9789137144795

FRIDA SKYBÄCK

Polarnatt

Tidigare utgivning Norrsken 2014

På annat förlag Charlotte Hassel 2011 Den vita frun 2012

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Frida Skybäck 2015 Omslagsbild Margie Hurwich/Arcangel Images Omslagsdesign Maria Sundberg/Art by Sundberg Tryckt 2015 hos ScandBook AB i Falun isbn 978-91-37-14479-5

Till Antonio. And it was all yellow.

Apelgården, juli 1834 Sommaren var smäktande het och en söt doft av vildkaprifol spreds med vinden.

Anastasia sjönk ner i skuggan av ett träd. Hon tyckte om att försvinna, tyckte om när ingen såg henne. Helst satt hon tyst för sig själv och bara betraktade världen. Så länge han lät henne göra det, så länge han lät henne vara, brukade det gå bra. Men nu var de inte längre överens.

Trots att hon försökte tänka bort ängslan försvann den inte.

Det var som om hon visste att någonting var på väg att hända.

Hon hade känt det ett tag nu och det gjorde henne på dåligt humör. Hon blev förargad för minsta lilla och bannade pigan då hon drog för hårt i korsetten eller hällde för mycket mjölk i kaffet.

Som tur var skulle de snart ge sig av. Anastasia längtade tillbaka till sitt riktiga liv i huvudstaden. Där fanns det vältaliga kammarfröknar, kungliga baler och högadliga män som uppvaktade henne. Allt hon behövde göra var att hitta ett sätt att bli av med sin make.

Anastasia strök bort fukten som pärlade sig i nacken. Hon tyckte att hon hade varit tydlig. Blotta tanken på Aron gav henne kväljningar. Hon skulle aldrig älska honom och hon trodde att han hade förstått det. Ändå hade han blivit så arg när hon påminde honom om deras överenskommelse. Sårad, som om han verkligen trodde att det fanns någon kärlek mellan dem. Han hade gnytt som en efterhängsen gammal hund och hon hade undrat hur han kunde vara så urbota dum.

7

Lojt rev hon av ett grässtrå och stoppade det i munnen.

Skuggan var behaglig och hon kunde mycket väl tänka sig att stanna här resten av dagen, men hon behövde packa. Det var dags att återvända. Det som måste göras var gjort. Ingen kunde ha vetat att det skulle sluta så här, men nu var det så. Gud fick trots allt sista ordet. Det gick inte att lura den allsmäktige.

När Aron kom släntrande över gårdsplanen drog hon in fötterna i skuggan under trädet. Hon ville inte att han skulle upptäcka henne. Han såg som vanligt ilsken ut och med spänd käke blängde han mot ladugården. Kanske trodde han att hon fanns där inne för plötsligt satte han fart och sneddade över den lilla gräsplätten.

Han var aggressiv, hennes make. Det hade hon sagt redan när fadern föreslog honom. Det fanns något mörkt i hans blick som gav henne rysningar. Hon visste från början att de inte skulle kunna lura honom, men kanske gjorde det inget när han fick så bra betalt. För det måste man säga att det var, särskilt i relation till uppgiften. Han behövde knappt göra någonting alls. Ändå var han inte nöjd. Typiskt en sådan som bara skulle ha mer. Räcker man dem ett lillfinger tar de hela handen, brukade hennes far säga. Fast nu var det far som hade valt honom.

Far som tagit beslutet, trots hennes protester, så lite fick han faktiskt skylla sig själv.

Innerst inne njöt hon när de bråkade. Hon tyckte om att höra dem skrika åt varandra. Tyckte om de höjda rösterna, det tryckande hotet om våld. Men trots det var hon klok nog att hålla sig undan. Hon brukade ställa sig bakom en dörr och lyssna, le åt de hårda orden, le när någon fick övertaget. Även om hon visste att bråket egentligen inte handlade om henne så låtsades hon det och spänningen fick det att kittla i kroppen.

Anastasia spottade ut det söndertuggade gräset. Det smakade bittert i munnen och hon fräste till. Just nu ville hon bara därifrån. De hade diskuterat hur de skulle göra med pojken.

8

Var de skulle göra av honom. Hettan ställde verkligen till det i sådana här situationer. Skulle de ta med honom eller lämna honom där han låg? Fick man ens göra så? Hon hade redan från början sagt att de borde begrava honom vid kyrkan i byn, men fadern höll inte med. Han hade mängder av argument som han gärna radade upp. För det första var de inte prote­stanter och för det andra skulle en begravning leda till mängder av frågor. Vilka var barnets föräldrar och vad hade hänt med honom?

När Anastasia åter hörde stegen i gruset kröp hon ihop än mer så att han inte skulle kunna se henne där hon satt. Hon såg honom titta in i det lilla förrådet innan han fortsatte bort till källardörren. Anastasia lutade kinden mot handflatan. Varför gav han inte bara upp?

I går hade han frågat om han också skulle följa med till Stockholm och hon hade skrattat högt. Varför i hela friden skulle hon vilja ta med sig honom? Varför skulle någon i familjen vilja det?

Han hade som vanligt blivit arg, riktigt arg, och sagt att det inte var det som de hade kommit överens om, slagit näven i bordet och vrålat. Men Anastasia hade vägrat visa sig rädd. I stället hade hon utmanat honom, provocerat. Sagt till honom att han var sorglig i sin åtrå efter henne, att han var lika värdelös som maskarna i jorden, så meningslös att hon med nöje skulle trampa ihjäl honom om hon fick chansen.

När han höjde handen mot henne hade hon för ett ögonblick undrat hur det skulle kännas om han faktiskt slog. Hon hade nästan längtat efter den känslan, välkomnat den. Sett framför sig hur han grep tag om hennes hals, tryckte tills luften försvann, dunkade hennes huvud i stenväggen.

Att bara få känna, tänkte hon, även om det var smärta, skulle säkert vara bättre än att inte känna någonting alls.

Men trots den barska rösten och de hetsiga rörelserna vågade han ändå inte röra henne när det väl kom till kritan.

9

Innerst inne var han alltför feg, hon visste det. Hur hårt hon än knuffade, knuffade han aldrig tillbaka.

Det var därför hon styrde över honom. Det var därför han var så patetiskt underlägsen. Det var därför hon aldrig skulle kunna älska honom.

10

Apelgården, september 1846 Cecilia räckte fram en tekopp och Elisabeth tog försiktigt emot den medan hon betraktade sin syster. Hon hade längtat efter Cecilia, oroat sig för hur hon hade det, men var samtidigt rädd för att råka ställa frågor som skulle göra systern obekväm.

På moderns inrådan hade de knappt haft någon kontakt sedan bröllopet och det hade krävts mycket tjat för att Elisabeth skulle få Märtas tillåtelse att besöka Apelgården. ”Vill du ha mjölk?”

Elisabeth skakade på huvudet. ”Jag har aldrig tagit mjölk i teet.” ”Nej, det är klart. Nu minns jag.”

Cecilia nickade mot husan som burit in brickan. ”Det var allt, tack. Du kan gå nu.”

Flickan neg och försvann och Cecilia slog sig ner i en robust läderfåtölj. Elisabeth rörde om i sin kopp och såg sig omkring.

Apelgården hade verkligen förändrats sedan hon besökt den med resten av familjen den där regniga sommardagen före bröllopet. Det märktes att Cecilia hade ansträngt sig för att göra rummen mer hemtrevliga. Mattor täckte de slitna golven och fönstren hade försetts med skira gardiner.

Då Elisabeth kände hur Cecilia sneglade på henne log hon mot systern. ”Berätta nu! Hur trivs ni?”

Cecilia sträckte på sig. ”Bra, antar jag. Jag har åtminstone försökt göra fint, fast jag och Jacques har inte riktigt samma smak.” Hon klappade på läderfåtöljen hon satt i.

11

”Jag tycker att det ser trevligt ut!”

Systern ryckte på axlarna. ”Tack. Trevligt vet jag inte om det är, men det ser i alla fall bättre ut än när vi flyttade in.”

Elisabeth log. ”Huset är charmigt. Det har personlighet.”

Cecilia drog på munnen. ”En gammal mans personlighet i så fall. Jag tycker det är ganska ruggigt.” ”Så farligt är det väl ändå inte?” ”Nej, kanske inte.”

Hon lutade sig framåt och la en hand på Elisabeths arm. ”Jag är så glad att du är här. Jag har längtat efter ditt besök.

Ska jag vara ärlig har jag det faktiskt rätt tråkigt om dagarna.

Visserligen har jag fullt upp med hushållssysslor, och jag skriver en hel del, men jag har aldrig någon att tala med.”

Elisabeth lutade sig närmare. ”Har jag sagt att jag skickade in det där manuset som du skrev på Rosenlund?” ”Nej, men jag hade mina misstankar.” ”Har förlaget hört av sig ännu?”

Cecilia skakade på huvudet. ”Nej, och jag förväntar mig inte det heller. Dessutom har de ju inte min nya adress, så får jag ett svar kommer det troligtvis till Rosenlund.”

Elisabeth tog sin systers hand. ”De skriver snart ska du se, det är jag helt övertygad om!” ”Äsch, det är bara bra att jag inte vet. Så länge de inte svarar har de åtminstone inte sagt nej.” ”Och om de säger ja?” ”Jag skulle bli väldigt glad, men …” ”Men vadå …?”

Cecilia ryckte på axlarna. ”Jag är fru Rousseau nu. Jag har ett hushåll att se efter och 12

Jacques skulle aldrig tillåta att jag skrev böcker.” Hon log för sig själv. ”En bättre fru som sitter på kammaren och hittar på saker som andra får läsa. Nej, det går inte för sig.”

Elisabeth skrattade till. ”Du borde skaffa en kammarjungfru som du kan anförtro dig åt”, sa hon glättigt. ”Jag vet inte vad jag hade gjort utan Vera! Hon får lyssna på alla mina hemligheter och hjälper mig att undanhålla mor både det ena och det andra.”

Cecilia drog tillbaka handen och lutade sig mot ryggstödet. ”Vilken bra idé. Jag kanske ska fråga om Vera vill flytta hit?”

Elisabeth satte ner sin tekopp på ett litet bord med en skiva i mörk granit som hon var övertygad om att Jacques hade valt ut. ”Åh nej, försökt inte! Vera är min kammarflicka.” ”Hon var faktiskt vår kammarflicka innan jag gifte mig.”

Elisabeth gjorde en grimas mot sin syster. Hon hade verkligen saknat att kivas med Cecilia på det här viset. ”Det går ändå inte för mor har lovat att Vera ska följa med mig till Bergdala.” ”Ja, just det! När åker ni dit?” ”I morgon, det är därför jag inte kan stanna över natten. Jag är faktiskt lite nervös.” ”Vem var det nu igen som bjudit dit dig?”

Elisabeth bytte ställning i stolen och kände hur hon rodnade. ”Herr von Strauss. Han är friherre.” ”Åh! Har du träffat honom förut?”

Elisabeth skakade på huvudet. ”Nej, och jag vet inte varför han har bjudit in just mig. Eller, egentligen kom inbjudan från hans syster, men mor tror att det bara är en förevändning för att jag ska kunna göra ett längre besök.”

Cecilia höjde på ögonbrynen. ”Det låter spännande!”

13

”Ja, det är det. Vera och jag har varit fullt sysselsatta i flera veckor med att välja ut vilka klänningar jag ska ta med mig.”

Elisabeth flyttade sig närmare och sänkte rösten. ”Cornelia Roos säger att herr von Strauss är väldigt stilig. Hon har tydligen träffat honom på en bal.”

Hon skulle just fortsätta då en kraftig duns fick dem båda att hoppa till. Cecilia ställde sig genast upp, men Elisabeth satt kvar i sin fåtölj. ”Vad var det där?”

Cecilia skakade på huvudet. ”Jag vet inte. Kom det inte utifrån?”

Elisabeth såg sin syster skynda bort mot raden av fönster som vette mot gårdsplanen. Långsamt reste hon sig upp och följde efter.

Med fast hand sköt systern upp ett fönster och en kall vind svepte in. Cecilia lutade sig ut och tittade ner på marken. Elisabeth gjorde samma sak och fick syn på en stor, svart korp i gruset. Den låg alldeles stilla på rygg med utfällda vingar och huvudet vridet åt sidan och bilden av den döda fågeln fyllde Elisabeth med obehag. Hon lyfte blicken och lät den glida över gården. Landskapet var, trots sommaren, grått och ödsligt. Här fanns inga frodiga buskar eller fylliga fruktträd som på Rosenlund. Alla växter såg vilda och spretiga ut, med nakna, taggiga kvistar.

Ett vinande ljud drog in över fälten och Elisabeth tog ett steg tillbaka så att Cecilia kunde stänga fönstret igen. Systern suckade. ”Ännu en fågel som flyger rätt in i huset. Man skulle kunna tro att de inte kan se det.” ”Har det hänt förut?”

Cecilia förde ner haspen i dess hylsa och gned sedan sina händer mot varandra för att värma dem. ”Ja, det här är tredje gången sedan vi flyttade in, eller kanske till och med fjärde. Det händer så mycket underligt på den 14

här gården så du skulle inte tro mig om jag berättade allt.” ”Äsch, det är säkert bara tillfälligheter.” ”Kanske det. Jag får be en dräng plocka undan fågeln.”

Cecilia vände sig mot henne. ”Nej, nu talar vi om något annat. Berätta mer om Bergdala och herr von Strauss!”

De slog sig ner i fåtöljerna igen och Elisabeth lyfte upp den varma tekoppen och slöt sina händer om den. ”Mor hoppas att vi ska förlova oss på en gång, trots att jag aldrig har träffat honom.” ”Naturligtvis.” ”Jag bara undrar …”

Elisabeth tystnade och blicken gled ner mot golvet. ”Ja? Säg då! Vad undrar du?” ”Äsch! Det kanske är en dum fråga.” ”Nej. Fråga du!”

Hon tittade upp på sin storasyster. ”Hur vet man om det är meningen att man ska gifta sig med någon?”

Elisabeth såg ett stråk av sorg skymta i Cecilias ögon och ångrade genast sin fråga. ”Förlåt, det var inte meningen att göra dig ledsen. Jag vet hur plågsamt det var för dig i somras med Ludvig och Jacques.”

Systern blinkade till, sedan gjorde hon en avvärjande gest med handen. ”Det gör inget. Det är svårt med äktenskap. Att dela hela livet med någon som du inte ens får välja är en … utmaning.

Men det är så det alltid har varit. Du får helt enkelt lita på att far vet vad han gör när han väljer en make åt dig.”

Elisabeth förde tekoppen till munnen och tog en klunk av den ångande heta drycken. Hon hade önskat att Cecilia skulle säga något som lugnade henne. ”Ja, det har ju fungerat förut, för mor och far och alla andra 15

i släkten”, fyllde hon i. ”Kanske hade det varit ännu svårare om vi själva var tvungna att välja en make. Jag menar, vad vet vi egentligen om livet?”

Cecilia höjde på ögonbrynen. ”Ja, det kan man verkligen fråga sig”, sa hon lågmält. ”Hur står det förresten till med mor och far nu för tiden?”

Elisabeth ryckte på axlarna. ”Bra, tror jag. Far är som vanligt, men mor har varit lite disträ. Fast det beror säkert på att varken du eller Amelie är kvar på Rosenlund.”

Cecilia svalde. ”Och Benjamin?” ”Bra. Vad vill du veta?”

Systern gav henne en lång blick. ”Allt, antar jag.”

Elisabeth nickade. ”Han har blivit så stor och springer runt överallt och försöker prata. Han har lärt sig säga Isa till mig och han äter som en häst. Du skulle se vilka portioner han sätter i sig!”

Hon tystnade då hon såg hur Cecilia för ett ögonblick slöt ögonen. ”Kan du inte komma och hälsa på?” ”Jag ska, så fort jag får för Jacques.” Hon log ursäktande. ”Jag hade alltid föreställt mig att jag skulle ha mer frihet när jag var gift och mor och far inte bestämde över mig längre.

Fast egentligen har jag bara bytt från en förmyndare till en annan.”

Elisabeth snurrade på tekoppen. ”Hur går det för er?” ”Jag vet inte. Jag har inte så mycket att jämföra med. Bra, antar jag, eller bättre än förut i alla fall. Han pratar gärna med mig om sin fabrik och hushållet, men han har aldrig kysst mig.” Cecilia skakade på huvudet. ”Förlåt. Du vill väl inte höra om det här.”

16

”Jo, det är klart jag vill. Det är det systrar är till för. Berätta nu!”

Det ryckte i Cecilias mungipa och hon lutade huvudet en aning åt sidan. ”I början avskydde jag honom och jag ville verkligen inte att han skulle röra vid mig, men nu känns det annorlunda. Jag kan inte direkt påstå att jag tycker om honom, men vi är ändå gifta. Det är precis som att ju mer han avfärdar mig, desto mer vill jag att han ska se mig. Jag tänker att vi åtminstone måste försöka få äktenskapet att fungera. Men jag vet inte. Han vill ändå inte, så vad spelar det för roll?” ”Det kanske blir bättre? Ni har inte varit gifta så länge. Jacques kanske är oroad över det där med fabriken?” ”Kanske det.”

Elisabeth harklade sig. ”Jag fick brev från Amelie häromdagen. Har hon skrivit till dig också?”

Cecilia skakade på huvudet. ”Nej, inte ett enda brev.” ”Hon vågar kanske inte. Jag tror att hon skäms för det som hände mellan henne och Jacques.” ”Ja, det hoppas jag verkligen.” ”Hon frågar i alla fall efter dig. Hon undrar hur du har det.

Jag kan ge dig adressen om du vill skriva till henne.”

Cecilia plockade med någonting på sin klänning. ”Nej tack. Det vill jag verkligen inte.” ”Jag förstår det. Fast hon verkar uppriktigt ledsen. Jag tror inte hon förstod allvaret i att …” ”Förföra någon annans fästman? Jo, det tror jag visst att hon förstod. Hon brydde sig bara inte om det.” ”Kanske inte. Men hon ångrar sig verkligen nu.”

Cecilia ryckte på axlarna. ”Säkert. Akta dig för att presentera henne för herr von Strauss bara.”

17

En dörr som stått på glänt slogs upp och en gråbrun vinthund kom springande med sådan fart att Elisabeth drog åt sig benen. ”Kom här, Napoleon!” Cecilia sträckte ut en hand mot honom. ”Det är Jacques hund”, sa hon lugnande.

Elisabeth tittade skeptiskt på sin syster då hon klappade hunden. ”Bits han?” ”Nej, absolut inte. Han är väldigt snäll.”

När de hörde Jacques fotsteg tittade de båda upp. ”Napoleon? Vart tog du vägen?” ”Han är här inne!”

Jacques stannade till då han fick syn på Elisabeth som genast reste sig upp. ”Jag visste inte att vi hade besök.” ”Jag berättade i går att min syster skulle komma.” ”Jaså. Det minns jag inte. Hur står det till, fröken Elisabeth?”

Elisabeth rättade till sin klänningskjol och neg. ”Bra tack!”

Jacques bugade sig. ”Och era föräldrar?” ”De mår bra, tack. De hälsar till er.” ”Hälsa tillbaka!”

Elisabeth försökte komma på något att säga och gjorde en svepande gest med handen. ”Vad fint ni har fått det.”

Han tittade på Cecilia och gav sedan ifrån sig ett högt skratt. ”Tack så mycket, fröken Elisabeth! Min fru anklagar mig för att ha dålig smak, vilken tur att ni inte håller med henne om den saken!”

Cecilia flyttade på en av kuddarna i soffan som stod intill hennes fåtölj. ”Det är inte sant! Jag vill bara att du diskuterar med mig innan du köper på dig nya möbler.”

18

Han skrattade igen. ”Jag vet att det är kvinnogöra att dekorera, men jag tycker det är förbaskat underhållande att ropa in möbler på auktion.

Och nu när jag vet att fröken Elisabeth tycker om min smak kan jag med gott samvete fortsätta med min lilla bisyssla.”

Jacques blinkade åt henne och Elisabeth kände hur hon blev varm om kinderna.

Cecilia nickade mot hunden. ”Kan du inte vara snäll och ta med dig honom ut?”

Jacques sjönk ner på huk och kallade till sig Napoleon som genast rusade in i hans famn. ”Kom här, ma beauté, fru Rousseau vill bli av med oss”, sa han och kliade hunden bakom öronen.

Elisabeth såg förfärat på när hunden slickade Jacques i ansiktet. ”Bara en liten stund, så vi får tala i lugn och ro”, sa Cecilia mjukt.

Jacques reste sig upp och hunden satte sig lydigt vid hans sida. ”Det går bra. Jag hade ändå tänkt fara till fabriken.” ”Men det är söndag.”

Jacques gav henne en förebrående blick. ”Jag kan inte förlora en arbetsdag bara för att det är helg.”

Cecilia la armarna i kors. ”Kommer du tillbaka till middagen?” ”Jag tror inte det. Jag äter något på värdshuset i stället. Jag kanske sover där också, om det är mycket att göra. Har du förresten sett mina svarta ridhandskar?”

Hon skakade på huvudet. ”Nej, har du frågat Tindra?” ”Ja, men hon hade ingen aning.”

Jacques vände sig mot Elisabeth och bugade igen. ”Det var trevligt att se er här. Nästa gång ni kommer på besök får vi ordna med en riktig fransk supé!”

19

Elisabeth neg och såg honom försvinna ut med Napoleon i hälarna. Hon hade svårt att förstå varför systern inte kom överens med sin make. De få gånger hon träffat Jacques hade han varit både artig och ämabel. Hon sneglade mot Cecilia som verkade leta efter något. ”Jag blir inte riktigt klok på det här huset. Saker och ting försvinner titt som tätt. Lämnar du något på ett ställe kan du nästan räkna med att det är försvunnet dagen efter. Och i vissa rum kan jag inte ens gå in utan att få kalla kårar. Jag hade hoppats att den där obehagliga känslan skulle försvinna när vi bott in oss, men det verkar inte så.”

Elisabeth satte sig ner igen. ”Oj, det låter inte särskilt trevligt.” ”Nej, det är det inte. Till och med folket i byn undviker att komma hit. Jag vet inte ens varför.” ”Finns det ingen du kan fråga?”

Cecilia slog ut med händerna. ”Vem? Jag känner ingen här. Du må tro att jag saknar Rosenlund. Jag skulle göra nästan vad som helst för att få flytta tillbaka och bo där med dig och far … och Benjamin.”

Det blev tyst och Elisabeth visste inte vad hon skulle säga. ”Saknar du honom mycket?”

Cecilia nickade. ”Jag vet inte om du har förstått vad som egentligen hände förra året. Jag var aldrig i Schweiz.” ”Jaså?”

Cecilia vände sig mot sin syster och såg henne djupt i ögonen. ”Det jag säger nu får du aldrig någonsin upprepa för någon.”

Elisabeth nickade. Hon hade en aning om vad hennes syster skulle berätta, ändå väntade hon spänt på att få höra de där orden. ”Det ska jag inte. Jag lovar.”

Cecilia tog ett djupt andetag.

20

”Benjamin är min son, men du kanske redan hade räknat ut det?”

Elisabeth nickade försiktigt. Hon hade anat hur det låg till redan innan bröllopet, men av respekt för sin syster hade hon inte sagt något. Inte ens när Amelie förde saken på tal hade hon låtsats om sina misstankar, utan i stället bara skakat på huvudet och mumlat att det omöjligt kunde stämma att Cecilia fött ett utomäktenskapligt barn.

Elisabeth sneglade på sin syster. ”Får jag lov att fråga vem som är hans far?”

Rummet låg tyst och det enda ljud som hördes var vinden som slungade små regndroppar mot fönsterglasen. Cecilia öppnade munnen. ”Det är Ludvig”, viskade hon.

Elisabeth nickade igen. Hon var glad att hennes syster anförtrodde sig åt henne, men hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Stackars Cecilia hade fått betala dyrt för sitt misstag. ”Vet han om det?”

Cecilia reste på sig och skakade på huvudet. ”Nej, jag har inte sagt något och det får inte du heller göra!

Ingen får veta hur det egentligen ligger till, då skulle Benjamins liv bli outhärdligt.”

Elisabeth knöt händerna. Det var alltså precis som Amelie hade sagt, att Cecilia blivit gravid med Ludvig och att föräldrarna försökt dölja det genom att låtsas att Benjamin var deras.

Redan från början hade hon tyckt att modern betedde sig underligt. Det var något med hur hon tog i Benjamin, hur hon vakade över honom och inte ville att Cecilia skulle komma för nära. Med ens förstod Elisabeth Märtas ängslighet och varför Cecilia hade varit så uppriven. ”Jag är ledsen”, sa hon. ”Det måste vara fruktansvärt svårt att vara ifrån honom.”

21

Cecilia harklade sig. ”Ja, det är det. Men jag vet åtminstone att han finns på Rosenlund och att du också är där. Du kanske kan skriva till mig och berätta hur det går för honom?”

Elisabeth nickade. ”Självklart gör jag det! Jag skriver varje dag om du vill.”

Hennes syster skrattade till och torkade bort något ur ögonvrån. ”Tack! Det skulle betyda väldigt mycket att få veta hur han har det.” Hon hade ställt sig bakom läderfåtöljen och slätade nu ut en pläd som hängde över fåtöljens rygg. ”Kan du stanna på middag, tror du?”

Elisabeth skruvade på sig. Avresan till Bergdala skulle ske tidigt nästa dag och hon ville vara ordentligt utvilad, men hon hade samtidigt inte hjärta att göra Cecilia besviken. ”Ja, om vi inte äter alltför sent.”

Cecilia log. ”Vi kan äta precis när vi vill. Det är en av fördelarna med att vara fru i sitt eget hus.”

22

Bergdala slott, oktober 1846 Kära Cecilia, Jag är så glad att jag hann besöka dig innan vi gav oss av till Bergdala. Jag vet inte om jag verkligen berättade hur mycket jag saknade dig då du var bortrest det där året?

Jag känner mig hedrad att du anförtrodde mig dina hemligheter och jag lovar att jag aldrig kommer yttra ert ord om dem till någon! Innan jag reste gav jag Benjamin en extra kram från dig och jag hoppas att du snart får möjlighet att besöka honom. Annars kanske jag kan ta med honom till Apelgården?

Det går säkert att övertala mor på något sätt!

Vi har nu varit på Bergdala slott halvannan månad och här är mycket vackert. De har en fantastisk trädgård och fyra trädgårdsmästare som ser efter den! Här finns flera fontäner, en berså och en ljuvlig boské med häckar av lind, alm och lönn och i rundeln i mitten står en marmorstaty av Apollo.

Jag tycker att boskén närmast liknar en labyrint, men Vera säger bara att jag är fånig när jag oroar mig för att gå vilse där!

Vera och jag promenerar mycket och jag vet faktiskt inte vad jag hade tagit mig till utan henne. Då vädret är dåligt roar vi oss bäst vi kan med att läsa böcker och utforska slottet.

Herr von Strauss tillbringar bara någon timme med oss varje dag och mest sitter vi för oss själva. Hans syster Esmeralda är inte särskilt talför och hon vägrar följa med ut från slottet.

Hon äter knappt något heller och ser ut som ett spöke med sitt ljusa hår och sitt magra ansikte. Varje gång jag säger att 23

jag snart ska återvända till Rosenlund protesterar hon dock, varför vet jag inte.

Herr von Strauss är stilig, precis som fru Roos sa, men jag har svårt att komma underfund med honom. Han konverserar med mig och är alltid väldigt korrekt, men jag vet inte vad han egentligen tycker om mig. Varje gång jag ser honom får jag fjärilar i magen. Betyder det att jag är kär? Hur kändes det för dig när du träffade Ludvig? Kanske kan man inte räkna med att gifta sig med någon man är förälskad i? Det kanske till och med skulle vara opraktiskt? Jag menar känslor är väl knappast en bra grund för ett gott samarbete?

Hur går det med Jacques? Har det blivit bättre? Jag måste säga att han både var artig och välkomnande mot mig när jag besökte Apelgården. Allt kommer säkert att lösa sig så småningom ska du se, ni behöver bara lite mer tid att lära känna varandra!

Jag hoppas innerligt att vi ses snart igen och då kanske även jag är förlovad! Så fort vi har gift oss kan vi ordna en middag tillsammans för att presentera våra äkta makar för alla högfärdiga fruar i Lund. Du kan skryta om Jacques framgångsrika fabrik och jag om slottet och min nya titel som friherrinna! Be nu för att herr von Strauss inte tröttnar på mig och mina historier om livet på Rosenlund, vilka Vera anser så långtråkiga.

Jag saknar dig ständigt!

Kyssar, din Elisabeth

24

Apelgården, oktober 1846 De mörka molnen hindrade solen från att skina in i rummet och Cecilia tände ännu ett ljus för att kunna läsa brevet från sin syster ordentligt. Luften var kall och fuktig och hon huttrade till.

Det var Jacques som hade bestämt att de skulle spara på vaxljusen, att det inte behövdes tända lyktor och lampor i vartenda rum. Men mörkret gjorde att huset kändes än mer ogästvänligt och skrämmande.

Hon ställde ljuset invid ett fönster och ögnade igenom brevet igen. Elisabeths glada tillrop och obestridbara optimism smittade av sig, om så bara för ett ögonblick, och hon log mot de blygrå molnen. Regnet låg i luften och träden vajade i den tjutande vinden. Det skulle bli en lång vinter, det kände hon på sig.

Ett litet märke i fönsterkarmen fångade hennes blick och Cecilia la fingret mot rispan. Någon hade ristat in ett hjärta i det målade träet. Det måste vara en av de tidigare ägarna till Apelgården för en piga skulle aldrig våga sig på att göra något sådant. Cecilia log. Säkerligen var det en kvinna och oavsett om hon var dotter eller fru i huset riskerade även hon bannor för att ha förstört karmen.

Cecilia insåg med ens att hon inte hade någon aning om vem som bott på Apelgården innan hon och Jacques flyttade in. Allt hon visste var att Jacques köpt gården av en man som vunnit den i kortspel och bara det i sig var en märklig historia. Vem riskerar egentligen att spela bort sitt hem på en hand med kort?

25

Cecilia fingrade på brevet från sin syster. Det tunna papperet prasslade. På Rosenlund visste tjänstefolket alltid vad som pågick i byn och hon och hennes systrar kunde fråga dem om nästan vad som helst, men här skakade pigorna bara på huvudet när hon bad dem berätta om Apelgården. Även om de inte hade arbetat här särskilt länge hade de mer kontakt med lokalbefolkningen än hon och ibland undrade Cecilia om det var något som de försökte dölja för henne.

Klockan på väggen plingade till och påminde Cecilia om att det snart var dags för te. Hon vek ihop brevet, stoppade ner det i kjolfickan och fortsatte att arrangera de nya gardinuppsättningarna. Hon hade tre fönster kvar innan det var dags att dricka te, något som hon nästan alltid gjorde ensam framför den öppna spisen. Då hon slängde ännu en blick ut på gården fick hon syn på en kvinna som kom gående. Hon var klädd i en mörk kappa med huva som dolde ansiktet och i släptåg hade hon ett litet barn som inte kunde vara mer än fem eller sex år gammalt. Cecilia kunde inte se barnets ansikte, men eftersom inget hår stack fram under mössan gissade hon att det var en pojke.

Cecilia knöt en rosett av det sidenband hon lagt om gardinen. Jacques var hemma, han satt på sitt kontor och skulle troligtvis avhysa försäljaren innan Cecilia ens hann ner. För en försäljare måste det väl ändå vara, tänkte hon. Inga andra oanmälda besökare hade kommit till Apelgården sedan de flyttat in.

Hon rättade till rosetten och skulle just gå vidare till nästa fönster då hon hörde hur någon ropade Jacques namn. Försiktigt lutade hon sig fram och tittade ner på gården.

Kvinnan med huva stod framför trappan till den stora ingången och barnet hängde i hennes kappa som en svans. Då kvinnan åter ropade efter monsieur Rousseau kom en av betjänterna ut på trappan. Det hade just börjat regna och hårda droppar smattrade mot marken. Cecilia såg hur den okända 26