9789137144634

Eben Alexander med Ptolemy Tompkins

VäGvisaren till himlen Hur vetenskap, religion och vanliga människor påvisar att det finns ett liv efter döden

Översättning Ulrika Junker Miranda

Till alla tappra själar, vars kärleksfulla hjärtan ­brinner för sanningen om vår existens.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel The Map of Heaven: How Science, Religion, and Ordinary People Are Proving the Afterlife Copyright © Eben Alexander, M.D. 2014 Svensk utgåva enligt avtal med Lennart Sane Agency AB Översättning Ulrika Junker Miranda Omslag Jan Cervin Tryckt hos CPI – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland, 2014 isbn 978-91-37-14463-4

Innehåll

Inledning 5 1. Kunskapens gåva 31 2. Meningens gåva 43 3. Seendets gåva 68 4. Styrkans gåva 85 5. Tillhörighetens gåva 93 6. Glädjens gåva 115 7. Hoppets gåva 132 Författarens tack 154 Bilaga 157 Litteratur 165

Inledning Jag är jordens och det stjärnströdda himla­valvets barn, men mitt sanna ursprung är i himmelriket.

– Fragment av en antik grekisk text med instruktioner till nyligen ­avlidna själar om hur de ska navigera i livet efter döden.

Föreställ dig ett ungt par på deras bröllopsdag. Vigselceremonin är över och gästerna trängs på kyrktrappan för att fotograferas. Men brudparet lägger inte märke till vad som sker omkring dem. De är bara medvetna om sin egen existens. De blickar djupt in i varandras ögon – själens spegel, som Shakespeare kallade dem.

Djup. Ett lustigt ord att använda för att beskriva en handling som vi vet egentligen inte kan vara djup alls.

Synsinnet är en strikt fysikalisk angelägenhet. ­Fotoner – ljusenheter – träffar ögats hornhinna, ljuset bryts sedan under sin färd genom ögat och förvandlas så småningom till elektriska impulser som färdas vidare genom synnerven mot den bakre delen av hjärnan där syncentrum finns. Det är en helt och hållet mekanisk process.

Men självklart förstår alla vad du menar om du säger 5

att du tittar djupt in i en annan människas ögon. Du ser den andra personens själ – den del av människan som den antika grekiska filosofen Herakleitos talade om för ca 2 500 år sedan, när han skrev: ”Du kommer aldrig att finna gränserna för själen, om du så färdas i all evighet. Så djup och vidsträckt är den.” Oavsett om det är en illusion eller inte, är det en överväldigande känsla att få en glimt av själens djup.

Det djupet gör sig starkast gällande vid två slags händel­ ser i livet: När vi blir förälskade och när vi ser någon dö.

De flesta människor har upplevt det förstnämnda, men färre har varit med om det andra. Det beror på att vi lever i ett samhälle där döden blivit undanskuffad, utom synhåll. Men personer som jobbar på sjukhus och så kallade hospis, och som ständigt kommer i kontakt med döden, kan direkt förstå vad jag talar om. Där det förr fanns djup finns plötsligt bara yta. Livsgnistan som fanns i blicken – även om personen var väldigt gammal och blicken svag och skum – slocknar.

Samma sak händer när ett djur dör. Den direkta vägen in till det som 1900-talsförfattaren och religionsforskaren Titus Burckhardt kallade för ”själens inre rike” stängs av, och kroppen blir en strömlös apparat.

Föreställ dig alltså det bottenlösa djup som bruden och brudgummen ser när de blickar djupt in i varandras ögon. Slutaren knäpper till. Ett ungt, vackert brudpar har fångats perfekt på bild.

Låt oss hoppa fram några decennier. Föreställ dig att paret fått barn, och att barnen sedan i sin tur fått egna barn. Mannen på bilden är numera död och kvinnan lever ensam på ett äldreboende. Även om hennes barn besöker 6

henne och hon har vänner på äldreboendet, känner hon sig ensam ibland, till exempel nu.

Det är en regnig eftermiddag. Kvinnan sitter vid sitt fönster och håller i det inramade fotografiet. Hon betraktar bilden i det gråbleka ljus som faller in i rummet. Fotografiet har, liksom hon själv, gjort en lång resa innan det hamnade här. Till en början satt det i ett fotoalbum som ett av barnen fick ärva. När kvinnan sedan skulle flytta in på äldreboendet tog man ut fotografiet och ramade in det, så hon kunde ta det med sig. Även om det är blekt, lite gulnat och ojämnt i kanterna, så har det överlevt. Hon ser hur den unga kvinna hon en gång varit tittar djupt in i ögonen på sin nya make, och minns att det just i det ögonblicket för henne inte fanns någonting som var mer verkligt än han.

Men var är han nu? Finns han fortfarande?

När kvinnan har en bra dag så vet hon att han gör det.

Inte kan den man hon älskat så mycket under alla dessa år bara ha försvunnit när hans kropp dog. Hon vet på ett ungefär vad kyrkan har att säga om den frågan. Hennes man har kommit till himlen: en himmel som hon, genom år av (mer eller mindre) regelbundna besök i kyrkan, har bekänt sin tro till. Men innerst inne har hon aldrig varit helt säker på den förklaringen.

Andra dagar, som den här, tvivlar hon. Hon vet ju också vad vetenskapen har att säga om detta. Jo, visst älskade hon verkligen sin man. Men kärlek är en kemisk reaktion i hjärnan, som gör att hormoner frisätts i kroppen, vilket i sin tur dikterar vårt humör och bestämmer om vi ska vara glada eller ledsna, glädjestrålande eller bedrövade.

Kort och gott – kärleken är inte verklig.

7

Vad är då verkligt? Det är väl uppenbart: de mole­ kyler som finns i stålet, kromet, aluminiumet och plasten i ­stolen hon sitter i; kolatomerna som bygger upp fotopapperet med bilden som hon håller i; glaset och träramen som skyddar fotografiet. Och diamanten i hennes förlovningsring, naturligtvis, liksom det guld som både den och hennes vigselring är gjorda av – de är också verkliga.

Men den perfekta fullkomligheten och det eviga kärleksbandet mellan två odödliga själar, som ringarna symboliserar? Nej, det är bara en fri fantasi som låter vacker. Konkret materia – det är verkligt. Så förkunnar vetenskapen.

Det inre är din sanna natur.

– al-Ghazali, persisk muslimsk mystiker från 1000-talet Ett av våra ord för det som är verkligt, realitet, har rötter i latinets res, som kort och gott betyder ”sak”. De vardagliga tingen i vår tillvaro – bildäck, stekpannor, fotbollar och gungställningar – är verkliga för oss, eftersom de dag ut och dag in utgör vårt livs till synes oföränderliga rekvisita. Vi kan röra vid dem, känna tyngden av dem i våra händer, ställa ifrån oss dem någonstans och komma tillbaka vid ett senare tillfälle för att finna dem exakt där vi lämnade dem. Även vi människor består av materia. Våra kroppar är uppbyggda av bland annat väte, det allra äldsta och enklaste grundämnet, men även av mer komplexa ämnen som kväve, kol, järn och magnesium. Alla dessa kokades ihop – skapades – under ett ofattbart högt tryck och stark 8

hetta i uråldriga, sedan länge döda stjärnors innersta. Kol­ atomens kärna består av sex protoner och sex neutroner.

Av de åtta positionerna i dess yttre skal, där elektronerna kretsar, är fyra upptagna av elektroner och fyra lediga, så att elektroner från andra atomer och grundämnen ska kunna länkas samman med kolatomen genom att binda sina egna elektroner till de tomma positionerna. Denna partikelsymmetri gör att kolatomer enastående effektivt kan fogas samman med andra kolatomer, liksom med andra typer av atomer och molekyler. Såväl organisk kemi som biokemi – två oerhört omfattande ämnesområden som överskuggar kemins andra delområden – ägnas helt åt studiet av kolets kemiska processer. Hela den kemiska strukturen i allt liv på jorden bygger på kolet och dess unika egenskaper. Det är den organiska kemivärldens universella språk. Tack vare den symmetrin binds kol­ atomer till varandra när de utsätts för ett oerhört kraftigt tryck, och förvandlas från det svarta, jordartade material som vi vanligtvis förknippar kol med, till naturens mest kraftfulla symbol för beständighet – diamanten.

Men även om kolatomerna och det fåtal andra grundämnen som människokroppen är uppbyggd av i stort sett aldrig dör, så är våra kroppar desto mer förgängliga.

Nya celler föds och gamla dör. I varje ögonblick tar och ger våra kroppar materia från och till den fysiska världen omkring oss. Innan vi vet ordet av – på ett ögonblick, mätt enligt den kosmiska skalan – har våra kroppar fullständigt återgått till naturens kretslopp. Där återförenas de med flödet av kol, väte, syre, kalcium och andra grundämnen, som gång på gång byggs upp och bryts ner på jorden.

Naturligtvis är detta ingen ny insikt. Ett av våra ord för 9

”mänsklig”, human, har samma rot som latinets humus, vilket betyder just ”jord”. Det har även engelskans ord för ödmjuk, humble, vilket är logiskt, eftersom det bästa sättet att förbli ödmjuk inför världen är att inse vad man själv är gjord av. Långt innan vetenskapen uppstod för att i detalj förklara hur våra kroppar hör samman med jorden, hade kulturer runt om i världen förstått att människo­kroppen kommer från och ­(efter döden) åter blir till jord. I Första Moseboken säger Gud till Adam: ”Av jord har du kommit, jord skall du åter bli.” Namnet Adam härstammar till yttermera visso från hebreiskans adamah, som betyder just ”jord”. Ändå har vi människor aldrig riktigt nöjt oss med den förklaringen. Mänsklighetens historia kan betraktas som en enda lång reaktion på vår påtagliga jordbundenhet och de känslor av smärta och ofullkomlighet som detta skapar.

Vi misstänker att det inte är hela sanningen.

Den moderna naturvetenskapen – den sentida och mest kraftfulla av alla reaktioner på en uråldrig oro över vår dödlighet – växte till stor del fram ur alkemin, en forntida teknik för att manipulera kemiska ämnen. Alkemins rötter ligger långt bort i det dunkla förflutna. Vissa menar att den härstammar från antikens Grekland. Andra anser att de första alkemisterna levde betydligt tidigare, kanske i forntidens Egypten, och att namnet kommer av egyptiskans al-kemi eller ”svart jord” – antagligen syftande på den svarta, bördiga jorden kring Nilen.

Det fanns alkemister inom både kristendomen, islam, taoismen och konfucianismen. Alkemin fanns helt enkelt överallt. Var och när den än uppstod så växte den till en fantastiskt komplex och utbredd praxis. De flesta ­alkemister 10

ägnade sig främst åt att försöka förvandla ”oädla” metaller som koppar och bly till guld. Men ­alkemins huvudsyfte var att återvinna den odödlighet som man trodde att mänskligheten en gång haft, men som för länge sedan gått förlorad.

Många instrument och metoder som används inom modern kemi uppfanns och växte fram ur alkemisters ofta riskfyllda experiment. Det kan vara farligt att experi­ mentera med fysisk materia, och förutom att alkemister riskerade att bli förgiftade eller spränga sig själva i luften kunde de lätt hamna i konflikt med den lokala religiösa makten. Alkemi sågs som kätteri, likt naturvetenskapen som den gav upphov till – särskilt i Europa under åren före den vetenskapliga revolutionen.

En av alkemins största upptäckter i jakten på evigt liv var att om man utsätter ett kemiskt ämne för en så kallad påfrestning – exempelvis hettar upp det, eller kombinerar det med något annat ämne som det reagerar med – så övergår det till att bli någonting annat. Som så många andra gåvor från det förflutna verkar den kunskapen numera självklar för oss, men det beror på att vi inte behövde göra allt det arbete som krävdes för att nå fram till den.

Den första tidsåldern var gyllene.

– Ovidius, Metamorfoser Varför var alkemisterna så intresserade av guld? Ett skäl är uppenbart. De mindre insatta alkemisterna – de som inte förstod alkemins djupare andliga mening – sökte helt enkelt rikedom. Men de sanna alkemisternas intresse för 11

guld hade helt andra grunder. I likhet med kol är guld ett märkligt ämne. Guldets atomkärna är ovanligt stor.

Den har sjuttionio protoner, och det finns endast fyra andra stabila grundämnen som är tyngre. Genom den starka positiva laddning som uppstår, rör sig de elektroner som kretsar kring guldets atomkärna ovanligt snabbt – med ungefär hälften av ljusets hastighet. Om en foton ­träffar jorden när den lämnat solen ­– en himlakropp som ofta associeras med guld i de alkemistiska texterna – och ­sedan studsar mot ytan på en guldatom och till sist träffar vårt ögas näthinna, väcker meddelandet som skickas till ­hjärnan en märklig och behaglig förnimmelse i vårt medvetande. Vi människor har alltid reagerat och reagerar än idag starkt på guld. Guld styr fortfarande många av vår planets ekonomiska aktiviteter. Guld är ett vackert och relativt ovanligt ämne, men det har inte någon inneboende nytta – i alla fall inte på långt när lika stor som vi människor har velat tro. Vi har helt enkelt bestämt att guld är värdefullt. Det är anledningen till att alkemister, både genom sina experiment och i ofta före­kommande meditationer, så desperat sökte efter det. Guld var för dem den fasta och påtagliga manifestationen av den ­gudomliga delen i människans väsen – hennes odödliga själ. Vad alkemisterna ville var att återskapa människans gyllene sida – den sida som tillsammans med det jordiska är vad som gör oss till de vi är.

Vi består av en del jord och en del gudomlighet, vilket alkemisterna insåg.

Vi behöver också inse detta.

Vi har fått lära oss att varken guldets ”skönhet” eller dess färg är någonting verkligt. Vi har fått lära oss att käns12

lor är ännu mindre verkliga. De är bara reaktionsmönster som genereras i våra hjärnor som svar på hormon­signaler som våra kroppar sänder ut i situationer när vi upplever hot eller känner begär.

Kärlek. Skönhet. Godhet. Vänskap. Ting som inte anses verkliga och därför inte har någon plats i den materialistiska vetenskapen. Vad som händer när vi tror på detta, liksom när vi tror folk som säger till oss att det inte finns någon mening, är att vi förlorar vår kontakt med det gudomliga – det som man under antiken ibland kallade ”den gyllene tråden”.

Vi blir svaga.

Kärlek, skönhet, godhet och vänskap är verkliga; de är lika verkliga som regn. Lika verkliga som smör, trä, sten, plutonium och natriumnitrat, eller som Saturnus ringar.

På medvetandets vardagsnivå är det lätt att förlora detta ur sikte.

Men det som förlorats går att återfinna.

Om obildade människor kan man bland annat säga att de är okunniga, men däremot är de inte ”dumma”, eftersom de måste lita på sitt minne; de minns sådant som är viktigt. Lärda människor däremot har en tendens att förlora sig i det om­fattande kunskapsarkiv som de bär på.* – Huston Smith, religionsforskare Den moderna människan, så som vi känner henne idag, har existerat i ungefär etthundratusen år. Under nästan hela den tiden har tre stora frågor varit oerhört centrala för oss: * Smith, The Way Things Are, s. 79.

13

Vilka är vi?

Var kom vi ifrån?

Vart är vi på väg?

Under större delen av sin tid på jorden har mänskligheten inte för ett ögonblick tvivlat på att andevärlden är verklig. Vi har trott att det var från den vi kom, och dit vi skulle återvända efter vår död.

Idag anser många forskare att vi befinner oss på gränsen till att veta så gott som allt som finns att veta om universum. I vissa forskarkretsar talar man om en ”teori om allt”. En teori som kan förklara minsta lilla faktum som rör det universum vi idag känner till: en teori som, vilket namnet antyder, kommer att förklara allt.

Men det är besynnerligt att tala om en sådan teori; den inkluderar inte svaret på någon av de tre stora frågorna som nämndes ovan – de frågor som under 99,9 procent av vår tid på jorden varit allra viktigast för oss att få besvarade. I ”teorin om allt” har himmelriket ingen plats.

Himmelriket betydde från början bara ”himlen”, ”skyn”.

Det är i den bemärkelsen vi ska läsa ordet ”himmel” i Bibelns nya testamente, alltså som ”sky”. Spanskans ord för himmel, cielo, står också för ”himmel” i bemärkel­sen ”sky”. Även om vi vet att himlen inte bokstavligt talat befinner sig ovanför molnen, är det många av oss som upplever att det, på en andlig nivå, existerar en eller flera ”högre” dimensioner. När jag använder begreppet ”himmelrike” i den här boken, och talar som om det vore beläget ”ovanför” oss, gör jag det i medvetenhet om att få moderna människor tror att himlen är en fysisk plats med evigt solsken, någonstans högt ovanför molnen. Det himmelrike jag talar om är av en helt annan natur – en verklig natur, men samtidigt 14

diametralt annorlunda än den välbekanta jordiska himlen, som tillsammans med allt annat fysiskt observerbart blir som ett sandkorn på en strand om man jämför den med den himmel som jag talar om i boken.

Det finns en annan kategori av människor idag – bland annat forskare – som också tror att vi snart kommer att kunna formulera en ”teori om allt”.

Men den gruppens ”teori om allt” skiljer sig väsentligt från den som den materialistiska vetenskapen tror sig snart kunna formulera. De skiljer sig åt på framförallt två punkter.

För det första hävdar denna grupp att det knappast kan finnas en universell ”teori om allt”, i alla fall inte om man med det menar en offensiv, materialistisk, dataorienterad teori.

För det andra måste ”teorin om allt” inkludera de tre stora grundläggande existentiella frågor som tidigare tagits upp.

Och himlen kommer att vara en del av den.

Jag anser att medvetandet är någonting fundamentalt. Jag anser att det materiella härleds från medvetandet. Vi kan inte gå till botten med medvetandet.

Allt vi talar om, allt existerande som vi uppfattar, förutsätter ett medvetande.

– Max Planck (1858–1947), kvantfysiker Efter tre framgångsrika sekler fick vetenskapen under 1900-talet en överraskning. Denna överraskning drabbade framförallt fysiken. Djupt i materiens hjärta fann den någonting som den inte kunde förklara. Det visade 15

sig nämligen att ”materia” – det som vetenskapen trodde att den haft full kontroll över – inte alls var vad man hade trott. Atomer som man tidigare ansåg var de sista i ledet – solida, odelbara byggstenar som hela världen var uppbyggd av – visade sig både kunna klyvas och bestå av flera delar. Materien visade sig vara ett sensationellt invecklat nätverk av superstarka men immateriella krafter.

Det fanns ingenting materiellt i detta.

Det hela blev bara märkligare. Förutom materia fanns det ytterligare en sak som naturvetenskapen trott sig ha full kontroll över, nämligen rummet eller rymden – det rum som materien så lätt och ohindrat rör sig i. Men inte heller rymden ”fanns”. I alla fall inte på det enkla, okomplicerade och lättbegripliga sätt som forskarna trott. Rymden krökte sig. Den gick att tänja ut. Den hängde oupplösligt ihop med tiden på ett intrikat sätt. Den var allt annat än enkel.

Som om inte detta vore nog dök det upp ytter­ligare en faktor som förändrade bilden – en faktor som veten­ skapen förvisso känt till, men inte fäst något större intresse vid. Faktum är att man hade myntat ett begrepp för fenomenet redan på 1600-talet, men betänk då att de förvetenskapliga människorna satte det i centrum av sin föreställningsvärld och hade dussintals ord för att beskriva det.

Den nya faktorn var medvetandet – det till synes enkla men oerhört svårgripbara fenomenet att vi varseblir oss själva och världen omkring oss.

Ingen i forskarsamhället hade den blekaste aning om vad medvetande är, men tidigare hade detta inte varit något problem. Vetenskapsmännen uteslöt det helt enkelt – eftersom det inte var mätbart kunde det inte existera, 16

menade de. På 1920-talet visade kvantmekaniska försök inte bara att det var möjligt att spåra medvetandet, utan också att det var omöjligt att inte spåra det på subatomär nivå, eftersom iakttagarens medvetande i själva verket binder iakttagaren till allt som observeras. Detta var en oupplöslig del av alla vetenskapliga experiment.

Det var en revolutionerande upptäckt, men trots det väljer många forskare fortfarande att bortse från denna faktor. Till alla de forskares förtret som trott att de var precis på gränsen till att kunna förklara allt i universum ur ett helt och hållet materialistiskt perspektiv, steg nu medvetandet rakt in på scenen; det vägrade bli åsidosatt.

Medan åren gick blev vetenskapliga experiment på sub­ atomär nivå – som blivit ett helt eget forskningsområde, mest känt som kvantmekanik – ännu mer raffinerade och medvetandets nyckelroll blev allt tydligare, även om den fortfarande var omöjlig att förklara.

Eugene Wigner, en amerikansk-ungersk teoretisk fysiker, skrev: ”Det är omöjligt att formulera kvantmekanikens lagar på ett sammanhängande och meningsfullt sätt utan att ta upp frågan om medvetandet.”

Ernst Pascual Jordan, en spansk matematisk ­fysiker, uttryckte sig ännu mer kraftfullt om medvetandets ­betydelse när han skrev: ”Observationer stör inte bara det som skall mätas, de producerar det också.” Det innebär inte nödvändigtvis att vi skapar verkligheten med hjälp av vår föreställningsförmåga, men det betyder att medvetandet är så djupt sammanlänkat med verkligheten att det inte är möjligt att uppfatta den utan det. Medvetandet är själva grundvalen för existensen.

Däremot återstår det för fysikerna att tolka resultaten 17

från kvantmekaniska experiment när det gäller universums funktion. De briljanta grundarna av forsknings­ fältet, till exempel Werner Heisenberg, Louis de Broglie, sir James Jeans, Erwin Schrödinger, Wolfgang Pauli och Max Planck, drevs allt närmare mysticismen när de försökte förstå resultaten av experiment som rörde den sub­atomära världens funktion. Enligt det så kallade måttproblemet spelar medvetandet en livsviktig roll för att definiera den framväxande verklighetsuppfattningen. Det är omöjligt att skilja iakttagaren från objektet. Experi­ ment som utförs inom kvantmekaniken står i bjärt kontrast mot våra förväntningar på det vardagliga jordelivet.

En djupare tolkning och förståelse skulle förutsätta att vi helt reviderade våra uppfattningar om begreppen medvetande, kausalitet, rymd och tid.

I själva verket behövs en permanent utbyggnad av fysikvetenskapen, som fullt ut accepterar att medvetandet som realitet (själ eller ande) är grunden för allt existerande, om vi ska kunna lösa den gåta som är kvantfysikens kärna.

Jag anser att det mänskliga mysteriet blivit ofattbart nedvärderat av vetenskaplig reduktionism, med dess anspråk på att en löftesrik materialism med tiden ska kunna förklara hela den andliga världen i termer av nervcellsaktivitet. Den sortens resonemang bör klassas som vidskepelse … vi måste inse att vi är andliga varelser och att våra själar existerar i en andlig värld, samtidigt som vi är materiella varelser med kroppar och hjärnor som existerar i en materiell värld.

– Sir John C. Eccles (1903–1997), neurofysiolog 18

Det går inte att formulera en ansats till förklaring av verkligheten innan vi fått en betydligt klarare bild av med­vetandets natur och dess förhållande till den fysiska verklighet som framträder för oss. Vi skulle göra betydligt större framsteg om fysikerna ägnade större möda åt det som vissa kallat för ”medvetandets svåra problem”.

Det svåra problemets kärna är att den moderna neurovetenskapen förutsätter att hjärnan fabricerar medvetandet enbart utifrån sin inneboende komplexitet. Däremot finns ingen som helst antydan till förklaring av vilken mekanism som åstadkommer detta.

Faktum är att ju mer vi forskar om hjärnan och dess funktioner, desto tydligare blir det att medvetandet exi­ sterar oberoende av den. Roger Penrose, Henry Stapp, Amit Goswami och Brian Josephson är några fram­stående fysiker som försöksvis velat införliva medvetandet i den fysiska modellen, men de flesta fysiker undviker fort­ farande de mer esoteriska angreppssätt som krävs.

Den dag då naturvetenskapen börjar studera de icke-fysiska fenomenen, kommer den att göra ­större framsteg på ett decennium än den gjort under alla århundraden sedan den uppkom.

– Nikola Tesla (1856–1943) Den nya teorin – den ”karta över allting” som jag är så förtjust i – kommer att inkludera alla revolutionära teorier och framsteg som vetenskapen gjort under det senaste århundradet, i synnerhet rönen om materia och rymd samt de omvälvande upptäckter som i början av 1900-talet placerade medvetandet i centrum och gjorde 19

de materialistiska forskarna så villrådiga. Den kommer att rikta in sig på upptäckter av det slag som fysikern ­Werner Heisenberg gjorde, att subatomära partiklar aldrig är på någon bestämd plats, utan befinner sig i ett konstant tillstånd av statistisk probabilitet – vilket innebär att de lika gärna skulle kunna vara på en plats som på en annan, och aldrig helt och hållet kan sägas existera vid någon definitiv punkt. Och att en foton – en ljusenhet – kan framträda som våg om vi mäter den på ett sätt, och som partikel om vi mäter den på ett annat, trots att den fortfarande är samma foton. Och upptäckter som Erwin ­Schrödingers: att resultatet av vissa subatomära experiment styrs av att iakttagarens medvetande registrerar dem på ett sådant sätt att de faktiskt kan ”vända bak och fram på tiden”, så att en atomreaktion som börjar inuti en låda som förseglats för tre dagar sedan inte fullbordas förrän lådan öppnats och resultatet observerats av en medveten iakttagare. Atomreaktionen förblir i ett mellanläge, den både inträffar och inträffar inte, ända tills medvetandet ingriper och bekräftar att den är reell.

Den nya kartan över allting kommer också att inkludera väldiga mängder data från ett helt annat forskningsområde, ett som materialistiska vetenskapsmän inte brytt sig så mycket om i det förflutna, inte ens då man uppmärksammat medvetandet, och som dogmatiska religioner medvetet bortsett från, nämligen nära-dödenupplevelser. Visioner på dödsbädden. Ögonblick av vad som verkar vara kontakt med de bortgångna. Hela den värld av egendomliga men fullständigt verkliga möten med andevärlden som människor i alla tider upplevt, men som varken den dogmatiska vetenskapen eller den 20

dogmatiska religionen tillåtit oss att tala om. Den typ av upplevelser som människor hela tiden beskriver för mig.

Käre Eben Alexander, Jag älskar att läsa om dina upplevelser. Det får mig att tänka på min fars nära-döden-upplevelse fyra år innan han gick bort. Min pappa hade doktorerat i astrofysik och var till hundra procent ”vetenskapligt sinnad” före sin näradöden-upplevelse.

Han var rätt illa däran när han låg på intensivvårds­ avdelningen. Han hade vandrat längs en känslomässigt påfrestande livsväg med alkoholmissbruk, tills flera av hans inre organ sviktade och han drog på sig dubbelsidig lunginflammation. Han låg på intensivvårdsavdelningen i tre månader. Under den perioden befann han sig en tid i medicinskt inducerad koma. När han återhämtat sig något ­berättade han att änglalika varelser hade kommunicerat med honom och sagt åt honom att han inte skulle oroa sig och att allt skulle bli bra. De hade sagt att han skulle tillfriskna och kunna gå vidare med sitt liv. Han sade att de hjälpt honom och att han inte längre var rädd för att dö.

Efter att han återhämtat sig brukade han säga till mig att jag inte skulle oroa mig när han väl dog och att han skulle få det bra …

[H]an förändrades kolossalt efter den här upplevelsen.

Han slutade dricka, men … han pratade inte så mycket om det … han var en person med stor integritet … Han dog plötsligt i sömnen i sitt hem, av pulsåderbråck, fyra år efter sjukhusvistelsen. Efter hans död hittade vi post-it-lappar på olika ställen i huset där det stod: ”SäVs”. Till slut lyckades vi fundera ut att den förkortningen betydde ”Skyddsänglar.

21

Var stark.” Kanske hjälpte lapparna honom att hålla ut.

Kanske hjälpte de honom att minnas tryggheten han känt när han låg i koma.

Strax innan han dog minns jag att jag frågade honom vad han trodde skulle hända efter döden. Han sa att han inte riktigt visste, och att vi människor fortfarande inte visste det, men att vi skulle få reda på det. Jag antar att han upplevt den plats där vetenskap och andlighet möts. Det var ett stort stöd att läsa om dina erfarenheter, och det blev också en bekräftelse på min pappas upplevelser.

Många tack, Pascale Varför berättar människor dessa historier för mig? Det är inte så konstigt. Jag är läkare och har haft en nära-dödenupplevelse. Jag var en trogen medlem av det dogmatiska vetenskapliga lägret, som fick en upplevelse som plötsligt försatte mig i ett helt annat läge. Inte i den dogmatiska religionens läge, utan i ett tredje, om man så vill kalla det: jag ingick i den del av det mänskliga kollektivet som tror att både vetenskap och religion har mycket att lära oss, och att ingen sitter inne med alla svar, eller någonsin kommer att göra det. Den delen av kollektivet menar att vi står vid randen av någonting helt nytt: en förening av vetenskap och andlighet som för alltid kommer att förändra vår syn på och upplevelse av oss själva. I boken Till himlen och tillbaka beskrev jag hur jag hamnade på sjukhus när jag fick en akut, sällsynt infektion i hjärnan och under sju dygn låg i djup koma.

Då fick jag vara med om en upplevelse som jag fortfarande bearbetar, försöker få grepp om och förstå. Jag 22

färdades genom en hel rad utomjordiska sfärer, den ena mer extraordinär än den andra. I den första, som jag kallar Grodperspektivets sfär, sjönk jag ner i ett primitivt, ursprungligt medvetandestadium; det kändes som om jag vore nedgrävd i jorden. Men det var ingen vanlig jord, för jag uppfattade hela tiden – ibland till och med hörde och såg jag – andra livsformer eller entiteter i omgivningen.

Stundtals var jag vettskrämd och stundtals lugn (det kändes som om jag vore en del av det primitiva mörkret och alltid hade varit det). Jag får ofta frågan ”Var det helvetet du upplevde?” Jag förväntar mig dock att helvetet ska vara lite mer interaktivt än så. Även om jag inte mindes jorden, eller ens kom ihåg vad en människa var, hade jag kvar en gnutta nyfikenhet. Jag kunde fråga: ”Vem? Vad? Var?” men uppfattade inte en tillstymmelse till svar.

Till slut kom en ljusgestalt sakta ner från himlen – en cirkelformad entitet som gav ifrån sig en himmelsk musik som jag kallade den vindlande melodin – och strödde ut underbara slingor av glänsande silverstoft och gyllene ljusstrålar.

Ljuset bröt upp en spricka i den grova sfärens vävnad, och jag kände att jag steg uppåt genom sprickan, som genom en portal, och hamnade i en vacker dal full av frodig och fruktbar grönska, där vattenfall strömmade ner i kristallklara dammar. Jag upptäckte att jag själv var en fläck av medvetande på en fjärilsvinge, mitt i en svärm av miljontals andra fjärilar. Jag fick se häpnadsväckande vackra, blåsvarta sammetshimlar som var översållade av gnistrande varelser som skimrade av guld ­– senare kom jag att kalla dessa för änglalika varelser – och ­lämnade 23

glitter­ spår efter sig i de böljande, färgrika ­ molnen. ­Körerna sjöng hymner som inte lät som någonting jag hört i mitt jordeliv.

Det fanns också en vidsträckt uppsättning av större universa, som tog formen av vad jag kallade för en ”överordnad sfär”. Deras uppgift var att bidra till att sprida den kunskap som jag gradvis tillägnade mig. De änglalika varelserna öppnade också en annan portal till de högre sfärerna.

Jag fortsatte att stiga uppåt tills jag nådde själva Kärnan, det allra heligaste i gudomligheten – en oändligt djup svärta som svämmade över av obeskrivlig, villkorslös kärlek. Där fick jag möta den allsmäktiga, allvetande gudom som jag kom att kalla Om, efter det ljud jag så tydligt uppfattade i denna sfär.

Jag lärde känna ett djup och en skönhet som låg ­bortom min förmåga att förklara. Under den tid som jag ­tillbringade i Kärnan dominerade känslan av att vi var tre (det oändligt gudomliga, ljusgestalten och ren, medveten närvaro).

Under resan hade jag en guide. Det var en oerhört vacker kvinna, som först visade sig medan jag fördes framåt genom portalsfären som en fläck av medvetande på fjärilsvingen. Jag hade aldrig sett henne förut. Jag visste inte vem hon var. Ändå räckte hennes närvaro för att hela mitt hjärta på ett sätt som jag inte ens visste var möjligt.

Utan att tala lät hon mig veta att jag var omåttligt älskad och omhändertagen, och att universum var en mycket mer vidsträckt, bättre och vackrare plats än jag någonsin kunnat drömma om.

Jag var en icke utbytbar pusselbit i en helhet (som vi alla är) och de sorger och rädslor jag känt i det förflutna berodde enbart på att jag glömt detta vitala faktum.

24