9789137144665

Familjen jag hade

Bill Clegg

Familjen jag hade Översättning Manni Kössler

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel Did you ever have a family Copyright © Bill Clegg 2015 Utgiven enligt avtal med Ulf Töregård Agency AB Omslagsfoto Richard Tuschman/Millennium Images Omslagsdesign Johan Petterson Tryckt hos CPI books GmbH, Leck, Tyskland 2016 isbn 978-91-37-14466-5

Till Van och till v책ra familjer

You should have heard him, his voice was unforgettable, irresistible, his voice was an imaginary garden woven through with fragrance.

Did you ever have a family?

Their eyes are closed.

That’s how I know we’re there inside it, it’s made of sound and steam that weaves between dark dining room, bright kitchen.

We’re there because I’m hungry, and we’ll all be eating soon together, and the hunger’s sweet Alan Shapiro, ”Song and Dance”

Silas Han vaknar till ljudet av sirener. Många, larmande och mycket nära inpå. Sedan signalhorn: korta, ilskna grymtningar som låter som summerljudet för time-out i skolans basketmatcher som han tittar på men inte deltar i. Mobilen visar 06.11 men där nere har alla vaknat, det hörs en massa ljud och av det särskilda tonläget i mammas hesa morgonröst, som ligger och skrapar över pappans och systrarnas, förstår han att något är på tok.

Innan Silas sparkar av sig täcket drar han fram den gula ryggsäcken under sängen. Han tar upp den lilla röda bongen han fick av Ethan förra månaden när han fyllde femton tillsammans med en påse gräs han rökte upp på mindre än en vecka, det mesta medan han jobbade med att rensa ogräs i blomsterrabatter och trädgårdar hos rika New York-bor. Han väljer ut en grön knopp i den lilla gråa plastlådan där han har sitt förråd, nyper försiktigt av den i två delar och pressar ner den större biten i pipskålen av metall. Sedan lyfter han den halvfulla vattenflaskan från nattduksbordet och häller lite i bongen innan han tänder den. När han drar in kan han se hur röken virvlar upp mot munnen, tätnar i det röda röret och sakta vänder, som ett tunt tyg som snurrar under vattnet. När det 9

nästan bara är aska kvar av knoppen drar han skaftet ur bongen och släpper in röken i lungorna. Vattnet gurglar och han är noga med att dra in långsamt för att minimera ljudet. Han öppnar fönstret, lossar nätramen och lutar sig fram, andas ut djupt och rosslande.

Han ser hur röken svävar framför honom, hur den fångas av vinden, löses upp. Han känner den svala luften mot ansikte och hals och väntar på gräsets magiska verkan. Himlen är rosa och ljusblå, och han följer med blicken den långa avgasstrimman efter ett flygplan där uppe tills den försvinner bortom garagetaket. Strecken är fluffiga och porösa så han tänker att planet måste ha flugit där ett par timmar tidigare, före gryningen. På väg vart? undrar han när drogen börjar skapa mönster i hans tankar.

Nedanför honom landar fyra biffiga kråkor klumpigt på gräsmattan. Han tittar på dem där de hoppar och kliver runt och fäller in vingarna tätt mot sina tjockbröstade kroppar. De är stora som innekatter, tänker han medan han följer deras kvicka, mekaniska rörelser. Rätt som det är och till synes utan anledning stannar de och står blick stilla. Han kan inte se deras ögon, men känner att de tittar upp på honom. Han tittar tillbaka. De lägger huvudet på sned först åt ena hållet och sedan åt det andra som för att försöka räkna ut vad det är de har fått syn på. Vinden blåser upp deras fjädrar bakifrån, och efter några skutt tar de till vingarna. Luftburna ser de ännu större ut, och för första gången undrar han om de kanske rentav är hökar eller gamar. Med ens, som om volymknappen tryckts in, hörs från alla håll skrianden, tjut och kvitter från fåglar av en mängd olika slag. Silas 10

rycker skrämd till och slår bakhuvudet i fönsterramen.

Han gnuggar sig där och lutar sig ut. Ännu en siren, olik de andra – gällare, mer upprörd – hörs på avstånd. Han försöker lokalisera kråkorna som har försvunnit upp i den svårbegripliga morgonhimlen. Det han istället hittar är bekanta former i strimmor och böljande moln: ett par runda ofantliga bröst, solglasögon med kattbågar, en eldfågel med enorma vingar. Sedan något som inte ser ut att vara något annat än vad det är: rök, kolsvart och tät, som stiger över hustaken. Först tror han att hans eget hem står i lågor, men när han lutar sig ut och tittar en bit bakåt, ser han att röken kommer från andra sidan träden.

Så känner han lukten – den oljiga stanken av en eld som brinner i mer än bara trä. Han känner smaken också, och när han drar efter andan blandas den med marijuana­ röken som ligger kvar på tungan och i strupen. Fåglarnas ljud blir högre. Skrianden, rop som liknar ord. Stick! Hallå där! Stick! tycker han sig höra, men vet att det är omöjligt.

Han blinkar ett par gånger, bemödar sig om att bearbeta varje företeelse: röken, lukten, fåglarna, sirenerna, den storslagna himlen. Drömmer han? Är detta en mardröm? Är det gräset? Han fick det av Tess i grönsaksståndet en bit uppåt vägen, och hennes grejer är för det mesta skönt milda, inte som de tripparknoppar hans och hans kompisar kör en och en halv timme söderut till Yonkers för att få tag i. Han önskar att det vore en mardröm eller en hallucination, men vet att han är vaken och att det han ser är på riktigt. Över träden på andra sidan huset pumpar rök upp mot himlen som från en fabriksskorsten i en serieteckning.

Den bolmar upp och tunnas ut, bolmar upp och tun11

nas ut. Sedan häver sig ett fruktansvärt moln, större än de andra, upp från samma dolda plats. Det är kompakt, kolsvart med svagt silverfärgade konturer. När det stiger breder det ut sig i grönaktigt grått och löses upp i en lång, böjd rökslinga som pekar tvärs över himlen likt ett brutet finger.

Silas drar sig bort från fönstret. Fortfarande i samma shorts och t-shirt som kvällen före, drar han på sina gamla gråvita New Balance, joggingskorna han använder när han jobbar i trädgårdarna eller staplar ved med sin pappa.

Han tittar sig i spegeln ovanför byrån och ser att han är lite röd i ögonen, att de är lätt utstående och pupillerna stora. Hans sedan flera dagar otvättade, mörkblonda hår är spretigt och fett, ligger platt mot skallen på vissa ställen, står rätt upp på andra. Han drar ett deostift under armarna och sätter på sig sin svarta manchesterkeps från Mohawk Mountain. Han sveper det återstående vattnet ur flaskan vid sängen och stoppar ett par bitar kanel­ tuggummi i munnen. Han tar upp den gula ryggsäcken och lägger ner bongen, tändaren och den lilla plastlådan.

Han gnuggar sig i ögonen, drar ett djupt andetag, släpper ut luften och går mot sovrumsdörren.

När tummen och pekfingret snuddar vid handtaget minns han natten, var han var någonstans och vad som hände. Han tar ett steg tillbaka, återkallar i huvudet det sista han gjorde innan han somnade, går igenom alltihop en gång och en gång till för att försäkra sig om att det inte är en dröm han minns. Han överväger och avfärdar sedan möjligheten att dra i sig ett par bloss till innan han lämnar rummet. Han står stilla, pratar med sig själv i viskande ton. Jag är okej. Allt är okej. Ingenting har hänt.

12

Där nere ringer hans mammas Iphone oskyldigt, som en gammaldags telefon. Hon svarar på tredje signalen och huset tystnar. Enda ljudet som hörs nu är de outtröttliga sirenerna, de grymtande signalhornen och det avlägsna surret från en helikopters propellerblad som piskar luften. Från köket ropar hans pappa högt på honom. Silas tar ett steg bort från dörren.

13

June Hon tänker ge sig av. Sätta sig i sin Subaru och rulla iväg på de slingrande, gropiga landsvägarna tills hon hittar en motorväg, och därifrån köra västerut och bort.

Hon kommer att fortsätta så länge och så långt det går att ta sig utan pass, eftersom det hon hade inte finns kvar. Körkortet, liksom allt annat i huset, är också borta, men hon tänker att hon inte kommer att behöva det såvida hon inte kör för fort och blir stoppad. Hon hade inte planerat att ge sig av just den här morgonen, men efter att hon har vaknat och duschat och långsamt dragit på sig jeansen och samma blåvitrandiga, båtringade bomulls­tröja hon har använt i ett par veckor, vet hon att det är dags.

Hon diskar ur och torkar den kantstötta kaffemuggen, keramikskålen och den gamla silverskeden hon har använt sedan hon kom till det här huset som hon har lånat, känner tyngden av vart och ett av föremålen när hon försiktigt sätter och lägger tillbaka dem i skåpet och lådan. Det finns ingenting att packa, ingenting att ordna med eller förbereda. Det enda hon har med sig är kläderna på kroppen och linnejackan hon drog på för arton nätter sedan när hon rusade ut ur huset. När hon sakta 14

för händerna genom de slitna ärmarna försöker hon dra sig till minnes varför hon tog den på sig över huvud taget.

Hade det varit kallt i köket? Hade hon slitit åt sig den från någon av de överfulla klädkrokarna vid veranda­ dörren innan hon sprang ut på fältet, försiktigt för att inte väcka någon där uppe? Hon minns inte, och när hon börjar gå igenom förloppet den natten och morgonen efteråt, granska varje enskild händelse med kriminal­ teknisk noggrannhet, tvingar hon sig att sluta.

Att hon har kvar bankkortet och bilnycklarna är rena turen – de låg i jackfickorna – men hon betraktar inte sig själv som en person med tur. Det är det ingen som gör. Ändå tillåter dessa fripassagerare från hennes förra liv henne att lämna den lilla staden, och det är det enda hon vill. Det handlar inte om rastlöshet, eller en stark önskan att befinna sig någon annanstans, utan en enkel insikt om att hennes tid på den här platsen är över. Då så, säger hon i en utandning, som om hon släppte en lång diskussion som är omöjlig att vinna. Hon tittar ut genom köksfönstret på de brandgula och röda dagliljorna som blommar bakom huset som inte tillhör henne. Hon pressar händerna mot diskbänkens kant, och från källaren hörs ett långt, skärande bölande när torktumlaren hon fyllde med våta lakan för en timme sedan signalerar att den fullgjort sin plikt. Porslinet känns kallt mot handflatorna. Huset utan ljud låter nu högt av ingenting, av ingen. En het värk kommer tillbaka, vrider sig runt i bröstkorgen, krafsar sakta. Där ute fladdrar dagliljorna i morgonbrisen.

Hon har inte gråtit. Inte den dagen, inte på begravningarna, inte efteråt. Hon har sagt mycket lite, haft ett 15

fåtal ord att tillgå när hon behövt dem; hon har mest bara förmått nicka, skaka på huvudet och vifta undan de bekymrade och nyfikna som om de var myggsvärmar på härjningståg. Brandchefen och polisen besvarade frågor snarare än ställde dem – den gamla spisen, gas som läckt ut under natten och likt vätska fyllt husets undervåning, en gnista troligen från en elkontakt eller en tändare, även om ingen sådan har påträffats, explosionen, den snabbt uppflammande och allt förtärande branden. De frågade inte hur det kom sig att hon var den enda som befann sig utanför huset kvart i sex på morgonen. Men när polisen frågade om hennes pojkvän, Luke, hade någon anledning att vilja göra henne eller hennes familj illa, reste hon sig och lämnade församlingshemmet, där ett provisoriskt kriscenter hade inrättats. Här ligger kyrkan där hennes dotter, Lolly, skulle ha gift sig den dagen, på andra sidan vägen en kort promenad hemifrån. Gäster hade dykt upp strax före ett och förväntat sig att gå på bröllop och istället mötts av en parkeringsplats full med polisbilar, ambulanser, brandbilar och sändningsbussar. Hon minns att hon gick ut från församlingshemmet och bort till sin vän Liz, som väntade i bilen. Hon minns hur samtal tystnade och att människor trampade hit och dit när de gick ur vägen för henne. Hon hörde att man ropade på henne – försagt, osäkert – men hon stannade inte och vände sig inte om för att svara. Hon var, det upplevde hon starkt när hon nådde andra änden av parkeringsplatsen, en oberörbar. Inte på grund av förakt eller rädsla, utan på grund av det vidriga i hennes förlust. För den fanns ingen tröst, den var så skrämmande fullständig – alla, borta – att den tystade också de som var mest vana vid stor 16

olycka. Hon kände allas blickar på sig när hon öppnade bildörren. Hon minns att hon i utkanten av synfältet såg hur en kvinna närmade sig med handen höjd. Där hon satt i bilen kunde hon tydligt genom bilrutan se Lukes mor, Lydia – storbystad, i en blus med klara färger och det långa bruna håret löst uppsatt. Det var andra gången hon såg henne den dagen och liksom tidigare kunde hon inte, trots en stark längtan att närma sig henne, förmå sig att se kvinnan i ansiktet. Kör var allt hon kunde säga till Liz, som satt i förarsätet lika lamslagen och stum som alla andra i närheten.

Polisen frågade henne aldrig mer om vad som hade hänt den natten och morgonen efter. Vänner slutade ställa sina ofarliga frågor – redde hon sig, var det något hon behövde – när hon aldrig svarade. Ett svagt leende, en tom blick och ett huvud som vändes bort räckte för att avskräcka också de mest ihärdiga. Ett nyhetsankare från morgonteve var extra påträngande. Folk vill veta hur du bär dig åt för att överleva, sa kvinnan, som hade synts i teve sedan sjuttiotalet men inte hade en enda rynka i ansiktet, till henne utanför begravningsbyrån. Ingen överlevde, sa hon då och sedan, lågt, sluta, vilket kvinnan gjorde.

Efter en tid gav sig alla som kommit för att vara med på Lolly­s bröllop av igen, frågorna upphörde och hon blev, vid femtio­två års ålder och för första gången i sitt liv, ensam. Under den första veckan och tiden efteråt vägrade hon att skrika eller gå i bitar eller på något vis påbörja en process som skulle få henne att närma sig den nya och nu tomma världen eller att, som någon uppmanade henne i ett välmenande men anonymt kort som kom tillsammans med en av flera hundra begravningsbuketter, börja om.

17

Hon knäpper jackan och börjar stänga och låsa fönstren i stugan hon fått låna av en konstnär som hon en gång i tiden ställt ut. Så länge du behöver det, sa Maxine den dagen på Liz mobiltelefon, är stället ditt. Maxine var i Minneapolis, där hon befunnit sig när allt hände. Hur hon fick reda på det så fort och förstod vad som behövdes, visste June inte. Somliga människor, tänkte hon, dyker magiskt upp i förfärliga lägen och vet precis vad som ska göras, vilka tomrum de kan fylla. Stugan låg på andra sidan Wells, samma lilla stad i Litchfield Count­y, Connecticut, där hennes hus hade legat, där hon hade tillbringat veckosluten i nitton år och där hon hade varit bofast de senaste tre åren. Maxines dammiga lilla ställe ligger tillräckligt långt bort och är tillräckligt obekant för att göra dessa veckor uthärdliga. Att någonting alls kunde vara uthärdligt var en skamfylld insikt en minut i taget. Hur kommer det sig att jag är kvar? Varför? Hon tillåter sig de frågorna men håller andra ifrån sig. Det är tryggare att ställa frågor hon inte har svar på.

Hon har vägrat att lägga in sig på sjukhus eller ta något av de lugnande eller antidepressiva medel de få männi­ skorna omkring henne har försökt få tillåtelse att be en doktor skriva ut. Det finns ingenting att stabilisera, tänker hon. Ingenting att vara stabil för. I stugan har hon sovit till efter tolv på dagarna och när hon har vaknat har hon rört sig från sängen till köksbordet till soffan och så småningom tillbaka till sängen igen. Hon har funnits här, uthärdat varje minut tills nästa infallit, och sedan nästa.

Hon släcker ljuset i köket, låser ytterdörren och lägger nyckeln under pelargonkrukan som står slumpmässigt placerad i verandatrappan. Hon går motsträvigt från 18

huset till bilen, inser att dessa steg förmodligen är de sista hon tar i det som finns kvar av hennes liv här. Hon lyssnar efter fåglar, och när hon gör det undrar hon samtidigt vad hon väntar sig att få höra. Farväl? Förbannelser? Fåglar ser allt, tänker hon, och än så länge är de tysta.

Under den höga baldakinen av robiniaträd som välver sig mellan stugan och infarten där bilen står parkerad, hörs inte många ljud förutom det dämpade gnolandet från allt mattare cikador, som för några veckor sedan vaknat ur sin sjuttonåriga sömn för att para sig, fylla världen med sin elektriska sång och dö. Deras plötsliga uppdykande hade liknat ett vackert förebud veckan före Lollys bröllop när försommarens långsamma flöde av nyheter knappt handlade om något annat. Deras sista flämtning nu är lika passande som deras ankomst var då.

June skyndar den sista biten, sliter upp bildörren och drämmer igen den efter sig. Hon fipplar med nycklarna, först oförmögen att hitta rätt. Hon tittar stint på alla fyra i knippan som om de svikit henne allihop: en till Subarun, en till ytterdörren i hennes eget hus, en till Lukes lastbil och en gammal hon fortfarande har kvar från sin sista hyreslägenhet i New York. Hon vrider loss alla utom den till Subarun från ringen och lägger dem i mugghållaren bredvid sätet. Sedan sätter hon nyckeln i tändningslåset och när motorn mullrande startar under och omkring henne, inser hon på nytt att hon är vaken och i världen, att hon inte snubblar fram genom någon besynnerlig och avlägsen mardröm. Det här är världen, säger hon för sig själv i bister förundran, och rör vid ratten med stumma fingrar.

Hon backar ut den svarta Subarun, lägger växeln i 19

läge och kör sakta fram på den smala skogsvägen tills hon kommer ut på Route 4. Hon fyller tanken på en mack i Cornwall och fortsätter tills hon tar av söderut på Route 7 med dess hisnande backar, kurvor och branta gräsklädda vägrenar. På en tom sträcka fiskar hon upp de tre nycklarna ur mugghållaren, öppnar fönstret på passagerarsidan och slänger ut dem med en snabb rörelse.

Hon stänger rutan, trycker foten hårdare mot gaspedalen och far snabbt förbi två fläckiga hjortkalvar som snubblar omkring en liten bit från sin mamma. Så länge som hon har kört den här sträckan mellan Connecticut och Manhattan har dussintals hjortar alltid betat utmed vägen, omedvetna om de snabba bilarna några meter bort. Hur många gånger har det inte hänt att en av dem har tagit ett språng ut i trafiken, tänker hon, och föreställer sig alla tillfällen då det varit nära ögat – sådana hon själv varit med om och de oräkneliga andra som alla som kört den här vägen har överlevt, de har tackat Gud och andats ut när de åkt vidare i säkerhet. Hon tänker på de olyckliga själar som inte åkte vidare och de svindlande katastrofer som dessa korkade och vackra varelser måste ha orsakat. Hon accelererar, över fartgränsen … åttio, nittio, hundrafem … och när karossen skakar funderar hon på hur många människor som faktiskt har dött här, kroppar som lyfts ut ur hopknycklad metall, sönderbrända till föremål som inte längre liknar människor. Handflatorna blir fuktiga mot ratten och hon torkar av dem på jeansen.

Den tunna jackan är åtsittande och känns trång, men hon vill inte stanna bilen och ta av den. Hon kör förbi ännu en grupp betande hjortar – en hind och en ungbock och deras unge på spindelben – och när hon gör det föreställer 20

hon sig kraschen: krossat glas, rykande däck, överlevande som identifierar kroppar. Hon andas snabbt och ytligt och hon kokar i sina kläder. Söder om byn Kent kommer hon till en öppen vägsträcka, fält med sommarmajs sprider sig utåt i täta rader på båda sidor om vägen. Bilen närmar sig hundrafemton och fönsterrutorna skallrar i sina ramar. Hon föreställer sig, mer detaljerat än hon önskar att hon förmådde, ett hav av gul brottsplatstejp, ljus från polisbilar och brandbilar, gnistorna och röken från lågor som flammat upp på vägen, ambulanser i rader med akutsjukvårdare stående bredvid, till ingen nytta.

Hon ser för sig förvirrade överlevande som stapplar omkring utan mål. Hon går runt var och en av dem, hetsar med frågor. Vem var det som körde? Vem tittade bort i exakt fel ögonblick? Vem pillade med radion istället för att hålla uppmärksamheten på vägen? Vem böjde sig fram för att leta efter en karamell i väskan, eller en tändare, och miste på så sätt varje människa av betydelse?

Hur många, undrar hon, klev ur vraket utan så mycket som en skråma? Och bland dessa tursamma och levande, vem hade varit mitt uppe i ett gräl precis före krocken?

Vem hade bråkat med någon de älskade? Hållit på så länge att de släppte lös de oåterkalleliga orden, som de kunde uttala enbart för att de fått förtroendet att känna till det som gjorde mest ont. Ord som skar snabbt och djupt, orsakade sår som bara tiden kunde läka, men nu fanns det ingen tid. Människor, muttrar hon någonstans mittemellan svordom och tröst. Hon kan se dem där de sitter hopkrupna vid vägkanten, böjda och ensamma.

Svett har gjort kläderna genomvåta och händerna darrar på ratten. En bil från motsatt håll blinkar med ljusen 21

och hon påminns om att en fortkörningsbot skulle sätta stopp för hennes flykt. Hon har ingen legitimation, inget socialförsäkringskort eller födelseintyg, inget av det hon behöver för att kunna få ett nytt körkort. Hon sänker farten till nittio och låter en grön pickup köra om. Hade föraren sett de blinkande ljusen? Med tanke på hastig­ heten betvivlar hon det. Vi uppmärksammar aldrig det som betyder något, tänker hon medan hon ser pickupen försvinna i kurvan en bit framför sig, förrän det är för sent.

Hon öppnar sidorutan och luft blåser genom bilen, kyler ner hennes fuktiga hud och kastar runt det axellånga blonda och silvriga håret hon haft i kort hästsvans och inte tvättat på ett par veckor. Till höger slingrar sig Housatonic River nära inpå den bångstyriga vägen, middags­solen glimmar i de långsamma strömdragen.

Hon slappnar av, mer av vinddraget än av svalkan i luften. Hon öppnar rutan på passagerarsidan och när hon känner det ökande kaoset öppnar hon de två därbak också. Vinden exploderar tvärs genom bilen. Hon minns Lolly­s etch-a-sketch för länge sedan och hur upprörd hon blev en gång när en lekkamrat skakade på den och det mystiska sandinnehållet suddade bort allt hon hade skrivit där med varsam hand. Hon minns hur Lolly skrek – genomträngande, vilt, rasande – och hur hon vägrade att låta sig tröstas eller hållas om. Det skulle ta över ett år innan Lolly lät den där vännen komma hem till dem igen och leka. Också i barndomen kunde Lolly vara långsint.

June sluter ögonen och föreställer sig den vindgenom­ piskade bilen som en framrusande etch-a-sketch med den hårda blåsten som sveper den ren. Hon hör det där särskilda ljudet av sand som skakas mot plast och metall, och 22

för en kort stund fungerar tricket. Huvudet blir tomt.

Den hopfantiserade bilolyckan försvinner, liksom de som är skyldiga till den och ömkar sig själva. Till och med Lolly – med tårarna strömmande och utom sig av ilska – försvinner.

June sätter sig bekvämare till rätta och saktar farten till strax under den tillåtna. Hon passerar ett grönsaksstånd, ett ganska nytt apotek där det en gång låg en video­butik, kilometervis med sönderfallande stenmurar och ett eländigt vitt hus med samma rosafärgade skylt som har stått framför det så länge hon kan minnas, kristaller i ljusblåa schabloner nedanför svarta bokstäver som bildar ordet stenaffär. I åratal var det sådana saker hon såg under sina bilfärder på den här vägen – och var och en markerade avståndet mellan de båda liv som så länge hade fungerat som ett enda. Hon försöker på nytt att se en etch-a-sketch för sig – den här gången för att sudda ut minnet av alla svindlande flykter på fredagskvällarna, bort från storstaden, och de alltför snara återresorna på söndagskvällarna med Lolly i baksätet. Adam där fram, han körde som vanligt för fort och June som vände sig från den ena till den andra och pratade om lärare och handledare i skolan, vilken film de skulle titta på senare, vad de skulle äta. Dessa bilfärder rusade förbi och utgjorde den minst besvärliga delen i deras liv. Minnet av dem tar andan ur henne, överraskar henne med en värkande saknad efter en tid hon nästan aldrig tänker på med ömhet. Om det bara hade kunnat vara så enkelt: de tre i en bil, på väg hem.

Floden försvinner ur sikte och hon saktar ner till trettio­fem när hon närmar sig den åttahundra meter 23

långa sträckan som alla som färdas den här vägen vet är en fälla för fartsyndare. Hon kör från Kent in i New Milford och förbi den McDonald’s hon länge har betraktat som den inofficiella gränsen mellan landsbygd och förstad. På parkeringsplatsen klättrar barn ut genom de öppna dörrarna i en mörkgrön liten pickup likt clowner ur en cirkusvagn, och ställer sig och trampar rastlöst framför en rad pyntade motorcyklar som står framför huset. Bakom dem kommer en ung man joggande med en kraftig choklad­brun labrador som håller jämna steg vid hans sida. De springer förbi framför en gammal bensin­ mack, överspikad med bräder och tom, pumparna är bortflyttade. June minns att hon stannat till där två gånger, kanske tre, under åren när hon körde den här vägen, men hon kan inte påminna sig att den stängt. Ogräs har trängt upp genom betongsprickorna på parkeringen, och hon ser hur hunden kretsar runt en tufsig samling maskrosor och gräs, där han lyfter på benet och pinkar. Hans husse joggar tålmodigt på stället några meter därifrån.

Ljussignalen framför henne slår om till rött och hon bromsar in bakom en annan Subaru, mörkgrön, nyare och full med vad som tycks vara tonåringar. Hon undviker att se på dem och koncentrerar sig istället på den blåa nummerplåten från Connecticut och dekalerna från Nantucketfärjan som är på väg att lossna från bakrutan.

En siren anger tolvslaget från brandstationen intill. Ljudet hörs först lågt och dovt, som ett valthorn, och ökar successivt till ett starkt, gällt tjut så högt och överväldigande att hon lägger det tunna linnetyget i jackärmarna för öronen. Till sist slår det om till grönt och samtidigt stänger hon alla bilrutor. Busschauffören bakom henne 24

tutar till – en gång, hövligt – och hon lyfter foten från bromsen så att bilen börjar rulla framåt.

Sirenens ljud dör bort. Luften i bilen är stilla igen.

Hon kör förbi restauranger och klädbutiker och storköp som hon har passerat i tiotals år men aldrig gått in i. öppet-skyltar hänger innanför fönsterrutor, girlanger med små mångfärgade flaggor flaxar i blåsten ovanför en Cadillac-handlare. I backspegeln ser hon hur alltsammans blir mindre och mindre.

25