9789137143224

DENISE RUDBERG STHLM QUEENS

Disa

Tidigare utgivning Elegant crime: Ett litet snedsprång Två gånger är en vana Bara tre kan leka så Mellan fyra ögon När klockan slår fem På Bonnier Carlsen: Trilogin Tillsammans Trilogin Baristas

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Denise Rudberg 2016 Omslag Li Söderberg och Katy Kimbell Foto Christopher Hunt Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016 isbn 978-91-37-14322-4

Den här boken är tillägnad tre tjejer.

Tre tjejer som jag känner rätt väl. Önskar att jag hade kunnat krama om dem och viska att allt skulle bli bra till slut.

För vi fixade det.

Prolog Någr a år tidigare – Så vad menar du? Att du gör slut?

Disa nickade.

– Jag tror det är lika bra och jag tänker gå nu.

– Men du måste väl kunna stanna och prata om det? Du kan inte bara dra.

Disa ryckte på axlarna och gjorde en ursäktande g­ rimas.

– Fast det finns inget mer att säga. Vi blir ändå bara osams om jag stannar.

– Kan du se mig i ögonen och säga att du inte är kär i mig längre?

Disa såg rakt in i hans mörkblå ögon.

– Jag är inte kär i dig längre.

Han såg åt sidan och öppnade dörren åt henne. Hon gick utan att vända sig om.

Ute på gatan sken solen och hon tog av sig jeansjackan samtidigt som hon fick upp telefonen. Snart hörde hon en bekant röst i andra änden.

– Mercedes.

7

– Var är ni?

– Vi sitter på bryggan. Simone håller på att raka benen, men jag har sagt att hon måste köpa en ny rakhyvel, det kan faktiskt vara farligt att använda en gammal. Simone, kom igen, den är ju för sjutton rostig.

Disa log när hon hörde Simone avfärda Mercedes oro.

– Var är du?

– Jag har precis gjort slut med Linus.

– Va? Nu? – Japp, jag pallade inte längre. Så jag tänkte komma ut till er.

– Hit? Till Runmarö?

– Ja, funkar det?

– Jag ska kolla. Simone, det är Disa. Hon undrar om hon kan komma hit.

Disa hörde hur Simone tog telefonen.

– Tja, vad kul. Klart du ska komma ut. Mamma och pappa är i Frankrike i tre veckor, så jag och Mercan är husvakter medan vi jobbar. Du kan sova i mina brorsors rum, det funkar väl?

– Självklart. Ska jag ta med lakan?

– Nä, allt sådant finns. Men Mercan och jag kommer ju behöva jobba. Vi åker in till bageriet på Sandhamn varje dag, det kanske inte blir så kul för dig?

– Äh, det ordnar sig. Och jag kan ju hänga med till ­Sandhamn.

– Coolt! När kommer du då? Båtarna går bara några gånger om dagen. Kolla upp när de går. Och se till att vara 8

där i tid, det är så jäkla mycket folk att det inte är säkert att alla kommer med. Det brukar vara galet långa köer.

– Försöker hitta en som går vid tre, jag har lite grejer jag måste fixa innan. Messar när jag drar. Och tack för att jag kan bo hos er. Supersnällt.

– Inga problem, vi kommer och möter dig vid båten.

Disa lade ner telefonen i fickan. Solen gassade mot hjässan. Om hon skulle åka vid tre hade hon ungefär fyra timmar på sig. Det borde gå.

Med fyra proppfulla matkassar, lika många systempåsar och två väskor lyckades hon baxa ombord sig själv och bagaget.

Att få en sittplats var förmodligen bara att glömma. Det var folk och väskor överallt. I en hörna satt ett gäng övervintrade hippies och spelade gitarr och sjöng. En barnfamilj med två småbarn i en vagn satt bredvid och barnen såg storögt på. Disa suckade och vandrade över till andra sidan båten.

Vinden smekte henne varmt över kinden när hon ställde sig i fören och såg när båten forsade fram genom ­Stockholm.

Värmen hade gjort att huvudstaden förvandlats till en internationell metropol där folk tog vara på varje tillfälle att svalka sig i stadens vatten. Överallt låg avklädda män­ niskor på bryggor och klippor och lapade sol. Disa blundade och undrade om Linus satt kvar hemma i lägenheten.

Han brukade gilla att sitta inne även om solen sken, hon hade aldrig förstått det där.

– Du kan sitta här med oss om du vill, vi har en extra pall med oss.

9

Disa vände sig om mot den vänliga rösten och såg två äldre damer i färgglada blusar och praktiska skor sitta på ihopfällbara pallar.

– Åh, vad gulligt, men är det verkligen säkert? Behöver ni den inte själva?

– Nej, vi fick med oss en för mycket. Vill du ha en ägg­ smörgås?

Disa fick en väl inplastad limpmacka med skivade ägg och en plastmugg med bryggkaffe. Damerna förklarade att de var på väg till sin årliga sommarvecka då de hälsade på sin tredje väninna på Sandhamn. De berättade att de känt varandra sedan de varit kollegor på Posten och sedan följts åt genom livet. Disa log och berättade att hon var på väg till två av sina kompisar. Vilket sammanträffande! Damerna log tillbaka och fortsatte sedan prata på. Plötsligt insåg Disa att tiden sprungit iväg och att hon skulle av vid nästa stopp. Efter två kramar och en massa tackande för smör­ gåsen skyndade hon mot landgången och var noga med att få med sig hela sitt bagage. Påsarna kändes tyngre än när hon klivit på båten och hon hoppades att tjejerna skulle stå på bryggan som utlovat.

– Disa! Disa!

Simone viftade med båda armarna och log med hela ansiktet. Mercedes stod bredvid och vinkade hon också samtidigt som hon drog i sin kjol.

Simone hade varit skolans nya coola tjej som valt ­Mercedes till sin winggirl och Mercedes hade behövt någon att luta sig mot när Disa hoppat av gymnasiet efter ettan.

10

Efter ett kort tag hade det blivit de tre, även om Mercedes ibland ville ha Simone för sig själv. Förmodligen hade hon tyckt att Disa hade stolpat in och sabbat deras sommarplaner nu när de skulle jobba tillsammans, den första sommaren efter gymnasiet. Men eftersom Linus inte längre fanns med i bilden orkade Disa inte riktigt ta hänsyn till M ­ ercedes just nu. Det var ändå alltid roligare att hänga allihop.

Disa bökade sig av båten med all sin packning. Simone kom emot henne och drog henne hårt intill sig.

– Fan, vad kul att du är här. Jag och Mercan hade ju avlidit av tristess annars. Nu vet vi i alla fall att det kommer bli party. Sthlmqueens är samlade! Och jäklar, är det vin i de där påsarna?

Mercedes såg skeptiskt på Disa.

– Hur lyckades du med det? Du har ju inte ens fyllt nitton än?

– Natural talent, you know.

Mercedes himlade med ögonen.

– Använde du det där legget du hittade på damtoan?

Disa skakade på huvudet.

– Behövdes inte. Jag drog en lång utläggning om att jag skulle ha en stor middag och laga massor med avancerad mat. Då gick de igång direkt och började rekommendera en hel drös med viner. Jag lät hur vuxen som helst.

Simone nickade imponerat.

– Listigt.

Disa log och sträckte fram de tunga kassarna.

– Jag tänkte att vi kanske behövde ha lite proviant. Jag 11

har köpt med mig mat också. Hur mycket som helst.

Simone klappade i händerna.

– Åh, vad bra. Jag och Mercan skulle ju precis åka in till Sandhamn och handla, typ allt är slut. Det lär vi inte behöva nu. Hur fick du med dig allt? Så kul att du är här.

Mercedes tittade på all packning som stod på bryggan framför dem.

– Och som vanligt har du köpt upp halva affären. Jag fattar inte hur du har råd.

– Har man bara en ordentlig kredit på kortet så ordnar det sig. Och så fick jag lite semesterersättning från jobbet som jag inte hade räknat med. Så jag är typ rik nu.

Mercedes blinkade.

– Annars kunde du väl ha frågat vad som behövdes och så bara köpt det?

– Ja, eller så kan man bara vara glad att jag har köpt massor med mat.

Disa log stort och puttade till Mercedes med höften.

De började gå in mot land med några kassar och väskor var i händerna. Simone vände sig om och tittade på Disa.

– Huset ligger på andra sidan udden, men vi tog med kärran.

– Har ni båt?

– Japp, men det var ingen idé att ta den hit, det är så svårt att lägga till här. Kör du båt?

– Ja, vi hade ställe på Storholmen förut.

Simone höjde på ögonbrynen och nickade igenkännande.

– Jag försökte lära Mercan, men hon tyckte det var läskigt.

12

Mercedes fnyste till.

– Det är sjukt otäckt med havet och vågorna. Man måste faktiskt inte gilla att åka båt.

– Men det underlättar ju om man bor på en ö …

Mercedes gjorde en grimas och började gå stigen framåt efter att hon lassat i sina kassar på kärran. Disa och S­ imone såg på varandra och log medan de fyllde kärran tills den var knökfull.

Det vita sekelskifteshuset tronade framför en enorm och välklippt gräsmatta. Bryggan var rejält tilltagen och ett båthus täckte de två båtarna.

– Wow, har ni en rib?

Simone nickade.

– Det var min mamma som gick och köpte den, helt utan pappas vetskap. Påhejad av mina brorsor som hade tjatat sönder henne om en ny båt att åka vattenskidor efter. Den är faktiskt jäkligt praktisk också, lätt att lägga till med.

Huset doftade sommar och var kliniskt välstädat. Med största sannolikhet Mercedes verk, tänkte Disa. Hon var maniskt noga med att städa. Simone gick före med kassarna in i köket.

– Jag har lovat mamma och pappa att hålla efter, så vi kan inte stöka till för mycket. Eller jo, det kan vi, men vi måste städa upp efter oss. Fast med Mercedes i huset lär det ju inte ens bli stökigt.

Hon log mot sin vän.

Disa såg sig imponerat omkring och nickade.

13

– Jag förstår att de är noga, ni har det jättefint.

De packade upp tillsammans och Simone höll upp ett paket ägg.

– Ska vi köra på omelett till middag? Och vi äter på bryggan, va? Undrar hur varmt det är, mamma sa att vi har det varmare här än vad de har i Frankrike.

De åt middag i bara bikini och satte sig sedan i några solstolar på altanen. Simone suckade nöjt.

– Vad gör vi ikväll? Ska vi sticka in till Sandhamn?

Disa nickade samtidigt som hon blundade mot solen.

– Absolut, det gör vi.

– Förresten, berätta, vad hände med Linus? Du bara gjorde slut?

– Jag hade tänkt på det rätt länge, men när vi vaknade imorse och han började yra om vad vi skulle göra i sommar så orkade jag inte.

– Han måste ha blivit chockad, ni har ju varit ihop superlänge.

– Nästan ett och ett halvt år. Men det har varit rätt trist ända sedan i höstas.

– Blev han ledsen? Han var väl rätt kär i dig? Det verkade i alla fall så.

– Jag vet inte, jag tror han ändå kände på sig. Men jag tänker inte bli ihop med någon på jäkligt länge. Det blir bara struligt. Till slut tjafsar man bara. Och jag blev helt galen på att hela tiden behöva berätta för honom vad jag skulle göra.

– Fast jag kan ändå förstå honom.

14

– Säkert, men det är inte min grej. Jag vill inte behöva rapportera till någon. Och då ska jag inte vara ihop.

– Helt sant, då är det bättre att man är ensam. Men jag skulle nog gärna vara ihop med någon lite längre, så där som ni var. Jag har aldrig träffat en kille mer än två, tre gånger. Det är liksom inget kul. Man hinner ju aldrig lära känna varandra. Jag vill ha ett riktigt förhållande. Kanske bo ihop.

Disa såg ut över vattnet och kisade mot solen. Hon borde säkert ringa Linus och kolla hur det var med honom, men hon pallade inte. Och skulle hon vara helt ärlig så brydde hon sig inte. Han fick klara sig själv, det var lika bra att han vande sig vid det.

– Äh, hörni. Nu drar vi in till Sandhamn. Är galet sugen på glass.

15

Kapitel 1

– Vad bra! Då kör vi igång nästa måndag. Du känns otroligt kompetent för din ålder. Kul också att du redan nu har så många egna idéer. Vi gillar kreativa människor här. ­Välkommen!

Disa skakade Karin Hesselblads utsträckta hand.

– De flesta är här vid halv nio på måndagarna, vi brukar köra ett morgonmöte när alla är samlade. Då får vi en chans att presentera dig för hela gänget. De officiella kontorstiderna är åtta till fem, men även om de flesta flexar vill jag att du börjar prick åtta, varje dag. Då kan du hjälpa dem som väljer att komma in tidigt om det skulle vara något.

Inför deadlines och stora dragningar sitter man långt in på nätterna. Men jag ska inte skrämma dig, det är inget som förväntas av dig till en början.

Disa ryckte på axlarna.

– Det är annars inget problem för mig. Jag gillar att jobba mycket. Säg bara vad jag ska göra så fixar jag det.

– Jag hörde av Bosse att du är något av en maskin, han 16

har pratat mycket gott om dig. Tydligen har ni haft med varandra att göra i flera olika sammanhang?

Disa nickade.

– Ja, det stämmer. Bosse är nära vän till min bästa kompis föräldrar och vi brukade sitta barnvakt åt hans barn när vi var yngre. Sedan brukar han anlita cateringfirman jag jobbat extra på. Jag har varit inblandad i flera av hans större events och fester. Både för hans firma och privat.

– Proffsigt, då vet vi vem som ska få ansvara för årets julfest med andra ord. Lagar du mat också?

– Ibland, men då har det varit plockmat, inte de större grejerna. Jag har mest haft ansvar för personal och sett till att allt varit på plats.

– Låter som om du kommer att passa utmärkt här hos oss, precis vad vi behöver. Någon som håller ordning och rycker in där det behövs, med allt från att koka kaffe till att bokföra.

Att du behärskar både Excel och Photoshop var ju avgörande eftersom det är något av en förutsättning för att du ska kunna avlasta oss. Hur mycket har du använt dig av Photoshop?

– En del.

Disa svalde och skyndade sig sedan att le för att det inte skulle märkas hur nervös hon plötsligt kände sig.

– Något annat?

– Jag tror det mesta kommer att falla på plats under förs­ ta veckan. Eftersom vi inte haft en alltiallo här på byrån tidigare så kommer det att vara lite av en läroperiod för oss också. Verkligen kul att vi lyckades lösa det här. Vad ska du göra i helgen, något kul?

17

Disa log och nickade.

– Jag ska faktiskt ha fest. Jag fyller tjugotvå imorgon.

– Wow, grattis i förskott! Praktiskt att fylla år på en fredag! Tänk, när jag var tjugotvå, då var jag verkligen inte så där cool som du är. Jag satt nog fortfarande hemma i mina föräldrars radhus och såg på teve hela helgerna, men så kommer jag heller inte från Stockholm. Bor du hemma?

Disa skakade på huvudet.

– Nej, jag bor i en egen lägenhet.

– Men vad skönt. Bor du i andrahand? Bostadsmarknaden här i Stockholm är ju helt absurd. Priserna för en bostadsrätt är galna och ett förstahandskontrakt är ju nästan omöjligt att få tag på.

– Nej, den är min.

Disa ville ogärna fortsätta i ämnet och frågade istället: – Och vad ska du själv göra för kul i helgen?

– Eftersom jag numera inte är partypingla, vilket jag faktiskt var ett gång, tro det eller ej, blir det nog mest bara att mysa hemma med familjen. Vi har två barn som fortfarande är rätt små, så bara vi får en timmes sovmorgon kommer helgen att vara lyckad. Du får väl ta med mig ut på stan någon gång och visa vad som gäller nu för tiden. Det var hundra år sedan jag var ute. Oj, nu ringer de från dagis, vi ses om en vecka.

Disa kom ut på Götgatan och konstaterade att staden kokade av förväntan inför helgen. Trots att det bara var torsdag.

Mobilen visade fem missade samtal och fyra sms. Hon lade 18

ner telefonen i väskan, hon pallade faktiskt inte att svara nu.

Sommaren hade varit av den svalare sorten, men istället hade hösten blivit otippat varm och behaglig. Nu sken solen och värmde rejält när den spelade över vattnet. Djurgårds­ färjan gled iväg från Skeppsholmen, fullproppad med skolbarn på utflykt. Disa försökte minnas när hon senast åkt båten över från Djurgården till Slussen och konstaterade att det var något hon borde göra så snart som möjligt. Vore ju perfekt om hon skulle passa på att äntligen ta sig i kragen och se den nya utställningen på Fotografiska i samma veva.

Ute på Skeppsholmen hade träden skiftat färg och de olika nyanserna stod i harmonisk kontrast till varandra.

Disa tittade ut över Stockholm och tänkte på att hon snart skulle börja jobba heltid. På ett kontor. De fria arbetstiderna på cateringfirman hade gjort att det knappt känts som om hon arbetat. Hon hade kunnat göra som hon ville, inga bestämda tider eller dagar. Nu skulle hon få rutiner, fasta tider och ett seriöst sammanhang att gå till varje dag. Hon hade haft en del olika ströjobb tidigare men aldrig stannat länge av olika anledningar. Antingen var jobben ostimulerande eller också var det någon chef som bara gillade att bestämma. Extrajobbet på cateringfirman var väl egentligen helt okej men det blev inte så mycket pengar. Dessutom fick hon nästan panik av att vara på samma ställe för länge och där hade hon jobbat extra i flera år. Hon ville vidare, hon ville mer. Att slava runt på en cateringfirma var inte riktigt vad hon tänkte sig som ett framtidsjobb. Hon kunde faktiskt bättre än så. Tanken på möjligheterna som reklam19

byrån kunde erbjuda både lockade och skrämde henne.

Säkert skulle hon sakna friheten att bestämma över sina dagar. Att kunna ta en spontan långpromenad. Äta lunch med kompisar. Hon undrade hur alla människor egentligen stod ut med sina instängda liv. Ärligt talat undrade hon om hon skulle klara av att passa in i en sådan mall. Hon hoppades det.

På Skeppsbron stod två män och fiskade medan skräniga måsar flaxade över deras huvuden. I Kungsträdgården stod en grupp människor samlade runt en tysktalande man som förklarade vilka de olika statyerna föreställde.

Det var knappt en timme kvar tills hon skulle möta ­Mercedes och Simone på Brillo, men hon orkade inte gå hem emellan. Lägenheten behövde storstädas till morgondagen, men det fick hon ta när hon kom hem. Eller imorgon bitti. Hon hade inte längre koll på hur många som skulle komma. Från början var det sjuttio bjudna, men nu hade antalet nog passerat hundra. Den åttio kvadratmeter stora lägenheten skulle kännas trång, men folk skulle ändå stå ute på gården och röka. Den absolut bästa grejen med att bo på nedre botten.

Vid Norrmalmstorg tog hon åter upp mobilen och efter ett djupt andetag tryckte hon fram de missade samtalen.

Lika bra, annars skulle Mercedes bara fortsätta ringa.

– Mercedes.

– Det är jag.

– Varför ringer du från okänt nummer?

– Äh, jag ändrade inställningarna bara. Vad gör du?

20

– Inget. Jag ringde förut.

Disa gick över gatan fastän det var röd gubbe och fick en ilsken blick av en taxichaufför.

– Jag såg det, jag var på den där jobbintervjun.

– Hur gick det?

– Jo, jag börjar nästa måndag. Ska vara någon sorts alltiallo. Spindeln i nätet, typ.

– Hur då?

– Jag vet inte riktigt, hon sa inte exakt hur det ska läggas upp. Men jag gissar att jag gör det de andra behöver hjälp med. Administration och springa ärenden.

– Kommer du att fixa det?

– Herregud, det är ju knappast hjärnkirurgi att jobba med reklam.

– Nej, men jag menar, du har väl aldrig jobbat med admin? Då måste man väl köra Excel och något bokförings­ program?

Disa började bli irriterad.

– Men hur svårt kan det vara? Jag har ju rattat fester för flera hundra pers och hållit i ännu större events. Fast jag måste nog lära mig Photoshop innan jag börjar. Verkar vara mycket sådant. Men det kan väl inte vara så svårt. Excel vet jag nog på ett ungefär hur det funkar. Tror jag.

– Har du sagt att du kan Photoshop? Och Excel? Du vet ju att det blev jäkligt struligt sist på det där produktions­ bolaget när du sa att du pluggat företagsekonomi.

Disa suckade.

– Sluta nu, jag fixar det här, okej? Det här är inte samma 21

sak. Dessutom var det de som bara lade på en massa extra saker som inte var sagt från början. Det här är annorlunda.

– Fast om du sagt att du kan Photosh…

– Du behöver väl fan inte dissa mig, bara för att du aldrig vågar hoppa på något.

Disa blev mer och mer irriterad. Mercedes kunde vara så jävla jobbig ibland.

– Det kanske är för att jag vet mina begränsningar. Du måste väl ändå hålla med om att det blir struligt när du håller på så där. Och när du gör dina egna regler. Som när du bara sket i att dyka upp då du jobbade i den där affären som Simones morbror ägde.

– Kom igen, jag fick bara städa hela tiden. Och putsa fönster. Varje dag, fastän de var rena.

– Men ändå, det blev jobbigt för Simone.

– Snälla Mercan, kan du lägga av nu? När jobbade du sist om jag får fråga?

– Jag pluggar faktiskt.

– Jojo, visst. Vi säger väl det. Även om jag inte fattar varför du ska plugga franska. Vad ska du med det till?

Mercedes ignorerade frågan och lät sig inte avledas.

– Bra i alla fall att du har fått ett jobb, då kanske jag kan få tillbaka mina pengar?

– Absolut. Du får dem så snart jag har fått min första lön.

– Okej, men lova att du betalar direkt. Jag har inte heller så mycket.

Disa himlade med ögonen eftersom hon visste att ­Mercedes inte direkt var utblottad. Hon hade sett ett konto­ 22

utdrag hemma hos henne häromsistens. Nog för att hon visste att Mercedes hade ärvt en massa pengar när hennes mamma dog men inte att det var så mycket. Hon borde kunna unna sig både det ena och det andra och borde inte ha några större problem att låna ut pengar lite då och då. Men Mercedes verkade vara livrädd att pengarna skulle försvinna. Eller att hon skulle slarva bort alltihop, hon tjatade om det hela tiden. Inte ens de månader då hon inte fått studielån hade hon tillåtit sig själv att ta från kontot. Istället hade hon sålt en kavaj till en kompis. Sedan hade hon snålat på de femhundra kronorna till nästa månad. Och ätit hemma hos sin mormor. Disa fattade inte hur hon resonerade.

– Jaja, jag lovar. Tack snälla. Jag lovar att du ska få dina pengar. Puss!

Disa andades ut, tidsfristen hade förlängts i alla fall ­några veckor. För den här gången.

Två av sms:en meddelade henne att en undanlagd klänning måste hämtas samt att hennes skor var färdiga hos skomakaren. Hon behövde dem till morgondagens fest.

Vinboxarna stod redan sorterade i hallen, hon hade varit smart och köpt dem direkt när hon fått lön förra månaden från catering­firman. Det hade inte varit en så stor lön, men den hade precis räckt till vinet. Pizzorna var också beställda och betalda, de skulle levereras strax innan gästerna dök upp. Festen var säkrad, hon kunde slappna av.

Disa vek in på Biblioteksgatan och tog en snabb sväng in på COS medan hon tänkte på Mercedes. Hon behövde verkligen komma med ikväll. Det var inte bra för henne 23

att bara sitta inne och ruttna. Mercedes kunde ibland vara svår. Kunde gå in i sig själv, bli sur och gnällig. Hon prioriterade inte sig själv. Gick sällan till frisören, sminkade sig nästan aldrig. Ibland verkade hon knappt bry sig om sitt utseende, samtidigt som hon fick panik när hon skulle gå ut eller på någon fest. Lägenheten var alltid tipptopp men ibland undrade Disa om hon ens duschade. Och så det där med maten. Hur kunde det vara så hopplöst svårt att få till lite riktig mat.

Disa undrade om hon skulle ringa upp henne igen. Säga åt henne att sluta tjura och dra på sig en klänning. Det gällde bara att inte gå på för hårt, då skulle hon bara slå bakut. Istället skickade hon ett sms: ”Du måste faktiskt komma ner. Inte ok att banga. Kommer bli hur kul som helst. Jag fyller faktiskt år klockan tolv.

Vill att du ska vara med … puss” Hon lade tillbaka telefonen i fickan. Det var inte säkert att det skulle komma något svar men det spelade ingen roll.

Kom hon så kom hon.

Kvart över fem dök Simone ner på stolen mitt emot Disa vid ett av utomhusborden på Brillo. Trots att det var höst gick det fortfarande att sitta ute. Ett tag till i alla fall. Disa log mot sin vän men blev sedan plötsligt allvarlig.

– Hur är det? Har det hänt något?

Simone skakade på huvudet och drog undan en hårslinga som hade letat sig ner över kinden. Det syntes att hon hade gråtit.

24

– Äh, det är lugnt. Vad dricker vi?

– Jag kör på rosé. Sista rycket innan vintern kommer. Är det Christopher igen? Vad har han gjort den här gången?

Disa ansträngde sig för att inte låta för irriterad. Den där jävla Christopher! I början när han och Simone blev ihop var han hur gullig som helst och Disa hade verkligen gillat honom. Men sedan hade han blivit mer och mer konstig.

Och Simone blev annorlunda i hans sällskap.

– Nej, men han ville bara att jag skulle vara hemma ikväll. Han tyckte att du och jag ju ändå skulle ses på festen imorgon.

– Jaha, men vi är ju fan bästa kompisar! Jag fyller ju för fasen år!

– Jo, men han blev förbannad. Tycker att jag skiter i honom.

– Men vad tycker du då? Du kan väl för fan inte vara med honom jämt?

Simone sa ingenting utan stirrade bara ut genom fönstret. Det plingade till i hennes mobil. Hon läste messet, lade ifrån sig mobilen på bordet och suckade.

– Hallå, Simone? Han äger inte dig, eller hur? Ibland känns det som om han vill kontrollera allt du gör. Som den där snubben i Sova med fienden. Du vet när han blir arg på Julia Roberts för att hon inte har ställt konservburkarna i rätt ordning. En sådan snubbe. Men du är en egen person, du ställer dina jäkla burkar som du själv vill. Du fattar det, va?

Disa blev mer och mer uppjagad men Simone höll upp händerna.

25