9789137143187

martin melin

BROTT KAN EJ STYRKAS

Tidigare utgivning Coola pappor (2011) Status 12 (2013)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Martin Melin 2015 Omslag Wickholm formavd.

Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-37-14318-7

Samtidigt som det började snöa igen kom kriminalteknikerna i sina Volvobilar. De fick köra in till kanten och nästan ner i diket för att inte helt blockera den smala väg som ringlade genom LillJansskogen.

De tre teknikerna greppade sina svarta väskor och tog sig sakta ner mot platsen som nu var omringad av blåvita plastband. Två poliser i uniform stod och väntade på dem. Båda var röda om öronen. ”Var är det nånstans?” frågade en av teknikerna. ”Cirka femton meter in, bakom stocken som sticker upp där inne”, sa den längre av poliserna. ”Dom hade grävt där och skulle in med nån mät­apparat och det var då dom såg kroppen.” ”Och det är bara en person som varit där inne?” ”Det var två stycken från byggbolaget, men så fort dom såg vad det var backade dom ut och ringde 112.”

Teknikern drog upp dragkedjan på sin jacka. Det var i slutet av mars men fortfarande någon minusgrad. Vintern i huvudstaden vägrade ge med sig. ”Och hur många poliser har varit där?” ”Bara jag.”

Teknikern nickade gillande. ”Bra. Och vad såg du?” ”Det är helt klart en kropp. Ett skelett.” ”Av en människa?”

5

”Av en människa.”

Teknikern tittade på klockan, tog fram en liten bandspelare och började prata in i den. Han lyfte på avspärrningsbandet och gick mot platsen där man funnit kroppen. Hans två kollegor följde efter, den ena med en stor systemkamera i handen. De uniformerade polismännen stannade kvar på sin sida av banden. De visste att det skulle dröja innan de fick komma in i värmen igen.

Uppe vid vägen stod två frilansfotografer med teleobjektiv och försökte få bra bilder. Det var snårig terräng och allt de såg var teknikernas blå jackor mellan kvistar och stammar. En vit Volvo kombi med JM Bygg målat på sidan stod också i vägkanten. En polis satt i framsätet och tog uppgifter från de två männen som hittat kroppen.

På andra sidan vägen hade bygget av den nya stadsdelen tagit fart. Bakom lyftkranarna kunde man ana hur några flerfamiljshus började ta form.

Snön tilltog, liksom blåsten. Poliserna vid avspärrningen stampade i marken och sköt upp axlarna för att hålla värmen.

Det skulle bli långa kalla timmar medan teknikerna jobbade.

6

KAPITEL 1 Två och en halv månad senare Det fina vädret fick Thomas Hallgren att le där han satt och gungade på pendeltåget på väg in till stan. Det hade gått lätt att lämna Emelie på förskolan i morse och Maria hade pussat honom på munnen när de möttes i dörren, han på väg ut och hon på väg hem från nattpasset på sjukhuset. Det var som om den klarblå himlen fick allting att kännas bättre, lättare. Och semestern låg bara några veckor bort.

Thomas klev av vid Centralen och följde strömmen av män­ niskor. När han kom fram till personalingången vid polisstationen slog han in koden i dosan. Det surrade till i låset och han tryckte upp dörren. Några kollegor som klev av nattpasset, med påsar under ögonen och trött blick, hälsade på honom med en huvudnick. Thomas höll upp dörren åt dem in till omklädningsrummet. ”Jobbig natt?” ”Seg snarare, hände ingenting efter tre, men vi fick så klart en rattfylla tjugo i sex. Kul övertid.”

Thomas kastade en blick på klockan. Den var halv nio. Hans skift började nio.

Han hade sina klädskåp längst ner, närmast duschen. Hierarkin på stationen sa att det var finare att ha skåpen längre fram, närmare vakthavande befälet, men Thomas gillade närheten till duschen. ”Hallå grabben!”

7

Stickan som hade skåp i samma rad som Thomas kom in från andra hållet. När Thomas började på stationen var Stickan en av de första som verkligen pratade med honom. Hans blonda kalufs stod högre än vanligt. ”Hur är läget?” sa Thomas.

Han öppnade skåpet och tog ut de blå uniformsbyxorna och polisskjortan.

Stickan såg sig om över axeln, tog sedan ett steg närmare T­homas. ”Bortamatch”, viskade han med ett flin. ”Sovit tre timmar.” ”Tre timmar? Du måste vara slut.”

Stickan nickade. Hela ansiktet lyste. ”Men så värt det.”

Jonas Lagerström stack in huvudet. Han var redan iklädd polisuniformen och hade pistolen i bältet. ”Jag hörde det där, Stickan. Du kan inte prata tyst, vet du det.

Vem var det?” ”En gentleman berättar inte sånt, Lagerström. Till skillnad från dig.” ”När var du en gentleman? Får jag se bilderna.”

Stickan tog upp mobilen. ”Men bara dom påklädda.”

Thomas gick fram och såg nyfiket över axeln på Stickan. En blond flicka i tjugofemårsåldern log mot honom. ”Fin”, sa han och gick tillbaka till sitt skåp.

Stickan gav honom en lång blick. ”Avundsjuk?” ”På er två?” Thomas skrattade. ”Ska ni vara singlar hela livet, eller?”

Stickan och Lagerström såg på varandra. ”Han är avundsjuk.”

Thomas fnyste och drog på sig en underställströja och över den skyddsvästen. Det skulle bli över tjugofem grader idag, men västen skulle på, hur varmt det än var. Han var beredd på att svettas.

8

Han var inte heller avundsjuk. Faktiskt. Han var sambo sedan åtta år tillbaka och någonstans hade han väl vid snart trettiofyra års ålder bestämt sig för att hon var den rätta.

Vad det nu betydde.

Thomas satt inte längre längst bak i utsättningsrummet. Han var inte längre nyast i turen. Han hade fått hoppa fram ett steg och lämnat plats till de två nytillskotten, Johannes Wall och Louise Norman. Båda två kom direkt från skolan och Thomas kunde känna igen sig i deras osäkerhet. Han hade varit där själv. Fast Louise hade ett jäkla självförtroende för att vara ny, det måste han medge.

Han satt längst in mot väggen och om han vred på huvudet kunde han se Louise som satt och tittade på väggen med alla fotografier över efterlysta och efterspanade busar, små passbilder tätt, tätt intill varandra. Några av dem hade suttit där i flera år.

Det hade gått ett och ett halvt år sedan Thomas steg in i det här rummet för första gången. Och så nervös han hade varit. Nya ansikten, okända uppgifter, tveksamheten, orutinen. Han hade inte varit rädd för att göra bort sig men han hade inte gillat att inte ha koll.

Idag hade han i alla fall lite koll. Han visste att de tjugo pass­ bilderna som satt uppnålade under rubriken ”Efterlysta” på anslagstavlan inte satt där för att någon letade efter dem, de satt där för att poliserna på gatan skulle kunna stoppa och kontrollera id på vem som helst. Man kunde alltid säga att man trodde att personen ifråga var en av de efterlysta.

Thomas såg på raderna av uttryckslösa ansikten. Nästan bara män. Olika ålder och hudfärg. Skäggiga och rakade.

Smart, väldigt smart tänkt av den som hade kommit på det knepet att utnyttja lagstiftningen.

Thomas hörde hur Louise skrattade åt något bakom honom.

Hon lät så glad att han blev nyfiken, men han ville inte vända sig om utan fortsatte se rakt fram.

9

Lagerström satt på raden framför honom. Som så ofta var han involverad i tre olika samtal samtidigt, det var som om han ville vara med överallt.

Längst fram vid dörren stod Jeremic, en två meter lång och lika bred jugge som Thomas inte riktigt hade fått kläm på än, trots att de jobbat ihop flera gånger. Fast det var nog inte så många av de andra som heller kunde säga att de kände honom. Jeremic sa inte mer än han behövde. ”A-turen, stå upp!”

Jeremics mörka röst fick sorlet i rummet att lägga sig. Samtliga poliser ställde sig upp och det blev tyst i rummet. Knäpptyst.

Yttre befälet Jan Mårtensson klev in. Han var lite över femtio, rak i ryggen, rakad skalle och en mun som var sammanbiten.

Thomas slutade aldrig att förundras över den energi Mårtensson utstrålade. Självförtroende och pondus, det var som om han var osårbar, både fysiskt och psykiskt.

Mårtensson satte sig vid bordet som stod vänt ut mot stolsraderna. Han synade poliserna i några sekunder, sedan nickade han kort. ”Var så goda och sitt.”

Det skramlades från stolar och utrustning när de femton poliserna i det lilla rummet satte sig. Några höll kaffekoppar i händerna, andra var röda i ansiktet efter att ha tränat före passet. ”Då så, välkomna till dagens arbetspass”, började Mårtensson och slog upp sin pärm.

10

KAPITEL 2 Han var stolt som en tupp, och nu spelade det ingen roll om någon såg. Han hade varit mer återhållsam i skolan, ville inte skryta, inte verka märkvärdig. Dessutom var han nästan sist i klassen med att få en iPhone. Han hade länge sett avundsjukt på de andra, velat vara med och dela de spel som alla höll på med på rasterna. ”Nej, Adam, det blir ingen iPhone, du är för liten”, hade varit morsans standardsvar.

Men nu hade han fått en.

Visserligen farsans gamla, men det var en iPhone.

Och den var hans.

Han satt vid busshållplatsen på Hantverkargatan och tittade på YouTube-klipp. Hörlurarna i örat. Han skrattade högt utan att höra det själv. På den lilla skärmen hoppade våghalsar ner från garagetak och slog sig fördärvade.

Adam var så inne i klippet att han inte märkte att han inte längre var ensam. Någon slog honom på axeln. En annan ryckte mobilen ur handen, hörlurarna slets ut ur öronen. ”Har du mer grejer?” sa någon.

Adam förstod inte. Han sökte med blicken efter telefonen men såg bara killarna som omringat honom. ”Hör du inte vad jag säger? Har du mer grejer? Stålar?”

Någon slog honom i bakhuvudet och pressade in honom mot busskurens vägg. ”Vi tar in honom i tunnelbanan.”

11

Adam vågade inte spjärna emot utan lät sig ledas iväg. Han såg bussen komma borta vid Stadshuset.

Det blev svalt när han kom in i gången som ledde ner till Rådhusets tunnelbanestation. Det var mörkare där men han såg nu att det var fyra killar som tagit honom. ”Vad heter du?” sa en av killarna.

Det var något med hans blick som fick magen att dra ihop sig. ”Adam.”

De var större än han, äldre. ”Adam”, upprepade killen. ”Är du cp, eller?”

Adam ryggade tillbaka när killen höjde handen men han hann inte undan. Det dunkade i huvudet av smällen. Han drog upp axlarna och satte händerna för ansiktet. ”Är du cp, Adam?”

Adam skakade på huvudet. ”Varför står du som ett cp, då?”

En annan röst. ”Ta av honom klockan.”

En smäll till, och så någon som greppade hans hand. Han trycktes upp mot väggen. ”Hörru cp-Adam. Bor du här, eller?”

Adam vågade inte se upp. Ville bara därifrån. ”Slå mig inte mer”, fick han fram.

Någon tog ett strypgrepp på honom. ”Det bestämmer väl inte du. Vi äger dig nu, fattar du det?”

Adam hostade till, trodde att han skulle kräkas. ”Akta Simon. Fan, du kväver honom.”

Greppet om halsen lättade. ”Hörru cp.” Simon igen. Det var han som pratade mest. ”Du ska sno nåt åt oss inne på 7-Eleven.” Ögonen hade vant sig vid ljuset nu. Adam kunde se ut mot Hantverkargatan, höra bilarna.

Killen som stod framför honom stoppade ner handen i hans ficka, fick upp plånboken.

12

”Du ska sno fyra chokladkakor åt oss, Adam. Annars märker vi dig. Vi vet var du bor och att du går i skolan här. Fattar du?”

Adam mötte Simons blick. Han gick nog i högstadiet. Tonåring.

Han höll upp plånboken. ”Du får tillbaka den här när vi får chokladkakorna.”

Adam visste att det låg en 7-Eleven alldeles i närheten. ”Du får fem minuter på dig”, sa Simon. ”Vi väntar här.” ”Och springer du iväg kommer vi vänta på dig varje dag”, sa en av de andra killarna.

Först nu kände Adam att han hade kissat på sig. Det var blött ända ner till skorna. Han hoppades att det inte märktes. Han hade i alla fall inte gråtit. ”Men spring iväg då, cp!”

Någon knuffade till honom och Adam sprang bort mot ljuset på Hantverkargatan. Han vågade inte se sig om. Bussen var på väg igen men busskortet låg i plånboken.

Han kunde se in genom fönstren på 7-Eleven. Det var nästan ingen där. Hans kompisar hade snattat där förut men Adam hade aldrig vågat.

Det var den där snygga tjejen som stod i kassan. Adam såg att hon höll på att plocka upp varor ur några kartonger bakom disken.

En gubbe satt framför en av datorerna i fönstret och åt en korv.

Två tjejer stod och valde bland läsken.

Adams kände hur kisset började torka mot benet.

Han gick fram till väggen med godis. Han såg snabbt mot tjejen i kassan och de andra i butiken. Ingen lade märke till honom.

Hjärtat bultade när han tänkte på killarna som stod och väntade.

Han tog fyra mjölkchoklad och tryckte ner dem innanför byxorna, drog tröjan över dem och lade vänsterarmen mot tröjan.

Han gick mot utgången med ryggen mot tjejen i kassan, hörde hur hon sa något till de två andra tjejerna.

Adam öppnade dörren och klev ut på Hantverkargatan igen.

Såg bort mot tunnelbanenedgången. Tvekade. Så hörde han rösten igen.

13

”Och springer du iväg kommer vi vänta på dig varje dag.”

Han skyndade mot nedgången. ”Hit med det, cp”, ropade Simon.

Adam sprang fram till killarna, höll på att snubbla när han tog fram chokladkakorna. ”Här”, sa han.

Simon tog en av kakorna och skickade de andra vidare till resten av gänget. Sedan såg han ner på Adam. Flinade.

Slaget tog över örat. Hårt.

Adam föll omkull på marken.

Han skrek till när en spark träffade bröstet. Sparken som tog på knäet gjorde ännu ondare. ”Kom igen, Simon, kicka den lilla skiten.”

Två sparkar till. Adam rullade ihop sig som en boll, kände en fot träffa honom i pannan. ”Stampa honom!”

En fot trycktes mot magen, flera gånger. Han grät när en spark träffade rakt över munnen.

Fler sparkar. Adam tappade andan och började hosta. ”Jävla cp-unge! Nästa gång ska du in på Åhléns. Vi äger dig!” ”Vad fan håller ni på med?”

En mansröst, långt borta.

Adam hörde snabba fötter som försvann ner mot tunnelbanan.

Och så var killarna borta. Mannen som ropat kom närmare. Han böjde sig ner mot Adam. ”Ring efter ambulans!” skrek han till någon.

Sedan domnade Adam bort.

14

KAPITEL 3 Lagerström och Thomas stod i korridoren på Sankt Görans sjukhus. Svetten hade brutit ut under armarna men Thomas försökte tänka bort den. På en stol mitt emot dem satt Adam Lundhs föräldrar. Pappan höll armen om mamman. De såg båda ner i det spräckliga golvet. Lite längre bort satt en sjuksköterska bakom en glasvägg.

Varken Thomas eller Lagerström hade pratat med föräldrarna, de skulle få samla sig först. Thomas såg bort mot en brits där en man låg med ett stort gips runt benet. Han verkade sova. ”Jag går bort och pratar med receptionen”, sa Lagerström lågt. ”Kollar om dom vet nåt.”

Thomas nöjde sig med att nicka. Föräldrarna höll varandras händer nu. Mamman grät. Hon hade kort mörkt hår och stora glasögon. Thomas kom att tänka på en lärare han haft i grundskolan när han såg henne. Pappan var kort och smal. Han såg ut att vara mycket äldre än mamman.

Thomas hade en hörselsnäcka kopplad till polisradion, på så sätt kunde ingen annan höra vad som sades på radion. Just nu var det lugnt men för bara en halvtimme sedan hade det varit full trafik. Sex polispatruller hade varit inblandade i jakten på det gäng ungdomar som sparkat ner och rånat Adam Lundh på Hantverkargatan. Thomas och Lagerström hade sökt av Rålambshovsparken och området längs Norr Mälarstrand. Till slut hade Mårtensson beordrat dem att åka upp till sjukhuset 15

och försöka prata med pojken som hade förts dit med ambulans.

Föräldrarna hade kommit strax efter dem. Oklart vem som hade kontaktat dem.

Lagerström knackade Thomas på axeln. ”Det är tydligen ganska allvarligt, han har en misstänkt blödning i hjärnan.”

Han gick bort till föräldrarna och satte sig på huk framför dem. ”Det kommer att ta ett tag, dom håller fortfarande på och undersöker Adam. Vi kommer åka härifrån nu men jag vill att ni ringer oss när ni har fått träffa Adam, kan ni göra det?” ”Säger dom nåt?” sa pappan.

Lagerström skakade på huvudet. ”Nä, det är bara att avvakta. Det kommer en läkare snart och berättar hur det går, så sitt bara kvar här. Dom vet att ni är här.” ”Det är Adams födelsedag idag”, sa mamman och såg från Lagerström till Thomas. ”Han fyller tolv år och vi hade tänkt ha kalas. Det var några ur hans klass som kunde komma. Vi hade köpt tårta.”

Hon förde upp händerna till ansiktet. Mannen lade armen om henne och drog henne till sig. Han nickade mot Lagerström och Thomas. ”Vi ringer.”

Lagerström reste på sig och Thomas höjde tafatt en hand men pappan såg inte på dem.

De gick ut till polisbilen som stod vid ambulansingången. ”Shit, alltså”, sa Lagerström när han sjönk ner bakom ratten. ”Tolv år. Så jävla sjukt.”

Thomas nickade. Han spände fast säkerhetsbältet, såg på klockan. Den var fem i fyra. Arbetspasset slutade inte förrän nio ikväll.

Hade de tur skulle de hinna ut efter avrapporteringen och få något jobb till. Något med grip.

Det var hyfsat lugnt inne på Norrmalmspolisens arrestavdelning.

En fylla bankade på cellen längst ner i korridoren, två minder16

åriga flickor satt i den inglasade cellen och tre poliser höll på att avvisitera en gripen man som svor högt. Inifrån arrestbefälets rum hördes högljudda röster. ”Det spelar ingen roll, det är ett grovt brott!”

Innanför den stora glasrutan stod Mårtensson och gestikulerade mot arrestbefälet. ”Jag blir tokig! Hur kan det vara viktigare att spara pengar än att få fast rånare? Tala om det för mig!”

Passets arrestbefäl, Lars-Erik Berg, var en äldre polis. Han var känd för att vara principfast och hård, och dessutom ganska nedlåtande mot yngre kollegor. ”Du vet lika väl som jag att det är så. Och vad spelar det för roll för dig?”

Mårtensson skakade på huvudet och skulle just säga något när han fick syn på Thomas och Lagerström. ”Hur är det med pojken?” ”Han är nedsövd eller nåt sånt”, svarade Lagerström. ”Läkarna var jäkligt stressade. Han har fått nån skada i huvudet.” ”Hjärnskakning?” ”Jag vet inte, jag tror det var mer nån blödning. Och några spruckna revben på det.”

Mårtenssons blick mörknade när han vände sig mot Berg. ”En pojke blir nästan ihjälslagen, och vi avbryter för att vi inte ska dra på oss övertid. Vad håller vi på med?”

Berg vred lite på sig i den stora kontorsstolen. Framför honom på skrivbordet låg akter med olika ärenden. Bredvid dem en dataskärm med de aktiva anmälningar som just nu upprättades på stationen. ”Du får ta upp det där med cheferna sen, Mårtensson. Du kan inte ta det personligt, det är ingen som tackar dig.” ”Ingen som tackar mig?” spottade Mårtensson. ”Vad sägs om killen eller hans föräldrar, eller dom som inte blir nästa offer?”

Mårtensson trängde sig ut ur rummet, förbi Lagerström och Thomas som inte hann flytta på sig.

17

Det var länge sedan Thomas sett Mårtensson så här arg, men han förstod frustrationen. Han hade själv hört på polisradion hur man slutat leta efter rånarna för att tre av patrullerna hade sluttid halv fem och skulle ställa in. Beslutet hade fattats av vakthavande befälet på ledningscentralen.

Arrestbefälet flinade och drog med fingrarna över sin mustasch.

Hans min ändrades snabbt när han fick syn på Thomas och Lagerström. ”Ja?” ”Personrånet, vi skriver på det”, sa Thomas.

Berg såg ut som om han tänkte säga något men istället viftade han bara med ena handen. ”Skriv och berätta.”

Det var Thomas som skulle skriva anmälan. Lagerström skulle göra ett pm om vad de gjort på sjukhuset, det vill säga ingenting eftersom pojken fortfarande var under vård när de kom dit.

Thomas loggade in på datorn. ”Sur han var. Mårtensson.”

Lagerström höll på att logga in på datorn bredvid. Ibland kunde poliserna nästan sitta i knäna på varandra men nu var det bara Thomas och Lagerström i rummet. Ett par kvarglömda kaffe­ koppar stod mellan dem. ”Jag förstår honom”, sa Lagerström. ”Frustrerande att jobba och leta rånare när det är pengarna som styr om vi ska få tag på dom eller inte.” ”Fast så jäkla ofta händer det ju inte.”

Lagerström knappade in sin kod för tredje gången för att komma in i systemet. ”Vad segt det är.”

Thomas låg några steg före och fick upp det ålderdomliga avrapporteringssystemet. Thomas hade hört av de äldre kollegorna att det var gammalt redan när det sjösattes. Han förstod inte varför det var så svårt att få fram ett enkelt system. Då skulle de slippa sitta inne på stationen så mycket. Det var ju ändå på gatan de skulle vara.

18

Han knappade sig fram bland de olika menyerna, fyllde i uppgifterna om pojken, om vittnet, platsen för brottet och började därefter skriva i fritexten. Han kunde inte riktigt koncentrera sig eftersom Lagerström som vanligt pratade högt för sig själv när han skrev. ”Kan du tänka lite tystare, Lagerström?” ”Knip rävjävel.”

Thomas flinade. Det var länge sedan han blivit kallad rävjävel.

Han hade precis skrivit klart och höll på att bläddra sig igenom alla de övriga sidor som skulle fyllas i när arrestbefälet kom in i rummet. ”Det är nån som ringer från sjukhuset.” ”Mamman eller pappan?” sa Lagerström. ”Inte vet jag, nån av er får komma och ta det.”

Lagerström nickade åt Thomas som reste på sig och följde efter arrestbefälet in på hans rum. Han pekade på telefonluren som låg på bordet. ”Ja, det är Thomas Hallgren, polisen.” ”Hej, det här är Tore Lundh, pappa till Adam. Vi skulle ringa det här numret när Adam kunde prata. Han kan det nu.”

Pappans röst var svag, nästan viskande. ”Hur är det med honom?” ”Han har fått smärtstillande så han är lite borta men tydligen var det ingen fara med huvudet, en kraftig hjärnskakning bara.”

Bara. ”Det var skönt att höra. Då kommer jag och min kollega upp till er om en halvtimme.” ”Det går bra, vi finns här.”

Thomas lade på luren, mötte arrestbefälets frågande blick. ”Pappan till killen som blev rånad. Vi åker upp och håller ett förhör.”

Lars-Erik Berg grymtade något och började flytta papper framför sig, från ena sidan till den andra.

Thomas stack in huvudet i avrapporteringsrummet.

19

”Killen är hörbar nu.” ”Åh fan, jag ska bara spara det här så åker vi. Jävla kuksystem!”

Thomas gick fram och tittade över axeln på Lagerström. ”Du måste kryssa i rutan där, att det inte ska skickas kopia.

Annars måste du ange vilken skrivare som ska användas.”

Lagerström slog ut med händerna. ”Och hur ska jag veta det? Jag blir tokig!”

Thomas böjde sig över sin terminal, sparade anmälan och loggade ut. Det fanns ingen anledning att avsluta den nu, han skulle ändå få komplettera med uppgifterna som pojken skulle ge dem.

Mårtensson tog trapporna i det stora polishuset. En våning upp satt ledningen med länspolismästaren i det största rummet. I det näst största rummet satt Magnus Wangby, en av polis-Sveriges största gåtor. Han var för tillfället polismästare i Stockholm, ansvarig för innerstadspoliserna, men hade under sin långa karriär varit chef i hälften av Sveriges län och blivit förflyttad varje gång förordnandet gått ut. Naturligtvis alltid ett snäpp uppåt. Det var lättare att bli av med någon som gick nöjd ut ur bytet.

Mårtensson ogillade den här typen av polischefer innerligt.

Okunniga typer som gått juristlinjen och var för lata för att bli åklagare och för dumma för att bli advokater. Mårtensson hade själv haft alltför många jurister i polischefskarriären i baksätet på sin bil. De hade suttit där i sin uniform med vapnet på höften, livrädda när det brakade loss. Efteråt brukade de prata vitt och brett om hur de minsann också varit ”på fältet”.

Han spydde på dem.

De flesta hade respekt för Wangby, inte för hans kunskap utan för hans förmåga att omplacera dem som var besvärliga. Många var de poliser som hade kritiserat ledningen och dagen efter fått veta att de fått en ny tjänst. Fackets invändningar hade ofta varit förgäves.

Mårtensson knackade på den höga dörren.

20

En grön lampa tändes och han tryckte ner handtaget. Det var nästan förvånande att Wangby var kvar på jobbet så här sent på dagen.

Wangby satt bakom sitt stora skrivbord. Han var iklädd en vit skjorta med breda svarta axelklaffar med beläggningssnören i guld, svart slips och en grå sidbena som låg lika perfekt som vanligt. Han var en stor person, närmare två meter, och med ett förvånansvärt gott självförtroende. ”Inspektör Mårtensson, jaha, det var väl trevligt.”

Eller hur, tänkte Mårtensson.

Han gick fram till skrivbordet och mötte Wangbys utsträckta hand. De båda männen kramade varandras händer överdrivet hårt. ”Slå dig ner”, sa Wangby.

Han gjorde en svepande rörelse mot en soffgrupp som stod vid ena väggen. Mårtensson satte sig i en av fåtöljerna. Wangby sjönk ner mitt emot. ”Hur är det, Mårtensson? Med allt?”

Som om du bryr dig. ”Jo, det rullar på, med dom knappa resurser vi har så klart, men vi på fältet håller huvudet högt och försöker göra det bästa vi kan.”

Det knarrade i skinnfåtöljen när Wangby vred på sig. ”Vad menar du med att ni har knappa resurser? Enligt dom rapporter jag får är ni bra med folk.” ”Skämtar du? Vi hade ett personrån idag, en tolvåring som blev påhoppad, halvt ihjälslagen och nu ligger på Sankt Göran. Vi fick avbryta insatsen för att inte få för mycket övertid. Det har kanske inget med resurser att göra men det hör ihop.”

Wangby visade inte med en min vad han tänkte. Om han nu tänkte. ”Enligt vakthavande befälet är det du som har stoppat över­ tiden”, fortsatte Mårtensson. ”Vad är det för dumheter?”

Wangby rörde fortfarande inte en min. Han såg bara lugnt på Mårtensson.

21

”Så du menar att vi inte kan göra ett bra jobb?” ”Ja, ni här i korridoren gör ju jävligt mycket åt brottsligheten.

Ni smutsar verkligen ner era händer.” ”Men jag får inte dom signalerna från enhetscheferna. Dom rapporterar att …” ”Dom är livrädda för att ge dig dåliga resultat eller klaga. Vad fan tror du? Dom är skitskraja.”

Mårtensson såg ut över det stora kontoret, tänkte på alla in­effektiva möten som måste äga rum här. Där Wangby frågade efter budgetresultat, inte om brottsligheten för den kurvan steg ju uppåt. Och inte resultat av antalet uppklarade brott, för den kurvan pekade stadigt nedåt. Budgeten skulle hållas till varje pris och fan ta den chef som kom med röda siffror i portföljen.

Mårtenssons förakt fick nytt bränsle. ”Vad säger du när tidningarna ringer och frågar varför vi avbröt jakten på dom rånare som slog ner en tolvåring? Eller när nästa flicka blir nedslagen och våldtagen och vi inte har patruller att skicka? Vad säger du då?” ”Vad menar du?”

Mårtensson ryckte på axlarna. ”Tja, får jag frågan så vet jag vad jag kommer svara. Jag kan ju inte ljuga …”

Wangby flackade med blicken, några svettpärlor hade samlats vid hårfästet. Mårtensson avvaktade. Han visste att Wangby var mån om sin mediebild, han var bara med på presskonferenser när något hade gått polisens väg.

Till slut suckade Wangby. ”Vad vill du ha, egentligen?” ”Jag vill ha mandat att själv fatta beslut om när övertid ska ges till mina poliser, och jag vill inte att det ska ligga hos vakthavande.”

Wangby skakade på huvudet. ”Jag ska se vad jag kan göra”, sa han kort.

Mårtensson reste på sig.

22

”Ni får väl dra in på några konferensresor i höst så ska det nog ordna sig”, sa han.

Sedan lämnade han rummet.

23