel. Fler och fler kärror med vårt bly och spannmål forslades iväg och rullades ombord på fartyg på väg till Riket. Men det hade alltid varit stammarna 20

som upprätthöll lagen i det här landet, och det gjorde de fortfarande.

Roms armé hade kommit hundra somrar tidigare och östkungarna hade försvarat sin frihet med handel och överenskommelser. Det gick alltid rykten om att de skulle komma tillbaka, att det inte skulle gå så lätt att hejda dem, men jag var inte rädd. Kokmor hade lärt mig att stammarnas rötter sträckte sig djupt och att det skulle krävas mer än romerska svärd för att gräva upp dem.

Jag tackade Mael för brödet och han log mot mig med svartnade tänder. ”Är det första gången genom eldarna i kväll?” frågade han.

Jag nickade. ”Må Mödrarna välsigna dig då.” Han skrattade till och knuten i min mage blev hårdare.

När jag kom ut rusade Neha genast upp. Solen strålade över Systerkullen i öster. På dess krön var kvinnor redan sysselsatta med att luckra upp jorden för pålarna och med att lägga fram offergåvorna.

Av årets fyra stora högtider var Beltane den som stammarna älskade mest. En natt av eld och glädje, då manlig och kvinnlig hetta möttes och upplöste vintern, kallade tillbaka solen och förberedde marken för en riklig och saftig skörd. Flickor som hade blött första gången sedan senaste Beltane, sådana som jag, skulle i kväll få uppleva sin första förening. Jag var två gånger sju somrar.

Luften fylldes av hundskall. Neha hade rusat före mig.

Jag sprang efter henne och hoppades att hon inte hade bitit hjulmakaren igen. När jag kom runt hörnet fick jag se henne stå och morra åt en ung stammedlem som höll på att demonstrera sin stridskonst på gatan. Jag trängde mig fram genom folksamlingen omkring honom och ropade till mig Neha. ”Jag ber om ursäkt”, sa jag andfådd och grep henne i nackskinnet. ”Hon gillar inte främlingar.”

21

Han skrattade. ”Då tar hon miste. Jag är ingen främling i Cad.” Jag stirrade på honom. Han var välstöpt, medellång men med kraftiga muskler och kalkblekt skägg som krigarna brukade ha. Trots den friska och kyliga morgonen övade han med bar överkropp och den vridna silverhalsringen glittrade över det rakade bröstet. Han såg bekant ut, men jag kunde inte placera honom. ”Har du varit på uppfostran?” frågade jag och förde tillbaka mitt oflätade hår bakom axlarna. ”Så är det.” Han stack svärdet i skidan. ”Jag är Ruther från Cad.” Orgilos son. Som det ofta talades om. Uppfostrad i öster för att tränas till krigare, sedan förd till Rom för att lära sig soldatyrket. Han måste ha varit nästan tjugo somrar vid det här laget.

Jag nickade. ”Välsigne dig och välkommen tillbaka.”

Neha morrade under mitt stadiga grepp. ”Sch!” väste jag. ”Förlåt henne. Hon har förbannats med en vargs temperament.” ”Och hennes matte?” Han stirrade på mig. ”Har hon fått samma temperament?”

Jag svarade med ett hastigt leende, sedan drog jag i Neha och vände mig om. ”Ska du inte säga vad du heter?” ”Ailia”, ropade jag över axeln. ”Caer Cads hud?”

Jag stannade, mållös. Det var många somrar sedan jag senast hade fått den frågan.

Tystnaden bröts av en kvinnas röst. ”Hon är hudlös, den enda hon är dotter till är trappsteget utanför ingången till huset!”

Det hettade om kinderna. Det fanns de som var upprörda över min plats i stamdrottningens kök. År av glåpord hade 22

lärt mig att gå min väg utan att titta tillbaka, såvida de inte spottade mig i ansiktet. ”Hudlös?” sa Ruther. ”Ändå håller du huvudet som en drottning.” ”För att hon arbetar i stamdrottningens kök”, ropade en annan. ”Och kokerskan daltar med henne som en hushund.”

Jag gick vidare. Ruther hade rätt att bli förvånad. Det var inte vanligt att någon utan hud kunde röra sig så obehindrat i staden. En sten träffade mig i axeln, hårt och vasst.

Jag stannade samtidigt som stinget övergick i en brännande smärta och en strimma blod tog sig nedför ryggen. ”Sluta!” röt Ruther till folksamlingen. ”Kastar ni sten i ryggen på en ung kvinna? Och bara för att hon hade otur när hon föddes? Lever ni kvar i mörkret?” Han vände sig mot mig. ”Gå hem med dig, trappstegsdottern”, sa han. ”Du ska vara stolt över att du är så orädd.”

Innan jag vek runt hörnet slängde jag en blick bakåt.

Ruther hade dragit sitt svärd igen och vred och svepte det genom luften till en våg av beundrande röster. Vem är han, undrade jag, som bryr sig så lite om hudlagarna? ”Visst är han stilig?” sa en stadskvinna när jag gick förbi henne. ”Om man har den smaken”, svarade jag. ”Han tyckte i alla fall att du var riktigt söt.”

När jag skyndade mig hem såg jag den tjocka röken från eldarna i utbyn stiga upp över stadsmuren.

Strax utanför södra porten, inkilad vid foten av de nedre vallarna, låg en tät anhopning av riskojor och hyddor av djurhudar, där det stank av benrester och annat avfall och dåligt avlopp. Det var utbyn. De hudlösas hem. De som skyddes av stammen.

Summer var rikt på hjortkraft. Om man bortsåg från dem som hade färdats hit eller gift in sig – och som hade tagit 23

med sig ugglans, vargens och flodens hudtotem – tillhörde de flesta som var födda här hjortens hud.

De som var födda av hudlösa, eller hade förlorat sin familj innan de fått ett namn och därför inte hade någon hud, förknippades inte med något totem. Deras själar var splittrade och hade inte bundits samman av sången. Om de höll sig undan tolererades de och slapp för det mesta råka illa ut. Stadsfolket gav dem brödsäd, klädesplagg och arbete så att de klarade sig om de inte gjorde något väsen av sig. Men de fick inte bo innanför stadens murar eftersom ingen var säker på vilka de var.

Jag skyndade på stegen och Neha travade på bredvid mig.

Hud gavs av mor till barn genom en sång.

Jag hade ingen mor. Jag hade ingen hud.

Men jag hade blivit skonad. Nätt och jämnt. *** ”Vem kastade stenen?” fräste kokmor medan hon baddade min rygg med en salva av vallört.

Det var tyst och stilla i köket och jag satt mellan mina arbetssystrar på en lång timmerbänk täckt med djurfällar. I händerna hade vi skålar med bröd blötlagt i getmjölk och vi kurade ihop oss nära eldstaden eftersom morgonsolen ännu inte hade hunnit värma upp vårt rundhus tjocka väggar. ”Jag såg inte.” Jag ryckte till när kokmor täckte över såret. ”Jag ska strypa människan med hennes egna inälvor om jag får reda på vem det var.” Hon drog upp klänningen över mina axlar igen, och jag stödde mig mot hennes varma kroppsmassa. Det var enbart tack vare kokmors enträgna begäran som jag var kvar i stamdrottningens kök.

Medan vi åt berättade jag för flickorna om Stora Björns död och om mitt möte med Ruther.

24

”Det sägs att han kan klara tjugo romare med sitt svärd”, sa Ianna och blinkade med sina stora ögon. ”Snarare dela vin och horor med dem, har jag hört”, sa Cah. ”Inget baktalande av Orgilos son i mitt kök om jag får be”, sa kokmor och rörde om i fyrfatet.

Bebin reste sig och tog upp en brinnande sticka för att tända facklorna. ”Var det någon annan som kom tillbaka med honom?” frågade hon. ”Vem kan du mena?” retades Cah. Vi förstod alla att hon syftade på Uaine, som också hade blivit uppfostrad i öster. Hon hade väntat på att han skulle komma tillbaka i tre somrar. ”Han var ensam”, mumlade jag.

Bebin vände sig bort och jag blev ledsen. ”Uaine kommer tränas till storkrigare nu”, sa Cah. ”Han kommer vilja ha något bättre än en köksflicka när han kommer tillbaka.”

Jag kunde ha slagit till henne med en vedhake, men jag visste att Bebin var förståndig nog att inte lyssna på Cah. Bebin gick längs rummets krökta vägg och tände facklorna, som var och en visade lite mer av de målade virvlande röda cirklarna på väggarna. Hon tände bara kökets östra hälft – det levandes sfär – där det överallt på golv och hyllor var fullt av korgar, slipstenar, krukor med brödsäd och hinkar. Den västra hälften, där våra bäddar låg, var de dödas plats och där måste det alltid vara mörkt. ”Töm skålarna, Cah och Ianna”, befallde kokmor. ”Det är dags för lektionerna.”

Cah stönade. ”Vad var det där?” sa kokmor. ”Vill du hellre tvätta ur skittråget, kanske?” Hon sträckte sig fram och ryckte åt sig Cahs skål. ”Jag var inte klar”, sa Cah. 25

”Nu är du det. Hämta din mantel.”

Bebin fångade min blick och log. Hon var fyra år äldre än jag och var klar med sin skolgång, men Cah och Ianna, som båda var jämngamla med mig, förväntades varje morgon utom vilodagar och högtidsdagar fortfarande gå till templet där eleverna samlades innan de skickades iväg till floderna eller hantverkskojorna för att undervisas.

Jag gick med dem till dörren och följde dem med blicken när de skrattande knatade iväg. Utbildning var bortkastat på dem båda. Ianna var för trögtänkt och Cah kände ingen tacksamhet. De hade ingen aning om vilket privilegium det var. Jag skulle ha huggit av mig pekfingret för att en enda sommar få vara i deras ställe. Men jag hade inte tillåtelse att gå med dem eller höra något prat om vad de lärde sig. Det var förbjudet för de hudlösa att få undervisning.

Neha sniffade på min hand. Jag satte mig på huk bredvid henne och borrade in fingrarna i den vita pälsen runt halsen. Hon var ingen stor hund – manken nådde bara till knät på mig när jag stod – men hon hade en stolt hållning. Hon vred på nosen för att ta emot mitt kelande. Hennes ansikte var ovanligt tecknat – halva grått, halva vitt, exakt upp­ delat – men det var ögonen som folk tyckte var märkligast: det på den vita sidan var isblått och det andra brunt. Det gav henne en kuslig, osymmetriskt stirrande blick som, tillsammans med hennes vaksamma temperament, fick många att anse att hon var vän med de mörka andarna. Men jag visste att hennes själ var sann och jag hade i många år låtit mig tröstas av hennes annorlunda blick. ”Sätt fart nu, Ailia”, ropade kokmor från eldstaden. ”Fraid är säkert redo för sitt bad och du vet att hon inte gillar att vänta.”

26