9789137144078

Ian R ankin

Helgon eller syndare Översättning Ulf Gyllenhak

Tidigare utgivning Boströms förlag Svarta Sinnen 1988 Bokförlaget Forum Den hängande trädgården 2000 Förlorade själar 2001 När mörkret faller 2002 Fallen 2003 Botgörarna 2004 Blodsband 2005 Adress Fleshmarket Close 2006 Minotaur I de dödas namn 2007 Rebus sista fall 2008 Öppet hus 2009 Misstro 2010 En omöjlig död 2012

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Saints of the Shadow Bible Copyright © 2013 by John Rebus Ltd. Omslag Amy Rodchester Översättning Ulf Gyllenhak Tryckt hos ScandBook AB , Falun 2015 isbn 978-91-37-14407-8

The saints of the shadow bible following me From bar to bar into eternity …

Jackie Leven: ”One Man, One Guitar”.

Inledning

”Vart är vi på väg?” ”Vi är bara ute och kör.” ”Men vart är vi på väg?”

Rebus vände sig om mot sin passagerare. Mannen hette Peter Meikle. Han hade tillbringat i stort sett hälften av sitt vuxna liv i olika skotska och engelska fängelser och kännetecknades av den blekhet och trötthet som var vanlig hos före detta fängelse­kunder.

Han behövde raka sig och de insjunkna ögonen var svarta, vaksamma, små hål. Rebus hade hämtat honom vid ett vadslagningskontor på Clerk Street. Några trafikljus senare och de körde förbi Commonwealth Pool och in i Holyrood Park. ”Det var ett tag sedan”, sade Rebus. ”Vad gör du för nuför­ tiden?” ”Inget som du behöver oroa dig för.” ”Ser jag orolig ut?” ”Du ser likadan ut som när du grep mig 1989.” ”Fortfarande?” Rebus låtsades skaka förvånat på huvudet. ”Men nu får du vara rättvis. Du gjorde motstånd – och du var hetlevrad.” ”Som om inte du var hetlevrad.” När Rebus inte svarade återgick Meikle till att stirra ut genom vindrutan. Rebus körde längs Queen’s Drive förbi de klippliknande Salisbury Crags mot St Margaret’s Loch. Några turister försökte mata änder och svanar med bröd, men en flock med fiskmåsar som störtade ner från himlen verkade avgå med segern. Rebus blinkade för att svänga höger och körde in på den ringlande väg som sökte sig uppåt runt 7

Arthur’s Seat. De passerade joggare och vandrare medan staden försvann utom synhåll. ”Det här stället kunde likaväl ligga mitt i högländerna”, sade Rebus. ”Det är svårt att tro att Edinburgh ligger där nere.” Han vände sig återigen mot sin passagerare. ”Bodde inte du här i närheten förr?” ”Det vet du att jag gjorde.” ”Jag vill minnas att du bodde i Northfield.” Han sänkte farten, svängde in mot vägkanten och stannade. Han nickade i riktning mot en mur med en öppen grind. ”Det där är väl genvägen? Om man gick till parken, vill säga. Från Northfield?”

Meikle bara ryckte på axlarna. Han var iförd en vadderad nylonjacka. Det prasslade om den när han rörde sig. Han betraktade hur Rebus öppnade ett nytt paket cigarretter och tände en med en tändsticka. Rebus andades ut ett rökmoln innan han sträckte fram paketet mot Meikle. ”Jag slutade röka förra året.” ”Det visste jag inte.” ”Varför skulle du veta det?” ”Om jag inte kan fresta dig kan vi väl åtminstone kliva ur en stund.” Rebus stängde av motorn, tog av sig säkerhetsbältet och öppnade dörren. ”Varför det?” Meikle rörde sig inte.

Rebus lutade sig in i bilen. ”Jag har något jag vill visa dig.” ”Tänk om jag inte är intresserad.”

Men Rebus bara blinkade och stängde dörren. Sedan gick han runt bilen och över gräset mot grinden. Nycklarna hängde fortfarande i tändningen och Meikle tittade på dem tjugo, trettio ­sekunder innan han svor lågt, stålsatte sig och öppnade dörren på passagerarsidan.

Rebus befann sig på andra sidan om parkens yttre mur och stadens östra förorter bredde ut sig nedanför honom. ”Det är brant att klättra hit upp”, sade han och skuggade ögonen med sin fria hand. ”Men du var yngre då. Eller så kanske du inte gick hit överhuvudtaget utan lånade en bil av en kompis. Det enda du behövde säga var att du behövde flytta något.” ”Det här handlar om Dorothy”, konstaterade Meikle.

8

”Vad skulle det annars handla om?” Rebus log svagt. ”Det dröjde nästan två veckor innan hon anmäldes som saknad.” ”Allt det där hände för elva år sedan …” ”Två veckor”, upprepade Rebus. ”Du påstod att du trodde att hon hade åkt hem till sin syster. Och att ni blivit lite osams. Men det kunde du å andra sidan inte förneka eftersom era grannar hade hört era gräl. Så därför utnyttjade du det till din egen fördel.”

Först nu vände sig Rebus mot mannen. ”Det gick två veckor och till råga på allt var det hennes syster som kontaktade oss. Det fanns inga som helst tecken på att Dorothy lämnat stan – vi frågade på tåg- och busstationerna. Det var som om du vore en trollkarl som stoppat ner henne i en låda och sedan var hon borta när lådan öppnades.” Han hejdade sig och tog ett halvt steg fram mot Meikle. ”Men hon är där, Peter. Hon är någonstans i den här stan.” Han dunkade med vänsterfoten mot marken. ”Död och begraven.” ”Som du kanske minns förhörde ni mig.” ”Ja, du var huvudmisstänkt”, tillade Rebus och nickade lätt. ”Hon kan ha gått ut och tagit en drink och träffat fel man …” ”Vi gick runt till flera hundra pubar och visade foton av henne och frågade stammisarna.” ”Hon kanske liftade – det är lätt att försvinna i London.” ”Men hon kände ingen i London. Och hon tog aldrig ut några pengar från sitt konto.” Nu ruskade Rebus på huvudet. ”Jag mördade henne inte.”

Rebus låtsades rycka till. ”Det är bara du och jag som är här, Peter. Jag har ingen dold mikrofon på mig. Det här handlar om min egen sinnesro. Ingenting annat. Det enda jag vill veta är om du tog med dig liket hit upp och begravde henne.” ”Jag trodde inte att du arbetade med gamla fall längre.” ”Var hörde du det?” ”Och att enheten i Edinburgh lagts ner och flyttats.” ”Det stämmer. Men det är inte alla som är lika väl insatta i den frågan som du verkar vara.”

Meikle ryckte på axlarna. ”Jag läser tidningarna.” ”Med särskilt intresse för nyheter om polisen?” ”Jag vet att det har genomförts en omorganisation.” ”Men varför är du så intresserad?”

9

”Du glömmer att jag har haft en hel del med er att göra. På tal om det, har inte du slutat? Du borde ha fått full pension vid det här laget.” ”Jag hade gått i pension – för vi som sysslade med att utreda gamla brott var egentligen bara ett gäng gamla stötar som fort­ farande ville ha svar. Och det stämmer att våra fall har övertagits av andra.” Rebus ansikte befann sig nu bara några centimeter bort från Meikles. ”Men jag är inte borta, Peter. Jag är fortfarande kvar här, och jag tänkte just öppna ditt fall igen när det togs ifrån mig.

Men du känner mig, jag vill gärna avsluta det jag har påbörjat.” ”Jag har inget att säga.” ”Är du säker på det?” ”Tänker du kasta in mig i en vägg och slå mig medvetslös igen?

Det var ju så du och dina kolleger brukade …”

Men Rebus lyssnade inte. Hans uppmärksamhet hade flyttats till mobilen som Meikle höll i högerhanden. Han snappade åt sig den och såg att inspelningsfunktionen var påslagen. Med ett bistert leende kastade han in den i ett snår med ärttörne. Meikle utstötte ett lågt skrik i protest. ”Är det så här du vill ha det, Peter?” frågade Rebus och fimpade cigarretten mot muren. ”Att alltid vara på sin vakt att någon som jag ska dyka upp? Att vänta på att en hund en vacker dag får upp vittringen och börjar gräva?” ”Du har inga bevis och du är en nolla”, fräste Meikle. ”Du har hur fel som helst. För du är ett bevis.” Rebus stötte till Meikle hårt i bröstet med ett finger. ”Och så länge som jag inte är klar med dig, har du verkligen något att oroa dig för.”

Han vände sig om och gick tillbaka genom öppningen i muren.

Meikle betraktade honom kliva in i Saaben och starta motorn.

Bilen körde iväg i ett moln av avgaser. Meikle svor lågt och började trampa ner ärttörnet på jakt efter sin telefon.

Polismästarens avskedsfest ägde rum i matsalen på högkvarteret för Lothian and Borders-polisen på Fettes Avenue. Han var på väg till en ny anställning söder om gränsen och ingen visste om någon skulle överta hans befattning. De åtta skotska regionala poliskårerna skulle snart sammanföras till något som kallades för Police Scotland. Polismästaren i Strathclyde hade utsetts till chef 10

för den nya organisationen, vilket innebar att hans sju kolleger nu såg sig om efter andra möjligheter.

Matsalen hade lite pliktskyldigt omvandlats till en festlokal – vilket innebar ett par banderoller, några serpentiner och kanske tjugo ballonger. Bordet hade täckts med pappersdukar. Det fanns skålar med chips och nötter och vin- och ölflaskor. ”Tårtan kommer om en halvtimme”, sade Siobhan Clarke till Rebus. ”Då sticker jag om tjugo minuter.” ”Gillar du inte tårta?” ”Det är de ofrånkomliga talen som jag inte orkar med.”

Clarke log och smuttade på sin apelsinjuice. Rebus höll en öppnad ölflaska i handen men tänkte inte dricka upp den – den var alldeles för hårt kolsyrad och inte tillräckligt kall. ”Och vad hade kriminalinspektören för sig nu i eftermiddags?”

Han stirrade på henne. ”Hur länge tänker du hålla på med det där?” Vilket syftade på att hon använde sig av hans grad – inspektör i jämförelse med att hon själv var kommissarie. För tio år sedan hade rollerna varit de omvända. Men när Rebus hade ansökt om att få börja arbeta som polis igen, var kommissarierna så många att han fick finna sig i att bli inspektör. ”Om inte galoscherna passar”, hade han fått höra.

Så han lät galoscherna passa. ”Jag kommer nog att hålla på ett tag till i alla fall”, sade Clarke med ett brett leende. ”Och du har inte svarat på min fråga.” ”Jag hälsade på en gammal vän.” ”Du har inga gamla vänner.” ”Jag skulle kunna peka ut kanske tio stycken i det här rummet.”

Clarke såg sig omkring. ”Och förmodligen lika många fiender.”

Rebus verkade begrunda detta. ”Det är möjligt”, medgav han.

Men han ljög. Tio vänner? Långt därifrån. Siobhan var hans vän, kanske den närmaste vän han någonsin hade haft – trots åldersskillnaden och att hon ogillade merparten av hans favoritmusik.

Han såg personer som han hade arbetat tillsammans med, men det var nästan ingen som han skulle vilja bjuda hem till sin lägenhet och sitta och prata med över ett glas whisky. Sedan fanns det några få som han gärna skulle ha givit en rejäl smäll – som de tre 11

poliserna från internutredningen. De stod för sig själva i en liten klunga med utstötta. Men samtidigt såg de lite skrämda ut – liksom fallet med enheten för gamla brott hade deras avdelning fallit offer för omorganiseringen och deras arbeten hade utlokaliserats till andra städer. Men sedan dök ett ansikte från det förflutna upp i folksamlingen. Mannen trängde sig fram till Rebus och sträckte ut handen. Rebus fattade den. ”Herregud, jag kände nästan inte igen dig”, medgav Rebus.

Eamonn Paterson slog sig lätt på det lilla som återstod av hans ölmage. ”Diet och motion”, förklarade han. ”Tack gode Gud – jag var rädd för att du skulle berätta att du hade drabbats av någon matsmältningssjukdom.” Rebus vände sig mot Clarke. ”Siobhan, det här är Eamonn Paterson. Han var inspektör när jag var assistent.” Medan Siobhan och Paterson skakade hand, fortsatte Rebus presentationen. ”Siobhan är kommissarie, vilket grymt nog har föranlett henne att inbilla sig att hon är min chef.” ”Det är nog en dödsdömd förhoppning”, sade Paterson. ”När han väl hade lärt sig grunderna gick det inte att få honom att lyda order, oavsett hur hårt jag sparkade honom i ändan.” ”En del saker förändras aldrig”, medgav Clarke. ”Eamonn brukade kallas för Porkbelly”, sade Rebus. ”Han kom tillbaka från en semester i USA och påstod att han hade ätit så mycket att han hade fått en T-shirt av en restaurang med texten Porkbelly.” ”Jag har fortfarande kvar den”, sade Paterson och höjde sitt glas i en skål. ”Hur länge sedan var det du slutade?” frågade Clarke. Paterson var lång och smal med gott om hår kvar på huvudet. Om hon hade gissat, skulle hon inte tro att han var en dag äldre än Rebus. ”Det var nästan femton år sedan. Det är trevligt att de fort­ farande bjuder in mig till sådana här tillställningar.” Han viftade med vinglaset mot festdeltagarna. ”Kanske fungerar du som den förebildlige pensionären.” ”Det kan mycket väl vara en del av förklaringen”, instämde han med ett skratt. ”Så det här är Lothian and Borders-polisens sista smörjelse.”

12

”Så vitt någon vet.” Rebus vände sig mot Clarke. ”Vad var det nya namnet nu igen?” ”Det kommer att finnas två avdelningar, en för Edinburgh och en för Lothian and Scottish Borders.” ”Det är rena dumheterna”, muttrade Paterson. ”Alla måste byta legitimationer och bilarna ska ha nya dekaler – som om det skulle spara pengar.” Sedan vände han sig mot Rebus: ”Tänker du hänga med hem till Dod?” Rebus ryckte på axlarna. ”Tänker du?” ”Det kan röra sig om ytterligare en sista smörjelse.” ­Paterson vände sig mot Clarke. ”Vi arbetade allihop tillsammans på Summer­hall.” ”Summerhall?” ”Det var en polisstation som låg bredvid veterinärskolan på Summerhall Place”, förklarade Rebus. ”De rev den och ersatte den med St Leonard’s.” ”Det var före min tid”, medgav hon. ”Ja, det var på stenåldern”, instämde Paterson. ”Vi är inte många grottmänniskor kvar, eller hur, John?” ”Jag har lärt mig att göra upp eld”, kontrade Rebus, tog upp sin tändsticksask ur fickan och skakade på asken. ”Du röker väl inte fortfarande?” ”Någon måste göra det.” ”Han tycker om att dricka ibland också”, anförtrodde Clarke honom. ”Nu blir jag djupt chockad.” Paterson betraktade ­demonstrativt Rebus. ”Jag visste inte att jag var med i en uttagning till mr ­Universum.” ”Nej”, sade Clarke, ”men du har hur som helst dragit in magen.” ”Där åkte du dit”, sade Paterson och skrattade till igen samtidigt som han dunkade Rebus på axeln. ”Men vad säger du? Hänger du med hem till Dod eller inte? Stefan kommer säkert att vara där.” ”Det låter lite makabert”, sade Rebus. Han förklarade för ­Clarke att Dod Blantyre nyligen hade haft en infarkt. ”Han vill att det gamla gardet ska träffas en sista gång”, tillade Paterson. Han hötte med ett finger mot Rebus. ”Du vill väl inte göra honom besviken – eller Maggie …”

13

”Jag får se om jag har tid.”

Paterson försökte stirra ut Rebus, sedan nickade han långsamt och dunkade honom på axeln igen. ”Bra”, sade han och gick iväg för att hälsa på en annan gammal bekant.

Fem minuter senare, när Rebus gjorde sig beredd att ursäkta sig med att han skulle gå ut och ta en cigarrett, dök en grupp nykomlingar upp. De såg ut som advokater och det var också vad de var – de kom från åklagarmyndigheten. De var välklädda och välrakade och pöste av självförtroende. De anfördes av över­ åklagaren för Skottland, Elinor Macari. ”Måste vi buga?” mumlade Rebus till Clarke, som rättade till luggen. Macari pussade polismästaren på bägge kinderna. ”Säg inget du behöver ångra, det är mitt råd.” ”Det är du som bestämmer.”

Macari såg ut som om hon hade gjort flera stopp på vägen till festen: frisören, kosmetikaavdelningen och boutiquen. De stora glasögonen med svarta skalmar betonade den vassa blicken. Efter att snabbt ha kastat ett öga runtomkring sig i rummet visste hon vilka hon behövde hälsa på och vilka hon kunde strunta i. Det kommunalråd som ledde samarbetsgruppen med polisen förtjänade samma uppmärksamhet som polismästaren. Andra gäster i närheten fick nöja sig med handskakningar eller en nick. Hon höll ett glas vitt vin i handen, men Rebus trodde att det bara var rekvisita. Dessutom lade han märke till att hans egen ölflaska var tom, trots att han hade lovat sig själv att spara sin törst till något han tyckte bättre om. ”Har du några lämpliga kommentarer på lager om hon skulle få för sig att släntra bort till oss?” frågade han Clarke. ”Jag tror inte att vi behöver oroa oss det minsta för den saken.” ”Du har säkert rätt. Men nu när hon har dykt upp är det snart dags för talen.” Rebus höll upp sitt cigarrettpaket och tecknade mot dörren. ”Kommer du tillbaka?” Hon såg hans blick och snörpte lätt på munnen för att visa att hon förstod att det var en korkad fråga.

Men när han började söka sig mot utgången, fick Macari syn på någon och gick raka vägen fram till dem så att Rebus tvingades väja för henne. Hon rynkade på pannan som om hon försökte 14

komma på vem han var och kastade till och med en blick efter honom medan han fortsatte gå mot dörren. Men vid det laget hade hon nått fram till sitt byte. Siobhan Clarke betraktade hur den högst uppsatta åklagaren i Skottland fattade Malcolm Fox under armen och ledde honom bort från klungan med internutredare.

Vad som än skulle diskuteras, krävdes det tydligen ett visst mått avskildhet. En av de anställda i matsalen hade dykt upp i dörröppningen med tårtan, men en gest från polismästaren berättade för henne att ceremonin fick anstå tills överåklagaren var klar …

15

Dag ett

1

En lastbil hade dykt upp. Dörrarna pryddes av namnet på en lokal skrotfirma. Föregående kväll hade en provisorisk avspärrning satts upp i form av en knappt tio centimeter bred tejp med ordet POLIS på. Tejpen löpte från ett oskadat träd till en grindstolpe och därifrån vidare till ett annat träd. Lastbilschauffören hade kört igenom tejpen och gjorde sig nu redo att vinscha den kraschade Golfen uppför sluttningen till flaket. ”Vädret är i alla fall bra”, sade Rebus, tände en cigarrett och betraktade omgivningen. En smal landsväg i utkanten av Kirkliston. Flygplatsen i Edinburgh låg alldeles i närheten och mullret från trafikflygplan som skulle landa eller just hade lyft störde det lantliga eftermiddagslugnet. De hade åkt dit i Clarkes Vauxhall Astra. Den stod parkerad vid vägrenen mittemot och varningsljusen blinkade för att varsko eventuella trafikanter. Även om det inte verkade finnas några. ”Vägen är helt rak”, sade Clarke. ”Det fanns ingen is eller olja på asfalten. Med tanke på skadornas omfattning måste farten ha varit hög …”

Det stämde: Golfens främre del hade tryckts in som ett dragspel vid kollisionen med en ärevördig gammal ek. De gick igenom det krossade staketet och fortsatte nerför sluttningen. Lastbilschauffören stack ut hakan ur hytten som hälsning men tänkte tydligen inte fråga dem vilka de var eller varför de var där. Clarke hade med sig en mapp, vilket räckte gott och väl för honom – det innebar att de var tjänstemän och därför gjorde man bäst i att undvika dem. ”Hur är det med honom?” frågade Rebus.

19

”Han är en hon”, rättade Clarke honom. ”Bilen är registrerad på en Jessica Traynor med adress i sydvästra London. Hon ligger på sjukhus.”

Rebus gick runt bilen. Den var knappt ett år gammal och pärlemor­färgad. Han kastade en blick mot det som syntes av däcken och det såg inte ut att vara något fel på djupet. Vindrutan var borta. Dörren på förarsidan var öppen, liksom bagageluckan.

Bägge krockkuddarna hade utlösts. ”Och anledningen till att vi är här …?”

Clarke öppnade mappen. ”Främst för att hennes far verkar ha vänner. Jag fick order uppifrån: Förvissa er om att vi inte har missat något.” ”Vad skulle vi kunna ha missat?” ”Förhoppningsvis ingenting. Men det här området är ökänt för unga killar som gillar att köra fort.” ”Men hon är ingen ung kille.” ”Även om hon kör just den typen av bil som de gillar.” ”Jag känner inte till vad de gillar.” ”Den där sortens Golf uppfattas som en häftig kärra.”

Rebus släntrade bort till lastbilen. Mannen från skrotfirman rullade ut en kabel med en stor krok i änden. Rebus frågade honom hur många Golfbilar som hamnade i bilpressen. ”Det blir en och annan”, medgav mannen. Han hade på sig en oljig blå overall under en sliten läderjacka och hade smutsiga händer med sorgränder under naglarna. Basebollkepsen var så fläckig att bokstäverna på den var otydbara, och han hade tjockt grått skägg på hakan och halsen. Rebus erbjöd honom en cigarrett men han ruskade på huvudet. ”Brukar de här vägarna användas för snabbkörning?” fortsatte Rebus. ”Det händer.” ”Bantar du?” Mannen tittade på honom. ”Du verkar ha dragit ner på ordförrådet”, förklarade Rebus. ”Jag är bara här för att göra ett jobb.” ”Men det här är alltså inte den första kraschen av det här slaget du ser?” ”Nej.” 20

”Hur ofta?”

Mannen begrundade frågan. ”Kanske varannan månad. Men det var en krasch i förra veckan. På andra sidan Broxburn.” ”Och det handlar alltså om bilar som kör ikapp? Vet du något om hur de här loppen ordnas?” ”Nej”, konstaterade mannen. ”Tack för all din hjälp.” Rebus gick tillbaka till Golfen. Clarke kikade in genom den öppna dörren och granskade kupén. ”Titta”, sade hon och gav Rebus ett foto. Det föreställde en mockakänga i damstorlek. Den låg på golvet inne i bilen. ”Jag ser inga pedaler.” ”Eftersom bilden togs på passagerarsidan.” ”Okej.” Rebus gav tillbaka fotot till henne. ”Du menar alltså att det fanns en passagerare?”

Clarke ruskade på huvudet. ”Det här är ena kängan av det par som Jessica Traynor hade på sig. Den andra kängan satt på hennes vänstra sida. Ugg.” ”Ugg?” ”Det är märket.” ”Menar du att kängan flög av foten vid kollisionen? Eller lossnade den när sjukvårdarna drog ut henne?” ”En polis i den första bilen som dök upp tog ett par bilder med sin telefon – och då hade hon kängan på sig. Hon satt fortfarande i bilen. Ambulansen kom först ett par minuter senare.”

Rebus begrundade detta. ”Vem hittade henne?” ”En kvinna på väg hem från Livingston. Hon arbetar skift på stormarknaden där.” Clarke tittade på ett maskinskrivet papper i sin mapp. ”Dörren på förarsidan stod öppen. Det kan ha berott på kollisionen.” ”Eller på att föraren försökte ta sig ut.” ”Hon var medvetslös. Huvudet vilade mot krockkudden. Inget säkerhetsbälte.”

Rebus tog fotona från Clarke och granskade dem medan Clarke talade. ”Kvinnan från stormarknaden ringde 112 några minuter över åtta på kvällen. Det hade redan hunnit mörkna. Och här finns inga gatlyktor. Det enda ljuset kommer från det avlägsna skenet från själva Edinburgh.”

21

”Bagageluckan är stängd”, sade Rebus och lämnade tillbaka fotona. ”Ja”, instämde Clarke. ”Men det är den inte längre.” Rebus gick runt till bakre delen av bilen. ”Har du öppnat bagageluckan?” frågade han mannen från skrotfirman och fick en huvudskakning som svar. Bagageutrymmet var tomt, bortsett från ett enklare verktygsset. ”Kanske har någon plundrat bilen”, föreslog Clarke. ”Den stod faktiskt här hela natten.” ”Varför i så fall inte ta verktygssetet?” ”Det är väl inte värt särskilt mycket. Vem som helst kan ha öppnat bagageluckan, John – ambulansföraren, någon av poliserna …” ”Ja, det stämmer säkert.” Han försökte stänga luckan. Den var oskadd och gick igen utan problem. Nyckeln satt i tändningen och han tryckte ner knappen för att öppna bagageluckan på nytt.

Ett dunk berättade för honom att han hade lyckats. ”Elen verkar fungera”, sade han. ”Ett tecken på en välbyggd bil.” Clarke gick igenom sina papper. ”Vad kommer vi fram till för slutsats?” ”Vi drar slutsatsen att en bil körde alldeles för fort och åkte ut i terrängen. Inga tecken på någon kollision med någon annan bilist. Hon kanske talade i mobilen samtidigt? Det är inte särskilt ovanligt.” ”Det är värt att kolla upp”, instämde Clarke. ”Och kängan?” ”Ibland”, sade Rebus, ”är skor bara skor. Även om de heter Ugg.” Clarke läste ett meddelande på sin telefon. ”Det verkar som om bilens ägare har kvicknat till.” ”Vill vi tala med henne?” frågade Rebus.

Blicken som Clarke gav honom var det enda svar han behövde.

Jessica Traynor hade eget rum på Royal Infirmary. Sköterskan förklarade att hon hade haft tur – en misstänkt fraktur på ena fotleden, några blåmärken vid revbenen och möjligtvis en mindre omfattande whiplashskada. ”Hon har huvudet och nacken i en ställning.” ”Men kan hon prata?” frågade Clarke.

22

”Lite grann.” ”Några tecken på alkohol eller droger i hennes blod?” ”Jag tycker att hon verkar vara en renlevnadsmänniska. Men just nu är hon lite omtöcknad eftersom hon har fått smärtstillande.” Sköterskan hejdade sig. ”Vill ni tala med hennes far först?” ”Är han här?”

Sköterskan nickade igen. ”Han kom mitt i natten. Hon befann sig fortfarande på akuten då …” Sköterskan hade stannat vid ett fönster som vette in mot Jessica Traynors rum. Hennes far satt vid sängkanten, höll hennes hand i sin och klappade henne på handleden. Hennes ögon var slutna. Ställningen vid nacken verkade vara konstruerad av tjocka plattor skumplast som hölls på plats med en mängd metallklämmor. Hennes far höjde blicken och fick syn på ansiktena vid fönstret. Han kontrollerade att hans dotter sov, sedan lade han försiktigt ner hennes hand på sängen och reste sig upp.

Han lämnade rummet på tysta fötter och löpte med fingrarna genom det tjocka gråsprängda svarta håret. Han hade på sig kritstrecksrandiga kostymbyxor – kavajen hängde över ryggstödet på stolen bredvid dotterns säng. Den vita skjortan var skrynklig och manschettknapparna hade lossats så att han kunde rulla upp skjortärmarna. Rebus tvivlade på att den dyra klockan på vänster handled var en kopia. Mannen hade tagit av sig slipsen och knäppt upp de två översta knapparna i skjortan så att några tester grått brösthår tittade fram. ”Mr Traynor”, sade Clarke. ”Vi är från polisen. Hur är det med Jessica?”

Hans stora mörka ögon var påsiga på grund av sömnbrist och han luktade automatkaffe ur munnen när han talade. ”Hon mår bra”, sade han till sist.

Rebus undrade om Traynors solbränna kom från ett solarium eller en vintersemester. Förmodligen det senare. ”Har ni fått klarhet i exakt vad som hände?” frågade Traynor och vände sig till Clarke. ”Vi tror inte att något annat fordon var inblandat, om det är vad du tänker på. Men kanske var farten lite för hög …” ”Jessica kör aldrig för fort. Hon är oerhört försiktig.”

23

”Det är en kraftfull bil”, framkastade Rebus.

Men Traynor ruskade på huvudet. ”Hon skulle aldrig ha kört för fort, så det kan vi utesluta med en gång.”

Rebus sneglade ner på mannens skor. Svarta brogues. Den framgångsrike affärsmannen i varje detalj. Intonationen var typiskt engelsk, men inte hundraprocentig. Rebus mindes att det hade framgått av akten att Jessica var tjugoett år. ”Din dotter studerar väl?” sade han. Traynor nickade. ”På University of Edinburgh?” Ytterligare en nick. ”Vad läser hon?” frågade Clarke. ”Konsthistoria.” ”Vilket år läser hon?” ”Andra.” Traynor verkade bli otålig. Han betraktade sin dotter genom glaset. Hennes bröst höjde och sänkte sig nästan omärkligt. ”Jag måste gå tillbaka in till henne …” ”Vi måste ställa ett par frågor till Jessica”, sade Clarke till honom.

Han tittade på henne. ”Vad då för slags frågor?” ”Vi måste förvissa oss om att vi har fått fram alla fakta.” ”Hon sover.” ”Men ni kanske kunde väcka henne?” ”Hon är helt blåslagen.” ”Vad berättade hon för er om olyckan?” ”Hon sade att hon var ledsen över att Golfen hade blivit så illa åtgången.” Traynor riktade återigen uppmärksamheten mot fönstret. ”Bilen var en födelsedagspresent. Försäkringen kostade nästan lika mycket som bilen …” ”Sade hon någonting om själva olyckan?”

Traynor ruskade på huvudet. ”Jag måste faktiskt gå tillbaka in till henne.” ”Får jag fråga var du kommer ifrån?” undrade Rebus. ”Wimbledon.” ”I sydvästra London.” ”Ja.” ”Och när du fick höra talas om olyckan, gick det väl inga fler flyg till Skottland så då måste du alltså ha tagit tåget?” ”Jag har tillgång till ett privatplan.”

24

”Men då måste du ha varit vaken i ett och ett halvt dygn. Du kanske skulle sova en stund?” ”Jag har lyckats sova ett par timmar på stolen.” ”Men ändå … Din hustru är inte här?” ”Vi är skilda. Hon bor i Florida med någon som är hälften så gammal som hon. Han kallar sig för ’personlig tränare’.” ”Men du har väl berättat för henne om Jessica?” kontrollerade Clarke. ”Inte ännu.” ”Tycker du inte att hon borde få veta?” ”Hon lämnade oss för åtta år sedan – hon ringer inte ens till Jessica på jul.” Orden dröp av galla. Traynor var utmattad, men inte beredd att förlåta. Han vände sig mot de två poliserna. ”Beror detta på att jag utbad mig om en tjänst?” ”Vad då?” Clarkes ögon hade smalnat. ”Jag råkar känna ett par personer inom polisen – jag ringde från planet för att förvissa mig om att det här var en vanlig olycka.

För som ni sade är det här just den sortens olycka som vem som helst kan råka ut för.” Hans röst blev hårdare. ”Så jag förstår inte varför ni behöver tala med henne.” ”Vi har faktiskt inte sagt att det här var den sortens olycka som vem som helst kan råka ut för”, inflikade Rebus. ”Det var en raksträcka utan några andra bilar – det måste ha funnits en orsak till att bilen inte stannade kvar på vägbanan. Det är inte ovanligt att folk gillar att köra fort i det området när solen väl har gått ner …” ”Jag har redan sagt till er att Jessica var ytterst försiktig vid ratten.” ”I så fall måste man fråga sig varför hon körde så fort som hon gjorde. Kan någon annan ha försökt köra på henne? Försökte hon komma undan någon som förföljde henne? Det här är frågor som bara hon kan svara på.” Rebus hejdade sig. ”Det här är frågor som jag trodde att du också skulle vilja ha svar på.”

Han väntade på att detta skulle sjunka in. Traynor drog med handen genom håret igen och sedan suckade han djupt. ”Ge mig ert telefonnummer”, medgav han. ”Jag ringer er när hon har vaknat.” ”Vi tänkte gå ner till kaféet och ta en fika”, sade Rebus till 25

honom. ”Så vi kommer att vara kvar här i kanske tjugo minuter till.” ”Vi kan ta med oss en smörgås till dig”, tillade Clarke och ­hennes ansikte veknade lite.

Traynor ruskade på huvudet, men tog emot hennes visitkort när hon sträckte fram det. ”Mobilnumret står på baksidan”, sade hon. ”Jo, förresten – skulle vi kunna få ta oss en titt på Jessicas mobil?” ”Vad då?” ”Jag förmodar att den ligger på hennes nattduksbord där inne …”

Traynor började se irriterad ut igen, men vände sig om och gick in i rummet. Några ögonblick senare kom han ut med mobilen. ”Tack”, sade Clarke, tog emot mobilen och vände sig om för att gå före Rebus längs korridoren.

Rebus gick ut genom entrédörrarna för att röka en cigarrett ­medan Clarke köpte något att dricka åt dem. När han kom tillbaka, drabbades han av hackhosta. ”Ska vi ta reda på om det finns en ledig plats på ödemavdelningen?” frågade hon. ”Jag var inte ensam där ute – det var svårt att säga vilka som var flest, de anställda eller patienterna.” Han drack lite ur pappmuggen. ”Jag gissar på att det här ska föreställa te.”

Hon nickade och de drack under tystnad för ett ögonblick.

Kaféet låg längs sjukhusets överbyggda gågata. Det låg en butik på andra sidan gågatan där folk stod i kö för att köpa sötsaker och chips. Längre bort låg en hälsokostbutik som helt verkade sakna kunder. ”Vad fick du för uppfattning om honom?” frågade Clarke. ”Vem? David Dickinson-kopian?”

Clarke log. ”Jag tyckte snarare att han var lik George Clooney.”

Rebus ryckte på axlarna. ”Han har en dyr kostym och reser med privat jetplan – självfallet vill jag gifta mig med honom.” ”Ställ dig kön.” Hennes leende blev större. ”Men det går inte att förneka att han älskar sin dotter. Förmodligen är han chef för något större företag – men släpper allt för att åka hit.”

26

Rebus nickade medhåll och lyckades få i sig ännu en klunk te innan han föste undan muggen. ”Det där du sade om att någon försökte köra på henne eller förföljde henne”, fortsatte Clarke, ”var det bara ett hugskott?” ”Jag försökte bara hitta en förklaring till varför en försiktig förare ökade farten på det där viset.” ”Det är hur som helst en möjlig teori. Tror du att hon bor inne i stan?” ”Högst sannolikt – och kanske bor hon i en lägenhet som pappa köpt.” ”Vad gjorde hon i så fall här ute? Den där vägen leder egentligen ingenstans.” ”Det är ytterligare en fråga vi måste ställa henne”, instämde Rebus. ”Vad fick du fram av hennes mobil?” ”Obesvarade samtal och några sms.” ”Inga tecken på att hon talade i mobil när hon körde?”

Clarke ruskade på huvudet. ”Men om hennes far är lika snabbtänkt som välklädd …” ”Kanske han bestämde sig för att undanröja eventuella bevis på hennes dumhet.” Rebus nickade långsamt.

Det plingade till i Clarkes mobil för att meddela henne att hon hade fått ett sms. ”Det är Page”, sade hon och tittade på skärmen. ”Han vill veta vad som händer.” ”Det kräver ingen längre förklaring.”

Ytterligare ett pling. ”Och som på beställning. Jessica är vaken.” Clarke började resa sig upp. ”Tänker du ta med dig teet?” frågade Rebus. ”Vad tror du?”

Samma sköterska lämnade just Jessica Traynors rum när de kom fram. ”Ta det lugnt med henne”, sade hon lågt. ”Det är just det vi är kända för”, förvissade Rebus henne.

Jessica låg fortfarande på rygg. Hon stirrade upp i taket. Hon rörde på ögonen och blinkade några gånger innan hon riktade blicken mot de nyanlända. Läpparna var fuktiga, som om hon just 27

hade fått vatten ur muggen som stod på bordet bredvid. Hennes far hade satt sig ner igen och höll precis som förut henne i handen. ”Jessica”, började Clarke. ”Jag är kriminalkommissarie Clarke och det här är kriminalinspektör Rebus. Hur mår du? Eller det kanske är en korkad fråga?” ”Som om jag hade blivit påkörd av en bil.” ”Ja, jag har sett hur din Golf ser ut. Krockkudden räddade förmodligen livet på dig. Det var dumt att du inte hade säkerhetsbälte.”

Hennes far stelnade till när han tillgodogjorde sig detta. J­ essica spärrade upp ögonen. ”Jag använder alltid säkerhetsbälte”, protesterade hon. ”Kvinnan som hittade dig, hon som ringde efter polisen, säger att du inte hade något säkerhetsbälte på dig.” ”Kan inte bältet ha lossnat vid kollisionen?” frågade Traynor. ”Det är ett fenomen jag aldrig hört talas om”, sade Clarke till honom. Sedan riktade hon sig till hans dotter: ”Vet du varför en av dina kängor återfanns på golvet på passagerarsidan?” ”Jag förstår inte.” Jessica Traynor flackade med blicken mellan Clarke och Rebus. ”Du sitter bakom ratten”, förklarade Clarke, ”men en av dina Ugg-kängor landar på andra sidan konsolen. Det är ett fenomen som jag inte heller hört talas om tidigare.”

Hennes far lutade sig fram mot henne. ”Förut frågade de här poliserna mig om du kanske hade en annan bil i hasorna och att det var därför som du körde som du gjorde.” ”Jag vet inte vad som hände.” Jessica Traynors ögon fylldes av tårar. ”Handlade det om en kappkörning?” frågade Clarke. ”Hamnade du i vägen och tvingades väja?” ”Nej …”

Traynor hade rest sig upp från stolen. Hans dotter hade slutit ögonen hårt och han frågade henne om hon hade ont. ”Jag vill inte tänka på det”, sade hon till honom. ”Jag vill inte minnas. Bilen åkte av vägen. Det var allt.”

Traynor höll fortfarande hennes hand i sin och vände sig mot de två poliserna. ”Det är nog bäst att ni går nu. Ge henne lite tid 28

att återhämta sig.” Hans ögon sade dem att han inte tänkte finna sig i att de sade emot honom. Men Clarke dröjde sig ändå kvar även om det var Rebus som talade. ”Vi behöver bara ha Jessicas adress här i Edinburgh.” ”Varför det?” Frågan kom från sängen. Jessica hade knutit sin fria hand till en hård näve. Ögonen var fortfarande slutna men ansiktet såg plågat ut. ”För att vi behöver den”, sade Clarke.

Traynor tecknade mot korridoren. ”Jessica”, sade han, ”slappna bara av nu. Jag visar poliserna vägen ut.” ”Jag förstår fortfarande inte vad de gör här.” ”De ska gå nu.” Han tryckte henne lätt över handleden en sista gång innan han släppte hennes hand. Sedan sträckte han ut en arm för att tala om för Rebus att gå före.

När de väl hade kommit ut i korridoren och dörren hade stängts, gav han dem adressen. Clarke skrev in den i sin mobil. ”Och på tal om mobiler …” Traynor sträckte ut en hand med handflatan uppåt. Clarke plockade upp hans dotters telefon ur fickan och gav den till honom. ”Bor Jessica ensam eller delar hon lägenhet?” frågade hon. ”Hon bor ihop med en annan student. Hon heter Alice eller Alison – jag har bara träffat henne en gång.” ”Känner hon till vad Jessica har råkat ut för?” ”Om hon hade gjort det hade hon förmodligen varit här.”

Rebus hade också en fråga. ”Träffar Jessica någon?” ”Menar du om hon har en pojkvän? Det fanns någon som hette Forbes. Men hon har inte nämnt honom på sistone.” ”Är Forbes ett för- eller efternamn?” ”Jag vet faktiskt inte.” Traynors ögon var riktade mot fönstret och sängen därinnanför. ”Jag måste gå tillbaka nu.” ”Om hon berättar något …”

Han vände sig mot Rebus och nickade långsamt innan han gick tillbaka in i sin dotters rum. De såg honom sätta sig ner igen. ”Du tror alltså inte att hon var ensam i bilen”, sade Clarke. ”Jag tror inte ens att hon körde”, svarade Rebus.

29