9789137145280

stephen booth

Bron Översättning Carla Wiberg

Tidigare utgivning Svarta hunden 2001 Jungfrudansen 2002 Iskallt spår 2003 Blindspel 2004 Ett sista andetag 2005 Dödens plats 2006 I skydd av mörkret 2007 Svart som synden 2008 Sista samtalet 2009 Flickan i floden 2010 Djävulsklippan 2011 Död och begraven 2012 Redan död 2013

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Stephen Booth 2014 Engelska originalets titel Corpse Bridge Omslag Fredrik Stjernfeldt Omslagsfoto Shutterstock / Helen Hotson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016 isbn 978-91-37-14528-0

Till Lesley, som alltid

Välsigne den som skonar denna sten.

Förbanne den som rubbar mina ben.

– Inskrift på William Shakespeares grav

1 Torsdag 31 oktober Skymningen hade börjat falla över Likbron när Jason Shaw kom fram till ån. Den spruckna stenläggningen kändes hal under kängorna efter ett skyfall och fukten rann över murarna i det allt svagare ljuset. Han huttrade till och ruskade regnet ur håret medan han såg på klockan en sista gång. Han skulle komma för sent.

Jason hade inte varit beredd på ösregn. Han hade haft så bråttom och höstvädret var så oförutsägbart att han hade intalat sig att det skulle räcka med en tunn jacka. Regnkläderna låg kvar i Land Rovern. Så när skuren kom – när regnet började trumma på marken runt omkring och förvandlade ån nedanför honom till sjudande skum – hade han tagit skydd under en lönn. Men det var i slutet av oktober och träden var så gott som avlövade. På några sekunder låg håret som klistrat mot Jasons huvud och vatten sipprade ner innanför kragen när regnet kom forsande genom den kala trädkronan. Han hade kommit fram till att han inte skulle bli fullt så våt om han gick tillbaka till vägen och bara hoppades att det skulle sluta regna. När himlen klarnade var han genomblöt.

Brådskan var ett av hans problem. Det var som om han alltid hade bråttom nu för tiden. Han hade för mycket på gång i livet och jäktade ständigt från det ena till det andra.

Ibland önskade han att alltihop bara skulle stanna upp ett tag så att han fick hämta andan. Fick tid att tänka, i alla fall.

Då skulle han kanske inte göra så många dåliga val. Skulle 9

kanske hinna förbereda sig bättre på allt som världen kastade över honom.

Men omständigheterna gaddade hela tiden ihop sig mot honom. Han hade ingen kontroll över läget, släpades bara med som av ett oemotståndligt strömdrag. De viktigaste besluten i hans liv togs av andra. Det var han medveten om, men han kunde inte göra något åt det.

Och Jason visste vem som bar ansvaret för det. Den enda människa han aldrig kunde säga nej till.

Han frös så att han skakade när han klev runt en lerpöl på den sönderkörda vägen. Med bara några meters mellanrum hade stenläggningen rubbats så att jorden under den utsattes för svår erosion. Mycket av förstörelsen var en följd av terrängkörning. Nationalparksförvaltningen försökte få nya trafikregler införda på vissa av de här smala stenlagda eller gräsbevuxna småvägarna. Man ville hindra suvförare och offroadmotorcyklister från att använda dem.

Det fanns ställen i Derbyshire där olika slags terrängfordon svärmade i hundratal under långhelgerna – hela karavaner av Land Rovers tvingade sig fram på ridstigar och grävde nya spår i dalsidorna. Mot slutet av sommaren syntes hjulspåren på flera kilometers håll. Mest var det inkräktare från storstäderna som lämnade sina avtryck i landskapet.

Det var medan Jason torkade regnet ur ögonen som han fick syn på henne. Först såg hon ut som en synvilla – en blek skepnad skymtad genom en vattenhinna och bedrägliga skymningsfärger. Jason var inte vidskeplig men kände ändå ett hugg av rädsla när han såg den spöklika gestalten som fladdrade mellan träden på andra sidan bron.

Men sprang den? Det verkade inte vara rätta ordet. För Jason såg det ut som om hon svävade, som om fötterna knappt snuddade vid marken. När hon försvann ur sikte på den motsatta sluttningen var han fortfarande inte säker på om gestalten hade varit inbillning eller verklighet. Det slog 10

honom att den inte hade gett minsta ljud ifrån sig. Men det kunde ju bero på atmosfäriska förhållanden, på att det var så fuktigt och vindstilla.

Och då hördes äntligen något. Något större och tveklöst verkligt kom brakande genom skogen där kvinnan hade försvunnit. Jason såg ingenting men kände att nackhåret började resa sig och att han blev iskall i hela kroppen. Han hörde ett rop, ett osammanhängande skrik utan ord, ett tjut som nästan hade kunnat komma från ett djur.

Sedan slutade det braka och blev tyst.

Jason blev stående på vägen ett ögonblick, just där den ledde upp på Likbron. Han lyssnade spänt men hörde bara den brusande ån och regnvattnet som droppade från träden.

Geoff och Sally Naden skulle förstås inte ha varit där över huvud taget. Inte den kvällen. Det var alldeles fel, inte alls den veckodag de hade tänkt sig. Ja, helt klart ett misstag.

Det ansåg i alla fall Geoff.

Sally var på dåligt humör redan innan de gav sig ut. Hon kände sina sinnesstämningar och visste att Geoff skulle säga att hon tjurade. Men i kväll brydde hon sig inte om vilket. Hon var inte så ung längre och nu ville hon bara få det överståndet. ”Det var du, ingen tvekan”, sa Geoff. ”Du fick fel för dig nu igen. Du får allting om bakfoten.” ”Snack!” sa hon. ”Det är i kväll, det är jag säker på.”

Sally hade sagt ”snack” hela kvällen, redan innan de gick hemifrån. Hon hade varken ork eller lust att förklara sig i hela meningar. Men hon började tröttna på ”snack”. Det kanske var dags att tänka ut något annat att säga. ”En vacker dag får du så fel för dig att det inte går att rätta till”, sa Geoff. ”Jag hoppas att du har skrivit ditt testamente.” ”Dumheter”, sa hon.

11

Geoff pratade förstås i nattmössan. Men Sally måste medge att han hade rätt i sak: Somliga misstag kunde få katastrofala följder. Om man befann sig på fel ställe vid fel tidpunkt och träffade på den sortens människa som man normalt ägnade hela sitt liv åt att undvika – ja, då kunde det bli farligt. I en sådan situation kunde endera parten råka ut för en olycka. Och här ute i ödsligheten kunde en olycka få dödlig utgång.

Sally hade funderat på mord ett bra tag nu. Inte hela tiden, bara någon gång ibland när andan föll på. Det kunde vara när hon låg i sängen på kvällen och försökte somna men bara stirrade upp i sovrumstaket i timtal medan makens slappa kroppstyngd drog av henne täcket gång på gång. Eller när hon körde bil, blev otålig på den täta trafiken och hans avskedsord ringde i öronen. Det var i sådana stunder hon fantiserade om att göra slut på alltsammans.

Egentligen vore det en välgärning.

En gång hade hon hört någon hävda att bästa sättet att begå mord ostraffat var att locka med sig sitt offer högt upp – till ett klippstup, till exempel. Så länge det inte fanns några ögonvittnen var det nästan omöjligt att få fram teknisk bevisning som avgjorde om personen i fråga hade hoppat eller blivit knuffad. Men fallet måste vara dödligt och utan vittnen. Det måste ske när ingen annan fanns i närheten.

Men just nu fanns det någon annan i närheten. Sally hade varit så försjunken i egna tankar att insikten kom som en chock. ”Hörde du?” sa hon.

Geoff hade redan stannat och lagt huvudet på sned. ”Jag är inte säker.” ”Jag tyckte att det var något …”

Han hade uppenbarligen hört samma ljud, men det stod klart för Sally att han inte kunde förmå sig att hålla med henne. Inte ens nu.

12

”Vi kanske ska vända”, sa han i stället.

Och det var typiskt. Han vägrade att ge sig in på någon diskussion, men han ville att det skulle verka som om det var han och bara han som hade tänkt ut det de gjorde därnäst, vad det än var.

Geoff och Sally Naden vände om och började gå tillbaka uppför backen. De visste att det fanns någon annan i närheten och det kändes nervöst. Sally var fortfarande övertygad om att hon hade rätt. Men så här skulle det inte vara.

Strax före klockan sex satt Poppy Mellor i sin bil, parkerad vid en stenmur på den sidan av ån som låg i Staffordshire.

Tidigare på eftermiddagen hade hon och några vänner gjort en utflykt till Monkey Forest i Trentham. Poppy hade alltid varit intresserad av apor. Och de där nästan tjugo hektaren mark söder om Stoke var enda stället i hela landet där man kunde se dem röra sig fritt. Hundrafyrtio berber­ apor i en skog i Staffordshire var det närmaste hon kunde komma – i alla fall tills hon hade sparat ihop pengar till en resa till Marocko. Berberapan, eller magoten som den också kallades, var en sorts makak och kom från Atlasbergen i Nordafrika.

Poppy betraktade landskapet: droppande träd och kala åkrar. Atlasbergen var nog något helt annat än gränstrakten mellan Staffordshire och Derbyshire, trodde hon.

Hon hade suttit i bilen ett tag och tänkt på ljudet. Just nu satt hon och läste ett sms från Imogen, en av kamraterna från dramakursen på universitetet. Pappa skulle höja på ögonbrynen åt att hon messade till någon som hon hade träffat för bara några timmar sedan. Han skulle säga att det var tvångsmässigt. Men Poppy kände alltid det här behovet av att hålla kontakt.

Aporna i Trentham levde i täta familjegrupper. Det tyckte hon om hos dem. När man såg dem rörde de alltid vid var13

andra eller pratade med varandra … ibland båda delarna.

Deras rangordning var ett komplicerat system, fast någon måste väl alltid vara ledare. Varje apa visste sin plats och de kunde lita obetingat på att få lojalitet och stöd av varandra.

Poppy suckade. Människorna hade mycket att lära av sina närmaste släktingar. Det borde hon säga till pappa.

Hon kunde föreställa sig precis hur han skulle se ut i ansiktet då. Vissa var så förutsägbara. I flera månader hade Poppy längtat efter att det skulle hända något som gjorde livet intressantare.

Hon skruvade upp ljudet på cd-spelaren och undrade om någon annan hade hört skriket. Det hördes många konstiga ljud på nätterna här ute på landet. Kunde det ha varit en räv? Det var parningstid och rävhonor ropade högt ibland.

Men Poppy visste att det inte hade varit någon räv. Även på så långt håll hade det inte rått någon tvekan om att det hade kommit från en primat. Närmare bestämt en människa.

Längre neråt sluttningen, på var sin sida om bron, var både Jason Shaw och paret Naden helt omedvetna om Poppys närvaro. Jason spanade nervöst in bland träden och gick en bit uppför backen, stannade, tog några steg in i skogen men ändrade sig och gick tillbaka.

Trehundra meter bort hade Poppy stigit ur bilen. Hon kastade en blick på de jagande molnen ovanför sig, på de korta glimtarna av månen som fortfarande lyste blek på den skymningsblå himlen. Sedan lutade hon sig mot stenmuren och spanade ner i dalen där ån rann fram genom den mörknande skogen. Hon hade bra syn men såg inget som rörde sig, inte ett enda tecken på någon människa bland träden. Poppy funderade på att ringa ett samtal men insåg att det skulle vara meningslöst. Alltså satte hon sig i bilen igen, tände halvljuset och körde ner mot Hartington. Paret 14

Naden tog längre tid på sig att komma hem. De stannade till och grälade om vilken väg det var bäst att gå.

Ingen av dem skulle glömma den kvällen på mycket länge. Trots att det var någon annan som hittade kroppen.

15

2

Kriminalinspektör Ben Cooper sov fortfarande dåligt. Han hade förlitat sig på sömntabletter i flera månader nu, bytt från örtpreparat till kemiska medel och tillbaka igen av oro för att bli beroende av ett visst ämne och aldrig kunna sova utan det igen.

Men den här natten hade varit full av demoner och vålnader. Och även många andra varelser. Vampyrer, häxor, benrangel. Och horder av hasande, blodiga zombier, som samtliga statister i The Walking Dead.

Fast så var det ju alltid på halloween. I skymningen hade Edendales gator vimlat av grupper av barn i maskeraddräkter gjorda av sopsäckar och toarullar. Efter dem kom tonåringarna med sina varuhusköpta skräckmasker och pumpalyktor. Senare blev stämningen en annan då pubarna fylldes med köttätande vidunder med löshuggtänder som dröp av blod. Ett harmlöst nöje, hette det.

Därför var Cooper vaken klockan två på natten. I sin lägenhet på nedre botten i ett hus vid Welbeck Street hörde han avlägset festglam från pubarna i Edendales centrum på andra sidan ån. Fast ”festglam” var ett lite för snällt uttryck.

Cooper bröt tystnaden i lägenheten med ett hånskratt. ”Harmlöst nöje”, sa han sarkastiskt.

Det var åtskilliga poliser i tjänst där ute. En del av hans uniformsklädda kolleger från E-distriktets högkvarter vid West Street hade fått ”fylleskiftet”. De hade väl suttit och 16

huttrat i piketbilarna i ett par timmar nu, i väntan på att pubarna skulle stänga och slagsmålen börja.

Förr i tiden, innan det fanns professionella poliskårer, hade det ingått i nattvakternas uppgifter att släcka bränder och sopa bort avföring från gatorna. Många poliser skulle nog hävda att de fortfarande gjorde samma sak i dag.

Vanliga torsdagar, fredagar och lördagar var Edendale by night precis likt alla andra småstäder runt om i Storbritannien. Halloween betydde bara att arresterna skulle fyllas med blåslagna vampyrer och redlösa egyptiska mumier.

Fejkat blod skulle blandas med det riktiga. Och trottoarerna skulle myllra av döda som raglade hemåt. ”Och gör det tyst, är ni snälla”, sa Cooper, ”så är ni duktiga zombier.”

Det var tur att ingen hörde honom. Han hade alltid tyckt att människor som pratade för sig själva var lite knäppa.

Han såg sig omkring efter katten men fick se att hon låg hoprullad vid ett värmeelement och sov. Hon var säkert medveten om att han var vaken men för klok för att tro att det skulle vankas frukost redan nu. Hon hade vant sig vid hans oregelbundna tider de senaste månaderna och vägrade att låta hans oberäknelighet påverka hennes rutiner. Hon hade det bra, hon. Oväsendet där ute verkade inte heller göra något intryck på henne, mer än en ryckning i ena örat när någon passerade alltför nära ute på gatan. Då och då irrade något spöke förbi med klampande steg och kräktes i rännstenen.

Vad kunde man vänta sig av ett firande som handlade om skräck? Det här var den årstid då gravarna öppnades och de dödas andar återvände till världen, då dörrarna mellan liv och död stod på glänt under några få mörka timmar. I alla fall enligt folktraditionen.

Bara några få timmar, men för vissa av Coopers förfäder hade tanken på de dödas återkomst varit alltför skrämman17

de. För dem hade allhelgonanatten varit en natt då man stängde in sig i sitt hus och skyddade familjen med böner och besvärjelser.

Men för andra var den här natten alltför kort. Det blev snart ljust igen. Halloween varade inte tillräckligt länge.

Cooper visste att han själv hörde till den kategorin, om sanningen skulle fram. Det var den verklighet han aldrig kom undan, det faktum som aldrig lämnade honom i fred på natten. Att de döda faktiskt aldrig fick en chans att komma tillbaka till världen. ”Nej, aldrig. Aldrig.”

Cooper kastade en trött blick på lägenhetens välbekanta väggar. De döda som aldrig skulle komma tillbaka – de fanns även här. Fotografier av dem lurade i mörkret. Hans far, polisinspektör Joe Cooper, misshandlad till döds i tjänsten. Hans mor, Isabel Cooper, som dött en naturlig död. Och så brottsplatsteknikern Elizabeth Petty, som hade dött …

Hon hade dött. Och så var det med det.

Ute på Welbeck Street hördes bankande ljud och skratt, följda av ett tjutande billarm. ”Men för helsike, gå härifrån!” sa han med höjd röst.

Bakom honom gav katten ifrån sig ett litet frågande ljud.

Cooper vände sig om. ”Inte du, så klart. Jag pratade med … ja, vem pratade jag med, egentligen?”

Katten gav honom en uppgiven blick och somnade om. ”Nej, det vet inte jag heller”, sa Cooper.

Han funderade på att tända ljuset men det verkade inte meningsfullt. Så här dags på natten gjorde lampskenet bara att lägenheten såg overklig och kuslig ut. Han kände sig som en karaktär i en film, en ensam figur som försökte gömma sig, som desperat kämpade för att överleva medan yttervärlden upplöstes i kaos, medan de döda vaknade och städer stod i brand.

18

Med en obestämd känsla av förvåning tittade Cooper ner på muggen som han höll i handen. Han hade glömt bort att han hade gjort i ordning något att dricka. Kamomillte, av doften att döma. Hans syster Claire hade envisats med att han skulle pröva det för att få sova. Men det hade kallnat nästan helt och hållet medan han stod där vid fönstret och lyssnade till nattens ljud.

Livet borde inte kännas så kallt och bortkastat. Inte i hans ålder. Han var ju bara några och trettio. Det var för tidigt för det här – att alla han brydde sig mest om var döda och begravna. Han borde inte behöva ägna halva livet åt att besöka kyrkogårdar.

Cooper rös när en insikt drog kallt genom kroppen: bland dem som var ute i natt fanns människor som drogs till kyrkogårdar och begravningsplatser. Halloween var deras natt. Och kyrkogårdarna var deras lekplatser.

Han suckade igen. Alla helgons natt. Det var så det hade börjat. Det var då man skulle minnas forna tiders helgon och sina bortgångna nära och kära. Gengångare irrade omkring på jorden och hoppades på en sista chans till vedergällning. Människor tog på sig masker och klädde ut sig för att dölja sin identitet och slippa bli igenkända av hämndlystna själar.

Många klagade på att halloween var en sed som importerats från Amerika. Men i själva verket hade den funnits på Brittiska öarna sedan urminnes tider. När den engelska reformationen avskaffade helgonen fick novembernatten i stället handla om Guy Fawkes och det tilltänkta katolska terrordåd – förhindrat i sista minuten – som blev känt som ”krutkomplotten”. I århundraden hade engelsmännen hellre bränt dockor som föreställde katoliker än firat avlidna helgon. Nu hade halloween kommit tillbaka med fokus på skrock om häxor och spöken.

Så sent som förra veckan hade The Eden Valley Times 19

publicerat en insändare från en av traktens kyrkoherdar som klagade över att tidningen uppmuntrade satanism och svartkonst genom att skriva om halloweenfirande och visa bilder på barn som var utklädda till spöken och vampyrer.

Han hade protesterat på samma sätt varje år så länge Cooper kunde minnas. Som alla andra hade han säkert glömt bort firandets ursprung. ”Fast det är ju ingen som tror på någonting på riktigt nu för tiden.”

Han märkte att han sluddrade lite nu. Han var inte ens säker på vilka ord som kom ut ur munnen på honom. Den där sista meningen hade låtit som ett meningslöst mummel till och med i hans egna öron.

Cooper sträckte trött på armar och ben. Sedan gick han och lade sig igen fast han visste att han inte skulle kunna sova.

Det måste finnas så många människor som hade förlorat anhöriga det senaste året. En del av dem måste ha önskat att de döda verkligen kunde komma tillbaka. Hur reagerade de på att lik och vålnader bankade på dörren långt in på natten? Vad skulle man göra – annat än erbjuda godis ur en kartong med små chokladkakor? En modern ritual för att hålla onda andar borta.

Men om Cooper över huvud taget kunde sova i natt, så skulle de döda vakna i hans drömmar. Det visste han.

Två och en halv mil från Edendale svor Rob Beresford för sig själv i mörkret. Det skulle inte ske i kväll. Någonting hade gått snett.

Han tog fram mobilen och försökte ringa upp numret igen men hade ingen täckning. Det var ju bara vad man kunde vänta sig här nere vid ån, på dalbottnen med tät skog runt omkring och branta åsar på båda sidor.

De hade räknat med det och planerat för det. Det var 20

därför tidtabellen hade gjorts upp så noga. Vad var det som hade blivit fel? Varför var han ensam här ute?

Rob väntade. Han var inte särskilt tålmodig, men vad skulle han annars göra? Vända och åka hem? Han ville inte vara den som gjorde det. I morgon skulle han åtminstone kunna lägga skulden för misslyckandet på de andra. Han undrade vem det var som hade fegat ur. Det kunde vara vilken som helst. De flesta av dem var riktiga mesar. Och ännu värre var det att de hade lämnat honom ensam här ute i mörkret utan någon aning om vad som pågick.

Nu började Rob bli arg. Han vankade fram och tillbaka och svängde med ficklampan utmed vägen så att den skarpa LED-strålen flackade mellan stenmurar och hängande grenar, mellan vattenplask i dypölar och vissna löv som fladdrade i vinden. Han hade glömt bort överenskommelsen att inte föra för mycket oväsen och inte använda lampor mer än absolut nödvändigt. Nu stod det klart att han var ensam. Övergiven och gjord till åtlöje. Och vilket ställe att befinna sig på så här dags! Det var tur att han inte var nervös av sig. Då hade han kunnat börja inbilla sig både det ena och det andra.

Men exakt var befann han sig, egentligen? De hade inte haft någon karta. Han hade bara följt de anvisningar han fått. Och ingenting var sig likt i mörker. Stadsbor hade ingen aning om hur svart det blev ute på riktiga landet på nätterna. De upplevde aldrig den här sortens totala mörker.

En karta skulle inte ha varit till någon nytta.

Ett plötsligt ljud fick Rob att sno runt. Det lät som en röst – ett sluddrigt ord ur mörkret, ett blött babblande ur en strupe som knappast kunde vara mänsklig. Men så hördes det igen och han fick syn på ån, såg det strömmande vattnet bubbla över stenarna och hörde det gurgla i åbottnens alla hålor och skrevor. Han såg den leriga strandbanken och de skelettlika konturerna av ett förkrympt träd i vattenbrynet.

21

Och något annat.

Rob fick en chock när han förstod att det var ett blekt ansikte han såg glimma till i skenet från ficklampan. Det var en spökmask, vit och kuslig, med den onaturliga glansen hos billig pressad plast. Han såg en skymt av en profil, groteskt utdragen – en gapande mun, ett tomt öga, droppande blod. Det måste vara en halloweenmask att skrämma barn med. Bara ett smaklöst skämt.

Håret reste sig i Robs nacke och han svängde hastigt med ficklampan. Ljusskenet glittrade till i vattnet som strömmade fram mellan strandbankarna. Sedan träffade det brovalvet. Hans darrande hand svepte ljusstrålen fram och tillbaka utmed broräcket ovanför honom. Den sökte sig in mellan stenblocken och fann den gamla grusvägen som låg halvt i skugga, halvt upplyst av hans irrande ficklampssken.

Den såg ut som en tom teaterscen, grällt belyst i väntan på nästa akt i dramat.

Rob hade bott i den här trakten i hela sitt liv, och den här platsen kände han till. Alla kallade den för Likbron.

22