9789137143385

caroline kepnes

Du Översättning Manne Svensson

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel: You Copyright © 2014 by Alloy Entertainment and Caroline Kepnes Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Omslag: Sofia Scheutz Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 isbn 978-91-37-14338-5

Till dig, pappa

”Dagens första! Ses imorgon, om Gud vill.”

Harold Samuel Kepnes, 29 januari 1947–13 november 2012

1

Du kliver in i bokhandeln och håller kvar handen på dörren för att vara säker på att den inte smäller igen. Du ler generat över att du är så präktig, men du har inte fixat naglarna och din V-ringade tröja är beige och det är omöjligt att veta om du har behå på dig men det tror jag inte. Du är så ren att det är snuskigt och du mumlar ditt första ord till mig – hej – medan de flesta bara skulle ha gått förbi, men inte du, med dina slappa rosa jeans, en rosa väv som hämtad ur Min vän Charlotte och var kom du ifrån egentligen?

Du är klassisk, liten och välväxt, min egen lilla Natalie Portman mot slutet av Closer, när hon ser så där fräsch och rödkindad ut och har fått nog av risiga brittiska killar och är på väg hem till USA. Du har kommit hem till mig, äntligen har leveransen kommit, en tisdag klockan 10:06 på förmiddagen. Varje dag pendlar jag till bokhandeln på Lower East Side från min lya i Bed-Stuy. Varje dag stänger jag butiken utan att ha sett nån som du. Söta du, att du kom in i min värld idag. Jag darrar och borde ta lorazepam men tabletterna ligger en trappa ner och jag vill inte ha nån lorazepam.

Jag vill inte landa. Jag vill vara här, helt och fullt, och se hur du biter på dina omålade naglar och vrider huvudet åt väns­ ter, nej, du biter på lillfingret, spärrar upp ögonen, åt höger, nej, du nobbar biografierna, självhjälpsböckerna (tack och lov) och saktar ner när du kommer till skönlitteraturen.

7

Yes. Jag låter dig förlora dig själv bland hyllorna – skön­ litteratur F–K – och du är ingen sån där typisk jagsvag nymf på jakt efter Faulknerboken som aldrig blir utläst, aldrig ens påbörjad; som låter Faulkner härdas och förkalkas på nattduksbordet, om böcker nu kunde förkalkas; en Faulkner som ligger där bara för att övertyga ennattsliggen om att du talar sanning när du svär på att du aldrig brukar göra så här. Nej, du är inte den sortens tjej. Du använder inte Faulkner som rekvisita och dina jeans sitter löst och du är för solbränd för Stephen King och för ohipp för Heidi Julavits så vem, vilken författare ska du köpa? Du nyser, högt, och jag kan föreställa mig hur högt det låter när du får orgasm. ”Prosit!” ropar jag.

Du fnittrar och hojtar tillbaka: ”Tack, kompis.”

Kompis. Du flörtar, och vore jag en sån där tönt som lägger upp grejer på Instagram så skulle jag fota F–K-skylten och filtrera skiten ur den och skriva: F—K yes, jag har hittat henne.

Lugn nu, Joe. De gillar inte killar som är för på, påminner jag mig. Tack och lov kommer en kund och det är svårt att skanna hans förutsägbara Salinger, men det är det ju förstås alltid. Hur gammal kan han vara, trettiosex, och läser Franny och Zooey först nu? Och allvarligt talat. Han kommer inte att läsa den. Det är bara för att dölja Dan Brown-böckerna i botten av påsen. Om man jobbar i en bokhandel lär man sig att de flesta människor här i världen skäms över dem de är. Jag lägger ner Dan Brown först i kassen som vore det barnporr och säger att Franny och Zooey är grym och han nickar och du är fortfarande på F–K för jag skymtar nätt och jämnt en beige jumper mellan hyllorna. Om du bara sträcker dig upp lite till kommer jag att kunna se din mage. Men det gör du inte. Du tar en bok och sätter dig ner i gången och läser och kanske kommer du att 8

stanna där hela kvällen. Kanske blir det som med Natalie Portman i Where the Heart Is, den där vanvördiga filmatiseringen av Billie Letts bok – som höjde sig över mängden i fråga om den sortens smörja – och så stöter jag på dig där mitt i natten. Fast du kommer inte att vara gravid och jag är inte som den där mesen i filmen. Jag kommer att luta mig fram och säga: ”Ursäkta fröken, men vi har stängt”, och du kommer att titta upp och le. ”Jaha, men det har inte jag.”

Ett andetag. ”Det är bara att komma in. Kompis.” ”Hallå.” Det är Salinger-Brown som avbryter. Är han fortfarande här? Ja, han är fortfarande här. ”Kan jag få ett kvitto?” ”Jaha, förlåt.”

Han rycker det ur handen på mig. Det är inte mig han tycker illa om. Han hatar sig själv. Om folk bara kunde hantera sitt självförakt skulle servicen flyta på så mycket bättre. ”Hörru grabben, du måste gå vidare. Du jobbar i en bokhandel. Det är inte du som gör böckerna. Du skriver inte böckerna och om du var bra på att läsa dem skulle du antagligen inte jobba i en bokhandel. Så fimpa den där dryga jävla attityden och önska mig en trevlig dag.”

Den mannen kan säga vad han vill till mig. Det är ändå han som köper Dan Brown i smyg. Nu dyker du upp med ditt innerliga Portmanleende och du har hört allting. Jag tittar på dig. Du tittar på honom och han tittar fortfarande på mig och väntar sig ett svar. ”Ha en trevlig dag”, säger jag och han vet att jag inte menar det, och han hatar att höra sig själv avkräva plattityder av en främling. Jag vet att du hör på, så när han har gått ropar jag efter honom: ”Ha det så kul med Dan Brown, din jävel!”

Du kommer fram och du skrattar, och tack och lov är det morgon, för vi har stendött på morgnarna och ingen 9

kommer att vara i vägen för oss. Du ställer ner din korg med böcker på disken och säger retsamt: ”Ska du döma mig lika hårt?” ”Vilken idiot, eller hur?” ”Äh, han var nog bara på dåligt humör.”

Vad fin du är. Du ser nåt gott i alla. Du kompletterar mig. ”Jo”, säger jag och borde hålla käft och vill hålla käft men du ger mig lust att säga nåt. ”Den där snubben är anledningen till att de inte borde ha lagt ner video- och skivbutikerna.”

Du ser på mig. Du är nyfiken och jag vill veta nånting om dig men kan inte fråga så jag fortsätter bara prata. ”Alla strävar alltid efter att bli bättre: gå ner två tre kilo, läsa fem böcker, gå på museum, köpa en skiva med klassisk musik och lyssna på den och uppskatta den. Men vad de egentligen vill är att äta munkar, läsa tidningar och köpa popskivor. Och böcker? Åt helvete med böcker. Skaffa en Kindle. Vet du varför Kindle har blivit en sån succé?”

Du skrattar och skakar på huvudet och lyssnar fortfarande på mig när de flesta skulle ha låtit tanken fara och börjat fokusera på mobilen. Du är söt och du frågar: ”Varför då?” ”Jo, det kan jag tala om. Internet tog porren in i våra hem …”

Jag sa just porr, vilken miss, men du lyssnar ju fortfarande, vilken tjej. ”Så man behövde inte gå ut och hämta den. Man behövde inte få ögonkontakt med nån expedit i butiken som därefter visste att man gillade att se tjejer få smisk. Det är ögonkontakt som håller oss civiliserade.”

Du har mandelögon och jag fortsätter. ”Avslöjade.”

Du har ingen vigselring och jag fortsätter. ”Mänskliga.”

Du har tålamod och jag borde hålla käft men det kan jag inte. ”Och Kindle, Kindle tar bort all integritet ur läsandet, vilket är exakt vad internet gjorde med porren. Hela jäm10

vikten är satt ur spel. Man kan läsa sin Dan Brown både offentligt och privat på samma gång. Det är slutet på civilisationen. Men …” ”Det finns alltid ett men”, säger du och jag kan slå vad om att du kommer från en varmhjärtad, kärnfrisk familj som ständigt kramas och sjunger allsång kring lägerelden. ”Men när det inte finns några ställen att köpa filmer eller album på så är det bara böckerna som återstår. Eftersom det inte finns några videobutiker längre finns det inte heller några nördar som jobbar i videobutiker och citerar Tarantino och käbblar om Dario Argento och dissar folk som hyr Meg Ryan-filmer. Denna akt, denna interaktion mellan säljare och köpare, är den viktigaste dubbelriktade gata vi har. Och man kan inte ta bort dubbelriktade gator bara så där och vänta sig att det inte blir några negativa effekter, eller hur?”

Jag vet inte om du håller med men du ber mig inte lägga av som vissa gör ibland och du nickar. ”Hmm.” ”Skivbutiken var ju den stora utjämningsinstansen. Det var den som gav nördarna makt – ’Du ska alltså verkligen köpa Taylor Swift?’ – även om alla de där nördarna själva sen gick hem och runkade till Taylor Swift.”

Sluta säga Taylor Swift. Skrattar du åt mig eller med mig? ”I alla fall”, säger jag, och om du ber mig sluta så gör jag det. ”I alla fall”, säger du, och du vill att jag ska sluta. ”Poängen är att när vi köper saker så är det en av de få ärliga saker som vi gör. Den där killen kom inte in hit för att köpa vare sig Dan Brown eller Salinger. Han kom in hit för att bikta sig.” ”Är du präst?” ”Nej. Jag är en kyrka.” ”Amen.”

Du tittar på din korg och jag låter som en sinnesrubbad 11

enstöring och jag tittar i korgen. Din mobil. Du ser den inte, men det gör jag. Glaset har spruckit. Den har ett gult skal. Det betyder att du inte tar hand om dig själv förrän det redan är för sent. Du tar säkert inte zinktabletter förrän tredje dagen när du är förkyld. Jag plockar upp telefonen och försöker skämta. ”Snodde du den av den där killen?”

Du tar telefonen och rodnar. ”Jag och den här mobilen …”, säger du. ”Jag har varit en dålig mamma.”

Dålig mamma. En stygg liten flicka är vad du är. ”Nädå.”

Du ler och du har definitivt ingen behå på dig. Du tar ut böckerna ur korgen och ställer den på golvet och tittar på mig som om det inte fanns minsta tillstymmelse till möjlighet för mig att kritisera nåt som du gjort i ditt liv. Dina bröstvårtor putar ut. Du täcker dem inte. Du ser lakritsremmarna som jag har lagt intill kassaapparaten. Du pekar på en med hungrig blick. ”Får jag smaka?” ”Ja”, säger jag och stoppar redan in den i munnen på dig.

Jag plockar upp din första bok, Impossible Vacation av Spalding Gray. ”Intressant”, säger jag. ”De flesta tar hans monologer. Det här är en jättebra bok, men det är ingen bok som folk går och köper, särskilt inte unga kvinnor som inte verkar plågas av självmordstankar. Med tanke på hur det gick för författaren, menar jag.” ”Fast ibland vill man ju liksom bara bejaka svärtan, eller hur?” ”Jo”, säger jag. ”Jo.” Vore vi tonåringar skulle jag kunna kyssa dig. Men jag står i kassan med namnskylt på bröstet och vi är för gamla för att vara unga. Trick som går hem på kvällen funkar inte på morgonen, och ljuset strilar in genom fönstren. Ska inte boklådor vara mörka?

Kom ihåg: Säg åt mr Mooney att skaffa persienner. Gardiner. Vadsomhelst.

12

Jag plockar upp din andra bok, Förtvivlade människor av en av mina favoritförfattare, Paula Fox. Det är ett bra tecken, men det kan vara så att du köper den för att du har läst på nån idiotisk blogg att Paula Fox är Courtney Loves biologiska mormor. Jag kan inte vara säker på att du köper Paula Fox för att du kom till henne den rätta vägen, via en essä av Jonathan Franzen.

Du gräver i plånboken. ”Hon är bäst, eller hur? Förjävligt att hon inte är mer känd, inte ens när Franzen hyllar henne.”

Tack Gud. Jag ler. ”The Western Coast.”

Du tittar bort. ”Jag har inte kommit dit än.” Jag tittar på dig och du sträcker upp händerna, ger upp. ”Skjut inte.”

Du skrattar och jag önskar att dina bröstvårtor fortfarande vore hårda. ”Jag ska läsa The Western Coast nån dag och Förtvivlade människorhar jag läst miljarder gånger. Den här är till en vän.” ”Jaha”, säger jag och hör varningsklockorna ringa. Till en vän. ”Det är förmodligen slöseri med tid. Han kommer inte ens läsa den. Men det blir ju i alla fall en såld bok till för henne.” ”Det är sant.” Han kanske är din bror eller din pappa eller din homosexuelle granne, men jag vet att han är en vän till dig och jag bankar på miniräknaren. ”Det blir trettioen och femtioen.” ”Jädrans ocker. Inte undra på att folk föredrar Kindle”, säger du och rotar i din grisrosa plånbok från Zuckerman och ger mig ditt kreditkort trots att du har kontanter där så att det räcker. Du vill att jag ska veta vad du heter och jag är ingen galning och jag drar kortet och tystnaden mellan oss blir högre och högre och varför satte jag inte på musik idag och jag kan inte komma på nånting att säga. ”Så där ja.” Och så ger jag dig kvittot.

13

”Tack”, mumlar du. ”Det är en jättebra butik det här.”

Du skriver under och du heter Guinevere Beck. Ditt namn är ett poem och dina föräldrar är svin, förmodligen, som de flesta föräldrar. Guinevere. Allvarligt talat. ”Tack Guinevere.” ”Jag brukar bara kallas Beck. Guinevere är ju rätt långt och idiotiskt.” ”Jaha, Beck, du ser annorlunda ut i verkligheten. Och Midnite Vultures är grym.”

Du tar din väska med böcker och du bryter inte ögonkontakten, för du vill att jag ska se att du ser mig. ”Så sant, Goldberg.” ”Nä, jag kallas bara Joe. Goldberg är ju rätt långt och idiotiskt.”

Vi skrattar och du ville veta mitt namn lika mycket som jag ville veta ditt, annars hade du inte läst vad som stod på namnbrickan. ”Är du säker på att du inte ska passa på och knipa The Western Coast när du ändå är här?” ”Det låter nog konstigt, men jag sparar den. Den står på min panschislista.” ”Din ’bucket list’ menar du.” ”Nej nej, det är nåt helt annat. En panschislista är en lista över saker man planerar att läsa och titta på när man är pensionär. En bucket list är mer som att … åka till Nigeria, hoppa ut ur ett flygplan. En panschislista är sånt som att läsa The Western Coast och se på Pulp Fiction och lyssna på Daft Punks senaste platta.” ”Jag kan inte se dig som pensionär.”

Du rodnar. Du är Min vän Charlotte och jag skulle kunna älska dig. ”Ska inte du önska mig en bra dag nu?” ”Ha en bra dag, Beck.”

Du ler. ”Tack, Joe.” Du kom inte in hit för böckerna, Beck. Du behövde inte nämna mitt namn. Du behövde inte le eller lyssna eller snär14

ja mig i ditt garn. Men det gjorde du. Din underskrift står på kvittot. Det här var varken kontant eller på kredit. Det här var på riktigt. Jag pressar tummen mot det våta bläcket på ditt kvitto och Guinevere Becks bläck färgar av sig på min hud.

15

2

Jag kom i kontakt med e.e. cummings på samma sätt som de flesta sensibla, skarpsinniga män i min ålder kom i kontakt med e.e. cummings – via en av de romantiska scenerna i en av historiens mest romantiska kärlekshistorier, Hannah och hennes systrar, där en intelligent, sofistikerad gift New Yorkbo vid namn Elliot (Michael Caine) blir förälskad i sin svägerska (Barbara Hershley). Han måste vara försiktig. Han kan inte sätta in en stöt helt planlöst. Han väntar i närheten av hennes lägenhet och arrangerar ett slumpmässigt möte.

Briljant, romantiskt. Kärlek kräver sina ansträngningar. Hon blir förvånad över att stöta på honom och tar med honom till bokhandeln Pageant – ser du mönstret? – där han köper en diktsamling av e.e. cummings till henne och ber henne läsa dikten på sidan 112 när hon kommer hem.

Hon sitter ensam i sängen och läser dikten. Under tiden står han ensam i badrummet hemma hos sig och tänker på henne medan vi hör henne läsa.

Den dikten, Beck. Den får tankarna att svindla. Den har förberett mig på den här sortens attraktion. Jag vaknar upp för din skull. Varje dag studerar jag dig. Jag känner mig närmare dikten på sidan 112. Du ger mig en mening med tillvaron. Jag gillar att se på dig, älskade du.

Du tar med dina små händer på dig själv när andan faller på, något som den också gör, ofta, vilket påminner mig 16

om en annan scen i Hannah och hennes systrar, när Mia Farrow retar Woody Allen och säger att han inte kan få barn för att han runkar för mycket. Men du har klarat dig, hoppas jag.

Problemet med det här samhället är att om vem som helst visste hur det låg till med oss – att du fick orgasm tre gånger per natt, ensam, och att jag, på andra sidan gatan, såg på medan du onanerade, ensam – så skulle denna genomsnittliga person säga att jag var den som hade problem. Nu är det väl i och för sig ingen hemlighet att de flesta människor är idioter. De flesta gillar tunna mordgåtor och de flesta har aldrig hört talas om Paula Fox eller Hannah, så ärligt talat, Beck, de flesta människor kan gå och hänga sig, eller hur?

Dessutom uppskattar jag att du tar hand om dig själv istället för att fylla ditt hem och din fitta med ett pärlband av tvivelaktiga män. Du är svaret på varenda banal, lättsmält artikel om ”friare sex”. Du har moral och du är ­Guinevere, en kärlekshistoria som väntar på den rätte, och jag slår vad om att du stavar Den Rätte med begynnelseversaler när du drömmer om honom. Om mig. Alla vill ha allt med en gång men du kan vänta med Så små händer.

Ditt namn var ett ljuvligt ställe att börja på. Som tur är för oss så finns det inte så många Guinevere Beck i den här världen – bara denna enda. Det första jag var tvungen att ta reda på var din bostadsadress, och internet skapades med kärlek i åtanke. Det gav mig så mycket om dig, Beck, din Twitterprofil: Guinevere Beck @TheUnRealBeck Jag har aldrig haft en tanke som inte har uttalats. Jag skriver berättelser. Jag läser berättelser. Jag pratar med främlingar. Nantucket är min homeboy men New York är min homebitch.

17

Dina avslöjande biografier i olika webbtidningar som publicerar dina bloggar (om du inte vill kalla dem essäer) och dina svagt maskerade dagboksinlägg (om du inte vill kalla dem noveller) och dikterna som du skriver ibland har fått bitarna att falla på plats. Du är en författare uppvuxen på Nantucket och du skämtar om öbors inavel (men du är inte inavlad) och om segling (du är livrädd för båtar) och alkoholism (du förlorade din pappa när han tog till flaskan och det skriver du mycket om). Din familj är lika sammanhållen som den är bräcklig. Du vet inte hur du ska bete dig här, i stan där ingen känner nån, även om du fick fyra års praktik som collegestudent på Brown. Du kom in som reserv och är fortfarande övertygad om att det var nån sorts misstag. Du gillar polenta och energikakor som smakar körsbärspaj. Du tar inte bilder på mat eller konserter men du lägger upp bilder på Instagram (fast bara väldigt gamla grejer, bilder på din döda pappa, bilder på dagar på stranden som du omöjligtvis kan komma ihåg). Du har en bror, Clyde. Dina föräldrar var verkligen riktiga svin när det kom till namnen. Du har en syster, Anya (riktiga svin, men på ett annat sätt än jag trodde). Enligt fastighetsförteckningen har ert hus tillhört familjen i evigheter. Du kommer från en farmarsläkt och nämner gärna att du inte har ”ett ställe” på Nantucket, utan att du och din familj bor där. Du är så full av friskrivningsklausuler att du påminner om varningstexten på ett cigarettpaket.

Anya är öbo och kommer aldrig att flytta till fastlandet.

Hon vill helst av allt ta promenader på stranden och ha kvar den klara uppdelningen mellan sommaren och den ödslighet som kommer på köpet med säsongsbetonade turistfällor. Anya har fått huvudet förstört av din farsa. Du skriver om henne i dina noveller och gör henne till en ung kille eller en blind gammal kvinna och en gång var hon en ekorre som gått vilse, men att det är din syster du skriver om är uppen18

bart. Du avundas henne. Hur kommer det sig att hon inte tyngs av stora ambitioner? Du tycker synd om henne. Hur kommer det sig att hon inte har några ambitioner?

Clyde är äldst av syskonen, och det är han som har fått i uppgift att driva familjeföretaget, ett taxibolag på ön. Han är gift, har två barn och är mönsterföräldern i familjen. Så mycket går att utläsa av bilden på honom i lokaltidningen: en frivillig brandman, en läderhudad standardupplaga av den amerikanske mannen. Din pappa är alla småstads­ alkisars rekordinnehavare och han höll sig inte för god för rattfylla eller allmänt fylleri, men din brors reaktion var att bli precis tvärtom – nykter, extremt nykter. Om du hade blivit född först kunde det ha varit aktuellt för dig att driva familjeföretaget. Men du var ett klassiskt mellanbarn och var bra i skolan och hela ditt liv kallades du för ”hoppet”, den som skulle ta sig därifrån och bli nåt.

Internet är underbart och du twittrade en timme efter att vi träffades den där dagen: Jag känner lukten av cheeseburgare. #CornerBistro GörMigFet. Och jag måste säga att jag blev orolig för ett ögonblick.

Kanske var jag inte så speciell. Du nämnde inte ens mig, vårt samtal. Dessutom: Jag talar med främlingar är en rad i din Twitterbeskrivning. Jag talar med främlingar. Vad fan ska det betyda, Beck? Barn får inte prata med främlingar men du är vuxen. Eller betyder vårt samtal ingenting för dig? Är jag bara en i raden av främlingar? Är din Twitterbeskrivning ditt subtila sätt att meddela att du är en integritetslös bekräftelsehora som lånar ditt öra till vilken stackars halvfigur som helst som säger hej? Betydde jag ingenting för dig? Nämner du inte ens killen i bokhandeln? Fan, tänkte jag, jag kanske hade fel. Kanske var det ingenting mellan oss. Men sen började jag kartlägga dig och det visar sig att du inte skriver om det som verkligen betyder nåt. Mig 19

skulle du inte dela med dig av till dina följare. Ditt virtuella liv är en varietéföreställning, så om det faktum att du inte tog med mig i ditt ståuppnummer betyder nånting alls så är det att du åtrår mig. Kanske till och med mer än jag inser, eftersom din hand nu rör sig ner mot fittan än en gång.

Nästa sak som internet gav mig var din adress: 51 Bank Street. Du måste ju för fan skämta! Det är inget hektiskt Midtownkvarter där ansatta arbetsbin stormar till och från kontoret. Nej, vi talar om snofsiga, sömniga, löjligt trygga och dyra kvarter i West Village. Jag kan inte bara hänga där som jag är; jag måste smälta in bland poshfolket. Jag hittar en second hand-butik. Jag köper en kostym (affärsman och/ eller chaufför och/eller hemmaman), blåställ och nån sorts verktygsbälte (hantverkare som tar paus) och en ful jävla träningsoverall (tönt som tar hand om sin dyrbara kropp).

Jag har på mig kostymen vid första besöket och jag älskar det här stället, Beck. Det är kvintessensen av det gamla New York och jag bara väntar på att Edith Wharton och Truman Capote ska korsa gatan hand i hand med var sin papperskopp grekiskt kaffe och att de ser ut som de gjorde när de var i sitt esse, som om de konserverats i formaldehyd.

Prinsessor bor i det här kvarteret och Sid Vicious dog här för länge sen, när prinsessorna var dräktiga, när Manhattan fortfarande var coolt. Jag står på andra sidan gatan och dina fönster är öppna (inga gardiner) och jag ser dig hälla pulvergröt i en Tupperwareskål. Du är ingen prinsessa. På Twitter ser jag att du har vunnit i nån sorts lägenhetslotteri: Eh, vill inte låta som @AnnaKendrick47, men jag älskar alla underbara nördar på @BrownBiasedNYC och ser fram emot att flytta till Bank St. Jag sätter mig ner på farstutrappen och googlar. Brown­ stone Biased Lottery är en essätävling för studenter från Brown University som behöver boende för fortsättningskursen i New York. Lägenheten har varit i Brownfamiljens 20

ägo (vad nu det betyder) i många år. Du är kandidat i litterär gestaltning, så det är inte överraskande att du vinner ett lotteri som i själva verket är en essätävling. Och Anna Kendrick är en av skådisarna i filmen Pitch Perfect, om ­collegetjejer som deltar i a cappella-tävlingar. Du ser dig själv i henne, vilket är helt absurt. Jag tittade på Pitch Perfect. Den tjejen skulle aldrig leva så som du gör.

Folk går förbi din lägenhet, som ligger på salongsplanet, bara en aning ovanför markplanet, och de slutar inte stirra trots att du syns klart och tydligt. Dina båda fönster är vidöppna och det är tur för dig att gatan inte är så trafikerad. Det måste vara förklaringen till att du tror dig ha en privat sfär. Jag kommer tillbaka kvällen därpå (med samma ­ko­st­ym, kan inte låta bli) och då går du omkring naken framför de öppna fönstren. Naken! Jag hänger på trappen mittemot igen och du märker mig inte och ingen lägger märke till vare sig dig eller mig. Är alla häromkring blinda?

Dagarna går och jag börjar bli orolig. Du exponerar dig för mycket och det kan vara farligt, det räcker med att en sjuk jävel ser dig därinne och bestämmer sig för att komma och ta dig. Några dagar senare har jag på mig min arbetardräkt och fantiserar om att sätta galler för rutorna och skydda det skyltfönster som du kallar för ett hem. Jag föreställer mig att det här kvarteret är tryggt, och det är det också, men det är nåt dödslikt över tystnaden här. Jag skulle säkert kunna strypa en gammal gubbe mitt på gatan utan att nån skulle komma ut och stoppa mig.

Jag kommer tillbaka i kostymen (så mycket bättre än blåstället) och har på mig en Yankeeskeps som jag hittat i en annan second hand-butik (en sån jävla tönt är jag) för att röra ihop det, ifall du lägger märke till mig, vilket du inte gör. En man som bor i samma hus går upp för den väldigt lilla trappen (på bara tre steg) upp till porten (den är inte låst!) och den är så nära din lägenhet. Skulle han vilja (och 21

vem skulle inte vilja det?) kunde han luta sig över räcket, knacka på rutan och ropa ditt namn.

Jag kommer på natten, jag kommer på dagen, och varje gång jag är här är dina fönster öppna. Det är som om du aldrig har sett kvällsnyheterna eller en skräckfilm och jag sitter på trappstegen till det prydliga tegelhuset på andra sidan den lilla, rena gatan vid ditt hus och låtsas läsa Poor George av Paula Fox eller låtsas messa mina kolleger (ha!) eller låtsas ringa en vän som är sen och ljudligt gå med på att vänta i tjugo minuter till. (Det gör jag för grannen som kan stå och gömma sig och bli misstänksam mot mannen på farstutrappen; jag har sett en del filmer.) Ditt inbjudande sätt tillåter mig att komma in i din värld. Om vinden blåser åt rätt håll kan jag känna doften av din uppvärmda färdigmat och höra Vampire Weekend ur dina högtalare och om jag låtsas gäspa och tittar upp kan jag se dig slappa, gäspa, andas. Har du alltid varit så här? Jag undrar om du gjorde så i Providence, struttade runt som om du ville att dina förfinade grannar skulle se dig naken, halvnaken, vara beroende av mikrovågsmat och onanera för full hals. Förhoppningsvis inte, förhoppningsvis finns det en logik i detta som du kommer att förklara för mig när tillfälle bjuds. Och du med din dator, som om du behövde påminna din tänkta publik om att du är författare när vi (jag) vet vad du verkligen är: en aktör, en exhibitionist.

Och jag måste ständigt vara på min vakt. Jag har håret bakåtslickat ena dagen och ovårdat nästa. Jag måste förbli obemärkt bland folk som inte lägger märke till människor.

Trots allt skulle en genomsnittlig person som fick höra om en frekvent avklädd ung kvinna som struttade omkring framför ett öppet fönster och en förälskad ung man som satt tvärsöver gatan och tittade på, diskret, i de flesta fall säga att jag var den som var sjuk. Men det är du som är sjuk.

Du kallas bara inte sjuk eftersom din fitta är nåt som alla de 22

där människorna vill veta av, medan hela min uppenbarelse framstår som motbjudande för dina grannar. Jag bor i ett sexvåningshus utan hiss i Bed-Stuy. Jag har inte låtit mina ballar kramas åt av studielån och stipendier. Jag jobbar svart och har en tv med antenn. Det där folket skulle inte ta i min kuk med tång. Din fitta å andra sidan är guld värd.

Jag smuttar på mitt kaffe på farstutrappen tvärsöver gatan, griper tag i min hoprullade Wall Street Journal och andas och tittar på dig. Jag tar aldrig på mig tränings­ overallen för du gör så att jag vill klä upp mig, Beck. Två veckor går och en fetlagd överklassdam kommer ut från sin bostad. Jag ställer mig upp, som en idiot, men också en gentleman. ”Goddag, frun”, säger jag och frågar om hon vill ha hjälp.

Hon tackar ja. ”Det är på tiden att ni ungdomar lär er hur man uppför sig”, säger hon med raspig stämma. ”Det håller jag fullständigt med om”, säger jag och hennes chaufför öppnar dörren till limousinen. Han nickar åt mig, som om vi vore bröder. Jag skulle kunna göra det här i all evighet och jag sätter mig till rätta på farstutrappen igen. Är det alltså därför folk gillar dokusåpor? Din värld är ett mysterium för mig, att se var du sitter och slappar (i bomullstrosor som du köpt i storpack från Victoria’s Secret; jag såg dig riva upp kartongen häromdagen) och var du låter bli att sova (du sitter i soffan och tittar på skräp på nätet).

Det får mig att tänka: kanske letar du efter den där heta snubben i bokhandeln, kanske. Det är här du skriver, då du sitter så rak i ryggen med håret i knut och knackar kvickt som en liten kanin på tangenterna tills du inte står ut längre och griper tag i den limegröna kudden, samma kudde som du brukar vila huvudet mot när du sover, och du bestiger den där saken som ett djur. Trycket lättar. Och så somnar du, till slut.

23

Din lägenhet är dessutom jävligt liten. Det var korrekt när du twittrade: Jag bor i en skokartong. Vilket är ok för jag bränner inte 100-tals $ på Manolo B. @BrownBiasedNYC #Rebell Min #BrownUniversity-mugg är större än min lya. @ BrownBiasedNYC #realestate #NYC Det finns inget kök, bara en liten yta där köksutrustning har fösts samman som avdelningen för varuprover vid en utförsäljning på Bed Bath & Beyond. Men det ligger en sanning dold i tweeten. Du hatar stället. Du växte upp i en stor villa med tomt på fram- och baksidan. Du tycker om stora ytor. Det är därför du lämnar fönstren öppna. Du vet inte vad du skulle ta dig till om du var helt ensam. Och om du stänger fönstret till världen utanför, så är ensam just vad du är.

Dina grannar är som barn – med limousiner som hämtar upp dem från de enorma våningarna precis i närheten och lämnar tillbaka dem vid dagens slut – medan du ruttnar i ett skrymsle ämnat för pigfolk eller en golden retriever med stukad vrist. Men jag klandrar dig inte. Om det är nåt vi har gemensamt så är det vår förkärlek för West Village och om jag kunde flytta hit så skulle jag göra det, även om klaustrofobin långsamt skulle driva mig till vansinne. Du valde rätt, Beck. Din mamma hade fel: Mamma säger att en ”dam” aldrig ska behöva bo i en skokartong. @BrownBiasedNYC #mammaslogik #ingendam Du twittrar mer än du skriver och det kanske är därför du får din examen från New School och inte från ­Columbia.

Columbia antog dig inte: Ett avslag serveras bäst i papperskuvert för då kan du i alla fall riva sönder eller bränna upp det. #kominteinpå Columbia #livetgårvidare Och du hade rätt. Livet gick faktiskt vidare. Även om New School inte är så prestigefyllt är du i alla fall omtyckt av lärare och elever. Många av deras seminarier går att hitta 24

på nätet. Mycket från college går att få tag i på nätet, vilket är ännu ett slag mot det alltmer irrelevanta elitistiska system som de kallar ”college”. Ditt skrivande tar sig, och om du bara ägnade mindre tid åt att twittra och smiska ­kissen … Men ärligt talat, Beck, om jag var i din kropp skulle jag aldrig ens ta på mig några kläder.

Du tycker om att namnge saker och jag undrar vad du kommer att kalla mig. Du försöker dra igång en Twittertävling om namnet på din lägenhet: Vad sägs om #Trångsomminfitta Eller #PitchPerfectBåset Eller #Ombyggdyogagarderob Eller #Ställetdärdutittarutgenomfönstretochsersnubbenfrånbokhandelnsomtittarpådigochdulerochvinkaroch En taxichaufför lägger sig på signalhornet eftersom nån nyduschad idiot direkt från nåt första utkast av Bret Easton Ellis som aldrig sett dagens ljus korsar gatan utan att se sig för. Han säger förlåt men menar det inte och drar handen genom sitt blonda hår.

Han har för mycket hår.

Och han går uppför trappen som om han äger den, som om den var byggd för honom och dörren öppnas innan han kommer dit och det är du som öppnar dörren och nu är du där, du släpper in honom och kysser honom innan dörren långsamt går igen och nu är dina händer Så små händer i hans hår och jag kan inte se nån av er förrän ni är i vardagsrummet och han sitter i soffan och du sliter av dig linnet och grenslar honom och gnuggar dig mot honom som en strippdansös, och alltsammans är bara helt fel, Beck. Han river av dig bomullstrosorna och smiskar dig på ­stjärten och du tjuter och jag går över gatan och lutar mig mot ditt hus för jag behöver höra detta.

Förlåt, pappa! Förlåt!

25

En gång till, sötnos.

Förlåt, pappa.

Du har varit stygg.

Jag är en stygg flicka.

Du vill ha smisk, eller hur?

Ja, pappa. Jag vill ha smisk.

Han är inne i din mun. Han skäller på dig. Han slår dig.

Då och då går Truman Capote förbi och tittar, reagerar, ­tittar sen bort. Ingen kommer att anmäla det här till polisen för ingen vill erkänna att de har tittat på. Det är ju för fan Bank Street detta. Och nu knullar du honom och jag backar tillbaka till min sida av gatan där jag ser att han inte älskar med dig. Du griper tag i hans hår – för mycket hår – som om det skulle kunna rädda dig och dina historier. Du förtjänar nånting bättre och det kan inte kännas bra när han tar tag i dig så där, stora svaga händer som aldrig gjort ett handtag, som han daskar till dig på stjärten när han är klar. Du kliver av och lutar dig mot honom och han knuffar bort dig och du låter honom röka i lägenheten och han askar i din Brownmugg – som är större än lägenheten – och du glor på Pitch Perfect medan han röker och messar och puttar bort dig när du klänger på honom. Du ser ledsen ut och det är klart att du är ledsen. Han är inte din sidan 112. Jag är din sida. Varför jag är så säker på det? För att du twittrade det här för tre månader sen, innan du kände mig: Kan vi inte bara erkänna allihop en gång för alla att vi känner till #eecummings tack vare #Hannahochhennessystrar? Okej puh. #ingetmerskitsnack #prettostopp Du ser hur du pratade med mig innan vi ens kände varandra? När han lämnar dig gör han det inte med F ­ örtvivlade människor av Paula Fox i handen. Han är en blond m ­ isogyn jävel med ståkrage som blåser håret ur ögonen. Han har bara utnyttjat dig och han är inte din vän och jag måste gå.

Du behöver duscha.

26