9789137143477

janis heaphy durham

Spår från andra sidan En berättelse om livet efter döden

Översättning Ulrika Junker Miranda

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel The Hand on the Mirror: A True Story of Life Beyond Death This edition published by arrangement with Grand Central Publishing, New York, New York, USA. Through Ulf Töregård Agency AB. All rights reserved.

Copyright © Janis Heaphy Durham 2015 Foton i bildark privata Översättning Ulrika Junker Miranda Omslag Jan Cervin Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2016 isbn 978-91-37-14347-7

Till Max

Innehåll

Inledning 11

1. Handen på spegeln 17 2. Familjeangelägenheter 24 3. Max 42 4. I dödsskuggans dal 49 5. Märkliga händelser 54 6. Resan börjar 64 7. Ett mönster framträder 82 8. Försöker Max nå mig? 90 9. Milstolpar 103 10. Lärdomar från en rymdforskare 109 11. Resor utanför kroppen 121 12. Spöken – finns de? 130

13. Mattor som flyttar sig 137 14. Håller jag på att bli tokig? 143 15. Jag är inte tokig 153 16. Andligt uppvaknande 167 17. Nära döden-upplevelser: belägg för ett liv efter döden 172 18. Finns det någonting värre än att förlora sin partner? 182 19. Medier: finns de eller inte? 193 20. Att utmana forskarsamfundet 201 21. Att utmana media 212 22. Hur jag fann min mamma 222 23. Att sträcka ut handen till den andra sidan 231 24. hur jag fann mig själv 242

Efterord 251 Författarens tack 253

När du älskar en annan människa ser du Guds ansikte.

Victor Hugo Les Misérables, 1862

Inledning

Detta är en historia om en ovanlig, personlig resa. Den är inte vad du skulle förvänta dig av en person med min traditionella uppfostran och erfarenheter av den osminkade nyhetsvärlden.

Den börjar med min make Max Beslers för tidiga bortgång år 2004 och fortsätter med en rad märkliga händelser som till en början skrämde mig, men som sedan fängslade mig mer och mer. Berättelsen, som sträcker sig över åtta år, handlar om min andliga utveckling och om hur jag till sist kunde öppna mig för en verklighet som jag tidigare ansåg var otänkbar. Det är en berättelse om kärlek och hur den kan binda oss samman i ett betydligt mer fascinerande universum än jag någonsin tidigare föreställt mig. Jag hoppas att min historia kan ge styrka åt alla som varit i kontakt med döden på ett eller annat sätt, och det har vi så gott som alla.

Vi har alltid frågat oss vad som händer efter döden. Vi känner oss illa till mods när vi tänker på den. Vi lever ju och är fulla av liv. Varför ska vi ens tänka på döden? Och så plötsligt slår den till. Vi förlorar någon vi älskar och vi börjar fundera över döden och livet efter detta. Vetenskapsmän, teologer, författare, musiker, poeter och konstnärer har alla behandlat ämnet, direkt eller indirekt. Det är kärnan i de flesta organiserade religioner, liksom i presbyterianismen som jag själv växte upp med. Vi tror att man kommer till himlen när man dör. Men vad är egentligen himlen?

Om inte bara religionen utan även vetenskapen kunde visa 11

att vårt medvetande lever vidare efter döden, skulle det påverka vårt beteende och handlande radikalt. Jag skulle kunna påstå att frågan om det finns liv efter döden är den viktigaste existentiella frågan av alla. Vilken skulle kunna vara viktigare? I Spår från andra sidan lägger jag fram tanken att vi lever vidare i en annan form efter vår död. Livet slutar inte med vår fysiska död, om man ska uttrycka sig rakt på sak. Min förhoppning är att öppna läsarens ögon för denna möjlighet.

Min största drivkraft när jag skrev Spår från andra sidan var att boken skulle uppmuntra människor att öppet våga berätta om sina erfarenheter av att kommunicera med anhöriga som gått bort. Jag hoppas även att boken ska utgöra inte bara ett känslomässigt stöd, utan även en intellektuellt legitim grund för den typen av samtal. Diskussionerna borde hållas öppna, utan restriktioner. Samhället skulle tjäna på att undanröja det stigma som är förknippat med att dela med sig av personliga upplevelser som rör livet efter döden, och sådant som rör det parapsykologiska, såsom min historia.

Det som främst har hindrat mig från att skriva boken tidigare har varit min rädsla för att bli utskämd. Jag visste att jag skulle ta upp ett kontroversiellt ämne och jag hämmades av föreställningar om vad min familj och mina vänner skulle tycka. Jag visste naturligtvis att de älskade mig, men jag oroade mig ändå för att de skulle misstänka att min bottenlösa sorg hade påverkat mitt omdöme. Jag oroade mig också för vad folk i min vidare bekantskapskrets skulle tänka, speciellt mina arbets­kamrater.

Jag var övertygad om att de rationella personer som jag omgav mig med skulle ha svårt att ta till sig berättelserna om de bisarra händelser jag hade upplevt. Och vem kan klandra dem? Berättelsen är otrolig och ligger helt utanför gränserna för det normala. Trots att det finns dokumenterade belägg, exempelvis i form av fotografier, har människor ofta en bestämd uppfattning om vad de ska tro på, och det är sällan saker som verkar otroliga men ändå är sanna.

12

Jag vet att jag inte är ensam om att vara rädd för att bli dömd.

Jag delade med mig av min historia och de tillhörande fotografierna till en mängd andra, som en del i min forskning. Många jag mötte kunde relatera till egna upplevelser av det oförklarliga.

De var till och med ivriga att berätta sina historier för mig.

Ibland erkände de att de aldrig hade delat med sig av dem till någon annan, ibland inte ens till sin partner, av oro för vad andra skulle tro. Att ta del av deras rädsla för att berätta gav mig mod att själv våga dela med mig av min erfarenhet.

De finns huvudpersoner i de flesta berättelser, och den här är inget undantag. Du kommer att få träffa min familj, mina vänner, andliga utövare och medier samt ett antal andra människor som varit med på min resa och som har central betydelse för min undersökning. Det är den viktigaste utgångspunkten för denna resa. Kanske kommer du att bli förvånad över att de tänker så lika, även om de inte alltid uttrycker sig på samma sätt.

Du kommer att få möta några ledande forskare på området och ta del av deras frustration inför att försöka utvidga och gå vidare med sina undersökningar. Jag hoppas att du lär känna dem på samma sätt som jag – och blir fascinerad av dem.

Vissa teknikaliteter sträcker sig bortom mina kunskaper, men jag har försökt att beskriva vetenskapliga principer och framsteg på ett sätt som den vanliga läsaren kan förstå. Mitt mål är att bidra till att forskarna och deras arbete får så mycket uppmärksamhet som de förtjänar.

Långvarig förändring drivs inte uppifrån och nedåt, utan av en ”nedifrån och uppåt”-attityd. När människor ställer sig bakom en idé kan otroliga saker hända. Abraham Lincoln samman­ fattade det så här: ”Har man folket med sig kan man inte misslyckas, har man inte folket med sig kan man inte lyckas.” Bollen kommer att sättas i rullning när läsarna känner sig trygga nog att dela med sig av sina historier om medvetandets överlevnad och ett liv efter döden. Det kommer att leda diskussionen om ämnet vidare till de vanliga medierna, vilket i sin tur kan leda 13

till en bättre, seriösare och mer omfattande rapportering. Det skulle i sin tur kunna leda till att experter kan utforska området i en mer tillåtande miljö. Det skulle vara oerhört glädjande om den här boken i någon mån kan bidra till det.

Större acceptans kring tanken att medvetandet, och därmed också vi själva, lever vidare efter döden, kan förhoppningsvis leda till en förändring inom oss alla. Vi kan då fokusera mer på kärlek i våra liv och mindre på rädslan för att förlora någon. Och kanske, kanske, skulle vi kunna börja förstå vårt verkliga syfte.

Janis Heaphy Durham

14

Det är mycket lättare att känna igen fel än att finna ­sanningen, för felen ligger på ytan och kan övervinnas, men sanningen ­ligger på djupet, och det är inte givet för alla att söka den.

Johann Wolfgang von Goethe, 1749–1832

15

Kapitel 1 Handen på spegeln

Söndagen den 8 maj 2005 förändrades hela min tillvaro. Det var den dagen som jag hittade ett stort avtryck av en hand på badrumsspegeln i mitt hus i Sacramento, i Kalifornien. Det var inget vanligt handavtryck. Det såg ut att bestå av ett mjukt, vitt, pulveraktigt ämne. Man kunde se alla ben inuti handen, som om det vore en röntgenbild. När jag tog en närmare titt kunde jag se att det var avtrycket av en mans hand, eftersom fingrarna var stora och handflatan bred. Handavtrycket fanns där, helt perfekt format, ensamt på spegeln. Det hade bokstavligt talat uppstått från ingenstans.

Den dag som handavtrycket dök upp var det också exakt ett år sedan min man Max Besler dog. Max dog hemma i vårt vardags­ rum, omgiven av familj och vänner. När vi hade varit gifta i fyra år och han var femtiosex år gammal fick han diagnosen matstrupscancer. Sex månader senare fanns han inte mer, vilket gjorde mig och min fjortonåriga son Tanner helt förkrossade. Vi älskade båda Max så otroligt mycket och vi tre hade utvecklats så fint som familj. Den här söndagen ett år senare, på mors dag, höll jag fortfarande på att bearbeta min egen sorg, samtidigt som jag oroade mig över hur Tanner klarade av sin.

Jag och Tanner satt tillsammans vid ett litet bord i eftermiddagssolen i vår trädgård. Tanner bodde halva tiden hos mig i Sacramento och halva tiden hos sin pappa i El Dorado

Hill, som ligger ungefär en halvtimmes väg ifrån oss. En skils­ mässa är aldrig lätt, men jag och hans pappa Bob Heaphy hade bestämt oss för att göra allt för att sätta Tanners bästa främst.

Vi hade ansträngt oss för att göra upp ett fungerande schema för honom, och i både handling och ord visa honom att han skulle få fullt stöd och kärlek hemma, oavsett om han var hos mig eller hos sin pappa. Max bidrog också till den kärleken. Just den här dagen kände jag mig så trygg över att ha Tanner, med sitt blonda kortklippta hår och sin atletiska fysik, hos mig. Jag älskade att iaktta honom medan han gjorde sina läxor och jag log ett moderligt leende när jag noterade hans vana att forma läpparna till ord medan han läste. Jag påmindes om min egen föresats – att varje helg försöka komma ikapp med läsningen som behövdes för mitt arbete. Efter en stund kände vi att vi var hungriga, jag reste mig och gick in för att hämta någonting att tugga på. Tanner åt så som en frisk pojke i hans ålder bör – det vill säga hela tiden. Maten gav oss också något annat att tänka på en dag som den här, när våra hjärtan var fyllda av sorg.

Vårt hus hade en U-formig grundplan, med det stora sovrummet, Tanners rum och en klädkammare på vänster sida. I själva U-bågen låg vardagsrummet, matsalen och biblioteket.

Köket, gästrummet, tvättstugan och dörren till garaget fanns till höger i U:et. Max tillbringade de sista månaderna av sitt liv i gästrummet i stället för i vårt sovrum, eftersom han hade svåra smärtor och det var bekvämare för honom att sova ensam.

Han insisterade också på att jag skulle få sova ostört, eftersom jag jobbade.

På vägen in i köket för att laga till vårt mellanmål stannade jag till vid badrummet som låg intill gästrummet. Det var då jag fick syn på handavtrycket. Det hade inte varit där när jag borstade håret framför spegeln en timme tidigare, så jag visste att det var nytt. Jag stod där häpen, utan att röra en fena, i minst en minut. Jag kunde inte ta in det jag såg. Vid femtiotre års ålder hade jag aldrig upplevt någonting som låg lika långt bortom den 18

mänskliga sfären som detta. Mina ögon vilade på ett mysterium.

Min hjärna arbetade för högtryck för att försöka förstå vad jag såg. Höll jag på att bli galen? Kanske. Hade någon smugit sig in i huset och spelat mig ett spratt? Tveksamt.

Jag och Tanner skulle ha sett eller hört om någon kommit in i huset, eftersom dörren till trädgården stod öppen. Hur kunde ett mänskligt handavtryck vara lika genomskinligt som en röntgenbild? Så småningom kom min röst tillbaka och jag lyckades skrika: ”Tanner, kom hit. Skynda! Snabba dig!” ”Vad är det, mamma? Mår du inte bra?” frågade han. ”Titta”, skrek jag. ”Har du gjort det här?” Vid det här laget lät jag närmast hysterisk.

I samma stund som jag sa orden visste jag att det inte kunde vara han som hade gjort avtrycket. Han hade suttit bredvid mig i en hel timme medan vi jobbade ihop, ända sedan jag senast gick på toaletten. Men för att vara på den säkra sidan frågade jag Tanner om han kunde hålla upp sin högra hand så jag fick jämföra den med det pulverartade handavtrycket på spegeln.

Jag insåg att det var skrattretande att tro att han kunde ha gjort det. Handen var både mycket större och helt annorlunda formad än hans.

Vi stirrade båda två på handavtrycket, tysta och förundrade.

Så småningom släppte vi det med blicken och vände oss mot varandra. Våra blickar möttes och försjönk i varandra. Till vår förfäran blev vi medvetna om att vi stod inför någonting häpnads­väckande. Det var så märkligt, vi kunde inte fatta vad det var. Våra hjärnor kunde inte ta till sig det som vi såg. ”Mamma, jag förstår inte. Vad är det där för något?” frågade Tanner medan hans blick åter sökte sig till spegeln.

Jag funderade lite innan jag svarade. En kraftig reaktion skulle inte vara bra för någon av oss. Modersinstinkten slog till och jag bestämde mig för att ta det lugnt. Jag försökte låta stadig på rösten och hoppades att det skulle få Tanner att känna 19

sig trygg. Jag har upptäckt att barn ofta läser av oss vuxna bättre än vi inser, och en överdriven reaktion var varken nyttig för honom eller för mig. Samtidigt insåg jag att det var viktigt att jag var ärlig. Att låtsas som om ingenting ovanligt hade hänt skulle vara oärligt. ”Jag vet inte vad det är, Tanner.”

Sedan vågade jag själv ställa en fråga: ”Tror du att det kan ha någonting att göra med Max, det är ju precis ett år sedan han dog, eller hur?” Jag visste att Tanner inte skulle låta sig skrämmas av frågan, eftersom han hade älskat Max. Det var inte heller första gången vi upplevde märkliga saker efter Max död, men ingenting hade ens varit i närheten av chocken när vi fick se handavtrycket. ”Kanske, men hur skumt är inte det i så fall? Hur skulle han kunna göra avtrycket när han inte finns längre, mamma?” frågade Tanner.

Jag hade förstås inget svar på det, bara en övertygelse om att jag måste behålla mitt lugn och vara öppen för frågor utan att bli för känslosam. ”Jag antar att vi inte kan få svar på det nu, Tanner. Du kanske borde göra någonting annat ett tag, som att gå ut och spela lite basket?” ”Okej, mamma, men ropa om du behöver mig”, sa han och lät väldigt vuxen. Jag kramade om honom och sa att jag skulle komma ut i trädgården om några minuter. Jag letade fram min kamera och tog flera bilder av handavtrycket. Även om jag inte visste vad bilden betydde, insåg jag att jag måste dokumentera den. Jag borde ha gjort mer, till exempel skrapat bort lite av den pulverartade substansen och skickat den till analys, eller låtit göra en kriminalteknisk undersökning av fingeravtrycken. Men just då var jag så omskakad att jag inte kom att tänka på det.

Vad jag däremot tänkte på var ifall tidpunkten när hand­ avtrycket dök upp kunde betyda någonting. Det uppstod exakt på dagen ett år efter det att Max dött. Jag undrade om Max försökte komma i kontakt med mig. Jag mindes exakt hur hans 20

hand såg ut, så som de flesta fruar minns sina mäns händer. Den breda handflatan och de långa, smala fingrarna i handavtrycket på spegeln fick mig genast att associera till Max hand.

Jag kunde inte förklara fenomenet, men en sak var säker: det överensstämde inte med den tradition jag själv hade fostrats i.

Som barn var jag starkt påverkad av min pappa, en djupt troende presbyterian som hade en stark hängivenhet till sin Gud. Som de flesta människor började jag tänka mer självständigt i takt med att jag blev äldre. Därför – för att min tro inte längre spelade samma centrala roll i mitt liv – hade jag ingen tydlig bild av hur handavtrycket kunde förhålla sig till himlen eller till livet efter döden. Vad jag däremot visste var att jag hade fått kontakt med en helt annan dimension. Det förbryllade mig.

Jag frågade mig om det handlade om någonting paranormalt.

Var det ett spöke? Hade en del av Max stannat kvar i vårt hem, eftersom det var här han dog? Besökte han mig för att försöka få mig att förstå att det fanns någonting bortom detta livet?

Hade han av en slump upptäckt en metod för att kontakta mig?

Eftersom jag alltid har varit en öppen människa, ville jag vara öppen även nu. Men samtidigt var jag rädd. Att närma sig det okända var skrämmande.

Men faktum var att jag varken hade tid eller möjlighet att bli distraherad eller rädd. Därför sköt jag undan tankarna på händelsen, tills jag hade en chans att ta itu med den. Jag hade trots allt en son att uppfostra och ett jobb att sköta. Jag var upptagen med att försöka ta mig igenom min stora sorg. Mitt liv hade slagits i spillror när Max dog och att bearbeta sorgen var det enda jag kunde göra för att fungera som mamma och chef på tidningen. Jag satte stort värde på båda rollerna. Det var de som gjorde mitt liv meningsfullt. Att klara av dem var absolut nödvändigt. Jag fick inte misslyckas.

Min uppfostran visade sig också i att jag bestämde mig för att lägga händelsen bakom mig för tillfället. Min pappa var en förgrundsgestalt i vår församling, i och med att han var präst. Som 21

barn fick vi lära oss att vi med vårt uppträdande inte bara representerade oss själva utan hela vår familj, och i vidare mening även pappa i hans officiella roll. Det förväntades att vi skulle uppföra oss i enlighet med det och inte sticka ut eller bete oss okonventionellt. Det följde mig in i vuxen ålder.

I min roll som utgivare av och vd för den kaliforniska tidningen The Sacramento Bee var jag en själv en offentlig person. Eftersom tidningen var flaggskeppet i tidningskoncernen McClatchy ­Company var den inflytelserik inte bara lokalt, utan i hela delstaten och även nationellt. Jag minns att när jag anställdes frågade mig en av cheferna om jag kände mig bekväm med att få så mycket offentlig uppmärksamhet. Men det var först senare, när jag hade satt mig in i jobbet, som jag förstod vad frågan betydde. Mitt liv hamnade i strålkastarljuset, och nu hade jag ingen lust att få kritik av människor för att jag berättade om handavtrycket. Så jag valde att hålla tyst.

Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra med hand­avtrycket lät jag saken bero till onsdagen. Då kom min hemhjälp Helen Dennis för att städa, som hon alltid gjorde på onsdagar. Helen hade varit ett fantastiskt stort stöd för Max när han gick igenom sina cellgiftsbehandlingar. Vi såg henne som en familjemedlem och hade stort förtroende för henne. Hon var diskret i fråga om Max sjukdom och hade stor respekt både för hans integritet och hans värdighet under sjukdomstiden. Jag visade henne avtrycket i badrummet innan jag gick till jobbet. Jag var nyfiken på hennes reaktion. Vi stirrade båda på spegeln, hon blev förvånad men behöll sitt lugn. Vi frågade oss båda om detta var ett tecken från Max, med tanke på att det dök upp på årsdagen för hans död.

Efter en stund insåg jag att jag måste fortsätta med min vardag och sa att Helen kunde putsa spegeln och ta bort avtrycket.

Det hade suttit där i tre dagar och jag kände att det inte fanns någon anledning att låta det vara kvar. Senare berättade Helen att hon lyckats få bort avtrycket med fönsterputs, men att hon varit tvungen att skrubba ordentligt.

22

Jag gick vidare med mitt liv. Men hur mycket jag än hade bestämt mig för att lägga händelsen bakom mig, kunde jag inte släppa tanken på det märkliga, oförklarliga avtrycket på badrumsspegeln. Det var en så stark bild att den lämnade ett outplånligt spår i mitt sinne.

23