9789137143248

DENISE RUDBERG STHLM QUEENS

e n o Sim

Tidigare utgivning: Sthlmqueens Disa Elegant crime: Ett litet snedsprång Två gånger är en vana Bara tre kan leka så Mellan fyra ögon När klockan slår fem På sex meters djup På Bonnier Carlsen: Trilogin Tillsammans Trilogin Baristas

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Denise Rudberg 2017 Omslag: Li Söderberg och Katy Kimbell Omslagsfoto: Li Söderberg och Katy Kimbell Författarfoto och porträttfoto framsida: Christopher Hunt Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-37-14324-8

Till min dotter, Loppsan

Prolog

Juni – ett år tidigare Simone gick ut från sina föräldrars port och konstaterade att luften var ljummen fastän det började bli kväll. Hon hade exakt två timmar på sig innan festen började. Hennes föräldrar tyckte det var mysigt att äta middag hela familjen minst två gånger i veckan, men det var inte alltid hon kände sig sugen på att sitta runt ett bord tillsammans med sina jobbiga småbröder. Under dagen hade hon hängt på Kampementsbadet tillsammans med Disa och ­Mercedes och de hade börjat fundera över vad de skulle göra till midsommar. Förslaget att vara på Simones lantställe ute i skärgården låg närmast till hands och var också anledningen till att hon inte vågat banga familjemiddagen.

Hennes föräldrar brukade vara i Frankrike över midsommar, men det var ändå inte givet att hon skulle få ha fest i sommarhuset. Tidigare år hade det varit en hel del stök i skärgården och även om hennes föräldrar litade på henne var de oroliga att något kunde hända när de inte var i 7

landet. Efter en del diskuterande under middagen hade hennes mamma till slut gått med på att de fick vara där, men de fick lova att inte bli fler än tolv stycken. Även om det ibland lockat att ha större fester än planerat hade Simone varit rätt noga med att hålla sina löften till föräldrarna, för det mesta var de väldigt generösa och hon fick bara ångest om hon missbrukade deras förtroende. Disa och Mercedes hade alltid också tyckt att det var viktigt.

De gillade hennes föräldrar båda två. Simone önskade att hennes bästa vänner hade kunnat hänga med på festen, men Disa skulle jobba, så här under våren var det många firmafester för eventbyrån där hon jobbade extra. Mercedes visste hon inte vad hon skulle göra. Hon korsade Valhallavägen och gick in på Erik Dahlbergsgatan fram till porten där hon bodde.

Simone tog ännu en klunk och fick fram ciggen ur väskan.

Balkongen var full till bristningsgränsen och även om hon började bli ordentligt packad, så undrade hon nyktert om det fanns någon risk att den kunde rasa. Hon skulle just ta ett kliv in och röka under fläkten när en tändare hölls fram framför henne. Han som höll i den log brett.

– Eld om jag får tigga en cigg i utbyte?

Simone tog ett djupt bloss tills glöden sprakade och räckte honom paketet.

Han sög in kinderna och såg henne i ögonen samtidigt som han lät röken blåsa åt sidan.

– Vem är du kompis med?

8

Simone ryckte på axlarna och nickade in mot lägenheten.

– Victor. Erik. Typ alla därinne. Vi har känt varandra sen forever. Du? – Inte så många. Jag kom hit med en kille jag pluggar med, men han verkar ha dragit med någon tjej.

Han sträckte fram handen.

– Christopher.

Simone tog den och blåste röken i en ring innan hon log.

– Simone. Skön polare som bara drog.

– Det är lugnt, jag förstår honom. Hon var snygg som fan.

Båda skrattade till och Christopher såg på hennes tomma vinglas.

– Mer vin?

– Gärna!

Han fimpade cigaretten mot balkongräcket och tog hennes glas. Efter ett par minuter var han tillbaka med två glas och en flaska. Han hade en mörkgrå t-shirt och slitna Acnejeans. Simone noterade att han var betydligt mer tränad än deras andra killkompisar, utan att se ut som en gymkille. Hans cendréfärgade hår var tjockt och låg ledigt bakåtstruket utan att vara slickat. Hon tyckte att han såg lite bohemisk ut, annorlunda än de andra. Han mötte hennes blick och flinade stort.

– Tänkte att det var lika bra att gardera oss, det är så sjukt mycket folk därinne. Så, Simone! Vem är du?

– Vem tror du att jag är?

9

– Förutom att du lätt är den snyggaste tjejen på festen?

– Ämen, så lamt. Var det förresten inte tjejen som din polare just gick hem med?

– Hon var också snygg, men inte som du. Och det är inte särskilt lamt. Du är snygg, jag tror du vet det också.

Men förutom det så är du rätt less på dina gamla polare eftersom ni alltid gör samma saker. Du vet att du är annorlunda och har förmågan att tänka utanför boxen. Som inte dina andra polare alltid gör.

Simone såg allvarligt på honom innan hon gav honom en lätt knuff.

– Och allt det där skulle du ha kunnat lista ut på de få sekunderna vi har träffats? Haha, bra jobbat! Kör du alltid den grejen? Du är snyggast på festen, du är speciell, inte som de andra. Ärligt, låter som en dålig Kent-ripoff.

Christopher flinade och himlade med ögonen.

– Äh, sluta! Det brukar alltid funka!

Simone tog en klunk och nickade sakta.

– Jag kan tänka mig det. Men som straff får du berätta vem du är! Denne mystiske främling som inte känner alla på festen.

Christopher drog en hand genom det kraftiga håret och nickade tillbaka.

– Fair deal! Jag är uppvuxen i Vänersborg, två syskon.

En bror som är två år yngre och en syster som är fem år yngre. Våra föräldrar skildes när jag var tolv och vi flyttade med mamma ut på landet, en mil från där vi bodde in­n an. Vår pappa flyttade till Trollhättan och startade en 10

ny familj. Efter gymnasiet flyttade jag till Göteborg och kom in på Chalmers, men jag hatade det. Så jag lyckades ta mig in på Stockholms universitet och flyttade hit för tre år sen.

– Flickvän?

– Jag hade en flickvän, men hon bodde kvar utanför Vänersborg och vi pendlade första två åren. Men sen sprack det. Det fanns lite för många intressanta tjejer här i Stockholm.

– Var bor du?

Han såg henne i ögonen och höjde glaset.

– Jag bodde hos en kompis på hans soffa när jag kom hit och när han träffade sin tjej och flyttade in hos henne så fick jag bo kvar i hans lya. Men det är väl bara en fråga om tid, snart kommer han behöva ha den tillbaka.

– Inte den snubben som försvann med en tjej här från festen?

Christopher flinade brett igen.

– Jo, det är väl därför jag misstänker att han kommer behöva ha den tillbaka.

Båda skrattade.

– Och du? Pojkvän?

Simone ryckte på axlarna.

– Inte längre, vi brejkade för typ en vecka sen. Vi träffades ett tag, men han hade lite svårt att bestämma sig. Men det var ingen större förlust, det var rätt trist mot slutet.

Typ noll passion.

Christopher rynkade pannan.

11

– Svårt att bestämma sig för vad?

– Om vi skulle vara ihop eller inte. Han är inte riktigt typen som vill ha ett förhållande.

– Finns det en sån typ?

Simone tog ännu en klunk och såg förbi honom ut över balkongräcket.

– Jag vet inte, han hävdade det. Men jag vet faktiskt inte om jag bryr mig så mycket. Först gjorde jag det, men inte längre.

Christopher mötte hennes blick men sa ingenting. Han nickade frågande mot cigarettpaketet i hennes hand och tände sen en. Långsamt drog han in röken och pekade med ciggen ut mot Humlegården som låg nedanför dem.

– Ända sen jag flyttade hit till Stockholm så har jag drömt om att bo så här. Mitt i stan med allt runt omkring. Bo i en fin lägenhet och lära känna massor med nya män­niskor.

Nu har jag gjort det, även om jag inte äger en lägenhet så är jag här. Och det som hela tiden slår mig är ändå att det inte betyder någonting. Alla mina gamla skol­kompisar i Vänersborg är, i jämförelse med gänget här inne, hur töntiga som helst. De kör sin pappas gamla Volvo 245 till Ica eller sitter på pizzerian och diskuterar vilken av dem som är bäst att trimma. Men ändå, de gör saker. De är på riktigt. De flesta människor jag träffar i den här stan är inte så. De gör saker bara för att alla andra gör det. Träffar rätt människor och gör rätt grejer, det är som att folk inte riktigt vet vad de egentligen bryr sig om. Folk verkar räddare här i Stockholm. Mer ängsliga.

12

Simone tyckte att det klingade klyschigt, men blev samtidigt lite impad att han vågade vara så ärlig. Han verkade inte ha något behov av att vara cool, han stod för den han var och att han kom från en mindre stad. Dessutom hade hon svårt att släppa hans blick, det var som om han såg rätt in i henne. Inte alls som med Adam som knappt vågat se henne i ögonen. Hon tog ännu en klunk och nickade sen långsamt mot honom.

– Du menar helt enkelt att stockholmare är ytliga och folk på landet är lite skönare?

Christopher log och nickade tillbaka. Hans ögonfransar var så svarta och täta kring hans blåa ögon att man nästan kunde tro att han hade mascara.

– Exakt så! Nej, men allvarligt, det är annorlunda i Stockholm.

– Är det inte bara så att det man har känt i hela sitt liv också är det man förstår sig bättre på?

– Nej, jag tror att vi är fundamentalt olika. Är du uppvuxen på landet som jag, så är du tvungen att hitta på saker för att ens orka överleva tristessen. Dessutom har många det sämre ekonomiskt, det finns inte lika många jobb. Sånt är ni rätt ovana vid här i Stockholm. Här är ni istället jäkligt mycket bättre på att hantera nya saker och kan lättare acceptera förändringar. Det är man jävligt osugen på där jag kommer ifrån.

– Och dina föräldrar, hur är de?

Christopher tog en klunk och grimaserade.

– Min pappa är den inskränkta typen som hatar allt som 13

har med förändringar att göra. Mamma lämnade honom när han gjorde klart för henne att han tyckte att en resa på sommarlovet till Frankrike var en helt absurd idé. Sånt gjorde bara idioter. Han är så med allt. Och mamma är precis tvärtom, älskar att göra nya saker. Har alltid något nytt på gång, någon kurs eller resa som hon planerar. Hon ärvde sin mammas hus på landet, en liten stuga med lite tillhörande mark. Det var dit vi flyttade efter skilsmässan.

Mamma skaffade höns och odlade grejer. Hon fick det att funka även om hon bara hade sin lön från äldreboendet där hon jobbade. För pappa var det svårare, han blev av med jobbet när vi var små och lyckades aldrig hämta sig efter det, trots ny familj.

Simone blinkade.

– Wow, vilken intressant barndom, och cool mamma!

Christopher nickade.

– Ja, hon är bra. En bra förebild. Det är väl kanske därför jag har rätt svårt att respektera tjejer som inte är självständiga, de går fetbort.

Simone log.

– Jag förstår det.

– Så vad är din story? Vem är du?

– Väldigt tråkig i jämförelse med dig. Gifta föräldrar, bra uppväxt möjligen med undantag för att mina två småbröder älskar att vara sjukt jobbiga. Men i övrigt har jag inga dramatiska händelser att rapportera. Mina två tjejkompisar är betydligt mer spännande än jag, med lite tuffare uppväxter och sånt.

14

– Så du skulle inte vara spännande då? Det tror jag inte en sekund på. Jag tror nämligen att du är den typen av människa som kan genomskåda vilken bluff som helst på bara några sekunder. Jag tror att du är typen som vet vem som är på riktigt eller inte. Och säg vilka tjejer här inne som kan det? De allra flesta älskar att låta sig imponeras av skitsaker och jag har väldigt svårt att se att det skulle hända dig. Jag tror att du skiter rätt mycket i vad som är rätt, du kör ditt eget race, det såg jag redan när du klev in genom dörren.

En hårslinga hade släppt från hennes tofs och Chri­ stopher fångade upp den med fingertopparna. Han strök den försiktigt bakåt varefter han tog hennes vinglas och fyllde på från flaskan. Hon tog tillbaka glaset med båda sina händer. Efter att ha fyllt på sitt eget höjde han glaset mot henne.

– Det är något speciellt med den här kvällen. Väldigt speciellt.

Därefter mindes hon inte var allt började och slutade.

Bara att han lutade sig fram och kysste henne. Kysste henne på ett sätt som Adam aldrig hade gjort. Det var som att han ville smaka av hela henne. På något vis lyckades de ta sig från festen. Gick genom Humlegården och någonstans nedanför lekparken lade han försiktigt ner henne på gräset. Lade sig på sidan bredvid henne och knäppte upp blusen. Smög in handen under hennes kjol. Hans fingrar krävde sig fram genom trosorna och hon kunde inte längre andas normalt. En stund senare stapplade de in i 15

hennes hall med gräs överallt och varma av den ljumma juni­n atten.

Simone vaknade av att solen sken in i lägenheten. Hon hörde djupa andetag från Christopher som sov fridfullt med ena armen över huvudet. Hon såg fascinerat på de täta ögonfransarna och höll sig stilla för att inte väcka honom. Natten hade varit helt fantastisk. Christopher hade tagit i henne på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Som om han verkligen ville ha henne och han var inte rädd. De hade skrattat tillsammans när ingen av dem fick av sig underkläderna på ett värdigt sätt. De hade fnissat tillsammans när deras näsor krockat i mörkret och de hade inte kunnat sluta kyssas. Plötsligt slog han upp ögonen och log stort mot henne.

– Ligger du här och tjuvkikar på mig? Man skulle nästan kunna tro att du gillar mig.

Simone daskade till honom med kudden och han drog henne intill sig. Sen flög han plötsligt upp ur sängen och öppnade balkongdörrarna på vid gavel. Han stod spritt naken och tittade ut över gården.

– Vilken fantastisk morgon! Vad gör vi? Har du något du måste göra?

Simone fnissade och drog upp täcket mot hakan.

– Nej, inget särskilt. Jag hade tänkt att träffa mina tjejkompisar lite senare, men det är inget bestämt.

Han log mot henne och slängde sig tillbaka på sängen.

– Bra! Då har jag ett förslag. Du ligger kvar här i sängen medan jag drar ut och fixar frukost. Sen får du visa mig 16

stan. Ta med mig på allt jag behöver kunna om Stockholm.

Du får dra med kusinen från landet på stadsvandring.

Simone skrattade till.

– Kusinen från landet i Acnejeans och Cos-tisha? Men okej, det låter bra. Koden är 1212 och mina nycklar ligger på bänken i köket.

Christopher drog på sig sina kalsonger och Simone konstaterade att hans magrutor var extremt väldefinierade.

– Tränar du?

Han drog tröjan över huvudet och sen handen genom håret.

– Inte särskilt. Jag tycker det är rätt trist.

Simone rynkade pannan.

– Du är ju sjukt vältränad, är du ett träningsfreak?

Han ryckte på axlarna.

– Nej, jag tränar inte. Bra gener bara.

Han skrattade och böjde sig fram för att ge henne en mjuk puss.

– Ses snart. 1212 sa du?

Simone kastade sig bakåt mot kuddarna när hon hörde dörren slå igen. Sen fick hon fart och skyndade ut i badrummet. Hon ville hinna duscha innan han kom tillbaka.

På vägen in i badrummet såg hon att Adam sms:at. ”Jag saknar dig!” Hon fnös till och konstaterade att hans försök till kärleksförklaring hade skickats iväg 03.52 på morgonen. Alltså bara fyllekåt.

Hon tänkte definitivt inte svara och skrev istället till Disa och Mercedes.

17

”Kan bli körigt för mig idag. Fick värsta ragget igår.

Hemsläp. Puss.”

Svaret från Disa lät inte vänta på sig. ”Så jävla värt! Fuck Adam, fast inte på det bra sättet.

Go nya ragget!”

Simone log när hon vred på vattnet och konstaterade i spegeln att hon fortfarande hade gräs i håret och en grön fläck på behån. Så värt.

Frukosten hade varat i en evighet, därefter hade de haft sex i soffan och sen ännu en gång i sängen. Mitt i dagsljuset hade han sett henne i ögonen samtidigt som han trängde in i henne. Kysst henne ömt på munnen och sett tårögd ut.

Hon hade själv knappt kunnat hålla tillbaka tårarna. Allt med Christopher kändes så stort.

Framåt tvåtiden tog de sig äntligen ut och de skrattade båda två när de kisade mot den starka solen. Birger Jarlsgatan pulserade i värmen och det kändes nästan som om de var utomlands. Det var som om Simone plötsligt såg sina kvarter med helt nya ögon. Hon noterade varje detalj och allting kändes magiskt. Till och med en hund som bajsade på trottoaren blev extremt rolig och knasig. Det verkade vibrera omkring dem. Med Christopher kändes allt nytt och annorlunda. När de kom fram till Norrmalmstorg stannade han.

– Vad säger du? Vart vill du gå? Karlbergs slott? Rosendahls trädgårdar?

18

– Hur vet du var alla de här ställena finns, du som sa att du behövde en guidad tur i Stockholm?

– Äh, lite koll har man väl.

Han drog henne plötsligt intill sig. Log brett och såg henne i ögonen.

– Är det så här vi ska ha det nu? Du och jag? Ensamma i världen.

– Ensamma i världen, vi står ju för fasen mitt på Norrmalmstorg.

Han skakade på huvudet och pussade henne hårt på munnen. Sen en gång till.

– Det är bara du och jag. Det vi har är något alldeles speciellt. Det är väldigt sällan man träffar någon och det direkt blir så här. Du fattar det va?

Simone log och nickade.

– Jo, jag håller med. Det är speciellt.

Han drog henne ännu närmare och viskade i hennes öra.

– Jag håller på att bli så jävla kär i dig.

Simone kände hur hela kroppen började pirra av hans ord. Ingen hade någonsin sagt något sånt till henne. Kärlek vid första ögonkastet kändes plötsligt så väldigt äkta. Det spelade ingen roll att de just hade träffats, allt mellan dem stämde. Det här var allt hon någonsin drömt om.

De kysstes länge där på Norrmalmstorg. Simone slöt ögonen och stängde ute myllret av förbipasserande män­ niskor. Ingen hade sagt så till henne, ingen hade varit så kär i henne som Christopher.

19