9789137143101

Simona Ahrnstedt

En enda natt

Tidigare utgivning på annat förlag Överenskommelser 2010 Betvingade 2012 De skandalösa 2013

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Simona Ahrnstedt 2014 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslagsbilder Getty Images och Scanpix Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt 2014 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-14310-1

1

Onsdag 25 juni David Hammar spanade ut genom det välvda fönstret på helikoptern. De var uppe på tusen fot och sikten över landskapet var milsvid. Han justerade headsetet som lät honom prata i normal samtalston med de övriga. ”Där borta”, sa han och vände sig om mot Michel Chamoun som satt i baksätet och tittade ut genom fönstret han också. David pekade mot det gula slottet Gyllgarn som blev synligt.

Piloten ställde in kursen. ”Hur nära vill du komma?” frågade han med blicken på målet. ”Inte alltför nära, Tom. Bara så vi kan se det lite bättre.”

David släppte inte slottet med blicken. ”Jag vill inte väcka onödig uppmärksamhet.”

Gröna ängar, glittrande vatten och lummiga träd bredde ut sig framför och under dem. Som en tavla av absolut lantlig idyll. Själva slottet var byggt på en holme mitt i en ovanligt bred å. Livligt vatten forsade på båda sidor om holmen och bildade en naturlig vallgrav som en gång i tiden hade utgjort ett reellt skydd mot fiender.

Tom lät helikoptern svänga i en vid båge.

I hagarna under dem betade hästar och får. Enorma ekar, flera hundra år gamla, bildade en allé från landsvägen. Även på den här höjden syntes de välvårdade fruktträden och färgglada planteringarna som omgav det välskötta slottet.

Det ser ut som fucking paradiset.

5

”Mäklaren jag pratade med uppskattar värdet på själva fastigheten till över trettio miljoner”, sa David. ”Det är mycket pengar”, konstaterade Michel. ”Och det är utöver värdet på skogen och marken. Och vattnet. Det är flera tusen hektar land och vatten, bara det är värt över tvåhundra.” David fortsatte räkna upp tillgångarna: ”Det finns vilt i skogen och mängder av mindre fastigheter som hör till godset. Och så tillkommer inventarierna förstås. Krigsbyten från sextonhundratalet. Silverserviser och ryska arbeten. Och en konstsamling med föremål från de tre senaste århundradena. Vartenda auktionshus i världen kommer att slåss om dem.”

David vände sig om i sätet. Michel studerade det gula slottet som de nu hovrade ovanför. ”Och allt ägs av bolaget?” frågade Michel klentroget. ”Inte av familjen?”

David nickade bekräftande. ”Det är otroligt att de valt den lösningen”, höll han med om. ”Så går det när man tror att man är oövervinnerlig.” ”Ingen är oövervinnerlig”, sa Michel. ”Nej.” Michel satt med blicken riktad ut genom fönstret. David väntade medan vännens mörka ögon svepte över ägorna. ”Det är rena nationalklenoden”, fortsatte Michel. ”Det kommer bli ett ramaskri om vi säljer ut allt det här.” ”Inte om”, sa David kort. ”När.”

För de skulle göra det, det visste han helt säkert. De skulle stycka den där bördiga marken och sälja till högstbjudande. Folk skulle klaga och ingen skulle skrika högre än de nuvarande ägarna. Han drog lite på munnen åt det sistnämnda och gav Michel en frågande blick. ”Har du tittat klart?”

Michel nickade och David sa: ”Kan du ta oss tillbaka till city, Tom? Vi är klara här.”

6

Tom nickade, helikoptern gjorde en elegant sväng och steg. De lämnade den idylliska miljön bakom sig och satte kurs mot Stockholm. Motorvägar, skog och industrier passerade under dem.

En kvart senare nådde de huvudstadens kontrollzon och Tom började prata med ledningstornet i Bromma. David lyssnade med ett halvt öra på ordväxlingen och de korta standardiserade fraserna. ”… 1500 feet, request full stop landing, three persons on board.” ”Approved, straight in landing, runway three zero …”

Tom Lexington var en skicklig pilot, han manövrerade helikoptern med lugna rörelser och vaken blick. Till vardags arbetade han åt en privat säkerhetsfirma, men han och David hade känt varandra länge och han hade ställt upp med sina flygkunskaper och sin tid när David velat inspektera slottet från luften. ”Jag uppskattar att du flög oss”, sa David.

Tom sa inget, nickade bara nästan omärkligt som tecken på att han hört.

David vände sig till Michel: ”Vi har gott om tid innan ledningsgruppsmötet”, sa han med en titt på sin klocka. ”Malin ringde. Allt är förberett”, fortsatte han och menade Malin Theselius, deras kommunikationschef.

Michel rätade på sin stora kostymklädda kropp i baksätet. Ringarna på hans fingrar glimmade till när han kliade sig på den rakade skalpen. ”De kommer flå dig levande”, sa han medan Stockholm passerade under dem på tusen fots höjd. ”Det vet du, va?” ”Oss”, sa David.

Michel log snett. ”Nä, dig. Du är omslagspojken och den onde riskkapitalisten. Jag är invandrarpojken som bara följer order.”

Michel var den smartaste man David kände och senior 7

partner i Davids riskkapitalbolag, Hammar Capital. Tillsammans skulle de snart rita om den svenska finanskartan fullständigt. Men Michel hade rätt. Det var David, grundaren med rykte om sig att vara hård och arrogant, som skulle få löpa gatlopp i finanspressen. Det var inte utan att han såg fram emot det.

Michel gäspade. ”När det här är över ska jag ha semester och sova minst en vecka.”

David vände sig tillbaka igen, tittade ut över förorterna som skymtade i fjärran. Han var inte trött. Tvärtom, han hade laddat för den här striden halva sitt liv och han ville inte ha semester. Han ville ha krig.

De hade planerat det här i snart ett år. Det var den största affär Hammar Capital någonsin tagit sig an. Det var ett fientligt övertagande av ett enormt bolag och de närmaste veckorna skulle bli avgörande. Ingen hade någonsin gjort något liknande. ”Vad tänker du på?” frågade David i headsetet. Han kände vännen utan och innan, visste att tystnaden betydde något, att Michels skarpa hjärna arbetade med något juridiskt eller finansiellt problem. ”Det jag framför allt tänker på”, började Michel, ”är att det är svårt att fortsätta göra detta i hemlighet länge till.

Någon måste ha börjat undra över rörelserna på börsen.

Det dröjer inte länge förrän någon – en aktiemäklare kanske – börjar läcka till pressen.” ”Ja”, höll David med om, för saker och ting läckte alltid. ”Vi lägger locket på så länge som det går”, sa han. De hade haft den här diskussionen många gånger. De finslipade argument, letade logiska luckor, blev starkare, slugare. ”Vi fortsätter köpa”, sa han. ”Men väldigt lite åt gången. Mindre än förut. Jag ska prata med mina kontakter.” ”Priset på aktien stiger snabbt nu.” ”Jag såg det”, sa David. Kurvan över aktiekursen såg ut 8

som en stigande våg. ”Vi får se hur länge det håller ekonomiskt.”

Det var alltid en avvägning hur snabbt man kunde gå fram. Ju aggressivare ett företags aktier handlades, desto mer drevs priset upp. Om det dessutom nådde ut att det var Hammar Capital som köpte – då skulle kursen börja rusa.

Fram till nu hade de varit oerhört försiktiga. De hade handlat via pålitliga bulvaner och bara i mindre mängder, dag in och dag ut. Små rörelser som inte var mer än en krusning på den enorma börsytan. Men både han och Michel insåg att de närmade sig en kritisk gräns. ”Vi visste ju att vi skulle bli tvungna att gå ut med det förr eller senare”, sa David. ”Malin har filat på pressmeddelandet i veckor.” ”De kommer bli helt galna”, sa Michel.

David drog på munnen. ”Jag vet. Det är bara att hoppas att vi kan flyga under börsradarn ett tag till”, sa han.

Michel nickade. För det var trots allt detta som Hammar Capital sysslade med. Deras team med analytiker letade upp bolag som gick dåligt fastän de borde gå bra. David och Michel identifierade problemen – ofta en inkompetent ledning – och dammsög sedan marknaden på aktier för att förvärva en majoritetspost.

Sedan gick de in, brutalt.Tog över och omstrukturerade.

Styckade och renodlade. Sålde och profiterade. Det var detta de kunde bättre än nästan någon annan – att äga och förbättra. Ibland gick det smidigt, folk samarbetade och Hammar Capital fick igenom sin agenda. Ibland blev det strid. ”Jag skulle ändå vilja få över någon från ägarfamiljen på vår sida”, sa David medan södra Stockholm bredde ut sig framför dem.

Att ha en eller flera av de stora aktieägarna, till exempel någon av de megastora pensionsfondförvaltarna, på sin sida var avgörande för att lyckas med ett så här stort 9

fientligt övertagande. David och Michel hade lagt ned mycket tid på att övertyga dem, suttit i oändliga möten, dragit oräkneliga räkneexempel. Men att få med sig någon ur själva ägarfamiljen hade flera fördelar. Dels var det förstås en enorm prestigevinst. Inte minst när det gällde det här företaget, Investum, som var ett av landets största och äldsta bolag. Dels skulle flera andra automatiskt följa efter och rösta till Hammar Capitals fördel om de kunde visa att de hade någon ur den innersta kretsen på sin sida. ”Det skulle göra processen betydligt lättare”, fortsatte han. ”Vem?” ”Det finns en person som faktiskt har gått sin egen väg i den här familjen”, sa David medan Bromma flygplats började skymta vid horisonten.

Michel satt tyst ett tag. ”Dottern, eller hur?” sa han sedan. ”Ja”, sa David. ”Hon är en doldis, men hon anses mycket begåvad”, fortsatte han. ”Det är möjligt att hon är missnöjd med hur hon behandlas av männen.” Investum var inte bara gammalt och anrikt. Det var patriarkalt på ett sätt som fick femtiotalet att verka modernt och upplyst. ”Tror du verkligen att du kan övertala någon i den familjen?” frågade Michel med tvekan i rösten. ”Du är inte direkt populär bland dem.”

David nästan log åt underdriften.

Investum kontrollerades av familjen De la Grip och bolaget omsatte miljardvärden dagligen. Indirekt kontrollerade Investum, och därmed familjen, bortåt en tiondel av Sveriges BNP och man ägde landets största bank. Det fanns knappt en styrelse i ett större svenskt företag där de inte var representerade. Familjen De la Grip var adliga, anrika och förmögna. Så nära kungligheter man kunde komma utan att faktiskt vara kunglig. Och med betydligt blåare blod än någon Bernadotte. Att han, uppkomlingen David Hammar, skulle få någon ur den allra innersta kretsen – kända för sin 10

lojalitet – att byta sida och gå över till honom, en ökänd riskkapitalist och företagspirat, var osannolikt.

Men han hade gjort det förr. Övertygat enskilda familjemedlemmar att göra gemensam sak med honom. Ofta innebar det att han lämnade söndertrasade familjeband bakom sig och för det mesta beklagade han det. I det här fallet skulle det bara vara en välkommen bonus. ”Jag ska försöka”, sa han. ”Det är snudd på vansinne”, sa Michel, inte för första gången det senaste året.

David nickade kort. ”Jag har redan ringt om ett lunchmöte med henne.” ”Självklart”, sa Michel medan helikoptern började gå ned för landning. Flygresan hade tagit mindre än trettio minuter. ”Och vad sa hon?”

David tänkte på den svala rösten han fått i luren, inte en assistent, utan Natalia De la Grip själv. Hon hade låtit förvånad men inte sagt särskilt mycket, bara tackat för inbjudan och sedan låtit sin assistent bekräfta lunchmötet mejlledes. ”Hon sa att hon såg fram emot vårt möte.” ”Gjorde hon?”

David skrattade till, kort och glädjelöst. Hennes röst hade varit distinkt på det där överklassiga sättet som nästan automatiskt aktiverade hans klasshat. Natalia De la Grip var en av ungefär hundra kvinnor i Sverige som var födda med en grevinnetitel, en elit inom eliten. Han hade nästan inte ord för hur illa han tyckte om den sortens människor. ”Nej”, sa han. ”Det sa hon inte.”

Men det hade han inte heller väntat sig.

11

2

Torsdag 26 juni Natalia rotade bland pappershögarna på sitt skrivbord.

Hon drog fram ett ark med tabeller och siffror. ”Aha”, sa hon och viftade med pappret. Triumferande såg hon på den platinablonda kvinnan som satt på den lilla besöksstolen vilken egentligen inte fick plats inne i skrubben som utgjorde Natalias rum.

Natalias väninna, Åsa Bjelke, såg med svalt intresse på pappret innan hon återgick till att syna sina nudemålade naglar.

Natalia studerade röran på skrivbordet. Hon hatade oreda men det var nästan omöjligt att hålla ordning på den här lilla ytan. ”Hur står det till egentligen?” frågade Åsa och smuttade på sitt take away-kaffe samtidigt som hon följde Natalias förnyade rotande bland pappershögarna. ”Jag frågar bara för att du verkar väldigt ofokuserad”, fortsatte hon. ”Och du har många besynnerliga sidor, men brist på fokus är inte en av dem. Jag har aldrig sett dig så här.”

Natalia rynkade pannan. Ett viktigt dokument var spårlöst försvunnet. Hon skulle bli tvungen att fråga en av de överbelastade assistenterna. ”J-O ringde från Danmark”, sa hon och pratade om sin 12

chef. ”Han ville att jag skulle buda en rapport som jag bara inte kan hitta.” Hon fick syn på ännu ett papper, drog fram det och läste med trötta ögon. Det hade inte blivit mycket sömn i natt. Först hade hon jobbat till in på småtimmarna, den stundande jätteaffären tog nästan all hennes tid i anspråk. Sedan hade en klient ringt tidigt – väldigt tidigt – i morse och klagat på något som definitivt skulle ha kunnat vänta ett par timmar. Hon tittade på Åsa. ”Vad menar du med att jag har besynnerliga sidor?” Åsa tog en klunk ur pappmuggen. ”Vad är problemet?” sa hon utan att svara på frågan. ”Problemen”, svarade Natalia. ”Jobbet. Pappa. Mamma. Allt.” ”Men du, allt det här pappersrotandet, leder det till nåt?

Vad hände med det papperslösa samhället?”

Natalia tittade upp. Väninnan såg pigg och utvilad ut, välklädd och välmanikyrerad och en våg av irritation genomfor henne. ”Inte för att jag inte uppskattar dina oannonserade visiter”, sa hon, inte helt uppriktigt, ”men min pappa klagar jämt på hur höga löner hans jurister har. Borde inte du vara på Investum och jobba för din lön? Istället för att sitta inne på mitt trånga kontor i Pradadräkt och trakassera mig menar jag?” Åsa viftade med handen. ”Jag förtjänar min höga lön.

Och du vet mycket väl att din pappa låter mig vara.” Hon gav Natalia en blick. ”Du vet.”

Natalia nickade. Hon visste. ”Jag var i krokarna”, fortsatte Åsa, ”och undrade bara om du ville äta lunch. Om jag måste äta en till lunch med någon av de andra Investumjuristerna tar jag livet av mig.

Faktiskt, om jag hade vetat hur gräsligt trista jurister är så hade jag utbildat mig till nåt annat.” Hon puffade till sitt ljusa hår. ”Jag skulle till exempel ha blivit en bra sektledare.”

13

”Tyvärr”, sa Natalia snabbt; för snabbt insåg hon för sent. ”Jag är upptagen.” Hon harklade sig. ”Ursäkta”, la hon till, helt i onödan. ”Som sagt, jag är upptagen.” Hon böjde på huvudet och började bläddra i några papper hon redan bläddrat i för att undvika Åsas genomborrande blick. ”Verkligen?” ”Ja”, sa Natalia. ”Det är väl inte konstigt?” Åsas ögon smalnade. ”För att ha en hjärna som en dator är du plågsamt dålig på att ljuga”, sa hon. ”I går var du ledig, du sa det själv. Och du har inga andra vänner. Försöker du undvika mig?” ”Nej, jag är upptagen. Och jag skulle aldrig drömma om att försöka undvika dig. Du är min bästa vän. Även om jag visst har andra vänner. Kanske i morgon? Jag kan bjuda.” ”Upptagen av vad då, om man får fråga?” sa Åsa utan att låta sig avledas av löften om framtida bjudluncher.

Natalia sa inget. Hon tittade ned på sitt dignande skrivbord. Nu vore ett bra tillfälle för någon av telefonerna att ringa eller varför inte brandlarmet att gå igång, tänkte hon. Åsa spärrade upp ögonen som om hon fått en uppenbarelse. ”Aha, vem är han?” ”Var inte löjlig. Jag ska bara äta lunch.” Åsas ögon smalnade till två turkosa springor. ”Men du beter dig så konstigt, till och med för att vara du. Med vem?”

Natalia knep ihop munnen. ”Natalia, med vem?”

Natalia gav upp. ”Med någon från – ehrm – HC.” Åsas rynkade sina ljusa ögonbryn. ”Men vem?” frågade hon envist. Hon kanske skulle ha varit en bra sektledare, men hon skulle även ha blivit en utmärkt förhörsledare, tänkte Natalia. Allt det där ljusa bimbofluffet var missledande. ”Det är bara ett förutsättningslöst lunchmöte”, sa hon defensivt. ”En affärslunch. Han känner J-O”, tillade hon, 14

som om det faktum att hennes lunchdejt kände hennes chef skulle förklara saken. ”Vem?” Hon kapitulerade. ”David Hammar.” Åsa lutade sig mot stolsryggen och log så brett att hennes ansikte lyste. ”Bossen, minsann”, sa hon. ”Mister Riskkapitalist himself. Finansvärldens meste bad boy.” Hon la huvudet på sned. ”Lova att du tänker ligga med honom.” ”Du är störd”, sa Natalia. ”Sexstörd. Egentligen skulle jag vilja boka av det. Jag är sjukt stressad. Men en av de saker jag inte hittar i den här röran är mobilen som jag har hans nummer i”, tillade hon. Hur kunde man tappa bort en telefon i ett rum som var mindre än fyra kvadrat? ”Men för guds skull, människa, varför skaffar du inte en assistent?” ”Jag har en assistent”, sa Natalia. ”Som till skillnad från mig har ett liv. Hennes barn var sjuka så hon gick hem.”

Natalia tittade på klockan. ”I går.” Med en suck sjönk hon ned i sin kontorsstol. Hon slöt ögonen. Hon orkade inte leta längre. Hon var verkligen slut. Det kändes som om hon arbetat nonstop i evigheter. Och hon hade mängder av pappersarbete som hon låg efter med, en rapport att förbereda och minst fem möten att boka. Egentligen hade hon inte … ”Natalia?” Åsas röst fick henne att rycka till och Natalia insåg att hon varit på väg att slumra till i den obekväma stolen. ”Vad?” frågade hon. Åsa såg allvarligt på henne. Det retsamma uttrycket var borta. ”Hammar Capital är inte onda, oavsett vad din pappa och bror tycker. De är tuffa, ja, men David Hammar är ju inte hin håle direkt. Och han ser galet bra ut. Du behöver inte skämmas om du tycker det ska bli kul att träffa honom.”

15

”Nej”, sa Natalia. ”Jag vet.” Men hon hade undrat vad Hammar Capitals legendariske chef ville henne. Och han kanske inte var djävulen, men han hade rykte om sig att vara hård och hänsynslös även med finansvärldens mått mätt. ”Nej, jag ska bara äta lunch och sondera terrängen”, sa hon bestämt. ”Om han vill ha med oss på banken att göra så lär det ju ändå bli J-O han vill ha, inte mig.” ”Men saken är den att man aldrig vet med Hammar Capital”, sa Åsa och reste sig upp med en elegant rörelse. ”Och du underskattar dig själv. Vet du någon annan som är lika smart som du? Nej, just det.” Hon drog med handen över den fullständigt fläck- och skrynkelfria kjolen. Trots att hon bar en stram dräkt (Natalia råkade veta att just den här Pradadräkten var specialsydd åt Åsa), en enkel sidenblus och ljusbeiga pumps såg hon ändå mest ut som en glamorös filmstjärna. Åsa lutade sig fram över skrivbordet. ”Du vet mycket väl att du inte borde bry dig så mycket om vad din pappa tycker”, sa hon och lyckades i vanlig ordning sätta fingret rätt på den ömma punkten och trycka till. ”Du är skitsmart och du skulle kunna nå hur långt som helst. Du kan göra karriär här.” Åsa slog ut med handen mot kontoret utanför, det som tillhörde Sverigekontoret på en av världens största banker, Bank of London. ”Du måste inte jobba i familjeföretaget för att vara värd nåt”, fortsatte Åsa. ”De har världens kassaste kvinnosyn och det vet du. Din pappa är hopplös, din brorsa är en idiot och resten av styrelsen är mansgrisiga mansgrisar. Jag vet, för jag jobbar med dem.”

Hon la huvudet på sned. ”Du är intelligentare än allihop tillsammans.” ”Kanske.” ”Så, varför har du inte en styrelseplats?” ”Men du jobbar ju där, du är väl nöjd?” frågade Natalia och undvek frågan om hennes vara eller inte vara i styrelsen 16

för Investum. Det var trots allt en väldigt känslig fråga. ”Ja, men jag är inkvoterad”, sa Åsa. ”Av en man som hatar kvotering lika mycket som han hatar invandrare, feminister och arbetare. Jag är hans alibi. Han kan peka på mig och säga att han visst anställer kvinnor.” ”Pappa hatar inte …”, protesterade Natalia men tystnade. Åsa hade ju rätt. ”Och din pappa tycker synd om mig för att jag är föräldralös”, fortsatte Åsa. ”Och jag har ändå inga ambitioner att bli chef och leda eländet. Min enda ambition är att slippa dö av tristess. Men du, du kan gå hur långt som helst.” Åsa tog sin femtiotusenkronorshandväska och började rota i den. Hon tog fram ett ljust läppstift och duttade på läpparna. ”Han bad mig om ett diskret möte”, sa Natalia. ”Egentligen borde jag inte ha sagt nåt. Du berättar väl inget?” ”Knäppo, klart jag inte skvallrar, men vad tror du han vill?” ”Det måste vara nåt med finansiering. Kanske en affär med nån av våra kunder? Jag vet inte. Jag låg vaken halva natten och försökte lista ut det. Eller så kanske han bara nätverkar?” Det var inte ovanligt att folk ville träffa henne på grund av det hon var – en De la Grip, en kvinna med rätt kontakter och bakgrund. Hon avskydde det. Men David Hammar gjorde henne nyfiken. Och han hade inte låtit inställsam eller hal, bara hövlig. Och hon måste ju äta, så … Åsa gav henne en fundersam blick. ”Egentligen borde jag följa med dig. Vem vet vilka dumheter du hasplar ur dig på egen hand.”

Natalia avstod från att påpeka att hon ansågs som en av Sveriges mest lovande talanger inom corporate finance, ett av finansvärldens mest komplexa områden, att hon var bland de högst rankade studenter som tagit examen på Handels – någonsin. Att hon i sitt arbete med företags17

finansiering, företagsköp och rådgivning, hanterade bokstavligt talat hundratals miljoner svenska kronor dagligen och att hon just stod i färd att genomföra en av de mest komplicerade bankaffärerna någonsin i Sverige. Dessutom hade ju Åsa rätt – vem visste vad hon hasplade ur sig i dag, ofokuserad som hon var. ”Jag ringer dig och berättar hur det gick”, sa hon bara. Åsa såg länge på henne. ”Lyssna åtminstone på vad han vill”, sa hon till slut. ”Det kan inte skada. Det är många som skulle gå över lik för att få jobba med David Hammar.

Eller för att få ligga med honom.” ”Du tror inte det är för riskabelt att synas ute med honom?” frågade Natalia och avskydde den osäkra tonen i sin röst. ”Det är klart att det är riskabelt”, sa Åsa. ”Han är farlig, rik och din pappa hatar honom. Vad mer kan du begära?” ”Ska jag avboka?” Åsa smackade missbelåtet med tungan och skakade på huvudet. ”Ett liv utan risker är inget liv”, sa hon. ”Är det dagens visdomsord?” frågade Natalia. Det var inte mycket till ordspråk. Åsa log, reste sig och räckte henne sin urdruckna kaffemugg. Den var vit med svart snirklig text. ”Nej, det stod på den här”, sa hon. ”Jag får väl gå tillbaka till kontoret och ringa ett par samtal. Kanske kan jag hitta någon jag kan ge sparken. Jurister är verkligen inga roliga människor.

Var ska ni ses?” ”På Djurgården. Ulla Winbladh.” ”Det kunde vara värre”, sa Åsa med minen hos den som inte kan komma på något att kritisera trots att hon verkligen försöker. Hon strök med fingrarna över sin scarf. Senast Natalia såg en sådan sidensjal hade den legat på en hylla på NK:s Hermèsavdelning och haft en prislapp med fyrsiffrigt belopp.

18

”Du är en snobb, vet du det?” sa hon. ”Kvalitetsmedveten”, sa Åsa och rättade till handväskan över axeln. ”Alla kan inte köpa massproducerat, det säger sig självt.” Hon rös till och gav sedan Natalia en lysande turkos blick. ”Tänk bara på att skydda dig, vem vet vilka han har legat med.”

Natalia gjorde en min. ”Faktum är att det mest verkar vara prinsessor, om man får tro ryktena”, sa hon som inte kunnat låta bli att klicka sig fram genom skvallret på nätet. ”Bah, europeiskt uppkomlingsslödder”, sa Åsa vars ätt härstammade från 1200-talet. ”Gör nu inget som inte jag skulle göra.”

Det var i och för sig rätt generösa ramar, tänkte Natalia, men höll tyst. ”Ska du ha på dig det där?” frågade Åsa och tittade på Natalias dräkt med en min som antydde att det kanske ändå fanns ännu värre saker att ha på sig än massproducerat. ”Var i hela friden har du hittat den där?” ”Det är bara ett lunchmöte”, sa Natalia defensivt. ”Och den är faktiskt skräddarsydd.” Åsa svepte med blicken över det grå tyget. ”Jajaja, men under vilket årtionde då?” ”Du är verkligen en förfärlig snobb”, sa Natalia samtidigt som hon reste sig, gick fram till dörren och öppnade den åt Åsa. ”Det är mycket möjligt”, sa Åsa. ”Men du vet att jag har rätt.” ”Om vad?” Åsa log på det där sättet som brukade få män att börja skryta om sina sommarställen, bjuda på drinkar och sätta sig med benen brett isär: ”Om allt, älskade du. Om allt.”

19

3

David promenerade från Hammar Capitals huvudkontor på Blasieholmen bort till restaurang Ulla Winbladh på Djurgården.

En hovmästare visade honom till ett bord och när David tittade dit fick han syn på Natalia De la Grip. Han kastade ett öga på klockan. Han var tidig, klockan var inte riktigt ett, men hon var ännu tidigare. Det var i stort sett bara turister bland gästerna, men Natalia hade ändå satt sig längst in i lokalen och på ett sådant sätt att hon knappt syntes. Det var tydligt att hon inte ville bli sedd tillsammans med honom.

Men det var inte konstigt, faktum var att han bokat bordet här ute istället för på någon restaurang vid Stureplan, just för att de inte skulle bli igenkända.

Hon fick syn honom, höjde handen till en vinkning men tog sedan hastigt ned den igen, som om ångrade sig. David började gå mot henne.

Hon var ljushyad och såg rätt oansenlig ut, med allvarligt ansikte och strama grå kläder. Det var svårt att tro att hon jobbade som rådgivare på en av världens största globala banker och dessutom för J-O, som var en av de mest krävande och excentriska chefer David mött. Men J-O hade höjt den här alldagliga kvinnan till skyarna, sagt att hon hade potential att bli den bästa corpare han någonsin haft. ”Hon är skärpt, noggrann och djärv”, hade J-O sagt. ”Hon kan gå hur långt som helst.”

Han fick se till att inte underskatta henne.

20

När David kom fram till bordet hade Natalia De la Grip rest sig. Hon var längre än han trott. Hon sträckte fram handen. Den var smal, med korta, omålade naglar. Handslaget var energiskt och professionellt och David kunde inte låta bli att titta på vänsterhanden, fastän han redan visste.

Ingen ring som gnistrade. ”Tack för att du kunde träffa mig med så kort varsel”, sa han. ”Jag var inte helt säker på att du skulle komma.” ”Verkligen?” sa hon i skeptisk ton.

David släppte hennes hand. Värmen från den dröjde sig kvar i handflatan och han kände doften av något kryddigt och varmt och vagt erotiskt. Än så länge var hon inget av det han väntat sig och det gjorde honom mer alert.

Det hade varit förvånansvärt svårt att hitta mer än allmänna upplysningar om det mellersta av de tre syskonen De la Grip. Han hade skummat det som fanns skrivet på nätet, i artiklar och i några biografier om hennes familj.

Mest om fadern och de två bröderna, nästan inget om henne, inte ens på Wikipedia, definitivt inte på Flashback.

Men så var kvinnorna av tradition helt osynliga i den här familjen, trots att männen flera gånger gift sig med mycket förmögna kvinnor. Natalias anmödrar hade alla varit välbärgade, mamman var släkt med både ryska storfurstinnor och svensk storfinans, men det var männen som stod för all formell makt, fadern Gustaf, farfadern Gustaf den äldre, och så vidare bakåt i århundraden. Till skillnad från de båda bröderna, arvprinsen greve Peter De la Grip och jetsetprinsen greve Alexander De la Grip, så var Natalia inte särskilt synlig i vare sig affärs- eller skvallerpressen.

Men det hörde förstås till den övergripande bilden. Hon var inte bara medieskygg på grund av sitt namn och sin bakgrund. Inga verkade så i kulisserna som de hemlighetsfulla rådgivarna – corparna. De styrde från kulisserna och uttalade sig sällan sig i pressen.

21

Det mörka håret var uppsatt i en strikt frisyr och hon bar pärlor kring halsen, detta överklassens signum som David avskydde. Nej, tänkte han, medan de slog sig ned vid bordet, allt som allt såg Natalia De la Grip ut precis som det han redan visste att hon var – en snart trettioårig ungmö, jobbfokuserad, välbärgad men rätt alldaglig.

Bortsett från ögonen då. Han hade aldrig sett något liknande. ”Jag måste erkänna att jag blev nyfiken när du ringde.”

Hon fäste en gyllene blick på honom och David kände något ila utefter ryggraden.

Han tog emot menyn från servitören och ögnade hastigt igenom den. ”Du måste ändå vara van vid att bli uppvaktad”, sa han och log, ett professionellt och medvetet varmt leende. En stor del av finanslivet handlade trots allt om att nätverka och han mindes knappt när han senast ätit en lunch som inte också var ett möte. Det skulle mer till än ett par ovanligt vackra ögon för att distrahera honom. ”Ja visst”, sa hon. ”Miljardärerna står på kö för att bjuda ut mig.”

Han drog på munnen åt den torra självdistansen.

Hon fällde ihop menyn och nickade att hon var klar att beställa. ”Jag har hört att du skötte dig utmärkt i Schibsteddealen”, sa han för att känna henne lite på pulsen. ”Du har bra källor”, konstaterade hon och la huvudet lätt på sned. ”Jag vet inte om jag ska känna mig smickrad eller oroad.” ”Inte oroad. Jag har läst på”, sa han. ”Du anses vara en talang att hålla ögonen på.” Hon hade beskrivits som tuff, kosmopolitisk och seriös. Det fanns ingen anledning att tvivla på att det var sant. ”Jag läste den artikeln också”, sa hon. ”Vi får väl se.”

Hon skrattade till. ”Du vet ju hur det är, man är aldrig 22

bättre än sin senaste affär. Man är bara på väg upp eller på väg ut.” ”Och just nu?” ”Åh, just nu är jag definitivt på väg upp.” Hon sa det helt utan falsk blygsamhet. Han kunde räkna på ena handens fingrar hur många adelsmän och adelskvinnor han mött som kunde prata utan att vira in allt de sa i tillgjord blygsamhet och mumlande ödmjukhet.

Hon beställde fisk och David tog samma som hon, automatiskt. Att beställa detsamma som den man uppvaktade, det var elementär psykologi. ”Har du alltid velat jobba på bank?” frågade han när servitören lämnat dem. ”Eller har du nånsin varit intresserad av att prova på nåt annat?” Hon hade trots allt jobbat på Bank of London i några år, det var inte en orimlig fråga.

Den unga finanseliten var ett hungrigt gäng och de flesta sökte ständigt nya utmaningar.

Han tittade på hennes ringlösa smala fingrar igen. Hon var helt hängiven sitt arbete förmodligen. Precis som han själv. ”Jag trivs på banken”, sa hon. ”Du är enda kvinnan i J-O:s team?” ”Ja.” ”Jag är säker på att du är en tillgång”, sa han neutralt. ”Tack.” Natalia gav honom ett snett leende. Hon drack av sitt mineralvatten. ”Jag trivs på banken, men om jag ska vara ärlig så är min långsiktiga karriärplan att ta en plats i min familjs bolag. Jag utgår ifrån att du vet vilken familj det är?”

Han nickade, kände det välbekanta hatet välla upp. Han log, andades in en gång och nickade sedan uppmuntrande, som om han var hövligt intresserad, inte alls ute efter blod. ”Där jag kommer ifrån ser man inte med blida ögon på din typ av verksamhet”, fortsatte hon.

23

Den här ärligheten kunde bli ett problem. ”Det är ingen hemlighet”, sa han, men utan att lägga något värderande i rösten, som om de diskuterade abstrakta ting, inte det faktum att familjen De la Grip öppet avskydde allt det Hammar Capital stod för. Fast de kallade det inte avsky, naturligtvis, inget så brackigt. De ville bara värna om sina stolta traditioner.

Hon måste ha sett något i hans blick, för hon log hastigt och lite ursäktande. ”Jag vet att det är konservativt och fördomsfullt och jag säger inte att jag håller med.”

Han höjde ett ögonbryn. För detta var ju den springande punkten; exakt hur mycket skilde sig Natalias inställning från den övriga familjens? ”Berätta”, sa han. ”Jag tycker inte att man kan dra alla som sysslar med private equity, eller ja, riskkapitalism, över en kam. Men med det sagt så är det där min lojalitet ligger, hos min familj.”

Hon ryckte beklagande på en axel och drog med handen över bordet. ”Ibland måste man offra en del för familjen.”

David såg på henne. Ibland måste man offra en del för familjen. Hon kunde omöjligt begripa vad de orden gjorde med honom.

Men han hade åtminstone fått veta det han behövde. Det han egentligen hade misstänkt så snart han fick se henne – Natalia De la Grip skulle aldrig gå emot sin familjs intressen. Lojalitet och integritet omgav henne som en osynlig mantel. Det var tur för honom att hon feltolkat anledningen till den här lunchen, att hon trodde att han nätverkade och kollade affärsmöjligheter, inte försökte få henne att sälja ut sina närmaste. ”Jag förstår”, sa han samtidigt som han inte kunde låta bli att undra hur den uppenbart intelligenta Natalia inför sig själv rationaliserade det faktum att hon inte redan hade en plats i Investums styrelse. Att i stort sett inga kvinnor hade viktiga poster i något av de företag som leddes av 24

Gustaf De la Grip. Och att hennes far gjort sig känd för sina fördomsfulla uttalanden om kvinnor i allmänhet och jämställdhet i synnerhet. Kärleken till familjen gjorde Natalia blind. ”Så, vad gör dig till en av J-O:s favoriter?” frågade han, samtidigt som deras mat kom på bordet. Han tillade: ”J-O:s egna ord, jag bara citerar.” ”Känner du honom väl?” frågade hon, la servetten i knäet och tog upp besticken. Hon åt med små ljudlösa rörelser.

La ned besticken mellan varje tugga. Internatskolefasoner. ”Tillräckligt för att lita på hans omdöme”, svarade han.

J-O var en av världens mest inflytelserika bankirer och de hade samarbetat flera gånger. ”Berätta mer.” ”Corporate finance är ett arbete som handlar väldigt mycket om den personliga kontakten, som du säkert vet, om relationer och om att känna förtroende.” Natalia knyckte på ena axeln. Hon la ned besticken igen, satt helt rak i ryggen, utan att pilla på bestick, glas eller något annat. ”Många gör det för mig.” ”Ja, det kan jag tänka mig”, sa han och insåg överraskat att han var uppriktig. Det fanns något pålitligt över henne, nästan rekorderligt. Om han inte varit alldeles för cynisk för att tro på något sådant skulle han sagt att Natalia verkade vara en god person. ”Och det beror inte bara på mitt efternamn”, tillade hon och en svag skär färg sköljde över hennes kindkotor, lätt som ett penseldrag, ”jag är duktig på det jag gör.” ”Det är jag övertygad om.”

Natalia såg på honom genom smalnande ögon. ”Varför känns det som om du sitter där och smickrar mig?” ”Inte då, jag är bara naturligt charmerande”, svarade han och kom på sig med att le. Han hade inte väntat sig att hon skulle vara fullt så sympatisk, att han då och då faktiskt skulle glömma hennes bakgrund och namn.

25

Hon log. Även om lunchen var bortkastad tid så var den trevlig. Hon var rolig och egentligen inte överdrivet överklassig. Faktum var att Natalia väckte hans nyfikenhet.

Och, faktiskt, en viss oväntad attraktion. För det var en rätt sexig kontrast; allt det bleka och svala och samtidigt intensiva. ”Vet du”, sa hon och la ned besticken med ännu en exakt rörelse. ”Jag vet att jag borde vara tacksam över min bakgrund. Min familj, mitt namn och allt det där. Och det är jag, allt annat vore arrogant. Men ibland har jag önskat att jag inte var någon, att jag hade fått ta mig fram helt på egen hand. Jag tänker att det måste finnas något tillfredsställande i att klara sig av egen kraft?” ”Ja. Det är tillfredsställande”, sa David långsamt och studerade henne avvaktande. Inte en enda person – varken kvinna eller man – ur överklassen hade någonsin sagt något liknande till honom. ”Tur att du är kvinna då”, tillade han. ”Då har du åtminstone haft något handikapp.” ”Mm.” Hon satt tyst, verkade tänka.

Få branscher var så ojämlika som finanseliten. Kvinnorna var välutbildade men de försvann på vägen. Att hålla sig kvar så som Natalia gjorde, det vittnade om en extrem intelligens. Och envishet.

Hon höjde på huvudet och gav honom en utmanande blick. ”Och hur tänker Hammar Capital kring jämställdhet om man får fråga? Ni är väl två män i toppen? Riskkapitalistbranschen är inte direkt känd för sin höga andel kvinnor. Vad är din inställning?” ”Jag har en alldeles utmärkt inställning”, svarade han, högg en färskpotatis med gaffeln, saltade den och stoppade den i munnen. ”Men hur ser du på att det är så få kvinnor i våra styrelser?” fortsatte hon i en ton som sa David att detta inte var 26

ett ämne hon tog lätt på. ”För att inte tala om den operativa verksamheten, hur ser det ut där?” ”Hammar Capital anställer inte utifrån kön utan utifrån kompetens”, sa han.

Natalia fnös och David kunde inte hjälpa det, han blev tvungen att dölja ett litet leende. När hon brann för något, då gjorde hon det uppenbarligen ordentligt. Allt det alldagliga ersattes av glöd och passion. ”Om man kvoterar är risken att man får in folk med sämre kvalifikationer”, fortsatte han, väl medveten om att det argumentet borde vara som ett rött skynke för vilken normalbegåvad människa som helst. ”Vi väljer att låta kompetensen avgöra.”

Det var som att hälla bränsle på en majbrasa. ”Det där är sånt skitsnack”, sa Natalia och de röda fläckarna växte en aning. ”Kompetensen avgör ju inte i dag heller”, sa hon sammanbitet. ”Man letar där man alltid letat – i samma gamla nätverk. Och får det man vill ha, samma män, med samma åsikter. Det är inte att låta kompetensen avgöra, det är bara dumt.” ”Jag säger inte att vi inte vill ha in kompetenta kvinnor”, sa han. ”Men det finns de som säger att de är svåra att finna.” ”Med den inställningen skulle jag inte bli förvånad om ni går omkull snart”, sa hon stelt. Hon tittade ned i tallriken och tillade muttrande: ”Jag hoppas det.” ”Det går utmärkt för oss”, sa han. ”Vi har …” ”Men inser du inte …” Hon hade höjt blicken igen och började vifta med händerna. För att en kvinna, som förmodligen kunde ta sig igenom en nobelbankett utan att begå ett enda etikettsbrott, skulle börja vifta med besticken så måste hon vara ursinnig. ”Natalia”, avbröt han innan det gick till handgripligheter. ”Du är väl medveten om att jag provocerar dig med flit?”

27

Hon tystnade. ”De senaste ett och ett halvt åren har jag varit med om att tillsätta över tjugo styrelser”, fortsatte han i lugn ton. ”Femtioen procent av ’mina’ styrelsemedlemmar är kvinnor. Och exakt varannan styrelseordförande i en av Hammar Capital tillsatt styrelse är en kvinna.” Han lutade sig bakåt mot ryggstödet och iakttog hur hennes andhämtning lugnade sig. Bröstet rörde sig under blusen. Han lät blicken snudda vid urringningen. Vid pärlorna och den ljusa huden. Han gav henne ett litet leende, kanske det första uppriktiga han gett henne. Det var inte henne personligen han tyckte illa om, bara det hon representerade. ”Att rekrytera människor med rätt kompetens är en del i mitt företags framgång”, sa han långsamt. ”Hammar Capital stod pall under både it-kraschen och finanskrisen och jag är helt säker på att det berodde på sammansättningen av min personal.”

Hon mötte hans blick, uppmärksamt, tyst och han undrade vad som försiggick under den svala ytan. Han fortsatte: ”En blandad grupp har andra infallsvinklar, som du ju vet. De vågar säga nej och de kan stå för en avvikande åsikt. Vi red ut krisen till skillnad från många andra just för att jag har de mest kompetenta medarbetarna i landet – kvinnor och män. Invandrare och svenskar.”

Natalia blinkade. Långa mörka fransar dolde blicken innan hon tittade upp igen. ”Okej”, sa hon lugnt. En lätt rodnad över de höga kindbenen var allt som fanns kvar. ”Säkert?” frågade han.

Hon nickade. ”Ja. Jag lät mig provoceras. Det händer nästan aldrig.” Hon lutade sig fram över bordet. ”Och jag känner mig dessutom skenhelig.” ”Hur så?” frågade han och lät sig dras med av leendet som lurpassade i hennes ögon. Hon flirtade med honom, kanske utan att vara medveten om det. Hon var inte den 28

flirtiga typen, det skulle han kunna sätta sitt företag på, och han tillät sig att leka med en liten stund. De skulle snart skiljas åt, vad spelade det för roll om han behandlade henne anständigt? ”Jag sitter och pratar om jämställdhet och jämlikhet”, sa hon och lät en hand fladdra i luften. ”Men jag vet ju att jag har fått en mängd fördelar bara på grund av mitt namn och min bakgrund. Jag vet det och det gör mig generad.”

Hon lutade sig ännu längre fram över bordet och sänkte rösten, som om hon avslöjade en stor hemlighet. ”Faktum är att jag så sent som häromdagen utnyttjade mitt namn.

Jag avskyr när folk gör så.” ”Och ändå gjorde du det?”

Hon nickade och såg så skuldmedveten ut att det ryckte i Davids mungipa. ”Hur gick det?” frågade han.

Hon såg länge på honom, skrattet glittrade i ögonen. ”Det gick väldigt dåligt”, konstaterade hon torrt. ”Men vad gjorde du?” frågade han, mot sin vilja nyfiken. ”Det var inte ens nåt ädelt. Jag antar att du vet vem Sarah Harvey är?”

David nickade när han hörde det världsberömda namnet.

Harvey räknades som en av de bästa sopranerna i världen, med en unikt ren och omfångsrik röst. Han visste vem hon var och dessutom i vilka kretsar hon rörde sig. ”Men vad har hon med det här att göra?” frågade han. ”Hon är aldrig ute och turnerar, men nu kommer hon till Europa och ger en enda konsert i Norden, här i Stockholm.

Jag har dyrkat henne ända sen jag var barn. Jag ville så gärna gå.” ”Menar du att du trots att du är en De la Grip inte lyckades få en enda biljett?” ”Tack för att du tar dig tid att strö salt i mina sår. Nej, jag lyckades inte och det gör fortfarande ont. Arrangörerna var inte ett dugg imponerade av mig.”

29

”Försökte du muta dem?”

Hon satte trotsigt hakan i luften. ”Eventuellt.” ”Svenskar är inte så lättmutade, om det är nån tröst”, sa David, inte helt sanningsenligt. Alla gick naturligtvis att muta, det handlade bara om att lägga sig på rätt nivå. ”Jag antar det”, sa hon. ”Jag är kvartsryska. Ryssar, där har du ett lättmutat folk.” ”Mycket”, höll David med om. Han sträckte ut benen och lutade sig mot stolsryggen. Lunchen hade redan gett honom den information han velat ha. Det kloka nu vore att släppa Natalia De la Grip och gå vidare. Hon var inte avgörande för att affären skulle gå i lås, de behövde inte ses igen. Hans mål var att förgöra hennes familj. Han borde fokusera på nästa steg. Det vore det kloka. Han såg på hennes långa fingrar som förstrött fingrade på glaset. Hon hade tagit av sig kavajen och bar en enkel ärmlös blus under.

Hon hade vackra linjer, långa och starka. De bilder han sett på henne hade varit intetsägande, men nu mindes han ett foto från något kvällsevenemang, en middag eller bal på Villa Pauli. Hon hade haft samma strama knut men en lång röd aftonklänning och hon hade sett fantastisk ut. Stark, kraftfull. Och han intalade sig att han inte måste ha bråttom jämt, att han kunde sitta kvar i tio minuter till tillsammans med den här kvinnan som inte riktigt var det han hade trott att hon skulle vara.

Natalia mötte Davids intensiva blick tvärs över bordet.

Hon undrade vad han tänkte på medan de där gråblå ögonen for över henne. Det var inte meningen att hon skulle märka det förstås, men hon var bra på att läsa folk och såg hur han försökte bilda sig en uppfattning om henne. Han var mycket skicklig. När de pratade gav han henne all sin uppmärksamhet på ett sätt som var helt förödande. Han såg bra ut, var attraktiv på ett vuxet, manligt vis. Ingen poj30

ke eller yngling det här, bara bredaxlad, storväxt maskulinitet. Mörkt välklippt hår, ögon som skiftade mitt emellan blått och grått, kantiga drag. Snygg som satan. Han var dessutom trevlig, hövlig och stundtals rolig, kort sagt den perfekta lunchdejten.

Och ändå …

Då och då hade hon sett något blixtra till i hans blick, något hon kanske inte var ämnad att se, något hårt och kallt, och det hade gjort henne vaksam och osäker. David Hammar var en person som var känd för att krossa företag och människor, en kylig spelare. ”Hans främsta egenskaper är att han är totalt iskall och helt prestigelös”, hade det stått i ett porträtt i en affärstidning. Någonting varnade henne för att förledas av hans avspända charm och intelligenta blick. Att han spelade någon sorts spel, det var hon säker på. Men vilket?

Hemligheter, så många hemligheter. ”Vad?” frågade han med skratt i rösten och nu fanns där ingen kyla alls. Ingen hårdhet, ingen hänsynslöshet, bara fokuserad uppmärksamhet. Som om hon var den mest intressanta människan i världen. Det måste vara så här han hade gjort för att nå sin nästan osannolika framgång.

David Hammar såg människor. Han fick dem att känna sig utvalda och speciella. Fick dem att lita på honom. Och sedan slukar han dem med hull, hår och allt däremellan. ”Planerar du att ta över något intet ont anande företag i en nära förestående framtid?” frågade hon. ”Självklart”, svarade han. ”Det gör jag alltid. En riskkapitalist sover aldrig.” Hans ögon glittrade till och Natalia kom av sig.

Oh my. Det där skrattet.

De flesta män Natalia arbetade med, inklusive hennes pappa, bröder och chef, följde de outtalade regler och osynliga strukturer som gällde för finanseliten. De var 31

formstöpta män. Konforma och ofta kemiskt fria från humor var de alldeles för upptagna med att försöka bräcka varandra för att kunna umgås avslappnat, särskilt med en kvinna. Men David var något helt annat. En banbrytande visionär om man fick tro hans beundrare. En hänsynslös plundrare om man lyssnade på hans kritiker. Men oavsett vilket var han fruktansvärt framgångsrik, en modern framgångssaga i skräddarsydd kostym.

Och ändå.

Inte en enda gång hade David Hammar försökt imponera på henne. Han skröt inte och han var inte dominant. När de skakade hand hade hans handslag varit fast men inte onödigt hårt, som om han var säker på sin styrka och inte kände behov att demonstrera den. Det var först när hon pratade med honom som hon insåg hur de flesta män hon mötte var: osäkra, maniskt dominanta. Ivriga att demonstrera sin styrka. Inte alltid respektfulla mot kvinnor, för att uttrycka det diplomatiskt. ”Hur kom det sig att du valde just den branschen?” frågade hon nyfiket. Han framstod som en man som skulle ha kunnat bli framgångsrik inom vilket område som helst. ”Om man vill bli väldigt rik väldigt snabbt så är det precis det jag gör som man ska ägna sig åt. Som du säkert vet.”

Natalia nickade. Ingen kunde bli lika förmögen som en skicklig riskkapitalist. ”Och det ville du? Bli rik?” ”Ja.” ”Och det har gått bra?” Hon visste ju svaret, men hon ville höra vad han skulle säga när han gavs möjlighet att skryta.

Han såg länge på henne. ”Man är aldrig nöjd”, sa han långsamt, som om de diskuterade något viktigt, inte bara kallpratade. ”Visst är det konstigt?”

Hon skakade på huvudet. ”Nej, det är den mest fundamentala mänskliga drivkraften. På gott och ont.”

32

”Är det så för dig också?” ”Jag antar det”, svarade hon för hon kände igen sig i den där drivkraften. Att vilja vidare. Att lyckas. ”Vad?” Han lutade sig fram och studerade henne uppmärksamt. Han läste henne så snabbt att det var skrämmande. ”Inget. Det har varit en väldigt trevlig lunch. Jag tänkte att du skulle vara mer …” Orden dog ut. ”Gangsterlik? Samvetslös?”

Hon skrattade till. ”Kanske det.” ”Saken är den att jag tycker om att se resultat”, sa David. ”Många svenska företag är otroligt dåligt skötta. De har chefer och styrelser som skor sig själva på aktieägarnas bekostnad.” Han korsade sina långa ben framför sig och drog med handen genom det korta mörka håret. Hon noterade stålklockan. Patek Philippe, dyr men inte prålig. ”Du anar inte vad mycket skit man får se”, fortsatte han. ”Men när HC går in i en styrelse ser vi till att effektivisera och förbättra. Och då tjänar aktieägarna pengar, inte nån annan.” ”Ni tjänar säkert också en krona eller två”, påpekade Natalia torrt. Hammar Capital var värderat till snudd på otroliga fyra miljarder euro. Inte så dåligt med tanke på att han hade byggt upp det själv ända från grunden. Och han var så ung, inte ens trettiofem om man fick tro internet. ”Det också förstås”, log han. ”Vår affärsidé är att vara kontroversiella. Vill du ha kaffe?”

Hon nickade och han beställde åt dem båda. Servitrisen var snabbt tillbaka med två koppar.

Natalia tummade på chokladbiten som låg på hennes fat. Hon hade menat det hon sa förut, hon beundrade dem som skapade något av egen kraft. Det fanns så många människor som föddes med alla förutsättningar och sedan slarvade bort dem.

33

David nickade mot hennes chokladbit. ”Ska du inte ha den där?”

Hon räckte honom den, såg hur han öppnade den tunna folien. ”Du är mycket utomlands. Hur fungerar det egentligen?” frågade hon.

Han höjde på ena ögonbrynet. ”Det är inte bara jag som gjort research hör jag. Det stämmer. Jag reser jorden runt och jagar finansiärer. Jag och min kompanjon, Michel.”

Michel Chamoun. Libanes med dubbla examina i ekonomi och juridik. Ja, hon hade gjort sin research, hon var alltid noggrann. ”Men behövs du inte här?” frågade hon. ”Jag har mycket kompetenta medarbetare.” ”Kvinnor och invandrare?” ”Bland annat.”

Trots det lättsamma småpratandet, trots charmen som emellanåt var svår att värja sig emot, kunde Natalia inte låta bli att tänka att det var något som inte stämde. Vad ville den här supersnygge mannen med de hårda ögonen henne? Vad var det David Hammar egentligen var ute efter när han bjöd henne på en ”förutsättningslös lunch”, denna den mest intetsägande av fraser? När han skickligt frågade ut henne med sina skenbart slumpvisa följdfrågor och smickrade henne med sin uppmärksamhet? Natalia kastade ett öga på klockan och tänkte att den måste gå fel. Hon rynkade pannan och såg hur David vinklade handleden och tittade på sin egen klocka.

Han satte sig upp i stolen. ”Hur kan den vara så mycket?” ”Jag vet, jag måste tillbaka till kontoret”, sa hon. ”Jag hade ingen aning om att tiden gått så snabbt, jag ber om ursäkt om jag uppehållit dig”, sa han samtidigt som han vinkade efter notan. ”Be inte om ursäkt”, sa hon. ”Men jag har ett skypemöte med London som jag måste förbereda.”

Han gav sitt kreditkort till servitrisen.

34

”Ska jag be dem ringa på en bil åt dig?” ”Nej, jag promenerar”, sa hon, reste sig och tog sin handväska. ”Jag följer dig.” Han hade också rest sig och höll ut stolen åt henne. ”Helst inte”, sa hon ursäktande. Han var galet attraktiv, det var inte tu tal om den saken. Men hon hade som sagt gjort sin research. Två gånger de senaste åren hade Hammar Capital drabbat samman i affärsstrid med Investum och båda gångerna hade HC förlorat. Och två gånger i dag hade hon nämnt Investum. Och båda de gångerna hade något hänt med hans blick. Det var knappt märkbart och hon skulle ha missat det om hon inte studerat honom så noga. Men hon hade sett en kyla som ingen charm i världen kunde släta över och hon själv var Investum, på många sätt. David Hammar hade helt klart en gås oplockad med hennes familjs företag. Det brukade sägas att inget i finansvärlden var personligt, att pengar styrde. Det var bara skitsnack. I spåren av pengar följde alltid en mängd annat: känslor och impulser, sårade egon och revanschbegär. Så, frågan var: hade David Hammar en dold agenda när han bjöd ut henne?

Natalia studerade honom noga, lät blicken svepa över hans otroligt attraktiva drag, intensiva ögon och välbyggda kropp.

Förmodligen. ”Tack”, hörde hon sig själv säga. ”Tack för en trevlig lunch.”

Hon skakade hans hand, lät den stora varma handflatan omsluta sin egen och gick därefter ut i den gassiga hettan, inte ett dugg klokare än innan hon kommit hit.

35

4

Lunchen med David Hammar hade väckt fler frågor hos Natalia än den hade besvarat. Men den hade åtminstone fått henne att piggna till, konstaterade hon medan hon snabbt promenerade tillbaka till kontoret på Stureplan. Hon tog hissen upp till plan fyra, nickade åt receptionisterna och stängde sedan in sig på sitt rum. Hon behövde fem minuter för sig själv innan hon började jobba, bestämde hon.

Så under fem minuter funderade hon på David och på lunchen och på det faktum att hon kände sig både förvirrad, fascinerad och, ja, attraherad av den magnetiska men också motsägelsefulla riskkapitalisten.

Natalia lutade sig bakåt i stolen. Hon blev inte klok på honom alls, faktiskt. Emellanåt hade han varit artig och till och med rolig. Han hade retats med henne och hon hade dragits in i något som mest känts som ett kraftfält av maskulin charm.

Men bortsett från det hade hon upplevt honom som en person med en väldigt hård kärna. Hon visste att han var uppvuxen i någon av Stockholms ruffaste förorter. Det var ingen hemlighet att hans uppväxt hade varit mycket enkel. Men sedan hade något hänt, för han hade gått först på internatskola, sedan Handels och till sist på det prestigefyllda Harvard. Tack vare stipendium visserligen, men ändå, vilken klassresa.

Japp, motsägelsefull var rätta ordet, tänkte Natalia, och därmed var de fem minuterna till ända. Alldeles oavsett vad 36

hon tyckte om hans utstrålning och utseende så var hon rätt säker på att lunchen varit en engångsföreteelse. Av någon anledning hade han avfärdat henne – hon hade känt det tydligt. Hon gjorde nog bäst i att sätta igång med det som var hennes egentliga liv: jobbet. För hur – eh – intressant lunchen med David Hammar än hade varit så hade den även stulit dyrbar arbetstid.

Natalia ägnade några intensiva eftermiddagstimmar åt en aldrig sinande ström av pappersarbete. Hon och J-O befann sig i slutfasen av en riktigt stor och, för Natalia personligen, prestigefull bankaffär och hon pressade sig själv och sitt team hårt. Ingen sov mer än absolut nödvändigt, alla var på plats. Om ytterligare någon timme, när bankerna och börsen på den nordamerikanska östkusten öppnade, skulle den redan långa arbetsdagen fortsätta med oförminskat tempo.

Natalia kastade ett öga på klockan. I Hongkong sov de fortfarande, medan Los Angeles låg tre timmar efter New York. En bank öppnade alltid någonstans i världen, en börsmarknad stängde alltid. Dygnet runt pågick handel och affärer och hennes chef drev sina medarbetare hårdare än någon hon mött.

Hon undrade om det var så här David Hammar arbetade. Han var också känd för att jobba hårt. Ingen överlevde i den absoluta topp där han befunnit sig i åratal utan att vara outtröttlig. Utan att vara hänsynslös. Det var både tjusningen och baksidan med finanssektorn.

Hon tittade upp när någon knackade på hennes dörrkarm. ”Har du tid?” frågade J-O. ”Kommer”, sa Natalia, glad att tvingas fokusera på något annat än på det intryck som David Hammar gjort. Åsa hade rätt. Hon borde börja gå ut mer. Men det här konstiga dejtandet, tänkte hon medan hon samlade ihop mappar, papper och Ipaden, hon begrep det inte alls. Andra kvinnor 37

gjorde det, Åsa gjorde det. Gick ut med män, låg med män, hade män. Huller om buller. Men själv hade Natalia aldrig riktigt greppat hur man gjorde. Det var något med de subtila och genuint osvenska och moderna reglerna hon inte begrep och då hade hon ändå bott i både New York och London. Hon var väl helt enkelt kass på det här med män, vilket ju historien hade visat. Däremot var hon exceptionellt bra på sitt jobb, påminde hon sig medan hon gick efter J-O. Man fick vara glad för det.

Natalia behöll fokus hela mötet. Det fanns inget utrymme för att vara annat än etthundra procent skärpt i J-O:s team.

De var de bästa av de bästa. En miss och man fick se sig om efter andra jobb. Natalia handplockades av J-O själv när han fick uppdraget för två år sedan att starta bankens Nordenteam. De andra, män allihop, var precis som hon unika specialister inom sitt område. Natalia var expert på bank och finansiella institutioner. J-O brukade säga att han kunde ringa Natalia De la Grip mitt i natten och hon kunde sätta sig upp och rabbla de stora noterade bankernas börskurser. Och deras värde när börsen stängde.

Det var inget skämt.

Han hade gjort det flera gånger.

J-O avrundade mötet, tackade telefondeltagarna och stängde ned samtalet. Tillsammans med de andra samlade Natalia ihop sina saker. ”Klockan är snart fyra”, sa J-O till henne. ”Har du tid att byta några ord innan New York öppnar?”

Natalia nickade och väntade under tystnad medan konferensrummet tömdes. ”Bra jobbat”, sa han när de var ensamma.

Hon log. Beröm var sällsynt. ”Tack.”

Han trummade med ett finger i bordet. ”Vad ska du göra i sommar?” frågade han.

38

Natalia försökte låta bli att höja på ögonbrynen. Men det var svårt. I hela finansvärlden var J-O var känd för tre saker: Sin extremt dyra smak, sin fäbless för att ge långa intervjuer i glassiga magasin, och för att han aldrig pratade om privata saker.

Såvitt Natalia visste hade han inget privatliv. Inte som andra dödliga. Han jobbade, reste och flög så mycket på kundbesök att det sades att han oftare befann sig i luften än på jorden.

Under de dryga två år de jobbat ihop, först i London och sedan i Stockholm, hade de aldrig pratat om något annat än jobbrelaterade saker. Det lilla hon visste om J-O hade hon läst i skvaller- och branschtidningarna och eftersom hennes egen familj var en av Sveriges mest kända utgick hon ifrån att han visste ungefär det som alla andra visste om henne.

Minst en gång om året, när hennes lillebror Alexander ställde till med en ny skandal, oftast kvinnorelaterad, brukade skvallertidningarna noga gå igenom alla detaljer om hela familjen, så det var inte svårt att hålla sig uppdaterad om henne. Men J-O sa aldrig ett ord om det. Inte ens när hennes uppbrott med Jonas hade nått tidningarna hade J-O sagt något. Han hade bara studerat hennes rödsprängda ögon utan att röja en enda känsla och sedan smattrat iväg order som vanligt. Mitt i eländet hade det varit skönt. ”Jag ska jobba på tills vi är klara”, sa hon som svar på hans fråga. ”I övrigt har jag inga bestämda planer. Utom kanske Båstad.” Hon lyckades låta bli att sucka.

Alla skulle till Båstad. Hennes föräldrar hade förstås bjudit ned henne till sommarhuset – mamma hade praktiskt taget beordrat henne – men Natalia visste inte om hon stod ut med tanken på att tillbringa sommaren med dem. Förra året, när separationen från Jonas ännu varit färsk, hade det gått, men ännu en sommar? När hon var snart trettio? Det fanns gränser för hur patetisk man kunde vara.

39

Fjäderlätt och objudet snuddade Natalias tankar vid David Hammar igen. Skulle han till Båstad? Om hon följde med sina föräldrar till villan, skulle hon i så fall stöta ihop med honom där?

Det här störde henne. Hon träffade en man en gång och började genast fantisera. Var hon tolv eller? Hon hade åtminstone inte googlat honom efter lunchen. Även om hon fortfarande undrade vad hans avsikt hade varit. Vad hade hon som han kunde vara intresserad av? Pappa hatade honom, det visste hon. Själv hade hon, fram till i dag, aldrig haft någon särskild åsikt om David Hammar. De rörde sig i helt olika sfärer. Han var en snygg företagspirat. Minglade med amerikanska filmstjärnor och engelska prinsessor, bråkade med anrika företag. Själv var hon i allt väsentligt en bankkvinna. ”Hallå?” sa J-O. ”Förlåt”, sa hon. ”Om du behöver mig så finns jag självklart här. Jag har inte bestämt nåt. Jag tar semester när jag kan.” ”Eventuellt behöver jag dig i Båstad.”

Natalia nickade neutralt. Såklart han gjorde.

J-O reste sig från det blankpolerade konferensbordet.

Kontoret låg i ett K-märkt hus, byggt på 1800-talet, med gammaldags inredning, högt i tak, kristallkronor och konst i guldramar. Han tittade ut genom fönstret där Stureplan och hustak bredde ut sig. ”Jag vet att du har dina egna planer för framtiden”, sa han långsamt.

Natalia lystrade. Det här handlade om något annat, om henne. Deras senaste medarbetarsamtal hade handlat om att Natalias långsiktiga karriärmål var att jobba inom familjeföretaget. Hon hade alltid varit öppen med det, att hon först ville skapa en karriär på egna meriter, men att hon sedan ville vidare. ”Ja?” sa hon vaksamt.

40

Hon beundrade J-O, men de var inte vänner egentligen.

Alla hade sin egen agenda i den här världen och tillit var en färskvara. ”Jag hörde att du träffade David Hammar i dag”, sa han. ”Finns det något som du inte har berättat för mig?” ”Det var en lunch, inget annat”, svarade hon, helt tagen på sängen.

Det sades att J-O visste allt som skedde i den skvallriga finansvärlden. Men ändå. Hur sjutton kunde han veta?

Redan? ”Jag hoppas du inte spionerar på mig”, sa hon, bara till hälften på skämt.

J-O skakade på huvudet. Han korsade armarna framför sig. ”Det här är Stockholm. Du kan inte göra ett skit utan att alla vet det. Vad ville han?” ”Vet inte”, sa hon ärligt. ”Det var bara en lunch, inget annat. Du känner honom bättre än jag gör.” ”Han har nåt på gång.”

Natalia nickade. ”Förmodligen.” ”Håll mig uppdaterad. Och planera för Båstad.”

Natalia reste sig från bordet, fortfarande lätt chockad.

När hon lämnade rummet hade J-O vänt sig om igen. Han stod med blicken fäst vid någon punkt utanför fönstret.

Resten av kvällen förflöt under koncentrerat arbete. Någon somnade i en soffa. Någon ringde efter pizza. Praktikanter, assistenter, analytiker och andra corpar kom och gick.

Natalia pratade med kunder och ritade diagram och gäspade när ingen såg.

Sent på kvällen tog hon en taxi hem. Hon sov några timmar, duschade och bytte om och var sedan tillbaka på kontoret igen, strax efter gryningen.

J-O kom vid halv tio, hälsade henne med en kort nick och försvann in i ett möte. Telefoner ringde, en assistent hojtade och än en gång tog jobbet över Natalias tankevärld.

41

”Natalia!” ropade en kollega och då hade plötsligt en hel arbetsdag gått. ”Vi börjar konferensen nu!”

Hon högg ett äpple och ett block. ”Kommer”, svarade hon.

Klockan var redan sex och de var långt ifrån klara. Det skulle bli ännu en lång arbetsdag. Precis som hon ville ha det.

42

5

Fredag 27 juni David lutade sig tillbaka i kontorsstolen och sträckte på nacken. Stadens brus mer anades än hördes här uppe på översta våningen. Han svepte med blicken över sitt designerskrivbord, som var belamrat med årsrapporter, delårsrapporter och årsredovisningar, innan han fäste blicken på en svart oljemålning som en entusiastisk inredningsdesigner fakturerat en förmögenhet för. Överhuvudtaget var möblemanget på Hammar Capitals kontor ett resultat av en dyr och visionsrik inredningsarkitektfirma i kombination med ekonomiskt mycket lösa tyglar. Men de hade ofta kunder här och då och då en rejäl fest och alltid imponerade allt stål och glas på någon.

Lunchen med Natalia De la Grip i går hade inte gett ett dugg. Och den närmaste veckan hade han möten inplanerade från morgon till kväll. Så egentligen hade han inte mer tid att slösa bort genom att sitta och tänka på henne. Men då och då dök ett minne från deras lunch upp och han kom av sig. En gyllenfärgad blick som etsat sig fast. Ett minne av blek hud och sexiga linjer. ”Är du kvar?”

David nickade fastän mannen i telefonen förstås inte kunde se gesten. ”Sorry. Jag är här”, sa han.

43

”Behöver vi ses eller är mina pengar i goda händer?”

Mannen i andra änden av linjen var Gordon Wyndt, en av Hammar Capitals största investerare och en av Davids få verkligt nära vänner.

Hammar Capital hade ett ansenligt eget kapital. David hade trots allt skapat ett av de mest kraftfulla riskkapitalföretagen i landet. Men vid riktigt stora affärer var de ändå beroende av sitt nätverk av förmögna och riskvilliga partners som extra hävstång. Och Gordon Wyndt, en amerikansk sjuttioårig magnat med brittiskt påbrå, och precis som David en self made man från enkla omständigheter, var den allra rikaste och mest riskvilliga.

Han och David hade träffats när Gordon föreläste och David var student på Handels. De hade mejlat sporadiskt med varandra och när David kom till Harvard för att studera hade de tagit upp kontakten och sedan behållit den under åren. Trots åldersskillnaden och deras väldigt olika personligheter hade de blivit vänner såväl som samarbetspartners. Mer än en gång hade David tipsat Gordon om aktier eller företag värda att investera i och när David startade sitt eget företag hade Gordon varit den förste att investera i det. ”Vad är det egentligen som pågår?” frågade Gordon. En hund gläfste i bakgrunden och David mindes att Gordons senaste hustru var förtjust i små hundar. ”Det är en stor affär. Jag kanske bara är nervös”, svarade David undvikande.

Gordon fnös. ”Du har inte en nervös gen i kroppen och du älskar att spela hårt som fan. Det är något du inte berättar.” Han försvann från luren och David hörde honom jollra med hunden. David himlade med ögonen.

Gordon återkom. ”Det är fine. Så länge du vet vad du gör. Och inte blir av med alltför många av mina miljarder.” ”Mitt team är på plats i Stockholm”, sa David. ”Det 44

svenska finansfolket åker snart till sina sommarställen. Alla spelar tennis, dricker och seglar. Allt går på lågvarv här.”

Detta var deras svaghet. Att de tog ledigt. Det skulle bli deras fall – för David tog aldrig ledigt. ”De närmaste dagarna kommer jag träffa de sista – mäklare, fondförvaltare, några storägare”, fortsatte han. ”Jag har en bra känsla. De två största AP-fonderna är med. Och du, förstås.”

Han undrade hur många mäklare och förvaltare han dragit sin presentation för det senaste året. Tvåhundra? Minst. ”Fick du med dig någon ur ägarfamiljen?” undrade Gordon. ”Nej”, svarade David. Han ångrade att han anförtrott Gordon att han skulle försöka få med sig något av syskonen De la Grip. Han avskydde att erkänna att han misslyckats. ”Men det spelar ingen roll”, sa han kort. Och det var sant.

Han hade aldrig varit beroende av någon ur den innersta kretsen i Investum, inte på allvar. De var brickor han kunde undvara om han måste. Den äldste brodern, Peter, hade av naturliga skäl aldrig kommit ifråga. Alexander De la Grip hade inte tagit hans samtal. Och att Natalia aldrig skulle gå emot sin familj hade stått klart under lunchen. Nej, den vägen var stängd. ”Min hustru vill köpa ett slott i Sverige. Alla hennes vänner gör tydligen det”, sa Gordon. ”Var ligger Skåne? Är det något att ha? Det finns en massa slott till salu där.” ”Skåneadeln är snobbig som satan, de kommer att hata dig. Du kommer att älska det.” ”Då måste du komma och hälsa på”, sa Gordon. ”Så ordnar vi en stor fest.”

David drog på munnen. Han och Gordon hade det gemensamt – en total brist på respekt för de fina namnen. ”David?” ”Ja?” 45

”Var det något mer?” ”Kanske.” David hade ingen aning om varför han ställde frågan. Det fanns ingen rationell anledning, men han uttalade orden ändå. ”Jag behöver hjälp med en sak”, sa han långsamt. ”Mer pengar? Ska jag prata med min bank?” ”Nej, det är något annat”, sa David. ”Du känner Sarah Harvey, eller hur?” ”Sångerskan? Min första hustru och hon sjöng i någon kör ihop och vi är gudföräldrar åt Sarahs dotter.” ”Jag skulle behöva en tjänst.”

Fem minuter senare la David på luren och undrade vad han egentligen höll på med. Men han skakade av sig känslan av att ha startat något han inte hade kontroll över och ropade istället på sin assistent, Jesper Lidmark, en ung student från Handelshögskolan i Stockholm. Jesper kom in i rummet och gav David ett frågande ögonkast. ”Jag vill skicka nåt till mrs Gordon Wyndt”, sa David. ”Det ska vara riktigt exklusivt och se dyrt ut. Ring till Bukowskis och be dem välja en vas eller nånting annat som vi kan skicka.”

En halvtimme senare fick David ett samtal från Gordon. ”Det är fixat.” ”Tack”, sa David. ”Nu är jag skyldig dig en gentjänst.” ”Får man fråga vad det handlar om?”

David hörde hunden som skällde i bakgrunden och han kunde se Wyndtham Castle framför sig. Gröna kullar. En hisnande pool i italiensk marmor. Partytält och celebra gäster. En omfattande renovering som förstört århundranden av patina och gett ekon i både brittisk och amerikansk press. ”Affärer”, ljög han kort. ”Yes, I’m sure it is”, sa Gordon torrt och la på.

46